I en serie artiklar kommer vi på Ytterjärna forum belysa frågor såsom hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin. Texterna är författade av Ursula Flatters, leg läkare, specialist i allmänmedicin och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige.

De första avsnitten bygger på Rudolf Steiners sinneslära, där han föreställde sig – inte bara fem – utan tolv sinnen! För Ursula Flatters har detta synsätt utgjort grunden för att bättre förstå människan som helhet.

Här kommer den första inledande artikeln om sinnena och texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att utgöra olika avsnitt i en bok som ges ut under 2023.

Om våra sinnen

Josef Beuys(1)

Som människor relaterar vi till omgivningen genom våra sinnen och temat i detta kapitel är kunskapen om verkligheten och hur man kan komma till ett omdöme om existensen av det som omger oss.

Vi brukar tala om fem sinnen och ibland ett sjätte sinne. De fem är beröring, lukt, smak, syn och hörsel. På senare tid har man börjat tala om ”djupsensibiliteten” som det sjätte sinnet, som förmedlar till oss var kroppen befinner sig i rummet, om våra muskler är spända eller avspända – med andra ord hur vi rör oss i rummet. Vi vet genom detta sinne var lemmarna befinner sig och vilken rörelse de utför.

Rudolf Steiner (2) var mycket intresserad av sinnena. Redan 1909 talar han om tio sinnen, men 1917 har de blivit tolv, särskilt beskrivna i hans bok om själens gåtor. Där och i senare föredrag presenteras en ordning och en helhet av sinnena, som är helt unik och som erbjuder mycket att arbeta med och forska i.

Innan jag presenterar alla tolv sinnena och deras ordning vill jag filosofera lite om livet med våra sinnen i allmänhet. Det är många frågor, gåtor och närmast mirakel som visar sig när man fördjupar sig i sinnenas betydelse för att vi kan uppleva den egna kroppen och relatera till olika kvaliteter i omvärlden. Sinneslivet är helt fundamentalt för självupplevelsen och för vår uppfattning om vad världen är.

Vi är i hög grad varseblivande väsen, men är också själva föremål för varseblivning. I varje fall för andra människor och djur och kanske också för växter? För jorden vi går på? För himlen som omger oss? Är allt som omger oss, och inte uppenbarligen har ett medvetande, endast objekt som inte märker att vi berör, ser, hör och smakar dem? Vanligtvis antar vi att det är så, men jag vill ändå ställa frågan. Om man jämför naturen som helhet med vår kropp som en egen värld, så har vi delar i vår kropp som vi inte kan varsebli och som inte i sig själva kan varsebli. Det gäller skelettben, hjärnan med mera, men de är ändå del av vårt kännande väsen.

När jag var liten, läste jag en bok om en indisk flicka och där fick jag lära mig att man inte ska lukta på en blomma som man vill ge bort. Den skulle inte längre vara en bra gåva, eftersom man genom att lukta på den hade tagit något ifrån den och också präglat den genom sin relation till den. En stor fråga är alltså om det händer något med världen genom att den varseblivs och upplevs och om vår relation till naturen också innebär en omvänd relation från naturen till oss?  Jag tänker inte bara på djur, där det är uppenbart, utan på hela vår omgivande värld.

En annan ofta ställd fråga är om världen faktiskt finns så som vi upplever den? Man kan till exempel undra om färger egentligen finns eller om vi bara upplever dem, eftersom det är ögonen som förmedlar färger till vårt medvetande? Det är en fråga, som egentligen inte kan ställas på detta sätt, eftersom vi endast kan beskriva oss själva och världen utifrån sinneserfarenheten, som även inkluderar egenvarseblivningen. Vårt medvetande är beroende av att vara en del av den värld som sinnena förmedlar till oss.

Frågan om en ros är röd måste då ställas på samma sätt som om jag har en kropp eller inte. Vi befinner oss med vår kroppslighet i samma värld som det som den förmedlar. Förnimmelsen av vår egen kropp är av samma karaktär som förnimmelsen av att rosen är röd. Men att fråga sig hur man kan uppleva kroppen, rosens färg och smaken av ett äpple är relevant därför att alla erfarenheter, som vi gör som kroppsliga väsen, är beroende av sinnen. Frågan är också hur alla olika sinneskvaliteter når vårt medvetande så att vi kan skapa en enhetlig världsbild? Jag skrev ”skapa”, eftersom sinnena var för sig endast förmedlar vissa aspekter av denna världsbild.
Hur går det till?

Sinnevärlden, fenomenologin och naturvetenskapen
Vi uppfattar faktiskt ett helt landskap omkring oss med rörliga djur, fågelsång, värmeförhållanden osv på ett ögonblick, utan att medvetet behöva sätta ihop alla enskilda intryck. Vi uppfattar också landskapet med alla detaljer utanför oss – inte som en bild i huvudet liknande en föreställning – utan vi uppfattar att landskapet ÄR där ute, att vi med vår kropp ÄR i det. Sådan är vår omedelbara upplevelse av denna ”värld” och den ska här i fortsättningen betecknas som vår ”sinnevärld”, i likhet med allt det som kan erfaras genom sinnena.

Sinnelivet är också helt avgörande för vår sinnesfrid eftersom det försäkrar oss fortlöpande om förutsättningarna för vår kroppsliga existens och för omvärldens existens. Vi upplever jorden lugn och trygg under våra fötter. Solen går upp på morgonen och drar sin ban över himlen tills den försvinner under horisonten på kvällen. Då lyser stjärnorna i fjärran och vi känner igen deras konstellationer. Årstider växlar, tiden går sin gång där barn växer upp och gamla dör. Allt har sin gång mellan gränserna födelse och död, början och slutet av livet i sinnevärlden. Det vi upplever är högst verkligt för oss, för djuren och för växterna. Maskrosen börja växa på våren, den blommar i maj och öppnar och stänger sin blomma med solens lopp. Bina vaknar när det blir tillräckligt varmt och drar sig tillbaka när höstens kyla kommer. Vi är integrerade och delaktiga i naturens liv med kropp och själ. Vi litar på vår upplevelse av naturen och skulle uppleva en apokalyptisk ångest om till exempel solen inte skulle gå upp när den ska göra det.

Sedan renässansen finns dock en spricka i vår sinnestillvaro. Vi har fått lära oss att det vi upplever objektivt sett inte är sant: jorden är inte stilla under våra fötter, utan den flyger med hög hastighet runt solen. Solen rör sig inte över himlen utan står still. Stjärnorna som lyser finns delvis inte eftersom de är så långt borta att ljuset vi ser är flera miljoner år gammalt. Den röda färgen är objektivt sett en bestämd våglängd av ljuset. Den fasta stenen är egentligen en mängd atomer som huvudsakligen består av mellanrum. Inom kvantfysiken är tiden relativ, liksom närmast hela den materiella verkligheten.

Efter de stora upptäckterna under renässansen kunde filosofen René Descartes⁽³⁾ gå så långt att han beskrev sinneserfarenheter såsom färg och smak som illusioner, medan kunskapen uppstår i tänkandet. Han är känd för sin dualism, som innebär en delning mellan objekten som utsträckning i rummet och tänkandet helt skilt från detta. Dualismen innebär ett radikalt förnekande av kroppens erfarenheter för kunskapsbildningen i tänkandet. Descartes är en rationalist, som lägger grunden för den moderna naturvetenskapen.

Kunskapen uppstår alltså inte genom sinneserfarenheten, utan genom tänkandet. Till följd av detta kom kvantitativa mått, som kan tas med mätinstrument och därmed objektiveras, att kallas för fakta.  Naturvetenskapen kom att eftersträva förklaringar baserade på mätbara fakta. Dessa ligger ofta bortom den subjektiva sinneserfarenheten. Man måste där komma ihåg att den kvantitativa vetenskapen, samtidigt som den försöker ”objektivera” det man kan erfara subjektivt och kvalitativt med sina sinnen, ändå inte kan lämna sinnevärlden eftersom alla experiment görs i den. Om man till exempel vill visa att färger är olika långa ljusvågor, måste man med sina sinnen avläsa ett mätinstrument. Man måste med sina ögon titta i ett elektronmikroskop osv. Det betyder i praktiken att man fortsätter att lita på sina sinnen.

I början av 1900-talet började Edmund Husserl⁽⁴⁾ utveckla en fenomenologisk metod där man inte eftersträvar en teoretisk förklaring av sinnesupplevelser, utan en noggrann beskrivning av dem. Fenomenologi betyder att man vill lära av erfarenheten direkt, beskriva noga, men inte förklara den genom kvantitativa mätningar.  Man ville fördjupa sig i grunden för den subjektiva erfarenheten och dess samspel med sinnevärlden med dess skiftande mönster och rytmer. Rigorösa vetenskapliga metoder utarbetades för att beskriva hur världen kommer till medvetande i människan och därmed hoppades Husserl kunna skapa en erfarenhetens vetenskap som grund för all vetenskap, eftersom ingen vetenskap kan utesluta erfarenheten. Även den mest abstrakta och kvantitativa vetenskapen söker förklaringar av just fenomen och dessa baseras i sin tur på sinnesupplevelser, dvs erfarenhet. Finns det alls något som säkert bara är objekt? Måste inte hänsyn alltid tas till hur observatören relaterar till objektet? Det går för långt att här gå in på de observationer som beskrivs inom kvantfysiken kring samspelet mellan observationen och observatören. Det är fullt tillräckligt att ställa frågan i förhållande till den omedelbart kända sinnesupplevelsen.
Vad händer med vårt dagliga ”vara” i vår sinnliga kropp i sinnevärlden, när vi samtidigt lever med förklaringar som ligger långt ifrån våra egna omedelbara erfarenheter? Vad kan en fenomenologisk vetenskap bidra med?

Till en början kan man konstatera att den moderna naturvetenskapen, i sin strävan efter att vara objektiv och faktabaserad, har hamnat i ett analytiskt synsätt utifrån hypotesen att förklaringen av fenomenen måste ligga i dess minsta beståndsdelar. Naturen antas vara byggd av byggstenar, av delar som skapar alltmer komplicerade strukturer. Upptäckten av ytterligare kvantar av ”icke-materia” styrker nu bilden av vad världen egentligen är. Delarna går inte att se, smaka på eller beröra, men i experimenten finns fullt sinnliga utslag av dem i mätinstrument. Ytterst komplicerade formler och teorier förklarar vår värld bortom vår omedelbara erfarenhet. Att förklara helheter ur delarna innebär en reduktionistisk metod. En ros definieras av dess beståndsdelar.

Fenomenologin vill däremot stanna kvar och vara mycket mer uppmärksam på den omedelbara erfarenheten i hela sin komplexitet och beskriva den. När naturvetenskapen kräver tankeskärpa och teknik kräver fenomenologin närvaro och förmågan att beskriva. Hur påverkar dessa olika metoder våra sinnesupplevelser? Naturvetenskapen eftersträvar objektivitet och naturen liksom människokroppen blir med denna metod till objekt. Inte nog med det! Konsekvensen av det naturvetenskapliga tänkesättet är att världen och människan blir till mer eller mindre programmerade maskiner. Inom naturvetenskapen är också upplevelsen av subjektivitet följden av ett genetiskt program även om medvetandet självt inte kan förklaras. Naturvetenskapen har lett till en deterministisk och mekanistisk syn på verkligheten, den är nu dominerande och har också lett till en fantastisk, framför allt teknisk utveckling. Teknikprodukter har i rask takt tagit vår uppmärksamhet från den omedelbara upplevelsen av den levande naturen till dataskärmar, mobiltelefoner och kanske i stället filmat material om naturen.

Maurice Merleau Ponty⁽⁵⁾, fenomenolog, något senare än Husserl, kommer till beskrivningen av en ”levd kropp” i sin ”livsvärld” och menar att intellektet i grunden baseras på en kreativitet, som utspelas i det omedelbara mötet mellan vår sinnesupplevelse och sinnevärlden. Vårt liv i den innebär inte passiva ”intryck” och reaktioner på detta möte, utan erfarenheten av världen genom en sorts pågående ”dialog”.

Den naturvetenskapliga synen dominerar i vår tid och därmed har det uppstått en djup spricka mellan det vi kan erfara med våra sinnen, dvs vår egen ”livsvärld”, och de naturvetenskapliga teorierna eller tolkningarna, som inte går att uppleva med våra sinnen. Hur hanterar vi detta? Vad hände med sinnelivet när dessa naturvetenskapliga tolkningar ger en verklighetsbild som inte går att uppleva? Vad händer med vårt förhållande till naturen när den görs till objekt, begriplig för tanken, men inte för erfarenheten? Vad händer med vårt förhållande till oss själva? Men kom ihåg att även de mest ”osinnliga” tolkningarna av världen bygger på fenomen, alltså sinnliga erfarenheter.

Isiga knoppar på ekkvist, foto privat

Det uppmärksamma sinnet
Under en resa till Australien besökte jag med en vän Uluru, den urgamla röda klippan i öknen i centrala Australien – en helig plats och centrum för urbefolkningen, aboriginerna. Detta folk har levt i Australien i minst 40 000 år, möjligen 70 000 år utan att förstöra något. För dem är hela naturen besjälad och även förfäderna lever där. Barfota vandrade de genom öknen och sjöng sina vägar, hittade mat och medicin och vårdade sitt land genom att bland annat anlägga små kontrollerade bränder. De var förvånansvärd friska när västvärlden först kom i kontakt med dem.

Öken, Australien nära Uluru, foto privat

Jag har aldrig tidigare upplevt en plats med sådan intensiv stämning. Det var sommar, hett och stilla, med skogsbränderna rasande på östkusten. Tystnaden i öknen var så intensiv att man kunde ”höra” den. Naturen var så mäktig, så talande och samtidigt kunde man inte undgå att platsen utstrålade en stark spiritualitet. Vad hände här mellan människor och natur?

Liksom för alla urbefolkningar på jorden är relationen till omvärlden präglad av uppmärksamma sinnen. När vi satt länge i skymningen vid den röda klippan var det som om de egna sinnena väcktes till nytt liv. Allt badade i en underbar tät värme: den röda torra klippan, de små gröna eukalyptusträden och ökenekarna, prasslet från ett djur och ropet från en fågel hördes ibland i tystnaden. Det var som om stillheten ville börja berätta om sedan länge gångna tider.

För urbefolkningen är det helt säkert så, att inte bara människan ser och förnimmer, utan den besjälade naturen ser och förnimmer tillbaka. Att leva är att ta del av och vara en del av ett stort sammanhang. Man upplevde inte sin upphöjdhet över naturen, utan sitt beroende, sitt ”vara i” och visste att tacka den eller att acceptera dess ibland förödande krafter. Jag försökte försätta mig i hur det är när man inte äger ett hem, inte läser böcker och tidningar, inte får nyheter eller andra förklaringar till det man upplever. All uppmärksamhet går i stället hela tiden till den omedelbara relationen till naturen och andra människor! Minnet lever vidare i berättelser och sånger som också förmedlar kunskap och etiska regler. Det är svårt att föreställa sig ett sådant liv för en västerlänning, men det har levts i kanske 70 000 år.

I sin bok “The spell of the sensuous” beskriver David Abram⁽⁶⁾ betydelsen av alfabetet som en fonetisk skrift. Det etablerades i Grekland under 400 – talet före Kristus. I Platons⁽⁷⁾ Phaedron låter han Sokrates diskutera verkningarna av det skrivna ordet på människans kunskap och bland annat hennes minne. Sokrates undervisade genom dialoger och uppmanade till reflektion, ett slags kritiskt förhållningssätt, som inte fanns i den gamla episka berättelsen med sina rytmer och refränger som ännu lever i Homeros⁽⁸⁾ stora episka berättelser Iliaden och Odyssén. Det är något helt nytt att reflektera! Platon skrev sedan sin filosofi på papper med hjälp av bokstäver – inte bilder och tecken – och förstod att detta bevarande av tankar, möjligheten att reflektera över det man själv tidigare hade skrivit, skulle förändra världen. Abstraktionen blev möjlig, idéerna var det verkliga, inte deras varierande uttryck i naturen.

Den fortsatta, framför allt västerländska vetenskapliga utvecklingen innebar ett fjärmande från mycket av den omedelbara sinnliga samvaron med naturen. Det blev inte fenomenet i sig som gav kunskap, utan förståelsen av lagbundenheter bakom det. Man kan konstatera att naturen mer blev till ett objekt, dött och utan känsla, och människan som upphöjd över den. Därmed kunde också exploateringen börja, utan att man behöver fråga eller tacka någon, eftersom ingen själ längre fanns i landskap, blommor och stjärnor. Vi talar i stället om ekosystem.

Den frågan kanske kommer upp när vi sitter på en varm sten nära en sjö en sommarkväll och ser på solnedgången. Det kan vara en stund som fyller oss, tillfredsställer och läker. Vi märker då, hur vi återintegreras, märker hur djupt vi hör samman med vår värld till kropp och själ. Jorden är människans hem.

När jag nu går in på sinnena, är det mest för att fördjupa frågeställningar och för att introducera bidrag från en antroposofisk människosyn, som i sig är full av frågor, och från min bakgrund som läkare. Sinneslivet är så omfattande och har så många infallsvinklar att det endast är några få som kan antydas här. Det finns mängder med vetenskapliga, filosofiska, konstnärliga och etiska frågor, som ligger utanför ramen för denna bok.

Tolv sinnen – kan de finnas?
Vad är den mest basala upplevelsen som sinnen kan ge och vad är den högsta? Här presenteras nu tolv sinnen och hur de är ordnade och relaterar till varandra och sinnevärlden. I bilden finns en cirkel där sinnena presenteras i nummerordning enligt Rudolf Steiner⁽⁹⁾, men med några kompletteringar.

Innerst i cirkeln finns till exempel ordet ”smärta” – smärtupplevelsen finns inte med bland sinnena, men är en förutsättning för sinnesupplevelsen. Vid smärta blir något i kroppen medvetet på ett obehagligt sätt. Smärtan säger att något inte står rätt till. Smärtan riktar uppmärksamheten från yttervärlden till vår kropp. Den är en känsla som vi upplever med kroppen. Om smärtan blir intensivare tar den mer och mer av uppmärksamheten och till slut all uppmärksamhet. Känslan av att bli sammanpressad leder till behovet att skrika eller till att uppbringa en stark koncentration. Till slut kan medvetslöshet inträffa och man svimmar. Det är i detta sammanhang ingen sinnesupplevelse, utan en urkänsla som en själ, ett medvetande, lider när dess identifikation med kroppen förstärks och friheten att kommunicera och ”förstå” hotas. Men denna urkänsla är, som vi kommer att se, en grundläggande förutsättning för sinnesupplevelsen.

Cirkeln av sinnena är enligt Rudolf Steiner, smärta och de röda cirklarna har författaren lagt till.

Som en metafor kan varje sinne ses som ett sår, som i stället för att läkas med ett ärr, blir till ett ”instrument”, som yttervärlden får spela på – där den får verka in. På alla andra ställen i kroppen upplever vi smärta om påverkan eller intrång sker. I sinnesorganen får ett gränsöverskridande och särskilt möte mellan ”mig” eller ”min kropp” och min ”värld” ske. Där leder intrånget inte till smärta utan till en möjlighet att få kunskap och upplevelser.

Jag kan ta ett konstnärligt perspektiv och se på ögonen. De är glasklara kulor som ligger i sina benhålor helt i kroppens periferi. Ljuset från yttervärlden faller in och något kommer ut: det är att se rakt in i en människas själ när man tittar i ögonen, speciellt när också motparten riktar sin blick mot oss. Små barn före ett-års-åldern har den speciella långa uppmärksamma blicken som kan beröra oss så djupt. Länge och med en obruten uppmärksamhet kan de se på en människa, innan ett leende bekräftar att upplevelsen är god eller gråten kommer. Alla vet att barnets själ då ligger helt öppen och att man inte kan se på barnet med en fokuserad blick lika länge utan att störa det.

Den glasklara kulan skyddas av ögonlocken. Konstnärligt kan man se ”skåran” mellan övre och nedre ögonlocket som ett sår, som öppnar för en insyn i det inre av en kroppsdel.

Ögat och blicken hos ett barn och en äldre människa

Ögonen är också organet där tårarna rinner när vi upplever lidande och där glädjen tydligt syns när ögonen ”strålar”. Något inre ligger helt öppet. Såsom snäckor kan skapa pärlor när de såras, är ögat skapat som en levande kristall ur ”såret”, som uppstår där ljuset tränger in.

Den mindre röda cirkeln i den schematiska bilden har orden ”ångest, fruktan”. Det är också känslor som uppträder till följd av identifieringen med kroppen. Dessa begrepp är urbildligt känslan av att kunna förlora sin kropp, att dö. Ångest och fruktan är på det själsliga planet motsvarigheter till smärta. Det är mycket meningsfulla känslor i farliga situationer, som är kopplade till drifter för överlevnad. Det är grundläggande existentiella känslor, inte sinnesupplevelser.

Vid den stora röda kretsen på illustrationen står ordet ”skam”. Det refererar till en grundläggande etisk känsla. Medan vi bleknar vid ångest, rodnar vi när vi skäms. Denna grundläggande känsla finns närvarande från den tiden i vårt liv, där vi har lärt oss beteckna oss själva som ”jag”, vilket också är den tid då vi börjar kunna minnas medvetet. Rent fenomenologiskt, finns skamkänslan eller en ”etisk” känsla närvarande i alla våra upplevelser. Det är gåtfullt och väcker frågor, men utan tvivel värderar vi oss själva i våra upplevelser. Skam kan vi känna även om vi inte vill och rodnaden kan kännas pinsam. Skammen går inte att dölja! Skam är en existentiell känsla som indikerar att vi är etiska väsen, att vi refererar till något andligt som inte är givet i sinnevärlden, utan i oss själva.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 43 2022.

Ursula Flatters

1. ‎ Volker Harlan: Was ist Kunst? Werkstattgespräch mit Beuys, tyska, förlag Urachhaus; 8:e utgåvan 2021, ISBN-10 : ‎ 3878384823, ISBN-13 ‏: ‎ 978-3878384823
2. Steiner, Rudolf: Von Seelenrätseln, Kapitel: Über die wirkliche Grundlage der intentionalen Beziehungen, 1917, Rudolf Steiner Verlag, ISBN 978-3-7274-0210-4
3. Descartes, René: Betraktelser över den första filosofin, 1641, svensk översättning av Konrad Marc-Wogau i René Descartes: valda skrifter, Förlag: Natur och Kultur, 1990.
4. Husserl, Edmund (1859-1938): Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi, 1913; Svenska: 2004, ISBN 9789172350328
Husserl: De europeiska vetenskapernas kris och den transcendentala fenomenologin (Die Krisis der Europäischen Wissenschaften und die Transzendentale Phänomenologie, 1937), Springer, Netherlands,del 1: ISBN 978-94-010-1336-9.
5. Merleau Ponty, Maurice (1908-1961): Phenomenology of perception (Phénoménologie de la perception, 1945), övers. Colin Smith, London and New York, ISBN 0-203-99461-2 Master e-book ISBN
6. Abram, David : The spell of the sensouous, Vintage Books Editions, 1977, 2017, ISBN 978-0-679-77639-0. Sid 109-115
7. Platon (428-348 f.c.): Phaedrus, Cambridge University Press, ISBN: 9780521612593
8. Homeros är den som i alla tider stått som författare till dom två mästerverken, Iliaden och Odyssén. Homeros levde enligt modern forskning troligen på 700-talet f. Kr.
9. Steiner, Rudolf (1861-1925): Människans tolv sinnen (Die zwölf Sinne des Menschen in ihrer Beziehung zu Imagination, Inspiration und Intuition, 1917, GA, 169), Wrå Förlag 2003, Art. Nr. 169716