7 mars, 2016

En blind systemtro och det individuella ansvaret

En blind systemtro lägger det egna omdömet åt sidan och överlåter ansvaret att tänka åt någon annan.…

LÄS MER

En blind systemtro lägger det egna omdömet åt sidan och överlåter ansvaret att tänka åt någon annan.

Som ni kanske läst ordinerade professor Karin Dahlbergs mer humaniora och vetenskapsteori för en bredare, mer nyanserad och öppnare syn på vetenskap och vård (se ”Smal syn på vetenskap lämnar många utan vettig vård”). Till saken hör att Karin Dahlberg långtifrån är den enda som ser hur bristen på humaniora, filosofi och en bredare bildning får kusliga konsekvenser för den etik som ligger till grund för vårt samhälle.

Exakt samma analys kom också från Hans Ruin, verksam vid Södertörns Högskola, när han förra veckan gav sig in i debatten om Paolo Macchiarini och Karolinska Institutets akademiska kultur.

De flesta har väl hört historien nu: KI, Sveriges mest välrenommerade medicinska lärosäte, har sedan länge både professorer i medicinsk etik och ett etiskt råd som ska granska och godkänna forskning och försök som pågår där. Och ändå: hur kommer det sig att denna högteknologiska jätteinstitution med 5233 anställda, komplett med etiskt råd, professorer i etik och tydliga ansvarsfördelningar anställer en kirurg på falska meriter, tillåter att han opererar in konstgjorda luftstrupar på patienter (något som inte ens är teoretiskt möjligt!) och sedan sopar igen spåren efter honom när det visar sig att han förfalskat resultaten av operationerna och att patienterna dog under stora kval?

Personligen tror jag liksom Hans Ruin att svaret ligger i den djupare samhällstrenden som går mot en gradvis ytligare, snävare och fundamentalt sett omänskligare syn på vetenskap. Och den trånga och filosofiskt ogrundade synen på vetenskap kommer sedan att i allt högre grad diktera villkoren för våra liv.

Hans Ruin (den yngre) säger det såhär:
”Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet.”

Hans Ruin (den äldre) intresserar sig också för samma fråga uttrycker det så här i en essä från 50-talet:
”Det är sant att också det förutsättningslösa sanningssökandet ofta kan gömma ett omänsklighetsfrö. När tanken brytes ut ur sitt sammanhang med själslivets andra element och överlämnas helt åt sig själv vandrar den lätt ut i en snövärld av abstraktioner. Obeboeliga rymders kyla slår emot oss. Intellektet ensamt når aldrig fram till en människa, skapar aldrig kontakt, ännu mindre liv. Vad intellektet umgås med är tankar, föreställningar, begrepp, där livets omedelbara kvaliteteter till sist försvinner i vetenskapliga scheman och diagram. Intellektet i logisk renodling leder ofta till hårdhjärtad rationalism, där man skriver lagar för människorna som de aldrig kan följa, emedan de inte är enbart förstånds- eller förnuftsvarelser, utan skapade av kött och blod.”

Genom att ersätta vår egen omdömesförmåga med vetenskapligt skolade expertutlåtanden, som vi sedan kallar för objektiva, evidensbaserade och vetenskapligt bevisade, fråntar vi oss själva det kanske mest värdefulla vi har: vårt eget tänkande och vårt eget ansvar.

En blind systemtro, vare sig det är på vetenskapen, på idén om den ”överlägsna rasen” eller på det kommunistiska manifestets ofelbarhet, är någonting av det farligaste och det svåraste vi som människor har att förhålla oss till. Helt enkelt för att den lägger det egna omdömet åt sidan och överlåter ansvaret att tänka åt någon annan.
Har vi riktigt tur innebär Macchiarinimisären därför ett tillfälle till skärskådning. Där, kan man hoppas, får vi till slut syn på inte först och främst en psykopatisk kirurg och en dysfunktionell akademisk institution, utan vad som händer när vi överlåter vårt omdöme och vårt ansvar till en vetenskap baserad på intellektet i logisk renodling utan hänsyn till att vi inte är enbart förstånds- eller förnuftsvarelser, utan skapade av kött och blod. Därför behöver vi en mänskligare vetenskap. Vi behöver humaniora, filosofi och antroposofi.


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.


Biodlaren Peter Schneider Vingesköld
Foto: Erik Olsson.
27 februari, 2016

Biodlaren Peter Schneider Vingesköld om binas situation

För fyra år sedan började det dyka upp artiklar om honungsbin i tidningarna. De handlade om att bina inte mår särskilt bra och att deras ohälsa kan få stora negativa konsekvenser för oss människor. Vad har hänt sedan dess? Peter Schneider Vingesköld, biodlare sedan 40 år, berättar.…

LÄS MER

För fyra år sedan började det dyka upp artiklar om honungsbin i tidningarna. De handlade om att bina inte mår särskilt bra och att deras ohälsa kan få stora negativa konsekvenser för oss människor. Vad har hänt sedan dess? Peter Schneider Vingesköld, biodlare sedan 40 år, berättar.

Tyvärr är läget i stort sett oförändrat. Forskarna famlar fortfarande i mörker. De yttre hoten som man hittills har ringat in kvarstår. Då menar jag allt ifrån aggressiva kvalster, sjukdomar, sofistikerade jordbruksgifter till ensidig näring och svält. I början av året träffade till jag till exempel Günter Friedman, demeter-certifierad biodlare i Tyskland. Han berättade om landets problem med monokultur, framför allt alla biogasodlingar, där det odlas vall som slås flera gånger och alltid innan blomningen. Det blir inget alls kvar till bina. I Sverige är jordbruken fortfarande förhållandevis små och inte lika högavkastande och landskapet är till största del rätt skiftande.

Något jag däremot tycker att det talas alldeles för sällan om i sammanhanget är vilken roll biodlaren spelar. I USA, där Colony Collapse Disorder (CCD) har dödat fler än 10 miljoner bisamhällen under sex år, börjar det höras röster om att vi pressar bina för hårt. Där är visserligen biodling en gigantisk industri och läget mångfalt värre än hos oss. Jag är helt övertygad om att världens biodlare skulle kunna göra mycket mer för att stärka bisamhällenas vitalitet så att de blir mer motståndskraftiga mot alla yttre faror. Problemet är att de flesta biodlare är rörande överens om att de redan gör allt rätt.

Ända sedan slutet av 1700-talet, då kupor med rörligt vaxbygge infördes i biodlingen, har vi kunnat studera bisamhällena i detalj och kunskapen vi fick har gett oss möjligheten att ingripa i binas liv. Vår strävan efter att söka ny kunskap har lett till stora förbättringar för biodlingen. Idag har vi dock förlorat känslan och respekten för helheten och vår girighet har lett till ett maximalt utnyttjande av bisamhället. Bisamhällets naturliga förökning förebyggs, fördröjs och förhindras. Biodlaren åstadkommer konstgjord förökning där man odlar drottningar som flyttas runt utan hänsyn till samhörigheten mellan drottningen och arbetsbina. Bin har blivit odlingsmaterial och produktionsmedel. I mitten av 1800-talet, lyckades man förädla fram sockerbetor med högre sockerhalt vilket resulterade i att sockerpriset sjönk. Det blev då lönsamt att ta all honung från bina på hösten och låta dem övervintra på socker istället. Att ersätta all honung med raffinerat socker på hösten är idag en självklarhet bland de flesta biodlarna.

Hur ska vi göra i framtiden? Ja, att bara låta bina vara, att återgå till tiden före alla ingrepp, tror jag inte är möjligt. Att bara fortsätta på den inslagna vägen går inte heller. Då återstår bara att hitta ett nytt sätt att förhålla oss till bisamhället. De senaste två åren har jag ägnat åt att skriva en bok om min biodling. I den vill jag väcka förundran och respekt för bisamhällena och lära ut praktiska metoder som följer och stödjer bisamhällets naturliga liv. Bara det faktum att bisamhället har utvecklats under 90 miljoner år och människan bara har funnits i 200 000 är en hisnande skillnad. Hur kan vi tro att vi vet bättre? Ta sammanhanget mellan bina och idisslarna som exempel: Bina sprider jästsvampar (som finns i vissa blommor) och mjölksyrabakterier (som bina har med sig) bland blommor, idisslarna äter blommorna och med hjälp av jästsvamparna och mjölksyrabakterierna kan de omvandla cellulosa till högvärdiga proteiner i sina magar.

I bästa av världar får fler bisamhällen leva ett mer naturligt liv; de får föröka sig på ett naturligt sätt, de får välja de drottningar de själva vill ha, de får bygga sina vaxkakor fritt och de får övervintra på den honung de så ihärdigt samlat in under säsongen och inte på socker. Och biodlarna förstår äntligen att bisamhället inte är någon byggsats med utbytbara delar, utan en hel organism.

Nu börjar det bli vår och jag längtar efter mina bin. Jag hoppas på en varmare och soligare sommar än den förra året. Med 4 grader på midsommarafton var det en av de tuffaste för bisamhällena på många år. Den honung de ändå lyckades samla mellan regnskurarna fick de behålla, jag och mina kunder blev utan. Men vintern verkar bli kort och det ger förutsättningar för en bra start på årets bi-säsong. Snart kan de flyga ut och bajsa för första gången sedan november och då får jag veta vilka samhällen som har klarat vintern. Hjälp mig att hålla tummarna!

I mars kommer Peter Schneider Vingesköld ut med en ny bok om bin: ”Handbok i naturlig biodling”.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Foto: Erik Olsson
9 februari, 2016

Något om konst och hantverk

Vad är konst? Den frågan diskuterades hett både teoretiskt och platoniskt den gång jag gick på konstskola för länge sedan. Då förstod jag ingenting, det var för mig en allt för svår fråga att formulera sig kring i ord och mening.…

LÄS MER

Vad är konst? Den frågan diskuterades hett både teoretiskt och platoniskt den gång jag gick på konstskola för länge sedan. Då förstod jag ingenting, det var för mig en allt för svår fråga att formulera sig kring i ord och mening.
Om jag skulle försöka nu, med utgångspunkt i de erfarenheter och upplevelser jag gjort, så märker jag att jag har ju redan prövat och lika många gånger glömt.
Varje gång jag begripit har jag låtit den nyfunna sanningen glida och upplösas lika fort.

Men om jag för er som läser detta skall försöka fånga den fågel som flyger mig förbi och beskriva den fläkt av duvvita vingar som omger mig, så börjar det med ull.

En duva i handen

Hantverket står för tradition och urgammal kunskap om material och metod. Det är vägen jag måste gå. Från att tvätta ull till tesning, kardning och sammanfiltning, planering och arbetsupplägg i tur och ordning allt efter materialets begränsningar och förutsättningar.
Det är lustigt att ordet tova som heter felt på engelska betyder just känna.
För när jag kommit så här långt i arbetsprocessen är det dags att känna.
Jag lägger råmaterialet till min duva i mina händer, knådar, vänder, vrider, ser och känner. Fattar nytt grepp med de starka tumbenen, trycker, pressar, formar. Klämmer fram själva livet i duvan som vill ut! Klämmer så som Askeladden från den norska folksagan klämde ut saften ur osten för att överlista jätten!

Så plötsligt har jag den här i min hand, flygfärdig klar.
Förbluffad får jag se att halsen är sträckt eller kokett på sned, bröstet uppburrat och huvudet under vingen eller stjärten i sväng och blicken så nyfiken stolt…
Som den Svenska konstnären och formgivaren Tyra Lundgren sa: Får man bara något formbart i sina händer så vill liksom händerna av sig själva forma en fågel.

Ja så går skapandet till när huvudet står still!

Till Washington

Mina 33 vita duvor skall flyga till Washington och slå följe med en sällsam karneval av handgjorda väsen i hantverksutställningen Next Level Craft. Se och följ!

Noas Ark

I Gamla testamentet sänder Noa trefaldigt ut en duva för att söka efter fast mark. Första gången kom den tomnäbbad tillbaka, andra gången bar den en grön olivkvist i sin näbb, tredje gången kom den alls inte tillbaks.

Så sänder också jag ut mina duvor i världen att söka det goda land där människor och djur kan slå bo i fred med varandra.

Efter hantverk kommer konst

Att hantverket är viktigt i skolslöjden idag kan inte nog försvaras och lyftas.
Där orden tryter och begreppen bleknar tar handen vid och slutför det ofullbordade otillräckliga. Den möjligheten får vi inte stänga för dagens barn och framtidens ungdomar. Detta som ett svar till Expressens Ann-Charlotte Marteus ledare: ”Hur många smörknivar tål Sverige?” (5/1).

De som väljer den hårda vägen att ta ämnet ett steg till för att skänka tillbaka till världen det som världen tillhör, av god konst, är konstnärerna, musikerna, författarna och poeterna.

Dem har vi att tacka för allt det som höjer och lyfter, som inspirerar och på ett ständigt nytt sätt visar på den gnista som lyser upp världen.
Denna gnista behöver vi om och om igen bli uppmärksammade på. Den slocknar så fort och blinda kan vi också gå men hur mycket går vi inte miste om då!?


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Anna Gran
illustratör och konsthantverkare
5 februari, 2016

Klimatmötet i Paris och Skillebyförsöken

Goda nyheter! Under klimatmötet COP21 i Paris togs för första gången, glädjande nog, jordbrukets roll i klimatsammanhang upp. I korthet handlar det om hur jordbruksmetoder som är regenerativa kan bidra till att lagra kol i marken i stället för att släppa ut det i atmosfären och faktiskt inte bara sänka jordbrukets negativa klimatpåverkan utan också göra det till en positiv kraft. …

LÄS MER

Goda nyheter! Under klimatmötet COP21 i Paris togs för första gången, glädjande nog, jordbrukets roll i klimatsammanhang upp. I korthet handlar det om hur jordbruksmetoder som är regenerativa kan bidra till att lagra kol i marken i stället för att släppa ut det i atmosfären och faktiskt inte bara sänka jordbrukets negativa klimatpåverkan utan också göra det till en positiv kraft.

Initiativet kallas för 4/1000 (fyra promille-initiativet) och syftar till att det behövs så lite som en fyra promilles ökning per år av matjorden i världens åkermark för att öka jordbördigheten, motverka jorderosion, säkra bönders framtid och framförallt kraftigt bidra till att nå målet om en global uppvärmning på maximalt 2 grader. Som det mesta av dagens högintensiva jordbruk ser ut i dag utarmas jorden gradvis på näringsämnen och organiskt kol och innebär att runt 12 miljoner hektar bördig åkermark varje år förstörs till följd av jorddegradering. Här skulle det alltså räcka om vi genom att byta odlingsmetoder istället kunde återföra fyra promille av jordens organiska kol årligen till matjorden. Med så mycket kol återfört till marken skulle vi dessutom, precis som 4/1000-initiativet påpekar, ha åtgärdat stora delar av problemet med utsläpp av växthusgaser.

Det enda som ska till är alltså en storskalig omställning av dagens smärtsamt utarmande, miljökatastrofala och klimatpåfrestande jordbruk av monokulturer och gifter.

Det är också glädjande att det sedan 50-talet pågått forskning i Järna på sådant regenerativt jordbruk, och där en ekologisk kretsloppsodling (läs: biodynamisk) har visat sig kunna lagra upp till 1500kg kol/hektar per år! Försöken har bedrivits b.la. på Skilleby gård, och resultaten visar att markens mullhalt ökar med denna typ av odling. Skilleby är förresten också hemort till Skilleby trädgård som odlar och förädlar grönsaker med så fin kvalitet att Stockholms bästa restauranger står på kö för att köpa dem.

Om vi ser Skilleby som en modellgård för ett regenerativt jordbruk i Sverige ser vi att:

  • Det idag i Sverige finns runt 67000 jordbruk som tillsammans odlar på runt 2,6 miljoner hektar.
  • Om alla dessa jordbruk skulle lägga om till regenerativ odling á la fyra promille-initiativet och lagra runt 1500 kg organiskt kol/ha och år, skulle vi kunna plöja ned ca 4 miljoner ton CO2 i ökad jordbördighet istället för att skjutsa upp det i atmosfären och elda på klimatförändringarna.
  • Regionala skillnader gör att lagringen av kol är mer eller mindre effektiv beroende på breddgrad etc., men ändå: kolet bör hamna i jorden istället för i atmosfären.

4/1000-initiativet har, såvitt jag vet, inte fått någon nämnvärd medial spridning. Sverige har tillsammans med 99 andra aktörer skrivit under en överenskommelse om att att implementera det i praktiken. Så vi kan ju bara hoppas att LRF och våra politiker inser vad som ska till för att genomdriva en omställning i jordbruket. Egentligen är det nog inte svårare än att vi konsumenter ser till att köpa och efterfråga mat som kommer från hållbara kretsloppsgårdar så eldar vi på klimatfrågan i en riktning mot en bördigare jord istället för en osäkrare framtid.

Här kan du läsa mer om fyra promille-initiativet:

http://newsroom.unfccc.int/lpaa/agriculture/press-release-lpaa-focus-agriculture-at-cop21/
http://jordling.blogspot.se


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

21 januari, 2016

Tord Ranheim: Mjölkkronan som upplöstes i ören och försvann

Det hela började med att uppmärksamheten kring de krisande mjölkbönderna i Sverige nådde till nivån att ett antal aktörer faktiskt agerade. När innebörden av utsagan ”fem mjölkbönder i veckan lägger ner i Sverige” gick upp för tre stora livsmedelskoncerner, bestämde sig dessa för att drastiskt bryta mot marknadsreglerna som säger att efterfrågan på varan är det som bestämmer dess pris, och agera för att rädda.…

LÄS MER

Här är en liten historia om hur stora ord och siffror blir till liten hjälp i verklighetens mylla.

Det hela började med att uppmärksamheten kring de krisande mjölkbönderna i Sverige nådde till nivån att ett antal aktörer faktiskt agerade. När innebörden av utsagan ”fem mjölkbönder i veckan lägger ner i Sverige” gick upp för tre stora livsmedelskoncerner, bestämde sig dessa för att drastiskt bryta mot marknadsreglerna som säger att efterfrågan på varan är det som bestämmer dess pris, och agera för att rädda.

I september förra året slog sig ICA samman med LRF (Lantbrukarnas RiksFörbund) och berättade att de skulle ta en krona extra för mjölken i sina butiker, en krona som skulle gå oavkortat till de svenska mjölkbönderna i kris. Kampanjen döptes till ”en krona mer till mjölkbonden” och beräknas dra in totalt omkring 100 miljoner kronor fram till den avslutas i mars 2016. Kampanjen fick mycket uppmärksamhet, och i en sällsynt kombination av solidaritet och konkurrenspress följde två andra livsmedelskoncerner efter med samma koncept redan påföljande månad. Det handlar om Axfood, som via sitt eget varumärke Garant själva stod för den extra kronan till mjölkbönderna under perioden oktober-december 2015, och grossistföretaget Martin & Servera som gjorde likadant. Axfood ville vid kampanjens slut inte avslöja hur många ”mjölkmiljoner” de dragit in, utan nöjde sig med att nämna att de genererat ”ett antal miljoner”, medan Martin & Servera redovisade att de bidragit med 2,1 miljoner.

Uppskattningsvis har Axfood, med sina runt 200 levererande mjölkbönder, genererat någonstans kring 10 miljoner, vilket gör att den totala inkomsten för de tre initiativen under 2015 blir 67 miljoner kronor. Räknar man dessutom in att ICA och LRF:s kampanj fortsätter till mars 2016, kommer mjölkkronan att bidra med uppskattningsvis 112 miljoner kronor som alltså oavkortat går till bönderna. Det kan synas som en betydande hjälp, särskilt i beaktande av Jimmy Larssons, segmentschef för jord och skog hos LRF konsult, uttalande om att ”varje öre är viktigt i det här sammanhanget”. Men varför pratar han om ören när det handlar om kronor?

Dessvärre har han helt rätt, för i praktiken visar det sig att varje extra mjölkkrona inte är mer värda än 4,4 öre, och att 67 miljoner kronor uppdelat på de berörda och ofta tungt skuldsatta gårdarna som levererar mjölk innebär att varje gård får ett tillskott om ca 25 000 kronor. Jämför detta med att en bonde som levererar till Arla med dagens mjölkpriser går runt 1,4 kronor med förlust för varje liter mjölk hen producerar, och det blir svårt att se hur ICA, Axfood och Martin & Serveras uppflammande solidaritet kan ha någon som helst betydelse i praktiken. För eftersom så mycket som 70 % av all mjölk som produceras i Sverige förädlas till andra mejeriprodukter än den färskmjölk som säljs i butikshyllorna, t.ex. ost, crème fraiche, yoghurt, fil etc. och den extra mjölkkronan som genererats från de tre livsmedelskoncernernas initiativ till allra största del gäller just försäljningen av färskmjölk, kommer mjölkstödet således att slås ut på hela mjölkbondens produktion. Totalt producerar Sveriges mjölkbönder ca 1,5 miljarder kilo mjölk på sex månader, och 67 miljoner kronor utslaget på detta blir alltså 4,4 öre per producerad liter mjölk. Här upplöses därmed mjölkkronan i futtiga ören och försvinner.

Orsaken till mjölkkrisen har diskuterats här tidigare, liksom olika tillvägagångssätt för att hantera den. Att livsmedelskoncernerna här beskrivna vill bidra genom att antingen höja priserna eller sänka sin egen vinstmarginal är naturligtvis hedervärt och bra, men då är det samtidigt viktigt att öppet redovisa i vilken utsträckning den extra mjölkkronan gäller och hur mycket det betyder i sammanhanget. Jimmy Larsson vid LRF har säkert rätt i att varje öre är betydelsefullt i det här sammanhanget, men att en mjölkbonde som går med 1,4 kronor förlust för varje producerad liter mjölk får 4,4 öre mer för detta är löjligt, i alla fall om man vill se det som en lösning på krisen.

Hade livsmedelskoncernerna (och LRF) däremot sagt ”en krona mer för mjölken” och i praktiken menat all mjölk och inte bara 30 % av den, och dessutom inte gjort det som en tidsbegränsad kampanj som, cyniskt sett, bara syftar till att väcka uppmärksamhet, ja då hade vi kanske närmat oss en verklig lösning.

Text: Tord Ranheim


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.


31 december, 2015

Gott nytänkande år



LÄS MER

Den 18 mars 2015 såg onlinemagasinet Ytterjärna Forum för första gången offentlighetens ljus. Med ambitionen att bidra till en modernare syn på antroposofin; Vad är antroposofi idag i praktiken? Samtidigt som vi ville vidga perspektiven: vad finns det för initiativ runtomkring oss med samma ambition som vi – att vilja inspirera till nytänkande på olika sätt?

Ett år har passerat, eller knappt 10 månader för att vara exakt.

Sedan vi startade har totalt 66 516 olika människor varit inne och läst på Ytterjärna Forum och totalt har vi haft över 125 000 sidvisningar.

De artiklar som har blivit mest lästa under 2015 är:

#1. Vad är det vi smörjer in vår hud med egentligen?
#2. Smärtartikel internationellt prisad
#3. Förskolorna där både kött och plast lyser med sin frånvaro
#4. Systemfel i jordbruket ger näringsfattigare mat
#5. Ekologiskt viktigare än närodlat och svenskt

Jag ser fram emot ett nytt år, fyllt med nya utmaningar och initiativ. Att ständigt försöka vara öppen för det som känns nytt eller främmande är idag kanske viktigare än någonsin. Att inspirera till nytänkande är därför Ytterjärna Forums huvudsyfte, och vi hoppas kunna bidra med det under 2016.

Gott nytänkande år, käre läsare, önskar hela Ytterjärna Forums redaktion!


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

28 december, 2015

Ursula Flatters: En betraktelse kring ”Buddhaaspekten” i våra liv



LÄS MER

Så här i juletider kan det vara intressant att fundera över vad som gör att Jesus och Buddha fortfarande är så strålande, varför de är sådana förebilder i många människors liv och varför de har hållit så mycket längre än alla andra berömda personer – till och med i tusentals år.

Båda levde dessutom så att de inte hade någon roll eller position. De var ledande personligheter utan kontor, utan sekreterare, utan plan, utan budget och utan trygghet. De vandrade egentligen bara omkring. En tolkning och förklaring är att de båda hade det man kan kalla en total närvaro. De flesta av oss är inte alltid så uppmärksamma i våra dagliga möten. Vi fyller vår almenacka utan större reflektion.

Jesus och Buddha var istället enbart just uppmärksamma och väldigt medvetna. De lyckades alltid gå till de möten som var viktiga just då och där det var möjligt att mötet skulle kunna åstadkomma en verklig förändring.

Jag tror personligen inte att Jesus eller Buddha botade några patienter. De var inte mer magiska än vad vi är idag. De var bara mer uppmärksamma. De träffade en patient vid rätt tidpunkt då det också utifrån patientens liv var möjligt att bli botad – eller hjälpt.

Den ena talangen var att vara uppmärksam på mötet – att befinna sig där de skulle vara i ögonblicket.

Nästa talang var att förstå mötet. Man kan lägga märke till hur respektfull Jesus var enligt Bibeln. Han frågade patienten ”Vad är det du vill ha av mig?”, ”Vad är det du behöver hjälp med?” eller ”Vad är det som fattas dig?”

Utifrån mötet och utifrån svaret blev läkningen möjlig genom att en känsla av stor inspiration infann sig hos patienten. Till verklig läkning hör att man just blir inspirerad på det sätt som Buddha och Jesus lyckades inspirera dem de mötte.

Utan att jämföra oss med Buddha eller Jesus kan vi alla bli mer uppmärksamma i våra möten och på de människor vi möter i våra liv och därmed göra skillnad i våra relationer.

Julhelgen är en tid när vi verkligen borde mötas på riktigt, träna vår uppmärksamhet och vår förmåga se våra medmänniskor. Att bli sedd för den man verkligen är i mötet med andra, är en stor inspiration för oss alla och något som gör oss starkare och bidrar till både fysisk och själslig läkning.

Låt oss ständigt odla ”Buddhaaspekten” i våra liv och börja nu i mellandagarna. Livet blir på så sätt väldigt meningsfullt!

Text: Ursula Flatters, allmänläkare och utbildningschef på Vidarkliniken i Järna.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

"Glade jul” målad av Viggo Johansen.
22 december, 2015

God jul käre läsare



LÄS MER

Julen; En tid för återhämtning, reflektion och en och annan ny idé. En tid att vila ut och att hitta den där nyfikenheten igen.

Jag tänker på Mumintrollen som av misstag vaknar upp yrvakna mitt i vintern i Tove Janssons magiska ”Granen”. För första gången möter de julen.

”Mamma, vakna, sa Mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul.”

En barnslig nyfikenhet jag tycker vi alltför ofta underskattar, nedvärderar eller bara glömmer bort att använda oss av. Konsten att inte ta för givet – att kunna se på vardagliga saker med nya ögon och vara nyfiken på sin omvärld.

”Mat till julen, upprepade Mumintrollet förundrad. Äter den också?”

En tänkvärd och vacker – men också väldigt rolig – saga att lyssna på så här vid juletid. Här kan du lyssna på när självaste Tove Jansson själv läser Granen:

Jag och hela Ytterjärna Forums redaktion önskar just dig en riktigt god och nyfiken jul!


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

17 december, 2015

Göran Fant: Hur bra är waldorfskolan?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland: ”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.” Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.…

LÄS MER

Vad säger forskningen och oberoende instanser?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland:
”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.”
Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.

Andreas Schleicher är OECD:s bildningsexpert och formulerade sin uppfattning av waldorfpedagogiken för två år sedan:
”Det finns en höggradig kongruens mellan det som världen fordrar av människor och det som waldorfskolorna utvecklar hos sina elever. Förmågan att reproducera fakta får allt mindre betydelse. Det viktiga är att eleverna kan använda sina kunskaper på ett kreativt och problemorienterat sätt, något som är centralt i waldorfskolor.”

Det finns också evidensbaserad forskning där man gått ut till ett stort antal elever och undersökt deras uppfattningar om sina respektive skolor. I en av dessa undersökningar utförd vid Heinrich-Heine universitetet i Düsseldorf konstateras att lärandet upplevdes som lustfyllt av 80 procent av eleverna i waldorfskolor. I kommunala och statliga skolor var motsvarande antal 60 procent. Synen på lärarna differerade ännu mer. I waldorfskolor såg 65 procent av eleverna med sympati på lärarna, i andra skolor endast 31 procent.

Det finns fler undersökningar, också långsiktiga, som kommit till liknande positiva resultat på olika områden, bl a hälsoeffekter på lång sikt.

Bo Dahlin ledde ett undersökningsprojektet om waldorfskolor, som visserligen har några år på nacken, men det finns ingen anledning att anta att dess resultat skulle vara inaktuella.

Där jämfördes exempelvis i en delundersökning resultaten av elevenkäter i kommunala skolor och gymnasier med waldorfskolor. Resultaten är ytterst intressanta:

  • Waldorfeleverna upplevde oftare än kommunala skolans elever att undervisningen i samhällsorienterande ämnen var bra och intressant.
  • Waldorfeleverna kände ett större ansvar för sociala och moraliska frågor.
  • Waldorfeleverna var mer benägna att referera till kärlek, medmänsklighet och civilkurage när det gällde att föreslå lösningar på sociala problem.
  • Waldorfeleverna tog i större omfattning avstånd från nazistiska och rasistiska ideologier.
  • Waldorfeleverna upplevde i större utsträckning att deras lärare lade vikt vid människovärde, jämställdhet och miljö/ekologi i undervisningen.
  • Waldorfeleverna hade mer toleranta attityder till avvikande samhällsgrupper (homosexuella, narkomaner, psykiskt sjuka), dock inte till rasister/nazister och kriminella. Skillnaden mellan flickors och pojkars attityder var mindre i Waldorfskolorna.
  • Waldorfelevernas engagemang i sociala och moraliska frågor ökade med åldern, medan de kommunala elevernas engagemang snarare tenderade att minska eller vara konstant.

I Sverige har vi en mycket fördelaktig situation. De föräldrar som sätter sina barn i waldorfskola behöver inte betungas av höga avgifter vilket är unikt för vårt land. I övriga länder, liksom tidigare också i Sverige, måste skolorna till stor del finansieras av föräldrabidrag som i regel är ganska kännbara.

Det är bra att föräldrars ekonomi inte påverkar barnens möjlighet till en god skola, men vad gäller de pedagogiska alternativ som finns att välja mellan har man, inte minst genom statliga ingrepp, tvingat in alla skolor i stort sett i samma regelverk och nästan alla använder samma kursplaner.
Detta kan ses som ett pris waldorfskolorna måste betala för föräldrarnas avgiftsfrihet, och endast efter ett energiskt politiskt arbete har de kunnat få vissa undantag.

Trots att många föräldrar inte har en djup kunskap om Waldorfpedagogiken , måste sägas att föräldrarna generellt är ett starkt och viktigt stöd i Waldorfskolorna och visar stor solidaritet.

Text: Göran Fant
Foto: Erik Olsson

 


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Läs även


1 december, 2015

Tord Ranheim: Jordbruket främjar specialisering och specialisering utarmar jordbruket



LÄS MER

Under tider av kris och omvälvning öppnas också möjligheter till skärskådning och förändring. Den mjölkkris vi nu står mitt inne i, och som dagligen tvingar svenska mjölkbönder att lägga ned, innebär ett tillfälle till systemskifte mot ett mer hållbart jordbruk – i en mångfald aspekter.

Vi skriver en hel del om mjölk, kor och mjölkpriser här på Ytterjärna Forum. Anledningarna till detta är flera, men huvudsakligen rör det sig om hur Sverige gradvis och obönhörligen utarmas på småskaliga jordbruk och konsekvenserna det i sin tur för med sig.

Som vi ska se är mjölkpriset, dvs både det pris vi som konsumenter betalar för en liter mjölk i butiksdisken och det pris en mjölkbonde får betalt per liter producerad mjölk, ovillkorligen sammanknutet med hållbarhet och hur vi kan skapa en hållbar framtid, men det har även en direkt koppling till hur vår landsbygd är formad och mångfalden av liv i den svenska floran och faunan.

5 mjölkbönder lägger ner sin verksamhet – varje vecka

När Arla i juli i år för andra gången på en månad sänkte ersättningen bönderna får betalt per kilo producerad mjölk, blåste det återigen upp till storm hos svenska bönder och debatten kring vad som kom att kallas mjölkkrisen tog fart på nytt.

I en intervju berättade en småskalig mjölkproducent om att Arla betalade honom 2,58 kronor per kilo mjölk medan hans produktionskostnader uppgick till 4 kronor, vilket i praktiken innebar att han ”betalade” 1,40 kronor för varje kilo mjölk han producerade. En bonde som måste betala för att producera mjölk är inte bonde särskilt länge – meddelandet från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) att fem mjölkbönder i veckan nu lägger ner sin verksamhet kommer därför inte heller som någon överraskning.

Orsaken till att så många svenska mjölkbönder lägger ner och därmed drastiskt omformar landskapsbilden är alltså att de i princip skuldsätter sig för varje kilo producerad mjölk, och orsaken till att de skuldsätter sig är det låga mjölkpriset. Orsaken till det låga mjölkpriset är i sin tur att i princip alla mjölkbönder i EU producerar mjölk till billigare kostnader än de svenska bönderna, och att Ryssland infört totalt handelsstopp för EU-mejerivaror. Rysslands handelsstopp på europeiska mejerivaror innebär att europeiska bönder producerar mer än de kan sälja, och därför råder det just nu stort överskott på den europeiska marknaden.

Ett stort överskott på mejerivaror, där de svenska är dyrast att producera, leder till att mjölkpriserna sänks och de svenska mejeriprodukterna konkurreras ut. Allt detta följer ganska enkla marknadsregler, till den grad att det nästan kan klassas som sunt förnuft. Följer vi den linan helt ut, kommer vi att, i enlighet med klassiska nationalekonomiska resonemang, lägga ned mjölkproduktion i Sverige för att istället importera mejeriprodukter från länder med lägre produktionskostnader. De allra flesta som deltagit i debatten kring mjölkkrisen verkar dock mycket överens om att detta är ett dåligt scenario.

Kunskap kring kretsloppsjordbruk saknas i debatten

Kring frågan om hur vi kan göra någonting för att förhindra att svenska mjölkbönder skuldsätter sig och lägger ned, skiljer sig dock förslagen väsentligt. En del menar att staten måste kliva in med subventioner, andra förespråkar lösare djurrättslagar och sänkta skatter på diesel och konstgödsel, andra menar återigen att den fria marknadens villkor innebär att Sveriges mjölkbönder är dömda i vilket fall som helst och att vi istället borde satsa på havredrycksproduktion (under emblemet ”Wow – no cow!”).

Av dessa förslag är några redan tillämpade i verklighetens mylla; ICA genomför just nu i samarbete med LRF en kampanj där de kunder som vill kan betala 1 kr extra för mjölken, och där pengarna sedan går oavkortat till bönderna. Samtidigt har flera nya småskaliga mejerier öppnats i landet som, med färre mellanhänder inblandade och högre priser, ser till att bönderna får bättre betalt.

Dock finns det under alla dessa debatter om nedläggning och räddningsförsök ett perspektiv som alldeles för sällan kommer fram – den om hur en balanserad och miljögrundad mjölkproduktion kan främja hållbarheten i alla dess aspekter: ekonomisk, ekologisk och social.

Som det är nu kan räddningsförsöken av de svenska mjölkbönderna i princip delas upp i två läger, de som argumenterar för konkurrens på lika villkor (sänk skatten på konstgödsel och traktordiesel, sänk kraven på svensk djurrättslagstiftning, pressa produktionskostnaderna) och de som vill att mjölkpriserna istället höjs just för svensk mjölk. Inget av dessa lösningsförslag tar dock ställning till det mer övergripande problemet: hur kan jordbruket bära sig självt? För som det ser ut nu verkar det dessvärre som att konkurrens inom jordbruket främjar specialisering och att specialiseringen utarmar jordbruket. Vad som saknas är en övergripande kretsloppstanke innefattande inte bara att jordbruket bär sig självt ekonomiskt och socialt, utan även att betydelsen av ekosystem, biologisk mångfald och det nationsövergripande klimatet erkänns som väsentliga delar av jordbruket.

En sådan kretsloppstanke införlivad i svenska mjölkgårdar måste med nödvändighet innebära ett systemskifte med fokus på lokal produktion och distribution, men också högre mjölkpriser. Som tidigare nämnts är just upprättandet av nya, småskaliga mejerier med bättre ersättning till mjölkproducenterna och stora matvarukedjor som ICA och LRF:s 1 krona mer för mjölken en del av den temporära lösningen för att rädda svenska mjölkbönder från konkurs och utmätning.

Dessa lösningar hjälper för att temporärt rädda delar av de utsatta bönderna, och det är lovvärt. De tar dock ingen hänsyn till det hårt specialiserade jordbrukets effekter på jordbördighet, biodiversitet och klimat – där östersjöns döda bottnar bara är en konsekvens – och ger i längden inget hållbart jordbruk. Till detta behövs ett systemskifte.

Text: Tord Ranheim
Foto: Erik Olsson


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.