22 september, 2019

Funktionsmedicin – tar sikte på grundorsakerna

Många människor med kroniska och autoimmuna sjukdomar skulle bli hjälpta av ändringar i livsstil när det gäller kost, sömn, rörelse, stress och relationer med mera. Hela 80 procent av kroniska sjukdomar anses bero på epigenetiken – hur det liv man lever påverkar hur de egna generna styrs. Inom funktionsmedicin fokuserar man mycket på att komma åt grundorsakerna till att en patient är sjuk, snarare än att försöka slå ut enskilda symptom.…

LÄS MER

Många människor med kroniska och autoimmuna sjukdomar skulle bli hjälpta av ändringar i livsstil när det gäller kost, sömn, hur man rör på sig, stress, relationer med mera. Hela 80 procent av kroniska sjukdomar anses bero på epigenetiken –  hur det liv man själv lever påverkar hur de egna generna styrs. Inom funktionsmedicin fokuserar man mycket på att komma åt grundorsakerna till att en patient är sjuk, snarare än att försöka slå ut enskilda symptom.

 

– Det logiska är att som vårdgivare fråga sig varför just den patient du möter blivit sjuk. Vi som arbetar med funktionsmedicin lägger mycket tid och lyssnar ordentligt på varje patient. Vi gör bland annat mycket mätningar, ser mönster i detta och kan sedan hjälpa patienter med vad de kan göra för att vända en kronisk sjukdom, berättar Peter Martin, som är läkare, medicine doktor i farmakologi och grundare av FunMed AB.

 

Vetenskapligt grundad

Som läkare drabbades han tidigare själv av utmattning och fick i samband med det upp ögonen för funktionsmedicin. Peter ändrade då sin kost och blev snabbt av med flera hälsoproblem.

– Hjärnan klarnade, jag gick ner i vikt och blev av med ledvärk. Då förstod jag att det här är något viktigt som jag inte fått lära mig som läkare.

Peter utbildade sig så småningom även i funktionsmedicin i USA och har sedan fem år tillbaka arbetat med detta i Sverige. Funktionsmedicin är en växande medicinsk inriktning som utvecklades i USA på 1990-talet. Inom den här inriktningen ser man kroppen som en integrerad helhet där gener och livstilsvanor samverkar och att detta också är olika för olika individer. Funktionsmedicin är vetenskapligt grundad, patientcentrerad och fokuserar på grundorsakerna till sjukdom.

 

Peter Martin är funktionsläkare. Foto: Jonas Ahlsén

 

Holistiskt arbetssätt

– Vi jobbar mycket med livsstil och näringsbrister, ser om immunförsvaret är överaktiverat, om det finns problem med tarmfloran, mäter toxiner och mycket annat. Vi väger även in sådant som inte är biomedicin, som patientens livssituation, relationer, eventuella trauman med mera, berättar Peter Martin.

Han menar att det här holistiska arbetssättet ger en bred överblick och är något som uppskattas av patienterna. Många av Peters patienter har varit sjuka länge och har tidigare slussats runt till olika specialister. Inom funktionsmedicin ser man helheten och kroppen som ett komplext och integrerat system. På den punkten finns det enligt Peter ett problem med den konventionella vården – ­man gör förvisso mycket nytta och räddar liv, men man delar samtidigt upp kroppen i olika delar och vården tenderar att bli för organfragmenterad.

 

"...ungefär 65 procent av vår sjukvårdsbudget egentligen skulle kunna påverkas av saker som kost och livsstil."

 

Arbetssättet inom funktionsmedicin ser han också som en ny läkarroll där man inte bara agerar som specialist och säger vilka läkemedel patienten ska ta.

– Den nya läkarrollen är att vara mer av en coach, vilket man dock inte har tid med i den vanliga vården. Det blir också mer meningsfullt som läkare att hela tiden arbeta från grunden på det här sättet och man får färre återkommande patienter. De lär sig i regel hur de blir friska och håller sig friska.

 

Epigenetik och livsstil

Funktionsmedicin passar kanske särskilt bra för de många människor som har kroniska och autoimmuna sjukdomar. Här pekar Peter Martin på att av hela samhällets sjukvårdsbudget går 80 procent till de kroniska sjukdomarna. Av dessa anses lika stor andel, 80 procent, bero på epigenetik, det vill säga livsstil, miljö och allt som inte är våra gener, men som påverkar hur våra gener styrs.
Alla påverkas av epigenetiken.

– Det här betyder att ungefär 65 procent av vår sjukvårdsbudget egentligen skulle kunna påverkas av saker som kost och livsstil, men idag går bara 3 procent till sådan prevention.

Den västerländska sjukvården är inriktad på ett farmakologiskt tänkande kring att döda bakterier och slå ut symptom. Men Peter Martin ifrågasätter varför man fortsätter med den ensidiga inriktningen trots att den inte tycks fungera och trots att alla egentligen inser att den även är ekonomiskt ohållbar. Här tror han att funktionsmedicin kommer att vara en av lösningarna. På branschsajten Funktionsmedicin.se skriver man att vi snart når fram till en brytpunkt där sjukvården i större utsträckning behöver fokusera mindre på läkemedel och mer på livsstil.

 

Läkare kan för lite om kost och näring

En av Peters käpphästar är att läkare i Sverige kan alldeles för lite om nutrition. Ofta mindre än de själva tror.

– I Sverige läser läkare idag bara 12,5 timmar nutrition, och så var det även när jag utbildade mig. Att läkare kan för lite om kost och näringsämnen är ett hinder, säger Peter, och ger ett prov på hur viktigt det är med kunskaper på det området.

– Exempelvis magnesium är ett centralt ämne i 300 olika enzymer i kroppen. Har man brist på magnesium kommer inte alla de enzymerna att fungera. Idag är det många som har magnesiumbrist, och samtidigt är detta svårt att säkert mäta med ett vanligt test på en vårdcentral.

Bland det första som Peter Martin brukar titta på hos en patient är mag-tarmkanalen, och särskilt tunntarmen. Han menar att det är logiskt eftersom tunntarmen är kroppens största yta mot omvärlden. Den motsvarar ytan på en badmintonbana.

 

Autoimmuna sjukdomar ökar

– Vi stoppar i oss omkring 30 ton mat under ett liv och det är bara näringsämnena som ska tas upp av kroppen – inte toxiner, bakterier med mera – vilket ger en väldig press på tunntarmen. Så det är klart att vad vi äter kan påverka hälsan. Vi ser också hur autoimmuna sjukdomar ökar hela tiden.

En kritik som Peter Martin har mot konventionell sjukvård och Livsmedelsverket är att man utgår från att alla är lika och ska behandlas på samma sätt. Livsmedelsverket har exempelvis rekommendationer om hur vi alla bör äta, men Peter pekar på att vi människor är lika olika på insidan som på utsidan.

Om man blir sjuk kan man enligt Peter behöva prova en annan kost och att leva på ett annat sätt och se hur det fungerar för just mig. Det kan exempelvis handla om att dra ner på kolhydrater. Han menar att det också är vanligt att vara överkänslig för proteiner i mat som vi ur evolutionärt perspektiv inte ätit i den mängd som vi gör nu. Sjukdom kan också ha med tarmfloran att göra, med mera. Så det kan behövas flera åtgärder för att komma åt grundorsakerna, menar Peter.

 

Ökat intresse

Funktionsmedicin är idag inte något som ingår i den skattefinansierade vården. Som patient får man alltså själv betala hela kostnaden (eller hälsoinvesteringen). Intresset för funktionsmedicin ökar. Läkarna på FunMed är fullbokade och man har ambitiösa planer för framtiden, med bland annat nya mottagningar och ett franchise-system. Allt fler läkare går också de kurser i funktionsmedicin som man arrangerar.

– Ett mål är att 1000 läkare ska arbeta med funktionsmedicin i Sverige år 2026. Något som talar för en ökning är den starka trenden mot mer individualiserad medicin. Folk är också själva mer pålästa idag och hittar funktionsmedicin på nätet. Kunskaperna om den här inriktningen är inte så hög bland politiker ännu, men om några år tror jag att de flesta vet vad funktionsmedicin är, säger Peter Martin.

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson

17 september, 2019

Om akademisk frihet

”Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar.” Bo Dahlin, professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet, reflekterar över tidsandan och hur vi hamnat där vi är. ”Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan. Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara vaksam”, menar han. …

LÄS MER

”Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar.”
Bo Dahlin, professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet, reflekterar över tidsandan och hur vi hamnat där vi är.
”Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan. Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara vaksam”, menar han.

År 1810 grundades Humboldtuniversitetet i Berlin på initiativ av framför allt Wilhelm von Humboldt (1767-1835). Humboldt var lingvist och filosof och skrev bland annat boken Om gränserna för statens verksamhet, ett mycket intressant arbete i just detta sammanhang.
Humboldtuniversitetet var det första moderna universitetet i den meningen att det omfattade både undervisning och forskning. Tidigare universitet var enbart undervisande, forskning var då inte en så institutionaliserad verksamhet som det är idag.

 

Frihet att välja

Humboldtuniversitetet är nu det största och äldsta universitetet i
Berlin. Det grundades på två frihetsprinciper: Lehrfreiheit och
Lernfreiheit. Det betyder frihet att studera vad man vill, frihet att
undervisa om vad man vill, och frihet att forska om vad man vill. Dessa friheter var direkta konsekvenser av den Upplysningsfilosofi som kulminerade i slutet av 1700-talet, från vilken vi också har en oberoende press och oberoende domstolar.
Detta är den historiska bakgrunden till att jag som nybliven student på Stockholms universitet hösten 1967 hade frihet att välja vilket ämne som helst. Jag behövde inte bestämma mig för en särskild yrkesinriktning. Jag kunde fortsätta att fördjupa mig i de ämnen som var mina favoriter på gymnasiet (som var matematik och fysik. Efter två, tre år hade jag dock helt sadlat om till filosofi och pedagogik.)

 

Politiskt vakna studenter

Ett och ett halvt år senare, våren 1968, kom studentrevolten. Särskilt i Paris gick det våldsamt till. I Stockholm ockuperades kårhuset. Här var anledningen den så kallade UKAS-reformen: en utredning från universitetskanslersämbetet föreslog att fasta studiegångar med yrkesinriktning skulle införas i den högre utbildningen.

Kanske var studenterna mer politiskt vakna på den tiden; de tycks i varje fall ha ansett att detta var ett oberättigat ingrepp i den akademiska friheten från statens sida. Universiteten skulle inte vara serviceorgan åt näringslivet.

Resultatet av konflikten blev en modifierad reform, den så kallade PUKAS (Palmes UKAS). Idag finns det fortfarande möjlighet att välja ämnen fritt, men jag skulle tippa att majoriteten av i vart fall yngre studerande läser på fasta studiegångar, delvis av rädsla för att inte bli ”anställningsbara”. (På exempelvis Karlstad universitet var andelen helårsstudenter som läste på program förra året cirka 80 procent.)

Ett val baserat på rädsla är inte ett fritt val.

 

Fullsatta föreläsningssalar

Men vissa politiska krafter klagar fortfarande på att universiteten inte anpassar sig till företagens behov. För några år sedan föreslogs också att studerande i humanistiska ämnen skulle få lägre studielån. Humaniora ansågs inte vara lönsamt ur samhällets perspektiv. Förslaget gick som väl var inte igenom men UKAS-impulsen fortlever.

En reflektion om mitt eget ämne, pedagogik: Under några år på 1970-talet var det mycket populärt att läsa pedagogik i Stockholm. Grundkursernas föreläsningssalar var i det närmaste fullsatta. Ett skäl var att många unga människor önskade en förändring av samhället och insåg att skola och utbildning var en central faktor i denna strävan. Idag är grundkurserna i pedagogik som enskilt ämne nedlagda på de flesta lärosäten på grund av för få studerande.

Grundkurser med bara en handfull studerande går inte ihop ekonomiskt. Det beror på det anslagssystem som infördes på 1990-talet, som ger pengar på basis av antalet ”producerade” högskolepoäng. Industriella modeller för sociala verksamheter är som bekant populära idag. Den högre utbildningen ses som en industri som producerar högskolepoäng och som får betalt därefter (vilka eländiga arbetsvillkor det leder till kan man läsa om i Susanne Dodillets artikel ”Så löser universiteten en omöjlig uppgift” även i länk nedan).

 

”Produktion” och anslag

Tidigare fanns inte denna koppling mellan ”produktion” och anslag. Då kunde man ge kurser som ansågs viktiga, oberoende av hur många som läste dem. Det finns olika sätt att begränsa friheten i en verksamhet. Anslagssystemet är nu visserligen föremål för utredning – kan man då hoppas att sambandet mellan ”produktion” och anslag upplöses?

Jag tror det inte förrän jag ser det.

 

"Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan. Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara vaksam."

 

Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar. I Ungern är det numera så att regeringstrogna tjänstemän fördelar forskningsmedel, samtidigt som universitetsstuderande uppmanas anmäla lärare som uttrycker vänstersympatier.

Andra länder som Polen, Serbien och Tjeckien är på väg åt samma håll. Det lagstadgade skyddet för Lehr– och Lernfreiheit behöver därför stärkas (se Mats Ericson, ordförande i SULF, SvD Debatt 22/6 2019 – även i länk nedan). Det är alltför lätt att ta för givet att friheter som vi haft en lång tid är tillräckligt skyddade av lagar och förordningar.

 

Autonomireformen

I Sverige genomfördes den så kallade autonomireformen för universitet och högskolor 2011. Det låter ju som ett stärkande av friheten. Men universitetslärarnas kollegiala inflytande i den högre utbildningen har paradoxalt nog minskat sedan dess (se Mats Ericsons debattartikel).
Anledningen är att autonomin visserligen ökat på lärosätenas högsta ledningsnivå, men inte på underliggande nivåer (institutioner, ämnesavdelningar). I lärosätenas styrelser sitter inte sällan representanter för näringsliv och politik, med – kan man tänka sig – mer eller mindre egna agendor.

 

Skydd för akademisk frihet

Det lagstadgade skyddet för akademisk frihet behöver stärkas, så att det gäller också för enskilda lärare och forskare.
Ett annat exempel på hur friheten beskärs är hur sökandet av
forskningsmedel från Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansierande myndigheter har blivit alltmer styrt och byråkratiserat.

Flera villkor måste uppfyllas för att en ansökan överhuvudtaget ska behandlas. Genusaspekter ska anges – eller förklaras varför de inte är relevanta. Detta gäller särskilt forskning i humaniora och samhällsvetenskap. (Detta gäller för övrigt inte bara för forskning utan för alla typer av kulturprojekt.) Nätverkskontakter ska anges, helst ska man vara flera från olika lärosäten som söker pengar till ett gemensamt projekt. Soloansökningar har mindre chans att få anslag.

Tillämpbarheten eller förväntade praktiska konsekvenser ska anges. Det räcker inte med att bara vilja förstå något. Man kan undra hur det skulle gå för Albert Einstein om han sökte forskningsmedel idag. Skulle han ha någon chans? Han ingick inte i något formellt forskningsnätverk. Han satt på patentverket i Bern och klurade på en rätt säregen fråga, typ: ”hur ter sig naturen för en observatör som rör sig med ljusets hastighet?”

Tänkbara praktiska konsekvenser…?

 

Strävan att homogenisera

Ett sista exempel: Under 2016 gav S/MP-regeringen i uppdrag till alla lärosäten och forskningsfinansierande myndigheter att arbeta med jämställdhetsintegrering. Uppdraget gällde inte bara ledning och styrning – vilket kanske vore rimligt – utan också utbildning och forskning.

Sålunda föreskrivs det nu ofta att kurslitteraturen till åtminstone 40% ska vara författad av kvinnor. Avsteg från denna norm måste då motiveras. Det finns alltså en strävan att homogenisera och politisera utbildning och forskning så att allt genomsyras av det som anses politiskt korrekt. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har protesterat mot undervisningens och forskningens ”genusifiering” i olika tidningsartiklar redan långt före 2016, men således utan resultat. I den nyligen utkomna boken Befria universiteten menar statsvetaren Erik Ringmar att svenska
politiker verkar tro, att det är staten som är universitetets huvudman.

 

Instrument för politisk styrning

Därför behandlas utbildning och forskning som instrument för politisk styrning. I samma anda skriver litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg i en tänkvärd artikel i Axess (nr 6/2017) att ”våra universitet är i allt mindre utsträckning en heterogen plats för omstridda idéer och individer. I stället lever vi i megafonernas tidevarv där den tågande kören kräver intellektuell och politisk rättning i ledet”.

Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan.
Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara
vaksam. Akademisk och kulturell frihet handlar om möjligheten för andliga inspirationer att förkroppsligas och förverkligas i kulturlivet. Frihet är ett villkor för att man ska kunna ta initiativ och skapa något nytt. Utan ett fritt kulturliv stelnar hela samhället förr eller senare i en själsdödande konformism.
1) Helårstudenter (HST) är ett volymmått på antalet registrerade studenter.

 

Bo Dahlin
professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet

14 september, 2019

Var finns utrymmet för hjärtat inom vården av funktionsnedsatta?

Den 19 april i år läste fick Ursula Flatters veta genom Länstidningen i Södertälje att hon blivit IVO-anmäld av Södertälje kommun. Den 27 maj meddelades i samma tidning att IVO inte såg någon anledning att ens utreda frågan då anmälan inte var relevant. Läs Ursula Flatters blogg om en anmälan som tog utgångspunkt i ett intyg hon skrivit angående en patient. Bakom denna felaktiga anmälan ligger större frågor förborgade.…

LÄS MER

Den 19 april i år läste jag i Länstidningen i Södertälje att jag blivit IVO-anmäld av Södertälje kommun. Den 27 maj meddelades i samma tidning att IVO inte såg någon anledning att ens utreda frågan då anmälan inte var relevant. Anmälan tog utgångspunkt i ett intyg jag skrivit angående en av mina patienter.

Bakom denna felaktiga anmälan ligger större frågor förborgade.

Vad har myndigheten för människosyn och är det patienten som står i fokus eller är det reglerna?

Jag tar det från början:

Patienten var en ung pojke i 17-årsåldern när han insjuknade 2015. Han ville inte gå i skolan. Föräldrarna kämpade länge själva med hans problem, men tog till slut kontakt med Vidar vårdcentral sommaren 2017. Pojken ville inte själv komma till mottagningen och en läkare och en sjuksköterska gjorde ett hembesök. De konstaterade att det var något allvarligt fel och en remiss skickades till psykiatrin på Södertälje lasarett.

 

Hemma i fyra år

Därefter följde en del kontakter med psykiatrin och småningom en lång utredning, som blev klar i början av 2019. Från att han tog kontakt med sjukvården 2017 dröjde det alltså fram till våren 2019 innan han fick en diagnos. Under hela den tiden fick han gå hemma – sammanlagt i fyra år. Hans föräldrar har berättat att han blev sämre och sämre. Han var inbunden och hade inget umgänge. På dagarna kunde han gå in till folk som inte hade låst och inte var hemma.

Vårvintern 2019 fick jag reda på att han hade fått en bokstavsdiagnos med rätt till LSS-boende och han fick då träffa Södertälje kommun, som skulle hjälpa honom med ett boende.

De intervjuade honom och tog reda på om han kunde borsta tänderna, klä på sig själv osv, vilket han bejakade. Han uttryckte samtidigt en önskan om att få komma till ett boende i området med antroposofisk bakgrund, som han kände väl till.

 

Skulle bo ensam

Det ansågs dock räcka med ett stödboende och hans önskan om placering kunde man inte ta hänsyn till. Det betydde att han skulle bo och vara ensam större delen av tiden, dock med lite hjälp. Men att vara ensam var ju det han inte klarade av!

Då sökte han upp till mig. Jag blev först tveksam till om diagnosen var rätt. Jag tyckte att det var egendomligt att Södertälje kommun inte tog hänsyn till hans eget önskemål om sitt boende. Föräldrarna var förtvivlade.

Jag bestämde mig för att skriva ett intyg till kommunen, där jag utifrån en medicinsk utgångspunkt hävdade att patienten skulle må bra av ett boende i ett antroposofiskt sammanhang eftersom han var van vid det och önskade det.

 

IVO-anmäld av kommunen

Detta intyg ledde till att kommunen IVO-anmälde mig. De menade att jag lade mig i deras arbete och att jag inte hade angett några medicinska skäl, trots att jag skrev att det var betydelsefullt för hans mående.

Anmälan var helt okunnig. IVO tar hand om patientsäkerhetsfrågor och inte om felaktiga intyg. Anmälan togs inte upp, men säger något om vårt samhälle. 1)

 

"Han slängde sig på britsen, lade sig i fosterställning, bad att få bli omhändertagen, var psykotisk och väldigt, väldigt rädd."

 

Plötsligen anmälde sig patienten åter på vårdcentralen och fick en jourtid. Han slängde sig på britsen, lade sig i fosterställning, bad att få bli omhändertagen, var psykotisk och väldigt, väldigt rädd.

Jag ringde till mottagningen på Södertälje sjukhus, där han var inskriven och där det finns en akutmottagning. De hade inte tid den dagen och ringde tillbaka först efter två timmar, bad om ursäkt och sa att han kunde komma först nästa dag.

Under tiden hade jag ringt mamman och hade ordnat med ett rum på mottagningen, där han kände sig trygg, ordnat lite mat och en sjuksköterska hade gett honom lugnande insmörjningar.  Mamman kom och följde honom till St Görans sjukhus.

 

Inlagd på sjukhus

St Görans sjukhus lade in honom direkt på vårdintyg. Inom en vecka fick jag ett remissvar där det stod att han hade schizofreni.

Mamman tog kontakt med mig när artikeln om att jag var IVO-anmäld kom i Södertälje tidning. Hon förstod att det gällde intyget för hennes son. Pojken var då på slutenvården i Södertälje och hade varit där ett tag.

En bror till pappan är god man. Han hade varit i kontakt med Södertälje kommun efter allt som hänt och helt plötsligt fick den antroposofiskt inspirerade, socialterapeutiska Hagastiftelsen en ansökan om en plats för pojken. Nu är han där han ville och det är glädjande.

 

Varför skriver jag om detta?

Lagstiftningen säger att personer med funktionshinder ska leva ett så normalt liv som möjligt. Enligt min mening borde det vara grundläggande normalt att en människa ska få välja om det finns likvärdiga placeringar. Det borde överhuvudtaget vara överordnat vad en människa med funktionshinder vill ha för livssammanhang, hur man vill tillbringa sitt liv.

Hur är det möjligt att man inte lyssnar på det? Det viktigaste valet i livet är ju inte vilket rum och vilka kläder man har, utan vilka kompisar och livssammanhang man har. Den frågan måste vara den viktigaste vid placeringar av funktionsnedsatta människor.

När de själva, och de som känner dem väl, har synpunkter ska det väga tungt!

Det borde vara en grundläggande kvalitet för ett så normalt liv som möjligt, att få leva med de människor man vill leva med!

 

Värdefulla år rinner iväg

En annan fråga är hur vi kan acceptera att så unga människor får vänta utan åtgärd så länge på en utredning som i sin tur tar lång tid och i det här fallet dessutom ledde till fel eller i varje fall en ofullständig diagnos. En stor del av en utredning handlar om att fylla i formulär och få poäng för den ena eller andra diagnosen.

Varför tar det så lång tid? Patienten är ung och värdefulla år rinner iväg i meningslösa tomma, ensamma dagar, där tåliga föräldrar försöker att göra så gott det går. I mina egna och min kollega från vårdcentralens anteckningar står att det fanns misstanke om kronisk psykos från början och det var också frågeställningen i remissen som skrevs till psykiatrin.  Det är en patientsäkerhetsfråga att inte alltför snabbt ställa diagnoser, men det är inte alltid det räcker med poäng från ifyllda formulär heller. Vid alla återbesök var huvudfrågan hur den unge mannen tillbringar sin tid? Hur föräldrarna orkar med? Och det får gå fyra år utan någon terapeutiskt insats?

 

En fråga om människosyn

Kanske ska vi ha ett preliminärt omhändertagande så att patienten, när det är uppenbart att situationen inte fungerar kan få ett boende med terapi under utredningstiden?

Den stora övergripande frågan handlar dock om människosynen. Vad är ett normalt liv? Jag har känt patienten sedan han var ett litet barn och varit familjens läkare. Ingen har sökt upp mig. Borde inte en familjeläkare ha en roll i att bidra med en helhetssyn? I stället blev det stuprör och revir mellan olika instanser.

Jag kanske överskred revirgränsen när jag tyckte att man skulle ta hänsyn till patientens önskemål om placering, men jag visste också att en felaktig placering skulle ha långtgående följder för hans livskvalitet.

Var finns det något utrymme kvar för hjärtat?

 

1) Jag visste inte ens om att jag var IVO-anmäld. De har senare bett om ursäkt och beklagat att det blev fel. Det visade sig att det kom sig av att handläggaren på IVO gått på långsemester och missat att informera mig om anmälan.

 

 

 


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Ursula Flatters
Läkare och specialist allmänmedicin
8 september, 2019

När bra resultat för patienterna inte längre är det viktigaste

Nu när Stiftelsen Vidarkliniken tvingats lägga ner sin sjukvårdsverksamhet (rehabiliteringssjukhus och vårdcentral) efter ett politiskt spel i Region Stockholm kan man fråga sig hur det kunde gå så här för en så uppskattad och för patienterna så framgångsrik verksamhet. Det finns flera oroande dimensioner i det här dramat, men jag ska för enkelhetens skull här bara hålla mig till en enda. …

LÄS MER

Nu när Stiftelsen Vidarkliniken tvingats lägga ner sin sjukvårdsverksamhet (rehabiliteringssjukhus och vårdcentral) efter ett politiskt spel i Region Stockholm kan man fråga sig hur det kunde gå så här för en så uppskattad och för patienterna så framgångsrik verksamhet. Det finns flera oroande dimensioner i det här dramat, men jag ska för enkelhetens skull här bara hålla mig till en enda.

 

Inom hälso- och sjukvården finns det förvisso olika synsätt på hur vård bör bedrivas, och vad som läker människor och ger dem bättre hälsa. Men om vi för ett ögonblick bortser från alla sådana diskussioner finns det ändå en odiskutabel grundbult som borde förena och som borde väga allra tyngst – nämligen SLUTRESULTATEN FÖR PATIENTERNA. Jag vill här lyfta fram det egentligen helt självklara att det absolut inte kan finnas någonting i hälso- och sjukvården som är viktigare än just detta, givet att vården också ges på ett patientsäkert sätt. Vården finns ju till för patienterna!

Men när det gäller Region Stockholms hantering av Stiftelsen Vidarkliniken måste man tyvärr konstatera att de ansvariga sjukvårdspolitikerna den senaste tiden har låtit egna symbolfrågor och ideologi gå före faktiska resultat för patienterna. Det är riktigt oroande och mycket allvarligt.

Det man åstadkommit på Vidar Rehab (som tidigare hette Vidarkliniken och genom åren varit huvudverksamheten) är påtagligt positivt. Alla studier och patientutvärderingar, både egna och andras, visar att rehabiliteringssjukhusets vårdkoncept gav mycket bra resultat för patienterna när det gäller hälsa, livskvalitet och även ökad egen förmåga att ta ansvar för sin fortsatta hälsa. I många fall handlar det om livsavgörande resultat – ganska ofta för patienter som inte blivit hjälpta någon annanstans inom vården. Det är nog svårt att hitta en klinik i Sverige med genomgående så nöjda patienter.

Publicerade vetenskapliga studier (läs här och här) har också visat att patienter med långvarig smärta respektive utmattningssyndrom som fått vård på Vidar Rehab halverade sin användning av smärtstillande läkemedel respektive psykofarmaka, samtidigt som motsvarande patientgrupper i landstingets vård istället fick fördubblad förskrivning av sådana läkemedel. Ett högintressant resultat för både patienter och samhällets hälsoekonomi.

 

 

"...en mycket efterfrågad vårdverksamhet som visar goda patientresultat, hög patientsäkerhet och av allt att döma är samhällsekonomiskt vettig helt enkelt har stängts av."

 

 

I den logiska världen borde alla sjukvårdspolitiker, forskare och även samhällsekonomer applådera och säga att: den här vårdinriktningen verkar ju fungera bra både för patienterna och samhället – den ska vi ha kvar och utveckla och lära oss av. Så har också tongångarna från landsting och regeringar varit under många av de 33 år som Vidar Rehab funnits. Men idag har vi tydligen fått fler sjukvårdspolitiker som i praktiken tillåter sig att prioritera annat än resultaten för patienterna.

Om det nu finns något som ansvariga politiker i Region Stockholm tycker är viktigare för en rehabiliteringsklinik än att patienterna får bättre hälsa, minskad sjukskrivning och dessutom blir mindre läkemedelsberoende så skulle jag hemskt gärna vilja veta vad detta kan vara. Patientsäkerheten kan det knappast handla om i det här fallet. Det är nog svårt att hitta vårdformer som är så fria från biverkningar och vårdskador som vården på Vidar Rehab.

När de goda patientresultaten i Stiftelsen Vidarklinikens verksamheter offras i Region Stockholm görs det med svepande och grovt förenklade allmänna formuleringar om vetenskap och patientsäkerhet. Detta blir ganska bakvänt och motsägelsefullt. Det finns en hel del vetenskaplig evidens till stöd för den här vårdinriktningen, och även lång beprövad erfarenhet. Hela den här frågan handlar egentligen inte om evidens utan om andra saker, exempelvis att Sverige har fyrkantigare regelverk för naturbaserade läkemedel än många andra länder. Det handlar också en hel del om personligt tyckande hos enskilda politiker.

Det finns väldigt mycket att säga om allt detta. Men man behöver egentligen inte alls ha den diskussionen för att se hur fel det var av Region Stockholm att sänka samarbetet med Stiftelsen Vidarkliniken. Det räcker med att konstatera att en mycket efterfrågad vårdverksamhet som visar goda patientresultat, hög patientsäkerhet och av allt att döma är samhällsekonomiskt vettig helt enkelt har stängts av. Och att det främst är två politiker som nu står bakom detta, Anna Starbrink (L) och Ella Bohlin (KD).

Så kan det gå när verkliga resultat i vården inte längre är det viktigaste.

 


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

presskontakt
Staffan Nilsson

6 september, 2019

Så gör ekologisk mat skillnad

Det finns flera viktiga poänger med att producera, köpa och äta mer ekologisk mat. Det här är fördelar som också hänger nära ihop med många av FN:s globala hållbarhetsmål. Nu startar en bred kampanj i Sverige som ska ge mer ekologisk mat genom att öka kunskaperna om hur den produceras och vad den bidrar till.…

LÄS MER

Det finns flera viktiga poänger med att producera, köpa och äta mer ekologisk mat. Det här är fördelar som också hänger nära ihop med många av FN:s globala hållbarhetsmål. Nu startar en bred kampanj i Sverige som ska ge mer ekologisk mat genom att öka kunskaperna om hur den produceras och vad den bidrar till.

Satsningen presenterades på Ekologiska Framtidsdagen nyligen, där fördelarna med ekologiskt också fördjupades av en rad sakkunniga inom hållbarhet. Bakom kampanjen, som kallas Eko-september och troligen blir återkommande, står Organic Sweden, Ekologiska Lantbrukarna, Krav och Sveriges Konsumenter.

 

Sju eko-fördelar lyfts fram

Det kampanjen lyfter fram är att de idag 858 reglerna eller åtgärderna som krävs för KRAV-märkning gör skillnad och ger åtminstone sju viktiga vinster. Det hela grundar sig på vetenskaplig forskning. Det handlar om biologisk mångfald, rent vatten, levande jordar, inga naturfrämmande kemiska bekämpningsmedel, extra god djuromsorg och mat utan onödiga tillsatser. Och att allt detta kontrolleras av någon annan än den som odlar och producerar maten. Det går förstås att se flera fördelar med mer ekologisk mat, men det här är vad kampanjen fokuserar på.

Att inga naturfrämmande kemiska bekämpningsmedel används och sprids i naturen är viktigt bland annat för att de anses bidra till den mycket oroande minskningen av pollinerande insekter som humlor, bin och fjärilar. Bekämpningsmedlen kan också sprida sig till grundvattnet. En annan viktig fördel med ekologisk odling är att man använder djurgödsel istället för fossilkrävande och klimatpåverkande konstgödsel. Det ger bördiga, näringsrika odlingsjordar som myllrar av liv och det minskar också läckaget av näringsämnen till våra hav (övergödningen). När det gäller biologisk mångfald konstaterar man i kampanjen att det på ekologiska gårdar i genomsnitt finns 50 procent fler arter av växter och pollinerande insekter. Man pekar också på att djuren på eko-gårdar i extra hög grad får göra sådant som är naturligt för dem – beta, böka, sprätta och vara ute. Det är också mindre ”jox” i eko-maten. Enligt ekoreglerna får man inte använda syntetiska färgämnen, smakämnen, konserveringsmedel eller sötningsmedel.

 

Stora dolda kostnader från konventionell mat

Ekologiska Framtidsdagen gästades av Michael Wilde, hållbarhetschef på Eosta, som är en innovativ internationell distributör av ekologisk frukt och grönsaker, och som på olika sätt satsar mycket på transparens mellan konsument och producent. Han pekade på att styrkan i ekologisk produktion blir extra tydlig om man även tittar på de verkliga kostnaderna av matproduktion, inklusive de dolda kostnaderna. Han menar att vinst idag definieras på fel sätt – det handlar om värde för aktieägare, medan stora miljö- och sociala kostnader vältras över på skattebetalare och framtida generationer. Exempel på dolda kostnader kan vara att rena grundvatten, klimatsäkra städer, reparera jordar, återplantera skog, handpollinera, tackla diabetes etc. Michael Wilde berättade att det exempelvis skulle kosta den franska staten 522 miljarder euro att rena landets vattentillgångar från kemikalier. Han menar att konventionellt producerad mat är för billig, därför att de dolda kostnaderna inte räknas med. Även ekologisk matproduktion har dolda kostnader, men på betydligt lägre nivåer.

 

"...styrkan i ekologisk produktion blir extra tydlig om man även tittar på de verkliga kostnaderna av matproduktion, inklusive de dolda kostnaderna"

 

 

Michael Wilde konstaterade också att fördelarna med ekologisk matproduktion har en positiv verkan på åtta av FN:s globala hållbarhetsmål. I flera fall dubbelt upp – både genom att bidra positivt och genom att reducera den negativa inverkan av konventionell produktion. Det handlar bland annat om att minska skadliga kemikalier av både miljö- och hälsoskäl, öka biologisk mångfald, ökad kolinlagring, säkra rent vatten, få bättre vattenhållningsförmåga i marken, att motverka döda havsbottnar, motverka hunger och att värna hela biosfären. Här pekar Wilde också på att man inte bara ska se på enskilda hållbarhetsmål. De fyra målen som rör ekosystemen, haven, rent vatten och klimatet är mer grundläggande eftersom de har med vår biosfär att göra och därför är något som övriga hållbarhetsmål för samhälle och ekonomi vilar på.

 

Sågar argument mot eko

Gunnar Rundgren, författare och samhällsdebattör, var en annan av huvudtalarna på Ekologiska Framtidsdagen. Han pekade på att ekobönder levererar och bidrar positivt på många områden. Han var också kritisk till flera av de argument som ekomotståndare ofta för fram. Bland annat gör man orättvisa jämförelser mellan å ena sidan de ekobönder som bara följer ekoreglerna, och å andra sidan idealiserade konventionella bönder som han menar är rena drömbilder och inte finns i verkligheten. Rundgren pekade också på att man försöker sprida en motsättning mellan ekologiskt och svenskproducerat, vilket han menar är en ganska teoretisk diskussion. ”Eko är mer lokalt än lokalt”, sa han – och förklarade att ekologisk produktion bygger på att använda lokala resurser, eko vårdar det lokala landskapet och skapar mer lokala arbeten eftersom det ofta är mer arbetsintensivt. Eko skapar mervärden i jordbruket.

När det gäller klimatdiskussionen konstaterade Gunnar Rundgren att i Sverige är konstgödsel den största källan till klimatutsläpp från jordbruket och att användningen av konstgödsel dessutom ger andra problem som övergödning av haven. Han menar att konstgödsel har möjliggjort en snedvridning i matproduktion och odlingssystem, vilket också gjort det hela beroende av kemiska bekämpningsmedel.

Ekologisk odling har överlag lägre intensitet än konventionell och ger ofta lägre skörd (det sistnämnda är dock olika för olika odlingsförhållanden, eko kan även ge större skörd/reds anm). Lägre skörd beror, menar Rundgren, på att vi inom eko lämnar mer utrymme även för annat än just det vi ska skörda. Det här framställs ofta som ett problem i klimatdebatten kopplat till markanvändningen. I Sverige har vi lagt igen väldigt mycket åkermark och betesmark, påpekade Rundgren. Att brist på mark skulle vara ett argument i Sverige är inte relevant. Jordbrukets största problem är överproduktion, menar han.

Gunnar Rundgren pekade också på en rapport från FN-organet FAO där olika scenarier beskrivs. I ett scenario för hållbarhet avvecklar man all konstgödsel och försörjer hela världens befolkning med mat. Det kräver bara sex procent mer åkermark än idag, samtidigt som man kan hålla klimatmålet. Och här förutsätter man också att matsvinnet minskar.

 

 

Viktiga sammanhang borttappade

Liksom Michael Wilde sa Gunnar Rundgren att priset för mat är för lågt därför att många kostnader inte är inkluderade. Han menar också att de flesta idag har tappat förståelse för sammanhangen i livsmedelssystemet och att det mest är debatter om enskildheter. Ett sammanhang han tog upp var betydelsen av animalier i systemet. Djur kan ta hand om mycket restprodukter från matproduktionen och idisslarna har en viktig roll att omvandla vallodling till sådant vi människor kan äta. Samtidigt har vallen stor betydelse för att binda kväve och kol i marken, vilket gör att man kan öka produktionen av matgrödor. Det behövs mer integrering här, menar Rundgren.

Han pekade även på att djuren under jorden också är viktiga i odlingssystemet och att dessa inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Samspelet med jordens mikroorganismer kortsluts lätt om man fortsätter använda konstgödsel. Forskarna börjar nu också se samband mellan mikrolivet i jorden och mikrolivet i magen, och hur det bidrar till hälsan, sa Gunnar Rundgren.

Läs även

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson

2 september, 2019

Kisel, silicium

Kisel finns i hela jordskorpan och är det näst mest förekommande elementet efter syre. Rent kisel är mörkt och hårt och påminner om kol. I naturen förekommer kisel alltid förenat med andra ämnen, kvarts är en förening av kisel och syre likaså är många olika kristaller och vanlig sand en kiseldioxidförening med olika metaller. …

LÄS MER

Kisel finns i hela jordskorpan och är det näst mest förekommande elementet efter syre. Rent kisel är mörkt och hårt och påminner om kol. I naturen förekommer kisel alltid förenat med andra ämnen, kvarts är en förening av kisel och syre likaså är många olika kristaller och vanlig sand en kiseldioxidförening med olika metaller.

 

Ordet kristall kommer av det grekiska ordet Krystallos och betyder ”för alltid fruset vatten”.
Trollsländans vingar glänser och skimrar genomskinligt sköra men stilla stadigt håller de trollsländans lite otympliga kropp. Gurkan grön och vattenfylld har ett skal som höljer, likaså äpplet rött och axet som böjer sig och reser sig i åkern. Det är kisel som ger styrka och spänst, som bär och glänser, som blir vitt pulver när vi slår en hammare i berget.

Inom livsmedelsindustrin betecknas kiseldioxid (kisel och syre) med E-nummer E-551, till exempel som klumpförebyggande medel. Kisel finns i hela jordskorpan och är det näst mest förekommande elementet efter syre. Rent kisel är mörkt och hårt och påminner om kol. I naturen förekommer kisel alltid förenat med andra ämnen, kvarts är en förening av kisel och syre likaså är många olika kristaller och vanlig sand en kiseldioxidförening med olika metaller. Anledningen till att kisel kan förena sig med så många ämnen är kiselatomens förmåga att bindas till syreatomer och bilda en fyrsidig tetraederformad silikatmolekyl som likt en klätterställning lätt binder ihop sig med andra ämnen.

I konstruktionssammanhang som stödjevävnader för hållfasthet och styrka i till exempel legeringar inom bilindustrin och i glas, keramik och cement används kisel i industrin.

I natur och människa, men i mindre grad hos djur, är kisel en byggsten som hjälper till att hålla form och spänst i snabbväxande celler så som hud, hår och naglar, ja, i alla membran och i varje cell. Ögonen är våra egna glänsande kiselstenar som släpper igenom ljus och själens ständiga föränderliga uttryck och låter hela kosmos intelligenta vishet spegla sig.

Mig slår en tanke att just där det är en spricka i berget vill kvartskristaller gärna glimma.

 

"Ögonen är våra egna glänsande kiselstenar som släpper igenom ljus och själens ständiga föränderliga uttryck..."

 

När vi föds är kiselhalten i vår kropp som allra störst, när huden blir slapp och ögat slött avtar kislet.

I naturen står kisel emot nedbrytning och svampangrepp och de växter som bevarar sitt kisel ned genom mull och långa tider blir till fossil. Myrullens förvedade rotstam står fast i syrefattiga mossor och kärr genom årtusenden och som skördades i behövande tider som torv till allehanda husbehov.

I Blå Lagunen utanför Reykjavik på Island kan man bada i en hälsokälla med lava, mineraler och silica i kolloidal form, kiselsyra, en förening av kisel, syre och vatten.

Inom skönhet och hälsa brukar man tala om att kisel är som ett klister för våra kroppsvävnader.

Här några exempel på livsmedel som innehåller kisel som basalt ämne:
Åkerfräken, bambuskott, selleri, kål, lök, bladgrönsaker, nässlor, paprika, rödbetor, nötter, frön, råris och fullkornsprodukter…
Dock försvinner ju en del av näringsämnena vid kokning.

I det biodynamiska jordbruket kallas kiselpreparatet för 501. Just i mognadsfasen besprutas alla grödor med kisel som är nogsamt förberett för att på ett hälsobringande sätt stödja de egenskaper hos växten som bonden vill låta kislets inneboende kvaliteter främja. I Rudolf Steiners lantbrukskurs beskrivs hur kisel förstärker ljusupptagningsförmågan. Vidare om kisel och kalk som polariteter.

Kiselpreparatet har till uppgift att stabilisera växternas ämnesomsättning och att förhöja fruktbildningens kvalitetsutveckling.

 

Text: Anna Gran

27 augusti, 2019

Ytterjärna kraftsamlar för utveckling

Under hösten planerar Steneken Holding AB en omorganisation av bolagsverksamheten i Ytterjärna. Syftet är att kraftsamla och samordna olika verksamheter, som idag drivs var för sig.…

LÄS MER

Under hösten planerar Steneken Holding AB en omorganisation av bolagsverksamheten i Ytterjärna. Syftet är att kraftsamla och samordna olika verksamheter, som idag drivs var för sig.

–Vi vill utveckla Ytterjärna till ett nationellt och internationellt centrum för kultur, miljö och samhällsutveckling, där även existentiella frågor får plats, säger Anders Kumlander, styrelsemedlem i Steneken Holding AB.

VD för den nya verksamheten blir Staffan Jonsson, idag kultur- och fritidschef i Södertälje. Han tillträder sin tjänst den 1 november.

-Jag ska medverka till att göra Ytterjärna till ett attraktivt besöksmål, säger Staffan Jonsson, men vi ska också locka entreprenörer att etablera sig här, som på olika sätt vill bidra till människans och samhällets utveckling,

-Jag ser verkligen fram emot att ta mig an denna spännande utmaning som innehåller flera intressanta framtidsmöjligheter. Jag känner mig väl rustad både utifrån den yrkesmässiga bakgrund jag har och utifrån mina personliga intressen.

Verksamhetens utformning kommer att beslutas under hösten och Staffan Jonsson ingår i den arbetsgrupp som bereder frågan.

Staffan Jonsson har en bred erfarenhet inom kulturområdet och en mångårig chefserfarenhet. Han har tidigare arbetat som teaterchef, regissör, kulturskolechef, lärare, skribent samt projektledare i olika utvecklingsprojekt. Staffan Jonsson har en fil.kand från Lunds universitet och en Master of Fine Arts från Ohio University i USA.

14 augusti, 2019

Stiftelsen Vidarkliniken avvecklar verksamheten för gott

Stiftelsen Vidarkliniken avvecklar nu i augusti både sjukhuset Vidar Rehab och Vidar vårdcentral i Järna. – Kostnaderna har blivit oss övermäktiga utan landstingsstöd, säger Anders Kumlander, ordförande i stiftelsen. Vi har försökt hålla verksamheten igång för patienternas skull i hopp om ändrade politiska beslut, men nu är det inte försvarbart längre.…

LÄS MER

Stiftelsen Vidarkliniken avvecklar nu i augusti både sjukhuset Vidar Rehab och Vidar vårdcentral i Järna.
– Kostnaderna har blivit oss övermäktiga utan landstingsstöd, säger Anders Kumlander, ordförande i stiftelsen. Vi har försökt hålla verksamheten igång för patienternas skull i hopp om ändrade politiska beslut, men nu är det inte försvarbart längre.

Stiftelsen Vidarkliniken har, sedan man öppnade den 29 september 1985, som enda vårdgivare i Norden, erbjudit en integrativ vård, som utgår från den antroposofiska medicinen, den äldsta och mest utvecklade formen av integrativ vård i Europa. Verksamheten har drivits utan vinstintresse.

Integrativ betyder att de vanliga skolmedicinska komponenterna erbjuds fullt ut och därutöver även terapier som, utifrån en bredare syn på sjukdom och hälsa, syftar till att ytterligare stärka det friska hos patienten. Omvårdnaden sker under läkaransvar med individuellt utformade program och hjälp till egenvård på flera nivåer. Sedan starten har Stiftelsen Vidarkliniken tagit emot över 30 000 patienter i sluten vård samt över hundratusen patientbesök i öppen vård.

– Vår verksamhet har varit mycket uppskattad, säger Ursula Flatters, medicinskt ansvarig läkare och medlem av styrelsen. Vi har kunnat uppvisa enastående resultat i omhändertagandet av våra patienter. Det har bedrivits omfattande forskning, som visar att våra resultat vad gäller de stora patientgrupperna cancer-, smärt- och stressrehabilitering, långt överstiger resultaten för jämförbara patientgrupper i den offentliga vården. Vi har nöjdare patienter, lägre läkemedelsförbrukning och lägre sjukskrivning, vilket innebär lägre kostnader för samhället.
Under en följd av år hade Stiftelsen Vidarkliniken vårdavtal med flera av de största landstingen i Sverige, samt ett riksavtal för patienter utanför dessa landsting.

– Vårdavtalen med nuvarande Region Stockholm har varit ekonomiskt avgörande, säger Anders Kumlander. Sedan de avtalen inte förlängdes efter mars 2017 har vi lidit stora och långsiktigt ohållbara ekonomiska förluster. När vi nu dessutom förlorar rätten att använda våra antroposofiska läkemedel i Sverige har vi tagit beslutet att stänga helt.

 

Vidar vårdcentral.

 

De antroposofiska naturliga läkemedlen är en viktig del i de framgångsrika terapierna och har omfattats av särskilda regeringstillstånd sedan 1985. Nu har EU krävt att de inordnas i svensk läkemedelslagstiftning, som på andra håll i Europa, men svenska beslutsfattare har vägrat att skapa realistiska regelverk. I september i år går fristen för dessa läkemedel i Sverige ut.

– Vi är stolta och tacksamma för det stöd vi fått från tidigare och nuvarande patienter, säger Anders Kumlander. Vi är också tacksamma mot tidigare regeringar och beslutsfattare, som oavsett politisk färg, vågade lyssna och se möjligheterna med denna väl beprövade integrativa vårdform och som under dryga 30 år gav de förutsättningar som krävdes.

– Vår förhoppning är att det återigen i en framtid ska bli möjligt att erbjuda denna vårdform i Sverige. De resultat vi uppvisat talar sitt tydliga språk och efterfrågan från patienterna kvarstår.

 

Redaktionen
8 augusti, 2019

Daggkåpa, Alchemilla vulgaris

Daggkåpan är en kvinnoört, en Marias mantel, en sköld med mjuk och luden kant, ett alkemistiskt mysterium som är lätt att finna i både gräsmattor, ängar och rabatter, en växt i familjen rosväxter. Daggkåpans klara droppe är inte vanligt vatten, inte dagg och inte uppfångat regn i så grön en skål. Nej, droppen är daggkåpans egen pärla som bildas av en process som kallas ”guttation”, vatten som sugits upp under natten utsöndras och svävar fritt, buren av de fina hår som täcker daggkåpans blad.…

LÄS MER

I en värnande höljande gest bär Maria sin ädlaste skatt, sin himmelvända ögonsten. Hennes kjol är av sammet och stolt och egenrådig är hon, för ingen lyfter sin hatt mer värdigt än hon. Ett ystert kluster av gulgröna stjärnor höjer sig som en plym över mantel, tillika hatt och sköld. En kvinnoförsvarare och trösterik beskyddare är daggkåpan med avsikt att hjälpa en ilsken svettig kvinnas humör och stilla flödigt blod. Utan att för ett ögonblick glömma sitt lilla droppbarn på armen.

 

Daggkåpan är en kvinnoört, en Marias mantel, en sköld med mjuk och luden kant, ett alkemistiskt mysterium som är lätt att finna i både gräsmattor, ängar och rabatter, en växt i familjen rosväxter.

Visste ni att daggkåpans klara droppe inte är vanligt vatten, inte dagg och inte uppfångat regn i så grön en skål? Nej droppen är daggkåpans egen pärla som bildas av en process som kallas ”guttation”, vatten som sugits opp under natten utsöndras och svävar fritt buren av de fina hår som täcker daggkåpans blad.

 

"Både vild och odlad daggkåpa är ätlig och har en lång tradition inom örtmedicin och hudvård."

 

Daggdroppen var en viktig ingrediens för medeltidens berömda alkemister när de försökte framställa guld:

”De trodde sig i den stora, likt en ädelsten glittrande daggdroppen funnit det från himmelen kommande vatten som förmådde förvandla järn till guld”.

Det latinska namnet Alchemilla har troligen sitt ursprung av arabiska: al kemelyeh som betyder kemi.

 

Användning

Både vild och odlad daggkåpa är ätlig och har en lång tradition inom örtmedicin och hudvård. Späda blad är goda i sallad och soppor… Bladen kan bankas och läggas som omslag på sår eller kokas till te. Utdraget kan baddas på narig hud, som ansiktsvatten eller drickas som te emot nattliga klimakteriesvettningar, för att hämma riklig mens eller hjälpa bukmusklerna att dra sig samman efter förlossningen, ja för kvinnliga humörsvängningar även har daggkåpan rekommenderats som hjälpande ört.

Detta kommer sig av att daggkåpan är rik på garvämnen som stärker vävnaderna och drar samman huden. Cellerna ”garvas” samman. Tekniskt går det till så att med garvämnenas hjälp fälls protein ut, vilket får cellernas membran att gå tätt samman och bilda en olöslig förening. Detta vävnadsöverdrag verkar som en barriär emot infektioner och irriterande ämnen. Garvämnenas sammandragande effekt kan också leda till att blödningar minskar, diarré avtar och acne läker.

När proteiner fälls ut kan matsmältningen försvåras, därför är det viktigt att inte dricka daggkåpe-te i samband med maten. En halvtimme timme före eller två timmar efter maten rekommenderas.

När östrogenhalten i kroppen minskar kan ett östrogenliknande ämne som kallas fytoestrogen hjälpa besvären som uppstår. Daggkåpa ingår i en rad av ”kvinnoörter” som innehåller detta ämne.

Daggkåpan är även en välkänd färgväxt som ger textilier en gulaktig ton och tillsammans med järn färgar grönt. Särskilt väl fäster sig färgen på proteinfiber som ylle och siden.

Text: Anna Gran

3 augusti, 2019

Waldorfskolan 100 år: Kunskapen om det växande barnet lika hållbar nu som då

I Sverige har Waldorfpedagogiken funnits i närmare 70 år. Verksamheten har vuxit fram ur ett starkt ideellt engagemang från föräldrar och pedagoger. Den pedagogiska idén är dock i Sverige idag underställd nationella styrinstrument, vilket inneburit begränsningar – men den kunskap om det växande barnet som styrt utformningen av Waldorfpedagogiken är lika hållbar nu som då.…

LÄS MER

 

I Sverige har det funnits Waldorfpedagogiska verksamheter i närmare 70 år. De har vuxit fram ur ett starkt ideellt engagemang från föräldrar och pedagoger. Waldorfskolan, och de som kämpade för den, hade en avgörande betydelse för att Sverige fick friskolereformen 1992. Den pedagogiska idén är dock i Sverige i skolan idag underställd nationella styrinstrument, vilket inneburit begränsningar, men den kunskap om det växande barnet som styrt utformningen av Waldorfpedagogiken är lika hållbar nu som då.

 

Den första Waldorfskolan startade 1919 i Tyskland och pedagogiken firar hundraårsjubileum i år. En tysk fabrikör, Erik Molt, gav tänkaren och filosofen Rudolf Steiner, i uppdrag att starta en skola för arbetarbarnen i cigarettfabriken Waldorf-Astoria i Stuttgart. Vid den här tiden, efter första världskriget, gick det en våg av pedagogiskt nytänkande genom Europa och USA. Det var många som reagerade på den då traditionella skolans ”industriella” syn på utbildning och människa. Waldorfskolans utformning kan sägas vara ett alternativ till denna, då man vid sidan av rena kunskaper ville stödja barnens och ungdomarnas mognads – och- värderingsutveckling och anpassa de pedagogiska greppen till olika utvecklingsstadier.

Internationellt finns det idag drygt 1000 skolor. Nya verksamheter växer fram, framför allt i Asien och Afrika. Även i områden som Silicon Valley i USA har Waldorfskolorna blivit en stor succé, då många föräldrar som själva arbetar med teknikutveckling, uppskattar den personlighetsutvecklande pedagogiken, fokuset på balans mellan intellektuellt, konstnärligt och praktiskt arbete och försiktigheten med att ta in datorer i skolundervisningen. Det kan synas som en paradox, men är en tydlig trend.

 

"De ska få självförtroende, våga lita på det de själva vill och dessutom ha förmågan att förverkliga det."

 

Ursula Flatters är läkare med omfattande erfarenhet av den antroposofiska hälso- och sjukvården. Hon har själv gått i en tysk Waldorfskola och har dessutom under nästan 25 år arbetat som skolläkare på Martinskolan, en Waldorfskola på Södermalm i Stockholm och Solvikskolan i Järna. Hon har träffat tusentals Waldorfelever, undervisat på studiedagar och är väl bevandrad i de grundläggande idéerna bakom pedagogiken.

– En viktig målsättning med Waldorfpedagogiken är att uppfostra barn till människor, som är kapabla att lära, ha relationer och utveckla ett rikt emotionellt liv, säger hon. De ska få självförtroende, våga lita på det de själva vill och dessutom ha förmågan att förverkliga det.

– Precis som det lilla barnet har ett fönster för språk i åldern mellan ett och ett halvt och tre år, så finns det fönster för vissa förmågor även i det äldre barnets utveckling.

Ursula menar att det egentligen borde vara självklart att skolan ska ge kompetens för livet – inte bara för högskola eller karriär.

– Människor är olika och det viktigaste är att vi utvecklar det vi har anlag för och inte bara det som samhället vill eller behöver. I Waldorfskolan värderar man exempelvis inte abstrakt intelligens som bättre än praktisk intelligens, utan alla ska göra allt.

 

Olika underteman

Först i sex- till sju-årsåldern skiljer barnet väldigt tydligt på sin inre värld och sin omvärld. Det lilla barnet uppfattar yttervärlden på ett sätt som egentligen hör till innervärlden – stolen är dum och så vidare.

– Det som gör en människa skolmogen är att hon slutar med det, säger Ursula. I Waldorfskolan berättar man mycket sagor för barnen i början. Meningen är att de ska njuta av sin nya förmåga att ha en egen föreställningsvärld och få utveckla sina egna inre bilder.

– Läraren ska också se till att barnen blir en grupp. Man lär sig att det finns barn som är annorlunda man själv, hur man förhåller sig till dem och fungerar socialt.

Framförallt under de två första skolåren i Waldorfskolan är dessa förmågor ett undertema vid sidan av mer konkreta färdigheter. Läraren ska berätta, men också iaktta hur varje barn utvecklar sin förmåga till föreställande, bildskapande, återgivande och hur det börja fungera i gruppen.

– I andra klass ska man utveckla just en social intelligens, som man är bra på då, säger Ursula. Då tar man in fabler i berättelserna – roliga historier om djur – haren, räven, igelkotten och så vidare. Djuren är ju alla karaktärer och typer med egenskaper, som även finns i människoriket.

– Det finns ju en räv i oss alla, som är slug, liksom det också finns ett lamm i oss som är tåligt och snällt. Våra många olika sidor blir tydliga på ett enkelt sätt.

– Det är roligt, men det är också mycket psykologi och vishet i det.

 

Eleverna odlar, bakar bröd och lagar mat som en del i skolarbetet. Foto: Erik Olsson

 

 

Läraren ska också akta på att barnen ”andas”, vilket innebär att man ”växlar” väl mellan olika typer av aktiviteter och stimulans.

– När barnen är mätta på berättandet ska de leka, springa eller göra något praktiskt. Därefter går man tillbaka till det första. Barnen ska få en känsla för hur länge de kan hålla på med det ena eller det andra – något som många vuxna idag tyvärr saknar. Det är det som menas med att ”kunna andas.”

I tredje klass kommer något nytt igen.

– Inte sällan innebär det lite kris, menar Ursula. Ett barn som är nio, tio år har ofta existentiella upplevelser. Barnet vet plötsligen mycket väl att man kan dö. De märker också att de är egna individer och inte som tidigare knutna till sina föräldrar.

– Det kan upplevas som en ensamhet och en ny jagupplevelse, som kan var ganska dramatisk.

Waldorfskolan vill hantera detta på ett annorlunda sätt, som Ursula menar kräver sin förklaring.

– Man har fram till nu gärna berättat historier ur gamla testamentet. Det är dock inte tänkt som religionsundervisning. Man kan välja andra historier, men historierna ska ha en speciell karaktär som passar barnets utveckling i den här åldern.

– Det är många personer och mycket dramatik i gamla testamentet. Det handlar ofta om att lyda gud. Gud kan utsätta sina tjänare för prövningar som är hårda – misslyckanden, förluster, sjukdomar. Det kommer hela tiden an på att de här personerna fortsätter att tro på gud. Då blir de till slut belönade.

 

Varför berättar man sådant för barn just i den åldern?

– Det är underförstått att läraren vet att han bara använder ett verktyg, säger Ursula. I dessa historier står gud för det egna självet. Det man ska tro på – även om livet utsätter en för motgångar – är på sig själv. Man ska tro på den man är och det ska man fortsätta med även om man får det lite motigt.

I tredje klass kommer funderingar som: Vem är jag egentligen? Då ska man bekräfta för barnet: Ha mod att tro på dig själv. Gå din egen väg. Tvivla inte på dig själv.

 

I fyran tittar man på platsen vi lever på, blommor och växter. Foto: Erik Olsson

Viljekraft och självförtroende 

I tredje klass lär sig barnen också grunderna eller förutsättningarna för det fysiska livet.

– Man ser ofta på skolgårdar vid Waldorfskolor att klassen har byggt ett litet hus eller en hydda tillsammans, säger Ursula. Man får lära sig om jägare och andra uryrken, som har att göra med grunden för vår fysiska existens. Man lär känna material, man odlar, bakar bröd och lagar mat vid sidan av att man är helt i den existentiella världen. På ett lekfullt sätt utvecklas viljan till att verka, att göra något i livet.

I fjärde klass följer man upp temat autencitet, livsmod, livsglädje genom berättelser ur den egna mytologin. I Norden pratar man om den nordiska mytologin. Här kan hjältarna också göra fel.

– I mytologin finns det många hjältar, både män och kvinnor, som lyder just sig själva, även om de misslyckas ibland, säger Ursula. Där får barnen en hel palett av möjligheter att finna sitt ideal, en hjälte som passar. Man gör ofta spel och hittar andra pedagogiska sätt att använda detta material.

I fyran tittar man utöver detta på vad är det för plats vi lever på – vad det finns för blommor, vad det finns för landskap och så vidare. Självklart finns också alla andra ämnen parallellt.

– Tredje, fjärde klass handlar om viljekraft, självförtroende och kontakt med sig själv, sammanfattar Ursula. Som läkare upplever jag att det är ett mycket stort problem för många vuxna. Jag menar att det har mycket med våra utbrändheter att göra, att man i grunden upplever en konflikt mellan det liv man lever och den man är.  Man upplever att det inte stämmer. Det skapar psykiska problem.

När barnen blir elva, tolv år kommer också vissa nya fysiologiska skeenden. Hos barn slår hjärtat snabbt. På en vuxen människa ska relationen vara fyra hjärtslag på ett andetag.

– Det börjar komma i den åldern, berättar Ursula. Samtidigt är det som om en slöja faller och världen ser ut som den gör, materiellt, rationellt. Borta är det känslofyllda och fantasirika sättet att uppleva världen som barnen hade innan dess. I den här åldern börjar barnen också utveckla ambitioner. Ser vad de är bra på. De tävlar gärna. Man vill inte bara dansa balett, utan man vill bli bäst i världen.

– Det är svårt om man hela tiden jämför sig med andra, att man hela tiden vill vara bättre än andra, men det finns ett utrymme för det också – så länge det är lekfullt, läraren är skicklig och många kan vara bäst på något. En viss tävlan hör till, men det får inte gå till överdrift. Viktigt är att barnet gör sitt bästa i förhållande till sig själv, inte till andra.

 

På ett lekfullt sätt utvecklas viljan till att verka, att göra något i livet. Foto: Erik Olsson

 

 

I femte klass börjar man i Waldorfskolan undervisa i historia och då om väldigt gamla tider.

– Det som då är viktigt är att man upplever att det fanns samhällen med helt olika värderingar. Man börjar i det gamla Indien. Där var den fysiska världen inte viktig, utan bara den inre världen. Man skulle akta sig för att inte falla för mycket för det yttre för det är bara ”maya” – sken.

Man berättar livligt för barnen, men man säger inte att det är bra eller dåligt.

– Så kommer nästa – gamla Persien. Här var det tvärtom jorden som var viktig. Man skulle arbeta. Därifrån kommer våra sädesslag, våra husdjur, jordbruket och så vidare. Så fortsätter det genom olika kulturperioder. Man bara bjuder på dessa berättelser utan att värdera.

– Det underliggande syftet är att barnet ska få möjlighet att fritt utveckla sitt etiska omdöme och sina värderingar. Det är ett ömtåligt område och man bör akta sig för torra regler om vad som är rätt och fel. I det vuxna livet ställs man många gånger inför svåra moraliska beslut, som måste fattas utifrån individens värderingar.

– Förmågan till etiskt ansvar handlar om att utveckla ett slags hjärtats intelligens – en förutsättning för att fria människor kan leva tillsammans.

– I den här åldern vill barnen ofta ha samtal och gärna ställa frågor om livet. De skall också gärna läsa biografier eftersom de söker efter idoler.

– Jag brukar säga att det som utvecklas i 12-årsåldern är den etiska eller moraliska förmågan och förmågan att ta ansvar, sammanfattar Ursula.

I sjätte klass kommer man till Romarriket. I Romarriket har man för första gången i mänsklighetens historia en lagbok, skriven av människor.

– Det finns hemska kejsare, som Nero och andra, och det finns visa som Justiniano I. Människorna går över från att uppleva sig ledda av det gudomliga till att leva i ett samhälle som de själva skapat på gott och ont, med domstolar och liknande, förklarar Ursula.

– Man hade fortfarande slavar, men människor är medborgare och börjar bli individuellt ansvariga.

 

"För ungdomar är entusiastiska kunniga lärare viktiga eftersom ungdomarna söker förebilder." Foto: Erik Olsson

 

 

Svart och vitt

I 13-, 14-årsåldern handlar det om att utveckla förmågan till relationer, vilket inte är detsamma som social kompetens. Man har relationer till olika människor, inte bara en älskad, utan till vänner, föräldrar, arbetskamrater.

Barnen lever i relationer i den här åldern, menar Ursula. Med fel lärare lär de sig ingenting. De är lättkränkta och beroende av att tillhöra, att känna sig hemma med några nära kompisar och så vidare. Det är en on/off period, emotionellt svart/vit.

– Det är väldigt viktigt att man får betyda något för någon, att vara viktig för någon – nu kommer första förälskelsen, bästa väninnan… Man provar verkligen ut hur man är med andra på många olika sätt.

I Waldorfskolan målar man genom alla år på olika sätt. I den här åldern tar man bort färgen.

 

"Jämställdhet är också en aspekt på Waldorfskolan. Det är fullständigt självklart att pojkar och flickor alltid gör samma saker."

 

– Man tar upp det svart/vita, men man arbetar med nyanser. I den här åldern lever man i ljus eller mörker. Ibland är det becksvart i själen eller så är det helt upplyst.

– Man arbetar med renässanstiden, när allting blev nytt. Här fanns det också fantastiska individer – Leonardo da Vinci, Michelangelo… Man berättar mycket om enskilda genier och hur de faktiskt kunde förändra världen. Man ger näring till individualiseringen.

– Man har olika ämnen, men läraren måste förstå på vilket sätt det blir till något som engagerar barn i den åldern. Man använder materialet både för att man ska lära sig fakta, men också för att man ska tillfredsställa något som barnet behöver för sin emotionella utveckling.

Hela tiden följs kunskapsinhämtningen av det konstnärliga och det praktiska.

– Jämställdhet är också en aspekt på Waldorfskolan. Det är fullständigt självklart att pojkar och flickor alltid gör samma saker. Alla ska lära sig laga mat. Alla ska lära sig lägga om sår. Alla ska lära sig trädgårdsarbete, bygga hus och släpa stenar och hålla på med lite cement, sticka och sy osv.

Ett tema i Waldorfpedagogiken är också lärarens betydelse för barnet. I Waldorfskolan vill man helst ha samma lärare, som har huvudlektionerna, ända upp i åttonde klass. Parallellt kommer andra specialistlärare in.

– Barnet har under de här åren helt enkelt behov av att se upp till en lärare och känna sig lite beskyddad, menar Ursula. Läraren ska inte, liksom inte heller föräldrar, ha en auktoritär roll. De ska se barnen, gestalta och sätta gränser.

– Att barnet sedan upplever läraren som en älskad auktoritet måste läraren förvärva –inte genom makt utan genom intresse och förmåga. Det måste vara en relation som barnet helt enkelt vill ha och känner sig sedd i.

 

Relationen till läraren

Sedan kommer gymnasiet, som det heter. Det börjar egentligen i årskurs åtta. De sista två åren på grundskolan tillhör i pedagogiskt hänseende det nya stadiet.

– Relationen till läraren ska nu vara helt annorlunda. Nu ska läraren framförallt vara kunnig och ämneskompetent, och gärna också lite livserfaren.

– Läraren pekar nu mer mot ämnet och man ska lära sig älska det, älska sanningen och älska kunskapen.

– Det är då bra med lärare som utöver ämnet vet något om livet. Det tänder ett engagemang. Nu handlar det om just engagemang.

– För de mindre barnen är en trygg relation till läraren mycket viktig, för ungdomar är entusiastiska kunniga lärare viktiga eftersom ungdomarna söker förebilder.

Även högstadiet har några teman, som är mer existentiella. Man läser till exempel myten om Parsifal och Graalsborgen och som utmynnar i frågeställningen till Graalsborgens lidande härskare Amfotas: ”Vad är det som fattas dig?”

– Det som ligger bakom är egentligen att vi lever i en tid när vi borde ställa den frågan hela tiden till våra medmänniskor, säger Ursula. Frågan innebär verkligen att jag vill veta vad jag kan göra för dig. Inte vad jag själv tror att jag ska göra för dig. Det handlar om att i sina relationer utveckla ett verkligt – vad kan jag göra för dig?

– Man kommer in på annat också under den här tiden som modern litteratur, matematik och geometri, men fortfarande spelar det konstnärliga en stor roll, liksom det sociala.

– Det konstnärliga är inte att man ska bli en konstnär, utan varje människa är kreativ och det kan övas på olika sätt. Man spelar kanske ett instrument, man målar, man skulpterar, man prövar alla möjliga saker. Syftet är att utveckla det konstnärliga i sig, som en förmåga att leva livet på ett kreativt sätt.

 

"Teater är toppen när det gäller att lära sig att samarbeta." Foto: Erik Olsson

 

 

I tolfte, liksom i åttonde klass, är det fokus på mycket teater.

– Teater är toppen när det gäller att lära sig att samarbeta, menar Ursula. Det är så mycket som måste till om man ska sätta upp ett riktigt rejält drama med rollfördelning, kostymer och tolkningar. Ett sådant teaterstycke är en prövning och en stor seger när det till slut är på scenen.

I tolfte klass gör man också en genomgång, en sammanfattning och konklusion av alla ämnen man läst. Varje elev gör ett enskilt arbete efter sitt intresse som redovisas inför publik. Man gör i allmänhet en resa någonstans i Europa, en större klassresa där man tittar på arkitektur, konsthistoria och allt annat.

Dessa teman, ligger hela tiden som underströmmar till all faktainlärning och utgör grunden i Waldorfskolans pedagogik och utgår från den antroposofiska människosynen.

– Waldorfskolan har en djupare idé om barnens utveckling. Det handlar inte bara om att få kunskap, utan också i hög grad om en sund emotionell utveckling, om att utveckla färdigheter för livet och inte minst om fysisk och psykisk hälsa.

– Pedagogik kan främja hälsa genom en djupare förståelse av hur kropp och själ utvecklas ihop. Den kan också skapa ohälsa när den inte utgår från barnens djupare behov i olika åldrar.

– Arbetet i skolan har en enorm inverkan på barnets mognad och förmåga att utveckla positiva värderingar, livskraft och kreativitet, avslutar Ursula. Som skolläkare ser man speciellt mycket på just den fysiska och emotionella utvecklingen. Man har också regelbundna samtal med lärare om de enskilda barnen. Skolan har ett stort ansvar. Här finns mycket bra att hämta ur Waldorfpedagogiken.

Läs även

Text: Inger Holmström