I en serie artiklar kommer vi på Ytterjärna forum belysa frågor såsom hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin. Texterna är författade av Ursula Flatters, leg läkare, specialist i allmänmedicin och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige.

De första avsnitten bygger på Rudolf Steiners sinneslära, där han föreställde sig – inte bara fem – utan tolv sinnen! För Ursula Flatters har detta synsätt utgjort grunden för att bättre förstå människan som helhet.

Här kommer den första inledande artikeln om sinnena och texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att utgöra olika avsnitt i en bok som ges ut under 2023.

Om våra sinnen

Josef Beuys(1)

Som människor relaterar vi till omgivningen genom våra sinnen och temat i detta kapitel är kunskapen om verkligheten och hur man kan komma till ett omdöme om existensen av det som omger oss.

Vi brukar tala om fem sinnen och ibland ett sjätte sinne. De fem är beröring, lukt, smak, syn och hörsel. På senare tid har man börjat tala om ”djupsensibiliteten” som det sjätte sinnet, som förmedlar till oss var kroppen befinner sig i rummet, om våra muskler är spända eller avspända – med andra ord hur vi rör oss i rummet. Vi vet genom detta sinne var lemmarna befinner sig och vilken rörelse de utför.

Rudolf Steiner (2) var mycket intresserad av sinnena. Redan 1909 talar han om tio sinnen, men 1917 har de blivit tolv, särskilt beskrivna i hans bok om själens gåtor. Där och i senare föredrag presenteras en ordning och en helhet av sinnena, som är helt unik och som erbjuder mycket att arbeta med och forska i.

Innan jag presenterar alla tolv sinnena och deras ordning vill jag filosofera lite om livet med våra sinnen i allmänhet. Det är många frågor, gåtor och närmast mirakel som visar sig när man fördjupar sig i sinnenas betydelse för att vi kan uppleva den egna kroppen och relatera till olika kvaliteter i omvärlden. Sinneslivet är helt fundamentalt för självupplevelsen och för vår uppfattning om vad världen är.

Vi är i hög grad varseblivande väsen, men är också själva föremål för varseblivning. I varje fall för andra människor och djur och kanske också för växter? För jorden vi går på? För himlen som omger oss? Är allt som omger oss, och inte uppenbarligen har ett medvetande, endast objekt som inte märker att vi berör, ser, hör och smakar dem? Vanligtvis antar vi att det är så, men jag vill ändå ställa frågan. Om man jämför naturen som helhet med vår kropp som en egen värld, så har vi delar i vår kropp som vi inte kan varsebli och som inte i sig själva kan varsebli. Det gäller skelettben, hjärnan med mera, men de är ändå del av vårt kännande väsen.

När jag var liten, läste jag en bok om en indisk flicka och där fick jag lära mig att man inte ska lukta på en blomma som man vill ge bort. Den skulle inte längre vara en bra gåva, eftersom man genom att lukta på den hade tagit något ifrån den och också präglat den genom sin relation till den. En stor fråga är alltså om det händer något med världen genom att den varseblivs och upplevs och om vår relation till naturen också innebär en omvänd relation från naturen till oss?  Jag tänker inte bara på djur, där det är uppenbart, utan på hela vår omgivande värld.

En annan ofta ställd fråga är om världen faktiskt finns så som vi upplever den? Man kan till exempel undra om färger egentligen finns eller om vi bara upplever dem, eftersom det är ögonen som förmedlar färger till vårt medvetande? Det är en fråga, som egentligen inte kan ställas på detta sätt, eftersom vi endast kan beskriva oss själva och världen utifrån sinneserfarenheten, som även inkluderar egenvarseblivningen. Vårt medvetande är beroende av att vara en del av den värld som sinnena förmedlar till oss.

Frågan om en ros är röd måste då ställas på samma sätt som om jag har en kropp eller inte. Vi befinner oss med vår kroppslighet i samma värld som det som den förmedlar. Förnimmelsen av vår egen kropp är av samma karaktär som förnimmelsen av att rosen är röd. Men att fråga sig hur man kan uppleva kroppen, rosens färg och smaken av ett äpple är relevant därför att alla erfarenheter, som vi gör som kroppsliga väsen, är beroende av sinnen. Frågan är också hur alla olika sinneskvaliteter når vårt medvetande så att vi kan skapa en enhetlig världsbild? Jag skrev ”skapa”, eftersom sinnena var för sig endast förmedlar vissa aspekter av denna världsbild.
Hur går det till?

Sinnevärlden, fenomenologin och naturvetenskapen
Vi uppfattar faktiskt ett helt landskap omkring oss med rörliga djur, fågelsång, värmeförhållanden osv på ett ögonblick, utan att medvetet behöva sätta ihop alla enskilda intryck. Vi uppfattar också landskapet med alla detaljer utanför oss – inte som en bild i huvudet liknande en föreställning – utan vi uppfattar att landskapet ÄR där ute, att vi med vår kropp ÄR i det. Sådan är vår omedelbara upplevelse av denna ”värld” och den ska här i fortsättningen betecknas som vår ”sinnevärld”, i likhet med allt det som kan erfaras genom sinnena.

Sinnelivet är också helt avgörande för vår sinnesfrid eftersom det försäkrar oss fortlöpande om förutsättningarna för vår kroppsliga existens och för omvärldens existens. Vi upplever jorden lugn och trygg under våra fötter. Solen går upp på morgonen och drar sin ban över himlen tills den försvinner under horisonten på kvällen. Då lyser stjärnorna i fjärran och vi känner igen deras konstellationer. Årstider växlar, tiden går sin gång där barn växer upp och gamla dör. Allt har sin gång mellan gränserna födelse och död, början och slutet av livet i sinnevärlden. Det vi upplever är högst verkligt för oss, för djuren och för växterna. Maskrosen börja växa på våren, den blommar i maj och öppnar och stänger sin blomma med solens lopp. Bina vaknar när det blir tillräckligt varmt och drar sig tillbaka när höstens kyla kommer. Vi är integrerade och delaktiga i naturens liv med kropp och själ. Vi litar på vår upplevelse av naturen och skulle uppleva en apokalyptisk ångest om till exempel solen inte skulle gå upp när den ska göra det.

Sedan renässansen finns dock en spricka i vår sinnestillvaro. Vi har fått lära oss att det vi upplever objektivt sett inte är sant: jorden är inte stilla under våra fötter, utan den flyger med hög hastighet runt solen. Solen rör sig inte över himlen utan står still. Stjärnorna som lyser finns delvis inte eftersom de är så långt borta att ljuset vi ser är flera miljoner år gammalt. Den röda färgen är objektivt sett en bestämd våglängd av ljuset. Den fasta stenen är egentligen en mängd atomer som huvudsakligen består av mellanrum. Inom kvantfysiken är tiden relativ, liksom närmast hela den materiella verkligheten.

Efter de stora upptäckterna under renässansen kunde filosofen René Descartes⁽³⁾ gå så långt att han beskrev sinneserfarenheter såsom färg och smak som illusioner, medan kunskapen uppstår i tänkandet. Han är känd för sin dualism, som innebär en delning mellan objekten som utsträckning i rummet och tänkandet helt skilt från detta. Dualismen innebär ett radikalt förnekande av kroppens erfarenheter för kunskapsbildningen i tänkandet. Descartes är en rationalist, som lägger grunden för den moderna naturvetenskapen.

Kunskapen uppstår alltså inte genom sinneserfarenheten, utan genom tänkandet. Till följd av detta kom kvantitativa mått, som kan tas med mätinstrument och därmed objektiveras, att kallas för fakta.  Naturvetenskapen kom att eftersträva förklaringar baserade på mätbara fakta. Dessa ligger ofta bortom den subjektiva sinneserfarenheten. Man måste där komma ihåg att den kvantitativa vetenskapen, samtidigt som den försöker ”objektivera” det man kan erfara subjektivt och kvalitativt med sina sinnen, ändå inte kan lämna sinnevärlden eftersom alla experiment görs i den. Om man till exempel vill visa att färger är olika långa ljusvågor, måste man med sina sinnen avläsa ett mätinstrument. Man måste med sina ögon titta i ett elektronmikroskop osv. Det betyder i praktiken att man fortsätter att lita på sina sinnen.

I början av 1900-talet började Edmund Husserl⁽⁴⁾ utveckla en fenomenologisk metod där man inte eftersträvar en teoretisk förklaring av sinnesupplevelser, utan en noggrann beskrivning av dem. Fenomenologi betyder att man vill lära av erfarenheten direkt, beskriva noga, men inte förklara den genom kvantitativa mätningar.  Man ville fördjupa sig i grunden för den subjektiva erfarenheten och dess samspel med sinnevärlden med dess skiftande mönster och rytmer. Rigorösa vetenskapliga metoder utarbetades för att beskriva hur världen kommer till medvetande i människan och därmed hoppades Husserl kunna skapa en erfarenhetens vetenskap som grund för all vetenskap, eftersom ingen vetenskap kan utesluta erfarenheten. Även den mest abstrakta och kvantitativa vetenskapen söker förklaringar av just fenomen och dessa baseras i sin tur på sinnesupplevelser, dvs erfarenhet. Finns det alls något som säkert bara är objekt? Måste inte hänsyn alltid tas till hur observatören relaterar till objektet? Det går för långt att här gå in på de observationer som beskrivs inom kvantfysiken kring samspelet mellan observationen och observatören. Det är fullt tillräckligt att ställa frågan i förhållande till den omedelbart kända sinnesupplevelsen.
Vad händer med vårt dagliga ”vara” i vår sinnliga kropp i sinnevärlden, när vi samtidigt lever med förklaringar som ligger långt ifrån våra egna omedelbara erfarenheter? Vad kan en fenomenologisk vetenskap bidra med?

Till en början kan man konstatera att den moderna naturvetenskapen, i sin strävan efter att vara objektiv och faktabaserad, har hamnat i ett analytiskt synsätt utifrån hypotesen att förklaringen av fenomenen måste ligga i dess minsta beståndsdelar. Naturen antas vara byggd av byggstenar, av delar som skapar alltmer komplicerade strukturer. Upptäckten av ytterligare kvantar av ”icke-materia” styrker nu bilden av vad världen egentligen är. Delarna går inte att se, smaka på eller beröra, men i experimenten finns fullt sinnliga utslag av dem i mätinstrument. Ytterst komplicerade formler och teorier förklarar vår värld bortom vår omedelbara erfarenhet. Att förklara helheter ur delarna innebär en reduktionistisk metod. En ros definieras av dess beståndsdelar.

Fenomenologin vill däremot stanna kvar och vara mycket mer uppmärksam på den omedelbara erfarenheten i hela sin komplexitet och beskriva den. När naturvetenskapen kräver tankeskärpa och teknik kräver fenomenologin närvaro och förmågan att beskriva. Hur påverkar dessa olika metoder våra sinnesupplevelser? Naturvetenskapen eftersträvar objektivitet och naturen liksom människokroppen blir med denna metod till objekt. Inte nog med det! Konsekvensen av det naturvetenskapliga tänkesättet är att världen och människan blir till mer eller mindre programmerade maskiner. Inom naturvetenskapen är också upplevelsen av subjektivitet följden av ett genetiskt program även om medvetandet självt inte kan förklaras. Naturvetenskapen har lett till en deterministisk och mekanistisk syn på verkligheten, den är nu dominerande och har också lett till en fantastisk, framför allt teknisk utveckling. Teknikprodukter har i rask takt tagit vår uppmärksamhet från den omedelbara upplevelsen av den levande naturen till dataskärmar, mobiltelefoner och kanske i stället filmat material om naturen.

Maurice Merleau Ponty⁽⁵⁾, fenomenolog, något senare än Husserl, kommer till beskrivningen av en ”levd kropp” i sin ”livsvärld” och menar att intellektet i grunden baseras på en kreativitet, som utspelas i det omedelbara mötet mellan vår sinnesupplevelse och sinnevärlden. Vårt liv i den innebär inte passiva ”intryck” och reaktioner på detta möte, utan erfarenheten av världen genom en sorts pågående ”dialog”.

Den naturvetenskapliga synen dominerar i vår tid och därmed har det uppstått en djup spricka mellan det vi kan erfara med våra sinnen, dvs vår egen ”livsvärld”, och de naturvetenskapliga teorierna eller tolkningarna, som inte går att uppleva med våra sinnen. Hur hanterar vi detta? Vad hände med sinnelivet när dessa naturvetenskapliga tolkningar ger en verklighetsbild som inte går att uppleva? Vad händer med vårt förhållande till naturen när den görs till objekt, begriplig för tanken, men inte för erfarenheten? Vad händer med vårt förhållande till oss själva? Men kom ihåg att även de mest ”osinnliga” tolkningarna av världen bygger på fenomen, alltså sinnliga erfarenheter.

Isiga knoppar på ekkvist, foto privat

Det uppmärksamma sinnet
Under en resa till Australien besökte jag med en vän Uluru, den urgamla röda klippan i öknen i centrala Australien – en helig plats och centrum för urbefolkningen, aboriginerna. Detta folk har levt i Australien i minst 40 000 år, möjligen 70 000 år utan att förstöra något. För dem är hela naturen besjälad och även förfäderna lever där. Barfota vandrade de genom öknen och sjöng sina vägar, hittade mat och medicin och vårdade sitt land genom att bland annat anlägga små kontrollerade bränder. De var förvånansvärd friska när västvärlden först kom i kontakt med dem.

Öken, Australien nära Uluru, foto privat

Jag har aldrig tidigare upplevt en plats med sådan intensiv stämning. Det var sommar, hett och stilla, med skogsbränderna rasande på östkusten. Tystnaden i öknen var så intensiv att man kunde ”höra” den. Naturen var så mäktig, så talande och samtidigt kunde man inte undgå att platsen utstrålade en stark spiritualitet. Vad hände här mellan människor och natur?

Liksom för alla urbefolkningar på jorden är relationen till omvärlden präglad av uppmärksamma sinnen. När vi satt länge i skymningen vid den röda klippan var det som om de egna sinnena väcktes till nytt liv. Allt badade i en underbar tät värme: den röda torra klippan, de små gröna eukalyptusträden och ökenekarna, prasslet från ett djur och ropet från en fågel hördes ibland i tystnaden. Det var som om stillheten ville börja berätta om sedan länge gångna tider.

För urbefolkningen är det helt säkert så, att inte bara människan ser och förnimmer, utan den besjälade naturen ser och förnimmer tillbaka. Att leva är att ta del av och vara en del av ett stort sammanhang. Man upplevde inte sin upphöjdhet över naturen, utan sitt beroende, sitt ”vara i” och visste att tacka den eller att acceptera dess ibland förödande krafter. Jag försökte försätta mig i hur det är när man inte äger ett hem, inte läser böcker och tidningar, inte får nyheter eller andra förklaringar till det man upplever. All uppmärksamhet går i stället hela tiden till den omedelbara relationen till naturen och andra människor! Minnet lever vidare i berättelser och sånger som också förmedlar kunskap och etiska regler. Det är svårt att föreställa sig ett sådant liv för en västerlänning, men det har levts i kanske 70 000 år.

I sin bok “The spell of the sensuous” beskriver David Abram⁽⁶⁾ betydelsen av alfabetet som en fonetisk skrift. Det etablerades i Grekland under 400 – talet före Kristus. I Platons⁽⁷⁾ Phaedron låter han Sokrates diskutera verkningarna av det skrivna ordet på människans kunskap och bland annat hennes minne. Sokrates undervisade genom dialoger och uppmanade till reflektion, ett slags kritiskt förhållningssätt, som inte fanns i den gamla episka berättelsen med sina rytmer och refränger som ännu lever i Homeros⁽⁸⁾ stora episka berättelser Iliaden och Odyssén. Det är något helt nytt att reflektera! Platon skrev sedan sin filosofi på papper med hjälp av bokstäver – inte bilder och tecken – och förstod att detta bevarande av tankar, möjligheten att reflektera över det man själv tidigare hade skrivit, skulle förändra världen. Abstraktionen blev möjlig, idéerna var det verkliga, inte deras varierande uttryck i naturen.

Den fortsatta, framför allt västerländska vetenskapliga utvecklingen innebar ett fjärmande från mycket av den omedelbara sinnliga samvaron med naturen. Det blev inte fenomenet i sig som gav kunskap, utan förståelsen av lagbundenheter bakom det. Man kan konstatera att naturen mer blev till ett objekt, dött och utan känsla, och människan som upphöjd över den. Därmed kunde också exploateringen börja, utan att man behöver fråga eller tacka någon, eftersom ingen själ längre fanns i landskap, blommor och stjärnor. Vi talar i stället om ekosystem.

Den frågan kanske kommer upp när vi sitter på en varm sten nära en sjö en sommarkväll och ser på solnedgången. Det kan vara en stund som fyller oss, tillfredsställer och läker. Vi märker då, hur vi återintegreras, märker hur djupt vi hör samman med vår värld till kropp och själ. Jorden är människans hem.

När jag nu går in på sinnena, är det mest för att fördjupa frågeställningar och för att introducera bidrag från en antroposofisk människosyn, som i sig är full av frågor, och från min bakgrund som läkare. Sinneslivet är så omfattande och har så många infallsvinklar att det endast är några få som kan antydas här. Det finns mängder med vetenskapliga, filosofiska, konstnärliga och etiska frågor, som ligger utanför ramen för denna bok.

Tolv sinnen – kan de finnas?
Vad är den mest basala upplevelsen som sinnen kan ge och vad är den högsta? Här presenteras nu tolv sinnen och hur de är ordnade och relaterar till varandra och sinnevärlden. I bilden finns en cirkel där sinnena presenteras i nummerordning enligt Rudolf Steiner⁽⁹⁾, men med några kompletteringar.

Innerst i cirkeln finns till exempel ordet ”smärta” – smärtupplevelsen finns inte med bland sinnena, men är en förutsättning för sinnesupplevelsen. Vid smärta blir något i kroppen medvetet på ett obehagligt sätt. Smärtan säger att något inte står rätt till. Smärtan riktar uppmärksamheten från yttervärlden till vår kropp. Den är en känsla som vi upplever med kroppen. Om smärtan blir intensivare tar den mer och mer av uppmärksamheten och till slut all uppmärksamhet. Känslan av att bli sammanpressad leder till behovet att skrika eller till att uppbringa en stark koncentration. Till slut kan medvetslöshet inträffa och man svimmar. Det är i detta sammanhang ingen sinnesupplevelse, utan en urkänsla som en själ, ett medvetande, lider när dess identifikation med kroppen förstärks och friheten att kommunicera och ”förstå” hotas. Men denna urkänsla är, som vi kommer att se, en grundläggande förutsättning för sinnesupplevelsen.

Cirkeln av sinnena är enligt Rudolf Steiner, smärta och de röda cirklarna har författaren lagt till.

Som en metafor kan varje sinne ses som ett sår, som i stället för att läkas med ett ärr, blir till ett ”instrument”, som yttervärlden får spela på – där den får verka in. På alla andra ställen i kroppen upplever vi smärta om påverkan eller intrång sker. I sinnesorganen får ett gränsöverskridande och särskilt möte mellan ”mig” eller ”min kropp” och min ”värld” ske. Där leder intrånget inte till smärta utan till en möjlighet att få kunskap och upplevelser.

Jag kan ta ett konstnärligt perspektiv och se på ögonen. De är glasklara kulor som ligger i sina benhålor helt i kroppens periferi. Ljuset från yttervärlden faller in och något kommer ut: det är att se rakt in i en människas själ när man tittar i ögonen, speciellt när också motparten riktar sin blick mot oss. Små barn före ett-års-åldern har den speciella långa uppmärksamma blicken som kan beröra oss så djupt. Länge och med en obruten uppmärksamhet kan de se på en människa, innan ett leende bekräftar att upplevelsen är god eller gråten kommer. Alla vet att barnets själ då ligger helt öppen och att man inte kan se på barnet med en fokuserad blick lika länge utan att störa det.

Den glasklara kulan skyddas av ögonlocken. Konstnärligt kan man se ”skåran” mellan övre och nedre ögonlocket som ett sår, som öppnar för en insyn i det inre av en kroppsdel.

Ögat och blicken hos ett barn och en äldre människa

Ögonen är också organet där tårarna rinner när vi upplever lidande och där glädjen tydligt syns när ögonen ”strålar”. Något inre ligger helt öppet. Såsom snäckor kan skapa pärlor när de såras, är ögat skapat som en levande kristall ur ”såret”, som uppstår där ljuset tränger in.

Den mindre röda cirkeln i den schematiska bilden har orden ”ångest, fruktan”. Det är också känslor som uppträder till följd av identifieringen med kroppen. Dessa begrepp är urbildligt känslan av att kunna förlora sin kropp, att dö. Ångest och fruktan är på det själsliga planet motsvarigheter till smärta. Det är mycket meningsfulla känslor i farliga situationer, som är kopplade till drifter för överlevnad. Det är grundläggande existentiella känslor, inte sinnesupplevelser.

Vid den stora röda kretsen på illustrationen står ordet ”skam”. Det refererar till en grundläggande etisk känsla. Medan vi bleknar vid ångest, rodnar vi när vi skäms. Denna grundläggande känsla finns närvarande från den tiden i vårt liv, där vi har lärt oss beteckna oss själva som ”jag”, vilket också är den tid då vi börjar kunna minnas medvetet. Rent fenomenologiskt, finns skamkänslan eller en ”etisk” känsla närvarande i alla våra upplevelser. Det är gåtfullt och väcker frågor, men utan tvivel värderar vi oss själva i våra upplevelser. Skam kan vi känna även om vi inte vill och rodnaden kan kännas pinsam. Skammen går inte att dölja! Skam är en existentiell känsla som indikerar att vi är etiska väsen, att vi refererar till något andligt som inte är givet i sinnevärlden, utan i oss själva.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 43 2022.

Ursula Flatters

1. ‎ Volker Harlan: Was ist Kunst? Werkstattgespräch mit Beuys, tyska, förlag Urachhaus; 8:e utgåvan 2021, ISBN-10 : ‎ 3878384823, ISBN-13 ‏: ‎ 978-3878384823
2. Steiner, Rudolf: Von Seelenrätseln, Kapitel: Über die wirkliche Grundlage der intentionalen Beziehungen, 1917, Rudolf Steiner Verlag, ISBN 978-3-7274-0210-4
3. Descartes, René: Betraktelser över den första filosofin, 1641, svensk översättning av Konrad Marc-Wogau i René Descartes: valda skrifter, Förlag: Natur och Kultur, 1990.
4. Husserl, Edmund (1859-1938): Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi, 1913; Svenska: 2004, ISBN 9789172350328
Husserl: De europeiska vetenskapernas kris och den transcendentala fenomenologin (Die Krisis der Europäischen Wissenschaften und die Transzendentale Phänomenologie, 1937), Springer, Netherlands,del 1: ISBN 978-94-010-1336-9.
5. Merleau Ponty, Maurice (1908-1961): Phenomenology of perception (Phénoménologie de la perception, 1945), övers. Colin Smith, London and New York, ISBN 0-203-99461-2 Master e-book ISBN
6. Abram, David : The spell of the sensouous, Vintage Books Editions, 1977, 2017, ISBN 978-0-679-77639-0. Sid 109-115
7. Platon (428-348 f.c.): Phaedrus, Cambridge University Press, ISBN: 9780521612593
8. Homeros är den som i alla tider stått som författare till dom två mästerverken, Iliaden och Odyssén. Homeros levde enligt modern forskning troligen på 700-talet f. Kr.
9. Steiner, Rudolf (1861-1925): Människans tolv sinnen (Die zwölf Sinne des Menschen in ihrer Beziehung zu Imagination, Inspiration und Intuition, 1917, GA, 169), Wrå Förlag 2003, Art. Nr. 169716

– Den mest centrala livsfrågan för oss alla är ”Vem är jag?”, säger Lennart Koskinen, biskop emeritus i svenska kyrkan, men kanske mest känd som samhällsdebattör, författare och radiopräst. Vi jobbar hela livet med frågan ”Vadan och varthän?”.
– Vad ska jag göra av mitt liv? Varifrån kommer jag? Hur ska jag bli älskad? Hur ska jag göra nytta?

Den 1 juni kommer Lennart Koskinen till Kulturhuset i Ytterjärna för att medverka i programserien Human Talks under rubriken ”Alla människor är djur, men inga djur är människor”. Hans framträdande kan upplevas på plats eller ses i efterhand på YouTube.

– Frågan är vad människan är, säger han, när vi pratas vid inför hans framträdande. Jag kan ju bara tala om mig själv som individ, men försöker höja blicken och fundera över det märkvärdiga fenomenet människa.
– Paradoxen är att vi å ena sidan är människor med allt vad det innebär, men att vi också är djur.
– Vi är biologiska varelser, som bär på ett miljoner år gammalt biologiskt arv, som också påverkar oss. Hur hanterar vi den balansen?
– Vi är individer, men vi är också delar av ett kollektiv. Vi är beroende av kollektivet, våra nätverk och våra vänner. Hur hanterar vi spänningen mellan individ och kollektiv?
– Vi diskuterar frågan om vi är en produkt av arv eller miljö. Olika forskare har olika syn på relationen mellan dem, men är det så självklart att vi är en produkt? Vi är ju också en process. Vi kan forma vårt eget liv genom våra egna val, som vi har ett stort ansvar för.
– Å ena sidan är vi fria och å andra sidan är vi ansvariga. Vår frihet är viktig, men den är inte gränslös. Vi får inte göra andra illa. Vi har ett ansvar för vad vi gör med miljön, ja, helt enkelt hur vi påverkar andra människor.

En mångsysslare
Lennart Koskinens eget liv och bakgrund åskådliggör hans eget personliga sökande. Han började som officer i Finland och gick igenom en tuff utbildning till fallskärmsjägare. Därefter blev det Handelshögskolan och försäljning av stål på en internationell marknad.
Han insåg snart att han var på fel plats i livet och bestämde sig för att fortsätta sitt sökande efter en djupare mening i Indien.
Lennart fick tips om ett vediskt kloster i Norra Indien, högt uppe i bergen på gränsen till Kashmir, där han kom att tillbringa en längre tid.
Han fick kämpa länge för att bli insläppt och accepterad av munkarna på klostret, men vägrade att ge upp.

– Till sist öppnades den gamla träporten, berättar han, och gradvis blev jag accepterad av munkarna. Jag fann ett lugn i klostret, som jag inte anat kunde finnas, men insåg ändå att jag inte kunde stanna där hela livet och längtade förtvivlat efter att få läsa mer om det jag inte förstod.
– En av munkarna gav mig mitt livs mest avgörande insikt: ”Lennart, det kanske var nödvändigt för dig att komma hela vägen hit för att kunna förstå att det du söker finns där hemma. Använd din egen kultur och tradition, fördjupa den och du kommer att hitta rätt.”

När Lennart kom tillbaka bestämde han sig för att flytta till Uppsala och studera filosofi och sanskrit.
– Jag ville komma åt de gamla indiska texterna som jag hade stött på i klostret. Jag ville lära mig mera och framförallt kunna läsa dem.

Filosofi studerade Lennart hos Ingemar Hedenius, känd som ateist och bidragare till den svenska sekulariseringen.
– Vi kom väl överens och det var han som så småningom rådde mig att fortsätta mina studier på teologen, berättar Lennart. Jag läste först in teologisk grundexamen och doktorerade därefter på en avhandling om Søren Kierkegaard, i ett då nytt ämne som hette livsåskådningsforskning.
– Jag fick vid den tiden också en stark kallelse att vara till för andra och inte bara ägna mig åt mig själv och mina egna intressen och prästvigdes.

Men resan slutade inte där och Lennart ville inte bli en traditionell församlingspräst. Han ville ut och jobba bland vanligt folk.
– Jag ville hellre vara där människorna finns, än sitta i kyrkan och vänta på att de skulle komma, säger han.

Kyrkan i samhället
Tillsammans med Christer Stendahl, som då var biskop i Stockholm grundade Lennart Kyrkans arbetslivsinstitut.
– Poängen var att vi ville göra kyrkans kompetens synlig ute i arbetslivet. Både arbetsgivarsidan, dåvarande SAF, och de stora facken var med i själva stiftelsen. Arbetet gav stora kontaktnät och det blev tio oerhört spännande år.

Uppdraget avslutades när kyrkan kallade och Lennart utnämnd till domprost i Stockholm.
– Storkyrkan hade en gammal dialogtradition ända sedan Ludwig Jönssons dagar, berättar han.
– Ludwig Jönsson jobbade mycket med arbetsetik och var radiopräst, som jag ju också kom att bli. Jag ville fortsätta hans arv där, men till min, och andras, överraskning blev jag då kallad – man söker ju inte biskopstjänst – till biskopsstolen i Visby.

Till den nya tjänsten på Gotland kopplades också SKUT – Svenska kyrkan i utlandet.
– Jag hade vikarierat som sjömanspräst i Sydamerika och på Kanarieöarna, så det kändes väldigt spännande att få bygga upp SKUT kopplat till Visby stift. Det innebar också att jag under de 8 år jag tjänstgjorde där var ute i världen väldigt mycket.
– Jag hade ju alltid arbetat internationellt, så det passade mig väldigt, väldigt bra!

Lennart är idag 77 år, men beskriver sin nuvarande fas i livet som ”passioneringen”. Han är medlem av den internationella sammanslutningen Elijah Board of World Religious Leaders och har fortsatt att skriva, läsa och coacha beslutsfattare på olika nivåer.
– Idag har jag en väldig glädje av helheten. Mitt liv är ett pussel med en mängd olika erfarenheter som jag efter bästa förmåga försöker använda mig av. Det viktigaste är att alltid vara närvarande i det man gör.

Under pandemin har Lennart hunnit ge ut två nya böcker, dels ”Svenska värderingar”, dels en seglingshistoria ”I samma båt” som handlar om tre gamla vänner som alla har mist sin älskade i covid. Under en dramatisk segling till Island bearbetar de sin sorg och diskuterar flera av de stora livsfrågorna, om döden förstås, men också bland annat såsom Gud, andlighet och Livets mening. De har helt olika utgångspunkter, en är psykiater, en tekniker med föga förståelse för det andliga och berättaren själv som är präst.

Är människan ond eller god funderar Lennart slutligen i vårt samtal?
– Vi är naturligtvis både och, menar han. Vi kämpar med våra mörka sidor, samtidigt som vi vill utveckla våra goda sidor – det som kallas dygder. Kampen mellan synd och dygd är något som sker inom oss: Den här dialektiken är det jag skulle vilja beskriva så att människor kan känna igen sig själva. Det är en kamp vi alla håller på med hela tiden och genom att bearbeta den så kan vi kanske få större självkännedom och också frigöra en del gamla låsningar.

Läs mer om programserien Human Talks här
Information kring anmälan till Lennart Koskinens framträdande den 1 juni på Kulturhuset i Ytterjärna finner du här

”Silverglänsande tussar klättrar uppför ranka vidjor, vilande tryggt i knoppskal blickande tårögd ut i den kala världen — Inte ett grönt blad har slagit ut.”

Ingen har som Elsa Beskow och Zachris Topelius bättre skildrat denna bild!

”Grafiskt avtecknar sig trädens skepnad och vi känner igen de typiska särdragen för ek, lönn, björk och ask, men riset i vägkanten på vars kvist vi ser den allra första vårens signum glittra, är vi helt säkra; videung!

Hanblommornas brandgula pollen och doftande nektar är viktig näring för alla humlor, bin och andra insekter i den tidiga vår då vintern dröjer kvar och andra blommor slumrar än.”

Familjen videväxter Salicaceae är en stor familj allt från viden, sälg, pil, aspar, popplar och örtlika dvärgbuskar. Många arter är vattenälskande och snabbväxande, är böjliga och tåliga och är det främsta materialet för korgbindning. 1900-talets accelererande plastförbrukning ersatte det traditionella korghantverket men med plastens framtida utfasning kan de gamla kunskaperna åter komma i bruk genom konsthantverkare och skickliga slöjdare.

Försök med att odla energiskog med salix-sorter på odlingsmark som inte används kan leda till ett biobränsle som alternativ till fossil olja.

”Med hjälp av fotosyntesen tar gröna blad upp koldioxid ur luften och ju tjockare stam desto mer koldioxid lagras. Alla växter binder kol fönyelsebart men genom ”flerårigheten” så lagrar de kolet i koldioxiden under en längre tid och är därmed ännu bättre för klimatet än ettåriga.” skriver Artur Granstedt i sin bok…

Rotsystemet renar jorden från kadmium och överflödiga näringsämnen och tungmetaller från åkerjord och binder mark där jorden lätt sköljs bort.

Videung och sly i åkerrenar och diken gynnar mångfalden och hör till landskapsbilden och måste inte genast rensas bort för prydlighetens skull.

Salicylsyra i salix

Vitpilens (Salix alba) läkande förmåga var känd i hundratals år och att tugga sälgbark var i äldre tider ett sätt att bota huvudvärk.

Upptäckten av salicylsyra i slutet av 1800-talet ledde till upphovet av läkemedlet aspirin som effektivt medel emot smärta, feber, inflammation samt en blodförtunnande effekt. Aspirin blev snabbt den mest använda drogen i världen. Flera salix-arter, popplar och älggräs innehåller salicylsyra.

Älggräs (Filipendula ulmaria) som vi kan se utefter fuktiga vägkanter även känt som mjödört då det användes för att smaksätta öl, har gett namn till aspirin då det tidigare kallades Spirea enligt det gamla släktnamnet och bokstaven a från ”acetyl”. Te på älggräs smakar sommaräng och blombuketten sprider en rofylld doft i rummet.

Idag framställs smärtstillande medicin på syntetisk väg.

Korgvide (Salix viminalis) är särdeles snabbväxande och lämplig till energiskog. Den känns igen på sina långa smala lansettlika blad med nedvikt kant och unga skott som är gröna eller gula. Dessa slanor är böjliga och sega och har använts till större korgar och till tunnringar. Enligt den virtuella floran kommer artnamnet viminalis av Latinets vimen som betyder ”lämplig till flätning”.

Flätade korgar av flera pilearter håller för att användas i många decennier.

Jolster (Salix pentandra) en annan videbuske lyser vit om senhösten med ymnigt ulliga bollar när frökapslarna spricker upp. Under frihetstiden, den kärva perioden efter Karl Xll, togs inhemska råvaror på alla upptänkliga sätt tillvara som naturliga hjälpkällor, försök att väva tyg lyckades inte så bra, men väl till stoppning, vadd och ljusvekar. Därav har jolster sitt dialektiska namn Vekarpil.

Barken användes även till växtfärgning.

När jag var barn täljde vi sälgpipor av färska grenar av sälg eller annat stycke kvistfri lövgren när saven steg om våren. De är enkla att tillverka med en morakniv som enda verktyg.

– Arbetet inom vård, skola och omsorg är idag hårt styrt. Det man ska göra står i checklistor och riktlinjer uppifrån. Handlingsutrymmet för den enskilde utövaren av yrket har blivit mindre och professionellt omdöme värderas inte längre som kunskap, menar Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola.
– Det är ett uppenbart samtidsfenomen som jag får vittnesmål om dagligen. Det är reellt, omfattande och väldigt många människor mår dåligt i den utvecklingen.

Den 18 maj kl 18 talar Jonna Bornemark på Kulturhuset i Järna på Human talks

Jonna Bornemark har tagit en tydlig plats i samhällsdebatten som kritiker av det som brukar kallas New Public Management (NPM) – ett samlingsbegrepp för de senaste decenniernas reformer av den offentliga sektorns organisation och styrning med huvudsyftet att öka effektiviteten.  

Sitt stora publika genombrott fick Jonna med sina två senaste böcker Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (2018) och Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet (2020). I böckerna gör hon upp med vår tids förenklade syn på kunskap och det överdrivna mätandet.

– Min kunskapsbas är vård, skola, omsorg, men fenomenet har brett ut sig inom i stort sett alla mellanmänskliga yrken, säger hon.

I samband med föreläsningsturnén som följde på utgivningen av den första boken kom hon att kallas ”rockstjärnefilosof” och hyllas för att hon sätter ord och begrepp på den samtidsutveckling som tränger undan all kunskap utom den evidensbaserade.

Jonnas metod I de två senaste böckerna innebär att hon har haft två olika källor.
Den ena är hennes studenter och personer som jobbar inom vård, skola, omsorg eller andra mellanmänskliga yrken, som berättar sina historier från samtiden på ett situationsnära sätt.
– Det får inte vara ”generaliteter”, säger hon, utan konkret ”vem sa vad, hur luktade det, vad kändes”, men för att få syn på sin samtid måste man också ha distans. Man ser inte om man är för nära. Fisken ser inte vattnet den simmar i. Historiska filosofer, som ger oss ett annat perspektiv, är därför min andra källa.

Aristoteles syn på kunskap
Huvudpersonen i Jonnas senaste bok Horisonten finns alltid kvar är Aristoteles.
– Aristoteles och det han skrev för 2,5 tusen år sedan är ryggraden i västerländskt vetenskapligt tänkande, säger Jonna. Detta samtidigt som delar av hans filosofi har blivit bortglömda. Vi har tappat bort många av hans kunskapsbegrepp, som kan hjälpa oss att få syn på olika sorters kunskap.

Det centrala begreppet Jonna reflekterar kring är ”fronesis”, en av Aristoteles kunskapsformer. Ordet är grekiska betyder klokhet, gott omdöme, gott förstånd och kompetens.
– För mig betyder det helt enkelt ”professionellt omdöme”, säger Jonna. Om någon idag säger ”Min erfarenhet säger mig att…” väger det fruktansvärt lätt, även om det inte bara är en individ, utan ett arbetslag eller en hel profession, som säger samma sak.
– Idag räknas bara det evidensbaserade som kunskap. Kunskap blir då per definition i stort sett bara randomiserade, placebokontrollerade försök, så kallade RCT studier.
– Det är en väldigt noggrant uttänkt metod som handlar om att fånga upp det generella som gäller för alla alltid, som Aristoteles uttryckte det, men RCT studierna pekar i praktiken bara på sannolikheter och statistiska samband. Aristoteles skulle ändå inte vara helt nöjd, även om RCT studierna kommer nära och följer samma kunskapsideal.
Dessa studier har otroligt hög status. Inte minst politiker och tjänstepersoner ropar på att det ska finnas evidensbaserade studier för allt.

Jonna vill protestera när kunskap bara blir det man kan mäta och menar att mätandet i sig kräver ett omdöme.
– Du måste mäta klokt. Du måste veta vad och varför du mäter och vad du ska ha mätningen till. Det finns alltid oändligt mycket mer vi skulle kunna mäta.

Vid varje ö väntar en ny horisont
Bokens titel Horisonten finns alltid kvar blir en metafor för insikten om att vi kan förstå en verklighet, även när vi inte ser den.
– Om jag ser en horisont ingår det i ”horisontbegreppet” att jag förstår att världen fortsätter bortom horisonten, säger Jonna.
– Att påminna om att horisonten alltid finns kvar gör jag för att peka på att jag kan skapa jättemycket kunskap om den ö som jag står på, men att det alltid finns mer att ta hänsyn till.
– Kunskap och icke-vetande står inte i konflikt till varandra utan är varandras förutsättningar. De hänger ihop. Jag vill peka på det sambandet och att det är en situation som vi människor alltid befinner oss inom.

Jonna menar att det de kunskapsbegrepp vi lever med idag kommer ur en utveckling ända från 1600-talet, som har med modernitet att göra.
– Moderniteten har ett fokus på intellektualisering och rationaliserande reformer. Man tar inte hänsyn till horisonter av icke-vetande eller komplexa helheter när man effektiviserar och ekonomiserar. Det ska vara enkla orsak/verkan samband. I flera hundra år har vi tränat oss i att göra oss mer ”manualiserbara”. Den fantastiska vetenskapliga utvecklingen är också beroende av det.
– Det är inte något strikt negativt eller positivt. Det är bara ett faktum. Sedan får det en massa konsekvenser, som vi kan uppfatta som positiva eller negativa.
– På ett plan är det en väldigt lång samtidsutveckling, som hänger intimt ihop med sekulariseringen. Den hänger också ihop med en vetenskapstro, ”scientism”, som är något annat än vetenskap.

Från 60-talet och framåt har också en ökad ”professionsskepsis” tillkommit från både höger och vänster.
– Från vänster fanns en kritik mot professioner som slöt sig och inte släppte in andra – till exempel läkare och jurister. De var ett och samma kön, hade en och samma hudfärg och tillhörde den samhällsklass som ägde. Det fanns ett behov från vänstern att demokratisera och värden som ”transparens” kom därifrån.
– Samtidigt fanns en samtidsutveckling från höger där det, som sedan blev nyliberalism, utvecklades i slutet av 60-talet. Där handlade det snarare om att effektivisera och ekonomisera och allt togs in under ekonomins språk.
– Professionerna tappade status och en del av det förlorade handlingsutrymmet beror på det. I botten ligger en idé om den mänskliga faktorn som problemet och att människan delvis ska minimeras. Då försvinner samtidigt sådant som omdöme, konstnärlighet, sensibilitet och relationen till icke-vetande ganska raskt. Det blir bara något som man sätter i motkraft till rationalitet och effektivitet.

Tillit och det professionella omdömet
När man vill ge ett alternativ till NPM, där kunskap rör sig uppifrån och ned, har tillitsbaserad styrning lyfts fram som alternativet i vård, skola, omsorg.
– Men vi ska inte ha någon sorts blind tillit, utan vi ska ha tillit till ett professionellt omdöme. Då måste vi fundera på vad det är för något? Det är inte bara en personlig egenskap som råkar finnas ibland eller ibland inte.
– Tillit i sig är ju tomt och vi måste uppvärdera omdömeskunskap, få syn på det och börja odla det. Det kan man göra inom vilken kultur som helst. Den gör helt enkelt verksamheten bättre.
– Men för att styra bort från NPM så räcker det inte att bara jobba med kulturen. Det finns även strukturer vi behöver granska, till exempel vilka inbyggda drivkrafter en organisation har. Detta är ett politiskt område, men även forskningen visar att det blir problematiskt när det kommer in fel drivkrafter i styrningen t ex som att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt.
– Här är det en skillnad på vård, skola, omsorg och mellanmänskliga yrken, jämfört med ett sådant jobb som att tömma soptunnorna bra.
– Det är mycket lättare att ”marknadisera” att tömma soptunnorna rätt. Det ändrar inte så mycket i själva soptömmandet och det finns många andra liknande områden. Soptunnorna är rätt lika även om de ibland står lite annorlunda, så en viss situationskunskap finns alltid med.
– Men om man för in vård, skola, omsorg i en vinstmaximerande struktur måste man granska så att inte pengarna flyter iväg år fel håll. Inför man en hård granskning så är man inne i NPM-loopen med ett misstänkliggörande av kärnverksamhetens professionella.

Jonnas slutsats är att tillitsbaserat är bra, men att det inte kommer att räcka hela vägen utan att man också gör strukturändringar.
– Jag tror fortfarande man ska ha en mångfald av utförare. Det uppfattar jag som positivt på många sätt, men jag tror på vinstbegränsningar.

Jonna pratar också gärna om att vi har en uppsnurrad relation till subjektivitet, som ju är något annat än subjektivt tyckande.
– Jag vill hålla kvar i subjektivitet lite längre och lägga positiva värderingar i ordet. Eftersom vi tillhör en individualiserad kultur, tänker vi oss att subjekten är avskurna från varandra. Här vill jag lyfta en idé om att omdömeskunskapen är kollektiv. Det betyder dock inte att alla handlar likadant.

Professionens rum
Jonna menar att en professionell kunskap alltid befinner sig motstridiga spänningar. En spänning som alltid finns med är den mellan tradition och nytänkande. Mellan dem formas ett handlingsrum. Det gemensamma handlingsrummet är professionens rum.
– Professionellt handlande betyder inte att alla handlar lika i en viss profession i en viss situation. Jag handleder mina studenter på ett annat sätt än mina kollegor gör. Det gör ingenting, men i betygsättning måste vi ligga mycket närmare varandra och ha en gemensam dialog.
– Sedan finns det positioner utanför det professionella rummet. En polis som vägrar använda våld hamnar utanför det polisiära rummet. Som lagstiftningen ser ut idag hamnar en barnmorska som inte vill utföra abort utanför barnmorskeprofessionen. Då ska man söka sig till andra jobb.
– Vi omförhandlar också alltid den här gränsen vad som är innanför eller utanför professionen. Det är rörligt. Men likafullt finns i det utspända rummet en kollektiv professionell kunskap, som sitter i en tradition, som sitter i miljöer, som sitter i kollektiv. Här kan vi handla omdömesgillt med hjälp av den kunskapen.
– Det är en otroligt utbredd, men onödig, motsatsställning att vi antingen handlar objektivt eller är utlämnade till individuellt subjektivt tyckande.

Jonna menar att de problem hon pekar på är en omfattande kollektiv erfarenhet idag.
– När väldigt många människor samtidigt erfar något liknande måste man börja verbalisera det. Orden får makt när de fylls med erfarenheter. Då finns det alla möjligheter i världen att ändra på saker och ting, men jag vet också att människor i kärnverksamheterna tycker att det går vansinnigt långsamt och blir väldigt frustrerade. Det finns en stor risk att det bara blir ytterligare ett lager av fint snack – att vi skriver in det i någon värdegrund någonstans och så blir det inte mer.
– Jag vill gå in i det konkreta och inte fastna i det generella, även om det är ett plan man måste vara på som filosof. Man måste kunna pendla mellan det ytterst konkreta och det väldigt abstrakta och generella.

Jonna tror på en förändring, men frågorna är politiska och hon aktar sig för att bli uppäten av något enskilt parti.
– Frågorna ligger ideologiskt mycket djupare än partipolitiken, säger hon, och politiken vet inte hur de ska handskas med frågan. Att styra mindre är överlag en sak som politiker har lite svårt med.
– Däremot finns det ett jättestort intresse från myndighetssverige. Där finns ett behov av att gå in djupare i de här frågorna. Många kommuner upptäcker också hur dyrt det blir när du måste kontrollera i varje steg och byråkratin växer.
– Om man jämför diskussionerna som förs idag jämfört med för ett par år sedan så har det rört sig en hel del. Idag finns det ingen i det offentliga samtalet som försvarar NPM. Så var det inte 2017.
– Men det tar tid att vända en atlantångare. Idéerna har vänt, ideologin har vänt. Det gäller att fortsätta gnaga på. Ett system i offentlig sektor kan ju ändras sig på några år, men sedan har vi ett kulturellt tankesätt som är odlat i flera hundra år. Den filosofiska och ideologiska debatten kommer säkert att pågå under decennier framåt.

Redan under antiken fanns det ideér om att en stärkt själ kan hindra kroppsliga sjukdomar. Musiken hade en grundläggande funktion och kulturaktiviteter var en självklar ingrediens för att bevara hälsan. Musikens påverkan ingick också i grundutbildningen för läkare under medeltiden.

Musik aktiverar nästan alla delar av hjärnan vilket startar skeenden i hela kroppen, exempelvis olika fysiska reaktioner som svettningar, ”gåshud”, förändrad andning, och förändrade nivåer av signalsubstanser som dopamin, adrenalin, och serotonin. Man mår helt enkelt bra av musik!

Öppna dina sinnen, lyssna och njut av Mats Zetterqvist som spelar Ciaccona i d-moll av Bach.

Med detta önskar vi er en riktigt fin jul och ett gott nytt år!

Redaktionen Ytterjärna Forum