8 september, 2020

Ytterjärna Forum ändrar inriktning

Efter mer än fyra år av täta publiceringar av angelägna texter på breda teman som odling, medicin, filosofi och pedagogik, väljer vi nu att publicera mer sporadiskt på Ytterjärna forum. …

LÄS MER

Efter mer än fyra år av täta publiceringar av angelägna texter på breda teman som odling, medicin, filosofi och pedagogik, väljer vi nu att publicera mer sporadiskt på Ytterjärna Forum och enbart med fokus på lokalt knutna aktiviteter.
Kulturhusets program, musik, föredrag, utbildningar och andra typer av evenemang i närområdet kommer dock fortsatt att bevakas när de är av allmänt intresse.

Vill du vara säker på att inte missa något kan du också anmäla dig till Kulturhusets nyhetsbrev där programmet görs tillgängligt.

Väl mött i Ytterjärna!

Anders Kumlander
Ordförande Vidarstiftelsen, ansvarig utgivare Ytterjärna Forum


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

26 augusti, 2020

Peter Örn inleder Human talks med tankar kring Dag Hammarskjöld

– Kombinationen hos Dag Hammarskjöld av att vara ämbetsman i världsorganisationen FN och att samtidigt i det fördolda brottas med frågor om Guds existens och sina egna motiv – bekräftelse och makt – tycker jag är djupt, djupt lockande att utforska och tänka kring, säger Peter Örn, som inleder höstens serie av Human talks på Kulturhuset i Ytterjärna.…

LÄS MER

– Kombinationen hos Dag Hammarskjöld av att vara ämbetsman i världsorganisationen FN och att samtidigt i det fördolda brottas med frågor om Guds existens och sina egna motiv – bekräftelse och makt – tycker jag är djupt, djupt lockande att utforska och tänka kring, säger Peter Örn, som inleder höstens serie av Human talks på Kulturhuset i Ytterjärna.

Du kan se höstens första framträdande med Peter Örn, Dag Hammarskjöld – reflektioner om Gud, Vägmärken och livets mening via denna länk

Fyra fredagar i höst kommer inbjudna talare att dela med sig av personliga betraktelser över allmängiltiga mänskliga och samhälleliga frågor under rubriken ”Human talks”. Syftet med programserien är att inspirera och bidra till en fördjupad människosyn. Framträdandena kommer både att livesändas och läggas upp på en särskild kanal på YouTube, men kan också upplevas på plats inom ramen för vad rådande mötesrestriktioner tillåter. Läs mer om höstens teman, datum och kringarrangemang här.

– Det fanns något fascinerade i min generation med Dag Hammarskjöld och även John F Kennedy, säger Peter, när vi samtalar över Zoom om vem han själv är och vad som lockat honom med temat han valt. – Dag Hammarskjöld och John F Kennedy var ju samtida. Hammarskjöld dog bara något år innan Kennedy blev skjuten. Detta att en svensk stod ute i världen och var världsberömd var stort! Peter har egna minnen från tv-sändningar och tidningar av hur Dag Hammarskjöld kom hem i sin kista efter attentatet där han dog, hur han togs emot på Bromma, hans begravningsprocession i Uppsala etc. – Jag har sedan undan för undan lärt mer om hans roll och särskilt intresserat mig för hans dagbok Vägmärken. Flera personer, som till exempel KG Hammar och Mats Svegfors, har skrivit om den, men det finns något i det här som ständigt ropar på att bli utforskat.

Ett perspektiv Dag Hammarskjöld lyfter i Vägmärken är att den längsta resan är resan inåt och det vill Peter utgå ifrån i sin betraktelse. – KG Hammar har utvecklat det vidare i en egen bok över Vägmärken, säger Peter, och den förre ärkebiskopen betonar att oavsett hur långt ut vi reser i kosmos är ändå resan inåt den allra längsta vi kan företa oss. – Det andra perspektivet handlar om hur Dag Hammarskjöld beskriver att han vill leva ett meningsfyllt liv – inte meningsfullt – utan ett liv som är fyllt av just mening och som dagligen fylls av mening. Av någon. Av Gud. – För att kunna göra det måste du hela tiden ha ett uppmärksamt medvetande och en villighet att ”likt ett ämbar låta dig fyllas”. Det vill jag också stanna upp vid.

Samhällsengagemang i gemenskap

Peter Örn själv har en bakgrund bland annat som ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund (numera Liberalerna, reds. anm.). Senare var han även partisekreterare i samma parti. Han har efter det varit generalsekreterare i Röda korset, vd för Riksteatern och för Sveriges Radio. Idag arbetar han med ledarskap och hållbar samhällsutveckling som konsult, föreläsare och författare i eget bolag. Den röda tråden har varit hans samhällsengagemang. – Jag har alltid velat utöva mitt samhällsengagemang tillsammans med andra och i gemenskap med andra, säger han. Det har varit en viktig drivkraft för mig. Sin kanske mest publika roll hade Peter som ordförande för den regeringstillsatta grupp som analyserade Estoniakatastrofen, som ägde rum den 28 september 1994. – Om jag tänker tillbaka på vad som är det viktigaste jag har gjort, så var det åren i slutet på 90-talet, säger han. Jag mötte kanske tusen anhöriga och nästan alla överlevande. Att lyssna, lära och att härbärgera, utan att själv gå sönder – utan att deras sorg fick ta överhanden i mitt eget liv – blev den stora utmaningen. – Min fru har sagt att jag blev mycket allvarligare efter dessa år än vad jag varit innan. Det kan jag inte själv läsa av, men det påverkade mig definitivt. – Det lärde mig också att sorg inte är någon sjukdom. Många anhöriga föstes åt sidan, som om de inte var riktigt tillräkneliga, men sorg är ingen sjukdom. Sorg är sorg och något vi alla möter under vår levnad och får leva med.

"När jag såg portföljen föll jag i gråt. Den var alldeles oförstörd av flygolyckan och de sex decennier som gått sedan han dog"

  För något år sedan blev Peters kusin avdelningschef på Kungliga biblioteket, som bl a har ansvar för två svenska världsarvsminnen. Det ena är Astrid Lindgrens efterlämnade skrifter och det andra är Dag Hammarskjölds. Peter bad sin kusin att få göra ett studiebesök. – Vi åkte ända ner i djupet av Kungliga bibliotekets arkiv och där hade de plockat fram både Dag Hammarskjölds eget manus till Vägmärken och hans portfölj, som han hade med sig när planet störtade och som hittades en bit bort i gräset. Den innehöll bl a Nya testamentet och en översättning av en bok av den judiske teologen Martin Buber, som Hammarskjöld arbetade med. – När jag såg portföljen föll jag i gråt, berättar Peter. Den var alldeles oförstörd av flygolyckan och de sex decennier som gått sedan han dog. Dag Hammarskjöld hade före flygolyckan lämnat sina dagboksanteckningar till en vän i tron att de kunde vara viktiga för eftervärlden om något hände honom. – När dagboken Vägmärken publicerades efter hans död, berättar Peter, väckte den ett ramaskri över världen. Vad var detta? Vi som litade på Dag Hammarskjöld! Och så var han religiös! Eller trodde han att han var Messias eller Gud själv? – Det trodde han inte, menar Peter. Det handlade om att vi kan vara öppna för att följa Gud i messiansk anda – att följa Messias kallelse.

Ett rum med frihet

I Peters liv sticker två perioder ut extra mycket. Det ena är de politiska ungdomsåren i Folkpartiets ungdomsförbund. – Det blev mitt universitet, säger han. Det var nog där jag lärde mig det jag kan – eller i varje fall lade grunden till det jag kan. Ungdomsförbundet var den hävstång som gjorde allt möjligt. Vi krävde en rättvis värld och då kunde det bli så. Vi krävde att Berlinmuren skulle rivas och då blev det så! Vi lyckades i mycket, tyckte vi. – Det andra som sticker ut är de senaste åren, fortsätter han.  Efter Sveriges Radio skapade jag ett eget litet bolag, som ju är det minst märkvärdiga av allt, men som är ett rum med frihet och oberoende, som jag aldrig klarat att lämna. – Jag vill inte gå i pension! Jag vill fortsätta vara verksam och Peter Örns AB gör detta möjligt. Där bestämmer jag själv. Precis som alla människor har Peter också haft personliga prövningar. När han 2007 lämnade Sveriges Radio beskriver han det som att han närmast fick sparken. – Då ägnade jag hela sommaren som följde åt att fundera över vad jag lärt mig av åren på SR och andra ställen där jag verkat. Jag sammanfattade mina tankar i olika PM till mig själv. Den första hette ”De hundra lärdomarnas bok” och handlade om SR. Den andra hette ”Drivkrafter och engagemang ”och i den jag såg tillbaka på hela mitt yrkesverksamma liv.

"Jag har hela tiden försökt förstå kärlekens och vänskapens väldiga betydelse i våra liv och att knyta ihop det med min ständiga lust att arbeta"

  Utöver att det starka samhällsengagemanget blev synligt i den processen, upptäckte han att där också rymdes ett stort behov av bekräftelse. – Det tog lång tid innan jag kunde formulera för mig själv att sökandet efter bekräftelse är ok så länge det inte blir patologisk och helt avgörande. Efter att ha fått syn på detta har jag medvetet försökt minska behovet av bekräftelse i mitt liv. – Arbetslivet har varit en viktig del för mig, vid sidan av familj med fru, barn och vänskap. Jag har hela tiden försökt förstå kärlekens och vänskapens väldiga betydelse i våra liv och att knyta ihop det med min ständiga lust att arbeta – där ju arbetet alltid närmar sig risk för arbetsmissbruk. – Varje arbetsplats och varje roll har varit viktig för mig. Jag har aldrig ångrat att jag har bytt roller utan jag tycker att jag ständigt har kommit till platser där jag har tvingats lära och där jag har mött människor som varit samhällsengagerade. Idag är det nog mest mitt författarskap som uppslukar mig Just nu skriver Peter på en biografi om Ernest Hemingway vid sidan av några offentliga uppdrag. – Detta att få komma till Human talks i Järna och prata om något som kräver att jag skriver något nytt är stimulerande, avslutar han. Då är det motiverat att stå på scenen igen. – För mig är Ytterjärna en plats som står för fördjupning och andlighet.  Här finns ett sökande som jag uppskattar och en plats som jag helt enkelt tycker om att vara på.

Text: Inger Holmström
13 augusti, 2020

Ohållbart slöseri med svensk ull ska stoppas

Ungefär 750 ton fullt användbart svensk fårull kastas varje år, samtidigt som Sverige importerar omkring 200 ton. Huvudskäl till det här slöseriet är brist på kunskaper och att det saknas en fungerande kedja som kan ta hand om ullen från landets många små fårbesättningar, menar Annkristin Hult, som är Nationell utvecklare på Nämnden för hemslöjdsfrågor.…

LÄS MER

Ungefär 750 ton fullt användbart svensk fårull kastas varje år, samtidigt som Sverige importerar omkring 200 ton. Huvudskäl till det här slöseriet är brist på kunskaper och att det saknas en fungerande kedja som kan ta hand om ullen från landets många små fårbesättningar, menar Annkristin Hult, som är Nationell utvecklare på Nämnden för hemslöjdsfrågor.

Annkristin och nämnden arbetar nu med att kartlägga och komma fram till lösningar och samarbeten på nationell nivå, för att motverka det här slöseriet. I Sverige finns ungefär 9.000 fårägare och 600.000 får som årligen producerar 1.200 ton ull. 450 ton används inom hantverk eller exporteras, och resten kastas. I Sverige finns det många olika fårraser. Den vanligaste är gotlansfår med sitt grå och lite grövre ull, men även korsningar med vit, mer finfibrig ull är vanliga.

– Mycket svensk ull går förlorad därför att vi inte har logistiken för att samla in ull från de många små besättningarna, berättar Annkristin Hult. Många fårägare vet inte vart man ska vända sig för att sälja sin ull, och för de flesta är ullen inte ett huvudskäl till att ha får.

Hållbart med många användningsområden

Annkristin menar att det samtidigt finns stora möjligheter och många användningsområden för svensk ull. Efterfrågan på och intresset för svensk ull växter idag. Tyvärr är det ändå vanligt att stora ullanvändare av gammal vana gör som de brukar och importerar ull från andra länder, trots att svensk ull skulle passa bra.

 

Annkristin Hult

Förutom det uppenbart ohållbara i att slänga hundratals ton ull från svenska får finns det enligt Annkristin fler goda hållbarhetsskäl att välja just svensk ull.

– En fördel är förstås att svensk ull är närproducerad och att fåren samtidigt bidrar till att hålla våra landskap öppna, vilket ger biologisk mångfald. Viktigt är också att Sverige har en av världens strängaste djurskyddslagar. Spårbarheten blir också bättre här jämfört med världshandeln med ull, som har en del svarta hål. Om vi använder mer svensk ull ökar också landets självförsörjningsgrad och det skapar fler jobb på landsbygden.

 

"Vi behöver öka kunskaperna om att svensk ull är användbar och värdefull"

 

Ullen vi har i Sverige har överlag en något hård och spänstig karaktär och passar bra att användas i många produkter som tyger, grövre kläder, garner, mattor, filt, fiberdukar, stoppningar, tovade produkter med mera.

– Hos många företag finns ett stort och ökande intresse för svensk ull och många vill satsa på det. Bland annat inom mode, outdoor, sport och inom bilindustri. Ett intressant och stort område är också bäddmarknaden. I exempelvis Storbritannien gör man madrasser, täcken och stoppningar av ull och det tror jag kommer mer även i Sverige, säger Annkristin. Ull är överhuvudtaget ett bra och utvecklingsbart material som kan används istället för andra material.

Mer kunskaper och bättre logistik

Men ändå slängs alltså omkring 60 procent av den svenska ullen. Vad kan man då göra för att stoppa detta stora svinn? Mycket handlar om kunskaper och logistik.

– Vi behöver öka kunskaperna om att svensk ull är användbar och värdefull. Vi behöver också se till att köpare och säljare hittar varandra och här blir det viktigt att få till system för mer storskalig insamling av svensk ull, säger Annkristin.

På sikt, när produktionen kommit igång, kan det bli angeläget att skapa en bedömning och klassificering av svensk ull när det gäller exempelvis längd, färg, grovlek, renhet etc. I Sverige finns ingen sådan klassificering, däremot finns det i exempelvis Norge. Ett sådant system underlättar också för fårägare som vill förbättra sin ull och få bättre betalt. Det är även viktigt att industrin är rustad för svensk lite grövre ull, vilket i sin tur gör det viktigt att kunna samla in och processa tillräckliga volymer. Mer samarbete och synergier mellan industrin och hantverksområdet är också önskvärt

I grunden behövs en kunskapsutveckling kring svensk ull genom hela kedjan – från fårägare, klippare, spinnerier, hantverkare, industri, butiker och konsumenter. Det drivs nu överhuvudtaget många projekt för att få mer rull på svensk ull, genom Fåravelsförbundet och andra parter. Det pågår bland annat projekt för att samla in svensk ull. Och en ny utbildning av s.k. ullrådgivare har just godkänts.

Under de senaste åren har den svenska importen av råull minskat, och det kan ses som att svensk ull är på frammarsch.

Text: Staffan Nilsson

6 augusti, 2020

GRÄS, poaceae – gramineae, grunden till vårt välstånd

I familjen gräs ryms 635 släkten och 9000 arter som täcker en fjärdedel av jordens yta. De är grunden till mänskligt välstånd. Tack vare gräset har vi våra förädlade sädeskorn. …

LÄS MER

I familjen gräs ryms 635 släkten och 9000 arter som täcker en fjärdedel av jorden yta. De är grunden till mänskligt välstånd. Tack vare gräset har vi våra förädlade sädeskorn.

Gräset väver en matta så vitt och så brett, i den bär den fram alla blommor och utgör själv en bakgrund för dem liksom himmelen för alla stjärnor. Uppåt växer gräset som om det hälls ned från fria luften i en strilande ström ned i marken där den bildar rotknippen som strålar vidare, ja rötterna formligen flyter som floder under markytan och vill klä all kal jord med sitt gräs.

En fjärdedel av jordens yta är täckt av gräs. Genom sin individrikedom bestämmer de karaktären för savanner, stäpper, ängar, hedar och hagar världen över. Tack vare gräset har vi vårt förädlade sädeskorn. Alla tusentals olika vetesorter vi har idag härstammar från det vilda vetet vid medelhavet. Våra fyra sädesslag är havre (Avena sativa), vete (Triticum aestivum), råg (Secale cereale) och korn (Hordeum vulgare).

Träda eller närande och tärande grödor

Träda är vilande åkermark som ger ett avbrott i den linjära jordbruksproduktionen innan en ny odling anläggs. Träda är ett arv från äldre odlingsmetoder som innebär att gräset får växa fritt och upprepade gånger plöjs och harvas tills jorden är helt ren för ogräs.

I äldre tiders jordbruk var ängen åkerns moder. Gräs blev foder som blev gödsel som transporterades ut på åkern. Idag ser vi ängen främst i gränsområden mellan åker och skog. Idag har vi mer åker en äng och med rätt odlingsmetod kan Sveriges lantbruk försörja många fler människor än vi är idag. Nyckeln är att ta och ge, inte att bara ta eller att bara ge: Närande och tärande grödor.

I det ekologiska växeljordbruket odlas vallgrödor under två till tre år av en sjuårsperiod.  Gräs tillsammans med baljväxter som klöver och lysern som kan fixera kväve ur luften, plöjs ned i åkern för att bygga upp humus och berika jorden.

Den mer passiva metoden med träda är här ersatt med vall som både ger jorden återhämtning och näring tillbaka till marken själv. Åter kan åkern nära oss… Gräsätande vilt, betesdjur, idisslande kor och får ger oss mjölk och kött på vårt bord, skinn, päls och ull klär vi oss i och inte minst, gödsel får vi till vår odling. Allt detta skänker oss ängen! 

Gräset är grunden till allt mänskligt välstånd

Länge innan den första plogen sattes i marken samlades frön från vilda gräs och kokades till gröt. All den tid det tog! När människan började odla och bruka jorden övergick hon från att vara en samlare till att bli en kulturutövare. Från fyra olika världsdelar förädlades vilda frön till odlad säd för 5000 till 10 000 år sedan. Vete i Europa, ris i Asien, majs i Amerika och hirs och durra i Afrika. Den kultiverade säden har gjort det möjligt att mätta jordens ökande befolkningsmängd.

Långt uppåt nord trivdes råg bättre än vete. Den stora skillnaden på odlad säd och vilda gräsfrön är att odlad säd inte släpper sina frön fritt för vinden utan sitter kvar på sitt ax och samlar all sin näring där. Många gräsarter är perenna. Det vill säga att när gräset vissnar ner lever rötterna vidare och skjuter upp nya strån till våren. Det finns gräs som är mångtusenårigt. Säd är ettårigt och måste sås på nytt varje år, höst eller vår.

Kvickrot kallas världens snabbaste gräs. Det är nordens vildaste vete. Kvickrot koncentrerar sin näring i rötterna, kan tro det är dem vildsvinen vill åt då de bökar med trynet i jorden! Agropyron repens heter de på Latin och dessa rötter rostas och mals till mjöl. Det användes till att dryga ut mjölet med för att få det att räcka längre i det svenska folkhushållet. Det finns även medicin som innehåller kvickrot som skall vara särskilt till hjälp vid långvarig snuva som går upp i bihålorna.

Kulturväxter

Det finns vissa växter som trivs ihop med gräset, ogräs som vi ofta kallar dem, men i själva verket var de ”gårdagens nyttoväxter” och delikata grönsaker så som molla, pilört, svartkämpe, våtarv och lomme. Kirskålen infördes i vårt land av munkarna. Av vallmo framställdes morfin. Av brännässlans fiberstänglar gjordes tyg. Dessa växter odlades i vårt land innan man lärt sig odla säd.

Prästkragen kom till Sverige från ängarna i Frankrike och Tyskland när frön därifrån köptes in för att sås ut på våra beten för att förbättra höodlingen. Torkat gräs av ett flertal arter kan flätas till korgar och hattar samt till packnings och stoppningsmaterial, till papper och till byggnadsmaterial. Strandråg och sandrör binder flygsand och sockerrörets märg har en starkt sockerhaltig märg som svarar för hälften av världens sockerproduktion.

Gräset vi trampar gör luften vi andas

Musen pilar genom gräset i snabba streck, haren hoppar och är borta, fåglar bygger bon och fjärilarna hänger sin puppa på ett strå medan de minsta små insekter klättrar och strävar. Alla gröna blad, stort som smått, bidrar till att rena vår luft från koldioxid och generöst ge oss syre tillbaka.

Gräset är ihåligt och dubbelt rörformat. Det gör det till världens starkaste konstruktion. Fylligt och spänstigt vajar gräset i vinden och glittrande kisel håller det ståndaktigt upprätt. Inget annat kan som gräset böja sig till marken och resa sig igen, ingen så lång och smal som grässtrået kan bära så tungt ett ax eller vippa som det kallas när blomskaften är längre. Doftlöst är gräsets blommor, nästan aldrig giftigt och när det blommar går det fort, det vet de som plötsligt drabbas av hösnuva för när gräset blommar syns det ej men kan kännas överallt i luften.

Böjning av strået görs möjligt genom att de har nod, de små kompakta ledknutar som bladslidan utgår ifrån. Bladet omsluter strået nedtill och öppnar sig i olika formationer som tecknar diagonala linjer i gräslandskapet.

Familjen gräs har 635 släkten och 9000 arter. I Sverige finns 58 släkten och 150 arter.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

30 juli, 2020

Det ljuvliga i att göra ingenting



LÄS MER

Vi lever i ett samhälle där det som inte går att mäta prioriteras bort och där det ses som ett tecken på lathet att göra ingenting – och där många blir sjukskrivna. Men att göra ingenting och rent av riskera att ha tråkigt kan verkligen vara viktigt på flera sätt, menar copywritern Sofia Zetterqvist i denna gästblogg.

 ”Jag har tråkigt” brukade jag som barn klaga till mamma. Känslan av att ha lekt klart alla lekar, ryktat alla barbiehästar och rastat alla gosedjur, var hemsk. Jag minns den väl. Känslan av att ha ingenting alls att göra. Och om känslan i sig var hemsk så var min mammas svar om möjligt ännu mindre tillfredsställande: Det är nyttigt att ha tråkigt ibland”. Det fick mig oftast att skrika rakt ut.

Tjugofem år senare står jag i kassakön på min lokala matbutik och rullar ögongloberna medan svetten sakta sipprar ut längs ryggraden. Kvinnan framför mig letar efter sitt betalkort. Jag tuggar intensivt på tuggummit som en gång under dagen smakade pepparmint. Hon säger att korten ligger ju aldrig där man lagt dem, att det är nästan som om de får ben ibland. Jag ler. Den obefintliga smaken av pepparmint blandas ut av blodet från min kind jag råkar bita i.

"Vi gör så mycket att det gör oss sjuka. Och den som gör mest är oftast bäst"

I Sverige sjukskrivs tiotusentals svenskar varje år som ett resultat av stress. Antalet sjukskrivningar med utmattningssymptom har sexdubblats på bara tio år. Majoriteten av alla jag känner i min bransch har någon gång varit sjukskriven som ett resultat av för mycket att göra.

Vi gör så mycket att det gör oss sjuka. Och den som gör mest är oftast bäst. Att göra ingenting är nämligen ett tecken på lathet, det visste redan påve Gregorius när han formulerade de sju dödssynderna år 540.

Att ta det lugnt idag innebär oftast att titta på en serie eller scrolla sig genom sociala medier, ofta båda samtidigt. Inte sällan med en podcast i öronen, ja jag vet till och med de som har på tv:n i bakgrunden medan de spelar en film på datorn. När jag senast såg en hel film utan att ta upp mobiltelefonen under tiden kan jag inte ens minnas.

Enligt Anders Hansens bok Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda rör vi vid våra mobiltelefoner så mycket som 2600 gånger per dag, och vi gör det i snitt minst en gång var tionde minut. En av tre kollar till och med mobilen mitt i natten. Kanske är det därför inte heller någon slump att sömnstörningar bland unga har ökat i Sverige med 500% sedan 2007 – året då iphonen såg dagens ljus.

"Hur mäter man det där som sker i mellanrummen, i pauserna? Hur mäter man effekten av att göra just ingenting"

Vi lever i ett samhälle där det som inte går att mäta och stoppa in i ett Excel-dokument prioriteras bort. Istället hyrs management-konsulter in för skyhöga arvoden för att ta reda på var i kedjan det görs minst, var det går att effektivisera mera. En personlig inre upplevelse är sällan något värt om den inte på något sätt går att omsätta i ett diagram till en powerpointpresentation.

För hur mäter man det där som sker i mellanrummen, i pauserna? Hur mäter man den inre resan? Och framför allt: hur mäter man effekten av att göra just ingenting?

En brittisk studie visar att passiva aktiviteter, aktiviteter som skulle kunna klassas som tråkiga, faktiskt kan öka kreativiteten. Genom att göra ingenting börjar du istället att dagdrömma vilket i sin tur kan ha positiva effekter för att komma på nya idéer.

Det är i alla fall vad man tror på The Boring Conference som arrangeras varje år i England. En konferens där man garanteras en riktigt tråkig dag. En dags firande av det vardagliga, det vanliga, det uppenbara och det förbisedda” står det i programtexten.

Enligt psykologiforskaren John Eastwood, som driver Boredom Lab där de undersöker just fenomenet att ha tråkigt, är det inte heller bra att vara uttråkad för mycket. Det är däremot bra att vara i en potentiellt tråkig situation utan att bli uttråkad. ”Förnöjsamhet är konsten att ha tråkigt utan att ledsna på det” lyder ett gammalt talesätt och kanske ligger det någonting i det?

"You know here in Italy we like to drink our coffee in the bar, while actually talking to someone"

 

I Italien har man ett helt eget uttryck, dolce far niente, som betyder det ljuvliga i att göra ingenting. Det brukar även översättas med behaglig sysslolöshet. Ett uttryck som omvandlar själva situationen av att göra ingenting alls, till att bli ett event i sig.

Jag minns fortfarande scenen som utspelade sig på Pasticceria Alcedo i den toscanska byn Fiesole. Det var min första av sextio dagar i Italien och på väg till bussen skulle jag köpa med mig en kaffe som takeaway. ”Takeawhat?” Ordet fanns uppenbarligen inte i den lokala baristans ordförråd. ”To bring, I want to bring the coffee with me.” Jag gick på stället samtidigt som jag höll en låtsaskaffe framför mig. Baristan såg frågande ut men dök tillslut ned i en låda och kom efter en lång stund upp med en mugg tillverkad av frigolit. Lock hade aldrig funnits. Mannen bredvid mig som hade iakttagit scenariot försökte förklara: ”You know here in Italy we like to drink our coffee in the bar, while actually talking to someone.” Jag har aldrig känt mig så svensk.

Vad är det egentligen vi håller på med när vi mikrostressar över att tunnelbanan är två minuter sen, att baristan är ovanligt långsam, eller för den delen att kvinnan framför oss i kön inte står med betalkortet redo i handen?

14 mars 2020 avrådde Utrikesdepartementet från resor utanför Sverige och Folkhälsomyndigheten uppmanade oss att jobba hemifrån. Under flera veckor har vi stannat hemma i våra bostäder, skurit ned på socialt umgänge, ställt in resor, afterworks, träningar och fester. Hela landets befolkning har kollektivt fått öva på det, att göra ingenting. Och även om jag önskar att pandemin aldrig hänt, så tänker jag att vi kanske kommer kunna titta tillbaka på den här tiden och se att vi även lärde oss någonting. Att göra ingenting gav oss kanske mer?

Kanske blir min mammas svar, inte bara ett svar till en uttråkad femåring som borstat klart barbiehästarnas regnbågsfärgade svansar, utan ett svar som får eka ut till hela nationen: ”Det är nyttigt att ha tråkigt ibland.” Kanske blir dolce far niente det nya carpe diem. Ja, kanske blir 2020 året då ingenting-konsulten blir den nya management-konsulten som fakturerar för att se var i systemet vi kan införa fler andningspauser att göra ingenting på.

Text: Sofia Zetterqvist


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

24 juli, 2020

Eget gårdsmejeri blev oväntad succé

I 140 år har släkten Larsson på den bohuslänska gården Skålldal levt på att sälja den mjölk som korna ger. Men efter 135 år hände något nytt. Nu kommer hälften av inkomsterna från ett litet hörn av ladugårdsbyggnaden, där Lena Svedin Larsson producerar yoghurt, fil och ost i det egna gårdsmejeriet.…

LÄS MER

I 140 år har släkten Larsson på den bohuslänska gården Skålldal levt på att sälja den mjölk som korna ger. Men efter 135 år hände något nytt. Nu kommer hälften av inkomsterna från ett litet hörn av ladugårdsbyggnaden, där Lena Svedin Larsson producerar yoghurt, fil och ost i det egna gårdsmejeriet.

Tre medaljer i SM i mathantverk, återförsäljare på kö och en stadig kundkrets i gårdsbutiken är beviset på att nyordningen blev lyckad. 

När Lena och maken Håkan Larsson en söndag i december 2015 slog upp dörrarna till gårdsbutiken intill sitt nyinrättade mejeri såg de fram emot en dag med en handfull nyfikna kunder. De visste inte då hur fel de skulle ha. Eller hur rätt deras nya satsning skulle visa sig vara.

– Vi hade ingen aning om hur många som skulle komma, men tänkte att ett femtiotal skulle vara fantastiskt bra, minns Lena Svedin Larsson.

Närproducerat blev lyckträff

När dagen var slut hade över fyrahundra personer åkt hem från gården utanför Kode i södra Bohuslän, med purfärsk ekologisk lantmjölk i bagaget. Efter en dag med två timmars kö för att överhuvudtaget komma in i den lilla gårdsbutiken, då inrättad i en byggbarack. Kvar stod Håkan och Lena med varsitt leende på läpparna och med insikten av att ha stakat ut en ny framtid för gården.

– Vi började i precis rätt tid, sett till efterfrågan på närproducerat. Det var rena lyckträffen, förstår vi nu i efterhand. Vi har inte ens behövt marknadsföra oss och sälja in våra produkter till matbutiker – det är de som ringt oss. Och just nu klarar vi inte att leverera till fler, säger Lena Svedin Larsson, ingift i gården där Håkan är fjärde generationens bonde.

Håkan och Lena tycker att de, förutom att de numera har roligare på jobbet, uppnått en bra ekonomisk balans i verksamheten. Drygt hälften av mjölken levereras till Arlas mejeri i Götene och resten förädlas i det egna mejeriet, Skålldals lilla ekomejeri. Mejeriet är Lenas domän, där hon arbetar sju dagar i veckan medan Håkan ansvarar för själva lantbruket.

Till sin hjälp har de också sonen Gustav, som redan som liten parvel bestämde sig för att bli nästa bonde på Skålldal. Precis som pappa och farfar har han utbildat sig på naturbruksgymnasium i Dingle, åtta mil längre upp i Bohuslän.

Till den obemannade gårdsbutiken kommer kunderna sju dagar i veckan mellan 10 och 19 och hämtar sin mjölk ur en självbetjäningsautomat. Antingen i medhavda flaskor eller i Skålldals egna förpackningar. De noterar på en lista vad de handlat och betalar med kontanter i en burk eller med Swish.

– Det fungerar hur bra som helst. På fem år har det bara hänt en enda gång att någon inte skrivit upp vad de tagit, berättar Lena Svedin Larsson.

Gårdsbutiken har självbetjäning, vilket fungerar mycket bra.

Så naturligt som möjligt

Bland kunderna finns många stamkunder – allt ifrån barnfamiljer som köper all sin mjölk här varje vecka till de som väljer den feta Skålldalsmjölken enbart till fest när de ska göra den bohuslänska specialiteten äggost. För det är bara naturlig, femprocentig mjölk som kommer ur mejeriet. Lena vill leverera naturliga produkter som möjligt, och väljer bort att separera grädden från mjölken.

– Färskare än här blir det inte. Mjölken leds direkt från mjölkningen till pastören i värmeriet, där den värms upp, kyls ner och därefter tappas på flaska. Hela pastöriseringen tar tre timmar för 300 liter mjölk. Samma dag eller dagen efter finns den till försäljning i gårdsbutiken och hos leverantörerna. Det skulle säkert gå att sälja även andra sorters tunnare mjölk, och det kanske kan vara något för framtiden, säger hon.

I gårdsbutiken säljs alla produkter från mejeriet – förutom mjölk också naturell och smaksatt yoghurt och filmjölk och hantverksmässigt tillverkade ostar. Samt produkter som sylt, kakor och drycker – och mera ost – från andra gårdsproducenter och tidvis kött och korv från Skålldals djur.

Den största andelen mjölk, youghurt och fil säljs av matbutiker främst i närliggande Kungälv och Ytterby och runtom i Göteborg. Fem dagar i veckan levererar Håkan Larsson gårdens produkter till butikerna med egen kylbil.

Några av Skålldals egna produkter.

Kretslopp med eget foder och gödsel

Skålldal är belägen en knapp mil från Hakefjorden på insidan Tjörn, på östra sidan av E6:an som skär genom Bohuslän från norr till söder. Håkans farfarsfar Alfred köpte gården 1880, farfar Albin förde arvet vidare från 1921 och 1955 tog pappa Gunnar vid.

Mjölkkorna fanns där från start och har alltid utgjort gårdens huvudnäring. Håkan fick börja hjälpa till med mjölkningen vid unga år, fortsatte sedan arbeta på gården efter avslutad utbildning och tog, tillsammans med hustru Lena, över efter fadern 1991.

När Skålldal blev Krav-certifierad 2010 var det inte mycket som krävde förändring. Håkan och Lena hade, precis som föregångaren Gunnar, alltid arbetat utifrån ekologiska principer, aldrig använt besprutning och bara tillfört mycket små mängder konstgödsel.

Skålldals fyrtio mjölkkor föds upp på den spannmål och vall som odlas på egen och arrenderad åkermark, totalt 80 hektar, med tillskott av lite inköpt Krav-certifierat kraftfoder. All gödsel står korna för, vilket sammantaget skapar ett fungerande kretslopp, även om balansen skulle tåla ytterligare gödsel. Korna hålls i lösdrift inomhus, mjölkas i en mjölkgrop och vistas utomhus på gårdens betesmarker under sommarhalvåret.

 – Vi låter våra kor mjölka länge, uppåt fem år, även om de inte ger så hög avkastning de sista åren. De har det lugnt och fint och mår i princip alltid bra. Vi har på alla år aldrig behövt behandla någon ko med antibiotika, säger Håkan Larsson.

Mjölkkorna föds huvudsakligen upp på gårdens egen spannmål och vall och står för all gödsel.

Prisad hantverksproducent

Kvinnorna på Skålldal har traditionellt ystat lite till husbehov, men aldrig med kommersiella ansatser. Och faktum är att det inte heller var någon jättegenomtänkt strategi att starta mejeri.

– Vi har ju alltid tyckt om att ysta, så när vi byggde om ladugården för lösdrift och fick ett litet utrymme över fick vi en bra plats för en ostgryta och kunde börja testa lite olika saker. När vi sedan hoppade på en ystningskurs hos Eldrimner uppe i Jämtland var stenen i rullning, säger Lena Svedin Larsson.

På våren 2015 läste de om en gård i Boråstrakten som skaffat en mjölkautomat för försäljning och åkte dit på studiebesök. Sedan gick allt väldigt fort. I december samma år arrangerade intresseorganisationen Lokalproducerat i väst det publika evenemanget Matfest på ett antal gårdar i Västsverige, Skålldal hakade på – och 400 kunder senare var de övertygade om att de var på rätt väg. Kort därefter började Skålldal leverera till den första livsmedelsaffären, och sedan har flera tillkommit successivt.

Totalt har Skålldal investerat 2,5 miljoner kronor i mejeriet, där en ny lokal med större maskinell kapacitet nu står färdig att tas i bruk. I de pengarna ingår cirka en miljon i investeringsstöd från Västra Götalandsregionen.

– Vi har också fått mycket hjälp på vägen av andra mejerister och inte minst Lokalproducerat i Väst, som ställt upp med allt vi behövt, förutom pengar – kunskap, rådgivning och marknadsföring, säger Håkan Larsson.

Idag är Skålldals lilla ekomejeri etablerat bland landets ledande hantverksproducenter. Såväl yoghurten och filmjölken som Lenas skyr – en youghurtliknande produkt som är vanligast på Island – har premierats i tävlingen, där kunniga jurygrupper väljer ut vinnarna bland över 500 produkter i olika klasser.

Ostplaner

Produktionen av mjölk, yoghurt och fil har varit i fokus under de första åren. Härnäst är Lena mer än sugen på att börja tillverka egna ostar, men har ännu inte löst lagringsfrågan, då gården inte har något lämpligt utrymme. Hittills har hon därför nöjt sig med att ta fram mindre kvantiteter av ost av mer snabbproducerad karaktär.

Eldost förstås, som är det gemensamma namnet under vilket svenska gårdsmejerister saluför sin hantverksmässigt producerade stek- eller grillost, en svensk ”Halloumi”. En liknande produkt är den bohuslänska brynosten, som producerats i flera generationer på Skålldal. En ost av feta-karaktär som Lena kallar för Qvick, en salladsost av opastöriserad komjölk. Och så färskosten Vällost, den svenska motsvarigheten till Ricotta, som vissa njuter med sylt – andra med sill.

Lenas fascination över osttillverkningen och entusiastiska inställning till mejeriet delas av Håkan, och de pratar redan om en kommande tid efter pensioneringen där de ser mejeriet som en lagom reträttplats för dem, där de i lugn och ro kan utveckla sitt ostintresse. Allt medan Gustav driver gården vidare, som den femte bonden på Skålldal.

Text: Jens Frejrud

Foto: Jean-Paul Bastiaans och Jens Frejrud

Läs även

,


17 juli, 2020

Byggbolaget som vill minska fotavtrycken

Byggbranschen brukar vara den enskilt största branschen i alla länder. Den omsätter normalt mellan 8 – 15 procent av ländernas BNP och har därigenom ansvaret för en stor del av det ekologiska avtrycket i respektive land. – Vad man gör som byggbolag i termer av produktion och hur man jobbar med logistik och transport under produktionstiden är en viktig del, säger Jan Hillgård, vd i koncernen Eneby bygg, men långsiktigt är det vilken energiprestanda byggnaden har och vad det är för material i produkterna som avgör.…

LÄS MER

Byggbranschen brukar vara den enskilt största branschen i alla länder. Den omsätter normalt mellan 8 – 15 procent av ländernas BNP och har därigenom ansvaret för en stor del av det ekologiska avtrycket i respektive land.

– Vad man gör som byggbolag i termer av produktion och hur man jobbar med logistik och transport under produktionstiden är en viktig del, säger Jan Hillgård, vd i koncernen Eneby bygg, men långsiktigt är det vilken energiprestanda byggnaden har och vad det är för material i produkterna som avgör.

 Jan Hillgård har bara varit vd i bolaget ett halvår. Innan dess jobbade han 20 år på NCC. De senaste 9 åren som strategiansvarig.

– Jag gillar de värderingar man står för i Eneby bygg. Det lockade mig till jobbet, liksom att det vi tjänar går till att stödja bl a ekologiskt jordbruk och annat allmännyttigt. Det känns bra!

Eneby bygg har ambitionen att bidra till en utveckling i branschen.

– Vi har en ägare som har en stark hållbarhetsprofil, säger Jan. I de produkter vi bygger i egen regi har vi alltid ambitionen att bygga i hållbara material för att ge ett så litet avtryck som möjligt.

– Vi jobbar helst med trästommar för att undvika cement, som inte binder koldioxid, och vi har också höga ambitioner när det gäller energiprestanda på våra hus. I de avseendena är vi med och påverkar branschen. Vissa andra tar också dessa steg, men med vår ägare i egna projekt har vi möjlighet att ta ut svängarna.

Juhani Selvani är ordförande i byggkoncernen och har funnits i ledningen sedan 2012.

– Vi hjälper också gärna våra externa kunder med förslag och råd på hur de kan bygga mer hållbart, säger han. Vi är insatta i vad som finns på marknaden och vill gärna visa upp vår kunskap om hållbara sätt att bygga, men ytterst är det kunden som bestämmer även om de inte väljer det mest hållbara.

Eneby bygg-koncernen skiljer sig även på andra sätt från de traditionella byggbolagen. Man har egen byggverksamhet, egna snickare, egen målerifirma, egen rörfirma och egen elfirma. Man har också en egen anläggningsverksamhet och t o m ett eget ställningsföretag.

– Rätt använt är det en styrka att vi har allt inhouse, säger Jan Hillgård. Vi har korta beslutsvägar och lättare att samarbeta i projekt. Samtidigt är trenden i branschen hård prispress och vi konkurrerar mot en del som har en lägre prisbild än vad vi har, men vi menar att vi tar hem det på att vi kan jobba effektivare.

Unika energilösningar

– Inte minst vad gäller energisystem kan vi sticka ut ordentligt, menar Jan. Vi erbjuder lösningar, som ingen annan i Norden eller Skandinavien har.

– Vi har exklusivitet på en riktigt, riktigt smart energisystem – en världsunik innovation – i samarbete med ett tyskt företag. Nu börjar vi vinna anbud trots att vi inte är billigast, utan genom att vi kan tillföra just den här unika kompetensen. Det skapar värde.

Systemet går ut på att höja energiprestandan på befintliga värmesystem eller optimera energisystemet redan från början i nybyggnation.

– Bolaget i koncernen som jobbar med detta heter Energi för Generationer Sweden AB berättar Jan. Vi har byggt en testanläggning i Järna och vill nu bygga in detta i våra projekt.

Vid sidan av hållbarhetstrenden är digitaliseringen den andra stora trenden i branschen, menar Jan Hillgård.

– Byggbranschen ligger 20 – 30 år efter tillverkningsindustrin. Man har inte stora fabriker utan varje projekt är ett ”one off”. Nu börjar det komma digitala modeller, som innebär att man kan få en ganska hög grad av industrialisering och ändå ha projektunika lösningar, som är olika på olika platser. I vissa projekt jobbar vi redan idag med 3D-moduleringar på helt nytt sätt.

Ursprunget ett lokalt byggbolag

Enebykoncernen har vuxit fram ur ett lokalt byggbolag. Vidarstiftelsen, en av grundarna till Eneby bygg, ligger bakom byggnationerna av alla prisbelönta, uppmärksammade och annorlunda byggnader i Ytterjärna området som t ex Kulturhuset, James Turells konstverk Skyspace, sjukhuset Vidarkliniken, liksom bostäder och lokaler i anslutning till flera av de läkepedagogiska verksamheterna.

När Eneby bygg bildades ville man säkra de speciella kunskaper och erfarenheter som snickare och andra anställda från de tidiga projekten byggt upp.

– Dessa vågade byggnader krävde mer än vanligt snickararbete, säger Juhani Selvani.

Utöver att behålla kunskap ville man också fortsätta utveckla den eftersom det skulle byggas mer.

– Hos oss ser vi det som strategiskt viktigt att man sätter sig in i de områden som den egna specialiteten gränsar till också. Markarbetarna måste till exempel förstå hur det funkar för de som jobbar med konstruktion, el och ytskikt och vice versa.

– Arbetet flyter bättre genom detta arbetssätt och innebär en enorm kvalitetshöjning i leveransen till kund. Det blir en sammanhållning som också skapar arbetsglädje hos de anställda.

Enebykoncernen är ett dotterbolag till den allmännyttiga Vidarstiftelsens fastighetsbolag Steneken holding.

– Steneken har en vision av att jobba mer med hyresrätter, berättar Jan. Man äger redan en hel del, men vill utveckla fler och det är ganska konjunktur oberoende. Dessa byggnationer styrs mer av demografi och är ett segment som är bärkraftigt långsiktigt oavsett hög- eller lågkonjunktur.

– I den mer kommersiella delen gör vi totalentreprenader åt bostadsutvecklare t ex till- och nybyggnationer av samhällsfastigheter för kommuner och liknande.

default

Egen förvaltning

Framöver är tanken att Eneby bygg ska arbeta mer med egen förvaltning.

– Då kan vi bygga åt oss själva och få en annan kontroll över både pris och kvalitet, säger Jan. När vi blir vår egen beställare kan vi satsa ordentligt på att det ska vara hållbart, energisnålt etc. Sådana hus kanske är dyrare att bygga i början med det jämnar ut sig då de står mycket längre än andra utan att kräva underhåll.

 

"”Vi för också vårt arv vidare i de produktioner vi gör genom att det hela tiden finns en tanke kring det estetiska, kring färgsättning och design”"

 

Juhani är särskilt stolt över ett lägenhetsbestånd på 49 lägenheter på mellan 2 till 4 rum, som byggdes i Mölnbo mellan Gnesta och Järna förra året.

– Det är en ort som inte fått särskilt mycket kärlek på många år, säger Juhani. Senast det byggdes där var för över 50 år sedan. Idag är det mest mindre hushåll. Villan är för stor när barnen flyttat hemifrån, men man vill ändå bo kvar på orten och har ingenstans att flytta.

– Det var många som skakade på huvudet när vi började. Ingen bank ville ställa upp och vi bestämde oss för att finansiera projektet själva. Det kostade lite mer, men vi hade inte fokus på pengarna utan på kvalitet.

Jan berättar att många arkitekter uppskattar att jobba med just dem.

– Alla arkitekter man träffar känner ju till Ytterjärna och tycker oftast att det är ett häftigt område. De tänder till när vi berättar vilka vi är.

– Vi för också vårt arv vidare i de produktioner vi gör genom att det hela tiden finns en tanke kring det estetiska, kring färgsättning och design.

Ett exempel på ett strategiskt företag i koncernen är Färgsatt, som är Eneby byggs måleribolag. De utför helt vanlig målning, men är specialiserade på lasyrmålning och giftfria färger.

– Det kommer mer och mer sådana frågor från t ex barnfamiljer som ska måla om och som vill ha giftfria färger, menar Juhani. Det räcker inte med att en produkt till exempel är Svanenmärkt. Färgsatt har kontakter med företag som tillhandahåller helt giftfria produkter. De är också skickliga på olika typer av lasyrmålning – ett tydligt arv från ursprunget.

– Det handlar om att göra saker man kan stå för. Att delta i byggande av samhälle på ett ärligt sätt utan att fuska och bara se till sig själv, avslutar han.

Text: Inger Holmström
3 juli, 2020

Kreativa lekplatser ska vara på riktigt

Vi skär idag av många möjligheter för våra barn till sinnesupplevelser i form av direktkontakt med elementen, säger Torsten Grind, lärare, handledare och allkonstnär med stor erfarenhet av att utveckla lekområden för barn. Barn ska inte kunna fara illa eller skada sig, men det behöver vara på riktigt.…

LÄS MER

– Vi skär idag av många möjligheter för våra barn till sinnesupplevelser i form av direktkontakt med elementen, säger Torsten Grind, lärare, handledare och allkonstnär med stor erfarenhet av att utveckla lekområden för barn. 

– Det är så otroligt viktigt för självkänslan och självbevarelsen att få känna att elden är varm, att få jord i skorna, plurra och så vidare. Vi skyddar barnen så att de till slut blir rädda för livet. Barn ska inte kunna fara illa eller skada sig, men det behöver vara på riktigt.

Torsten beskriver sig spontant som ”garanterat outbildad i den vanliga bemärkelsen”, men hans erfarenheter av att arbeta med människor i skiftande sammanhang är omfattande.

– När jag som 17-åring var ute och liftade, hamnade jag på Saltå by i Järna och kände direkt att jag var hemma, berättar han. Här hittade jag människor som kunde tillfredsställa min nyfikenhet och lära mig allt från eurytmi, skulptur och träsnideri till biodynamiskt jordbruk.

Sedan dess har Torsten också verkat på olika pedagogiska institutioner – läkepedagogik på Saltå by, förskola på Kristofferskolan och senare även Lunds Waldorfskola i Skåne i många år.

– Det växte på sig hela tiden, men det var alltid att vara i arbete och samtidigt lära, säger han.

 Idag använder han sina samlade erfarenheter i olika sammanhang. Ett av dem är att utveckla lekmiljöer för barn. När Torsten kommer till en plats för att hjälpa till med ett lekområde på en förskola, skola eller institution, handlar det först om att ta reda på om de vuxna vill in i en gemensam skapande process eller om de vill få ett lekredskap – t ex en gunga, som ser ut på ett visst sätt.

– Då brukar jag säga att det finns många som är mycket bättre på att ordna sådant än jag, säger han. Man kan beställa på nätet och be någon komma och sätta upp.

– Det jag kan erbjuda är att vi samtalar och samskapar så mycket som är möjligt. Det viktiga är att platsen eller redskapet sedan blir en mötesplats där vuxna och barn kan mötas och som alla tycker om att vara på.

 

"För mig är leken kärnan i att kunna läsa av en situation och förstå vad ett barn behöver"

 

Utgångspunkten, inspirationen och hans stora intresse är hur kommunikationen ser ut på olika nivåer och hans viktigaste frågor är: ”Vad vill platsen, vad vill människorna och vad är det jag kan bidra med som stödjer det de vill utveckla?”.

– Kommunikationen är inte bara intellektuell eller filosofisk, menar han. Oavsett vad vi säger pågår en icke verbal kommunikation mellan oss människor. Genom uppdrag jag haft på skolor i samband med lek har en sorts lekterapiform växt fram, där jag kan utforska detta fält tillsammans med barn och vuxna.

– För mig är leken kärnan i att kunna läsa av en situation och förstå vad ett barn behöver. Är jag fylld av för mycket pedagogiska idéer och tankar när jag möter barnet, då frestas jag lätt att genomföra dem på bekostnad av det som lever i nuet.

– Istället handlar det om att inte ställa sig i vägen. Ju mer upptagen jag är av min egen föreställningsvärld, desto mindre ser jag. Ju mer jag istället kan lyssna, iaktta och använda mig av det som uppstår, desto rikare blir mötet eller samtalet.

En pedagogisk process

När Torsten arbetade på Mora park, en läkepedagogisk skola för autistiska barn, kom frågan om han inte kunde skapa en miljö där barnen kunde samlas, läsa sagor och gå in när det regnar.

– Min grundintention blev då att titta på platsen, berättar han. Vad finns det för material naturligt? Stenar? Lera? Grenar? Hur ska vi skapa ett hus av det som finns så långt det går.

– En annan fråga var om vi har bråttom att göra detta eller om vi har tid på oss? Vi fick svaret att vi har all tid i världen! Detta skulle vara en pedagogisk sak och ingenting som snabbt måste få ett resultat.

Torsten ville få sina kollegor att vara medskapande i arbetet. De skulle bli förebilder för barnen.

– När de vuxna blev engagerade och nyfikna, började tälja, flytta stenar och bygga, smittade det av sig på barnen, som också ville vara med, berättar han. De vuxna blev människor – levande med sig själva – men samtidigt i sin yrkesroll.

– Man behöver vara pedagogiskt uppmärksam på vad som händer och sprida en engagerad atmosfär. Då dras barnen in i det. När de vuxna kommer in i kreativitet, aktivitet och skapande, samtidigt som de håller ett öga på barnen så att de inte far illa, blir barnen lugna. De börjar delta eller leka lekar runtomkring som är annorlunda, mer i samarbete, mer rofyllda. Det blir som att ingå i ett gemensamt rum, helt enkelt.

Arbetet i Mora park resulterade i att man byggde ett hus med halmtak och en kupol av vidjor med väggar i olika material t ex en kubbvägg med lera, en stenvägg, en flätad vägg, en trävägg, en halmvägg och ett integrerat torn.

I gruppen fanns en pojke som ville spika mycket.

– Då gjorde vi små fjäll på tornet, berättar Torsten. Det blev många små brädbitar som han fick spika fast på alla sidor och upptill. Den killen är numera snickare, gift, har bil och jobbar för fullt.

Efterhand växte behovet i Mora Park av en annan plats som inte hade några väggar, där man skulle kunna tillaga mat.

– Då ordnade vi det. Det blev en bakugn och en häll, där man kan se hur elden slickar hällen underifrån.

– Ur detta bygge växte sedan en klätterställning fram lite längre ner i en slänt. Sedan kom det en gunga, som vi designade tillsammans, och ännu en eldplats ute, när man inte vill sitta under tak och så vidare.

Mora Parks lekområde har utvecklats under femton år och det fortsätter att utvecklas.

– Det var en paus under några år, men sedan förra året är jag tillbaka, säger Torsten. Halmtaket har börjat ruttna och nu har vi gjort en annan sorts tak. Vi har också fått in en eldstad i det ursprungliga huset. Man har upptäckt att man även vill sitta därinne och elda. Då får man tänka om.

Kommunikationen är inspirationen

I samband med ett arbete som klasslärare i Solviksskolan, mötte Torsten Iris Johansson, autistisk kvinna och blev handledd av henne under en lång period.

– I princip är jag det fortfarande, säger han. Iris och jag har hållit många kurser ihop. Efter en period blev jag tillfrågad att handleda själv på olika institutioner runt omkring.

Hans erfarenhet av handledning är idag långt vidare än inom området barn och lek.

– För mig är kommunikationen som alltid pågår, vare sig vi vill det eller inte, det inspirativa fältet, säger han. Det handlar om att släppa förväntningar, föreställningar, tankar och ideal så att jag får kontakt med vad som behöver uttalas i det rum där jag sitter med en grupp eller enskilt med en människa, som trasslar med sig själv, sitt äktenskap eller vad det nu är.

Förskolan Lilla Bullerbyn i Järna är en annan plats där Torsten utvecklat ett lekområde. Personalen hade märkt att det hade hänt något med barnen, när de hade varit på besök i Mora park och lekt och sökte något liknande.

– Lilla Bullerbyn hade fått ett hus redan innan, som barnen inte lekte så mycket i, berättar Torsten. Vi höll på fram och tillbaka tills vi märkte att det nog behövdes en båt. Barnen skulle kunna klättra både utanpå och inuti båten, hoppa, krypa in i den och samlas där. En båt är ett motiv som inspirerar.

– Vi kunde hitta material till masten, bommen och lite till på platsen, men det behövdes också mycket bräder. Barnen, pedagogerna och jag sågade och sågade. Vi fick båten att nästan växa fram ur jorden. Jorden blev havet.

 

"Tillvägagångssättet är att börja och sedan iaktta. Barnen pratar med de vuxna och så växer något gemensamt fram"

 

Båten ligger på en sluttning, är väl använd och växte fram på ett för Torsten typiskt sätt.

– Jag har en grundidé, sätter upp några stolpar och säger till barnen t ex att här är fören. Då börjar de leka där och efter ett tag ser man hur de rör sig, vilka vägar de går och vilka lekar de leker.

– Inspirationen kommer den vägen. Vad är det de vill göra här eller vad det är det de faktiskt gör? Båten får då olika attribut t ex en planka man går ut på, en brygga att stå på osv, osv.

– Tillvägagångssättet är att börja och sedan iaktta. Barnen pratar med de vuxna och så växer något gemensamt fram. Jag har slutmandatet att formge, men övriga känner ändå att de har varit med och skapat.

– Andras ögon och inspiration hjälper till att gestalta mitt arbete, som blir rikare av det.

På Lilla Bullerbyn har lekområdet också växt vidare efterhand och det har blivit tåg, flygplan liksom ett staket och en eldplats.

– Förskolan kände mer och mer att de behövde ha en tydlig gräns. Då byggde jag ett staket med små vaktkurer så att barnen kan stå där, komma upp lite, titta ut och kanske se när föräldrarna kommer.

– Vi har också byggt en ordentlig tippie (indiantält red.anm) i trä med eldplats och ett utedass. Jättefint! Så kommer det ena behovet efter det andra.

Ursprungligt i höghusområdet

Torsten berättar också om ett lekområde på en muslimsk förskola i Hallonbergen.

Förskolan låg mitt i ett höghusområde och Torsten fick god kontakt med kommunens landskapsarkitekt och Stickan, grävare åt kommunen.

– De ordnade så att det kom dit stora stenar och annat från trakten och jag hittade stubbar mm. Så uppstår engagemanget igen. De ville ha något ursprungligt mitt i höghusområdet.

Barnen ville kunna leka med vatten och först blev det en vattenlekbana på förskolan. Därefter blev det en sandgrop och stenar, som man kan hoppa på för att ta sig fram till några stockar, som bildar en eldplats. Det blev också ett rör, som man kan krypa igenom, klättra upp på och hoppa från ner i sanden.

– Motivet är att barnen ska kunna hitta olika vägar, säger Torsten, hoppa från sten till sten i vattnet, balansera på en stock, komma upp lite grann och kunna se platsen uppifrån, komma ner och få ett prov i mod genom att ta sig genom röret.

Torsten understryker också vikten av lösa material.

– Det finns mycket forskning kring det, säger han. Det sätter igång en enorm kreativitet att ha några brädbitar liggande, några stora klossar eller kubbar som du kan resa mot något eller ha lösa stenar i ett vatten, som rör sig och flödar. Den sortens kreativitet är den bästa.

– Det vågade de inte ha i Hallonbergen. Det var för mycket förstörelse. Det fanns risk för att några i området skulle börja slänga stenar och stockar. De hade också problem med att lekplatsen blir ett tillhåll om man skulle bygga ett slutet rum. Det måste vara öppna rum.

 

"Det ska inte vara farligt, men det är viktigt att kroppen får känna av yttervärldens gränser"

 

Pedagogerna var också oroliga att barnen skulle bli smutsiga och blöta.

– Vi hade en hel del samtal kring det, säger Torsten. Hur mycket kunde de tillåta barnen att utforska elementen? Det hårda? Det mjuka?

– I grunden handlar det om självbevarelse. Att kunna ta hand om sig själv. Kunna ramla omkull, slå sig och resa sig upp. Det ska inte vara farligt, men det är viktigt att kroppen får känna av yttervärldens gränser.

Torsten menar att hans arbetssätt är ett ursprungligt sätt att jobba och jämför med nybyggaren som kommer till en plats och har behov av tak över huvudet, ser sig omkring och börjar skapa med det som finns.

– Numera är vi vana vid att var och en har sin yrkesroll som snickare eller lekplatsentreprenör. Man har kanske tidigare köpt en färdig produkt som är säkerhetstestad etc. Det här är något annat. Jag vet ingen annan som håller på som jag, men träffar gärna någon om han eller hon finns därute.

– När jag kommer till en plats blir organisationen, det sociala klimatet och relationen till barnen synligt. Utvecklingen av lekmiljön blir också en slags handledning för personalen i deras pedagogiska förhållningssätt. Hur uppstår olika beslut och vad får de för konsekvenser? Allt sådant blir synligt och leder ofta till samtal.

– Det kan handla om hur de kommunicerar med varandra eller vad det är som driver deras pedagogik? Hur bemöter vi barnen? Hur talar vi till dem? Hur ser samarbetet ut?

– De vuxna har ju sina kollegor och sin egen handledning, men så kommer jag in med min färg och mitt bidrag och då uppstår det vissa frågor, som jag är van att röra mig i. Ibland har det blivit konfliktlösning och ibland har det blivit inspiration.

Drömprojektet

Torstens drömprojekt är en icke omhändertagen skolgård med olika motiv – en bergknalle, skog, vatten eller t o m en bäck, kanske stenblock och möjligheten att få jobba med utvecklingen över tid, helst tillsammans med en grupp unga människor som vill förbinda lek, natur, konst och kommunikation.

– Jag vill Inte gå in med en helhetsplan från början, utan börja med det nödvändiga. Jag vill börja där gnistan och glädjen finns och sen låta resten växa fram på ett emergent sätt.

– Det intresserar mig också att komma till en plats där det kanske finns något som förefaller heligt, genomtänkt och klart, men som man kan fylla på och lägga till utan att ändra det färdiga.

– Den spännande utmaningen blir då att se hur barnen kan vara här utan att det skapar konflikt med ursprungsintentionen – bjuda in det ofärdiga, spontana, det levande, barnen och leken, lägga till i det estetiska och funktionella utan att våldföra sig på det som är.

– Kommunikationen med andra på platsen blir då avgörande. Vill de på riktigt öppna upp, tillåta överraskningar, ofullständigheter och liv eller är man mer intresserad att bevara det redan färdiga. Det blir ett bearbetande av vår ständiga konflikt mellan det kända och det okända, själva livet. Det kan väcka mycket känslor, motstånd och tyckande. Det blir en kommunikation som serveras när man står där lite oskyldigt och pillar med några stenar, ler han.

Foto: Erik Olsson

Text: Inger Holmström
25 juni, 2020

Rektor vid Waldorflärarhögskolan: Konst och kultur utvecklar människan

Samtidigt som konst och kultur kan vara ett verktyg i inlärningen, så utvecklar det omdömesförmåga, kreativitet, och färdighet i problemlösning. Caroline Bratt, rektor vid Waldorflärarhögskolan i Stockholm, vill använda den för att hjälpa barn och unga att växa och möta livets frågor.…

LÄS MER

Samtidigt som konst och kultur kan vara ett verktyg i inlärningen, så utvecklar det omdömesförmåga, kreativitet, och färdighet i problemlösning. Caroline Bratt, rektor vid Waldorflärarhögskolan i Stockholm, vill använda den för att hjälpa barn och unga att växa och möta livets frågor.

I Bromma strax utanför Stockholms centrum finns Waldorflärarhögskolan. På en kulle ligger skolbyggnaden som verkar influerad av lekfullheten hos Elsa Beskows Hattstugan. Vinklar och vrår blandas med olika färger och material, vilket ger en upplevelse av att kreativitet och kvalitet samsas på ett finurligt sätt. Runt omkring finns ett flertal byggnader som alla inrymmer aktiviteter för Kristofferskolans grund- och gymnasieskola. Mitt bland barn och unga utbildas förskollärare, klasslärare, fritidslärare och ämneslärare där estetiska och praktiska lärprocesser är en viktig del av undervisningen.

Rektor vid Waldorflärarhögskolan Caroline Bratt, som själv är uppväxt med musik, körsång och bildkonst, vet betydelsen av att få möta och uppleva konst och kultur tidigt i livet. För henne var det en naturlig del av barndomen att besöka Konserthuset eller spela piano fyrhändigt med sin pappa. Det var ändå inte självklart att hon skulle hamna inom skolväsendet, utan hon var mer inriktad på att bli läkare men valde till slut att utbilda sig till jurist. Genom sina egna barn kom hon i kontakt med waldorfpedagogiken och på den vägen är det.

Waldorflärarhögskolan i Stockholm.

Frågan om vilken roll den klassiska kulturen och scenkonsten har i dagens samhälle inleder vår intervju.

Caroline menar att i ett pedagogiskt sammanhang kan konsten fylla olika funktioner; den kan både bidra med något i inlärningen och samtidigt ha ett värde i sig. Ett mål för Waldorfskolan är att de som lämnar skolan ska ha utvecklat ett fritt och självständigt tänkande, som också präglas av en form av omdöme och moral. Det konstnärliga arbetet bjuder på många möjligheter som elever ofta inte får på samma sätt i andra pedagogiska situationer. Att arbeta med och få möta konst och kultur utvecklar omdömesförmåga, kreativitet och färdighet i problemlösning.

– Det konstnärliga fältet är ett område där man kan arbeta med omdöme utan att behöva tala om det så mycket. Man arbetar med att komma på lösningar till hur saker kan uppfattas, låta och gestaltas. Man prövar sig fram, backar och gör om. Det är att arbeta med omdöme och omdömesförmåga och att öva sig i det, säger Caroline.

Waldorfskolan vill också skapa förutsättningar för att eleverna ska få uppleva existentiella frågor och processer. Där är konsten ett viktigt redskap. De konstnärliga uttrycken behöver utövas både som ett experimentellt skapande och som en del av bildningen.

 

"De måste också få öva och ges möjlighet att uppleva musik på ett både yttre och inre plan; då kommer konsten att få en roll som bildning, inte i bemärkelsen att jag blir allmänbildad, utan att jag bildar mig som människa."

 

– Ta som exempel barn om de ska musicera, det blir ju ganska begränsat om de är utelämnade till att enbart skapa musik själva. De måste också få öva och ges möjlighet att uppleva musik på ett både yttre och inre plan; då kommer konsten att få en roll som bildning, inte i bemärkelsen att jag blir allmänbildad, utan att jag bildar mig som människa. På det sättet kan min värld vidgas till att bli större än den jag befinner mig i, säger Caroline.

Inom Waldorfskolan vill man ge alla barn möjlighet att uppleva och praktisera konst och kultur. Många barn ges inte den möjligheten på fritiden, varför skolan har ett kompensatoriskt ansvar.

– Man vill att alla ska ha en viss äganderätt till kulturen, och där har skolan en viktig uppgift. Att få en kulturupplevelse en gång räcker ofta inte, utan man måste få se, lyssna och läsa flera gånger för att uppleva något, och att man känner att man har rätt till att uppleva det, säger Caroline.

Idag går cirka 8 000 barn och unga i Sverige vid en Waldorfförskola eller -skola. Det är en liten andel av alla barn som finns i det svenska skolsystemet, men för eleverna spelar det roll, menar Caroline. Hon har sett att Waldorfpedagogiken utvecklar förmågor och förhållningssätt hos eleverna som när de blir större kan skapa positiva avtryck i samhället.

Förra året firades att det var 100 år sedan den första Waldorfskolan grundades i Tyskland. Under den tiden har många barn och unga fått ta del av en skolundervisning som integrerar måleri, litteraturstudier, poesi, rörelsekonsten eurytmi, sång och musik med de så kallade kärnämnena som exempelvis språk och matematik. För att få ytterligare perspektiv och fördjupad kunskap sätts de olika konstnärliga uttrycken i ett historiskt och samhälleligt perspektiv; skapar eleverna bildkonst studerar de också konsthistoria, läser de litteratur ingår litteraturhistoria och så vidare.

Konst är en del av Waldorfpedagogiken.

Konst och kultur är en del av samhället, så vilket ansvar och vilka möjligheter har då den professionella kulturarbetaren?

– På något sätt har man ansvar för det man gör, det gäller även en konstnär som har ett ansvar för vad som ställs ut. Det handlar om ett slags medmänskligt ansvar, att man så gott man kan bidrar till samhället; någon gör det genom konsten och någon annan gör det genom något annat, säger Caroline.

Hon menar att det också handlar om den krassa verkligheten och involverar frågan om hur mycket en kulturarbetare kan tänka sig att tänja på sina egna moraliska gränser för att kunna försörja sig. Det handlar om hur kulturarbetaren förhåller sig till det, hur långt hon eller han är villig att gå. Gränsen är olika för olika personer och inkluderar att välja vilket pris man är beredd att betala.

– Staten har också ett stort ansvar för att det finns konstnärlig frihet, frirum i den konstnärliga sfären. Vi måste vara beredda att betala för det och samtidigt ställa frågan vad jag får för de skatter jag betalar, säger Caroline.

Kulturarbetarens möjligheter är intressanta att titta på, enligt Caroline. Där har den enskilda konstnären eller scenartisten möjlighet att influera och påverka i olika sammanhang. De kan skapa och verka i olika miljöer och göra skillnad med sin konstnärliga verksamhet. Caroline nämner projekt som har haft livsavgörande påverkan på unga människor i psykosocialt tunga bostadsområden; som Simon Rattle som satte upp baletten Våroffer tillsammans med Berlins Filharmoniska Symfoniorkester. Ungdomarna som bodde där var med och dansade, vilket var en helt ny upplevelse för dem eftersom de aldrig hade sett varken balett eller lyssnat på en symfoniorkester. Några av dem blev senare professionella dansare.

– Rattle använde sitt konstnärskap för att skapa möjligheter för andra, och det är ju fantastiskt. Det ligger väl i det konstnärliga att våga prova och ibland så faller det platt, men ibland kommer det något nytt och helt unikt som man inte hade räknat med, säger Caroline.

Stenskulptur i lekpark utanför Waldorflärarhögskolan i Stockholm.

Waldorflärarhögskolan erbjuder inte enbart utbildning och fortbildning för förskole- och skollärare utan arbetar även med forskning och skolutveckling i ett nordiskt och internationellt sammanhang. Högskolan vill bidra med idéutveckling genom en helhetssyn på människa och omvärld. Sedan den första skolan startade 1919 så har waldorfpedagogiken utvecklats tillsammans med att lärarutbildningarna vuxit fram runt om i världen. Här går historien och samtiden hand i hand.

Waldorfpedagogiken har något tidlöst över sig och tanken om den bildade människan har vissa likheter med det antika grekiska bildningsidealet. Vilken betydelse har då de klassiska konstarternas långa utvecklingscykel och roll som bärare av historia?

Med hjälp av konsten kan man få en förståelse av sammanhang, menar Caroline och tar en målning från 1700-talet som ett exempel. Tavlan visar barn som är som små vuxna; bredvid pojkarna ligger böcker och ett exotiskt djur skymtar fram. Bilden visar på synen på barn, pojkars utbildning och upptäcktsresor som var en del av dåtidens samhälle.

 

"Konstens roll som bärare av historia visar att vi inte står ensamma, vi finns i ett sammanhang."

 

– Konstens roll som bärare av historia visar att vi inte står ensamma, vi finns i ett sammanhang. Konsten belyser det och är en del av mänskligheten. Tar man bort konsten ur historien så blir det mycket som blir obegripligt. Kort och gott är det ett sätt på vilket man kan ta del av sin egen historia, säger Caroline.

Bildningstanken finns som en röd tråd inom Waldorfpedagogiken, och det livslånga lärandet där teori och praktik går hand i hand är väl förankrat. Konsthantverk har en given plats vid sidan av de traditionella, konstnärliga uttrycksformerna.

Vilken roll har förkovring och kultivering genom skolning och arbete med de klassiska konstarterna i det samtida samhället?

Förkovring och kultivering kan innebära att man tillägnar sig förmågor och tekniker, enligt Caroline. Om elever ska kunna utöva någonting så behöver de lära sig vissa saker. De behöver få öva sig och utveckla tekniker för att därigenom kunna komma på något eget och skapa mer fritt. De stora musikerna övade i timtals för att kunna behärska instrumentet och känna sig fria i musicerandet.

– En lärare berättade att han kunde se att de tonåringar som var mest fria i skapandet var de som hade fått rita av mycket under sina första skolår. Det tyckte jag var intressant, för det finns ett synsätt där barn ska få skapa fritt och ur sig själva, men det är ju inte så lätt att skapa fritt om man inte kan och inte har tekniken, säger Caroline.

I Waldorfskolan finns en idé om att om man arbetar praktiskt så övar man sig i en mer uthållig handlingsförmåga, vilket innebär att kunna gå från idé till handling. För att göra något konstnärligt eller hantverksmässigt så räcker det inte med att stanna på idéplanet. Idén måste komma ut antingen i en text eller i en produkt av något slag, menar Caroline. Det är en slags skolning att kunna gå från idé till handling och avslut, och som man har glädje av i alla möjliga sammanhang.

– Det är fantastiskt att få göra det i förhållande till de klassiska konstarterna. Det är en sorts kultivering och förkovring, men om man inte får hjälp med det som barn så är det få som kommer få möjligheten. Så det är viktigt att handha möjligheten till förkovring och kultivering så det kommer fler till del, säger Caroline.

Konstverk vid Waldorflärarhögskolan.

De konstnärliga uttrycken är en lika viktig del av skoldagen som matematik, eller kanske till och med viktigare. Att vara konstnärligt skapande är för många ett sätt att kommunicera med omvärlden.

Caroline tar upp samtalet som en viktig del av undervisningen. I konst och filosofi lyfts existentiella frågor och upplevelser fram, som också kan delas genom samtal. Sverige har haft ett ganska litet intresse för filosofi, medan det i Norge och Finland finns en mer omfattande tradition. Att kunna analysera texter och verk har fått stort fokus i svensk skola, men att verkligen bottna i och ha kunskap om det man ska analysera kanske inte alltid är fallet.

– Unga elever ska reflektera och känna över texter, men de kanske inte har läst så många texter. Det kan ju nästan bli identitetskränkande att inte bara få läsa texten utan att jag måste redogöra inför en lärare vad jag känner innerst inne om en text. Jag kanske kan få behålla det för mig själv och ändå visa att jag förstått texten alla fall, säger Caroline.

För att kunna samtala måste känslan få hjälpa tanken och tvärtom, menar Caroline. Det kräver att man har hört, gjort och erfarit vissa saker. Hur kan man främja dessa samtal? Det finns lärare som arbetar med det tillsammans med elever, och vissa lyfter det genom just konst och kultur.

Konstnärliga alster och hantverk av elever och vuxna syns här och där i byggnaderna och utomhus på kullen. Upphängda affischer påannonserar kommande elevföreställningar och utställningar. Konst och kultur är här lika självklart för de som går naturvetenskapligt program på gymnasiet som för esteter.

 

Text och foto: Kristina I Kleinert

Den här artikeln är tidigare publicerad på Epoch Times och återpubliceras här på Ytterjärna Forum med tillstånd av Epoch Times Sverige.

18 juni, 2020

Så växte läkepedagogiken och socialterapin fram i Sverige



LÄS MER

I år fyller Solåkrabyn, den största socialterapeutiska verksamheten i Sverige, 50 år. Gerard Lartaud, styrelseordförande i Saltå by och författare, har inför jubileet skrivit boken Historien bakom Solåkrabyn, som blickar tillbaka på läkepedagogikens och socialterapins utveckling i Sverige, vars rika historia bara kan förstås i ljuset av svensk omsorgshistoria. Hans blogginlägg nedan ger en resumé.

Viggbyholmsskolan

Av alla praktiker sprungna ur det antroposofiska arbetet hör läkepedagogik och socialterapi till de mest utbredda och allmänt erkända. Läkepedagogik och socialterapi riktar sig till personer med psykiska funktionsnedsättningar – läkepedagogiken riktar sig not barn och ungdomar och socialterapi mot vuxna.

Allt började 1934 på Viggbyholmsskolan, Sveriges första internatsamskola, som låg i frontlinjen för utvecklingen av nya reformpedagogiska idéer. Skolans rektor Per Sundberg, var en betydande personlighet både inom pedagogik och socialt engagerad kristendom. Året innan han startade Viggbyholmsskolan 1928, hade han startat Olofskolan i Stockholm tillsammans med bland andra Carl Malmsten. Sundbergs och Malmstens centrala idé var att förena hand och tanke, en idé som även var central för Waldorfpedagogiken, som hade grundats 1919 i Stuttgart av Rudolf Steiner, antroposofins upphovsman.

Med tanke på detta var det inte förvånande att Sundberg hade knutit till sig ett antal lärare, som var intresserade av antroposofin, Helmut Giese och Marit Laurin bland andra.

Skolan hade så kallade ”problembarn” och Marit var en av lärarna. I maj 1934 fick Marit höra att en tysk läkepedagog var på besök i Stockholm och nämnde detta för Per Sundberg. ”Ta hit honom” svarade rektor Sundberg. Efter lite övertalning kom så småningom denna läkepedagog, Gustav Ritter, på besök på skolan. Det inledande besöket ledde till att Mikaelgården bildades ett år senare, den första läkepedagogiska verksamheten i Sverige. Grundarna var Marit Laurin, Gustav och Charlotte Ritter.

Ett modernt initiativ

År 1935 var läkepedagogiken knappt 10 år gammal. I juni 1924 hade Steiner hållit sin Läkepedagogiska kurs, en serie om 12 föredrag riktade till medarbetare knutna till Lauenstein i Tyskland – den första läkepedagogiska verksamheten i världen. Läkepedagogikens bärande idéer var revolutionerande i mitten av 1920-talet. Tanken om alla människors lika värde, liksom tanken att det inom varje individ, oavsett funktionsnedsättning, finns utvecklingsmöjligheter, gick helt emot dåtidens dominerande socialdarwinistiska idéer.

"Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream"

 

Med hänvisning till Darwins evolutionsteori och begreppet naturligt urval – jmfr Survival of the fittest, de bäst anpassades överlevnad – var socialdarwinismens utgångspunkt att samhällets utveckling sker genom utslagning av de svaga individerna. Därför var man emot socialpolitiska insatser för svaga och utslagna personer, dessa skulle helt enkelt rensas bort från samhället – allt för att skydda dem med goda gener, så att dessa gener kunde föras till nästa generation. I detta perspektiv sågs personer med funktionsnedsättningar (man sade naturligtvis inte så på den tiden) som underlägsna varelser, vilka utgjorde en fara för samhället.

Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream och representerades i Sverige främst av det sinistra ”Statens institut för rasbiologi”, grundat 1922 i Uppsala, vars uppgift var att skapa en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder. Nazisterna hämtade för övrigt mycket inspiration från detta institut för rasbiologi. De tog också dessa idéer till sin spets, när de under slutet av 1930-talet satte igång med ett stort eutanasiprogram och avlivade alla personer med någon form av utvecklingsstörning i Tyskland.

För att till fullo förstå det revolutionerande i läkepedagogiken, när den såg sin början i Sverige i mitten av 1930-talet, måste man alltså komma ihåg att det var vid den tidpunkten som ovannämnda socialdarwinistiska idéer var som starkast i Sverige. Tala om att vara före sin tid och att kämpa mot strömmen!

Teckning av Najda Hannelius ”Individuellt liv i gemenskap”

De första verksamheterna

Tillbaka till Mikaelgården och 1935. Det var svåra tider, inte nog med att man kämpade mot strömmen, man hade inga pengar, urusla lokaler och därtill fick man ofta treva sig fram på okända pedagogiska och terapeutiska vägar. Christhild Ritter, dotter till Gustav Ritter, har i sin bok Annons om ett ledigt hus, ingående skrivit om denna första tid. Även Marit Laurin har, med anledning av Mikaelgårdens 40-årsjubileum 1975, skrivit en krönika över läkepedagogikens första svåra tid i Sverige.

Förutom Gustav och Charlotte Ritter och Marit Laurin är Hans Glaser en person som kom att betyda mycket för utvecklingen av läkepedagogiken i Sverige. Hans var från Tjeckoslovakien och av judisk härkomst. Han var köpman, handlade med tyger, och råkade befinna sig i Sverige när Hitler invaderade Tjeckoslovakien. Hans stannade här och kom så småningom till Mikaelgården genom kontakter.

Efter några år tog verksamheten vid Mikaelgården form och man började även planera för en fortsättning för de äldre barnen. Det ska även sägas att det fanns en del slitningar i relationerna mellan främst Gustav, Marit och Hans. Allt detta ledde till att Marit Laurin Valborgsmässoafton 1942 skrev under köpekontrakt för Saltå Gård (numera Saltå By) vid Pilkrog i Järna. Därmed tog läkepedagogiken ett nytt steg – ett mycket svårt steg med hänsyn till rådande krigsomständigheter.

I sin krönika skriver Marit följande: ”Och nu började alltsammans om igen, alla pionjärtidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mer totalt än första gången. Ty till Mikaelgården medförde Charlotte och Gustav Ritter dock flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn […] Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva försöka komma underfund med.”

Når Saltå grundades kallades det Saltå Arbetsskola (namnbytet till Saltå By skedde 1995). Precis som namnet antyder var idén med Saltå Arbetsskola att erbjuda ungdomar, i början nästan bara pojkar, möjlighet att lära sig ett yrke. Att personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle lära sig ett yrke var en helt revolutionerande tanke på den tiden.

Från Saltå By.

 

Jag har redan nämnt de socialdarwinistiska idéerna, vilka fortfarande var tongivande under 1940-talet. Det var brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” – tyvärr ett vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler. På den punkten var Saltå en helt unik föregångare – ja, en av de allra första verksamheterna, som förde fram idén om rätten till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning. Vi lyssnar åter på Marit i ett ”tiggarbrev”, som hon skrev 1946, med anledning av de stora ekonomiska svårigheterna Saltå mötte då:

”Finns det resurser bland skolans vänner eller har någon av dem kanske ett annat förslag till lösning av svårigheterna? Det gäller skolans existens […] Så liten och obetydligt den kan förefalla, så är den dock den enda i sin art, den enda som medvetet strävar efter att infoga utvecklingshämmad ungdom i det produktiva sociala livet. Det är kanske ej så betydelselöst, som det utifrån kan se ut, om den finns eller ej.”

Med tanke på utvecklingen i Järna och Sverige är dessa rader närmast profetiska. Precis som Marit retoriskt anade 1946 var pionjärernas umbäranden inom läkepedagogiskt arbete verkligen inte ”så betydelselöst”! Tvärtom! Allt det som har skett i Järna och i landet, både vad gäller läkepedagogik och socialterapi – och allt det övriga antroposofiska arbetet – bygger vidare på dessa pionjärers insatser.

År 1945 var det dags för den tredje verksamheten, efter Mikaelgården och Saltå Arbetsskola, när Gustav Ritter, tillsammans med sin andra fru Agathe, grundade Solbergahemmet, numera Solberga By. Solbergahemmet var precis som Mikaelgården en internatskola för skolbarn med psykiska funktionsnedsättningar. Mora Park, ett internat för förskolebarn, kom 1952, och 1953 hade turen kommit till Helgestahemmet, numera Stiftelsen Eir.

Ännu fler verksamheter växte fram till under de följande årtiondena, som till exempel Solåkrabyn 1970. Idag omfattar svensk läkepedagogik och socialterapi ca 40 verksamheter på skilda håll i landet, vilka tillsammans erbjuder plats till totalt ca 1 000 personer med funktionsnedsättningar och arbete åt ca 1 800 medarbetare.

 

Vävning och snickeri, Solåkrabyn.

Solåkrabyn blir till

När Solåkrabyn öppnade sina portar 1970 var pionjärtidens kämparanda långt ifrån över. Visserligen började man verksamheten i nyuppförda lokaler, men ekonomin var lika problematisk som 35 år tidigare. På samma sätt som Marit beskrev det i sin krönika var dessutom Helmut Just (Solåkrabyns föreståndare) och hans medarbetare konfronterade med det faktum att de inte hade någon erfarenhet att anknyta till. Socialterapin var ännu i sin vagga. Steiner dog 1925, ett år efter att han hade hållit sin läkepedagogiska kurs och eftersom denna kurs endast fokuserade på barn, fanns det inga anvisningar om hur man skulle arbeta med vuxna med funktionsnedsättningar.

Det fanns inga liknande verksamheter i Sverige, inga idéer att anknyta till. Det fanns visserligen antroposofiska verksamheter för vuxna framförallt i Tyskland, men geografiskt avstånd, kulturella/sociala skillnader, samt den något dogmatiska antroposofiska hållningen, som präglade arbetet i dessa verksamheter, gjorde att det inte heller där fanns mycket att anknyta till.

"Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning"

 

Människorna som grundade Solåkrabyn hade dock en vision om en bygemenskap där vuxna med psykiska funktionsnedsättningar både skulle kunna bo och arbeta, i ett medlevarskap med medarbetarna. På samma sätt som läkepedagogiken på 1930-talet, var antroposofisk socialterapi i början av 1970-talet långt före sin tid. När personer med psykiska funktionsnedsättningar fortfarande samlades i stora institutioner avskilda från samhället, hade Solåkrabyns grundare en idé som föregrep samhällsutvecklingen och synen på omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning – ja, kort sagt om alla idéer, som kom att ligga till grund för den sedan 1994 gällande LSS-lagen.

Karl Grünewald och de olika omsorgslagarna

En person som har betytt oerhört mycket för utvecklingen av levnadsvillkoren för personer med psykiska funktionsnedsättningar är Karl Grünewald, som var medicinalråd på Socialstyrelsen 1968, när den första omsorgslagen började gälla. Den andra omsorgslagen kom 1986. Grünewald kom att föra en livslång kamp mot de stora avskärmade – till stor del omänskliga – institutionerna för psykiskt- och utvecklingsstörda. Dessa stora institutioner började avvecklas på 1970-talet, men det skulle dröja drygt 20 år innan de sista stora institutionerna stängdes. Det tog alltså många år för samhället att hinna i kapp det, som från starten, var den drivande idén bakom Solåkrabyns – liksom för all antroposofisk läkepedagogik och socialterapi – nämligen ett fullvärdigt liv baserat på respekt för varje individs inneboende utvecklingsmöjligheter.

I jubileumsboken Historien om Solåkrabyn redogör jag detaljerat för samhällsutvecklingen, de olika omsorgslagarna, samt de olika regelverken på handikappomsorgsområdet, i förhållande till framväxten av antroposofisk socialterapi i Sverige. Grünewald själv hade ett gott öga till bland annat Solåkrabyn och betraktade verksamheten som det goda exemplet på hur modernt omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle bedrivas. Då Grünewald under åren utvecklat ett vänskapligt arbetsförhållande till Helmut Just, Solåkrabyns föreståndare, ringde han ofta i början av 1970-talet och bad Helmut att ta emot studiebesök från när och fjärran.

Så kan man till exempel läsa i en tidningsartikel från Södermanlands Nyheter den 8 augusti 1972: ”Solåkrabyn, som tillkommit efter fastställande av den reviderade omsorgslagen, har planerats och anlagts enligt senaste rön. Det har också gjort att den väckt berättigat intresse över praktiskt taget hela världen. Många omsorgsdelegationer har under den senaste tiden besökt Solåkrabyn. Hittills har man haft flera besök från USA men också från bland andra Japan, Indien, England och Tyskland.”

Sedan 1994 är det LSS-lagen som reglerar arbetet med personer med funktionsnedsättningar. Denna lag betonar individens behov och rätt att leva som alla andra, samt respekten för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Dessa grundläggande rättigheter är alltså 26 år gamla, men det var hela 85 år sedan samma värderingar låg till grund för det läkepedagogiska och socialterapeutiska arbetet. Något att minnas och att firas när Solåkrabyn i år firar sitt 50-årsjubileum!

Text: Gérard Lartaud


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Läs även