3 juli, 2020

Kreativa lekplatser ska vara på riktigt

Vi skär idag av många möjligheter för våra barn till sinnesupplevelser i form av direktkontakt med elementen, säger Torsten Grind, lärare, handledare och allkonstnär med stor erfarenhet av att utveckla lekområden för barn. Barn ska inte kunna fara illa eller skada sig, men det behöver vara på riktigt.…

LÄS MER

– Vi skär idag av många möjligheter för våra barn till sinnesupplevelser i form av direktkontakt med elementen, säger Torsten Grind, lärare, handledare och allkonstnär med stor erfarenhet av att utveckla lekområden för barn. 

– Det är så otroligt viktigt för självkänslan och självbevarelsen att få känna att elden är varm, att få jord i skorna, plurra och så vidare. Vi skyddar barnen så att de till slut blir rädda för livet. Barn ska inte kunna fara illa eller skada sig, men det behöver vara på riktigt.

Torsten beskriver sig spontant som ”garanterat outbildad i den vanliga bemärkelsen”, men hans erfarenheter av att arbeta med människor i skiftande sammanhang är omfattande.

– När jag som 17-åring var ute och liftade, hamnade jag på Saltå by i Järna och kände direkt att jag var hemma, berättar han. Här hittade jag människor som kunde tillfredsställa min nyfikenhet och lära mig allt från eurytmi, skulptur och träsnideri till biodynamiskt jordbruk.

Sedan dess har Torsten också verkat på olika pedagogiska institutioner – läkepedagogik på Saltå by, förskola på Kristofferskolan och senare även Lunds Waldorfskola i Skåne i många år.

– Det växte på sig hela tiden, men det var alltid att vara i arbete och samtidigt lära, säger han.

 Idag använder han sina samlade erfarenheter i olika sammanhang. Ett av dem är att utveckla lekmiljöer för barn. När Torsten kommer till en plats för att hjälpa till med ett lekområde på en förskola, skola eller institution, handlar det först om att ta reda på om de vuxna vill in i en gemensam skapande process eller om de vill få ett lekredskap – t ex en gunga, som ser ut på ett visst sätt.

– Då brukar jag säga att det finns många som är mycket bättre på att ordna sådant än jag, säger han. Man kan beställa på nätet och be någon komma och sätta upp.

– Det jag kan erbjuda är att vi samtalar och samskapar så mycket som är möjligt. Det viktiga är att platsen eller redskapet sedan blir en mötesplats där vuxna och barn kan mötas och som alla tycker om att vara på.

 

"För mig är leken kärnan i att kunna läsa av en situation och förstå vad ett barn behöver"

 

Utgångspunkten, inspirationen och hans stora intresse är hur kommunikationen ser ut på olika nivåer och hans viktigaste frågor är: ”Vad vill platsen, vad vill människorna och vad är det jag kan bidra med som stödjer det de vill utveckla?”.

– Kommunikationen är inte bara intellektuell eller filosofisk, menar han. Oavsett vad vi säger pågår en icke verbal kommunikation mellan oss människor. Genom uppdrag jag haft på skolor i samband med lek har en sorts lekterapiform växt fram, där jag kan utforska detta fält tillsammans med barn och vuxna.

– För mig är leken kärnan i att kunna läsa av en situation och förstå vad ett barn behöver. Är jag fylld av för mycket pedagogiska idéer och tankar när jag möter barnet, då frestas jag lätt att genomföra dem på bekostnad av det som lever i nuet.

– Istället handlar det om att inte ställa sig i vägen. Ju mer upptagen jag är av min egen föreställningsvärld, desto mindre ser jag. Ju mer jag istället kan lyssna, iaktta och använda mig av det som uppstår, desto rikare blir mötet eller samtalet.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14

En pedagogisk process

När Torsten arbetade på Mora park, en läkepedagogisk skola för autistiska barn, kom frågan om han inte kunde skapa en miljö där barnen kunde samlas, läsa sagor och gå in när det regnar.

– Min grundintention blev då att titta på platsen, berättar han. Vad finns det för material naturligt? Stenar? Lera? Grenar? Hur ska vi skapa ett hus av det som finns så långt det går.

– En annan fråga var om vi har bråttom att göra detta eller om vi har tid på oss? Vi fick svaret att vi har all tid i världen! Detta skulle vara en pedagogisk sak och ingenting som snabbt måste få ett resultat.

Torsten ville få sina kollegor att vara medskapande i arbetet. De skulle bli förebilder för barnen.

– När de vuxna blev engagerade och nyfikna, började tälja, flytta stenar och bygga, smittade det av sig på barnen, som också ville vara med, berättar han. De vuxna blev människor – levande med sig själva – men samtidigt i sin yrkesroll.

– Man behöver vara pedagogiskt uppmärksam på vad som händer och sprida en engagerad atmosfär. Då dras barnen in i det. När de vuxna kommer in i kreativitet, aktivitet och skapande, samtidigt som de håller ett öga på barnen så att de inte far illa, blir barnen lugna. De börjar delta eller leka lekar runtomkring som är annorlunda, mer i samarbete, mer rofyllda. Det blir som att ingå i ett gemensamt rum, helt enkelt.

Arbetet i Mora park resulterade i att man byggde ett hus med halmtak och en kupol av vidjor med väggar i olika material t ex en kubbvägg med lera, en stenvägg, en flätad vägg, en trävägg, en halmvägg och ett integrerat torn.

I gruppen fanns en pojke som ville spika mycket.

– Då gjorde vi små fjäll på tornet, berättar Torsten. Det blev många små brädbitar som han fick spika fast på alla sidor och upptill. Den killen är numera snickare, gift, har bil och jobbar för fullt.

Efterhand växte behovet i Mora Park av en annan plats som inte hade några väggar, där man skulle kunna tillaga mat.

– Då ordnade vi det. Det blev en bakugn och en häll, där man kan se hur elden slickar hällen underifrån.

– Ur detta bygge växte sedan en klätterställning fram lite längre ner i en slänt. Sedan kom det en gunga, som vi designade tillsammans, och ännu en eldplats ute, när man inte vill sitta under tak och så vidare.

Mora Parks lekområde har utvecklats under femton år och det fortsätter att utvecklas.

– Det var en paus under några år, men sedan förra året är jag tillbaka, säger Torsten. Halmtaket har börjat ruttna och nu har vi gjort en annan sorts tak. Vi har också fått in en eldstad i det ursprungliga huset. Man har upptäckt att man även vill sitta därinne och elda. Då får man tänka om.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14

Kommunikationen är inspirationen

I samband med ett arbete som klasslärare i Solviksskolan, mötte Torsten Iris Johansson, autistisk kvinna och blev handledd av henne under en lång period.

– I princip är jag det fortfarande, säger han. Iris och jag har hållit många kurser ihop. Efter en period blev jag tillfrågad att handleda själv på olika institutioner runt omkring.

Hans erfarenhet av handledning är idag långt vidare än inom området barn och lek.

– För mig är kommunikationen som alltid pågår, vare sig vi vill det eller inte, det inspirativa fältet, säger han. Det handlar om att släppa förväntningar, föreställningar, tankar och ideal så att jag får kontakt med vad som behöver uttalas i det rum där jag sitter med en grupp eller enskilt med en människa, som trasslar med sig själv, sitt äktenskap eller vad det nu är.

Förskolan Lilla Bullerbyn i Järna är en annan plats där Torsten utvecklat ett lekområde. Personalen hade märkt att det hade hänt något med barnen, när de hade varit på besök i Mora park och lekt och sökte något liknande.

– Lilla Bullerbyn hade fått ett hus redan innan, som barnen inte lekte så mycket i, berättar Torsten. Vi höll på fram och tillbaka tills vi märkte att det nog behövdes en båt. Barnen skulle kunna klättra både utanpå och inuti båten, hoppa, krypa in i den och samlas där. En båt är ett motiv som inspirerar.

– Vi kunde hitta material till masten, bommen och lite till på platsen, men det behövdes också mycket bräder. Barnen, pedagogerna och jag sågade och sågade. Vi fick båten att nästan växa fram ur jorden. Jorden blev havet.

 

"Tillvägagångssättet är att börja och sedan iaktta. Barnen pratar med de vuxna och så växer något gemensamt fram"

 

Båten ligger på en sluttning, är väl använd och växte fram på ett för Torsten typiskt sätt.

– Jag har en grundidé, sätter upp några stolpar och säger till barnen t ex att här är fören. Då börjar de leka där och efter ett tag ser man hur de rör sig, vilka vägar de går och vilka lekar de leker.

– Inspirationen kommer den vägen. Vad är det de vill göra här eller vad det är det de faktiskt gör? Båten får då olika attribut t ex en planka man går ut på, en brygga att stå på osv, osv.

– Tillvägagångssättet är att börja och sedan iaktta. Barnen pratar med de vuxna och så växer något gemensamt fram. Jag har slutmandatet att formge, men övriga känner ändå att de har varit med och skapat.

– Andras ögon och inspiration hjälper till att gestalta mitt arbete, som blir rikare av det.

På Lilla Bullerbyn har lekområdet också växt vidare efterhand och det har blivit tåg, flygplan liksom ett staket och en eldplats.

– Förskolan kände mer och mer att de behövde ha en tydlig gräns. Då byggde jag ett staket med små vaktkurer så att barnen kan stå där, komma upp lite, titta ut och kanske se när föräldrarna kommer.

– Vi har också byggt en ordentlig tippie (indiantält red.anm) i trä med eldplats och ett utedass. Jättefint! Så kommer det ena behovet efter det andra.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14

Ursprungligt i höghusområdet

Torsten berättar också om ett lekområde på en muslimsk förskola i Hallonbergen.

Förskolan låg mitt i ett höghusområde och Torsten fick god kontakt med kommunens landskapsarkitekt och Stickan, grävare åt kommunen.

– De ordnade så att det kom dit stora stenar och annat från trakten och jag hittade stubbar mm. Så uppstår engagemanget igen. De ville ha något ursprungligt mitt i höghusområdet.

Barnen ville kunna leka med vatten och först blev det en vattenlekbana på förskolan. Därefter blev det en sandgrop och stenar, som man kan hoppa på för att ta sig fram till några stockar, som bildar en eldplats. Det blev också ett rör, som man kan krypa igenom, klättra upp på och hoppa från ner i sanden.

– Motivet är att barnen ska kunna hitta olika vägar, säger Torsten, hoppa från sten till sten i vattnet, balansera på en stock, komma upp lite grann och kunna se platsen uppifrån, komma ner och få ett prov i mod genom att ta sig genom röret.

Torsten understryker också vikten av lösa material.

– Det finns mycket forskning kring det, säger han. Det sätter igång en enorm kreativitet att ha några brädbitar liggande, några stora klossar eller kubbar som du kan resa mot något eller ha lösa stenar i ett vatten, som rör sig och flödar. Den sortens kreativitet är den bästa.

– Det vågade de inte ha i Hallonbergen. Det var för mycket förstörelse. Det fanns risk för att några i området skulle börja slänga stenar och stockar. De hade också problem med att lekplatsen blir ett tillhåll om man skulle bygga ett slutet rum. Det måste vara öppna rum.

 

"Det ska inte vara farligt, men det är viktigt att kroppen får känna av yttervärldens gränser"

 

Pedagogerna var också oroliga att barnen skulle bli smutsiga och blöta.

– Vi hade en hel del samtal kring det, säger Torsten. Hur mycket kunde de tillåta barnen att utforska elementen? Det hårda? Det mjuka?

– I grunden handlar det om självbevarelse. Att kunna ta hand om sig själv. Kunna ramla omkull, slå sig och resa sig upp. Det ska inte vara farligt, men det är viktigt att kroppen får känna av yttervärldens gränser.

Torsten menar att hans arbetssätt är ett ursprungligt sätt att jobba och jämför med nybyggaren som kommer till en plats och har behov av tak över huvudet, ser sig omkring och börjar skapa med det som finns.

– Numera är vi vana vid att var och en har sin yrkesroll som snickare eller lekplatsentreprenör. Man har kanske tidigare köpt en färdig produkt som är säkerhetstestad etc. Det här är något annat. Jag vet ingen annan som håller på som jag, men träffar gärna någon om han eller hon finns därute.

– När jag kommer till en plats blir organisationen, det sociala klimatet och relationen till barnen synligt. Utvecklingen av lekmiljön blir också en slags handledning för personalen i deras pedagogiska förhållningssätt. Hur uppstår olika beslut och vad får de för konsekvenser? Allt sådant blir synligt och leder ofta till samtal.

– Det kan handla om hur de kommunicerar med varandra eller vad det är som driver deras pedagogik? Hur bemöter vi barnen? Hur talar vi till dem? Hur ser samarbetet ut?

– De vuxna har ju sina kollegor och sin egen handledning, men så kommer jag in med min färg och mitt bidrag och då uppstår det vissa frågor, som jag är van att röra mig i. Ibland har det blivit konfliktlösning och ibland har det blivit inspiration.

Drömprojektet

Torstens drömprojekt är en icke omhändertagen skolgård med olika motiv – en bergknalle, skog, vatten eller t o m en bäck, kanske stenblock och möjligheten att få jobba med utvecklingen över tid, helst tillsammans med en grupp unga människor som vill förbinda lek, natur, konst och kommunikation.

– Jag vill Inte gå in med en helhetsplan från början, utan börja med det nödvändiga. Jag vill börja där gnistan och glädjen finns och sen låta resten växa fram på ett emergent sätt.

– Det intresserar mig också att komma till en plats där det kanske finns något som förefaller heligt, genomtänkt och klart, men som man kan fylla på och lägga till utan att ändra det färdiga.

– Den spännande utmaningen blir då att se hur barnen kan vara här utan att det skapar konflikt med ursprungsintentionen – bjuda in det ofärdiga, spontana, det levande, barnen och leken, lägga till i det estetiska och funktionella utan att våldföra sig på det som är.

– Kommunikationen med andra på platsen blir då avgörande. Vill de på riktigt öppna upp, tillåta överraskningar, ofullständigheter och liv eller är man mer intresserad att bevara det redan färdiga. Det blir ett bearbetande av vår ständiga konflikt mellan det kända och det okända, själva livet. Det kan väcka mycket känslor, motstånd och tyckande. Det blir en kommunikation som serveras när man står där lite oskyldigt och pillar med några stenar, ler han.

Foto: Erik Olsson

Text: Inger Holmström
25 juni, 2020

Rektor vid Waldorflärarhögskolan: Konst och kultur utvecklar människan

Samtidigt som konst och kultur kan vara ett verktyg i inlärningen, så utvecklar det omdömesförmåga, kreativitet, och färdighet i problemlösning. Caroline Bratt, rektor vid Waldorflärarhögskolan i Stockholm, vill använda den för att hjälpa barn och unga att växa och möta livets frågor.…

LÄS MER

Samtidigt som konst och kultur kan vara ett verktyg i inlärningen, så utvecklar det omdömesförmåga, kreativitet, och färdighet i problemlösning. Caroline Bratt, rektor vid Waldorflärarhögskolan i Stockholm, vill använda den för att hjälpa barn och unga att växa och möta livets frågor.

I Bromma strax utanför Stockholms centrum finns Waldorflärarhögskolan. På en kulle ligger skolbyggnaden som verkar influerad av lekfullheten hos Elsa Beskows Hattstugan. Vinklar och vrår blandas med olika färger och material, vilket ger en upplevelse av att kreativitet och kvalitet samsas på ett finurligt sätt. Runt omkring finns ett flertal byggnader som alla inrymmer aktiviteter för Kristofferskolans grund- och gymnasieskola. Mitt bland barn och unga utbildas förskollärare, klasslärare, fritidslärare och ämneslärare där estetiska och praktiska lärprocesser är en viktig del av undervisningen.

Rektor vid Waldorflärarhögskolan Caroline Bratt, som själv är uppväxt med musik, körsång och bildkonst, vet betydelsen av att få möta och uppleva konst och kultur tidigt i livet. För henne var det en naturlig del av barndomen att besöka Konserthuset eller spela piano fyrhändigt med sin pappa. Det var ändå inte självklart att hon skulle hamna inom skolväsendet, utan hon var mer inriktad på att bli läkare men valde till slut att utbilda sig till jurist. Genom sina egna barn kom hon i kontakt med waldorfpedagogiken och på den vägen är det.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Waldorflärarhögskolan i Stockholm.

Frågan om vilken roll den klassiska kulturen och scenkonsten har i dagens samhälle inleder vår intervju.

Caroline menar att i ett pedagogiskt sammanhang kan konsten fylla olika funktioner; den kan både bidra med något i inlärningen och samtidigt ha ett värde i sig. Ett mål för Waldorfskolan är att de som lämnar skolan ska ha utvecklat ett fritt och självständigt tänkande, som också präglas av en form av omdöme och moral. Det konstnärliga arbetet bjuder på många möjligheter som elever ofta inte får på samma sätt i andra pedagogiska situationer. Att arbeta med och få möta konst och kultur utvecklar omdömesförmåga, kreativitet och färdighet i problemlösning.

– Det konstnärliga fältet är ett område där man kan arbeta med omdöme utan att behöva tala om det så mycket. Man arbetar med att komma på lösningar till hur saker kan uppfattas, låta och gestaltas. Man prövar sig fram, backar och gör om. Det är att arbeta med omdöme och omdömesförmåga och att öva sig i det, säger Caroline.

Waldorfskolan vill också skapa förutsättningar för att eleverna ska få uppleva existentiella frågor och processer. Där är konsten ett viktigt redskap. De konstnärliga uttrycken behöver utövas både som ett experimentellt skapande och som en del av bildningen.

 

"De måste också få öva och ges möjlighet att uppleva musik på ett både yttre och inre plan; då kommer konsten att få en roll som bildning, inte i bemärkelsen att jag blir allmänbildad, utan att jag bildar mig som människa."

 

– Ta som exempel barn om de ska musicera, det blir ju ganska begränsat om de är utelämnade till att enbart skapa musik själva. De måste också få öva och ges möjlighet att uppleva musik på ett både yttre och inre plan; då kommer konsten att få en roll som bildning, inte i bemärkelsen att jag blir allmänbildad, utan att jag bildar mig som människa. På det sättet kan min värld vidgas till att bli större än den jag befinner mig i, säger Caroline.

Inom Waldorfskolan vill man ge alla barn möjlighet att uppleva och praktisera konst och kultur. Många barn ges inte den möjligheten på fritiden, varför skolan har ett kompensatoriskt ansvar.

– Man vill att alla ska ha en viss äganderätt till kulturen, och där har skolan en viktig uppgift. Att få en kulturupplevelse en gång räcker ofta inte, utan man måste få se, lyssna och läsa flera gånger för att uppleva något, och att man känner att man har rätt till att uppleva det, säger Caroline.

Idag går cirka 8 000 barn och unga i Sverige vid en Waldorfförskola eller -skola. Det är en liten andel av alla barn som finns i det svenska skolsystemet, men för eleverna spelar det roll, menar Caroline. Hon har sett att Waldorfpedagogiken utvecklar förmågor och förhållningssätt hos eleverna som när de blir större kan skapa positiva avtryck i samhället.

Förra året firades att det var 100 år sedan den första Waldorfskolan grundades i Tyskland. Under den tiden har många barn och unga fått ta del av en skolundervisning som integrerar måleri, litteraturstudier, poesi, rörelsekonsten eurytmi, sång och musik med de så kallade kärnämnena som exempelvis språk och matematik. För att få ytterligare perspektiv och fördjupad kunskap sätts de olika konstnärliga uttrycken i ett historiskt och samhälleligt perspektiv; skapar eleverna bildkonst studerar de också konsthistoria, läser de litteratur ingår litteraturhistoria och så vidare.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Konst är en del av Waldorfpedagogiken.

Konst och kultur är en del av samhället, så vilket ansvar och vilka möjligheter har då den professionella kulturarbetaren?

– På något sätt har man ansvar för det man gör, det gäller även en konstnär som har ett ansvar för vad som ställs ut. Det handlar om ett slags medmänskligt ansvar, att man så gott man kan bidrar till samhället; någon gör det genom konsten och någon annan gör det genom något annat, säger Caroline.

Hon menar att det också handlar om den krassa verkligheten och involverar frågan om hur mycket en kulturarbetare kan tänka sig att tänja på sina egna moraliska gränser för att kunna försörja sig. Det handlar om hur kulturarbetaren förhåller sig till det, hur långt hon eller han är villig att gå. Gränsen är olika för olika personer och inkluderar att välja vilket pris man är beredd att betala.

– Staten har också ett stort ansvar för att det finns konstnärlig frihet, frirum i den konstnärliga sfären. Vi måste vara beredda att betala för det och samtidigt ställa frågan vad jag får för de skatter jag betalar, säger Caroline.

Kulturarbetarens möjligheter är intressanta att titta på, enligt Caroline. Där har den enskilda konstnären eller scenartisten möjlighet att influera och påverka i olika sammanhang. De kan skapa och verka i olika miljöer och göra skillnad med sin konstnärliga verksamhet. Caroline nämner projekt som har haft livsavgörande påverkan på unga människor i psykosocialt tunga bostadsområden; som Simon Rattle som satte upp baletten Våroffer tillsammans med Berlins Filharmoniska Symfoniorkester. Ungdomarna som bodde där var med och dansade, vilket var en helt ny upplevelse för dem eftersom de aldrig hade sett varken balett eller lyssnat på en symfoniorkester. Några av dem blev senare professionella dansare.

– Rattle använde sitt konstnärskap för att skapa möjligheter för andra, och det är ju fantastiskt. Det ligger väl i det konstnärliga att våga prova och ibland så faller det platt, men ibland kommer det något nytt och helt unikt som man inte hade räknat med, säger Caroline.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Stenskulptur i lekpark utanför Waldorflärarhögskolan i Stockholm.

Waldorflärarhögskolan erbjuder inte enbart utbildning och fortbildning för förskole- och skollärare utan arbetar även med forskning och skolutveckling i ett nordiskt och internationellt sammanhang. Högskolan vill bidra med idéutveckling genom en helhetssyn på människa och omvärld. Sedan den första skolan startade 1919 så har waldorfpedagogiken utvecklats tillsammans med att lärarutbildningarna vuxit fram runt om i världen. Här går historien och samtiden hand i hand.

Waldorfpedagogiken har något tidlöst över sig och tanken om den bildade människan har vissa likheter med det antika grekiska bildningsidealet. Vilken betydelse har då de klassiska konstarternas långa utvecklingscykel och roll som bärare av historia?

Med hjälp av konsten kan man få en förståelse av sammanhang, menar Caroline och tar en målning från 1700-talet som ett exempel. Tavlan visar barn som är som små vuxna; bredvid pojkarna ligger böcker och ett exotiskt djur skymtar fram. Bilden visar på synen på barn, pojkars utbildning och upptäcktsresor som var en del av dåtidens samhälle.

 

"Konstens roll som bärare av historia visar att vi inte står ensamma, vi finns i ett sammanhang."

 

– Konstens roll som bärare av historia visar att vi inte står ensamma, vi finns i ett sammanhang. Konsten belyser det och är en del av mänskligheten. Tar man bort konsten ur historien så blir det mycket som blir obegripligt. Kort och gott är det ett sätt på vilket man kan ta del av sin egen historia, säger Caroline.

Bildningstanken finns som en röd tråd inom Waldorfpedagogiken, och det livslånga lärandet där teori och praktik går hand i hand är väl förankrat. Konsthantverk har en given plats vid sidan av de traditionella, konstnärliga uttrycksformerna.

Vilken roll har förkovring och kultivering genom skolning och arbete med de klassiska konstarterna i det samtida samhället?

Förkovring och kultivering kan innebära att man tillägnar sig förmågor och tekniker, enligt Caroline. Om elever ska kunna utöva någonting så behöver de lära sig vissa saker. De behöver få öva sig och utveckla tekniker för att därigenom kunna komma på något eget och skapa mer fritt. De stora musikerna övade i timtals för att kunna behärska instrumentet och känna sig fria i musicerandet.

– En lärare berättade att han kunde se att de tonåringar som var mest fria i skapandet var de som hade fått rita av mycket under sina första skolår. Det tyckte jag var intressant, för det finns ett synsätt där barn ska få skapa fritt och ur sig själva, men det är ju inte så lätt att skapa fritt om man inte kan och inte har tekniken, säger Caroline.

I Waldorfskolan finns en idé om att om man arbetar praktiskt så övar man sig i en mer uthållig handlingsförmåga, vilket innebär att kunna gå från idé till handling. För att göra något konstnärligt eller hantverksmässigt så räcker det inte med att stanna på idéplanet. Idén måste komma ut antingen i en text eller i en produkt av något slag, menar Caroline. Det är en slags skolning att kunna gå från idé till handling och avslut, och som man har glädje av i alla möjliga sammanhang.

– Det är fantastiskt att få göra det i förhållande till de klassiska konstarterna. Det är en sorts kultivering och förkovring, men om man inte får hjälp med det som barn så är det få som kommer få möjligheten. Så det är viktigt att handha möjligheten till förkovring och kultivering så det kommer fler till del, säger Caroline.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Konstverk vid Waldorflärarhögskolan.

De konstnärliga uttrycken är en lika viktig del av skoldagen som matematik, eller kanske till och med viktigare. Att vara konstnärligt skapande är för många ett sätt att kommunicera med omvärlden.

Caroline tar upp samtalet som en viktig del av undervisningen. I konst och filosofi lyfts existentiella frågor och upplevelser fram, som också kan delas genom samtal. Sverige har haft ett ganska litet intresse för filosofi, medan det i Norge och Finland finns en mer omfattande tradition. Att kunna analysera texter och verk har fått stort fokus i svensk skola, men att verkligen bottna i och ha kunskap om det man ska analysera kanske inte alltid är fallet.

– Unga elever ska reflektera och känna över texter, men de kanske inte har läst så många texter. Det kan ju nästan bli identitetskränkande att inte bara få läsa texten utan att jag måste redogöra inför en lärare vad jag känner innerst inne om en text. Jag kanske kan få behålla det för mig själv och ändå visa att jag förstått texten alla fall, säger Caroline.

För att kunna samtala måste känslan få hjälpa tanken och tvärtom, menar Caroline. Det kräver att man har hört, gjort och erfarit vissa saker. Hur kan man främja dessa samtal? Det finns lärare som arbetar med det tillsammans med elever, och vissa lyfter det genom just konst och kultur.

Konstnärliga alster och hantverk av elever och vuxna syns här och där i byggnaderna och utomhus på kullen. Upphängda affischer påannonserar kommande elevföreställningar och utställningar. Konst och kultur är här lika självklart för de som går naturvetenskapligt program på gymnasiet som för esteter.

 

Text och foto: Kristina I Kleinert

Den här artikeln är tidigare publicerad på Epoch Times och återpubliceras här på Ytterjärna Forum med tillstånd av Epoch Times Sverige.

11 juni, 2020

Kardborre och spåtistel, arctium lappa, carlina vulgaris

Den fastnar i fårens ull och i kläder, som ett sätt att sprida sig. Kardborren, av det korgblommiga släktet compositae, vars rot är ätbar och som även använts i folkmedicinen.…

LÄS MER

Den fastnar i fårens ull och i kläder, som ett sätt att sprida sig. Kardborren, av det korgblommiga släktet compositae, vars rot är ätbar och som även använts i folkmedicinen.

I vår hage växer sedan sista somrars hetböljor kardborrar till min stora förtret. Kardborrar i ullen vill ingen ha. Av ängens växter är timotej och de med hyskor och hakar de värsta att trassla in sig i ullens fina fibrer. Omsorgsfullt måste ullen kammas och kardas innan den förädlas till textil, ett ax av timotej sprider hundravis av små frön när kardans taggar griper tag i den och en kardborre går aldrig att få ur.

Jag har gått med sax och samlat ihop karborreknoppar och lagt på brandplatsen, men ifrån varje avklippt stjälk växer sju nya taggbollar upp. Förra sommaren gav jag upp men i år ämnar jag bestämt gå ut i torrbacken med spaden och gräva upp rötterna. Dock ser de ut att ha hunnit sprida sig än mer i år.

Men varför kommer då alla dessa kardborrar nu? Har de flugit hit med vinden som frö och landat på den branta slänten ned mot sjön som solen bränner hårt? Min far berättade att i jorden finns en enorm fröbank med miljontals av frön som ligger och väntar på de rätta förhållandena för just dem.

Det är klimatomständigheterna som bestämmer vilka frön som skall gro. Kardborren och tisteln är pionjärväxter som spränger sönder jordskorpan med sina starka rötter för att etablera grogrund för andra växter som trivs i lucker jord. Då undrar jag igen över hetböljor, den globala uppvärmningen och några av dess konsekvenser…

"Namnet kardborre är välbekant för sin geniala egenskap att försluta och detta har människan förstått sig på att efterhärma"

 

Efter att ha bläddrat och sökt i floran visar det sig vara en tistel vi har i hagen, spåtistel (carlina vulgaris). En taggig, nästan exotisk tistel med spetsig pålrot och mörkgröna blad och en gul, platt blomma i stjälkänden. Vanliga åkertistlar (carduus arvense) och en och annan ståtlig krustistel (carduus crispus) bekymrar mig inte så mycket. Däremot nejlikroten, (geum) som kan fastna med sina hullingförsedda bruna frön över hela koftan när vi strövar genom höga gräset. Ett annat busfrö är småborren, (argimona) vars små blommor klättrar oskaftade på en stängel. Den liknar en mager majskolv mitt i en lurv av ruccolablad, frukten är hård som en liten nöt och omkransad av krokborst. Båda dessa gulblommande växter är värt att hålla reda på i hagen.

Kardborre, snörning, dragkedja, knapp eller nit. Namnet kardborre är välbekant för sin geniala egenskap att försluta och detta har människan förstått sig på att efterhärma. Benämningarna Lappa officinalis och Lappa major är gamla latinska namn på stor kardborre. Lappa betyder att hålla sig fast och Arctium, av arktos, betyder ”björn”, på grund av sin ulliga beskaffenhet.

Arctium lappa och minor, tomentosum och nemorosum

Sedan långliga tider och inte minst i krigstider har människor berett, använt och ätit växter vi idag inte i det första ville tro det var något särskilt med. Så är det med stor kardborre som har en ätbar rot. Den trivs bäst i kväverik kulturmark, på banvallar och längs vägkanter, den har vi intill fårhuset här hemma och känns igen av de flesta med sina stora, nästan trekantiga, lite buckliga och på undersidan gråludna blad som är len som filt emot handen.

Blommorna är vackert lila i toppen, klotrunda frökorgar med krokuddiga holkfjäll hakar fast i pälsen på djur för att med dem kunna sprida sina frön vitt och brett. Sitt första år utvecklar den en bladrosett och sin kraftiga rot, andra året blir den en hög och imponerande växt!

Kardborrens användning utvärtes och invärtes

Kardborrerot smakar som en snäll beta mild och mjäll med ett spännande sting av ovanlig art. Späda bladskaft kan kokas som sparris och roten skördas om hösten första året och på våren det andra, annars blir den allt för träig och besk att äta. Kardborren är för övrigt släkt med kronärtskocka.

"Kardborreroten är utmärkt till soppor och grytor och innehåller inulin och mineraler och väldigt mycket kolhydrater"

 

Är marken hård kan både spade och spett behövas när roten grävs upp. Precis som svartrot oxiderar kardborrerot när den kommer i kontakt med luft, ett knep är att blötlägga den i citronvatten en stund. Roten kan skrubbas eller skalas och bör koka i 20 minuter. Den är utmärkt till soppor och grytor och innehåller inulin och mineraler och väldigt mycket kolhydrater. Kokvattnet kan användas till utvärtes omslag på brännsår och utslag eller som ett hårvatten. De färska krossade bladen lindrar klåda från insektsbett.

En stärkande dryck av kardborrerotens avkok har använts i folkmedicin för sin vätskedrivande, blodrenande, och avgiftande verkan på lymfsystemet. En kur av kardborrerot anses öka kroppens motståndskraft samt förebygga förkylning och influensa. Fröna går att grodda och använda i hudvårdsprodukter.

I Japan är picklad kardborrerot en delikatess som kallas Gobo. Där används den gärna till fisk både wokad och syltad. Bladen kan man svepa in fisk i när man grillar, i stället för folie, tipsar Lisen Sundgren om i sin bok Vildvuxet (Bonnier fakta förlag). På denna underbara boks baksida står: Låt naturen krydda maten! Lev vildare! Skörda vackert!

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

18 juni, 2020

Så växte läkepedagogiken och socialterapin fram i Sverige



LÄS MER

I år fyller Solåkrabyn, den största socialterapeutiska verksamheten i Sverige, 50 år. Gerard Lartaud, styrelseordförande i Saltå by och författare, har inför jubileet skrivit boken Historien bakom Solåkrabyn, som blickar tillbaka på läkepedagogikens och socialterapins utveckling i Sverige, vars rika historia bara kan förstås i ljuset av svensk omsorgshistoria. Hans blogginlägg nedan ger en resumé.

Viggbyholmsskolan

Av alla praktiker sprungna ur det antroposofiska arbetet hör läkepedagogik och socialterapi till de mest utbredda och allmänt erkända. Läkepedagogik och socialterapi riktar sig till personer med psykiska funktionsnedsättningar – läkepedagogiken riktar sig not barn och ungdomar och socialterapi mot vuxna.

Allt började 1934 på Viggbyholmsskolan, Sveriges första internatsamskola, som låg i frontlinjen för utvecklingen av nya reformpedagogiska idéer. Skolans rektor Per Sundberg, var en betydande personlighet både inom pedagogik och socialt engagerad kristendom. Året innan han startade Viggbyholmsskolan 1928, hade han startat Olofskolan i Stockholm tillsammans med bland andra Carl Malmsten. Sundbergs och Malmstens centrala idé var att förena hand och tanke, en idé som även var central för Waldorfpedagogiken, som hade grundats 1919 i Stuttgart av Rudolf Steiner, antroposofins upphovsman.

Med tanke på detta var det inte förvånande att Sundberg hade knutit till sig ett antal lärare, som var intresserade av antroposofin, Helmut Giese och Marit Laurin bland andra.

Skolan hade så kallade ”problembarn” och Marit var en av lärarna. I maj 1934 fick Marit höra att en tysk läkepedagog var på besök i Stockholm och nämnde detta för Per Sundberg. ”Ta hit honom” svarade rektor Sundberg. Efter lite övertalning kom så småningom denna läkepedagog, Gustav Ritter, på besök på skolan. Det inledande besöket ledde till att Mikaelgården bildades ett år senare, den första läkepedagogiska verksamheten i Sverige. Grundarna var Marit Laurin, Gustav och Charlotte Ritter.

Ett modernt initiativ

År 1935 var läkepedagogiken knappt 10 år gammal. I juni 1924 hade Steiner hållit sin Läkepedagogiska kurs, en serie om 12 föredrag riktade till medarbetare knutna till Lauenstein i Tyskland – den första läkepedagogiska verksamheten i världen. Läkepedagogikens bärande idéer var revolutionerande i mitten av 1920-talet. Tanken om alla människors lika värde, liksom tanken att det inom varje individ, oavsett funktionsnedsättning, finns utvecklingsmöjligheter, gick helt emot dåtidens dominerande socialdarwinistiska idéer.

"Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream"

 

Med hänvisning till Darwins evolutionsteori och begreppet naturligt urval – jmfr Survival of the fittest, de bäst anpassades överlevnad – var socialdarwinismens utgångspunkt att samhällets utveckling sker genom utslagning av de svaga individerna. Därför var man emot socialpolitiska insatser för svaga och utslagna personer, dessa skulle helt enkelt rensas bort från samhället – allt för att skydda dem med goda gener, så att dessa gener kunde föras till nästa generation. I detta perspektiv sågs personer med funktionsnedsättningar (man sade naturligtvis inte så på den tiden) som underlägsna varelser, vilka utgjorde en fara för samhället.

Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream och representerades i Sverige främst av det sinistra ”Statens institut för rasbiologi”, grundat 1922 i Uppsala, vars uppgift var att skapa en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder. Nazisterna hämtade för övrigt mycket inspiration från detta institut för rasbiologi. De tog också dessa idéer till sin spets, när de under slutet av 1930-talet satte igång med ett stort eutanasiprogram och avlivade alla personer med någon form av utvecklingsstörning i Tyskland.

För att till fullo förstå det revolutionerande i läkepedagogiken, när den såg sin början i Sverige i mitten av 1930-talet, måste man alltså komma ihåg att det var vid den tidpunkten som ovannämnda socialdarwinistiska idéer var som starkast i Sverige. Tala om att vara före sin tid och att kämpa mot strömmen!


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Teckning av Najda Hannelius ”Individuellt liv i gemenskap”

De första verksamheterna

Tillbaka till Mikaelgården och 1935. Det var svåra tider, inte nog med att man kämpade mot strömmen, man hade inga pengar, urusla lokaler och därtill fick man ofta treva sig fram på okända pedagogiska och terapeutiska vägar. Christhild Ritter, dotter till Gustav Ritter, har i sin bok Annons om ett ledigt hus, ingående skrivit om denna första tid. Även Marit Laurin har, med anledning av Mikaelgårdens 40-årsjubileum 1975, skrivit en krönika över läkepedagogikens första svåra tid i Sverige.

Förutom Gustav och Charlotte Ritter och Marit Laurin är Hans Glaser en person som kom att betyda mycket för utvecklingen av läkepedagogiken i Sverige. Hans var från Tjeckoslovakien och av judisk härkomst. Han var köpman, handlade med tyger, och råkade befinna sig i Sverige när Hitler invaderade Tjeckoslovakien. Hans stannade här och kom så småningom till Mikaelgården genom kontakter.

Efter några år tog verksamheten vid Mikaelgården form och man började även planera för en fortsättning för de äldre barnen. Det ska även sägas att det fanns en del slitningar i relationerna mellan främst Gustav, Marit och Hans. Allt detta ledde till att Marit Laurin Valborgsmässoafton 1942 skrev under köpekontrakt för Saltå Gård (numera Saltå By) vid Pilkrog i Järna. Därmed tog läkepedagogiken ett nytt steg – ett mycket svårt steg med hänsyn till rådande krigsomständigheter.

I sin krönika skriver Marit följande: ”Och nu började alltsammans om igen, alla pionjärtidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mer totalt än första gången. Ty till Mikaelgården medförde Charlotte och Gustav Ritter dock flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn […] Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva försöka komma underfund med.”

Når Saltå grundades kallades det Saltå Arbetsskola (namnbytet till Saltå By skedde 1995). Precis som namnet antyder var idén med Saltå Arbetsskola att erbjuda ungdomar, i början nästan bara pojkar, möjlighet att lära sig ett yrke. Att personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle lära sig ett yrke var en helt revolutionerande tanke på den tiden.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Från Saltå By.

 

Jag har redan nämnt de socialdarwinistiska idéerna, vilka fortfarande var tongivande under 1940-talet. Det var brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” – tyvärr ett vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler. På den punkten var Saltå en helt unik föregångare – ja, en av de allra första verksamheterna, som förde fram idén om rätten till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning. Vi lyssnar åter på Marit i ett ”tiggarbrev”, som hon skrev 1946, med anledning av de stora ekonomiska svårigheterna Saltå mötte då:

”Finns det resurser bland skolans vänner eller har någon av dem kanske ett annat förslag till lösning av svårigheterna? Det gäller skolans existens […] Så liten och obetydligt den kan förefalla, så är den dock den enda i sin art, den enda som medvetet strävar efter att infoga utvecklingshämmad ungdom i det produktiva sociala livet. Det är kanske ej så betydelselöst, som det utifrån kan se ut, om den finns eller ej.”

Med tanke på utvecklingen i Järna och Sverige är dessa rader närmast profetiska. Precis som Marit retoriskt anade 1946 var pionjärernas umbäranden inom läkepedagogiskt arbete verkligen inte ”så betydelselöst”! Tvärtom! Allt det som har skett i Järna och i landet, både vad gäller läkepedagogik och socialterapi – och allt det övriga antroposofiska arbetet – bygger vidare på dessa pionjärers insatser.

År 1945 var det dags för den tredje verksamheten, efter Mikaelgården och Saltå Arbetsskola, när Gustav Ritter, tillsammans med sin andra fru Agathe, grundade Solbergahemmet, numera Solberga By. Solbergahemmet var precis som Mikaelgården en internatskola för skolbarn med psykiska funktionsnedsättningar. Mora Park, ett internat för förskolebarn, kom 1952, och 1953 hade turen kommit till Helgestahemmet, numera Stiftelsen Eir.

Ännu fler verksamheter växte fram till under de följande årtiondena, som till exempel Solåkrabyn 1970. Idag omfattar svensk läkepedagogik och socialterapi ca 40 verksamheter på skilda håll i landet, vilka tillsammans erbjuder plats till totalt ca 1 000 personer med funktionsnedsättningar och arbete åt ca 1 800 medarbetare.

 


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Vävning och snickeri, Solåkrabyn.

Solåkrabyn blir till

När Solåkrabyn öppnade sina portar 1970 var pionjärtidens kämparanda långt ifrån över. Visserligen började man verksamheten i nyuppförda lokaler, men ekonomin var lika problematisk som 35 år tidigare. På samma sätt som Marit beskrev det i sin krönika var dessutom Helmut Just (Solåkrabyns föreståndare) och hans medarbetare konfronterade med det faktum att de inte hade någon erfarenhet att anknyta till. Socialterapin var ännu i sin vagga. Steiner dog 1925, ett år efter att han hade hållit sin läkepedagogiska kurs och eftersom denna kurs endast fokuserade på barn, fanns det inga anvisningar om hur man skulle arbeta med vuxna med funktionsnedsättningar.

Det fanns inga liknande verksamheter i Sverige, inga idéer att anknyta till. Det fanns visserligen antroposofiska verksamheter för vuxna framförallt i Tyskland, men geografiskt avstånd, kulturella/sociala skillnader, samt den något dogmatiska antroposofiska hållningen, som präglade arbetet i dessa verksamheter, gjorde att det inte heller där fanns mycket att anknyta till.

"Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning"

 

Människorna som grundade Solåkrabyn hade dock en vision om en bygemenskap där vuxna med psykiska funktionsnedsättningar både skulle kunna bo och arbeta, i ett medlevarskap med medarbetarna. På samma sätt som läkepedagogiken på 1930-talet, var antroposofisk socialterapi i början av 1970-talet långt före sin tid. När personer med psykiska funktionsnedsättningar fortfarande samlades i stora institutioner avskilda från samhället, hade Solåkrabyns grundare en idé som föregrep samhällsutvecklingen och synen på omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning – ja, kort sagt om alla idéer, som kom att ligga till grund för den sedan 1994 gällande LSS-lagen.

Karl Grünewald och de olika omsorgslagarna

En person som har betytt oerhört mycket för utvecklingen av levnadsvillkoren för personer med psykiska funktionsnedsättningar är Karl Grünewald, som var medicinalråd på Socialstyrelsen 1968, när den första omsorgslagen började gälla. Den andra omsorgslagen kom 1986. Grünewald kom att föra en livslång kamp mot de stora avskärmade – till stor del omänskliga – institutionerna för psykiskt- och utvecklingsstörda. Dessa stora institutioner började avvecklas på 1970-talet, men det skulle dröja drygt 20 år innan de sista stora institutionerna stängdes. Det tog alltså många år för samhället att hinna i kapp det, som från starten, var den drivande idén bakom Solåkrabyns – liksom för all antroposofisk läkepedagogik och socialterapi – nämligen ett fullvärdigt liv baserat på respekt för varje individs inneboende utvecklingsmöjligheter.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14

I jubileumsboken Historien om Solåkrabyn redogör jag detaljerat för samhällsutvecklingen, de olika omsorgslagarna, samt de olika regelverken på handikappomsorgsområdet, i förhållande till framväxten av antroposofisk socialterapi i Sverige. Grünewald själv hade ett gott öga till bland annat Solåkrabyn och betraktade verksamheten som det goda exemplet på hur modernt omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle bedrivas. Då Grünewald under åren utvecklat ett vänskapligt arbetsförhållande till Helmut Just, Solåkrabyns föreståndare, ringde han ofta i början av 1970-talet och bad Helmut att ta emot studiebesök från när och fjärran.

Så kan man till exempel läsa i en tidningsartikel från Södermanlands Nyheter den 8 augusti 1972: ”Solåkrabyn, som tillkommit efter fastställande av den reviderade omsorgslagen, har planerats och anlagts enligt senaste rön. Det har också gjort att den väckt berättigat intresse över praktiskt taget hela världen. Många omsorgsdelegationer har under den senaste tiden besökt Solåkrabyn. Hittills har man haft flera besök från USA men också från bland andra Japan, Indien, England och Tyskland.”

Sedan 1994 är det LSS-lagen som reglerar arbetet med personer med funktionsnedsättningar. Denna lag betonar individens behov och rätt att leva som alla andra, samt respekten för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Dessa grundläggande rättigheter är alltså 26 år gamla, men det var hela 85 år sedan samma värderingar låg till grund för det läkepedagogiska och socialterapeutiska arbetet. Något att minnas och att firas när Solåkrabyn i år firar sitt 50-årsjubileum!

Text: Gérard Lartaud


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Läs även


4 juni, 2020

”Coronakrisen visar behovet av mer hållbar livsmedelsförsörjning”

Coronapandemin har väckt allvarliga frågor om vilken beredskap Sverige har för varaktiga kriser och påfrestningar. Bland annat när det gäller behovet av livsmedel, där vi är självförsörjande till mindre än hälften. – Ett miljömässigt mer hållbart jordbruk baserat på inhemska resurser gör oss mer självförsörjande. Det är hög tid att driva på den omställningen och göra oss mindre sårbara, säger Artur Granstedt, docent och tidigare forskningsprofessor i ekologisk odling. …

LÄS MER

Coronapandemin har väckt allvarliga frågor om vilken beredskap Sverige har för varaktiga kriser och påfrestningar. Bland annat när det gäller behovet av livsmedel, där vi är självförsörjande till mindre än hälften.

– Ett miljömässigt mer hållbart jordbruk baserat på inhemska resurser gör oss mer självförsörjande. Det är hög tid att driva på den omställningen och göra oss mindre sårbara, säger Artur Granstedt, docent och tidigare forskningsprofessor i ekologisk odling.

Det finns idag flera risker för globala kriser som kan slå mer direkt mot vår livsmedelsförsörjning än Coronapandemin hittills gjort. Det kan handla om klimatkatastrofer, uteblivna skördar, konflikter av olika slag, avspärrningar med mera. Sveriges självförsörjningsgrad för livsmedel har minskat under de senaste decennierna och är enligt Livsmedelsverket nere på 50 procent. Om man räknar med det svenska jordbrukets beroende av importerade bekämpningsmedel, konstgödsel, djurfoder och fossila drivmedel är siffran egentligen ännu lägre.

För mycket specialisering gav ohållbart matsystem

– Genom jordbrukspolitiken har man under flera decennier prioriterat billig mat framför både livsmedelstrygghet och miljöpåverkan. Ett grundproblem är att detta har lett till en långt driven specialisering inom jordbruket som har brutit det naturliga kretsloppet av växtnäringsämnen och minskat mångfalden, säger Artur Granstedt.

"Vi har fått ett jordbruks- och matsystem som både lett till minskad självförsörjning av livsmedel i Sverige och som samtidigt genom sin miljöpåverkan bidrar till ökade risker för livsmedelskriser."

 

Han förklarar att lantbruket i vårt land lite förenklat har delats upp i specialiserade spannmålsgårdar utan djur, respektive specialiserade djurgårdar – i ett system där kretsloppet av näringsämnen mellan växtodling och djurhållning i stort sett inte längre finns. Spannmålsgårdarna har istället blivit beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel, och skördarna säljs till största del som djurfoder. Samtidigt uppstår på de specialiserade djurgårdarna ett stort överskott av växtnäringsämnen som inte används som gödsel utan läcker ut i mark och hav. Problemen är likartade i hela den industrialiserade världens jordbruk.

Artur menar att vi nu är långt ifrån den mångfald och det självklara kretsloppet av växtnäring och organiska substanser som vi hade tidigare. Här fanns en balans mellan växtodling och djurhållning, inklusive kvävefixerande vallodling, som byggde upp odlingsjordarna och gjorde landet självförsörjande på baslivsmedel.

– Kort sagt har vi fått ett jordbruks- och matsystem som både lett till minskad självförsörjning av livsmedel i Sverige och som samtidigt genom sin miljöpåverkan bidrar till ökade risker för livsmedelskriser, säger Artur Granstedt.

De på så vis dubbla miljö- och livsmedelsriskerna handlar exempelvis om att maten idag står för en tredjedel av vår klimatpåverkan som ökar risken för klimatkatastrofer, att giftspridningen och monokulturerna leder till att pollinatörer försvinner i en skrämmande takt, att odlingsjordarnas bördighet utarmas och att havsbottnar dör.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Det finns numera extra starka skäl att ställa om till mindre sårbara odlings- och matsystem anser Artur Granstedt.

Vi behöver återställa balansen

Men lösningen handlar enligt Artur inte om att gå tillbaka till hur det var förr, utan att på ett modernt sätt återställa balansen, och även mångfalden. Det innebär också att kostvanor behöver förändras, särskilt när det gäller konsumtionen av kött från industriell kyckling- och svinproduktion som behöver minskas kraftigt för att kunna nå ett hållbart odlings- och matsystem.

Den beprövade lösning som Artur Granstedt vill se mer av är att ställa om till ekologiskt kretsloppsjordbruk baserat på inhemska resurser. Kretsloppet bygger på en integrering av en mångsidig växtodling och en lagom omfattande djurhållning. Man är självförsörjande på foder, huvudsakligen från kvävefixerande vallodling, och man återcirkulerar växtnäringsämnen i form av gödsel.

Genomtänkta växtföljder skapar här också, genom sin mångfald, ett naturligt växtskydd och flerårig vallodling vidmakthåller odlingsmarkens bördighet genom att bygga upp mullhalten och binda kol och kväve från luften. Det finns, enligt Artur, en betydande potential att på så sätt även minska klimatbelastningen. I ett sådant här kretsloppsjordbruk behövs inget konstgödsel och inga kemiska bekämpningsmedel, och inte heller importerat foder. Artur menar också att en viktig del i ett uthålligt jordbruk är att, utöver den markvårdande vallodlingen, även utnyttja naturbeten.

Nu finns extra starka skäl till hållbar omställning

Regeringens livsmedelsstrategi från 2017 tycker Artur är otillräcklig. Här vill regeringen öka den ekologiska odlingsarealen till 30 procent år 2030.

– För att klara klimatmålen till år 2050 behöver 50 procent av all odling vara ekologisk redan 2030. Dessutom behöver man ställa hårdare krav på att de ekologiska gårdarna verkligen också bygger på lokala kretslopp.

I den allmänna debatten finns de som hävdar att den ekologiskt producerade maten inte skulle räcka till en fortsatt växande världsbefolkning. Det håller Artur inte med om.

– Man har då inte tagit hänsyn till att vi också behöver ändra vår kosthållning till vad som motsvarar jordens produktionsförmåga med hänsyn till lokala och förnyelsebara resurser. En hållbar livsmedelsförsörjning, med minskat importberoende, förutsätter exempelvis minskad köttkonsumtion, säger Artur Granstedt.

Coronakrisen har genom tvärstopp i den globala ekonomin tillfälligt lett till minskad miljöbelastning. Tyvärr till priset av mänskligt lidande. Nu talar man om när vi kan återgå till det ”normala”.

– Men det vore katastrof om vi bara fortsätter som vanligt. Nu finns bra tillfällen för hela samhället att göra hållbara omställningar. Och när det gäller livsmedel finns det numera extra starka skäl att ställa om till mindre sårbara odlings- och matsystem. Det här handlar om både de växande miljöproblemen och vår egen livsmedelsförsörjning, säger Artur Granstedt.

Läs även

,

Text: Staffan Nilsson

22 maj, 2020

Så får man fram ett gott och hållbart kaffe

Ett riktigt gott kaffe är lite som vin. Smakerna påverkas av hela processen från odlingssätt och typ av böna, till förädling och hantering. Kvalitet på kaffe är en helhet, menar Robin Wilson på Järna Rosteri, som samarbetar med ekologiska och biodynamiska odlare. Där menar han att det finns en noggrannhet med kvalitet, miljö, och social hållbarhet som skiljer sig mycket från den vanliga, volyminriktade och hårt besprutade kaffeproduktionen.…

LÄS MER

Ett riktigt gott kaffe är lite som vin. Smakerna påverkas av hela processen från odlingssätt och typ av böna, till förädling och hantering. Kvalitet på kaffe är en helhet, menar Robin Wilson på Järna Rosteri, som samarbetar med ekologiska och biodynamiska odlare. Där menar han att det finns en noggrannhet med kvalitet, miljö, och social hållbarhet som skiljer sig mycket från den vanliga, volyminriktade och hårt besprutade kaffeproduktionen.

Det var främst det gastronomiska intresset som fick Robin Wilson och barndomsvännen Joel Kornfeld att för sju år sedan starta Sveriges första helekologiska kafferosteri, där numera även en av rosteriets tidigare kunder Thomas Beckett ingår i kärntrion.

– Kaffe är roligt och hänger nära samman med hela det gastronomiska området, säger Robin. Hela världen har en relation till kaffe och handskas med kaffe på olika sätt. Vi tycker det är spännande med smaker och kaffe är intressant att utforska.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Robin Wilson och Joel Kornfeld.

Kvalitet i biodynamiska kaffeodlingar

På senare tid har Järna Rosteri fokuserat på hur kaffet odlas och man har direkt samarbete med kaffeodlare i Indien som ställer om till biodynamisk odling. Nytt liknande samarbete är också på gång i Mexiko. Robin och hans kollegor vill bidra till att långsiktigt utveckla de gårdar man samarbetar med och direktimportera kaffebönorna därifrån.

– Hos biodynamiska odlare finns ett stort engagemang kring detaljerna i odlingen och eftersom den bildar ett eget kretslopp finns allt som behövs på själva gården. Det återspeglar sig i smakerna. Odlarna säger också själva att det biodynamiska fungerar bra och att odlingarna blir stabila. Samma sak säger biodynamiska vinodlare som vi besökt, berättar Robin.

Han menar också att om man är noga med alla leden får man väldigt rena smaker i kaffet. Man hittar då kaffets unika smaker som påverkas mycket av jordmån, bönsort, soltimmar med mera. På de indiska gårdar som man samarbetar med växer exempelvis kaffeplantorna lite långsammare i skugga av träd och får på så sätt fina smaker.

Kaffe är ofta hårt besprutat

– Det kan jämföras med konventionell kaffeodling i Brasilien i stora monokulturer med arter som kan stå i solen på stora åkrar, säger Robin. Här fokuserar man på maximal volym och att komma ner i pris. Och det leder till att man använder konstgödsel, besprutar odlingarna och betalar för lite till arbetarna.

Kaffe är världens mest besprutade gröda, enligt Naturskyddsföreningen. Det handlar om herbicider mot ogräs, insekticider mot skadedjur och fungicider mot svampsjukdomar. Flera av kemikalierna som används är förbjudna i Sverige och EU. Naturskyddsföreningen skriver att i Brasilien används cirka 15 kilo kemiska bekämpningsmedel per hektar kaffeodling, vilket kan jämföras med tre kilo per hektar för svensk potatisodling, som är en av de mest sprutade grödorna i Sverige. Bara drygt sex procent av världens totala kaffeareal odlas ekologiskt.

Kvalitet på kaffe är en helhet

Kaffemarknaden är mycket prispressad, men det finns starka miljöskäl att som konsument välja ekologiskt kaffe och inte bara gå på lägsta pris. Maximal volym till lägsta pris är förstås också en fråga om kaffets kvalitet.

Inom kaffebranschen finns en poängsättning som används för att definiera vad som är specialkaffe. Avsmakare bedömer och sätter poäng på en rad kriterier – bland annat arom, smak, eftersmak, syra, kropp, balans, sötma etc. Kaffe med en totalpoäng över 80 klassas som specialkaffe. Järna Rosteri håller sig nästan enbart inom specialkaffe-klassen och det gäller också flera andra av de mindre rosterier som finns idag. Men Robin Wilson har en vidare syn på kvalitet.

"Vi tycker det är viktigt att även veta var kaffet kommer ifrån, hur det odlas och vilka människor och vilket engagemang som ligger bakom en god kopp kaffe"

 

– Kvalitet för oss är dels den smakmässiga poängsättningen, och dels en helhet kring hur kaffet produceras. Vi tycker det är viktigt att även veta var kaffet kommer ifrån, hur det odlas och vilka människor och vilket engagemang som ligger bakom en god kopp kaffe. Vi tycker också att det är viktigt att vara med och utveckla gårdarna vi samarbetar med.

Det finns en stor variation av olika kaffeplantor. Huvudgrupperna är Robusta och Arabica, och inom dessa finns väldigt många varianter. Det är sedan många steg och faktorer genom hela processen som avgör hur ett kaffe smakar, berättar Robin.

– Förutom val av sort har odlingsförhållandena, vad man gör med plantorna och hur man hanterar och rostar bönorna stor betydelse. Det är många steg i kedjan. Både bonden och rosterierna ska göra allt rätt, och sedan beror smaken även på hur konsumenten hanterar sitt kaffe.

Lång process

Ungefär så här ser processen från skörd till kaffekopp ut: Kaffeplantan är en buske där frukten är ett bär som vardera innehåller två kaffebönor. Efter skörd skiljer man bönorna från fruktköttet på lite olika sätt. Ett sätt som Robin föredrar kallas ”natural” och innebär att man först soltorkar bären.

– Det är en skonsam process där bönorna också tar upp smaker från fruktköttet. Man får fruktig smak med mycket sötma.

När bönorna senare är avskilda från fruktköttet selekteras de utifrån storlek och vikt. Man plockar också bort defekta bönor. Det är särskilt viktigt när man gör specialkaffe. I det här stadiet är kaffebönorna gröna och luktar inte alls kaffe, utan snarare hö eller gräs, berättar Robin. Detta s.k. råkaffe skickas sedan till rosterier.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Kaffebönorna före och efter rostningen.

Hos Järna Rosteri gör man både rent kaffe från en viss gård eller visst distrikt, och kaffeblandningar där balansen i blandningen är viktig. Rostningen sker här i en tysk gjutjärnsrost som hettas upp till 200 grader. När råkaffet släpps ner sjunker temperaturen och sedan ska man längs en genomtänkt kurva upp till en viss sluttemperatur.

– Rostningen är långsam och tar cirka 1000 sekunder. Vid 180 grader poppar eller spricker bönorna, och de får större volym och tappar i vikt. Det är då det börjar dofta kaffe.

Bönorna kyls sedan av snabbt på ett kylbord där kallare luft får passera mellan bönorna. Vissa av rosteriets kaffesorter mals sedan, och det bör göras när bönorna är färskrostade. Men enligt Robin ska bönorna vila lite först, så att alla smaker hinner komma fram.

Var hittar man då det här ekologiska specialkaffet? Järna Rosteri gör dels kaffe till restauranger och kontor och man rostar kaffe åt Saltå Kvarn och Fyra Årstider. Kaffet finns även i vissa butiker och webbshopar och framöver ska man satsa mer på att nå ut till privatkonsumenter.

Även om huvuddelen av kaffemarknaden idag är mycket prispressad, tror Robin att det kommer att ändras.

– Många köper vin som kostar lite mer därför att det smakar bättre. Kaffet ligger efter vinet på det sättet. Men jag tror att fler kommer att vilja betala mer även för ett bra och unikt kaffe som smakar bättre och är mer hållbart för framtiden.

Foto: Erik Olsson

Läs även

,

Text: Staffan Nilsson

17 maj, 2020

Coronapandemin visar på behovet av djuretik



LÄS MER

Vi har nu upplevt några månaders utbredning av coronaviruset och är alla påverkade av vad detta medfört i samhällslivet, men också i våra privata liv och i vårt medvetande. Vad som framkommit om coronavirusets ursprung, liknar vad vi vet om flera andra virusutbrott. Grunden är djuretiken!

Djur hanteras i alltför många sammanhang på ett direkt oetiskt och för djuren ytterst plågsamt och ohållbart sätt. De utsätts för lidande, ångest och sjukdomsalstrande tillstånd. I storskalig industriell djurproduktion sker detta kontinuerligt och vi hotar även de vilda djurens liv och livsvillkor i en alltmer skrämmande omfattning. Behovet av ett intelligentare, ansvarsfullare, etiskt förhållningssätt framstår som alltmer nödvändigt.

Denna insikt har långsamt börjat tränga in i det etablerade politiska, ekonomiska och sociala livet lokalt, nationellt och globalt. Trots det förefaller det ta lång tid att förändra det existerande systemet med sina regelverk, handelsöverenskommelser, förordningar och inte minst maktstrukturer. Till djurens lidande kommer människors lidande i olika former.

 

"Frågan måste ställas om vilka värderingar och intentioner som ska vara rådande i den värld vi människor alltmer tar över"

 

Coronapandemin visar med ännu större tydlighet att om vi inte förmår förändra vårt agerande i framtiden kommer förutsättningarna för våra samhällen undan för undan falla samman. Den rika biologiska världen, där vi använder naturvetenskapen för att söka kunskap om dess olika livsformer, har stora likheter med den av människor formade kulturella världen, med dess olika yttringar – språk, teknologi, idéutveckling, människosyn, konstnärlig verksamhet, odling, inre och yttre kultivering, vetenskap, samhällsutveckling, ekonomi etc. Båda dessa världar influerar varandra i en ständig evolution.

För mig är frågan hur den frihetsutveckling som fört fram till dagens situation, kan utvecklas vidare så att de essentiellt mänskliga egenskaperna – de som är speciellt kännetecknande för människan som art och som skiljer henne från alla andra arter – istället på ett positivt sätt får prägla samhällsutvecklingen. Tidigare i mänsklighetens utveckling har ”naturen” haft övertaget i förhållande till den kulturella utvecklingen. Nu är vi i motsatt situation. Därmed har det av människan kultiverade också fått ett större ansvar för hur framtiden gestaltas för hela planeten.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Redan i Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgersson var hotet mot naturen överhängande. Vildgåsen Akka vädjar till Nils Holgersson när de skulle skiljas.

 

Frågan måste ställas om vilka värderingar och intentioner som ska vara rådande i den värld vi människor alltmer tar över! Jag menar att vi måste fokusera mer på människans andliga egenskaper och förmågor såsom ansvarstagande även för andra än sig själv, etiskt tänkande och – i detta sammanhang – djuretik.

I den mänskliga förmågan ingår också att kunna verka moraliskt skapande inom samhällslivet genom samhällsordningar och rättssystem, som organiserar egoismen så att den blir socialt fruktbar. Hur mycket lidande behövs innan vi kan fatta rätt beslut?

Djur har sin egenart och behöver möjlighet att leva på ett sätt som är naturligt för dem oavsett om de lever med människan eller i det vilda. Det människan kultiverar måste på samma sätt vara i balans och samklang med naturen. Med en sådan utgångspunkt slipper vi både klimatförändringar och framtida pandemier!

 

Anders Kumlander

Ordförande i Vidarstiftelsen

 

Läs mer om vår påverkan på naturen.

 


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

14 maj, 2020

Grandmothers för en hållbar framtid

Organisationen ”Council of European Grandmothers”, som arbetar för en välmående jord att lämna vidare till kommande generationer, planerar att hålla ett rådslag i Ytterjärna, söder om Stockholm över midsommar. Lördagen och söndagen den 20 och 21 juni blir det ett öppet råd för intresserade i Sverige, som vill vara med i samtalet om framtiden.…

LÄS MER

Organisationen ”Council of European Grandmothers”, som arbetar för en välmående jord att lämna vidare till kommande generationer, planerar att hålla ett rådslag i Ytterjärna, söder om Stockholm över midsommar. Lördagen och söndagen den 20 och 21 juni blir det ett öppet råd för intresserade i Sverige, som vill vara med i samtalet om framtiden.

– Coronapandemin har förändrat förutsättningarna för mötet, säger Madeleine Söderström, svensk Grandmother. Det blir nu ett delvis digitalt och delvis fysiskt möte, anpassat till omständigheterna med Coronapandemin. 

”Council of European Grandmothers” bildades för fem år sedan med inspiration från ”International Council of Thirteen Indigenous Grandmothers” – en sammanslutning av 13 kvinnor från olika ursprungsbefolkningar i världen, där representanter från Europa saknades.

"Vi menar att vår tid kräver att vi är omtänksamma, omsorgsfulla, bestämda och tydliga"

Den europeiska organisationen formades i Italien 2015 och initierades av Grandmother Agnes Baker Pilgrim, en av de äldsta i den ursprungliga organisationen.

Idag ingår 14 europeiska länder och 24 Grandmothers. Madeleine blev Grandmother 2017.

– Man representerar inte sitt land specifikt, berättar hon, men man blir tillfrågad om man vill vara en del av gruppen och verka för våra frågor i det egna landet. Vi träffas var nionde månad för att inspirera, låta oss inspireras och bibehålla kraften i vår mission om en välmående jord att lämna över till kommande generationer med stolthet.

– Ekosystemet håller på att kollapsa och försvagningen av vår livsmiljö sker nu i ökande takt. Sverige har en roll i den förändring världen behöver. Södertälje och Järna har en lång tradition av att leda okonventionellt och hitta medvetna långsiktiga lösningar. Därför ska vi hålla till i Ytterjärna denna gång.

– Rådsmötet ska handla om att tillsammans sätta ljus, förstoringsglas och fokus på det som är viktigast att göra just nu för klimat, näringsliv, djur, natur och människor – för allt liv på jorden! ”Liv” är också temat för rådslaget! Vi behöver ta beslut för flera generationer framåt bortom årsbudgetar och mandatperioder!

Olika uppgifter i olika länder

De olika Grandmothers som är med, bidrar utifrån egen kapacitet i sina respektive länder. Var och en har sin personliga väg och uppgift i att förverkliga missionen utifrån den inspiration som rådslagen bidrar med.

– Vi menar att vår tid kräver att vi är omtänksamma, omsorgsfulla, bestämda och tydliga, säger Madeleine. Vi behöver se till att jorden räcker till dig, mig och alla som kommer efter. Det gör man om man låter sin ”moderlighet” ta plats! Den finns även hos mannen att ta fram och använda sig av.

Grandmother Tina Lindhart från Spanien är forskare och psykoterapeut. Soizig Paget från Österrike jobbar med örter och håller utbildningar i biodynamisk odling. Irene Keller Gubler från Schweiz arbetar med personlig utveckling och Mary Grant, en av de äldsta från Irland, jobbar med trauman i sin hemstad Dublin vid sidan av författarskap, etc.

– Våra ”grandmothers” har en härlig bred spridning, säger Madeleine. Irland och Norge representeras av individer från ursprungsbefolkningen, men genomgående är man invald utifrån sina gärningar, sin ”visdom” och den person man är.

Madeleine har i sitt eget yrkesliv arbetat med beteendefrågor, individ/samhälle, samtal, grupper, utbildningar, chock och trauma.

– Jag har rört mig mellan den alternativa och klassiska världen och ser tydligt att det finns en gemensam yta där vi kan vara samtidigt och tillsammans. Det finns mycket att lära av varandra inom dessa idag skilda fält.

Hon är också med och bygger om en utbildning på Stensunds folkhögskola för socialpedagoger.

– Jag är lärare där och det är en livsmission, som även den nu fått titeln ”Grandmother”, säger Madeleine. Många kommuner har förstått socialpedagogernas viktiga roll även i de vanliga skolorna. Det ser jag som en väldigt positiv samhällsutveckling, som jag vill bidra till i min roll.

– Jag representerar också vår europeiska Grandmother organisation i olika sammanhang inom hållbarhetsområdet i Sverige. Jag intresserar mig för naturens rättigheter, även om jag inte varit så offentlig med den delen.

I samband med rådsmötet tar Madeleine ett steg framåt inom detta område.

– Jag vill vara med och ställa de frågor som behöver ställas. Det behöver inte vara krångligare än så.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Förberedande workshop i arrangörsgruppen Edda Tribe.

Möte var nionde månad

The Council of European Grandmothers håller rådslag var nionde månad med olika teman i olika länder. Den svenska grupp som bjuder in till rådslaget i Sverige, marknadsför och representerar The Council of European grandmothers här, heter Edda Tribe. Uppdraget är att skapa förevents, samverkansgrupper, studiegrupper med dialog och bygga en stabil plattform inför rådsmötet.

– Vi vill öppna upp nya samarbeten, lyfta vår region, medvetandegöra händelsen och förstärka lokala relationer inför mötet, säger Madeleine.

Madeleine berättar också att den tidiga internationella gruppen, med de 13 kvinnorna från olika ursprungsbefolkningar, också hade målet att stödja och förstärka kunskapen om och kontakten med den naturliga visdom som finns i varje människa.

– De träffade Dalai lama, mötte påven, hade olika sammankomster och var väldigt aktiva under en period. De är nu i 80-90-årsåldern och fortfarande verksamma.

– I vår europeiska cirkel arbetar vi på ett lite annat sätt utifrån våra förutsättningar, men det är en stor ära att komma ur detta internationella nätverk, som har en väldigt hög status och gör ett fantastiskt arbete, menar Madeleine.

– Vi lägger numera upp våra rådslag som samtal med olika medborgare i de olika länderna och försöker stötta det som finns i landet. Vi försöker också ge stöd till varandra så att man kan åka hem och hålla kvar den inspiration som rådsmötena ger.

Att årets rådslag skulle hållas i Sverige beslöts förra året.

– Vi fick frågan då det bland annat är väl känt att Sverige ligger långt fram vad gäller kvinnors möjligheter att föra talan och bli lyssnade på, menar Madeleine. Midsommar är också en tid när solen står som högst och livet är i full blom. Då finns ljus och kraft här att möta det nya.

Årets rådslag inleds med ett ”Internt rådsmöte” den 18 – 19 juni. Därefter hålls det ett öppet råd 20 – 21 juni dit allmänheten är välkommen. Utöver temat ”Liv” finns en övergripande rubrik för hela rådslaget, som är ”The Female principal leadership”.

– Det innebär bl a att vi inte har bestämt vilket budskap vi ska lämna efter oss, säger Madeleine. Den samlade intelligensen kommer fram till det i processen.

– Tanken att det skulle handla om ”Liv” kom tidigt. Vi behöver ett gemensamt tema, som gör att flera frågeställningar kan mötas och som lockar tillräckligt många. Nu känns temat ännu mer centralt än vad vi visste då!

Ekonomiska medel skapas till varje enskilt rådsmöte. Värdlandet tar ansvar för kostnaderna i det egna landet. Kommunerna där rådslaget hålls brukar vara med och subventionera. I år finns det även sponsorpaket på mellan 10 000 och 100 000 SEK för den person eller organisation som vill stödja rådsmötet. De utländska gästerna betalar själva, liksom även de svenska volontärerna.

Det planerade rådsmötet

Gästerna anländer på torsdag kväll den 18 juni. På fredagen öppnar den interna delen av rådsmötet, då det som ska ske på lördagen förbereds.

– De som är på plats då kommer att vara med på midsommarfirandet i parken i Ytterjärna, berättar Madeleine, men i övrigt blir det olika möten för våra Grandmothers och de nätverk de har med sig till Sverige t ex föreläsare, deltagare i kvinnocirklar eller yrkesnätverk från respektive land. Totalt ett 50-tal personer. Alla är inkvarterade i Ytterjärna på hotell och vandrarhem. Lika många ambassadörer från olika delar av vårt land deltar också.

"The female principle är en urkunskap, som även vi som inte är naturfolk behöver förhålla oss till"

Klockan 13 lördagen den 20 juni öppnar den publika delen. Då börjar ett arbete i olika grupper som fördjupar områden som naturen, mat/odling, näringsliv, barn, vatten etc. Varje område har en föreläsare och/eller ett projektstöd, som håller i en workshop på temat.

Målet är att hitta de nycklar som behövs för att ta hand om de aktuella frågeställningarna.

– På söndagen förs allt samman till ett gemensamt uttryck och en gemensam skörd, som går vidare till en central dialog, berättar Madeleine. Vi vet från tidigare erfarenheter att det blir gemensamma områden man kommer att prata om i de olika grupperna och utifrån de olika frågeställningarna.

– Genom detta arbetssätt hittar vi vad som är centralt att arbeta med framåt. Varje Grandmother tar sedan med sig det hon tycker är viktigt för henne själv och hennes hemland. Därigenom blir det en utkomst av detta i hela Europa.

Lokala förmågor håller i processarbetet och allmänheten kan välja om de vill vara med båda dagarna eller bara lördagen eller söndagen. Klockan 17 på söndagen är det tänkt att de 24 Grandmothers ska bilda en panel på scenen i Kulturhuset i Ytterjärna och tydligt visa vilken bredd och kapacitet som finns.

– De ska kliva fram och säger att nu får det vara nog! The female principle är en urkunskap, som även vi som inte är naturfolk behöver förhålla oss till. Vi har inte råd att vara egocentriska. Vår jord kan räcka till alla. Vi vet egentligen hur vi borde leva och vår nuvarande livsstil skapar en inre konflikt, som gör att vi inte mår bra.

– Vi kan inte prata oss tillbaka till ett hållbart liv. Vi måste leva på helt andra sätt, avslutar Madeleine.

Foto: Erik Olsson

Text: Inger Holmström
7 maj, 2020

Malört, Artemisia absinthium asteraceae

Ljust guldgul hälsodryck av silvergrön bitterört. En bägare bjöds till vinnaren av kapplöpningsspelen i det antika Grekland för en god hälsa skattades högt. Med en krans av gudinnan Artemis malörtskvist kröntes den utkårade.…

LÄS MER

Ljust guldgul hälsodryck av silvergrön bitterört. En bägare bjöds till vinnaren av kapplöpningsspelen i det antika Grekland för en god hälsa skattades högt. Med en krans av gudinnan Artemis malörtskvist kröntes den utkårade.

I kanske den sista moderskulten i templet på Efesos härskade Artemis, modern till allt levande som vakade över skog, jakt och unga kvinnor, kyskhetens och dygdernas hetlevrade gudinna, tvillingsyster till Apollon, dotter av Zeus. Naturkrafterna låg i gudinnan Artemis händer och den vördnad hon skänktes lönades med balans och harmoni mellan natur, människa och kultur. 

Artemes betyder frisk på grekiska och absinthium var romarnas namn på malörten. I en fransk örtabok från 1400-talet står att läsa: ”Är du grön som en lövgroda, mager som en poppel, minskar du dagligen i vikt, och kastar du slutligen ingen skugga mer, så tag din tillflykt till malörten”.

Malört är en av våra allra äldsta läkeörter. Denna ludna halvbuske, både älskad och ratad är en riktig flamma. Plinius sade att vandrare, som gå med malörtsblad i skorna, ej känna någon trötthet, även om de gå aldrig så långt. Sniglarna i rabatten lär sky den, en födande kvinna välkomnar den för hjälpen att dra samman och rena livmodern medan den gravida ej ens skall smaka den och 1800-tals konstnärsbohemer fördrack sig på den.

Den sorgligt beryktade franska absinten, en kombination av anis, malört och sprit är numera förbjuden där men Italien har sitt vermutvin och vi våra bäska droppar som får somliga att grina illa vid snapsbordet. I tungroten sitter smaklökarna för det bittra. Vår nyförlösta finullstacka fick malörtste i vattenspannet emot sin bubbliga mage!

"Ett te på malört skall dra ej mer än en minut i kokhett vatten och endast en nypa ört till en kopp"

Att uppskatta de lite bittra smakerna förstår man sig på i medelhavsländerna medan vi här uppe i Norden kanske tänker på malörten som den glädjedödande droppen som sprider misstämning i ett sällskap. Ordspråket lyder: Kunskapens rötter är bittra men dess frukt söta.

Med största försiktighet bör man närma sig den, för mycket av det bittra blir till gift i kroppen. Det fatala ämnet är den flyktiga oljan thujon som verkar maskdödande och kan ge alvarliga skador på kropp och nervsystem. Absintin är det huvudsakliga bitterämnet och cinol som har en kramplösande effekt har man använt till att göra epilepsimedicin av.

Ett te på malört skall dra ej mer än en minut i kokhett vatten och endast en nypa ört till en kopp. Om morgonen är det en uppfriskande brygd som skingrar huvudvärk, magproblem och sätter igång en serie av impulser till salivutsöndringen och vätskorna i organen som skall ta hand om maten vi äter. En förbättrad nedbrytning av maten ger ett bättre näringsupptag. Det är några av anledningarna till att en kur med malörtste en halv timme före maten kan stärka immunförsvaret och väcka våra sinnen till liv.

Om sommaren skördas grenspetsar med små ljusgula blomkorgar som torkas och förvaras i burk med tättslutande lock.

Gråbo, Artemisia vulgaris

Gråbo kallas i folkmun för örternas moder. Vulgaris betyder vanlig på latin. Alla har vi sett den stå dyster och ståtlig i åkerkant och längs vägren ända upp till Norrland. Hög och rak med gröna blad som är vitt filthåriga undertill, rödlupna stjälkar och blommor. När den sprider sitt pollen måste varje allergiker gå och snyta sig.

Liksom malörten var gråbo en trollört. Englands gamla berömda ”Song of the nine magic herbs” nämner först gråbon med följande ord:

Una heter du, den äldsta av örter;

du har makt mot 3 och 30,

du har makt mot gikt och smitta,

du har makt mot det onda, som väller

fram över världen.

Gråbo har en försonligare smak än malört och passar till krydda av fet mat, att strö över sallad och i soppor. Ett te på gråbo till fotbad efter en arbetsam dag sägs verka särskilt välgörande. Skörd sker just innan blommorna slår ut och enligt gammal sed på själva midsommardagen.

Åbrodd, Artemisia abrotanum 

Åbrodd har en saltig citronliknande, uppfriskande doft, smaken är mer varm än bitter. Som flerårig växt är den vacker i trädgården och står sig bra heta somrar med sina fjäderliknande, tunna blad. I Norden uppnår den sällan blom så hela kvistar skördas.

Åbrodd sägs vara utmärkt som hårvatten och vattendrivande medel. Förr i tiden hörde den till kvinnornas kyrkbuketter som stammar från en än äldre sed att föra en vigvattenbukett med starkt doftande örter till kyrkan vid Marie Himmelfärdsdag.

Dragon Artemisia dracunculus

Dragon härstammar från Sibirien, Ostasien. Dragon är en upprätt kal ört med linjära, smalt eliptiska, helbrädade blad. Den får hängande gulaktiga diskblommor på spridda skaft. Smaken är en aning anisartad och används som smaksättare i vinäger och i såser. En gång avslöjade farbror Pär hemligheten med sin vidunderligt goda sås; en gnutta dragon! Enbart bladen skördas.

Hippokrates, även kallad läkekonstens fader, budskap lyder: ”Era livsmedel skall vara läkemedel och era läkemedel skall vara mat”.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

30 april, 2020

Ny patientförening vill öka förståelsen för integrativ medicin

Sjukvården bör bli bättre på att kombinera vanlig skolmedicin med andra terapiformer som behövs och som många patienter idag ändå söker sig till. Det här kräver både mer kunskaper och dialog mellan olika vård- och terapiprofessioner. Då blir det också mer patientsäkert. Det anser nystartade Patientföreningen för Integrativ Medicin (PIM). …

LÄS MER

Sjukvården bör bli bättre på att kombinera vanlig skolmedicin med andra terapiformer som behövs och som många patienter idag ändå söker sig till. Det här kräver både mer kunskaper och dialog mellan olika vård- och terapiprofessioner. Då blir det också mer patientsäkert. Det anser nystartade Patientföreningen för Integrativ Medicin (PIM).

PIM lär vara Sveriges första patientförening för integrativ medicin. Föreningens ansikte utåt är Linnéa Karlsson som har en yrkesbakgrund inom hälsorelaterade frågor och som också har egen lyckad patienterfarenhet av integrativ medicin – dvs just den integrerade kombinationen av skolmedicin och annan kompletterande terapi.

– Det finns hur många exempel som helst på detta inom olika diagnosområden och vår nya patientförening kommer att ta ett steg i taget. Närmast ska vi fokusera på att skapa dialog med vårdprofessionerna för att se var behovet av mer kunskap finns. Genom PIM kan patienter också få möjlighet att bolla de här frågorna. Det finns ett stort behov av det.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Linnéa Karlsson

Kunskapsbrist i vården

Linnéa har tidigare arbetat som rådgivare inom bland annat hälsorehabilitering, sjukskrivningsfrågor etc. Hon har bland annat utbildning i kost- och näringslära, som är ett exempel på område där hon tycker att vårdprofessionens baskunskaper brister. Det har hon också själv sett som cancerpatient. Linnéa har som forskningspatient genomgått en lyckad immunterapi. Hon har som komplement samtidigt ätit dels probiotika och prebiotika genom kosten, dels vitaminer och mineraler eftersom hon såg att hon fick näringsbrist av medicinerna.

– Inom vården är man lite förvånade över det snabba resultatet av behandlingen, och jag menar att resultatet beror mycket på kombinationen immunterapi och det jag tagit som komplement. Probiotika är också något som min onkolog rekommenderade för att klara av behandlingen. Forskning visar att behandlingen har bättre effekt om man har bra tarmbakterier, men liten eller ingen effekt om man har dåliga tarmbakterier, berättar Linnéa.

– Men de flesta onkologer säger bara nej när patienter tar upp att man vill komplettera med andra terapier. Det beror mycket på att professionen inte har kunskaper om andra terapier.

Lyssna mer på patienterna

Linnéa menar att vårdprofessionen behöver lyssna mer på patienterna och deras erfarenheter. Man måste gå in på individnivå och åstadkomma en mer personcentrerad vård. Idag är det för mycket löpande-band-principen som gäller.

– Man behöver också förstå att patientens fokus är att öka sin totala hälsa och därför är det många som även söker sig utanför den vanliga vården. I sjukvården vet man inte riktigt hur man ska bemöta det här, eftersom kunskaperna om kompletterande terapier brister.

Något som Linnéa Karlsson betonar är att kombinerande av skolmedicin och andra terapier ska ske på ett patientsäkert sätt. Det är i sig ett mycket viktigt skäl att öka kunskaperna och dialogen mellan olika vård- och terapiprofessioner.

Hon anser att det är viktigt att kunskaper om integrativ medicin och olika kompletterande terapier kommer in mer i vårdprofessionernas utbildningar. Här pekar Linnéa också på att regeringen i sitt arbete kring vårdens kompetensförsörjning för några år sedan glömde bort de kompletterande terapiprofessionerna och att inte heller patienterna finns med på ett hållbart sätt.

Många integrativa lösningar

Hon anser också att det behöver forskas mer om kombinationer av skolmedicin och andra terapier. Det finns överhuvudtaget många intressanta integrativa lösningar och utvecklingsområden för sjukvården.

– Ett exempel är att få in mer näringsmedicin i bland annat cancervården. Ett annat är att i sjukvården få in massageterapeuter med anatomisk utbildning, vilket finns i idrottsvärlden med inte inom vården. Det här är bara ett par exempel på hur vi behöver utveckla sjukvården och få in bredare perspektiv. Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar mer integrativ medicin, men här släpar Sverige efter, säger Linnéa Karlsson.

Hon pekar också på brister i patienternas möjligheter att få rehabilitering när man är sjuk. Det handlar då om det hon kallar hälsorehabilitering, inte bara arbetsrehabilitering. De flesta patienter med cancer och psykisk ohälsa får inte någon rehabilitering alls, och det gäller även många andra diagnosområden, menar Linnéa.

PIM är främst till för patienter men kommer också att ha dialog med olika vård- och terapiprofessioner, och även andra beslutsfattare i vården. Bland annat handlar det om att åstadkomma större samsyn och mer kunskapsutbyte. Exempelvis kring hur man kan möta upp patienternas önskemål och behov på ett kunskapsbaserat och bra sätt.

– För att åstadkomma mer integrativ medicin behövs starkare strukturer för utveckling av vården och att sjukvårdspersonal och terapeuter arbetar mer tillsammans. Allt för att öka patienternas hälsa, på ett patientsäkert sätt, säger Linnéa Karlsson.

Den nystartade Patientföreningen för Integrativ Medicin följs än så länge bäst på föreningens facebooksida.

Text: Staffan Nilsson