Annika Dopping ledde Politikersamtal om framtidens komplementära integrativa vård under läkaransvar
4 september, 2018

Sjukvårdspolitiker i Stockholm: Det behövs mer kunskaper om komplementär medicin

Den svenska sjukvården behöver utvecklas. Det behövs mer kunskaper om komplementär medicin, mer fokus på hela människan och större öppenhet för metoder och arbetssätt som är hälsoekonomiska, men som ännu i stort sett inte erbjuds till patienterna i vårt land. Det är några exempel på vad som kom fram under ett seminarium och panelsamtal nyligen med politiker i Stockholm Läns Landsting och en rad experter.…

LÄS MER

Den svenska sjukvården behöver utvecklas. Det behövs mer kunskaper om komplementär medicin, mer fokus på hela människan och större öppenhet för metoder och arbetssätt som är hälsoekonomiska, men som ännu i stort sett inte erbjuds till patienterna i vårt land. Det är några exempel på vad som kom fram under ett seminarium och panelsamtal nyligen med politiker i Stockholm Läns Landsting och en rad experter.

Seminariet ägde rum i Kulturhuset i Stockholm och leddes av Annika Dopping. Hon började med att konstatera att jämlik vård inte betyder samma vård åt alla, eftersom vi människor är olika. Många patienter frågar efter komplementär medicin, men för läkare i Sverige finns inga krav på kunskap om detta område och inte heller krav på kompetensutveckling generellt, vilket man har i många andra länder.

Komplementär medicin, eller integrativ medicin, bygger på en kombination av etablerad skolmedicin och beprövade, patientsäkra komplementära vårdformer. Exempelvis osteopati, naprapati, kiropraktik, massage, naturmedicin och akupunktur.

Del 1

Del 2

 

Stort patientintresse och bra resultat

Daniel Olsson, analytiker på Priority, berättade om en Novus-undersökning som visar att cirka 60 procent av läkarna i Sverige får frågor minst en gång i månaden från sina patienter om komplementär medicin. 65 procent tror att patienterna skulle uppskatta om de hade vidareutbildning om komplementär medicin, men lika stor andel av läkarna tror att deras kollegor och arbetsgivare har låg acceptans för komplementär medicin. Man uppfattar alltså stort intresse hos patienterna, men lågt intresse hos kollegor. Enligt en annan jämförande analys med länder som Tyskland, Frankrike och Schweiz har patienter i Sverige betydligt mindre frihet att välja inriktning i sin egen vård trots att vården kostar oss ungefär lika mycket via skatter eller obligatoriska socialförsäkringar.

 

Therese Leijonhufvud från försäkringsbolaget EuroAccident.

När det gäller inställningen till komplementär medicin sa docenten och forskaren Torkel Falkenberg att det finns en del oinformerade skeptiker, men också okritiska entusiaster – och att båda grupperna kan vara lika svåra. Han menar att forskningen däremot ska ha en balanserad syn på detta. Mycket i vården handlar om omvårdnad, inte bara att bota sjukdomar, och man bör titta på och använda pragmatiska lösningar och inte bara randomiserade kliniska prövningar. I USA har alla stora sjukhus integrativa vårdavdelningar som erbjuder yoga, taktil massage med mera. Hälsoekonomin är en viktig fördel. Komplementär medicin är lönsamt på många håll och därför används det. Torkel Falkenberg berättade bland annat om en studie som visade att patienter till läkare som har kunskaper om komplementär medicin uppvisade upp till 30 procent lägre kostnader och även lägre dödlighet. Han pekade också på att det sker en stark utveckling inom komplementär medicin och att det gäller att hänga med i den.

Ett exempel på viktiga resultat som komplementär medicin kan bidra med har visat sig i omfattande svenska registerstudier som Torkel Falkenberg lett. Här jämfördes läkemedelsanvändningen för patientgrupper före och efter behandling hos Vidarkliniken (numera Vidar Rehab) respektive hos vårdgivare inom landstinget i Stockholm. För Vidarklinikens patienter minskade läkemedelsförskrivningarna kraftigt, medan den i stället ökade kraftigt för patienter i landstingets vård. Man såg liknande resultat för både smärtpatienter och patienter med kronisk stress.

Viktigt bli sedd som människa

Karin Björkegren Jones, författare och f.d. cancerpatient, berättade om sina erfarenheter från sjukvården, på ett sätt som berörde flera av politikerna på plats. Efter en tuff cancerbehandling fick hon bland annat hjärtsvikt och ordinerades då bara mer mediciner mot det. Hon är inte alls emot skolmedicin, men insåg risken för ytterligare biverkningar och hittade då andra vägar att själv bota sin hjärtsvikt. Hon berättade att ingen i vården pratade om biverkningar, eller livslust – att hon kände sig mycket ensam och minns varje hand som tog på henne. Det behövs hjälp med det psykologiska i en sådan här situation, men det får man inte, man blir inte sedd, menar Karin. Hon kom så småningom till Vidarkliniken för rehabilitering, vilket hon tycker var fantastiskt, och hon anser att det är fruktansvärt att den möjligheten har tagits bort för patienter i Stockholms län.

Linn Rönne, sjuksköterska på nuvarande Vidar Rehab och magister i folkhälsovetenskap, pekade på vikten av ett salutogent (hälsoinriktat) perspektiv på vården. Mycket handlar om omvårdnad, att bli sedd som människa, men miljön har också betydelse. Hon menar att det finns önskan från patienter om mer kompetens om komplementär medicin hos vårdpersonal. Det finns inget motsatsförhållande i detta. De här perspektiven är hörnstenar i vårdvetenskapen. Vårdande är också en färdighet man har som yrkesperson, en läkekonst där kunskaper och visdom vävs ihop. Linn Rönne pekar på vikten av att patienten blir sedd som fysisk, social och själslig människa. Och då behöver man finnas i en organisation som har förutsättningar att arbeta på det sättet. Det har alltid funnits efterfrågan på sådan vård, menar hon.

Rehnqvist kritiserade läkare och politiker

Efter att de flesta i politikerpanelen på olika sätt uttryckt att bemötandet av patienterna etc är viktigt, påpekade Nina Rehnqvist, professor och f.d. ordförande i SBU, att allt detta om att vi ska bry oss om människan egentligen står i Hälso- och sjukvårdslagen. Hon sa här också att hon är besviken på läkarna. Legitimation innebär ett personligt ansvar – om man ska följa lagen ska man ta reda på patientens behov. Men mycket fokus ligger på att följa systemet med ”pinnar” istället för att se hur det går för patienten.

Nina Rehnqvist riktade också kritik mot politikerna: Politiker ska följa upp vad de får för pengarna, men ni har inte varit tillräckligt bra på det – ni frågar om pengarna, men ni frågar inte om kvalitet. Det handlar här både om hårda mått och hur patienterna mår, sa hon. Hon pekade också på möjligheten att ge skräddarsydda mediciner och råd. Läkekonsten finns fortfarande. Och det finns inget bra skäl att inte kräva kompetensutveckling av läkare. Nina Rehnqvist sa att det inte får fortsätta vara som det är i vården idag, och att det är bråttom. Man behöver ge vården mer frihet. Man ska vara överens om vart man ska komma och följa upp det. Ha en plan för varje patient, och om patienten och vården är oense får man kalla in någon som kan avgöra tvistefrågan. Om man har den typen av kommunikation går allt mycket smidigare.
Politikerna kan kräva det här, menar hon.

Daniel Olsson redogjorde för kraven på läkares kompetensutveckling i olika länder.

Mer förebyggande vård

Ralf Sundberg, docent och ordförande för Läkarföreningen för integrativ medicin, gav även han några råd till sjukvårdspolitikerna. Gårdagens sjukvård handlade om skador och infektioner etc, men vi är nu i en ny fas av metabola syndrom, diabetes, högt blodtryck med mera. Politiker behöver tänka mer på preventiv medicin. Bland annat behövs bättre råd till folk om vad som är bra nutrition, och då inte de råd som Livsmedelsverket ger, som han menar gör detta på uppdrag av industrin (via finansiering från industrin / reds anm). Ralf Sundberg har tidigare även skrivit en bok om forskningsfusk inom kost- och läkemedelsindustrin och gav på seminariet exempel kring effekter av läkemedel. Bland annat att många läkemedel har effekt på bara 1 av 100 människor och att alltför många därför medicineras utan verkan. Han pekade också på hur man inte är tydliga med skillnaden mellan absolut och relativ riskminskning som ett läkemedel ger. En risk som minskar från 1,4 procent till 1 procent kan framställas som en 40-procentig riskminskning. Han tog också upp läkemedelsgruppen statiner som de flesta läkare har stort förtroende för, men som enligt forskning inte reducerar dödligheten av infarkter.

Peter Martin, läkare och grundare av FunMed AB, talade om funktionsmedicin där man fokuserar på de underliggande orsakerna till sjukdom och ohälsa. Han beskrev dagens vårdparadigm som ”one ill – one pill”, exempelvis högt blodtryck = en medicin. Men 85 procent är epigenetik – dvs hur vi lever kan förklara sjukdomarna. Han menar att mag-tarmkanalerna är det viktigaste, och att vi har glömt bort det. Där sitter 75 procent av immunförsvaret. Peter Martin pekade på att läkare inte kan någonting om nutrition och att sjukvårdssystemet är fullständigt underpresterande för kroniska sjukdomar. Inom funktionsmedicinen ser man kroppen som ett komplext integrerat nätverk och arbetssättet blir också förebyggande mot sjukdom. Prevention menar han är den stora bristen i den konventionella sjukvården. Han tror att funktionsmedicin kommer att slå igenom snabbt och om vi inte gör något kring det i vården kommer folk att söka sig till detta i andra länder. Peter Martin tror att vi kan få världens friskaste befolkning i Sverige om vi får fart på funktionsmedicin.

Det är dags att släppa prestigen och rädslan inom vården, sa Therese Leijonhufvud, som är produktchef sjukvård på försäkringsbolaget Euro Accident. Hon menar att människor är olika och för att kunna personanpassa lösningar behöver man lyfta blicken. Det finns en massa olika modeller för att gå framåt och för att må bra, men det är väldigt få som tittar på helheten och grundorsaker. Försäkringsbolaget har många olika kompetenser i sitt nätverk och eftersom bolaget själva bestämmer hur man ska arbeta kan man se pragmatiskt på det hela. Therese Leijonhufvud pekar på att ohälsa kostar i smärta och lidande, men också att det kostar för försäkringsbolaget, för arbetsgivare och för Sverige. Det hon önskar av den svenska vården framöver är att man öppnar upp och ser vad som finns och vad som fungerar.

Landstingspolitikerna i Stockholm fick en uppdatering i komplementär vård och omsorg.

Så här sa politikerna

De flesta sjukvårdspolitikerna i panelen verkade ta till sig av det man fick höra från experter, profession och patient kring komplementär medicin. De flesta uttryckte att det finns behov av att förbättra vården och att det är viktigt att vårdpersonal har mer kunskaper om komplementär medicin. Politikerna visade ett positivt lyssnande, men de var också försiktiga i sina uttalanden. Det parti i Stockholms Läns Landsting som brukar uttrycka mest öppen inställning till komplementär medicin är Miljöpartiet.

Här följer korta, redigerade axplock av vad respektive politiker sa vid olika tillfällen under seminariets gång (texten nedan ska inte tolkas som citat):

Landstingsråd Marie Ljungberg Schött (M):
Det är viktigt att vara delaktig i forskningen om komplementär medicin. Det ska fungera för patienten, sedan ska det passa in i våra system. Det finns mycket vi skulle kunna göra bättre. Jag tycker vi har bra vård, men vi ska bejaka möjligheter att utveckla sjukvården. Jag lyssnar mycket på forskare om att se helheten. Vi behöver få psykiatrin och resten av vården att fungera bättre ihop.

Landstingsråd Gustav Hemming (C):
Med den här typen av resultat (se Torkel Falkenberg studie ovan) har man en viss evidens. Det är viktigare att en metod fungerar än varför den fungerar. Människor är individer och det finns ett starkt samspel där. Vi har stora utmaningar i vården, det finns en attitydutmaning och det handlar om att lära och systematisera och även tillåta en mångfald. Resursfrågan är också viktig. Det finns metoder som fungerar,men som är svåra att få fram i vården. Vi politiker har ansvar för att våra förvaltningar har kompetens att avgör sådant.

Oppositionslandstingsråd Dag Larsson (S):
Det finns behov av kompetensutveckling hos professionen. Svensk sjukvård har bra resultat internationellt sett, men är usel på bemötande. Vi har en stor demografisk utmaning, pressad personal tvingas ofta ta till dåliga lösningar. Det är ett vårdsystem som behöver reformeras. Jag är orolig för utmaningarna vi står inför. Om vi bara betalar för läkemedel etc kommer det inte fungera. Vi måste betala för förebyggande insatser för att klara detta. Hälso- och sjukvård ska inte bara handla om att skriva ut medicin. Skolmedicinen måste självklart utvecklas och samtidigt ha stora krav gentemot både kvacksalvare och läkemedelsindustrin.

Oppositionslandstingsråd Susanne Nordling (MP)
Att vårdpersonal har kunskaper om komplementär medicin är viktigt. Det blir patientsäkert. Idag har vi mycket kroniska sjukdomar, det behövs mer personcentrerad sjukvård och då påverkas förutsättningarna för vården. Vi bör bejaka det friska i människan. Den psykiska hälsan får ofta stå tillbaka för den fysiska idag, där finns utvecklingspotential. Vi kan inte bränna ut planeten och inte heller människor. Vi (MP) vill hitta olika möjligheter för avtalsformer, just nu är detta för strömlinjeformat. Vi vill öppna för vårdverksamheter med värdegrund för att läka människor.

Catarina Wahlgren (V):
Det är viktigt med kunskaper om komplementär medicin. Jag har hört mycket positivt om Vidarkliniken/Vidar Rehab från patienter, men det i sig räcker inte för politiska beslut. Siffror om exempelvis minskad läkemedelsanvändning osv (se Torkel Falkenbergs studie ovan) är viktiga. Det behövs mer jämställd vård med kvinnors perspektiv. Vidarkliniken/Vidar Rehab kan vara bra för många och vi kan behöva ta till oss det i landstinget.

Dan Kareliusson (SD):
Komplementär vård är mer accepterat i andra länder. Det behövs mer information och utbildning om detta inom professionen. Helheten hos människan är det avgörande, där har vi i landstinget problem jämfört med exempelvis Vidarkliniken/Vidar Rehab. Bara det att patienter får byta läkare så ofta är illa. Omhändertagandet är avgörande, vi brister där, det handlar om kropp och själ. Vården har också en stressig situation.

Margaretha Åkerberg (KD): 
Kunskaper om komplementär medicin behövs. Jag är öppen för de här diskussionerna. Forskning är viktigt. Medmänsklighet har också stor betydelse. Jag efterlyser resultat. Vi borde ta kvalitetsregister mer ad notam.

Jan Liliemark (L):
Som politiker kan vi inte ta ställning till varje form av terapi. Det är viktigt att använda skattepengarna på bästa sätt och vi måste prioritera hårt i framtiden pga en demografisk tsunami som är på väg. Det är glädjande att det kommer studier inom komplementär medicin, men vi politiker kan inte bedöma dessa. Det måste andra göra. Psykosocialt omhändertagande är viktigt, där finns det förbättringsutrymme i sjukvården.

 

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson
27 augusti, 2018

Politikerutfrågning och manifestation för den komplementära vårdens framtid

I dag vänder sig fler och fler utanför vården till alternativa metoder som kanske inte är så patientsäkra. Hur kan man integrera vissa alternativa metoder för att utveckla och komplettera dagens vård så att den blir mer patientsäker? På tisdag 28 augusti är det utfrågning av de politiska partierna och manifestation i Stockholm med anledning av den komplementära vårdens framtid.…

LÄS MER

I dag vänder sig fler och fler utanför vården till alternativa metoder som kanske inte är så patientsäkra. Hur kan man integrera vissa alternativa metoder för att utveckla och komplettera dagens vård så att den blir mer patientsäker? På tisdag 28 augusti är det utfrågning av de politiska partierna och manifestation i Stockholm med anledning av den komplementära vårdens framtid.

Huvudarrangören till dagen är #ValfriVård, ett facebookinitiativ som vill verka för patientsäker komplementär vård och som startats av Siri Lundström.

– Vi bjuder in till panelsamtal mellan de olika partierna om vården inom Stockholms Läns Landsting. Representanter från alla partier kommer och vi hoppas att de vill profilera sin ståndpunkt inför valet. Efteråt blir det manifestation på Sergels torg, mitt i Stockholm.

Önskan är att öppna upp samtalet kring den komplementära vårdens framtid i Sverige, dvs en kombination av skolmedicin och komplementär vård för patientsäkerhet och bästa resultat.

– Jag hoppas att så många som möjligt tar sig tid att komma. Speciellt så här inför valet. Det är enormt viktigt att visa att det faktiskt är en mänsklig rättighet att bestämma över sin egen kropp. Hittills har vi fått mycket positiv respons från olika håll, men nu är det upp till folk att faktiskt komma också, uppmanar Siri.

Under panelsamtalet kommer Annika Dopping att vara moderator för åsiktsutbytet, och förutom partiernas olika representanter kommer bland annat Nina Rehnqvist, professor och f.d. ordförande SBU (Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering) att finnas på plats. Alla är välkomna att delta, men samtalet i Kulturhuset har begränsat med platser och kostar 50 kr. Manifestationen är gratis och öppen för alla.

För hela deltagarlistan se eventet på Facebook. Debatten kommer att spelas in och publiceras, men visas inte på TV.

Övriga arrangerar av dagen är Stiftelsen Vidarkliniken, Svenska Osteopatförbundet, Läkarföreningen för Integrativ vård (LIM) och Riksföreningen för metabol hälsa.


21 augusti, 2018

Alexandra Charles von Hofsten tilldelas guldmedalj av regeringen

Regeringsmedaljen "Illis quorum" instiftades år 1785 och är därmed den äldsta regeringsmedaljen. Inskriften betyder "åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det" och nu har den alltså tilldelats Alexandra Charles von Hofsten för sitt arbete med kvinnors hälsa.…

LÄS MER

Regeringsmedaljen ”Illis quorum” instiftades år 1785 och är därmed den äldsta regeringsmedaljen. Inskriften betyder ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det” och nu har den alltså tilldelats Alexandra Charles von Hofsten för sitt arbete med kvinnors hälsa.

Alexandra är bland annat ordförande i 1,6 miljonerklubben och 2,6 miljonerklubben, har varit socialt engagerad i välgörenhetsorganisationen Stadsbrudarna sedan 1970-talet och verkat som ambassadör för Star for Life – ett utbildningsprogram som finns i Sydafrika, Namibia och Sri Lanka.

I ett pressmeddelande från Regeringen uttalar sig socialminister Annika Strandhäll med anledning av medaljutdelningen:
– Alexandra Charles har gjort stora insatser för att lyfta frågor och forskning om kvinnors hälsa. Regeringen ger henne utmärkelsen för sitt stora engagemang och sätt att inspirera.

Annika fortsätter:
– Forskning om kvinnors hälsa har länge legat efter forskning på män. Alexandra Charles olika initiativ har varit otroligt viktiga för en breddad debatt, fördjupad kunskap, nya framsteg och en mer jämställd vård i Sverige.

Vi publicerade nyligen en lång intervju med Alexandra där hon bland annat berättar om sin syn på vården och hur hon startade upp 1,6 miljonerklubben, en ideell kvinnohälsoorganisation med syfte att folkbilda och göra både vård och medicinsk forskning mer jämställd.

– Rättvisa är så viktigt för mig. Vi måste inkludera, inte exkludera, i samhället. Alla ska ha samma rättigheter – men också samma skyldigheter. Jag tror på samarbete och samverkan. Kvinnor ska självklart ha halva makten, hela livet, säger Alexandra i intervjun.

Läs hela vår intervju med Alexandra här.


Foto: Charles Hammarsten
31 juli, 2018

Alexandra Charles von Hofsten om sin syn på vården

Skola, vård och omsorg är för viktiga frågor för att styras av partipolitik och mandatperioder. Att vi i Sverige inte kommit längre med att kombinera skolmedicin med komplementära metoder är en brist. Detta anser Alexandra Charles von Hofsten, grundare till 1,6 miljonersklubben som driver opinion och folkbildningsarbete för kvinnors hälsa och jämlik vård. "Vi borde ha en koalition där alla partier måste sitta ner och förhandla för att hitta långsiktighet och hållbarhet i de här frågorna", säger hon.…

LÄS MER

Skola, vård och omsorg är för viktiga frågor för att styras av partipolitik och mandatperioder. Att vi i Sverige inte kommit längre med att kombinera skolmedicin med komplementära metoder är en brist. Detta anser Alexandra Charles von Hofsten, grundare till 1,6 miljonersklubben som driver opinion och folkbildningsarbete för kvinnors hälsa och jämlik vård. ”Vi borde ha en koalition där alla partier måste sitta ner och förhandla för att hitta långsiktighet och hållbarhet i de här frågorna”, säger hon.

I år firar 1,6 miljonersklubben 20 år. Det som började som en bestört fråga från Alexandra efter en föreläsning om kvinnor och vård (”kan det verkligen vara så här!?”) har blivit en mäktig opinions- och folkbildningsrörelse. Den har kanske inte förflyttat berg – men påverkat och räknat hem delsegrar.

Vi sitter i ett svalt konferensrum i 1,6 miljonersklubbens lokaler på Östermalm i Stockholm. Alexandra är som alltid stilig i en nougatfärgad blus. För den som vant sig vid att se nattklubbsdrottningen i skvallertidningarnas mingelreportage kommer kanske hennes patos för rättvisa och jämlikhet som en överraskning. Men det är starkt och det genomsyrar hela hennes arbete.

– Att arbeta med hälsofrågor är som att lyfta på ett lock, säger hon. Det är så mycket som samverkar och påverkar oss. Det flesta tänker livsstil, och det arbetar vi med. Men det handlar också om oro och problem, luften vi andas, arbetslöshet… Sjuksköterskornas dåliga löneutveckling o arbetssituation. Det holistiska greppet på hälsa är så viktigt, för allt hänger ihop! Det är ett oerhört stort projekt som 1,6 och 2,6 försöker göra.

Men det började, som det så ofta gör, på hemmaplan.

– Mamma hade problem med hälsan och som äldsta dotter följde jag ofta med henne till sjukvården. Vad jag såg och hörde var hur dåligt gehör hon fick för sina problem, vilken bristande respekt som fanns för den äldre kvinnans problem och den totala avsaknaden av en holistisk syn på hälsa. Mamma hade grav reumatism och olika allergier – men de olika läkarna hade ingen som helst kontakt med varandra.

En väninna som arbetade med hälsa tipsade Alexandra om ett föredrag med Läkarsällskapet. Där och då såddes fröet till 1,6 miljonersklubben, för under föredraget fick Alexandra bekräftelse på det hon upplevt vid läkarbesöken tillsammans med sin mamma:

– De talade om att kvinnor inte får rätt diagnos eftersom läkarna helt enkelt inte känner igen våra symtom, berättar Alexandra. Forskning sker nämligen ofta på unga värnpliktiga män – och män och kvinnor är inte identiskt biologiskt lika. Det kan ge fatala konsekvenser!

– Jag kände redan då att ”det här ska jag ställa mig bakom!”.

Vill förbättra villkoren för kvinnors hälsa och välmående

Föredragshållarna den kvällen, Karin Schenk Gustafsson, professor i kardiologi, och Britt-Marie Landgren, professor i gynekologi, är idag två av experterna i 1,6 miljonerklubbens starka panel av professorer, docenter, forskare, läkare, sjukgymnaster och en rad andra professioner. Panelen består övervägande, men inte uteslutande, av kvinnor. Liksom medlemmarna i klubben.

– När vi skrev stadgarna till klubben bestämde vi oss för att skriva in att även män får vara medlemmar och vara med och påverka. De är ändå halva befolkningen, och vi vill inte exkludera, vi vill inkludera. Alla kan vara med – och ju fler vi är desto starkare blir vi, säger Alexandra.

Beslutet handlar lika mycket om vetskapen att många är starkare tillsammans som att vilja göra rätt där historien har gjort fel.

– Det är ju just där vi kvinnor ofta har befunnit oss; utanför. Vi vill inte göra om samma misstag. Vi lever här och nu i ett samhälle som kommer att må bättre om vi får en attitydförändring till stånd. Och det kommer också alla män till godo när det blir bättre vård för kvinnorna, för då mår även männen och familjerna bättre.

Klubben fick sitt namn från det faktum att det då, vid bildandet 1998, fanns 1,6 miljoner kvinnor i Sverige som var 45 år eller äldre. Tio år senare bildades systerklubben 2,6 miljonerklubben för kvinnor från 25 år. Målet är detsamma – att förbättra villkoren för kvinnors hälsa och välmående. Tillsammans har klubbarna drygt 33 000 medlemmar. Båda är ideella organisationer, utan vare sig kommersiella eller partipolitiska intressen.

"1,6 och 2,6 gör i grunden tre saker, säger Alexandra: Vi är folkbildare, vi är opinionsbildare och vi är en insamlingsstiftelse."

Stiftelsen Kvinnor & Hälsa gör just det som Alexandra insåg att forskningen saknade, när hon gick på den där första föreläsningen med Läkaresällskapet – den fokuserar på genusperspektivet och skänker pengar till forskning som är livsviktig för kvinnor.

Hjärt- kärlsjukdomar hör till de som eftersatts ur ett könsperspektiv och blev därför redan från starten blev en av 1,6 miljonerklubbens viktigaste frågor. Sjukdomsförloppet för hjärt- kärlsjukdomar ser ofta annorlunda ut för kvinnor än för män. Trots det har forskningen traditionellt enbart gjorts på män.

Varje år håller 1,6 miljonersklubben i galor över hela landet under temat Woman in Red. Förra året deltog hela 17 städer.

– Kvinnohjärtat är det vi blev kända för, säger Alexandra.

I någon liten mån kan det också bero på att kardiologiprofessorn Karin Schenk Gustafsson var en av föreläsarna från Läkaresällskapet den där kvällen när det första fröet till 1,6 miljonerklubben såddes, och blev en av de första experterna i klubbens expertpanel. Men framför allt handlar det om detta:

– Om du frågar svarar de flesta att cancer är den vanligaste dödsorsaken. Men efter 45 års ålder är det hjärt- kärlsjukdomar som skördar flest dödsoffer – och det sker många gånger i onödan, framför allt för kvinnor, som får fel diagnos, fel behandling, fel medicinering och biverkningar som läkarna inte känner igen, säger Alexandra.

Andra hjärtefrågor för stiftelsen är psykisk ohälsa, osteoporos och kvinnors cancerformer. Stipendierna delas ut till kliniska forskare i början av sina forskarkarriärer – och alltid till forskning med ett genusmedicinskt perspektiv.

– Det kommer fortfarande undersökningar som talar om ”antal personer” – och jag frågar varje gång hur många av dessa som var kvinnor? Var det alls kvinnor med i studien? Och om inte; Är det inte dags att göra om studien med ett genusperspektiv?

Så vad har hänt på de 20 år som 1,6 verkat?

– Inte tillräckligt, men mycket har hänt, säger Alexandra. Vi har bidragit till att öka insikten och förståelsen för att genusperspektivet är viktigt att ha med, att man inte  kan dra paralleller mellan kvinnor och män när det gäller hälsa, utan måste ta hänsyn till olikheterna. Och det är härligt med olikheterna! Härligt att män och kvinnor är olika – men man måste förstå att olikheterna finns och spelar en avgörande roll i hälsofrågor.

– Det är klart att jag tycker att vi har bidragit till en utveckling i rätt riktning. Jag försöker vara klok och tänka att vi är droppen som urholkat stenen – men jag skulle önskat att vi kommit längre. 

Jag har inte tid att vänta, jag vill se saker hända nu. Inte för min skull i första hand, som är 71, utan för barn och barnbarn. Det gör mig lite bekymrad att det går för långsamt med demokrati och jämställdhet och det påverkar vår hälsa. 

För en par år sedan slog en omfattande utredning från Kommissionen för jämlik vård fast att svensk vård är allt annat än just jämlik. Utredningen är en nedslående läsning om jämlikheter baserat på kön, geografi, utbildning, inkomst, födelseland, ålder, psykisk hälsostatus och typ av sjukdom. Men utredningen om den ojämlika vården är i sig en seger, menar Alexandra Charles von Hofsten.

– Ja, för idag är merparten av experterna inom hälsa och makthavande medvetna om att den ojämlika vården finns och den drabbar alla och envar förr eller senare. Det är i sig en väldig brist – men det är en väldig framgång att vi identifierar och erkänner hur det ser ut, för det är bara då man kan börja sätta in åtgärder.

– Beskedet att regeringen, både den förra och den nuvarande, avsatt pengar till att forska om kvinnors hälsa är också en enorm seger.

Vi pratar om så vitt skilda frågor som benskörhet, som drabbar varannan äldre kvinna och var fjärde äldre man – och rätten till säkra förlossningar oavsett var du bor i landet.

– Det är självklart att förutsättningarna för jämlik vård ska finnas i alla regioner. Här talar vi om kvinnor som ska lära sig – gå på kurs till och med – i hur de ska föda barn i bil?! Vem har inte tänkt?

– Hur tror man att glesbygden ska överleva om inte kvinnor  får vård när de föder barn? Vi får helt enkelt omfördela resurserna. Vi får kanske vänta med någon trafikled i tio år för att det ska få födas barn säkert.

Och om benskörhet:

– Om behandlingarna går bättre i Västra Götaland, varför kan då inte Malmö och Stockholm (där det fungerar sämst) titta på vad de gör i Västra Götaland?
Jag drar mig för att kalla det för att ”pinka revir”, men det är ju det det handlar om.  Varföri inte införa ”frakturkedjan”, och titta på det som nu funkar bättre i någon del av landet, införa det först, och driva nya studier vid sidan av.

Saknar ett inkluderande synsätt inom vården

Alexandra Charles von Hofsten vill inte inskränka frågan om hälsa till att enbart handla om sjukvård och omsorg – det handlar om välmående, glädje och lycka. Och då ingår allt ifrån luften vi andas till kultur.

– Vi har fortfarande inte nått dithän att kvinnor och män har något så självklart som lika lön för samma arbete. Det är också en hälsofråga, ekonomi en hälsofråga, för är man frustretarad, irriterad, känner sig förfördelad, och missbelåten, då mår man inte bra. Det är inte en sund själ i en sund kropp.

– Jag är till exempel för kvotering. Jag vet att det är en het potatis utifrån perspektivet att ”jag vill väl inte bli inröstad bara för att jag är kvinna”. Men med tanke på hur långsamt den här förändringen går, så tycker jag att vi måste ta till drastiska åtgärder som vi inte har provat innan. Låt oss prova kvotering i fem år – och se om det blivit en förändring. Vi kan inte döma ut kvotering som metod innan vi har testat den!

"Rättvisa är så viktigt för mig. Vi måste inkludera, inte exkludera, i samhället. Alla ska ha samma rättigheter – men också samma skyldigheter. Jag tror på samarbete och samverkan. Kvinnor ska självklart ha halva makten, hela livet."

Ett inkluderande synsätt borde också omfatta den komplementära vården anser Alexandra.

– Det komplementära tror jag är den enda lösningen. Det är en brist i Sverige att vi inte har kommit längre när det gäller att kombinera skolmedicin med komplementära metoder. Den som tror att det bara handlar om att ägna sig åt alternativ hälsokost tror jag missar väldigt mycket.

– Jag vill verkligen inte förkasta antibiotika, som ibland faktiskt behövs. Men man ska heller inte heller göra som vissa skolmedicinare och fördöma och fnysa åt örter och det som naturen kan ge.

Och väldigt politiskt?

– Ja, men aldrig partipolitiskt. Jag har alltid trott och tror fortfarande att jag kan jobba snabbare utanför partipolitiken. Det är heller inte säkert att mina värderingar och mina teser stämmer in exakt med ett partis – så för att inte tvingas vara tyst för att det inte stämmer håller jag mig utanför partipolitiken. Jag vill tänka större och inte låta mitt tänkande begränsas av partigränser.

Så skulle hon i den bästa av världar vilja se att också några av samhällets viktigaste frågor hanterades, nämligen de om skola, vård och omsorg.

– Jag inser ju att det är en utopi – men skola vård och omsorg borde ligga utanför de partipolitiska frågorna. Det är förkastligt med så korta mandatperioder – fyra år – som styr så viktiga funktioner. En regering kan sätta in åtgärder – och så åker de ut när nya tar över. Det tar ett par år innan nya makthavare satt sig in i frågorna. I bästa tar man två steg fram och ett bak. I värsta fall ett fram och två bak…

– Det är tragiskt att det ska vara så, vi borde försöka ha en koalition kring skola vård och omsorg där alla partier måste sitta ner och förhandla – och som inte påverkas av att mandatperioden är över. Vi behöver hitta långsiktighet och hållbarhet i de här frågorna. Men hur ska vi få till det om vi inte gör en förändring i systemet?

Det är lätt att låta frustration och ilska genomsyra en text med en så driven kvinna som Alexandra Charles von Hofsten, men det är inte där hon är. Driven, ja. Hårt arbetande, ja. Och otålig. Men också med en stark känsla för hur viktigt det är att ha roligt och glädja sig i livet, att återhämta sig och att njuta.

Är du duktig på att återhämta dig?

– Jag HAR varit duktig på återhämtning, men är inte fullt så bra som jag var… Kanske för att jag tycker att jag börjar få lite bråttom. Den känslan har att göra med att jag blir äldre. Tidigare hade jag all tid i världen, lättare att ägna mig åt återhämtning. Men jag försöker att boka av, tacka nej och bejaka återhämtning.

– Jag älskar att komma ut i naturen. Stad och natur – jag vill ha både och. Det finns så mycket parker och grönområden i Stockholm, det räcker att gå någonstans där naturen finns runtomkring. All slags kultur är också återhämtning för mig; att lyssna på musik, se en föreställning eller film – och att dansa, cykla, simma och bada bastu.

– Det är viktigt att ha roligt och njuta av livet. Hälsosamma saker är inte nödvändigtvis tråkiga! Det är en attityd man behöver ändra på; inte äta så mycket kött, inte dricka alkohol så ofta.

För två år sedan gifte hon om sig. Den nya följeslagaren i hennes liv är maken Bengt von Hofsten. Hon skrattar.

– Men min bästa återhämtning var att gå med min hund, som jag hade fram till för tre år sedan. Man kommer ut med en hund, för att man måste ut! Jag tror att det blir en ny hund snart… Det ger en lyckan av allt alltid ha en följeslagare.

– När vi gifte oss sa Bengt: ”Nu börjar mitt liv som hund”.

Text: Maria Torshall
8 juli, 2018

Vad är evidens egentligen?

Tolv läkare på fyra månader, förvärrade sömnstörningar, smärta och stickningar i armarna. Det var juristen Robin Enanders resultat efter att ha sökt hjälp hos den svenska allmänvården för utmattningssyndrom. Riktig hjälp fick han först på Vidar Rehab i Järna där han också fick verktyg för långsiktigt välmående. Hans berättelse inledde Famnas fullsatta seminarium i Almedalen på temat ”vad är evidens egentligen?”.…

LÄS MER

Tolv läkare på fyra månader, förvärrade sömnstörningar, smärta och stickningar i armarna. Det var juristen Robin Enanders resultat efter att ha sökt hjälp hos den svenska allmänvården för utmattningssyndrom. Riktig hjälp fick han först på Vidar Rehab i Järna där han också fick verktyg för långsiktigt välmående. Hans berättelse inledde Famnas fullsatta seminarium i Almedalen på temat ”vad är evidens egentligen?”.

Utifrån ett patient-, läkar-, forsknings – och myndighetsperspektiv diskuterade fyra paneldeltagare begreppet evidensbaserad medicin och användningen av evidensbegreppet i det svenska offentliga samtalet om vården. Moderator Maria Torshall ledde seminariet där Nina Rehnquist, professor emeritus, Sten Anttila från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Isis Amer Wåhlin, gynekolog och forskare på Karolinska Institutet och juristen Robin Enander medverkade.

Begreppet evidensbaserad medicin har myntats av den kanadensisk-amerikanske läkaren David Sacket. Han menade att frågan om evidens måste vila på tre ben – patientens preferens, klinisk expertis och forskning. Han pekade också på att evidensbegreppet riskerade att ”tyranniseras” av vetenskapliga rapporter och att de andra aspekterna av den evidensbaserade medicinen lätt skulle tappas bort. Flera av paneldeltagarna instämde i detta.

Isis Amer Wåhlin menade att hennes profession, det vill säga den kliniska sidan, ofta bortsåg från den förstnämnda – patientens preferenser. Hon exemplifierade detta med Robin Enanders berättelse, där han blev misstänkliggjord när han beskrev biverkningseffekter och försämrat tillstånd till följd av de läkemedel han fick utskrivna.

Läkarna lyssnade hellre till skolboken och praxis än att faktiskt se och uppmärksamma Robins egen historia, vilket Isis menade var vanligt förekommande då läkarkåren sällan har tid, resurser eller internt stöd inom organisationen att ge individanpassad vård eller ta till sig nyare forskning från exempelvis SBU.

 

Sten Anttila från SBU beskrev hur de studier som genomfördes för att ge evidens till nya behandlingar eller kliniska ingrepp historiskt mest hade byggt på kvantitativa och mätbara studier. Då patientens perspektiv och upplevelser istället kräver kvalitativa studier för att kunna mätas har dessa därmed inte utgjort grunden för de riktlinjer och behandlingar som svensk vård idag bygger på. Först på senare tid har kvalitativa studier börjat tas med i SBU:s sammanställningar av forskning. Det tar dock många år innan nya rön når läkarkåren.

Robin Enander beskrev i sin berättelse hur han till slut, efter att ha träffat tolv olika läkare, vände till Stiftelsen Vidarklinikens sjukhus Vidar Rehab, som han läst hade haft god framgång att behandla och bota utmattningssyndrom. För första gången sedan han sökte hjälp upplevde han där ett humanistiskt inslag där han blev lyssnad på. Vården byggde mycket på att skapa en regelbundenhet i kost, sömn och fysisk aktivitet anpassat efter just honom, istället för att man bara skrev ut ytterligare sömnmediciner eller andra preparat.

Professor Nina Rehnqvist menade att Robins berättelse inte var unik, att det i svensk offentlig vård är vanligt förekommande att ingen läkare får ansvar för helhetssynen på patientens hälsa, utan att man istället ofta behandlar utifrån sitt smala expertområde. Detta medför att vården inte alltid utövas med respekt för den enskilda patienten, och att denne därigenom får för liten roll i behandlingen, har för lite självbestämmande och respekteras i för liten utsträckning. Hon lyfte även problematiken med att hälso- och sjukvårdslagen egentligen inte följs och att det inte finns någon instans som verkligen har ansvar för det.

Läkaren Isis Amer Wåhlin menade också att den svenska ersättningsmodellen, där viss typ av vård eller behandling ger en viss typ ersättning från kommun eller landsting, gör att man som läkare ofta känner sig låst och begränsas i den vård man skulle kunna ge till en patient. Att utföra en ny typ av behandling eller förändra arbetssättet på ett sjukhus är därför svårt, inte minst då kulturen inom sjukhusen sällan är öppen för nya behandlingar.

Avslutningsvis argumenterade Nina Rehnqvist att det måste ske ett paradigmskifte inom vården, där läkarna hela tiden måste arbeta utifrån sitt grunduppdrag det vill säga att jobba för patientens bästa, och inte drivas av ersättningsmodeller eller rådande ovilja till förändring inom sjukhusen. För detta krävs ett klimat och ett ledarskap som tillåter detta. På så sätt kan man uppnå ett systematiskt förbättringsarbete, där vården får verktyg att utvärdera sig själv och förbättra sina behandlingar kontinuerligt. I sinom tid skulle detta leda till att patientens faktiska upplevelser får en större roll inom evidensbaserad vård, och att den så avgörande humanismen skulle genomsyra hela vårdupplevelsen.

Se seminariet i sin helhet här:

""
30 juni, 2018

Almedalsseminarium: Vad är evidens – egentligen?

Begreppen ”evidens” och ”evidensbaserad medicin” används ofta i den politiska vårddebatten. Men vad står begreppen för egentligen och vilka olika perspektiv är viktiga att ha med när man diskuterar evidens? Famna - Riksorganisationen för idéburen välfärd - arrangerar i år ett almedalsseminarium för att reda ut den frågan. …

LÄS MER

Begreppen ”evidens” och ”evidensbaserad medicin” används ofta i den politiska vårddebatten. Men vad står begreppen för egentligen och vilka olika perspektiv är viktiga att ha med när man diskuterar evidens? Famna – Riksorganisationen för idéburen välfärd – arrangerar i år ett almedalsseminarium för att reda ut den frågan.

Hur säkerställer man att forskningsrapporter, läkarens kunskap och erfarenhet samt patientperspektivet samverkar i bedömningen av vad som faktiskt är “evidensbaserad medicin”?

Panelen i Almedalen består av representanter för SBU, läkarprofessionen och patientsidan. Seminariet kommer att filmas och läggas upp i närtid på vår facebooksida. Du som är i Almedalen kan följa seminariet på plats på Strandgatan 26, onsdagen den 4/7 mellan 13:15-14:45.

Läs hela programmet här.

15 juni, 2018

Många lokalpolitiker vill se mer idéburen omsorg

Nyligen skickade Famna, riksorganisationen för idéburen vård och social omsorg, ut en enkät till alla kommunal- och landstingsråd samt alla ordföranden för de kommunala nämnder som hanterar dessa frågor. Svaren visade att många lokalpolitiker är positiva till den idéburna sektorn och tycker att den borde vara mycket större.…

LÄS MER

Nyligen skickade Famna, riksorganisationen för idéburen vård och social omsorg, ut en enkät till alla kommunal- och landstingsråd samt alla ordföranden för de kommunala nämnder som hanterar dessa frågor. Svaren visade att många lokalpolitiker är positiva till den idéburna sektorn och tycker att den borde vara mycket större.

Undersökningen visade att de 347 lokalpolitiker från 189 kommuner som svarade ville se en idéburen sektor som är 8-10 gånger större än vad den är idag. Denna åsikt syntes oberoende av politisk färg och politiskt uppdrag. I en debattartikel skriver Famna att de är glada över att se så positiva resultat, men att det nu gäller att gå från ord och önskemål till handling.

Famna lovar från sitt håll att verksamheterna ska utveckla sitt entreprenörskap och bli modigare i upphandlingarna. Detta för att kunna fyrdubbla den idéburna sektorns verksamhet till år 2030. Famna ska utöka sitt arbete med att påverka den nationella politiken för att skapa bättre förutsättningar för nya idéburna företag.

I gengäld ber de bland annat lokalpolitikerna att utveckla medborgarnas möjlighet att kunna välja idéburna och icke-vinstdrivande alternativ. De vill också att regler och lagar kring upphandling förändras så att man säkerställer att idégrund, bemötande och återinvestering av vinst blir en viktig faktor. Detta för att både kommersiella och idéburna aktörer ska ha möjlighet att tilldelas avtal. Läs resten av kraven på politikerna i debattartikeln här.

Vill du läsa mer om idéburen omsorg? Vi skriver ofta om det, så botanisera gärna på sajten. Här är den allra senaste artikeln.


Foto: Erik Olsson.
6 juni, 2018

Därför behövs idéburen omsorg i Sverige

Varför driver man idéburna omsorgsverksamheter utan vinstintresse? Jo, för att det finns ett innehåll, en kvalitet och en idé som i första hand bygger på ett människovärdigt sätt att se på och ta hand om varandra. Det säger Per-Arne Fijal som är verksamhetschef på Solåkrabyn utanför Järna. …

LÄS MER

Varför driver man idéburna omsorgsverksamheter utan vinstintresse? Jo, för att det finns ett innehåll, en kvalitet och en idé som i första hand bygger på ett människovärdigt sätt att se på och ta hand om varandra. Det säger Per-Arne Fijal som är verksamhetschef på Solåkrabyn utanför Järna.

Mervärden och utvecklingsmotor

Hos Solåkrabyn erbjuder man daglig verksamhet för vuxna med funktionsnedsättning och gruppboende i och utanför en bygemenskap. Allt utifrån socialterapeutisk metod, som lyfter fram en helhetssyn på människan och de positiva utvecklingsmöjligheter som man menar alltid finns hos varje individ. Det blir aldrig en fråga om ”förvaring”.

Men detta är långt ifrån självklart inom omsorgen i stort. Per-Arne Fijal menar att det på en del håll är för mycket förvaring av människor med funktionsnedsättning och att man i många dagliga verksamheter eller arbetsplatser inte har en tanke på vad arbetet ska leda till för individen.

Här har idéburna verksamheter som Solåkrabyn en fördel och en extra kvalitet som man inte tummar på i första taget. Och enligt Per-Arne kostar det inte mer för samhället. Man använder samma pengar som exempelvis kommunala verksamheter får.

– Idéburna verksamheter ger viktiga mervärden och borde få större plats i samhället. Vi är samtidigt en utvecklingsmotor när det gäller kvalitet, innehåll och utformning inom omsorgen.

Helhetssyn på mänskliga behov

Solåkrabyn är medlem i branschorganisationen Värna, tillsammans med ett 40-tal andra idéburna verksamheter som är inriktade på socialterapi (för vuxna) eller läkepedagogik (för barn och ungdom). Det är en inriktning som inspirerats av den humanistiska människosynen i antroposofin. Det handlar mycket om att se helheten och det unika i varje individ, att främst ta fasta på utvecklingsmöjligheterna och inte begränsningarna, att respektera och ge utrymme för individen och samtidigt bädda för ett liv i gemenskap, att erbjuda meningsfullt arbete och att skapa utrymme för kreativitet och ett ständigt lärande, med mera.

– Det här handlar egentligen en hel del om att möta grundläggande mänskliga behov och att verkligen utgå från en helhetssyn på människan, vilket ofta missas idag, säger Per-Arne Fijal.

Det finns flera drag i socialterapin och läkepedagogiken som man kan säga skiljer sig från många andra verksamheter i svensk omsorg. Inom Värna håller man nu på att tydliggöra dessa och även säkra upp att alla verksamheter som är medlemmar i Värna arbetar systematiskt enligt de här metoderna på ett sätt som stämmer med de kärnvärden man har sedan länge. Det är en kvalitetssäkring som man kallar Värnagarantin.

”Spegling av hur vi tycker samhället bör se ut”

Efterfrågan hos Solåkrabyn är hög och det ser Per-Arne Fijal som ett prov på att kvaliteten och innehållet i verksamheten är uppskattad. Det här kommer inte bara omsorgstagarna till del genom ett rikare liv, utan ger även mening åt medarbetarna. Ett bra bemötande mellan alla är grundmurat i kulturen här.

– Vi tar emot alla omsorgstagare oberoende hur svåra de kan vara. Vi ser alltid möjligheter att ge dem ett bättre liv och anhöriga ser också att vi anstränger oss när det blir problem. Vi försöker alltid skapa en bra atmosfär, och så ser vi även på våra medarbetare. Vi gör oss inte av med folk så fort det blir besvärligt, utan vill då istället hitta nya vägar och förbättra situationen.

– Det här är en direkt spegling av hur vi tycker att samhället bör se ut och hur vi bör ta hand om varandra. Vi är helt enkelt det vi tycker att man ska vara – och sedan försöker vi sprida det, säger Per-Arne Fijal.

En avgörande orsak till att Solåkrabyn och andra idéburna verksamheter får till sådana här mervärden och extra kvalitéer i omsorgen är just att de bygger på en idé eller ett synsätt. Man måste ju ha en genuin omsorgsidé, bortom ekonomisk vinst, för att kunna driva en verkligt idéburen omsorgsverksamhet, menar Per-Arne Fijal.

Politiker missar helheten och slimmar omsorgen

Men det finns idag en tendens i Sverige att man på olika sätt försöker slimma omsorgsverksamheter. Ibland genom att låta stora riskkapitalbolag pressa priserna i upphandlingar, vilket enligt Per-Arne Fijal påverkar innehållet och kvalitéerna negativt inom omsorgen. Det som stora omsorgsbolag erbjuder har inte samma innehåll som omsorgen i de idéburna verksamheterna. Inte minst bolagen pressar på i den här utvecklingen, medan politikerna håller masken och säger att det är bra, berättar Per-Arne.

Det här rimmar överlag dåligt med den kvalitativa inriktning som idéburna verksamheter i regel står för. Per-Arne Fijal menar att Solåkrabyn varken kan eller vill konkurrera med riskkapitalbolag genom lägre kvalitet, utan man håller fast vid specialiseringen på de kvalitéer man står upp för. Det gör också att man ofta tar emot personer som bolagen och kommunerna inte vill ha eller inte klara av.

Det finns, enligt Per-Arne Fijal, numera också en tendens att man från samhället sida vill dra ner på dagliga verksamheter för människor med funktionsnedsättning och flytta ut folk till vanliga arbetsplatser. Det ska bli mer ”arbetslikt”, säger man. Detta kan vara bra för en del, men för många är det inte alls bra, anser Per-Arne Fijal. De här tendenserna finns även i andra europeiska länder, dvs att alla ska vara på arbetsplatser och om man inte klarar det får man stanna hemma. Men att ha stöd vid boendet och vid sin arbetsplats eller sin dagliga verksamhet är mycket viktigt för många. I ett antal europeiska länder inklusive Sverige finns därför idag en bred och växande rörelse som verkar för den rätten.

– Här i Sverige studsar många personer med funktionsnedsättning ut igen från verksamheter eller arbetsplatser som exempelvis drivs av riskkapitalbolag. Flera av dem hamnar hos oss, vilket vi i sig inte alls har något emot. Men jag anser att personerna själva från början ska få möjlighet att välja hur man vill ha det och att det bör vara en rättighet att ha en meningsfull daglig verksamhet att gå till. Det verkar ibland som att samhället tycker det är ännu viktigare att personer med funktionsnedsättning bor ute i samhället och är arbetslösa, för att man då anses vara mer ”normala”, säger Per-Arne Fijal.

– Vad politikerna missar då är just helheten. Vi jobbar med hela människan och hennes livssituation. Det är det som ger resultat och som är vår idéburna styrka.

presskontakt
Text: Red./Staffan Nilsson

9 maj, 2018

”Vård som fungerar för tyskar och fransmän kan också läka svenskar”

Att själv få välja den vård som fungerar och hjälper oss att hitta tillbaka till hälsa är både en fråga om mänskliga fri- och rättigheter och en demokratisk fråga. Det menar bland andra journalisten och tidigare chefredaktören för tidningen Hälsa, Maria Torshall, i en debattartikel i Dagens Samhälle.…

LÄS MER

Att själv få välja den vård som fungerar och hjälper oss att hitta tillbaka till hälsa är både en fråga om mänskliga fri- och rättigheter och en demokratisk fråga. Det menar bland andra journalisten och tidigare chefredaktören för tidningen Hälsa, Maria Torshall, i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Artikelförfattarna pekar särskilt på att vi i Sverige betalar lika mycket för vården som i Tyskland, Frankrike och Schweiz, men att vi har betydligt mindre möjlighet att välja inriktning för vår egen vård. Många europeiska länder har större öppenhet för och använder mer komplementär vård, och det stämmer enligt viss statistik också väl med vårdtagarnas val.

En högprofilerad motståndare till komplementär medicin, Mats Reimer, håller inte med i en replik till debattartikeln. Han tycks vilja minska den redan begränsade valfriheten ytterligare i Sverige och antyder att det handlar om kvacksalveri. Han menar bland annat också att alternativmedicin inte ska bekostas med skattemedel och att länder som Schweiz och Frankrike inte ses som förebilder.

Men Maria Torshall med flera skriver i en slutreplik att det är stor skillnad på alternativmedicin och komplementära/integrativa vårdformer som integreras med skolmedicinen. Man menar också att integrativa metoder som fungerar för tyskar, schweizare och fransmän även kan läka svenskar. 67 procent av svenska folket skulle dessutom enligt en Novus-undersökning uppskatta om deras läkare även hade kunskap om komplementära metoder.

Artikelförfattarna pekar också på att den integrativa medicinen står bredare på alla de tre evidenspelare som den evidensbaserade medicinens fader David Sackett beskrev: 1 Extern evidens – resultat från studier, 2 Intern evidens – läkarnas kliniska expertis, 3 Patientens preferens. Man hävdar att det behövs vård som är evidensbaserad på riktigt.

Med tanke på att hela 40 procent av alla patienter på medicinvårdsavdelningar vårdas på grund av läkemedelsbiverkningar är det hög tid att tänka om och släppa den läkemedelsreligiösa tron att varje sjukdom ska behandlas med piller, skriver artikelförfattarna avslutningsvis.

presskontakt
Text: Red./Staffan Nilsson

4 maj, 2018

Patienter i Sverige har mindre verklig valfrihet i vården

Vården i Sverige kostar oss som lever här ungefär lika mycket som den kostar för invånare i exempelvis Tyskland, Frankrike och Schweiz. Men i Sverige har patienter betydligt mindre frihet att utifrån sina egna behov även välja komplementära väl bepövade vårdformer för att återfå sin hälsa. Detta trots att intresset för det är stort i Sverige, samtidigt som vi själva betalar mycket för vår vård via skatten. …

LÄS MER

Vården i Sverige kostar oss som lever här ungefär lika mycket som den kostar för invånare i exempelvis Tyskland, Frankrike och Schweiz. Men i Sverige har patienter betydligt mindre frihet att utifrån sina egna behov även välja komplementära väl bepövade vårdformer för att återfå sin hälsa. Detta trots att intresset för det är stort i Sverige, samtidigt som vi själva betalar mycket för vår vård via skatten.

Det här blir tydligt när man jämför hur några europeiska länders sjukvårdssystem fungerar och finansieras. Den valfrihet vi har i Sverige handlar inte så mycket om innehållet i vården, utan mest om vem som ska utföra vården. Dvs hos vilken vårdgivare och i vilken driftsform – sjukvårdsföretag eller landsting – man kan få sin vård. Däremot är möjligheten att välja komplementär vård – som komplement till övriga vården – mycket begränsade i Sverige jämfört med flera andra europeiska länder. De här skillnaderna i valfrihet kan delvis förklaras av att vården i vårt land är mer centralstyrd.

I Sverige, Tyskland, Frankrike och Schweiz ligger de allt mer ökande sjukvårdskostnaderna idag ungefär på samma nivå – mellan 11 och 12 procent av BNP. I Sverige handlar det enligt en debattartikel i Dagens Samhälle om ungefär 48.700 kronor per invånare. I Storbritannien är sjukvårdskostnaderna lägre, kring 9 procent av BNP. Det här betalas av invånarna på olika sätt i respektive land. Med undantag för Schweiz handlar det till allra största del om offentlig finansiering – i Sverige och Storbritannien genom skatter, och i Tyskland och Frankrike genom obligatoriska socialförsäkringar.

Systemet stämmer inte med folkviljan

Hur är det då med patienternas möjligheter att i någon mån välja innehållet i den vård man betalar för? Detta är viktigt av flera skäl. Människors hälsa är individuell, sjukdomsbilden och bakomliggande orsaker ser ofta olika ut och vi reagerar olika på behandlingar vi får. Att ha en viss valfrihet kring sin egen vård är också en demokratisk fråga.

En stor del av befolkningarna i de jämförda länderna vill ha möjlighet att, utöver den gängse vården, välja komplementära eller integrativa vårdformer. Det gäller även Sverige. En Novus-undersökning för ett par år sedan visade att 67 procent av svenska folket och 76 procent av kvinnorna vill att läkarna har utbildning även inom komplementär/integrativ medicin. 43 procent hade någon gång genomgått en komplementär/integrativ behandling. Men möjligheterna att välja detta i den offentligt finansierade vården är mycket begränsade i Sverige. Här stämmer inte systemet så bra med folkviljan. Även i Storbritannien finns en liknande klyfta mellan människors intresse för komplementär vård och möjligheten att välja detta. Men där är å andra sidan vårdkostnaderna klart lägre än i Sverige.

Man kan alltås säga att vi i Sverige betalar lika mycket för vården som man gör i Tyskland, Frankrike och Schweiz, men att vi ändå får ut lika lite valfrihet i vården som i Storbritannien, där skattebetalarna betalar mindre för vården.

Valfrihet i vården, eller brist på valfrihet, verkar bland annat hänga ihop med traditioner och vilken väg finansieringen tar i olika länder. I Sverige och Storbritannien tas pengarna in via skatter och här styrs vården mer centralt, vilket ger små möjligheter till valfrihet. I Storbritannien har centralstyrningen också lett till en gigantisk vårdapparat och nedskärningar pga ekonomiska problem. I Tyskland och Frankrike, där man tar in pengarna via obligatoriska socialförsäkringar, är vården inte lika centralstyrd. Här är vården mer anpassningsbar och ger mer utrymme för olika inriktningar.

Sverige sämst på valfrihet

I många europeiska länder är man överlag mer öppna för komplementär vård än i Sverige. Inte minst i Tyskland, Frankrike och Schweiz. Enligt studier använder tre fjärdedelar av skolmedicinskt utbildade tyska läkare även komplementär eller alternativ medicin i sitt yrke. I den tyska befolkningen använder sig 75 procent av komplementär eller naturmedicin. Lagstiftningen i Tyskland innehåller också särskilda komplementära terapiinriktningar. Man lägger även större vikt vid beprövad erfarenhet än man gör i Sverige. Metoder som visar sig fungera och vara ofarliga ska få finnas tillgängliga. Sedan lång tid tillbaka har tyskarna möjlighet att välja sin vård, och staten fokuserar mer på patientsäkerheten.

I Frankrike kretsar vården mer kring den enskilda läkaren som patienten besöker. Läkarna ska vara skolmedicinskt utbildade, men kan också ha vidareutbildning i och rätt att ordinera komplementär medicin. Enligt studier använder sig 75 procent av befolkningen av alternativa läkemedel, och 36 procent av läkarna, mestadels allmänläkare, använder minst en komplementär eller alternativ metod.

I Schweiz finns ett mycket utbrett intresse för komplementär medicin. Som ett resultat av folkomröstningen 2009 finns rätten till komplementär vård inskriven i den federala lagstiftningen. Av de schweizare som genom sin sjukvårdsförsäkring har tillgång till komplementär medicin väljer nära 80 procent sådan vård i någon utsträckning.

Det finns alltså betydande skillnader mellan Sverige och andra jämförbara länder när det gäller möjligheten att i viss mån välja innehåll och inriktning i sin egen vård, vilket många människor vill kunna göra. Tyvärr kommer Sverige ut sämst i den här jämförelsen, särskilt när man väger in vad vi betalar för sjukvården.

presskontakt
Text: Red./Staffan Nilsson