18 november, 2019

Dåligt stöd till de som vill sluta ta psykofarmaka

Anna Nederdal har skrivit boken Fri från Psykofarmaka. Hon talar av egen erfarenhet när hon berättar om det antidepressiova läkemedlet som skulle hjälpa henne att må bättre – men som istället gav henne ångest, självmordstankar och illamående. Hon är kritisk till hur sjukvårdens bristande kunskap om att trappa ner de antidepressiva läkemedel som skrivs ut – och mot den obefintliga kommunikationen om konsekvenserna av läkemedlen.…

LÄS MER

Anna Nederdal har skrivit boken Fri från Psykofarmaka. Hon talar av egen erfarenhet när hon berättar om det antidepressiova läkemedlet som skulle hjälpa henne att må bättre – men som istället gav henne ångest, självmordstankar och illamående.
Hon är kritisk till hur sjukvårdens bristande kunskap om att trappa ner de antidepressiva läkemedel som skrivs ut – och mot den obefintliga kommunikationen om konsekvenserna av läkemedlen.

 

– Det är oansvarigt av läkare att skriva ut exempelvis antidepressiva läkemedel utan att senare hjälpa människor att trappa ner medicineringen på ett bra sätt. Det säger Anna Nederdal som skrivit boken Fri från psykofarmaka och som även ger råd kring nedtrappning.

Hon menar att det för många patienter är svårt att ta sig ur användandet av psykofarmaka och att sjukvården har bristande kunskaper om hur man gör det. Patienter får ofta sköta det här på egen hand och många får dessutom felaktiga råd från sina läkare, anser hon.

 

Egen erfarenhet

Anna Nederdal har egna smärtsamma erfarenheter av det här problemet. Det började med att hon fick sköldkörtelsjukdomen Hashimoto, men hon fick inte diagnosen förrän efter tre år. Den försenade behandlingen gjorde att Anna inte fungerade under flera år.

– Jag var ung, hade aldrig varit sjuk tidigare och blev nu väldigt nedstämd. En psykiater gav den sedvanliga förklaringen att nedstämdheten berodde på att jag hade en obalans av en substans i hjärnan, vilket jag då trodde helt på. Läkaren skrev ut ett antidepressivt läkemedel som skulle göra mig frisk. Istället blev jag jättesjuk, med symtom som svår ångest, självmordstankar, ofrivilliga rörelser, illamående och svettningar. Då erbjöd min läkare lugnande medicin som jag avböjde att ta, berättar Anna.

Det hon drabbades av var några av de många klassiska biverkningarna av antidepressiva mediciner, eller så kallade SSRI (läs mer om biverkningarna). När hon skulle sluta med antidepressiva sa läkarna att de särskilda biverkningar man dessutom brukar få av själva nedtrappningen (de så kallade utsättningssymtomen) skulle gå över inom någon månad.

 

Dålig hjälp med att trappa ned

Men Anna betonar att för en del patienter tar en ordnad nedtrappning av antidepressiva mycket längre tid om man ska göra det på rätt sätt. Ända upp till ett par år. Anna menar att det bara är patienten själv som kan känna vilken nedtrappning man klarar. Om man är väl förberedd utifrån sina egna förutsättningar och vet hur man ska gå tillväga kan nedtrappningen ske utan större problem. Men Anna Nederdal är mycket kritisk till hur den svenska sjukvården sköter – eller snarare inte sköter – det här.

– De människor som kontaktar mig vill sluta ta psykofarmaka men har inte fått hjälp med detta från sina läkare. Många har tvärt om blivit sjuka av sina läkares rekommendationer kring nedtrappning. Det beror på att sjukvården inte har tillräckliga kunskaper om detta.

Anna fick själv ett, visserligen ärligt men också förvånande, svar från sjukvården när hon för många år sedan ville trappa ner sin medicinering: ”Vi vet inte hur man gör”. Ett förvärrande problem menar hon är att många läkare ändå ger råd kring nedtrappning av psykofarmaka som är felaktiga, vilket kan få allvarliga konsekvenser.

– Det vanligaste scenariot jag ser är att läkare har fasat ut psykofarmaka alldeles för fort och att detta gett svåra symptom. Ofta har man då istället satt in en eller ibland flera andra psykofarmaka mot dessa symptom, vilket kan skapa nya problem. Det är också vanligt att de problem som patienten fått av själva nedtrappningen sedan förklaras med eller skylls på patientens egen problematik eller diagnos, trots att det handlar om rena utsättningssymptom och trots att patienten bara följt sjukvårdens råd, säger Anna Nederdal.

Hon pekar också på att det långt innan man hamnar i den här situationen – redan när medicineringen med psykofarmaka påbörjas – finns ett problem med bristande information till patienterna. Anna anser att läkare från början bör ha skyldighet att berätta vad det är för typ av medicin, vad det innebär för biverkningar både i början och i fortsättningen av medicineringen, vad det innebär att trappa ner medicinen och vad det innebär att stå utan den.

– Den informationen måste man kunna få ta ställning till som patient. Jag har under de senaste sju åren jag gett råd inte träffat en enda människa som blivit upplyst om konsekvenserna av att ta psykofarmaka.

 

Kan innebära ett beroende

Det finns också en oklarhet kring om olika psykofarmaka är beroendeframkallande eller inte. Som patient vill man rimligen veta om det finns risk för att man fastnar i långvarig eller rent av livslång medicinering. På exempelvis sajten VårdGuiden i Region Stockholm står det angående antidepressiva läkemedel så här: Det är bra att veta att läkemedel mot depression inte är beroendeframkallande. Däremot är det viktigt att inte sluta tvärt med en behandling. Då kan man få en typ av besvär som kallas utsättningssymtom.” Hur man här definierar ordet ”beroendeframkallande” framgår inte.

– Det finns de som kan trappa ner antidepressiva läkemedel på relativt kort tid utan problem. Men många människor får så starka symptom av själva nedtrappningen att de går tillbaka till medicineringen. Detta är då i realiteten en abstinens och ett beroende. Det finns heller inga studier som visar att antidepressiva inte är beroendeframkallande, säger Anna Nederdal.

 

Anna Nederdal. Foto: Theresia J Köhlin
"Jag tror och hoppas att de här pillren inte kommer att finnas om 20 år, att man inser att det var ett vansinnigt experiment"

 

Läkemedelskommittén i Region Sörmland har i sitt nyhetsbrev TerapiTips uppmärksammat att symptomen när man slutar ta antidepressiva (SSRI och SNRI) är ett större problem än man inom sjukvården tidigare velat acceptera. Man skriver att symptomen kan vara ett stort problem för 20–70 procent av patienterna om man slutar tvärt och att det här är individuellt och inte går att avgöra i förhand. I vissa fall behövs mycket lång nedtrappningstid. Det verkar som att det här problemet har underskattats. Även biverkningarna av själva den antidepressiva medicineringen verkar enligt nyhetsbrevet vara mycket vanligare än man tidigare trott.

– Det finns inga ordentliga rutiner för att dokumentera biverkningar. Läkarna ska egentligen följa upp och dokumentera dessa och skicka till Läkemedelsverket, men hur många läkare gör det? säger Anna Nederdal.

 

Kritisk till myndigheterna

Hon anser att det också finns en del grundläggande missförhållanden hos svenska myndigheter som i förlängningen skapar de här problemen. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer för sjukvården är det bara psykofarmaka, KBT och elbehandling som ska ingå i verktygslådan för behandling av patienter med depression. Anna menar att vi måste ha flera alternativ. När dessa riktlinjer kom från Socialstyrelsen förra året anmälde Psykoterapicentrum myndigheten till Förvaltningsrätten för brist på vetenskapligt stöd och för att personerna bakom riktlinjerna är jäviga.

Anna Nederdal anser också att de personer som via SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) har ansvar för att utreda åt Socialstyrelsen inte ska få vara jäviga genom att samtidigt jobba för läkemedelsföretag. Hon tycker att de kopplingar som finns där är skrämmande. Även Läkemedelsverket befinner sig i en sorts jävsituation, eftersom myndigheten huvudsakligen finansieras genom avgifter från läkemedelsbolagen.

– Mycket av de här problemen verkar bottna i att det finns människor i styrande positioner som har fel motiv, säger Anna. Bland annat tror jag det hela handlar om att tabletter och KBT anses vara billigast, och när man dessutom kombinerar det med New Public Management i sjukvården blir det än mer fel, säger Anna Nederdal.

Tycker du aldrig att det är motiverat att förskriva exempelvis antidepressiva läkemedel?

– Det finns människor som säger att de har räddats av läkemedlet och det är förstås bra. Men alla vi som inte mår bra av antidepressiva måste ju också få finnas. Människor som vill minska på sin psykofarmaka ska kunna göra det på ett individanpassat sätt och få ordentlig hjälp med detta, men det får man inte idag. Det här bör den förskrivande läkaren ha ansvar för.

– Jag tror och hoppas att de här pillren inte kommer att finnas om 20 år, att man inser att det var ett vansinnigt experiment och att man kommer att hitta mycket mer människovänliga metoder, avslutar Anna Nederdal.

Läs även

,

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson

23 maj, 2019

Forskare kritiserar bilden av ökad psykisk ohälsa hos unga

Slutsatserna som ligger bakom larmen om katastrofal ökning av psykisk ohälsa bland unga håller inte rent vetenskapligt. Signaler från unga ska tas på allvar. Men med det sätt som bland annat Socialstyrelsen och media idag talar om psykisk ohälsa är risken uppenbar för medikalisering av normala livserfarenheter. Det menar tre forskare i en artikel i DN Debatt.…

LÄS MER

Slutsatserna som ligger bakom larmen om katastrofal ökning av psykisk ohälsa bland unga håller inte rent vetenskapligt. Signaler från unga ska tas på allvar. Men med det sätt som bland annat Socialstyrelsen och media idag talar om psykisk ohälsa är risken uppenbar för medikalisering av normala livserfarenheter. Det menar tre forskare i en artikel i DN Debatt.

De tre sakkunniga artikelförfattarna är forskningsledare Ingemar Engström, docent Sven Bremberg och docent Sofia Wikman. De tar upp den här kritiken i samband med att Socialstyrelsen gått ut med en ny rapport där man, liksom i tidigare rapporter, för fram bilden av kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga.

Men forskarna menar i debattartikeln att bakomliggande data i rapporten bör granskas för att visa möjliga tolkningar innan man föreslår åtgärder. Frågan är vilken slags hjälp som behövs. De skriver att det bästa är kanske inte att få en diagnos och behandlas med läkemedel, vilket idag är det som oftast möter unga som söker vård.

Medikalisering av mänskliga problem

Socialstyrelsen utgår i sin rapport från andelen unga som sökt vård och fått en psykiatrisk diagnos och/eller psykofarmaka. På bara 10 år ser man en fördubbling av diagnoser och en tredubbel ökning av alla psykofarmaka. Det här tolkar myndigheten som en reell ökning av psykiska sjukdomar, men det ifrågasätter artikelförfattarna som menar att det här kan ha andra förklaringar. De skriver att utvecklingen till stor del kan tillskrivas en ökad medikalisering av mänskliga problem.

De tre forskarna pekar också på att sammanställningar av vetenskapliga publikationer visar att förekomsten av klinisk depression och ångestsyndrom hos unga har varit i stort sett oförändrad i Sverige under perioden 1990¬-2017.
Artikelförfattarna berättar att siffor om psykisk ohälsa brukar baseras på den europeiska studien Skolbarns hälsovanor, där unga svenskar rapporterar en mycket god hälsa och livskvalitet. I frågor om psykiska och kroppsliga symptom som irritation, nervositet, ont i huvudet med mera ser man en ökning. Men artikelförfattarna frågar retoriskt – är detta psykisk ohälsa?

De anser att det är många aktörer som bidrar till vår tids berättelse om psykisk ohälsa. Det är myndigheter som presenterar ökningar utifrån tolkningsbara data, media som hakar på, politiker som lovar, skola och socialtjänst som kräver mer av BUP, unga som söker sig till BUP och läkemedelsindustrin som ser den kommersiella potentialen.

Artikelförfattarna skriver att unga behöver mötas i sina vardagsmiljöer, av vuxna som kan hjälpa till att utveckla sätt att förhålla sig till besvärliga situationer och perioder i livet. Samtidigt ska uppmärksamheten vara hög på de som verkligen behöver hjälp från BUP, vars resurser främst ska gå till de som har omfattande problem. Forskarna föreslår att vi kanske ska tala om psykisk ohälsa på ett annat sätt, inte som en lättare form av psykisk sjukdom som ska diagnostiseras och behandlas, utan mer som ett fenomen i tiden där trycket på ungas liv märks.

Läs även

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson

Källor

DN Debatt

30 mars, 2019

Alltmer psykofarmaka till unga: ”Det pågår en medikalisering av barndomen”

Förskrivningen av antidepressiva psykofarmaka till barn och ungdom har tredubblats på 10 år. Det som nu pågår är en medikalisering av barndomen och resultaten är helt oacceptabla, anser barn- och ungdomspsykiatern och tidigare överläkaren Göran Högberg. …

LÄS MER

Förskrivningen av antidepressiva psykofarmaka till barn och ungdom har tredubblats på 10 år. Det som nu pågår är en medikalisering av barndomen och resultaten är helt oacceptabla, anser barn- och ungdomspsykiatern och tidigare överläkaren Göran Högberg.

Göran Högberg menar bland annat att man inte skiljer tillräckligt på stress och allvarlig sjukdom, och att man ger för mycket antidepressiva läkemedel som sällan fungerar, men som har allvarliga biverkningar och risker. Han anser att det behövs en betydligt större bredd av terapier för unga och ett särskilt fokus på dem som har svår psykiatrisk problematik.

 

Ökad medicinering feltolkas som ökad psykisk sjukdom

Göran Högberg har lång erfarenhet från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och är kritisk till den bild av ökad psykisk ohälsa som sprids och hur det här området hanteras, inte minst av myndigheterna.

– Socialstyrelsen hävdar att psykisk sjukdom ökar och utgår då ifrån hur mycket psykofarmaka som skrivs ut och antalet läkarbesök. Det här är vad politikerna får se, men detta är ju inte alls samma sak som att psykisk sjuklighet ökar. Istället är det så att allvarligare tillstånd, som exempelvis kronisk depression, idag ligger på ungefär samma nivå som tidigare, säger Göran Högberg.

En paradox är att i takt med att man idag skriver ut alltmer psykofarmaka, som följd av att nya riktlinjer från år 2010 är mer inriktade på mediciner, så tolkas det felaktigt som att den psykiska sjukligheten i sig ökar. Enligt Högberg är det främst Socialstyrelsen och Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri som lagt grunden för det han kallar en omfattande medikalisering av barndomen. Han menar att dagens riktlinjer för barn- och ungdomspsykiatrin är alldeles för smala och att de i stort sett innebär att man ska rekommendera antidepressiva läkemedel efter en kort tid av allmän rådgivning.

 

Dåliga resultat och allvarliga risker

Det här har fått negativa och allvarlig konsekvenser. Högberg pekar bland annat på en rapport från Socialstyrelsen från 2017, som visar hur det gått för ungdomar med den nya inriktningen i barn- och ungdomspsykiatrin, tio år efter att de fick diagnos. Här kan man exempelvis se att av pojkar 10-17 år med både depression och ångest hade 68 procent fått psykofarmaka. Men över fem procent av dem hade tagit sitt liv och tio procent hade försökt ta sitt liv – trots att de alltså varit under den rekommenderade behandlingen.

– Det här är fruktansvärt dåliga resultat. Men detta bara fortsätter och skälet är att man inte orkar se problemet. Istället sprider man en illusion av att man har en effektiv behandling. Men vi vet att antidepressiva till barn och unga har många biverkningar och att de även kan öka självmordsrisken. Vi vet också att de inte fungerar särskilt bra på varken unga eller äldre, säger Göran Högberg.

Han berättar att när man slår ihop forskning som gjorts kring detta visar det sig att för bara en av tio patienter har antidepressiva bättre effekt än sockerpiller. Man ska alltså medicinera tio patienter för att få bättre effekt på en enda patient. Samtidigt finns det stora brister i rapportering av biverkningar, menar Göran Högberg.

– Det ingår inte något strukturerat biverkansprotokoll med uppföljning i journalsystemen. Man underlåter exempelvis att rapportera nya självmordsförsök som biverkningar. Landstingen, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket tar här inte sitt ansvar för patientsäkerheten. Detta är något som behöver förbättras med en aktiv biverkansrapportering.

 

Påverkar känsliga system hos unga

Det finns, särskilt för de unga, flera negativa sidor med att använda antidepressiva, menar Högberg.

– Ett barns hjärna utvecklas och förändras under tonåren utifrån vad man upplever. Det sker en ombyggnad och tillväxt av hjärnan och detta påverkas av läkemedelssubstanser, precis som exempelvis alkohol och cannabis. Det här är ett känsligt system och därför bör man vara särskilt försiktig med att medicinera barn. Det man gör idag är egentligen ett jätteexperiment med barnen.

 

"...vi vet att antidepressiva till barn och unga har många biverkningar och att de även kan öka självmordsrisken."

 

Antidepressiva påverkar, enligt Göran Högberg, väldigt många system i kroppen, och förändrar exempelvis humör. De kan ge mindre ångest, men man blir också avstängd från sina känslor och känner mindre glädje. Antidepressiva påverkar också sexualiteten negativt, och det är ett stort ingrepp i de ungas tillvaro. Högberg tycker även att det alltför mycket är de vuxna som via skattningar utifrån olika skalor bestämmer hur barnen mår, och att man inte tillräckligt tar hänsyn till vad de unga själva tycker och känner.

 

Gör som andra länder – satsa på flera olika terapier

– Trots dåliga resultat fortsätter man med lång medicinering. Inriktningen blir att hitta rätt medicin, man byter preparat och byter diagnoser. Det tar på krafterna och många äter psykofarmaka under hela sin tonårstid. Man skulle istället behöva ändra i livsförhållandena för de unga och satsa på flera olika typer av terapier. Exempelvis mer samtalsinriktade terapier, mer skapande och kreativitetsutvecklande terapier, mer lekterapier, mer nätverkande, mer familjeterapi osv.

Göran Högberg menar att det finns många metoder som fungerar i övriga Europa och att dessa också borde fungera i vårt land. I exempelvis Norge kan man välja medicinfri behandling. Men i Sverige är vården monopolistisk, säger Högberg – alla ska göra på samma sätt. Han anser att ett grundproblem är att barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige inte har satsat tillräckligt på en bred utveckling av psykoterapier och att man i riktlinjerna har för snäva tolkningar av vad som hjälper. Vad som hjälper är ju dessutom individuellt. Men att utveckla terapier är svårt i vårt land eftersom alla här ska följa samma smala riktlinjer.

 

Göran Högberg

 

Göran Högberg berättar att många med svårare depressioner och ångest i tidiga år blir bra av sig själva med hjälp av olika behandlingar, medan cirka 20 procent av dessa blir sämre över tid.

– Det är mycket viktigt att definiera de svåra fallen tidigt och sedan ge bra behandling utifrån ett bredare utbud av metoder. Det är kärnan i detta. Då kan man förebygga psykisk sjukdom senare i livet.

Han betonar också betydelsen av trygghet i de ungas arbetsmiljö – skolan – där exempelvis personliga samtal med lärare kan vara livsavgörande. Han anser också att man bör lagstifta om att det ska finnas tillräckligt med skolsköterskor och kuratorer och annan elevhälsopersonal i skolan. Mycket viktigt är förstås också att föräldrar åstadkommer trygg samtalstid med sina barn.

När det gäller de dåliga resultaten av psykofarmaka som du pekar på i Socialstyrelsens egna rapport – hur skulle resultaten se ut om man drar ner på förskrivningarna av psykofarmaka?

– Det kan man idag inte veta. Men man kan utifrån Socialstyrelsens siffror dra slutsatsen att den behandling som finns i riktlinjerna inte verkar fungera särskilt bra.

– Medikaliseringen inom barn- och ungdomspsykiatrin fortsätter och blir idag bara värre, säger Göran Högberg.

Läs även

,

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson