Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv, del 8 av 8

Vi har nu kommit fram till sista artikeln i vår serie om Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv, där vi skall titta närmare på filosofins och vetenskapsfilosofins utveckling under 1900-talet. Till följd av den moderna vetenskapens inneboende omöjlighet att vetenskapligt betrakta sig själv, samt på grund av denna vetenskaps allt växande inflytande på livets alla områden, har behovet av en reflexion över vetenskapens möjligheter, avigsidor och begränsningar vuxit sig allt större.

Idag går det inte längre att tala om en enhetlig vetenskap, det finns i stället en mängd olika specialiserade vetenskaper och vetenskapsmännen har (åter)upptäckt sin historicitet samt det faktum att vetenskapligt arbete ofrånkomligen är sammanflätat med kulturella, ekonomiska och även personliga motiv. På grund av detta samt en allt starkare dogmatism inom vissa vetenskapliga kretsar har detta arbete dessutom tappat sin ursprungliga vitalitet, djärvhet och förmåga att utmana etablerade sanningar. Det finns därför ett uppenbart behov av att vidga vetenskapligt arbete, framförallt bortom det strikta materiella/mekanistiska synsätt som detta arbete har begränsat sig till. I detta strävande är Steiners omsorg om en utvidgad kunskap återigen högst aktuellt.

Det ofrånkomliga behovet av en metavetenskap

Vi såg i förra artikeln att den moderna vetenskapens begränsning består i omöjligheten att vetenskapligt betrakta sig själv. I och med att vetenskapens objektivitet bottnar i dess kvantifierbarhet, exkluderar den därmed det icke-kvantifierbara subjektet från sin betraktelsesfär, vilket omöjliggör en vetenskaplig undersökning av vetenskapen själv. Frågan ”vad är vetenskap” hamnar utanför, eller bortom, vetenskapens område och vetenskapsmannen är därför hänvisad till filosofi för att kunna besvara denna fråga. Problemet är dock att filosofins möjliga utsagor över vetenskapen kan, ur denna vetenskapens synpunkt, inte heller få vetenskaplig status, då filosofin hänförs till subjektivitetens sfär. Objektiviteten är därför vetenskapens största framgångsfaktor samtidigt som den är dess största begränsning eftersom vetenskapens objektiva sanning undandrar sig allt vetenskapligt granskningsarbete: det som granskar kan inte granska sig själv med samma metod.

Ur ett filosofihistoriskt perspektiv märker vi att vetenskapens objektivitetskriterium fyller samma funktion som till exempel Platons idé. Båda två uttrycker samma strävan efter en säker, odiskutabel kunskap. Det är fortfarande frågan om den säkra grunden för all kunskap som står i centrum för den moderna vetenskapen. Problemet som denna vetenskap möter är emellertid det omvända som Platon mötte. Om Platon och en stor del av filosofin fram till Descartes dagar hade svårighet att integrera sinnenas verklighet i kunskapsprocessen, till förmån för idévärldens eviga karaktär, så har den moderna vetenskapen svårighet att förankra sin objektiva verklighet i någon bestående idealitet eftersom den inte kan objektivera sig själv. Det är därför inte förvånande att det vid början av 1900-talet uppstod två olika filosofiska riktningar som båda två hade som mål att åter grunda filosofin i ett vetenskapligt förhållningssätt: fenomenologin och den analytiska filosofin. Dessa två riktningar, som på många sätt var helt motsatta, kom att dominera hela 1900-talets filosofiska landskap.

Husserl, grundaren av fenomenologin, förespråkade en ny filosofi, sedd som en sträng vetenskap, vilken genom en analys av medvetandefakta skulle övervinna motsättningen mellan natur- och humanvetenskaperna. Vi såg att Steiner, med antroposofin, förespråkade en liknande gränsöverskridande kunskap. Ur det perspektivet var både Husserls fenomenologi och Steiners antroposofi, motsvarigheten till en ”första filosofi” i ordets ursprungliga betydelse hos Aristoteles: en kunskap om urgrunderna till all kunskap överhuvudtaget. Det gällde alltså att hitta en djupare och enande grund till vetenskapens och filosofins motstridiga förhållande. Denna grund hittade Husserl och Steiner i en fenomenologisk betraktelse av själva tänkandet där tänkandet ses som den i sig själv vilande principen, eftersom tänkandet kan granska sig själv med samma metod som den granskar världens fenomen. Husserls fenomenologi gav sedan impulser till bland andra Heideggers och Gadamers filosofi samt indirekt till den franska existentialismen, vilken tillsammans med fenomenologin blev särskilt livskraftig i efterkrigstidens Frankrike med Sartre, Merleau-Ponty, Levinas och Ricoeur.

I motsats till fenomenologin och i synnerhet Husserls övertygelse om att en sträng vetenskaplighet grundade sig i själva andliga aktiviteten* utvecklades den analytiska filosofin. Denna filosofi ville i stället göra upp med metafysiken en gång för alla och försökte hitta ett filosofiskt/vetenskapligt språk lika säkert och objektivt som naturvetenskapens. Skulle det lyckas att konstruera ett sådant logiskt fullkomligt språk, kunde man därmed äntligen övervinna ”stridsplatsen för dessa ändlösa konflikter” som filosofin och metafysiken karakteriserades av Kant.

Vetenskapsfilosofin under 1900-talet

Till skillnad från fenomenologin, som i stort sett härstammar helt och hållet från Husserl, har den analytiska filosofin sitt ursprung i en krets tänkare med Frege, Moore och Russel som förgrundsgestalter. Hit kan även räknas den tidige Wittgenstein även om han, enligt honom själv, grundligt har missuppfattats av de flesta. Wittgenstein hävdade visserligen i sin Tractatus logico-philosophocus att de enda meningsfulla utsagorna är naturvetenskapens och att allt annat är nonsens, men han hävdade också att det viktigaste inte är vad dessa utsagor förmedlar utan det som de inte kan förmedla, det vill säga de meningsetiska frågor som ligger utanför eller bortom det sagdas gräns. Det är i den meningen som han ville att man skulle uppfatta Tractatus sista sats: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”.

En krets som grundligt missuppfattat Wittgenstein, genom att bokstavligen tolka honom utifrån framhävandet, i Tractatus, av naturvetenskapens ensamrätt på meningsfulla utsagor, är den så kallade Wienerkretsen med centralgestalter som Schlick, Neurath och Carnap. I naturvetenskapens namn samt i en modern upplysningsanda, var Wienerkretsens uttalade program att bekämpa alla former av nonsens som filosofin och metafysiken egentligen utgjorde i deras ögon. Deras filosofi döptes därför till logisk empirism eller logisk positivism, med hänvisning till den klassiska positivismen som representerades av Comte under 1800-talet. Viktigt i deras kamp var att hitta ett kriterium som kunde användas för att särskilja meningsfulla utsagor om verkligheten från allt det nonsens som just filosofi och metafysisk representerade. Ett sådant kriterium fann Schlick i verifierbarhetskriteriet. Problemet är att, långt ifrån att grunda en säker vetenskaplig filosofi som en gång för alla skulle göra slut på metafysikernas nonsensfilosofi**, blev anhängarna av verifierbarhetskriteriet snart konfronterade med en rad problem varav Poppers falsifikationskriterium utgjorde en av de största.

I och med att Popper med detta kriterium hävdade att det som utmärker vetenskapliga teorier är att de kan falsifieras (i stället av att verifieras) blev vetenskapen plötsligt inte längre definierad utifrån utsagornas absoluta säkerhet utan utifrån dess nödvändiga inneboende falsifierbarhet. Därmed öppnade Popper för hela senare 1900-talets utveckling av vetenskapsfilosofin, vilken har präglats av en form av identitetskris, då det visar sig såsom Alan F. Chalmers skriver i Vad är vetenskap egentligen? att det överhuvudtaget inte finns någon metod som kan bevisa sanningen i vetenskapliga teorier. Efter Popper kom tänkare såsom Kuhn, Lakatos och Feyerabend, alla på olika sätt, att visa att vetenskapliga teorier, likt stora isberg, under den vetenskapliga ytan gömmer enorma ickevetenskapliga ismassor, såsom Edgar Morin säger.

Ironin i 1900-talets utveckling inom vetenskapsfilosofin är att många tänkare har (åter)upptäckt det som utgjorde kärnan i ifrågasättandet av det metafysiska sanningsbegreppet såsom det initierades av Kant och formulerades av Steiner, Husserl, Heidegger med flera, nämligen att kunskapen inte handlar om samstämmighet (adeaquatio) mellan intellekt och ting. I och med att vetenskap likt all annan form av kunskap inte handlar om att reproducera det som redan är givet i sinnesvarseblivningen, innebär det, som vi såg i förra artikeln, att vetenskapen inte finner utan konstruerar de vetenskapliga fakta som den grundar sig på.

Den vetenskapliga praktiken

Alltför ofta träffar man ännu på föreställningen om att vetenskapen baseras på fakta och att det är dessa grundläggande odiskutabla fakta som utgör den vetenskapliga teorins objektivitet. I själva verket visade Ludwig Fleck, en polsk läkare och biolog, redan 1935 i sin bok Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum, att det överhuvudtaget inte finns något sådant som vetenskapliga fakta, vilka kunde upptäckas och avtvingas sin inneboende sanning. För honom kan till och med samma mikrob betraktas som två helt olika och ojämförbara entiteter, beroende på om den studeras av en biokemist eller av en epidemiolog. Detta betyder att det finns en grundläggande interaktion mellan teorierna och fakta. Det är teorierna, eller om man så vill målet eller idén med en vetenskaplig forskning som fångar eller ”skapar” fakta, inte tvärtom. Självfallet återverkar de studerade fakta på teorierna men i grund och botten upptäcks aldrig ”rena” fakta, då dessa i stället svarar mot en teori, en idé, ett mål.

Alla vetenskapliga kunskaper beror alltså på kontexten i vilken de produceras. Fleck poängterade särskilt vikten av ”tankekollektivet”***, det vill säga forskarnas gemensamma försök, tvivel, utbyte och debatter, vilka leder till utkristalliseringen av det som sedan allt för lätt uppfattas som odiskutabla vetenskapliga fakta. Dessa fakta är alltså resultat av en konsensus forskarna emellan, en konsensus som dessutom till mycket stor del inte uppnås med vetenskapliga metoder. Vetenskapsmännen är ju människor som alla andra och inte befriade från en rad tillkortakommanden och inflytande, från ekonomiska intressen och politiska eller sociala påtryckningar. Allt detta spelar också roll i det konsensus som uppnås, även om det gärna glöms bort av eller döljs för allmänheten. Inte minst de stora ekonomiska intressena knutna till olika forskningsprojekt vittnar om hur felaktig den kvardröjande bilden av den objektive, opartiske och människotillvände vetenskapsmannen är. Läkemedelsindustrin kan här tjäna som ett paradexempel för hur stort ekonomiskt vinstintresse det finns i dagens medicinska forskning.

Den moderna vetenskapen är alltså lika mycket en kultur, en praktik, som den är ett kunskapssökande. Denna vetenskap är framförallt en konstruktion vilken, precis som alla andra kunskapsformer, inte kan betraktas som befriad från vare sig historiska, ekonomiska, samhällsspecifika, politiska, koloniala, genusspecifika eller andra viktiga tankestrukturer. Framhävandet av det konstruktiva elementet i olika vetenskapliga teorier har emellertid ofta missförståtts som det samtidiga framhävandet av en absolut sanningsrelativism. Så är naturligtvis inte fallet. Att säga att vetenskapliga teorier inte är objektiva utan att de i stället är resultat av en mänsklig konstruktion betyder inte att dessa teorier inte fångar världen i en bestämd mall, vilken just är objektivitetens mall. Objektiviteten såsom den har definierats i förra artikeln (i dess relation till kvantifierbarhet) är någonting som är odiskutabelt eftersom den fångar världens fenomen ur ett kvantitativt perspektiv. Ur detta perspektiv leder alltid ett kontrollerat vetenskapligt experiment till ett objektivt resultat, positivt eller negativt, vilket sedan inordnas i en vetenskaplig teori.

Det är denna ”inordning” -själva det teoretiska arbetet- som inte är objektivt, eftersom detta arbete inte bedrivs på samma vetenskapliga villkor som experimentets. Det är här som de tankestrukturerna (historia, ekonomi, politik, personliga mål och motiv, osv.), som vi nämnde ovan, spelar en avgörande roll, eftersom experimentets resultat, de så kallade vetenskapliga fakta, fångas och tolkas utifrån forskarens/forskarnas förhållande till dem. Förutom det ofrånkomliga konsensusarbete som måste bedrivas i ett forskarlag eller i ett större forskarkollektiv är det dessutom så att intuition, fantasi, ”idéer från bakhuvudet” (det vill säga ”tokiga infall”) som Morin kallar dem, spelar en mycket stor roll i vetenskapsmännens arbete.

Vetenskapens ansvar

Summerar man allt detta märker man att vetenskapligt arbete till mycket stor del egentligen inte bedrivs med vetenskapliga metoder, vilket inte är förvånande eftersom dessa metoder från första början har begränsat sig till att fånga världen ur sin kvantifierbarhet. 1800-talet var på sitt sätt vetenskapens stora sekel. Det är då som Comte grundar positivismen och tron på att vetenskapens förmåga att bidra till en bättre, rättvisare och upplyst värld, inte minst genom övervinnandet av föråldrade religiösa föreställningar, var utbredd. Idag, efter ett 1900-tal med bland annat två ohyggliga världskrig, miljöförstöring på grund av rovdriften på vår natur samt framväxten av ett alltmer omänskligt samhälle är det för alla uppenbart att dessa löften inte infriats. Dessutom är det lika uppenbart att den kvantitativa/materialistiska vetenskapen, samt dess tekniska tillämpningar, bär på ett mycket stort ansvar för denna utveckling.

Om frågan om vetenskapens samt teknikens ansvar för avhumaniseringen av vår värld, redan var aktuell innan, så satte bomben i Hiroshima definitivt den på dagordningen. I betraktandet av detta ansvar hör man ibland fortfarande talas om den ”dåliga” och den ”goda” vetenskapen. Visst tillstår man att det finns, enkelt uttryckt, skuggsidor av vetenskapen men man menar att detta främst beror på att vetenskapen har kommit ”i fel händer”. I de rätta händerna är vetenskapen definitivt i mänsklighetens tjänst. Hela vårt tidigare resonemang visar att så enkelt är det inte. Det finns onekligen aspekter av vetenskapligt arbete som har lett till förbättrandet av de mänskliga villkoren världen över men allt har sitt pris. Upptäckten av antibiotika till exempel har betytt mycket för människors hälsa. Samtidigt har överanvändning av antibiotika lett till dagens mycket svåra situation med alltfler multiresistenta bakterier, inför vilka läkarvetenskapen återigen står maktlös. Ska man då fortsätta på samma linje och forska fram nya starkare antibiotika (vilka kommer att ”bemötas” av ”super-multiresistenta” bakterier) eller är det inte dags att inse att det krävs ett nytt, utvidgat, förhållande till sjukdom och medicin, samt vetenskaplighet överhuvudtaget?

Är det inte dags att inse att det som verkligen behövs på alla livets områden är ett grundligt ifrågasättande av den ensamrätt som det materiellt/kvantitativa vetenskapliga betraktandet av världen har skaffat sig? Ty detta betraktande, som vi tidigare har påpekat, är inte neutralt. Genom att uppfatta världen enbart utifrån det kvantifierbara bidrar rådande vetenskapliga förhållningssätt i allra högst grad att aktivt forma världen utifrån kvantifierbarhet. Då människan och världen bär på helt andra dimensioner, undgår dessa dimensioner denna vetenskap och så länge som människan inte lyckas förmå att utvidga sitt vetenskapliga förhållningssätt, kommer sakernas tillstånd bara att förvärras.

Detta uppmärksammas mer och mer av ett antal forskare världen över och en av de centrala vetenskapliga frågorna därvidlag är den om livet. Ty oberoende, eller kanske på grund av, de enorma framsteg som har gjorts på senare år när det till exempel gäller kartläggningen av det mänskliga genomet, är livet fortfarande ett mysterium för vetenskapen. Dessutom börjar allt fler forskare att erkänna att detta mysterium aldrig kommer att kunna lösas med nuvarande vetenskapliga verktyg. Så här säger till exempel Evelyn Fox Keller, en amerikansk vetenskapsfilosof: ”Jag menar att de levande organismernas komplexitet samt deras utveckling är för komplicerad för att kunna uppfattas med utgångpunkt i våra elementära fysiska/kemiska principer.”

Det var bland annat naturvetenskapens oförmåga att fånga livets och världens komplexitet med dess nuvarande kriterier som under slutet av 1900-talet sporrade tänkare såsom Ilya Prigogine, nobelpristagare i Kemi 1977, att försöka finna en väg ut ur det han kallade för determinismens haveri. Tillsammans med Isabelle Stengers har Prigogine tagit upp detta tema i flera böcker. Så här säger han till exempel i Ordning ur kaos:

”För antikens människor var naturen en källa till visdom. Den medeltida naturen talade om Gud. I moderna tider har naturen varit så tyst att Kant övervägde att betrakta vetenskapen som helt skild från visshet och sanning. Vi har levt i denna splittring under de senaste två århundradena. Det är nu på tiden att det blir slut på den. Vad gäller vetenskap är tiden mogen för detta.”

Den nya dogmatismen

Ännu närmare oss är Rupert Sheldrake ytterligare en forskare som i sina böcker ständigt påpekar att livets komplexitet vida överskrider nuvarande naturvetenskapens ramar. Sheldrake är en renommerad, om än inte okontroversiell, engelsk forskare som blev känd för en bredare publik i början av 1980-talet när han publicerade Mot en ny livsvetenskap (vilken har kommit i en ny tredje reviderad upplaga 2009) där han lade fram sin teori om formbildande fält. Sedan dess har Sheldrake fortsatt att intressera sig för frågor kring livet, medvetandet och behovet av ett nytt, utvidgat, vetenskapsbegrepp.

I en av hans senaste böcker, The science delusion: freeing the spirit of enquiry, återkommer Sheldrake till det som han många gånger tidigare påpekat, nämligen att dagens vetenskaper har förlorat sin vitalitet, nyfikenhet och nytänkande och i stället hindras av en utbredd konservatism på många områden. Han menar att vetenskapen i sin starka antagonism mot religion och alla livets själsliga aspekter har hamnat i en dogmatisk återvändsgränd, vilket har lett till att den materiella och kvantitativa vetenskapen helt enkelt har blivit världens nya religion, en religion lika inskränkt och intolerant som den moderna vetenskapen själv ursprungligen kämpade emot.

En god illustration på detta utgörs till exempel av John Maddox behandling av Sheldrakes arbete. Maddox, död 2009, var utgivare av den stora vetenskapliga tidskriften Nature när Sheldrake publicerade sin första banbrytande bok i början av 1980-talet. Maddox recension av Sheldrakes bok hette ”A book for burning?” och han hävdade där att denna bok, på grund av sin ovetenskaplighet, utgjorde den bästa kandidaten för bokbålen. Maddox attack följdes upp av många andra, vilket så småningom ledde till att Sheldrakes (officiella) vetenskapliga karriär tog slut. Långt ifrån att ta avstånd från detta uttalande, återkom Maddox till Sheldrakes bok i en BBC-intervju 1994, där han var ännu tydligare i sitt ställningstagande. Så här sade Maddox:

”Om att bränna böcker vore tillåtet, vore denna bok (Sheldrakes) en klar kandidat … Jag tycker att det är farligt att tillåta människor i våra liberala samhällen att trycka sådant nonsens … Ni ser, Sheldrakes teori är ingen vetenskaplig teori. Han sätter magin framför vetenskap och det måste man fördöma, på samma sätt som påven fördömde Galilei, samt av samma orsak: det är kätteri.”

Tydligare kan man inte bli och tydligare kan inte vetenskapens övertagande av den forna religiösa dogmatismen och fanatismen uttryckas. Bortsett från den enastående intoleransen som ett sådant uttalande vittnar om, är det dessutom ovanligt i sin enfaldighet. Ty som alla vet var det faktiskt Galilei som hade rätt och även om han blev tvungen av ta avstånd från sin forskning just på grund av kätterianklagelserna riktade mot honom, minns man idag Galilei som en av de största förkämparna för den nya vetenskapen. Således kan Sheldrake vara trygg, med en sådan kätterianglagelse går han en lysande vetenskaplig framtid tillmötes!

Maddox är dessutom inte ensam att uttrycka sig i sådana ordalag. Tänkare som till exempel Richard Dawkins eller Sam Harris för ett regelrätt korståg mot Sheldrake och andra forskare som vågar ifrågasätta den nya vetenskapens dogmer. Likaså är den så kallade skeptikerrörelsens uttalade mål att avslöja och bekämpa varje form av det som den identifierar som pseudovetenskap. Allt detta handlar om inget annat än inkvisition i modern tappning. Självfallet är en grundläggande skeptisk attityd en integrerad del av modernt vetenskapligt tänkande, men såsom Sheldrake påpekar, kan även skepticism förvanskas och i stället för att främja vetenskaplig utveckling, användas som ett vapen för att tysta ner forskare. Förutom den uppenbara risken att vetenskaplig forskning då fastnar i en trång dogmatisk fåra så kan även denna dogmatiska skepticism användas av rent ekonomiska krafter. Något som för övrigt systematiskt görs idag av stora företag världen över. Strategin är egentligen lika enkel som beprövad, vågar någon forskare eller grupp av människor ifrågasätta till exempel ett läkemedel, ett kemiskt preparat eller klimatförändringarna, så gäller det bara att hitta (eller betala) några forskare som är villiga att ifrågasätta argumentens vetenskaplighet (vilket inte är svårt eftersom alla argument alltid kan angripas från någon punkt) och därmed hävda att det inte finns några säkra vetenskapliga bevis för påståendena.

Samma teknik används för att tysta ner, eller åtminstone hindra, en rad verksamheter såsom homeopatisk medicin, forskning kring medvetandefenomen såsom telepati eller prekognition, relation mellan medvetande och materia, forskning kring minne och meditation samt all forskning som överhuvudtaget vågar ifrågasätta det rådande materialistiska dogmatiska vetenskapliga förhållningssättet. Tänker man efter och ger sig tid att smaka på Maddoxs ord ovan, märker man hur farligt, diktatoriskt och framförallt ovetenskapligt Maddox och hans gelikars attityd egentligen är. Den mänskliga vetenskapliga kunskapsträvan bottnar faktiskt i ett helt annat förhållande till verkligheten, samt har en helt annan dynamik- den handlar bland annat om upptäckarglädje, mod och viljan att ständigt våga ifrågasätta rådande sanningar.

Avslutande ord

Som Prigogine, Sheldrake, Morin (som för övrigt är tämligen olika) och många fler tänkare har kommit fram till, kan inte vetenskapen längre betraktas som Vetenskapen. Det finns inte längre en vetenskap utan en mängd olika vetenskaper, vilka alla dessutom alltmer är tekniker, vars teoribildningar inte ens lever upp till deras egna vetenskapliga kriterier. Ett gemensamt drag som alla dessa olika vetenskapliga tekniker bär på är att de så gott som alla fortfarande bygger på den illusoriska föreställningen att det enda giltiga sättet att kunskapa om världen är att fånga den ur ett materiellt/kvantitativt perspektiv, vilket har lett till att människan idag inte längre tillåts att bo i sin egen värld.

Det är därför dags för ett nytt vetenskapligt paradigm för att prata med Kuhn, ett vetenskapligt betraktelsesätt som baseras på komplexiteten i stället för att reducera världen och människan enbart till fysiska/kemiska processer. De aktuella frågorna kring livet och hur man ska kunskapa om autoorganisationen som är ett av dess främsta karaktäristika är dessutom knutna till de lika aktuella frågorna kring utvecklingen av robotiken och artificiell intelligens. Frågor om livet, om livets och kosmos ursprung och mening, om människan, om människans medvetande kontra maskinernas logiska funktion, allt detta är brinnande aktuellt idag och kräver en helt annan form av kunskap än den som de nuvarande vetenskaperna tillhandahåller. Det är dessutom ingen överdrift att påstå att en sådan ny kunskap och vetenskap är förutsättningen för människans fortsatta överlevnad.

Det mänskliga kunskapsäventyret som tog sin början i den antika Grekland är alltså långt ifrån över. Det som bland annat Steiner pekade på i början av 1900-talet är att detta äventyr förutsätter en förståelse för själva kunskapssökandets uppbyggnad och dynamik. Människan i sitt kunskapssökande finner inte världen, hon bygger denna värld åt sig själv. Ska människan fortsätta bo i sin värld måste hon fördjupa kunskapen om sig själv och sin värld bortom materiens gränser, ty det är där som hon också, och kanske framförallt, hör hemma.

Text: Gérard Lartaud
Foto: Pexels

* Vi minns här Husserls påstående i Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin: ”Anden och endast anden existerar i och för sig själv, är självständig och kan i denna självständighet, och endast i denna, behandlas på ett verkligt rationellt, sanningsenligt och i grunden vetenskapligt sätt”.

** Det fanns onekligen drag av inkvisition i Wienerkretsens program. Schlick drog sig dessutom inte för att fälla nedsättande kommentarer om olika filosofer, såsom Heidegger till exempel.

*** Det är tack vare Thomas Kuhn, författaren av De vetenskapliga revolutionernas struktur 1962 (där begreppet vetenskapligt paradigm presenteras) som Ludwig Flecks bok kunde nå en större publik. Kuhn upptäckte Flecks bok omkring 1950-talet. Kuhn blev så imponerad av Flecks resonemang att han, i förordet till sitt verk, nämner honom som en av de som influerat hans eget tänkande.

Ladda ner artikeln som pdf här.

Läs hela artikelserien ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”

Artikel #1: ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”
Artikel #2: ”Den platonska och aristoteliska kunskapen”.
Artikel #3: ”Descartes och 1600-talets vetenskapliga revolution”
Artikel #4: ”Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik”
Artikel #5: ”Grunddragen i Steiners kunskapsteori”
Artikel #6: Steiner och strävan efter en gränsöverskridande kunskap
Artikel #7: ”Den klassiska vetenskapens villkor, kriterier och begränsningar”
Artikel #8: ”Mot en utvidgad vetenskap”

Social ekonomi är en stor och betydelsefull del av den totala ekonomin i Europa och i Sverige. Här finns en enorm potential till allmännyttiga, bärkraftiga initiativ och verksamheter som skapar jobb. Men brist på finansiering och rådgivning är ibland ett hinder. Nu växer det fram mikrofonder som gör det möjligt att förverkliga fler sådana verksamheter.

Med den sociala ekonomin menas i regel organiserade verksamheter som varken är offentliga eller privata och som har allmännytta eller medlemsnytta som drivkraft, inte i första hand vinstintresse. Verksamheterna drivs ofta i form av föreningar, kooperativ, stiftelser och även som bolag. Ofta är det grupper av människor som gått samman för att arbeta för ett gemensamt intresse. Inte sällan är det lokala initiativ.

Viktig del av ekonomin

De här verksamheterna är en större del av samhället och ekonomin än många tror. Man uppskattar att det inom EU finns 2 miljoner verksamheter inom den sociala ekonomin, vilket motsvarar cirka 10 procent av alla företag i Europa. De sysselsätter 11 miljoner människor eller cirka 6 procent av den arbetande befolkningen i EU. Antalet människor som på olika sätt är medlemmar inom den sociala ekonomin uppskattas till 160 miljoner.

– Arbetslösheten är hög inom EU och man har på senare år förstått att den sociala ekonomin är en del av lösningen och att den har en rad positiva effekter. EU har därför fattat beslut om program för att stimulera och stödja social ekonomi, och även i Sverige har den här sektorn blivit mer uppmärksammad, berättar Annika Laurén som är vd på Ekobanken.

Den sociala ekonomin i Sverige är livaktig, menar hon. Det finns exempelvis över 5000 lokala bygdeföreningar, en mängd arbetskooperativ, samhällsföreningar, föräldradrivna skolor osv. Många verksamheter utvecklas vidare och skapar nya verksamheter, arbetstillfällen och utvecklar lokalsamhällen berättar Annika Laurén, och tar Docksta Bordtennisklubb som exempel. Det som började som en liten idrottsförening har blivit en verklig lokal utvecklingskraft som (läs och häpna) har byggt en industrifastighet för lokala företag, köpt och räddat både ett äldreboende och en skola som skulle läggas ned, driver en festival, har köpt en alpinanläggning, har byggt upp ett stug- och campingområde, med mera.

Finansiering ibland en svårighet

En viktig del i att starta verksamheter inom den sociala ekonomin är finansiering. Här är det många gånger svårt att vända sig till vanliga affärsbanker för att få lån. Det behövs också ofta en hel del rådgivning och nätverk för att lyckas. I Sverige stöder staten nya verksamheter genom olika organisationer. Almi riktar sig främst till traditionella tillväxtföretag och här finns tillgång till en stor lånekassa och en stor rådgivningsverksamhet. För den sociala ekonomin är det organisationerna Coompanion och Hela Sverige ska leva som ligger närmast till hands när det gäller stöd från staten. Men här finns ingen statlig lånekassa, och betydligt mindre resurser för rådgivning än hos företagsinriktade Almi.

– Med tanke på den sociala ekonomins storlek och betydelse finns idag en obalans i hur mycket staten satsar på lån och rådgivning till sådana verksamheter, jämfört med det stöd som ges till tillväxtföretagen, anser Annika Laurén.

Mikrofonder kan öppna nya möjligheter

Lånar pengar gör man i regel mot någon form av säkerhet. Tidigare fanns en struktur av regionala kreditgarantiföreningar runt om i Sverige, men de flesta lades ner efter förluster i samband med senaste finanskrisen. Ett par av dem överlevde, bland annat därför att dessa hade satsat på just den sociala ekonomin, som inte drabbas lika hårt av finanskriser.

I efterdyningarna av detta startade Coompanion, Hela Sverige ska leva, Ekobanken och JAK Medlemsbank något som heter Mikrofonden för social ekonomi och lokal utveckling i Sverige. Här finns idag sex regionala mikrofonder och ytterligare fyra är på gång. För kooperativ, föreningar, företag osv med goda idéer kan Mikrofonden gå in med garantier och täcka upp för bristfälliga säkerheter, och även hjälpa med kapital. Det rör sig om mikrofinansiering, dvs relativt små lån. Genom det här samarbetet erbjuder exempelvis Ekobanken mikrofinansiering på upp till 250.000 kronor, och ibland mer.

– Det här kan bil en ny finansiell infrastruktur i Sverige, som komplement till Almi. Det ökar möjligheterna för olika verksamheter i den sociala ekonomin att få stöd och finansiering på ett sammanhållet sätt. Vi på Ekobanken kan genom samarbetet och Mikrofondens garantier ge lån som vi annars inte skulle kunna ge, och på så sätt bidra till att få igång ännu fler viktiga verksamheter, säger Annika Laurén.

Hon betonar också att det ofta inte räcker med finansiering för att lyckas med en verksamhet. Genom sådana här samarbetsformer får man också tillgång till rådgivning och nätverk och därmed en kompetensuppbyggnad som är viktig.

– De som ska förverkliga och driva en verksamhet eller idé får här en del av det man brukar kalla för empowerment, dvs makt över sin egen situation.

I sin perspektivrika serie om filosofi anför Gérard Lartaud den berömda bilden av Platon och Aristoteles från Rafaels Skolan i Aten. Detta aktualiserar det faktum att det norska förlaget Antropos i år presenterar en rikligt illustrerad studie av Harald Falck-Ytter om detta renässansens mästerverk.

Falck-Ytter ger här en intressant nytolkning av fresken. I mångt ansluter han sig till den traditionella föreställningen att Rafael i de 57 individualiserade gestalterna visar ett pantheon av Hellas filosofer och statsmän med Platon och Aristoteles i centrum.

Sokrates står naturligtvis nära Platon och samtalar med Perikles och den unge härföraren Alkibiades. I bakgrunden ser man Herakleitos den dunkle från Efesos, och nedanför, lite för sig, sitter Diogenes, den kyniska filosofen, och i den nedre högra gruppen återfinns bl a Rafael själv bland dem som omger Euklides, som med en passare visar en geometrisk figur etc. Allt detta är tämligen etablerat.

Men det överraskande är att han på den vänstra sidan tolkar in urkristendomens centrala gestalter. Inte så förvånande kanske med tanke på att fresken är ett beställningsverk av en påve och att Rafael i hela sitt skapande så starkt levde i och uttryckte kristna symboler.
Den lite dramatiska scenen i övre vänstra sidan visar en budbärare som springer in med en bokrulle och en bok. Han avvisas av en vakt: är det möjligen som Falck-Ytter säger ett sändebud som kommer med evangeliernas förkunnelser?

Och då blir det rimligt att omtolka hela den nedre vänstra sidan i samma anda: Perruggio, Rafaels lagerkransade lärare, omges av den gamle Josef med det nathaniska Jesusbarnet på sin arm och den tolvåriga salomoniske Jesus.

Närmast betraktaren ser man de fyra evangelisterna: Lukas skriver i en tjock bok, Mattheus sitter bakom och skriver av honom medan Markus som skön yngling visar fram en pytagoreisk tavla (egendomligt!). Och så det mest kontroversiella: den ljusa, sköna gestalten i guldkantad vit mantel (och som oftast tolkats som Rafaels älskarinna) är Kristus, Logos, som viskar i Johannes öra – om man skall tro Falck-Ytter. Det nytestamentliga inslaget fullbordas av Paulus (den ständigt resande) i sina nedrullade ljusbruna stövlar, som sitter närmast mitten i detta nedre fält.

Är detta en rimlig tolkning? Nja, jo, kanske… Anakronismerna bör inte störa, ty de ingår i Rafaels koncept om man ansluter till de traditionella tolkningarna: Flera filosofer långt före och efter Platon-Aristotelestiden förekommer i dessa. Självporträttet av Rafael i fresken visar att han inte håller sig själv borta från den upphöjda församlingen, och han bjuder in åtminstone två av sina samtida till sällskapet.

Naturligtvis kan man nöja sig med att betrakta fresken som en livfull bild av ädla människor i ett evigt pågående samtal. Och visst kan man kan ostörd av tolkningar njuta av kompositionen som i sin fulländade harmoni och stämväv erinrar om en Palestrinamässa.

Men den vackert gestaltade boken är i alla händelser tänkvärd, och det ger en anledning att fördjupa betraktandet av ett av den västerländska konstens mest storslagna mästerverk.

Foto: Wikipedia

Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv, del 7 av 8

Till skillnad från tidigare artiklar kommer vi, i denna artikel, titta mer specifikt på vetenskapens utformning från Galileis och Descartes dagar. I vetenskap- och filosofihistorien brukar man avgränsa den klassiska perioden av vår moderna vetenskap (det vill säga den klassiska vetenskapen) från ungefär mitten av 1600-talet till början/mitten av 1800-talet. Newton, ovan porträtterad av William Blake, är den klassiska vetenskapens stora representant.

Denna klassiska vetenskap har klara villkor och kriterier, varav objektiviteten kan betraktas som den främsta. Vi skall därför särskilt belysa detta begrepp, samt se hur den klassiska vetenskapens reduktionistiska strävan till sist kommer att leda till dess sammanbrott, inte minst på grund av fysikens utveckling. Denna betraktelse kommer att tjäna som en avstamp för vår nästa och den sista artikeln i denna serie som kommer att handla om dagens behov av ett nytt vetenskapligt förhållningssätt.

Världen kvantifieras

Även om vi, för förståelsens skull, gärna indelar idéhistorien i olika perioder finns det mycket sällan, för att inte säga aldrig, klara avgränsningar i denna historia. Idéer föds inte plötsligt utan deras blomningstid förbereds under lång tid och dessa nya idéer väver dessutom in i andra idéer. Vi såg till exempel att Descartes filosofi kan betraktas som den teoretiska grunden för den klassiska vetenskapen, vilken kommer att nå sin höjdpunkt med Newtons arbeten. Samtidigt får vi inte glömma att mycket av Descartes filosofi fortfarande var starkt präglat av den medeltida skolastiken som han egentligen bekämpade – som till exempel sökandet efter Gudsbevis. På samma sätt som idéer inte plötsligt föds under tidens gång, försvinner de inte heller omedelbart när deras budskap inte är relevant längre. Den klassiska vetenskapens synsätt skall således leva långt in på 1800-talet och även in på 1900-talet. Dessutom dominerar detta synsätt till stor del fortfarande den vetenskapliga debatten, vilket delvis beror på att Newtons fysisk inte helt och hållet har förlorat sin giltighet.

En annan orsak till denna dominans är att 1800-talets idealbild av den objektive vetenskapsmannen fortfarande är mycket levande i vårt samhälle. Denne vetenskapsmans vita rock inger fortfarande respekt, en respekt som på många sätt liknar den respekt som människor tidigare kände inför prästens svarta rock. Den objektivitet (vi kommer snart till detta begrepp) som vetenskapsmannen säger sig arbeta med skänker universalitet och även någon form av allsmäktighet till dennes utsagor, på samma sätt som prästen, i gamla samhällen, i kraft av sin ”metafysiska kunskap”, kunde skänka universalitet och allsmäktighet åt sina egna utsagor. När vi nu skall betrakta den klassiska vetenskapens villkor och kriterier, skall man alltså alltid ha i minnet att dessa villkor och kriterier ännu i hög grad lever kvar i dagens vetenskapliga samhälle, trots att grundforskningen, i synnerhet inom fysiken, för länge sedan har ogiltigförklarat den klassiska vetenskapens grundvalar.

Som vi såg var 1600-talets vetenskapliga revolution framförallt naturvetenskapens revolution. Det avgörande i denna omdaningsprocess var återupprättelsen av sinneserfarenheten kombinerad med framhävandet av det metodiska i betraktandet av denna erfarenhetsvärld. Det var just denna kombination som gav naturvetenskapen dess oerhörda kraft. Att enbart poängtera vikten av erfarenhetsmomenten hade inte räckt för att etablera naturvetenskapen som den egentliga vetenskapen, eftersom människans sinnen, såsom Descartes påpekade, ibland kan bedra henne. Erfarenheten behövde därför inordnas i en strukturerad situation, det vill säga i ett experiment. Världen måste med andra ord träda in i laboratoriet för att få vetenskapens stämpel. Experimentet har sina villkor, vilka måste följas och kontrolleras. Alla kända parametrar måste verifieras så att allt det slumpartade stannar utanför laboratoriet. Först då kan experimentet vara ett led i en vetenskaplig process. Vad menar man då när man talar om det vetenskapliga experimentets villkor? Vilka är dessa villkor? Det är den materiella världens villkor, eller för att prata med Descartes så handlar det om det utsträckta tingets villkor, det vill säga kvantitetens villkor. Fenomenet måste vara beräkningsbart, vägbart eller mätbart för att kunna utgöra underlag för en vetenskaplig utsaga. Den moderna vetenskapens villkor är sålunda att världen blir föremål för vetenskapen i den mån den låter sig kvantifieras. Följaktligen innebär detta att allting som inte låter sig kvantifieras i världen inte kan vara föremål för vetenskapen.

Vetenskapens kriterier

Man hör ofta att objektivitetskriteriet är vetenskapens främsta kriterium, vilket är riktigt eftersom vetenskapliga utsagor skall vara objektiva. Det ligger just i dessa utsagors natur att de måste vara objektiva. Här skall objektivitet förstås som universalitet i den (sedan Platons dagar) meningen att kunskapen, den säkra kunskapen, har sin odiskutabla grund i det som inte kan ifrågasättas av doxa, de olika subjektiva bedömningarna. Vad man dock inte skall glömma är att det är vetenskapens villkor som skänker objektet dess objektivitet, med andra ord hör objektiviteten inte till objektet självt. Ett fenomen är inte objektivt, utan blir det i och med att det kan underställas den kvantitativa metodens villkor. Dessa villkor är lika för alla fenomen och det är just denna likformighet som utgör objektivitetens grund, inte själva objektet.

Detta är mycket viktigt att komma ihåg, ty alltför ofta föreställer man sig att det är den materiella världen, som är objektivitetens hemvist, men så är inte fallet. Objektivitet liksom subjektivitet är två tankestrukturer, vilka appliceras på världens fenomen. Objektiviteten är bara en av de möjliga ramarna inom vilka världen kan låta sig fångas. Subjektiviteten är en annan ram och båda ramarna förutsätter dessutom varandra. Det är Descartes stränga skillnad mellan ego cogitans och res extensa som har möjliggjort att det objektivt-kvantitativa föll på den materiella världens lott medan det subjektivt-kvalitativa föll på subjektets lott, det vill säga på människan som moralisk väsen. I detta perspektiv är det självklart att om människan, betraktad som subjekt, vill få ett förhållande till den objektiva världen, måste hon utplåna allt det som utgör hennes subjektivitet.

Vetenskapens villkor är då lika mycket forskarens villkor som naturens villkor. Forskaren måste lämna sin subjektiva värld av värderingar utanför laboratoriet, ty så fort som det subjektiva, det oberäkneliga, kommer in avstannar den vetenskapliga processen – vetenskapsmannens vita rock är egentligen urbilden för utelämnandet av denna subjektivitet. Som en följd av detta är det fullt naturligt att observatörens utbytbarhet, utöver objektivitetskriteriet, är ett av de viktigaste kriterierna för den vetenskapliga processen. Experimentören/observatören skall kunna bytas ut utan att experimentet påverkas. Observatörens utbytbarhet och objektivitetskriteriet utgör tillsammans den vetenskapliga processens hörnstenar. Vetenskapen accepterar bara objektiva sanningar och objektivitet garanteras just i den mån som observatören är utbytbar, det vill säga i den mån subjektet uteslutes ur den vetenskapliga processen.

Det tredje viktiga kriteriet av vår moderna vetenskap är verifierbarhet eller reproducerbarhet, vilket även innebär förutsägbarhet. Ett vetenskapligt experiment skall kunna verifieras, det vill säga reproduceras, att oavsett vem som följer experimentets protokoll skall resultatet förbli detsamma hur många gånger man än upprepar experimentet. Först då kan man säga att experimentet får allmängiltighet och häri sägs naturvetenskapens stora försprång ligga gentemot de så kallade humanvetenskaperna. Genom dess, inom sina ramar definierade, objektivitet, allmängiltighet och förutsägbarhet tillhandahåller naturvetenskapen en fast grund för den kunskapande människan.

Det är just på grund av denna objektivitet, allmängiltighet och förutsägbarhet som naturvetenskapen, sedan mitten av 1600-talet, har varit ett så stort kunskapsäventyr för människan. Otaliga, och rent av otroliga, är de upptäckter som detta kunskapssätt har genererat. Det har lett till enorma framsteg i fysik, biologi, medicin, i frågan om energianvändning, utveckling av artificiell intelligens mm. Ur detta perspektiv har vetenskapen sedan 1600-talet inte bara varit en förklaringsmodell, den har också bidragit, genom dess tekniska tillämpning, till att berika det mänskliga samhället på alla livets områden. Att förneka detta vore att inte vilja inse vilken enorm betydelse denna vetenskap har haft, och fortfarande har, för människan.

Den objektiva vetenskapens begränsning

När vi nu närmare skall betrakta vetenskapens begränsning handlar det alltså inte om att ifrågasätta dess objektivitet, utan att belysa vad denna objektivitet har inneburit för vetenskapsmannens möjlighet att vetenskapligt förhålla sig till sitt eget vetenskapliga arbete. Ty, paradoxalt nog, är det just detta uteslutande av subjektet från den vetenskapliga processen som utgör vetenskapens främsta begränsning, nämligen dess omöjlighet att vetenskapligt betrakta sig själv. Edgar Morin, en framstående fransk forskare och författare, specialiserad på vetenskapsfilosofi, belyser utförligt denna process i sin bok Science avec conscience.

Morin menar att frågan ”vad är vetenskap?” egentligen är omöjlig att besvara vetenskapligt. Vetenskapen som har utvecklat otroliga metoder för att utforska världens objekt, förfogar inte över någon som helst metod för att utforska sig själv. Därför är, menar Morin, ingen mindre utrustad än vetenskapsmannen att besvara frågan ”vad är vetenskap?”. Vad som är ännu värre, menar han vidare, är att denna fråga verkar helt ointressant för de flesta vetenskapsmän idag. Enligt Morin hänvisar vetenskapsmännen i stället till ett slags ”vita rockars konsensus” (”Le consensus des blouses blanches”) när de ska besvara frågan om vetenskapens väsen. Detta leder bland annat till att vetenskapen, av sina mest ivriga anhängare, ibland definieras på ett rudimentärt och inte så sällan helt undermåligt sätt ur ett filosofiskt perspektiv.

Att vetenskapen inte kan bli en vetenskaplig fråga för sig själv är en följd av hur vetenskapen har definierats sedan den klassiska vetenskapens dagar. Vetenskapen kan inte bli en fråga för sig själv eftersom denna fråga helt enkelt inte kan kvantifieras, vilket är det enda objektivieringssätt som denna vetenskap känner till. Frågan om vetenskapens väsen är alltså helt irrelevant ur vetenskaplig synpunkt. Viktigt att komma ihåg är att denna paradoxala situation inte är resultatet av ett progressivt irrande, att vetenskapen sedan 1600-talet, skulle ha fjärmat sig progressivt från sitt eget väsen, på samma sätt som skolastikerna under medeltiden gradvis hade avlägsnat sig från Aristoteles skrifters egentliga betydelse.

Som vi har sett under vår framställning är det just Descartes principiella tudelning av världen i res extensa och ego cogitans som gav den teoretiska ansatsen till vår moderna vetenskap. Samtidigt är det samma tudelning som är ursprunget till denna vetenskapens omöjlighet att vetenskapligt betrakta sig själv. Vetenskapsmannens omöjlighet att vetenskapligt förhålla sig till vetenskap bottnar alltså inte i oförmåga eller ointresse utan i själva dennes vetenskapliga metod, vilken grundar sig på (och förutsätter) att vetenskapsmannens subjekt skall utelämnas i den vetenskapliga processen. Därmed hänvisas subjektet till filosofins och moralens sfär, men saknar just därmed möjligheten att vetenskapligt förhålla sig till sin filosofiska och moraliska reflexion.

Det finns således en ursprunglig tragik i vår moderna vetenskaps tillblivelse och denna tragik består i att, i och med att vetenskapen har skilt sig från subjektet, den också samtidigt har skilt sig från sig själv. Detta innebär att filosofi och vetenskap, allt sedan Descartes, i stort sett har varit oförmögna att befrukta varandra. Att säga detta innebär naturligtvis inte att förneka vetenskapens framgång utan bara att påpeka att priset för denna framgång är just omöjligheten för vetenskapen att kritiskt granska sig själv med samma stränghet och precision som den granskar världens fenomen. Det är för övrigt därför, som vi såg i förra artikeln, vi aldrig har varit i ett mer trängande behov än nu av en ny ”grundande” filosofisk reflexion, liksom den Steiner eller Husserl förespråkade och som på sitt sätt har utforskats vidare av Heidegger, Gadamer med flera.

Från reduktionism till den återupptäckta komplexiteten

En av den klassiska vetenskapens främsta egenskaper var dess reduktionistiska karaktär. Reduktionism kan definieras som den uppfattning som gör gällande att fenomenens komplexitet bara är skenbar och kan förklaras med utgångspunkt av några få enkla principer. Denna reduktionistiska syn blev fullt möjlig utifrån den vetenskap som vuxit fram efter Descartes, eftersom han själv förespråkade att problemen skulle delas i mindre beståndsdelar så att de kunde inses klart och tydligt. 1700- och 1800-talets vetenskap har således varit helt fokuserad på att hitta materiens enklaste element, ”universums grundsten”, som Morin uttrycker det. Paradoxalt nog är det detta sökande efter denna enklaste byggsten, av vilken allt annat skulle vara uppbyggt, som har lett till den klassiska/mekanistiska/reduktionistiska vetenskapens sammanbrott. Detta sammanbrott har naturligtvis flera orsaker, varav den främsta är fysikens utveckling, vilket vi strax ska titta på. I nästa artikel ska vi också återkomma till biologins utveckling och problemen knutna till förståelsen av livet, en förståelse som alltid tycks förflytta sig utom vetenskapens räckhåll trots de oerhörda framsteg som biologin gjort de senaste årtiondena.

När det gällde fysiken upptäckte man, i jakten på materiens mest grundläggande element, atomen, elektronen, nukleonen, neutronen, positronen, mesonen, ett antal partiklar samt, under upptäckternas gång, den oerhörda komplexiteten. Allt detta är knutet till en av fysikens grenar, det vill säga kvantmekanikens uppkomst och utveckling. Det måste också påpekas att uttrycket ”upptäcka” här inte skall förstås som så att alla dessa fenomen upptäcks på samma sätt som när man hittar en ny djurart eller ett nytt land. På den subatomära nivån handlar det mer om att verifiera den teoretiska möjligheten av ett fenomen. I all korthet rörde sig kvantmekanikernas frågeställningar kring våg- och partikelfenomen. Kvantmekanikerna upptäckte att ljuset antingen hade en partikelkaraktär eller en våglik karaktär, beroende på vilket betraktelsesätt forskaren valde att följa. Det är alltså omöjligt att observera båda fenomen samtidigt, trots att, paradoxalt nog, ljuset är såväl partikel- som våglikt. Denna omöjlighet är inte en teknisk omöjlighet (som skulle bero på apparaternas prestanda) utan en grundläggande omöjlighet.

Denna upptäckt ledde Heisenberg fram till formuleringen av hans berömda osäkerthetsprincip (1927), vilken går ut på att vi inte samtidigt kan uppskatta både en partikels impuls och dess läge. Ju mer man försöker precisera den ena parametern, desto mer obestämd blir den andra. Vi måste med andra ord acceptera en viss osäkerhet i den subatomära forskningen. Detta, som går stick i stäv mot det gamla deterministisk-mekanistiska betraktelsesättet, innebär också att subjektet, forskarens subjekt, kommer tillbaka i den vetenskapliga processen. Så här skriver Gary Zukav om osäkerhetsprincipens huvudsakliga innebörd: ”På den subatomära nivån kan vi inte observera någonting utan att förändra det. Det finns ingenting sådant som en oberoende observatör som kan stå vid sidan och betrakta naturen i funktion utan att därmed påverka den”.

Boken varifrån detta citat är hämtat heter De dansande WuLi mästarna: En översikt över den nya fysiken och kom ut på engelska 1981. Denna bok illustrerar väl vilken omdaningsprocess som vår rationalistiska vetenskap befinner sig i. WuLi är ett begrepp hämtad ur buddhismen, vilket kan verka helt ovidkommande i en bok som handlar om den nya fysikens utveckling, efter Planks ”upptäckt” av kvantarna år 1900. I inledningen till sin bok berättar Zukav att han hade blivit inbjuden till en eftermiddagskonferens om kvantfysiken på Berkeley laboratorium i Kalifornien. Till sin stora förvåning upptäckte han, fjärran från sina farhågor, att han inte bara förstod allt som vetenskapsmännen sade, utan också att ”deras debatt till mångt och mycket liknade en teologisk diskussion”. Han skriver så här:

”Jag kunde knappt tro mina öron. Fysik var inte det sterila tråkämne som jag hade trott. Det var ett rikt och djuplodande företag som hade blivit omöjligt att skilja från filosofin. Otroligt nog verkade det som om bara fysikerna själva var medvetna om denna anmärkningsvärda utveckling.”

I sin bok redogör Zukav utförligt för hur nära några av dagens grundforskare inom fysiken har till ett teologiskt betraktelsesätt. Nu är Zukavs bok en populärvetenskaplig framställning och man kan här invända att hans egenintresse för själsliga frågor har präglat hans tolkning av den så kallade nya fysiken. Visst är det så, men samtidigt kan man inte bestrida att ett växande antal forskare inom fysiken möter och förhåller sig till de frågor som Zukav berör i sin bok. Förhållandet och gränsområdet mellan medvetande och materia (mellan observatören och hans ”objekt”) är på dagordningen*. Idag kan man alltså inte längre blunda för det faktum att ”subjektet”, eller medvetandet, eller helt enkelt människan, inte kan hållas utanför laboratoriet. Det är åter dags för en integrerande reflexion över människan och naturen i stället för den mutilerande separationen som har rått sedan Newtons dagar. I vår nästa och avslutande artikel ska vi försöka fånga denna tidens nödvändighet och sätta den i relation till Steiners syn på kunskap samt på de aktuella frågeställningarna inom filosofi och vetenskap.

*) Se till exempel Kvantjaget, av Danah Zohar, en bok som behandlar frågan om människans natur och medvetande i förhållande till den nya fysiken. Samtidigt måste påpekas att det finns inom fysiken idag också ett stort antal forskare som bekämpar inriktandet mot ”andligheten” inom den nya fysiken och i stället försöker håller sig till en strikt ”fysikalisk” tolkning av de problem och fenomen som har sitt ursprung i kvantmekanikens utveckling. En bra översikt över forskningens läge ges i en fransk bok av Michel Bitbol, Physique et philosophie de l’esprit.

Text: Gérard Lartaud
Foto: Wikimedia

Ladda ner artikeln som pdf här.

Läs hela artikelserien ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”

Artikel #1: ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”
Artikel #2: ”Den platonska och aristoteliska kunskapen”.
Artikel #3: ”Descartes och 1600-talets vetenskapliga revolution”
Artikel #4: ”Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik”
Artikel #5: ”Grunddragen i Steiners kunskapsteori”
Artikel #6: Steiner och strävan efter en gränsöverskridande kunskap
Artikel #7: ”Den klassiska vetenskapens villkor, kriterier och begränsningar”
Artikel #8: ”Mot en utvidgad vetenskap”

Semestern skulle när den en gång infördes ge människor tid att vila kroppen. Men semester är också en tid att rensa sinnet. Mitt i sommaren dyker ett tungt paket upp på posten – och jag blir sittande med en bok i knät i många dagar, omtumlad och tacksam. Det är ett illustrerat praktverk på engelska runt den märkliga svenska målarinnan Hilma af Klint: ”The Art of Seeing the Invisible”. Inte bara om henne – runt henne, tankar och verk ur en esoterisk tradition.

Hilma af Klint var kvinnan som i skiftet mellan 18- och 1900-tal mottog budskap från en ”mästare” och tolkade dem i sina målningar. För ett par år sen öppnade Moderna museet i Stockholm den största utställningen någonsin av hennes (länge fördolda) verk. Därefter har utställningen turnerat i världen. Jag såg den i Stockholm – ofta jättelika målningar i lysande och klara färger, geometriska figurer, svårtolkade tecken, ljusstrålar, mänskliga gestalter, växter och byggnader i sal efter sal. De fick mig att känna mig fylld av ett serent lugn men också av oro – vad var detta?

Hilma af Klint föddes 1862 och dog 1944, och var – ovanligt för en kvinna på hennes tid – utbildad konstnär på Akademien för de fria konsterna. Ingen i hennes samtid målade som hon. I själva verket utfördes målningarna efter seanser i en liten grupp kvinnor som kallade sig ”De fem”. De skulle inte få visas förrän tidigast tjugo år efter hennes död, tiden var inte mogen för dem, ansåg hon. Långt senare skulle hon komma att betraktas som en banbrytare för det abstrakta måleriet, före Kandinsky och Malevitj.

Men var hon verkligen det? Boken i mitt knä – med lysande färgillustrationer – är redigerad av Kurt Almqvist och Louis Belfrage, som samlat en rad infallsrika uppsatser av internationella forskare, många okända för mig, men ytterst kunniga, som genom många artiklar belyser en undanträngd men rik fåra i det västerländska tänkandet. En strömning som vill se inåt, mot medvetandets okända – just se det osynliga. Inte så underligt att det sammanföll i tiden med tekniker som elektromagnetiska vågor, radio, trådlös telegraf, telefon och röntgenstrålar. Man kan också tillägga psykoanalysen.

En osynlig verklighet fanns att upptäcka. Men västerlandets tänkande är huvudsakligen rationellt. Det skiljer strikt på objektivt och subjektivt. Freud var inget undantag. Den tradition som avtäcks i ”The Art of Seeing the Invisible” är av annat slag – med rötter i antiken hos en mystisk filosof som Hermes Trismegistus, senare hos de svårfångade rosencreutzarna, hos den protestantiske Johannes Comenius och i skiftet till 1900-talet hos kvinnliga medier som Madame Blavatsky och Annie Besant, genom vilka tankarna spreds till Indien – viktiga för Ghandi när han inledde befrielsen från kolonialismen – och hos Rudolf Steiner, en gång medlem av Teosofiska sällskapet innan han grundade sitt eget Antroposofiska.

Hilma af Klint var likaså medlem av Teosofiska sällskapet, stod i kontakt med den jämnårige Steiner och vistades periodvis hos honom i Dornach. Det utföll med tiden inte så väl – Steiner stod oförstående inför hennes ”abstraktioner” och var mer förankrad i kristendomen än hon. För af Klint stod Gud över alla religioner. Abstraktion – vad är det?

Bokens författare gör klart att Hilma af Klints geometriska mönster minst av allt är torrt abstrakta. De avtäcker sinnesomskakande erfarenheter under vilka det går att spåra en försoningstanke genom motsatsers förening. Inte minst genom övervinnandet av manligt – kvinnligt. Någon av bokens författare spekulerar över af Klints könstillhörighet, var hon lesbisk? Ingen vet. Man behöver inte heller veta. I den patriarkala kultur som af Klint levde i var budskapen från en annan dimension en förutsättning för det självförtroende hon hade; bristen på självtillit krossade åtskilliga andra kvinnliga konstnärer.

En linje i boken är de fascinerande presentationerna av andra kvinnliga målare, som den yngre Ithel Colquhoun – spiritistiskt erfaren, vän med de samtida surrealisterna som André Breton, men ytterst självständig i sitt sökande efter en inre sanning. Här ges många aspekter på konstnärsklimat under 1900-talet som ville utforska medvetandets dimensioner, som just surrealisterna med den automatiska skriften och driften mot det ”primitiva”, barnsliga och ofördärvade (vid förra seklets mitt försökte inte så få konstnärer komma loss ur en akademisk utbildning som tvingat dem till konformism under stilar och borgerlighet).

Hilma af Klint använde i stället sin professionalitet. Hon är en solitär – man vet häpnadsväckande lite om henne – som till synes utan att stödja sig på auktoriteter fullföljde sitt uppdrag. Hon tycks ha varit en rationell och praktisk människa utan åthävor. Hon kan ha frågat sig vem den ”mästare” var som gav henne uppdraget, det antyds, men hon utförde det trofast i långa skapande perioder; hennes jättemålningar måste ha krävt en hel del fysisk styrka. Vem mästaren var är sekundärt – hon överförde en inre värld till lysande synlighet.

Bland de geometriska tecknen finns bilder från växtvärlden, sammanbindande slingrande växttentakler och inte minst snäckans spiralform, som antyder utveckling, växt och fullföljande. Det är tid som hon målar, men inte en lineär tid av progression, utan en som är upprepande och cyklisk. Individens åldrar och släktets. Barndom, ungdom och åldrande, detta i kontakt med de otaliga individer som gått före oss i tidsåldrarna. Hon målar tidsförlopp och livsfaser som vi alla genomgår eller kan komma i förbindelse med i historien. Hon målar ödmjukhet, stolthet och växande. Själv grips jag kanske allra mest av övervinnandet av dikotomin manligt – kvinnligt.

Det är en stor förtjänst hos bokens författare att de som var inne på samma spår som Hilma af Klint – Helena Petrovna Blavatsky, Annie Besant, men också Emmanuel Swedenborg och William Blake, skildras som de föregångare och allvarliga forskare som de var – i stället för att som ofta annars presenteras med lätt avståndstagande ironi från det som ses som ”ockultism” och ”övernaturlighet” hos dem. Jag kan inte nämna alla de författare som gör boken till en så rik upplevelse – bara berätta om den känsla av upprymdhet som den inger mig. Det handlar kort och gott om livets mening.

Det är vad Hilma af Klint och många andra konstnärer som analyseras i boken är ute efter. På Hilma af Klints tid – liksom även på konstnärerna Ittell Colquhouns eller Louis Bourgeois tid- var det kvinnliga elementet i konst och liv undanträngt, osynliggjort och föraktat. Det krävs en stor originalitet, dristighet och därtill övertygelse om den egna riktningen för att spräcka hårda barriärer. Det var uppenbart kvaliteter som Hilma af Klint ägde.

Det handlar sålunda inte om en ”feministisk” konst, utan om en riktning som letar efter en väg för att ta sig igenom de många motsatser i samhällen och mellan människor som förhindrar utbyte och kommunikation. En av författarna, den svenska konstprofessorn Gertrud Sandqvist – sysselsatt med att forska i Hilma af Klints ockulta dagböcker – menar att det stora intresse som idag flammat upp kring hennes konst i själva verket beror på att ”hennes tid är nu” – ”Hilma af Klint´s time is now”.

Ja, som en hälsokälla i en tid som vår egen – präglad av torka inför de inre rötterna, en tid av hjälplöshet inför de större frågorna, en tid av obalans och labilitet. Daniel Birnbaum, som i sin egenskap av chef för Moderna museet såg till att utställningen kom till stånd där, berättar i ett efterord om hur hans lärare på Kristofferskolan, Åke Fant, en gång tog med sina elever på en resa till Steiners Goetheanum, något som blev livsavgörande för eleven.

Många trådar har på olika vägar så tråcklats samman så att också boken har kommit till stånd. Den är utgiven av Ax:son Johnsons stiftelse, som bör hedras. Birnbaum vill dedicera alla de gemensamma ansträngningarna runt Hilma af Klint och den långa och rika esoteriska tradition som hon hörde till – från antiken till nu, men gravt försummad idag – till Åke Fant som inte finns länge, men för vilken ”allt detta skulle ha varit en sån glädje”.

Jag kan bara redogöra för den glädje som boken har berett mig och som jag får lust att dela med andra. Man får hoppas att den en dag ska kunna översättas till svenska. Jag har lärt mig mycket om den strävan, som vid sidan av linjen av det så kallade rationella tänkandet, fortsätter att sila och sippra genom tiden, och som utgår från människans inre. Hjärnfysiologin må vara en betydelsefull vetenskap, men den kan inte berätta om vilka vi är inuti.

Text: Agneta Pleijel