Regeringsmedaljen ”Illis quorum” instiftades år 1785 och är därmed den äldsta regeringsmedaljen. Inskriften betyder ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det” och nu har den alltså tilldelats Alexandra Charles von Hofsten för sitt arbete med kvinnors hälsa.

Alexandra är bland annat ordförande i 1,6 miljonerklubben och 2,6 miljonerklubben, har varit socialt engagerad i välgörenhetsorganisationen Stadsbrudarna sedan 1970-talet och verkat som ambassadör för Star for Life – ett utbildningsprogram som finns i Sydafrika, Namibia och Sri Lanka.

I ett pressmeddelande från Regeringen uttalar sig socialminister Annika Strandhäll med anledning av medaljutdelningen:
– Alexandra Charles har gjort stora insatser för att lyfta frågor och forskning om kvinnors hälsa. Regeringen ger henne utmärkelsen för sitt stora engagemang och sätt att inspirera.

Annika fortsätter:
– Forskning om kvinnors hälsa har länge legat efter forskning på män. Alexandra Charles olika initiativ har varit otroligt viktiga för en breddad debatt, fördjupad kunskap, nya framsteg och en mer jämställd vård i Sverige.

Vi publicerade nyligen en lång intervju med Alexandra där hon bland annat berättar om sin syn på vården och hur hon startade upp 1,6 miljonerklubben, en ideell kvinnohälsoorganisation med syfte att folkbilda och göra både vård och medicinsk forskning mer jämställd.

– Rättvisa är så viktigt för mig. Vi måste inkludera, inte exkludera, i samhället. Alla ska ha samma rättigheter – men också samma skyldigheter. Jag tror på samarbete och samverkan. Kvinnor ska självklart ha halva makten, hela livet, säger Alexandra i intervjun.

Läs hela vår intervju med Alexandra här.

Skola, vård och omsorg är för viktiga frågor för att styras av partipolitik och mandatperioder. Att vi i Sverige inte kommit längre med att kombinera skolmedicin med komplementära metoder är en brist. Detta anser Alexandra Charles von Hofsten, grundare till 1,6 miljonersklubben som driver opinion och folkbildningsarbete för kvinnors hälsa och jämlik vård. ”Vi borde ha en koalition där alla partier måste sitta ner och förhandla för att hitta långsiktighet och hållbarhet i de här frågorna”, säger hon.

I år firar 1,6 miljonersklubben 20 år. Det som började som en bestört fråga från Alexandra efter en föreläsning om kvinnor och vård (”kan det verkligen vara så här!?”) har blivit en mäktig opinions- och folkbildningsrörelse. Den har kanske inte förflyttat berg – men påverkat och räknat hem delsegrar.

Vi sitter i ett svalt konferensrum i 1,6 miljonersklubbens lokaler på Östermalm i Stockholm. Alexandra är som alltid stilig i en nougatfärgad blus. För den som vant sig vid att se nattklubbsdrottningen i skvallertidningarnas mingelreportage kommer kanske hennes patos för rättvisa och jämlikhet som en överraskning. Men det är starkt och det genomsyrar hela hennes arbete.

– Att arbeta med hälsofrågor är som att lyfta på ett lock, säger hon. Det är så mycket som samverkar och påverkar oss. Det flesta tänker livsstil, och det arbetar vi med. Men det handlar också om oro och problem, luften vi andas, arbetslöshet… Sjuksköterskornas dåliga löneutveckling o arbetssituation. Det holistiska greppet på hälsa är så viktigt, för allt hänger ihop! Det är ett oerhört stort projekt som 1,6 och 2,6 försöker göra.

Men det började, som det så ofta gör, på hemmaplan.

– Mamma hade problem med hälsan och som äldsta dotter följde jag ofta med henne till sjukvården. Vad jag såg och hörde var hur dåligt gehör hon fick för sina problem, vilken bristande respekt som fanns för den äldre kvinnans problem och den totala avsaknaden av en holistisk syn på hälsa. Mamma hade grav reumatism och olika allergier – men de olika läkarna hade ingen som helst kontakt med varandra.

En väninna som arbetade med hälsa tipsade Alexandra om ett föredrag med Läkarsällskapet. Där och då såddes fröet till 1,6 miljonersklubben, för under föredraget fick Alexandra bekräftelse på det hon upplevt vid läkarbesöken tillsammans med sin mamma:

– De talade om att kvinnor inte får rätt diagnos eftersom läkarna helt enkelt inte känner igen våra symtom, berättar Alexandra. Forskning sker nämligen ofta på unga värnpliktiga män – och män och kvinnor är inte identiskt biologiskt lika. Det kan ge fatala konsekvenser!

– Jag kände redan då att ”det här ska jag ställa mig bakom!”.

Vill förbättra villkoren för kvinnors hälsa och välmående

Föredragshållarna den kvällen, Karin Schenk Gustafsson, professor i kardiologi, och Britt-Marie Landgren, professor i gynekologi, är idag två av experterna i 1,6 miljonerklubbens starka panel av professorer, docenter, forskare, läkare, sjukgymnaster och en rad andra professioner. Panelen består övervägande, men inte uteslutande, av kvinnor. Liksom medlemmarna i klubben.

– När vi skrev stadgarna till klubben bestämde vi oss för att skriva in att även män får vara medlemmar och vara med och påverka. De är ändå halva befolkningen, och vi vill inte exkludera, vi vill inkludera. Alla kan vara med – och ju fler vi är desto starkare blir vi, säger Alexandra.

Beslutet handlar lika mycket om vetskapen att många är starkare tillsammans som att vilja göra rätt där historien har gjort fel.

– Det är ju just där vi kvinnor ofta har befunnit oss; utanför. Vi vill inte göra om samma misstag. Vi lever här och nu i ett samhälle som kommer att må bättre om vi får en attitydförändring till stånd. Och det kommer också alla män till godo när det blir bättre vård för kvinnorna, för då mår även männen och familjerna bättre.

Klubben fick sitt namn från det faktum att det då, vid bildandet 1998, fanns 1,6 miljoner kvinnor i Sverige som var 45 år eller äldre. Tio år senare bildades systerklubben 2,6 miljonerklubben för kvinnor från 25 år. Målet är detsamma – att förbättra villkoren för kvinnors hälsa och välmående. Tillsammans har klubbarna drygt 33 000 medlemmar. Båda är ideella organisationer, utan vare sig kommersiella eller partipolitiska intressen.

Stiftelsen Kvinnor & Hälsa gör just det som Alexandra insåg att forskningen saknade, när hon gick på den där första föreläsningen med Läkaresällskapet – den fokuserar på genusperspektivet och skänker pengar till forskning som är livsviktig för kvinnor.

Hjärt- kärlsjukdomar hör till de som eftersatts ur ett könsperspektiv och blev därför redan från starten blev en av 1,6 miljonerklubbens viktigaste frågor. Sjukdomsförloppet för hjärt- kärlsjukdomar ser ofta annorlunda ut för kvinnor än för män. Trots det har forskningen traditionellt enbart gjorts på män.

Varje år håller 1,6 miljonersklubben i galor över hela landet under temat Woman in Red. Förra året deltog hela 17 städer.

– Kvinnohjärtat är det vi blev kända för, säger Alexandra.

I någon liten mån kan det också bero på att kardiologiprofessorn Karin Schenk Gustafsson var en av föreläsarna från Läkaresällskapet den där kvällen när det första fröet till 1,6 miljonerklubben såddes, och blev en av de första experterna i klubbens expertpanel. Men framför allt handlar det om detta:

– Om du frågar svarar de flesta att cancer är den vanligaste dödsorsaken. Men efter 45 års ålder är det hjärt- kärlsjukdomar som skördar flest dödsoffer – och det sker många gånger i onödan, framför allt för kvinnor, som får fel diagnos, fel behandling, fel medicinering och biverkningar som läkarna inte känner igen, säger Alexandra.

Andra hjärtefrågor för stiftelsen är psykisk ohälsa, osteoporos och kvinnors cancerformer. Stipendierna delas ut till kliniska forskare i början av sina forskarkarriärer – och alltid till forskning med ett genusmedicinskt perspektiv.

– Det kommer fortfarande undersökningar som talar om ”antal personer” – och jag frågar varje gång hur många av dessa som var kvinnor? Var det alls kvinnor med i studien? Och om inte; Är det inte dags att göra om studien med ett genusperspektiv?

Så vad har hänt på de 20 år som 1,6 verkat?

– Inte tillräckligt, men mycket har hänt, säger Alexandra. Vi har bidragit till att öka insikten och förståelsen för att genusperspektivet är viktigt att ha med, att man inte  kan dra paralleller mellan kvinnor och män när det gäller hälsa, utan måste ta hänsyn till olikheterna. Och det är härligt med olikheterna! Härligt att män och kvinnor är olika – men man måste förstå att olikheterna finns och spelar en avgörande roll i hälsofrågor.

– Det är klart att jag tycker att vi har bidragit till en utveckling i rätt riktning. Jag försöker vara klok och tänka att vi är droppen som urholkat stenen – men jag skulle önskat att vi kommit längre. 

– Jag har inte tid att vänta, jag vill se saker hända nu. Inte för min skull i första hand, som är 71, utan för barn och barnbarn. Det gör mig lite bekymrad att det går för långsamt med demokrati och jämställdhet och det påverkar vår hälsa. 

För en par år sedan slog en omfattande utredning från Kommissionen för jämlik vård fast att svensk vård är allt annat än just jämlik. Utredningen är en nedslående läsning om jämlikheter baserat på kön, geografi, utbildning, inkomst, födelseland, ålder, psykisk hälsostatus och typ av sjukdom. Men utredningen om den ojämlika vården är i sig en seger, menar Alexandra Charles von Hofsten.

– Ja, för idag är merparten av experterna inom hälsa och makthavande medvetna om att den ojämlika vården finns och den drabbar alla och envar förr eller senare. Det är i sig en väldig brist – men det är en väldig framgång att vi identifierar och erkänner hur det ser ut, för det är bara då man kan börja sätta in åtgärder.

– Beskedet att regeringen, både den förra och den nuvarande, avsatt pengar till att forska om kvinnors hälsa är också en enorm seger.

Vi pratar om så vitt skilda frågor som benskörhet, som drabbar varannan äldre kvinna och var fjärde äldre man – och rätten till säkra förlossningar oavsett var du bor i landet.

– Det är självklart att förutsättningarna för jämlik vård ska finnas i alla regioner. Här talar vi om kvinnor som ska lära sig – gå på kurs till och med – i hur de ska föda barn i bil?! Vem har inte tänkt?

– Hur tror man att glesbygden ska överleva om inte kvinnor  får vård när de föder barn? Vi får helt enkelt omfördela resurserna. Vi får kanske vänta med någon trafikled i tio år för att det ska få födas barn säkert.

Och om benskörhet:

– Om behandlingarna går bättre i Västra Götaland, varför kan då inte Malmö och Stockholm (där det fungerar sämst) titta på vad de gör i Västra Götaland?
Jag drar mig för att kalla det för att ”pinka revir”, men det är ju det det handlar om.  Varföri inte införa ”frakturkedjan”, och titta på det som nu funkar bättre i någon del av landet, införa det först, och driva nya studier vid sidan av.

Saknar ett inkluderande synsätt inom vården

Alexandra Charles von Hofsten vill inte inskränka frågan om hälsa till att enbart handla om sjukvård och omsorg – det handlar om välmående, glädje och lycka. Och då ingår allt ifrån luften vi andas till kultur.

– Vi har fortfarande inte nått dithän att kvinnor och män har något så självklart som lika lön för samma arbete. Det är också en hälsofråga, ekonomi en hälsofråga, för är man frustretarad, irriterad, känner sig förfördelad, och missbelåten, då mår man inte bra. Det är inte en sund själ i en sund kropp.

– Jag är till exempel för kvotering. Jag vet att det är en het potatis utifrån perspektivet att ”jag vill väl inte bli inröstad bara för att jag är kvinna”. Men med tanke på hur långsamt den här förändringen går, så tycker jag att vi måste ta till drastiska åtgärder som vi inte har provat innan. Låt oss prova kvotering i fem år – och se om det blivit en förändring. Vi kan inte döma ut kvotering som metod innan vi har testat den!

Ett inkluderande synsätt borde också omfatta den komplementära vården anser Alexandra.

– Det komplementära tror jag är den enda lösningen. Det är en brist i Sverige att vi inte har kommit längre när det gäller att kombinera skolmedicin med komplementära metoder. Den som tror att det bara handlar om att ägna sig åt alternativ hälsokost tror jag missar väldigt mycket.

– Jag vill verkligen inte förkasta antibiotika, som ibland faktiskt behövs. Men man ska heller inte heller göra som vissa skolmedicinare och fördöma och fnysa åt örter och det som naturen kan ge.

Och väldigt politiskt?

– Ja, men aldrig partipolitiskt. Jag har alltid trott och tror fortfarande att jag kan jobba snabbare utanför partipolitiken. Det är heller inte säkert att mina värderingar och mina teser stämmer in exakt med ett partis – så för att inte tvingas vara tyst för att det inte stämmer håller jag mig utanför partipolitiken. Jag vill tänka större och inte låta mitt tänkande begränsas av partigränser.

Så skulle hon i den bästa av världar vilja se att också några av samhällets viktigaste frågor hanterades, nämligen de om skola, vård och omsorg.

– Jag inser ju att det är en utopi – men skola vård och omsorg borde ligga utanför de partipolitiska frågorna. Det är förkastligt med så korta mandatperioder – fyra år – som styr så viktiga funktioner. En regering kan sätta in åtgärder – och så åker de ut när nya tar över. Det tar ett par år innan nya makthavare satt sig in i frågorna. I bästa tar man två steg fram och ett bak. I värsta fall ett fram och två bak…

– Det är tragiskt att det ska vara så, vi borde försöka ha en koalition kring skola vård och omsorg där alla partier måste sitta ner och förhandla – och som inte påverkas av att mandatperioden är över. Vi behöver hitta långsiktighet och hållbarhet i de här frågorna. Men hur ska vi få till det om vi inte gör en förändring i systemet?

Det är lätt att låta frustration och ilska genomsyra en text med en så driven kvinna som Alexandra Charles von Hofsten, men det är inte där hon är. Driven, ja. Hårt arbetande, ja. Och otålig. Men också med en stark känsla för hur viktigt det är att ha roligt och glädja sig i livet, att återhämta sig och att njuta.

Är du duktig på att återhämta dig?

– Jag HAR varit duktig på återhämtning, men är inte fullt så bra som jag var… Kanske för att jag tycker att jag börjar få lite bråttom. Den känslan har att göra med att jag blir äldre. Tidigare hade jag all tid i världen, lättare att ägna mig åt återhämtning. Men jag försöker att boka av, tacka nej och bejaka återhämtning.

– Jag älskar att komma ut i naturen. Stad och natur – jag vill ha både och. Det finns så mycket parker och grönområden i Stockholm, det räcker att gå någonstans där naturen finns runtomkring. All slags kultur är också återhämtning för mig; att lyssna på musik, se en föreställning eller film – och att dansa, cykla, simma och bada bastu.

– Det är viktigt att ha roligt och njuta av livet. Hälsosamma saker är inte nödvändigtvis tråkiga! Det är en attityd man behöver ändra på; inte äta så mycket kött, inte dricka alkohol så ofta.

För två år sedan gifte hon om sig. Den nya följeslagaren i hennes liv är maken Bengt von Hofsten. Hon skrattar.

– Men min bästa återhämtning var att gå med min hund, som jag hade fram till för tre år sedan. Man kommer ut med en hund, för att man måste ut! Jag tror att det blir en ny hund snart… Det ger en lyckan av allt alltid ha en följeslagare.

– När vi gifte oss sa Bengt: ”Nu börjar mitt liv som hund”.

Tolv läkare på fyra månader, förvärrade sömnstörningar, smärta och stickningar i armarna. Det var juristen Robin Enanders resultat efter att ha sökt hjälp hos den svenska allmänvården för utmattningssyndrom. Riktig hjälp fick han först på Vidar Rehab i Järna där han också fick verktyg för långsiktigt välmående. Hans berättelse inledde Famnas fullsatta seminarium i Almedalen på temat ”vad är evidens egentligen?”.

Utifrån ett patient-, läkar-, forsknings – och myndighetsperspektiv diskuterade fyra paneldeltagare begreppet evidensbaserad medicin och användningen av evidensbegreppet i det svenska offentliga samtalet om vården. Moderator Maria Torshall ledde seminariet där Nina Rehnquist, professor emeritus, Sten Anttila från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Isis Amer Wåhlin, gynekolog och forskare på Karolinska Institutet och juristen Robin Enander medverkade.

Begreppet evidensbaserad medicin har myntats av den kanadensisk-amerikanske läkaren David Sacket. Han menade att frågan om evidens måste vila på tre ben – patientens preferens, klinisk expertis och forskning. Han pekade också på att evidensbegreppet riskerade att ”tyranniseras” av vetenskapliga rapporter och att de andra aspekterna av den evidensbaserade medicinen lätt skulle tappas bort. Flera av paneldeltagarna instämde i detta.

Isis Amer Wåhlin menade att hennes profession, det vill säga den kliniska sidan, ofta bortsåg från den förstnämnda – patientens preferenser. Hon exemplifierade detta med Robin Enanders berättelse, där han blev misstänkliggjord när han beskrev biverkningseffekter och försämrat tillstånd till följd av de läkemedel han fick utskrivna.

Läkarna lyssnade hellre till skolboken och praxis än att faktiskt se och uppmärksamma Robins egen historia, vilket Isis menade var vanligt förekommande då läkarkåren sällan har tid, resurser eller internt stöd inom organisationen att ge individanpassad vård eller ta till sig nyare forskning från exempelvis SBU.

Sten Anttila från SBU beskrev hur de studier som genomfördes för att ge evidens till nya behandlingar eller kliniska ingrepp historiskt mest hade byggt på kvantitativa och mätbara studier. Då patientens perspektiv och upplevelser istället kräver kvalitativa studier för att kunna mätas har dessa därmed inte utgjort grunden för de riktlinjer och behandlingar som svensk vård idag bygger på. Först på senare tid har kvalitativa studier börjat tas med i SBU:s sammanställningar av forskning. Det tar dock många år innan nya rön når läkarkåren.

Robin Enander beskrev i sin berättelse hur han till slut, efter att ha träffat tolv olika läkare, vände till Stiftelsen Vidarklinikens sjukhus Vidar Rehab, som han läst hade haft god framgång att behandla och bota utmattningssyndrom. För första gången sedan han sökte hjälp upplevde han där ett humanistiskt inslag där han blev lyssnad på. Vården byggde mycket på att skapa en regelbundenhet i kost, sömn och fysisk aktivitet anpassat efter just honom, istället för att man bara skrev ut ytterligare sömnmediciner eller andra preparat.

Professor Nina Rehnqvist menade att Robins berättelse inte var unik, att det i svensk offentlig vård är vanligt förekommande att ingen läkare får ansvar för helhetssynen på patientens hälsa, utan att man istället ofta behandlar utifrån sitt smala expertområde. Detta medför att vården inte alltid utövas med respekt för den enskilda patienten, och att denne därigenom får för liten roll i behandlingen, har för lite självbestämmande och respekteras i för liten utsträckning. Hon lyfte även problematiken med att hälso- och sjukvårdslagen egentligen inte följs och att det inte finns någon instans som verkligen har ansvar för det.

Läkaren Isis Amer Wåhlin menade också att den svenska ersättningsmodellen, där viss typ av vård eller behandling ger en viss typ ersättning från kommun eller landsting, gör att man som läkare ofta känner sig låst och begränsas i den vård man skulle kunna ge till en patient. Att utföra en ny typ av behandling eller förändra arbetssättet på ett sjukhus är därför svårt, inte minst då kulturen inom sjukhusen sällan är öppen för nya behandlingar.

Avslutningsvis argumenterade Nina Rehnqvist att det måste ske ett paradigmskifte inom vården, där läkarna hela tiden måste arbeta utifrån sitt grunduppdrag det vill säga att jobba för patientens bästa, och inte drivas av ersättningsmodeller eller rådande ovilja till förändring inom sjukhusen. För detta krävs ett klimat och ett ledarskap som tillåter detta. På så sätt kan man uppnå ett systematiskt förbättringsarbete, där vården får verktyg att utvärdera sig själv och förbättra sina behandlingar kontinuerligt. I sinom tid skulle detta leda till att patientens faktiska upplevelser får en större roll inom evidensbaserad vård, och att den så avgörande humanismen skulle genomsyra hela vårdupplevelsen.

Se seminariet i sin helhet här:

Begreppen ”evidens” och ”evidensbaserad medicin” används ofta i den politiska vårddebatten. Men vad står begreppen för egentligen och vilka olika perspektiv är viktiga att ha med när man diskuterar evidens? Famna – Riksorganisationen för idéburen välfärd – arrangerar i år ett almedalsseminarium för att reda ut den frågan.

Hur säkerställer man att forskningsrapporter, läkarens kunskap och erfarenhet samt patientperspektivet samverkar i bedömningen av vad som faktiskt är “evidensbaserad medicin”?

Panelen i Almedalen består av representanter för SBU, läkarprofessionen och patientsidan. Seminariet kommer att filmas och läggas upp i närtid på vår facebooksida. Du som är i Almedalen kan följa seminariet på plats på Strandgatan 26, onsdagen den 4/7 mellan 13:15-14:45.

Läs hela programmet här.

Nyligen skickade Famna, riksorganisationen för idéburen vård och social omsorg, ut en enkät till alla kommunal- och landstingsråd samt alla ordföranden för de kommunala nämnder som hanterar dessa frågor. Svaren visade att många lokalpolitiker är positiva till den idéburna sektorn och tycker att den borde vara mycket större.

Undersökningen visade att de 347 lokalpolitiker från 189 kommuner som svarade ville se en idéburen sektor som är 8-10 gånger större än vad den är idag. Denna åsikt syntes oberoende av politisk färg och politiskt uppdrag. I en debattartikel skriver Famna att de är glada över att se så positiva resultat, men att det nu gäller att gå från ord och önskemål till handling.

Famna lovar från sitt håll att verksamheterna ska utveckla sitt entreprenörskap och bli modigare i upphandlingarna. Detta för att kunna fyrdubbla den idéburna sektorns verksamhet till år 2030. Famna ska utöka sitt arbete med att påverka den nationella politiken för att skapa bättre förutsättningar för nya idéburna företag.

I gengäld ber de bland annat lokalpolitikerna att utveckla medborgarnas möjlighet att kunna välja idéburna och icke-vinstdrivande alternativ. De vill också att regler och lagar kring upphandling förändras så att man säkerställer att idégrund, bemötande och återinvestering av vinst blir en viktig faktor. Detta för att både kommersiella och idéburna aktörer ska ha möjlighet att tilldelas avtal. Läs resten av kraven på politikerna i debattartikeln här.

Vill du läsa mer om idéburen omsorg? Vi skriver ofta om det, så botanisera gärna på sajten. Här är den allra senaste artikeln.

Varför driver man idéburna omsorgsverksamheter utan vinstintresse? Jo, för att det finns ett innehåll, en kvalitet och en idé som i första hand bygger på ett människovärdigt sätt att se på och ta hand om varandra. Det säger Per-Arne Fijal som är verksamhetschef på Solåkrabyn utanför Järna.

Mervärden och utvecklingsmotor

Hos Solåkrabyn erbjuder man daglig verksamhet för vuxna med funktionsnedsättning och gruppboende i och utanför en bygemenskap. Allt utifrån socialterapeutisk metod, som lyfter fram en helhetssyn på människan och de positiva utvecklingsmöjligheter som man menar alltid finns hos varje individ. Det blir aldrig en fråga om ”förvaring”.

Men detta är långt ifrån självklart inom omsorgen i stort. Per-Arne Fijal menar att det på en del håll är för mycket förvaring av människor med funktionsnedsättning och att man i många dagliga verksamheter eller arbetsplatser inte har en tanke på vad arbetet ska leda till för individen.

Här har idéburna verksamheter som Solåkrabyn en fördel och en extra kvalitet som man inte tummar på i första taget. Och enligt Per-Arne kostar det inte mer för samhället. Man använder samma pengar som exempelvis kommunala verksamheter får.

– Idéburna verksamheter ger viktiga mervärden och borde få större plats i samhället. Vi är samtidigt en utvecklingsmotor när det gäller kvalitet, innehåll och utformning inom omsorgen.

Helhetssyn på mänskliga behov

Solåkrabyn är medlem i branschorganisationen Värna, tillsammans med ett 40-tal andra idéburna verksamheter som är inriktade på socialterapi (för vuxna) eller läkepedagogik (för barn och ungdom). Det är en inriktning som inspirerats av den humanistiska människosynen i antroposofin. Det handlar mycket om att se helheten och det unika i varje individ, att främst ta fasta på utvecklingsmöjligheterna och inte begränsningarna, att respektera och ge utrymme för individen och samtidigt bädda för ett liv i gemenskap, att erbjuda meningsfullt arbete och att skapa utrymme för kreativitet och ett ständigt lärande, med mera.

– Det här handlar egentligen en hel del om att möta grundläggande mänskliga behov och att verkligen utgå från en helhetssyn på människan, vilket ofta missas idag, säger Per-Arne Fijal.

Det finns flera drag i socialterapin och läkepedagogiken som man kan säga skiljer sig från många andra verksamheter i svensk omsorg. Inom Värna håller man nu på att tydliggöra dessa och även säkra upp att alla verksamheter som är medlemmar i Värna arbetar systematiskt enligt de här metoderna på ett sätt som stämmer med de kärnvärden man har sedan länge. Det är en kvalitetssäkring som man kallar Värnagarantin.

”Spegling av hur vi tycker samhället bör se ut”

Efterfrågan hos Solåkrabyn är hög och det ser Per-Arne Fijal som ett prov på att kvaliteten och innehållet i verksamheten är uppskattad. Det här kommer inte bara omsorgstagarna till del genom ett rikare liv, utan ger även mening åt medarbetarna. Ett bra bemötande mellan alla är grundmurat i kulturen här.

– Vi tar emot alla omsorgstagare oberoende hur svåra de kan vara. Vi ser alltid möjligheter att ge dem ett bättre liv och anhöriga ser också att vi anstränger oss när det blir problem. Vi försöker alltid skapa en bra atmosfär, och så ser vi även på våra medarbetare. Vi gör oss inte av med folk så fort det blir besvärligt, utan vill då istället hitta nya vägar och förbättra situationen.

– Det här är en direkt spegling av hur vi tycker att samhället bör se ut och hur vi bör ta hand om varandra. Vi är helt enkelt det vi tycker att man ska vara – och sedan försöker vi sprida det, säger Per-Arne Fijal.

En avgörande orsak till att Solåkrabyn och andra idéburna verksamheter får till sådana här mervärden och extra kvalitéer i omsorgen är just att de bygger på en idé eller ett synsätt. Man måste ju ha en genuin omsorgsidé, bortom ekonomisk vinst, för att kunna driva en verkligt idéburen omsorgsverksamhet, menar Per-Arne Fijal.

Politiker missar helheten och slimmar omsorgen

Men det finns idag en tendens i Sverige att man på olika sätt försöker slimma omsorgsverksamheter. Ibland genom att låta stora riskkapitalbolag pressa priserna i upphandlingar, vilket enligt Per-Arne Fijal påverkar innehållet och kvalitéerna negativt inom omsorgen. Det som stora omsorgsbolag erbjuder har inte samma innehåll som omsorgen i de idéburna verksamheterna. Inte minst bolagen pressar på i den här utvecklingen, medan politikerna håller masken och säger att det är bra, berättar Per-Arne.

Det här rimmar överlag dåligt med den kvalitativa inriktning som idéburna verksamheter i regel står för. Per-Arne Fijal menar att Solåkrabyn varken kan eller vill konkurrera med riskkapitalbolag genom lägre kvalitet, utan man håller fast vid specialiseringen på de kvalitéer man står upp för. Det gör också att man ofta tar emot personer som bolagen och kommunerna inte vill ha eller inte klara av.

Det finns, enligt Per-Arne Fijal, numera också en tendens att man från samhället sida vill dra ner på dagliga verksamheter för människor med funktionsnedsättning och flytta ut folk till vanliga arbetsplatser. Det ska bli mer ”arbetslikt”, säger man. Detta kan vara bra för en del, men för många är det inte alls bra, anser Per-Arne Fijal. De här tendenserna finns även i andra europeiska länder, dvs att alla ska vara på arbetsplatser och om man inte klarar det får man stanna hemma. Men att ha stöd vid boendet och vid sin arbetsplats eller sin dagliga verksamhet är mycket viktigt för många. I ett antal europeiska länder inklusive Sverige finns därför idag en bred och växande rörelse som verkar för den rätten.

– Här i Sverige studsar många personer med funktionsnedsättning ut igen från verksamheter eller arbetsplatser som exempelvis drivs av riskkapitalbolag. Flera av dem hamnar hos oss, vilket vi i sig inte alls har något emot. Men jag anser att personerna själva från början ska få möjlighet att välja hur man vill ha det och att det bör vara en rättighet att ha en meningsfull daglig verksamhet att gå till. Det verkar ibland som att samhället tycker det är ännu viktigare att personer med funktionsnedsättning bor ute i samhället och är arbetslösa, för att man då anses vara mer ”normala”, säger Per-Arne Fijal.

– Vad politikerna missar då är just helheten. Vi jobbar med hela människan och hennes livssituation. Det är det som ger resultat och som är vår idéburna styrka.

Att själv få välja den vård som fungerar och hjälper oss att hitta tillbaka till hälsa är både en fråga om mänskliga fri- och rättigheter och en demokratisk fråga. Det menar bland andra journalisten och tidigare chefredaktören för tidningen Hälsa, Maria Torshall, i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Artikelförfattarna pekar särskilt på att vi i Sverige betalar lika mycket för vården som i Tyskland, Frankrike och Schweiz, men att vi har betydligt mindre möjlighet att välja inriktning för vår egen vård. Många europeiska länder har större öppenhet för och använder mer komplementär vård, och det stämmer enligt viss statistik också väl med vårdtagarnas val.

En högprofilerad motståndare till komplementär medicin, Mats Reimer, håller inte med i en replik till debattartikeln. Han tycks vilja minska den redan begränsade valfriheten ytterligare i Sverige och antyder att det handlar om kvacksalveri. Han menar bland annat också att alternativmedicin inte ska bekostas med skattemedel och att länder som Schweiz och Frankrike inte ses som förebilder.

Men Maria Torshall med flera skriver i en slutreplik att det är stor skillnad på alternativmedicin och komplementära/integrativa vårdformer som integreras med skolmedicinen. Man menar också att integrativa metoder som fungerar för tyskar, schweizare och fransmän även kan läka svenskar. 67 procent av svenska folket skulle dessutom enligt en Novus-undersökning uppskatta om deras läkare även hade kunskap om komplementära metoder.

Artikelförfattarna pekar också på att den integrativa medicinen står bredare på alla de tre evidenspelare som den evidensbaserade medicinens fader David Sackett beskrev: 1 Extern evidens – resultat från studier, 2 Intern evidens – läkarnas kliniska expertis, 3 Patientens preferens. Man hävdar att det behövs vård som är evidensbaserad på riktigt.

Med tanke på att hela 40 procent av alla patienter på medicinvårdsavdelningar vårdas på grund av läkemedelsbiverkningar är det hög tid att tänka om och släppa den läkemedelsreligiösa tron att varje sjukdom ska behandlas med piller, skriver artikelförfattarna avslutningsvis.

Vården i Sverige kostar oss som lever här ungefär lika mycket som den kostar för invånare i exempelvis Tyskland, Frankrike och Schweiz. Men i Sverige har patienter betydligt mindre frihet att utifrån sina egna behov även välja komplementära väl bepövade vårdformer för att återfå sin hälsa. Detta trots att intresset för det är stort i Sverige, samtidigt som vi själva betalar mycket för vår vård via skatten.

Det här blir tydligt när man jämför hur några europeiska länders sjukvårdssystem fungerar och finansieras. Den valfrihet vi har i Sverige handlar inte så mycket om innehållet i vården, utan mest om vem som ska utföra vården. Dvs hos vilken vårdgivare och i vilken driftsform – sjukvårdsföretag eller landsting – man kan få sin vård. Däremot är möjligheten att välja komplementär vård – som komplement till övriga vården – mycket begränsade i Sverige jämfört med flera andra europeiska länder. De här skillnaderna i valfrihet kan delvis förklaras av att vården i vårt land är mer centralstyrd.

I Sverige, Tyskland, Frankrike och Schweiz ligger de allt mer ökande sjukvårdskostnaderna idag ungefär på samma nivå – mellan 11 och 12 procent av BNP. I Sverige handlar det enligt en debattartikel i Dagens Samhälle om ungefär 48.700 kronor per invånare. I Storbritannien är sjukvårdskostnaderna lägre, kring 9 procent av BNP. Det här betalas av invånarna på olika sätt i respektive land. Med undantag för Schweiz handlar det till allra största del om offentlig finansiering – i Sverige och Storbritannien genom skatter, och i Tyskland och Frankrike genom obligatoriska socialförsäkringar.

Systemet stämmer inte med folkviljan

Hur är det då med patienternas möjligheter att i någon mån välja innehållet i den vård man betalar för? Detta är viktigt av flera skäl. Människors hälsa är individuell, sjukdomsbilden och bakomliggande orsaker ser ofta olika ut och vi reagerar olika på behandlingar vi får. Att ha en viss valfrihet kring sin egen vård är också en demokratisk fråga.

En stor del av befolkningarna i de jämförda länderna vill ha möjlighet att, utöver den gängse vården, välja komplementära eller integrativa vårdformer. Det gäller även Sverige. En Novus-undersökning för ett par år sedan visade att 67 procent av svenska folket och 76 procent av kvinnorna vill att läkarna har utbildning även inom komplementär/integrativ medicin. 43 procent hade någon gång genomgått en komplementär/integrativ behandling. Men möjligheterna att välja detta i den offentligt finansierade vården är mycket begränsade i Sverige. Här stämmer inte systemet så bra med folkviljan. Även i Storbritannien finns en liknande klyfta mellan människors intresse för komplementär vård och möjligheten att välja detta. Men där är å andra sidan vårdkostnaderna klart lägre än i Sverige.

Man kan alltås säga att vi i Sverige betalar lika mycket för vården som man gör i Tyskland, Frankrike och Schweiz, men att vi ändå får ut lika lite valfrihet i vården som i Storbritannien, där skattebetalarna betalar mindre för vården.

Valfrihet i vården, eller brist på valfrihet, verkar bland annat hänga ihop med traditioner och vilken väg finansieringen tar i olika länder. I Sverige och Storbritannien tas pengarna in via skatter och här styrs vården mer centralt, vilket ger små möjligheter till valfrihet. I Storbritannien har centralstyrningen också lett till en gigantisk vårdapparat och nedskärningar pga ekonomiska problem. I Tyskland och Frankrike, där man tar in pengarna via obligatoriska socialförsäkringar, är vården inte lika centralstyrd. Här är vården mer anpassningsbar och ger mer utrymme för olika inriktningar.

Sverige sämst på valfrihet

I många europeiska länder är man överlag mer öppna för komplementär vård än i Sverige. Inte minst i Tyskland, Frankrike och Schweiz. Enligt studier använder tre fjärdedelar av skolmedicinskt utbildade tyska läkare även komplementär eller alternativ medicin i sitt yrke. I den tyska befolkningen använder sig 75 procent av komplementär eller naturmedicin. Lagstiftningen i Tyskland innehåller också särskilda komplementära terapiinriktningar. Man lägger även större vikt vid beprövad erfarenhet än man gör i Sverige. Metoder som visar sig fungera och vara ofarliga ska få finnas tillgängliga. Sedan lång tid tillbaka har tyskarna möjlighet att välja sin vård, och staten fokuserar mer på patientsäkerheten.

I Frankrike kretsar vården mer kring den enskilda läkaren som patienten besöker. Läkarna ska vara skolmedicinskt utbildade, men kan också ha vidareutbildning i och rätt att ordinera komplementär medicin. Enligt studier använder sig 75 procent av befolkningen av alternativa läkemedel, och 36 procent av läkarna, mestadels allmänläkare, använder minst en komplementär eller alternativ metod.

I Schweiz finns ett mycket utbrett intresse för komplementär medicin. Som ett resultat av folkomröstningen 2009 finns rätten till komplementär vård inskriven i den federala lagstiftningen. Av de schweizare som genom sin sjukvårdsförsäkring har tillgång till komplementär medicin väljer nära 80 procent sådan vård i någon utsträckning.

Det finns alltså betydande skillnader mellan Sverige och andra jämförbara länder när det gäller möjligheten att i viss mån välja innehåll och inriktning i sin egen vård, vilket många människor vill kunna göra. Tyvärr kommer Sverige ut sämst i den här jämförelsen, särskilt när man väger in vad vi betalar för sjukvården.

Vilka typer av vård vi får tillgång till styrs mycket av forskning, men också vilka experter myndigheter och politiker lyssnar på. När det gäller bedömning av olika komplementära vårdformer som många människor i Sverige vill ha tillgång till är det ibland fel ”experter” utan egentlig sakkunskap på området som får genomslag för sina synpunkter. I Tyskland däremot har man en annan ordning för detta, därför att man vet att sanningsmonopol begränsar vården och även kan vara direkt farligt.

Ger minskad valfrihet och mer pillervård

– Det är viktigt att svenska politiker och myndigheter lyssnar på en större bredd av experter, annars riskerar vi att en dominerande uppfattning präglar hela fältet. Följden blir då minskad valfrihet för patienterna. Mångfalden i hur vård kan bedrivas går förlorad och vi får en alltför pillerinriktad medicin, säger Ursula Flatters, läkare och en av grundarna av Stiftelsen Vidarkliniken.

Hon pekar på att omkring 90 procent av all medicinsk forskning sker inom läkemedelsbolagen, samtidigt som vi särskilt i Sverige har en snäv syn på evidens och en s.k. evidenstrappa som passar utmärkt för läkemedel, men sämre för många andra väl fungerande behandlingar. Vårdinsatser som exempelvis har med fysisk beröring att göra går det inte att göra dubbelblinda studier på och de får då inte samma genomslag i vården. Läkemedelsbolagen har fått en för stark ställning, menar Ursula Flatters.

Fel experter kommer till tals

Det finns flera exempel på när myndigheter och politiker rådgör med för få experter, och ibland rent av fel experter, och på så sätt stänger ute vissa vårdinriktningar. Nyligen anmälde exempelvis Psykoterapicentrum Socialstyrelsen för att de vid utformandet av riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom valt en expertgrupp som bara har kunskaper inom vissa metoder och som man även anser är jävig.

Ursula Flatters menar att det här med att lyssna på fel experter är ganska vanligt när det gäller komplementär eller integrativ vård, exempelvis den antroposofiska vårdinriktningen. Här har bland annat åsikter från en professor i molekylärbiologi fått stor tyngd, trots att han rimligen inte vet särskilt mycket om antroposofisk vård och dessutom bedöms ha kopplingar till läkemedelsindustrin.

– Det är generellt sett varken rimligt eller etiskt försvarbart att utifrån en professorstitel eller liknande missbruka sin auktoritet genom att uttala sig partiskt negativt om sådant man faktiskt inte har kunskaper om – och att beslutsfattare lyssnar på detta. Sådant är ju samtidigt även respektlöst gentemot de många patienter som har goda erfarenheter av och efterfrågar de vårdformer som diskuteras. Man ska säkra kvaliteten i all vård, men det måste gå till på ett annat sätt än att tillfråga personer som inte kan bedöma denna kvalitet.

Här kan man dock invända att dessa ”experter” kanske har kompetens att bedöma om en terapiform är vetenskaplig eller inte. Men ett problem, menar Ursula, är att dessa personer ofta har förutfattade meningar om de vetenskapliga underlag som finns kring terapierna. Vetenskap är inte bara en enda sak och god evidens både kan och måste se lite olika ut beroende på angreppssätt, komplexitet, individanpassning etc i olika terapiformer.

Tyskland har lagar emot sanningsmonopol i vården

I Tyskland har man mer av vetenskapspluralism än i Sverige, och det ger en bredare syn på vad som är god evidens i vården. Vetenskapspluralism är ett begrepp som är förankrat i den tyska lagstiftningen och som man använder i officiella dokument. I Tyskland är man överhuvudtaget mer öppen för olika vårdformer och det finns även ett lagstiftat erkännande av vad man kallar särskilda terapeutiska system – både i den tyska sociallagen och läkemedelslagstiftningen. Jämfört med Sverige lägger man större vikt vid beprövad erfarenhet, dvs. läkarens kompetens i möte med patienten. Och man värnar mer om valfrihet för patienterna och en större mångfald av vårdformer. Det här gäller även flera andra europeiska länder, inte minst Frankrike och Schweiz. Ursula Flatters anser att Sverige på ett strukturellt sätt behöver ge de yrkesverksamma i vården en starkare röst.

Ett viktigt syfte med de tyska reglerna är att enskilda medicinska doktriner inte ska kunna upphöjas till oemotsägliga sanningar. Det ska alltså inte råda något sanningsmonopol på medicinområdet. Lagarna kom till som följd av den välkända neurosedynskandalen i början av 60-talet som drabbade många i Tyskland, och där ett läkemedelsföretag med vetenskapligt stöd hade hävdat goda effekter av sin produkt.

– I Tyskland insåg man då faran med att inte rådgöra med experter på flera olika områden inom vården. Man var oroliga för att läkemedelsbolagen skulle ta över för mycket. Det inrättades nya kommissioner eller expertgrupper till det tyska läkemedelsverket. Inriktningen var och är fortfarande att man som myndighet måste vända sig till experter som har kunskap inom olika terapiformer och att det är terapiformerna som själva utser sina experter, berättar Ursula Flatters.

Särskilda expertgrupper inrättades för växtbaserade läkemedel, antroposofiska läkemedel respektive homeopatiska läkemedel. Det tyska läkemedelsverket skriver uttryckligen att man utifrån en vetenskapspluralism enligt läkemedelslagen ska ta hänsyn till de specifika aspekterna som gäller särskilda terapiriktningar och att de speciella kommissionerna ska tillföra den medicinska sakkunskapen inom respektive terapiriktning.

– Det här är ett sakligt och riktigt sätt att arbeta på som gäller inom många andra områden. Dvs att rådgöra med experter som verkligen är experter inom respektive terapiområde som diskuteras. Det borde vara en självklarhet, säger Ursula Flatters.

Att kombinera den vanliga sjukvården med komplementära metoder – dvs att använda integrativ medicin – är både effektivt, säkert och ekonomiskt. I många länder är det här en naturlig del av vården, dock inte i Sverige som har mycket att lära. Under ett seminarium i Riksdagen nyligen visade den tyske professorn Harald Matthes med hjälp av fakta och forskning varför integrativ medicin är så viktigt – och egentligen så självklart.

F.d. socialminister Bengt Westerberg, som var moderator under seminariet, säger i en kommentar att man i Sverige skulle kunna ha större öppenhet till integrativ medicin, men han menar också att allt inte är bra och den skepsis som finns är ibland berättigad. Han tycker att det även är viktigt att lyssna på patienterna. Samtidigt kan vi inte frångå kraven på att visa vilka metoder som är effektiva och vilka som inte är det. När det gäller hur man visar detta, dvs evidenskraven, menar Bengt Westerberg att vi kanske kan behöva ta hänsyn till flera faktorer än vi gör idag.

Missuppfattningar om vetenskap och evidens

Seminariet hade rubriken Framtidens vård – enfald eller mångfald? Huvudtalare var Harald Matthes, som är medicine doktor, professor i integrativ medicin och avdelningschef på Hospital Havelhöhe i Berlin. Han pekade genast på en grundläggande missuppfattning.

– Många tror att medicinsk vetenskap bara är ren naturvetenskap, medan få ser att det även är human- och socialvetenskap. Medicin är också främst en action-baserad empirisk vetenskap, inte en naturvetenskap.

Integrativ medicin kan definieras som en integrerad kombination av både konventionella och komplementära terapier. Det rör sig om komplement till den konventionella vården, inte alternativ. Exempelvis kan det handla om yoga, chi gong, mindfulbaserad stressbehandling, massage, örtmedicin, akupunktur, konstterapi, musikterapi, rörelseterapi och mycket mer.

Konventionella terapier inom skolmedicinen brukar beskrivas som genomgående vetenskapligt baserade och testade. Men Harald Matthes pekar på att den bilden inte stämmer. Inom exempelvis kardiologi, som är det område där man anses ha bäst evidens, är bara 11,5 procent av det man gör testat med randomiserade kontrollerade studier (evidensnivå 1b). Motsvarande siffra inom onkologi är endast 6 procent.

Harald Matthes betonar också att evidens egentligen är ett vidare begrepp än vad många tror. Enligt mannen bakom begreppet, David Sacket, står evidensbaserad medicin på tre pelare: 1) Extern evidens, dvs vad vi vet från studier, 2) Intern evidens, dvs läkarnas kliniska expertis, 3) Patientens preferens. David Sacket såg redan tidigt risken att för stor vikt skulle komma att läggas på den externa evidensen. Och just så har det blivit.

– Det finns idag en obalans mellan dessa tre evidens-pelare, inte minst i Sverige. Man tittar mest på extern evidens, säger Harald Matthes.

Han pekar på att den integrativa medicinen integrerar alla tre evidenspelarna. Det innebär samtidigt att vi måste forska inom dessa olika fält och då är det, enligt Matthes, viktigt att utforma studierna utifrån de frågor vi vill ha svar på. Bland annat behövs kvalitativa studier. Randomiserade kontrollerade studier är inte alltid den bästa studiedesignen och detta bör man titta på när man diskuterar riktlinjer i sjukvården, menar han. Integrativ medicin innebär ju en blandning av vårdmetoder (s.k. multimodala metoder) och då behövs mer pragmatiska tester samt att man kombinerar flera typer av studier till en samlad evidens.

Starkt forskningsstöd för komplementära metoder

Komplementära och integrativa metoder har väldigt mycket forskning att luta sig mot. Harald Matthes ger exempel på hur många studier som publicerats det senaste året (PubMed 2017): Integrativ medicin över 6000 studier, icke farmakologiska metoder cirka 2500 studier, komplementär och alternativ medicin (CAM) nära 3 800 studier, mind-body-medicin cirka 770 studier. Bara inom området antroposofisk medicin publicerades förra året cirka 80 studier.

Komplementära och integrativa metoder betonar mer det salutogena (hälsoinriktade) än de konventionella mer patogena (sjukdomsinriktade) terapierna. Det salutogena handlar mer om kroppens förmåga att läka sig själv med hjälp av egna resurser. Detta fungerar även på genetisk nivå, berättar Harald Matthes. Här kommer han in på den s.k. epigenetiken, en sorts länk mellan arv och miljö där en gen antingen kan vara aktiv eller passiv.

­– Vi vet idag att det epigenetiska – som påverkas av vad vi gör, vad vi tänker, vad vi känner osv – är mycket viktigt för vårt genuttryck. 95 procent av genuttrycket i cellen kommer inte från insidan av cellen, utan är information som kommer utifrån, vilket också inkluderar vårt psyke och vår spirituella dimension. Det epigenetiska är väldigt kraftfullt för att påverka våra gener. Det är skälet till att icke farmakologiska interventioner, som t ex stressreducerande metoder etc, är effektiva.

Harald Matthes ger ett exempel från en studie vid Harvard Medical School. Här mättes 500 kända stressgener hos patienter som sedan genomförde en halvtimma meditation per dag. Efter 7 dagar var 453 av stressgenerna ”nedreglerade”.

Ofta effektivare, säkrare och billigare med integrativ vård

Harald Matthes pekar på att effektiviteten i konventionella läkemedel oftast är överskattade, medan de icke farmakologiska behandlingarna är underskattade. Exempelvis inom kardiologi. Hjärtfel är den vanligaste dödsorsaken i västvärlden och inom läkemedel är det, enligt Matthes, blodtryckssänkande mediciner som står för störst försäljning och ekonomisk vinst. Men hur effektiv är behandlingen jämfört med integrativa metoder? Enligt studier tycks exempelvis metoder som mindfulbaserad stressreducering och ändrad livsstil vara 10-15 gånger effektivare än vanligt förekommande läkemedelsbehandling.

– Men i verkligheten får mindre än 3 procent av patienterna en hint om att ändrad livsstil och minskad stress är effektivare, medan omkring 100 procent av patienterna får dessa läkemedel. This is big bias, säger Harald Matthes.

Han pekar också på att 80 procent av kroniska sjukdomar i västvärlden är associerade med livsstil. Att ändra livsstil är svårt, man måste prata med och utbilda patienten. Läkemedel går däremot snabbt att skriva ut och blir ekonomiskt ersatta. Program för ändring av livsstil är mer komplexa och för det mesta ger de inte ekonomisk ersättning.

Hur effektiva är då läkemedel som används inom integrativ medicin? Som exempel tar Harald Matthes den vanligaste sjukdomen – infektion i övre luftvägarna – och en studie av 12.000 patienter inom antroposofisk medicin. Det visade sig att man fick lägre andel komplikationer av infektionerna. Och inte minst användes antibiotika bara i 5,5 procent av fallen, medan motsvarande siffra inom den konventionella vården enligt andra data var 40-80 procent.

Läkemedel inom komplementär och alternativ medicin (CAM) har generellt också betydligt mindre biverkningar. Inom ett nätverk av CAM-läkare studerades över 300.000 förskrivningar för nära 45.000 patienter. Negativa biverkningar uppstod i bara 0,03 procent av förskrivningarna och 0,22 procent av patienterna. Det var mellan 10 och 1000 gånger mindre biverkningar, och dessutom mindre allvarliga biverkningar, jämfört med den konventionella medicinen.

Integrativa metoder har ofta även betydande ekonomiska fördelar. Harald Matthes ger ett exempel från sjukhuset i Berlin där han själv är verksam. Där har man på en viss klinik under senare tid använt ett multimodalt koncept för patienter med kronisk smärta, bland annat med psykoterapi, musikterapi, läkeeurytmi med mera.

– Sjukförsäkraren ser att det här blir betydligt effektivare och billigare och ber oss utöka den här verksamheten. För dem är det här inte en diskussion om integrativ medicin i sig, utan en fråga om ekonomi och hur nöjda patienterna är.

Stora möjligheter att förbättra vården

Harald Matthes betonar att han inte främst vill visa hur dålig den konventionella medicinen är, utan hur mycket som kan förbättras. Här är integrativ medicin ett viktigt bidrag. Den kombinerar det bästa ur konventionell och komplementär medicin, och integrerar på ett bredare sätt olika aspekter av evidensbaserad medicin. Hos patienterna finns stort intresse för integrativ medicin och läkare som kan erbjuda detta har dubbel kompetens. Den integrativa medicinen är mer holistisk och hälsoinriktad, och den är både effektiv och säker.

Ett problem i Europa är att det ekonomiska stödet för integrativ medicin är litet, säger Harald Matthes. Han pekar på att 90 procent av medicinska studier är farmakologiska studier och 90 procent är finansierade av läkemedelsindustrin. Även om integrativ medicin är mycket vanligt i flera europeiska länder finns här mycket begränsade ekonomiska medel för detta, medan man i USA har ett speciellt program för integrativ medicin med en budget på över 300 miljarder dollar per år. I USA är det här en naturlig del av vården, och det är inte minst hälsoförsäkringsföretag som kräver integrativa valmöjligheter hos vårdgivarna, därför att försäkringstagarna efterfrågar detta.

Torkel Falkenberg, Associate Professor in Health Care Research vid Karolinska Institutet, pekade bland annat på att icke farmakologiska interventioner är lovande, att de minskar sjukvårdskostnader, att de innebär fördelar för patienten och har mycket lite bieffekter. Han menar att sådant borde styra hur sjukvårdssystemet utvecklas också i Sverige. Jag tror det kommer, sa Torkel Falkenberg och pekade på att det finns en del goda exempel på det här området även i vårt land.

Mats Pertoft, riksdagsledamot från Miljöpartiet, säger i en kommentar efter seminariet att vi kan få bättre hälsa, sänkta kostnader och nöjdare patienter i Sverige om vi kan lära oss att utnyttja integrativ vård i samarbete med skolmedicin på de områden där det är bra. Han tycker det är viktigt att alla krafter som är intresserade av integrativ medicin söker dialog med skolmedicinen och hittar vägarna framåt för hur vi kan vidga vårdbegreppet i Sverige.

Här kan du se ett sammandrag från riksdagsseminariet. För fler klipp, besök vår Youtube-kanal.