I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin, författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige, har vi nu kommit till en beskrivning av våra sinnen och vårt medvetande. Indelningen av sinnena grundar sig på Rudolf Steiners tankar, där han inte bara föreställde sig fem sinnen utan tolv.

Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Våra sinnen och vårt medvetande
Tolv sinnen bildar en cirkel där sinnena är ordnade så att de som tidigare beskrivits kan delas in i tre grupper. Den första gruppen utgörs av grundläggande sinnen, som förmedlar existensen av vår kropp och hur den lever i rummet. Nästa grupp utgörs av de perceptuella sinnena, där vi upplever den rumsliga omvärldens kvaliteter på ett känslofärgat sätt. Den fjärde gruppen utgörs av sinnen som kännetecknas av att själva sinnesintrycket förlöper i tiden och visar på det konceptuella, idéinnehållet i vår omgivning. En av de största frågorna som restes under den tidigare genomgången är sambandet mellan sinnet, nervsystemet och medvetandet.

Efter att varje sinne har beskrivits var för sig, behöver vi återvända till helheten – den krets av sinnena som i det dagliga livet är starkt integrerade med varandra. När jag ser en fågel flyga uppfattar jag dess färg med ögat och dess rörelse med rörelsesinnet, som är speciellt utvecklat i ögats muskler. Jag uppfattar rörelsemönstret med tankesinnet osv. Sinnesupplevelser är uppdelade i enskilda komponenter, men upplevelsen av verkligheten är en helhet. Olika modaliteter av verkligheten analyseras och avbildas i sinnesorgan. Vi har särskilt behandlat detta i avsnittet om hörselorganet där man fysiskt kan se, hur det hörbara delas upp i alla sina komponenter. Utan denna process kan vi inte höra något. Vi har sett hur sinnesintryck blir till nervimpulser, som går till olika områden i hjärnan. Vi har också sett att olika komponenter i ett sinnesintryck – särskilt när det gäller de högre sinnena – går till olika delar av hjärnan. Det är inget som vi är medvetna om. Det vi upplever är dels en helhet och dels det enskilda sinnesintrycket. Jag ser alla färger på ett blommande äppelträd samtidigt som jag ser formen, känner doften, hör vinden och fåglarna och känner om det är varmt eller kallt.

Jag går i skogen och sinnena förmedlar skogen som verklig. Jag kan också ha föreställningar och minnesbilder av skogen. De är mindre fullständiga, inte lika färgstarka och har mer karaktären av en avbild eller ”film” av verkligheten. Det är alltså skillnad mellan själva sinnesupplevelsen och föreställningar och minnen av det man upplevt. Vi upplever en hel verklighet med alla sinnesintryck integrerade. Hur och var sker denna syntes? Och vad betyder det att också alla enskilda sinnesintryck först delas upp i sina komponenter? Ett synintryck till exempel analyseras i ögat där färg, ljusstyrka, skärpa m.m. har sina egna anatomiska strukturer och fysiologiska förlopp. I medvetandet visar sig den ur dessa komponenter sammansatta bilden sedan som en integrerad helhet.

I sinnena har vi instrument eller portar för olika sinneskvaliteter. På samma gång ser sinnesorganen till att sätta en gräns mot det som är utanför. Inget får komma in utan denna ”process”. Kvalitativt liknar processen de sätt på vilka vi tar in yttre substans som näring: den måste noggrant analyseras och brytas ned i sina beståndsdelar. Tarminnehållet består delvis av substans som vi inte är. I vår kropp innanför tarmväggen är all substans också jag, del av mig. Efter ”sorteringen” av sinnesintrycken blir de till nervimpulser – man kan säga till en kod. Den består i sin tur av elektriska impulser – inga färger, inga smaker. Dessa impulser aktiverar olika områden i hjärnan.

Vägen genom ”analysen” i sinnesorganen, kodningen i nervsystemet och aktiveringen av olika områden i hjärnan skapar bilden av en sorts död. Sinnevärlden kan sägas dö i vår hjärna för att återskapas i en exakt motrörelse i en medveten uppfattning av verkligheten som helhet.  Det som kommer till oss som intryck genom kroppen och i det tredimensionella rummet, uppstår som substansbefriat innehåll i det inre, i medvetandet, som inte har någon rumslig dimension. Vi upplever medvetandet som ljus – mer eller mindre klart. På motsvarande sätt ”sorteras” och ”dör” näringen som vi äter i tarmen för att återskapas som vår egen kropp. I båda fallen skapas förutsättningar för att skapa och uppleva vår egen identitet i kommunikation med det som vi upplever som yttervärld. Med hjälp av näringen skapar vi vår egen kropp, en helhet med en tydlig gränssättning mot all substans som inte är vår egen. Genom sinnena och nervsystemet skapar vi en medveten upplevelse av världen, vår egen inre värld som också tydligt avgränsas som vår egen. I kroppen verkar vissa främmande substanser som gift. Även sinnesintryck kan upplevas som påträngande och svåruthärdliga när gränssättningen inte fungerar. I kroppen skapar människan sitt fysiska uttryck i samklang med naturen, genom sinnena kan hon skapa sin egen inre värld genom upplevelsen av naturen och även kulturen.

Människan som skapande väsen
Kroppen är i sin förmåga att avgränsa sig, inte en passiv förlängning av yttre substanser, utan en aktiv skapelse. Upplevelsen av världen genom sinnena är inte passiva avbilder, utan kräver ett aktivt skapande i vårt medvetande. Båda utvecklas genom lärande eftersom det lilla barnet till en början inte kan smälta vuxenmat och inte heller avgränsa sig mot sinnesintryck. Allt verkar ofiltrerat in på barnet. Först stegvis skiljer barnet mellan sin egen inre och den yttre världen. Det är med förundran, som vi kan följa detta lärande hos barnen, detta dagliga övande som visar på människan som ett skapande väsen.

I sinnenas cirkel ligger livssinnet, beröringssinnet, rörelsesinnet och balanssinnet nederst. Med hjälp av dessa sinnen upplever vi oss själva med vår kropp i det tredimensionella rummet. Dessa fyra sinnen är alltså väldigt kroppsliga sinnen, som förmedlar den fysiska verkligheten med stor tydlighet. Särskilt i beröringssinnet blir vi helt övertygade om att det vi berör verkligen finns. Vi vet att synen kan förvilla oss, men det vi berör, det finns! Dessa kroppssinnen är därför mycket viktiga för vår känsla av trygghet, tillit och säkerhet i den kroppsliga dimensionen och senare i livet även i det själsliga.

Sedan följer i cirkeln luktsinnet, smaksinnet, synsinnet och värmesinnet som ger en upplevelse av olika kvalitéer i vår omgivning. De är perceptuella, med dem relaterar vi till vår omvärld. Här kan vi konstatera att särskilt lukt och smak – ganska ”enkla sinnen” – medför starka känslomässiga reaktioner. De förmedlar inte bara ett ”sakligt” intryck, utan väcker hela kaskader av känslor, inre bilder och senare i livet minnen. Vägen från en doft till vår själ är kort. Varför är det så?

Som nämnt ovan är lukt och smak kopplade till instinkter för överlevnad. Om man vidgar detta begrepp lite, så tyder dessa instinkter på en djup samhörighet med världen, en ”kunskap” som lever kvar sedan långt förgångna tider och som idag är ganska korrumperad av dofter och smaker som inte berättar om hur något verkligen är.

Men som bekant, så kan vi än idag inte älska en partner vars doft inte tilltalar oss. Synupplevelsen visar världen i all sin prakt, men är fortsatt inte helt objektiv – vår inre upplevelse, vår ståndpunkt påverkar upplevelsen av till exempel en färgnyans. Vi upplever en färg som tilltalande eller mindre tilltalande. I värmesinnet lärde vi känna en verksamhet som stillar och balanserar det personliga tolkandet av perceptionen.

Hörselsinnet, framstår som mycket komplicerat och helt rent från personliga tolkningar. Vi hör samma – tolkningen av det vi hör är visserligen individuell – men själva sinnet förmedlar samma för alla. Det tillför en helt ny dimension av samspel och kommunikation. Språksinnet, tankesinnet och jagsinnet är ännu inte så starkt utvecklade sinnen, men innehåller alla en möjlighet att förstå och komma i kontakt med hur det inre av en företeelse kommer till uttryck i en omedelbar varseblivning. I dessa sinnen uppfattas konceptet – själva idén med till exempel ett träd genom tankesinnet och en människa genom jagsinnet. Dessa är fysiska sinnen som uppfattar något i det fysiska som samtidigt tyder på att intelligens och vishet ligger i tingen, såsom vi kan varsebli arkitektens idéer när vi går in i en katedral.

Cirkeln belyser också hur sinnen relaterar till varandra. Livssinnet som ger upplevelsen av kroppen som helhet och enhet ligger till grund för att kunna ha en avgränsad personlighet som upplever sig som ett ”jag”. Med hjälp av jagsinnet kan vi förnimma ett annat ”jag”. Beröringssinnet ger upplevelsen av vår egen gräns och form gentemot ett yttre rum och yttre föremål. Det ligger till grund för att kunna förnimma tanken eller idén med ett yttre föremål. Rörelsesinnet ger oss känslan av frihet och glädje och ligger till grund för språkförståelse eftersom språket utvecklas ur en djupare medrörelse med former och stämningar i vår omvärld. Balanssinnet skapar en inre hållpunkt i all rörelse och ligger till grund för att kunna tömma sig själv på innehåll, så djupt som vi gör när vi lyssnar utan att helt tappa bort oss själva. Detta bara som en antydan av ett område som kan utforskas åt många håll.

Sinnesupplevelsens betydelse för barnets utveckling
Sinnenas utveckling är helt grundläggande för barnets upplevelse av sig själv och all kommunikation med omvärlden. Det börjar med att bli född – en upplevelse som vi alla har haft, men glömt. Vid en normal förlossning innebär den bland annat en känsla av tryck, alltså intensiv beröring, genom värkarbetet och passagen genom den trånga förlossningskanalen, tills trycket plötsligen släpper. Kroppen känns genast mycket tyngre än den var i livmoderns fostervatten och det är kallt. Kroppsrörelser möter inget motstånd och en kraftig upplevelse av andnöd gör att lungorna fylls med luft. Vi skyndar oss att lyfta upp barnet, ger det en första god beröringsupplevelse på mammas mage och täcker gärna barnet så att det inte fryser. Nära mammas välbekanta hjärtslag och genom mammas och pappas röster uppstår en första upplevelse av trygghet.

Ett spädbarn har inte en självklar upplevelse av sin kropp som helhet och enhet – det syns på de okoordinerade rörelserna och känns som vårt omedelbara behov att hölja, beröra och därmed bekräfta barnets kropp som dess boning. Vi talar till barnet, ofta i kombination med någon beröring och bekräftar att denna lilla kropp – det är du!

Barnet lär sig och efter några månader upplevs kroppen som helhet och enhet. Barnet skiljer mellan sig och sin omvärld efter många – helst goda – beröringsupplevelser. Rörelsesinnet och balanssinnet utvecklas länge i livet, men det finns en höjdpunkt då barnet lär sig att stå och gå. Det är en storartad prestation och glädjen är stor! Barnet utforskar nu omgivningen mycket intensivt. Man kan säga det följer en period av naturlig hyperaktivitet innan det lär sig att tala så bra att det inte alltid måste röra sig till det som det vill ha, utan kan be att få det. Särskild under de första åren lever barnet i en symfoni av erfarenheter med föremål utan att barnet kan reflektera över dem – om de är varma eller kalla, har färger, former, lukter, smaker, hur de låter, hur de rör sig och förändrar sig.

Därtill har föremålen namn! Ta ett äpple och lägg det i händerna på ett litet barn. Det väger något, har en form, färger, en doft och en smak, en konsistens och en temperatur. ”Äpple” säger vi, ”äpple” härmar barnet. På en bildskärm syns en schematisk röd form som liknar ett äpple, men utan vikt, utan doft, utan smak, utan konsistens, utan möjlighet till beröring och med formen reducerad till en tvådimensionell schematisk bild. ”Äpple” säger vi och tycker det är jättebra om barnet förstår. Men det är inget äpple! Vi måste verkligen fundera över hur viktig erfarenheten av den verkliga världen med sina integrerade sinnesupplevelser är för barnets utveckling.  Man kan invända att barn gärna tittar i en bilderbok, där äpplet inte heller finns på riktigt. Det är sant, men poängen är att barnet först skall ha haft tillräckligt många och konkreta upplevelser av ett äpple för att sedan känna igen det på en bild. Sedan bör bilden helst vara konstnärligt gestaltad vilket tillåter barnet att skapa en mer levande föreställning.

Utvecklingen av intelligens har många förutsättningar. I hjärnbarken intar områdena för händer och fötter ett stort utrymme. När dessa områden får lov att erfara mycket och bli skickliga, kan det vara betydelsefullt för en senare utveckling av intelligens, som förstår omvärlden och utvecklar en rörlig tankeförmåga. Känslan reagerar hela tiden på sinnesupplevelser och berikas och utvecklas av dem. Luktsinnet till exempel är ett gammalt sinne och mycket mer utvecklat hos en del djur därför att det betyder liv eller död att kunna identifiera lukter som goda eller farliga. Även människobarn har genast ett välutvecklat luktsinne och får en grundläggande orientering genom det. Luktsinnet spelar en större roll hos små barn än hos vuxna. Mammalukten betyder trygghet, äppeldoften är god och man kan äta äpplet, stanken från en rutten maträtt gör att den är äcklig – inte äta! Här utlöser ett sinne helt grundläggande känslor eller instinkter som hjälper oss att förstå vad som är bra och vad som är dåligt för oss. På ett motsvarande sätt har alla sinnen inte bara funktionen att ge information om något i vår kropp eller i yttervärlden. Det har också en stor betydelse för den tankemässiga och känslomässiga utvecklingen. Dess rikedom och intelligens baseras helt enkelt på erfarenheter.

Särskilt viktig under den tidiga barndomen är utvecklingen av kroppssinnena. Att genom livssinnet uppleva en sund identifikation med kroppen är en förutsättning för att senare kunna känna sig som ett ”jag”, som är tydligt avskilt från allt annat i världen, men som samtidigt kan förhålla sig till allt. En positiv identifikation med kroppen ger bokstavligen en god självkänsla. God bekräftande beröring ger en grundläggande känsla av trygghet – världen utanför mig är god! Jag kan lita på den och hur jag befinner mig i den. Jag känner tillit. Rörelsen integrerar den egna kroppen och personen i världen och tillsammans med balanssinnet skapas samtidigt en stabil referenspunkt, ett eget inre rum som förblir detsamma i alla lägen. I förlängningen skapar alltså dessa sinnesfunktioner förutsättningar för integritet och självförtroende, känsla av sammanhang och empati, livsglädje och harmoni. Det är helt existentiella förutsättningar för att kunna utveckla sin personlighet och leva ett bra liv. Omvänt leder störningar i dessa sinnesfunktioner till djupa psykiska störningar även senare i livet.

Det är därför så viktigt att barnet får göra sina första erfarenheter i den verkliga världen. Den kan inte ersättas av skärmbilder. Utvecklingen är inte linjär utan levande, där den ena förmågan bygger på den andra. Det abstrakta eller kritiska tänkandet utvecklas inte bättre genom att det börjar tidigt. Tvärtom, det kan utvecklas sämre. Ett bra omdöme baseras på rika erfarenheter och ett utvecklat nyanserat känsloliv, kort sagt på erfarenheter. Dessa bearbetas och utvecklas hos barnen genom leken i den verkliga världen och med föremål som kräver integrerade sinnesfunktioner. Det naturliga sättet för små barn att lära och utvecklas är att använda hela sin kropp i sitt utforskande av världen och att leka. Barn är inte små ofullkomliga vuxna utan fullkomliga barn i sina egna liv och med sina egna förmågor.

Livsstilsfrågor ur sinneslivets perspektiv
Till slut en reflektion över sinneslivets villkor och hur det angår vår hälsa. Allt sinnesliv förlöper i grunden rytmiskt, där vi för en kort stund helt förlorar oss i det vi upplever och sedan snabbt återvänder till oss själva. Vi blir inte helt medvetna om det utom när vi får problem. Sinnesintryck kan bli för starka, påträngande och svåra att stå ut med. Man kan också förlora sig i dem så att man nästan somnar bort. I det moderna samhället utsätts vi också för många intryck som vi inte är riktigt närvarande i – de påverkar oss ändå. Det kan därför vara bra att förstå sinneslivets villkor.

Men liknande är det för alla sinnen. Jag nämnde i samband med beröringssinnet behaget vi kan känna i hela huden, när vi ligger på en varm sten i solen jämfört med den plötsliga uppmärksamheten, som en liten myra drar till sig när den kryper på vårt ben. Sinneslivet är anlagt för en medvetandets andning mellan öppen och fokuserad uppmärksamhet. I båda fallen kan vi vara helt närvarande.

Vi kan också vara snabba eller dröjande. Om till exempel ett trafikljus slår om från gult till grönt, så är det bra att reagera snabbt. Se och konstatera grönt och kör! Om en ros slår ut i rött så kan det vara bra att dröja vid hela upplevelsen av färg, form, doft osv. Dröjandet gör att intrycket ”går in” och talar till oss. Det väcker känslor, idéer och ibland även initiativ. Det berikar oss på ett djupare plan.
Vi vet för lite om dessa villkor för vårt medvetande och vår själ och det skapar problem!

Det som betraktas som normalt och bra i våra västliga samhällen, framför allt i arbetslivet, är det fokuserade, snabba sinneslivet. Det är bra att kunna fokusera, ha bra koncentrationsförmåga, kunna planera och strukturera – helst hela arbetsdagen. Det kallas för en god funktionsförmåga. Enligt Carl Gustav Jung⁽¹⁾ innebär också ett ständigt fokuserat medvetande en förlust av kontakten med undermedvetna drömmar, myter, betydelsefulla bilder och drivkrafter. I detta perspektiv kallar han det rationella medvetandet för en ”totalitär härskare”. Vi kan förstå att sinneslivet på detta sätt – jag vill kalla det för informationsfokuserat, där fokus också byter snabbt – inte ger något till känslan, det är ett bra underlag för rationella tankar, men inte för en djupare kommunikation. Sinnestillståndet när det är fokuserat har en riktning, en begränsning, bokstavligen en koncentration. När vi släpper fokus vidgas också sinnestillståndet. I det första fallet bestämmer vi vad vi vill rikta oss till, i det andra fallet öppnas medvetandet att ta in vad som visar sig. Det är bra att kunna fokusera, men även att kunna ha en mer öppen uppmärksamhet.  Själva medvetandet behöver ”andas” mellan öppen och fokuserad uppmärksamhet. Risken är att vi mest växlar mellan fokuserad på information och avkopplad, vilket inte alls är samma som en andning mellan en fokuserad och en öppen uppmärksamhet. Den andningen är närmast ett livsvillkor för vår psykiska hälsa. Att växla mellan snabbt växlande innehåll för vårt fokus och sedan avkoppling, skapar stress och otillfredsställelse. Den beror på förlusten av kontakt med de djupare känslorna och intentionerna som endast utvecklas i samspel med omvärlden och som är djupare än den rent informativa kommunikationen.

Det anses som normalt att kunna undertrycka sina känslomässiga behov och reaktioner med hjälp av den rationella härskaren, men det skapar obehag och behov av häftiga urladdningar. Givetvis måste en vuxen människa kunna behärska sina omedelbara emotioner, som inte är det som här menas med den verkliga känslomässiga kapaciteten. Omedelbara emotionella reaktioner som mest utrycker vårt omedelbara gillande eller ogillande av en situation snarare döljer vår verkliga känslomässiga förmåga. Den djupare känslan är en kommunikation som bygger på att omedelbara emotionella reaktioner stillas och känslan öppnas. Då framkallar våra möten med omvärlden fina känslomässiga svar och ger djupare kunskap om omgivningen. Den utgör vår inre rikedom och även vår sociala förmåga. Den dimensionen av känslan behöver finnas med i livet och uppmärksammas.

Dess utveckling förutsätter att barnet får utrymme att utveckla känslor i förhållande till sina sinneserfarenheter. Det sker bäst i leken – gärna ostörd av vuxna. Här läggs grunden för en verklig och bokstavlig medkänsla, som lever i samspel med världen och som man bör kunna lyssna till. Det kräver förmågan att också kunna vara långsam, att kunna dröja i upplevelser och känslor som sinneserfarenheterna väcker. Jämfört med vuxna är barn dock snabba och rörligare i känslan. De kan som bekant växla snabbt, men känslan upplevs ändå stark eftersom barn är mycket mer närvarande i känslan än vuxna.

En del vuxna kan behålla en stor känslomässig rörlighet och förmåga att tolka världen med känslan. De är inte som barn, men har något av barnets känslomässiga rörlighet och sensibilitet. Som läkare har jag träffat en del människor med denna begåvning, där den under rådande normalitetsdefinitioner blivit ett problem. Man blir för känslig, har inte tid att bearbeta, försöker kontrollera sig för att fungera och följden blir en form för stress och utmattning.

Till sist anses det vara normalt att kunna undertrycka sitt rörelsebehov, till exempel genom att sitta vid en dataskärm hela dagen som arbete. Vi är inte skapade för det och uppmanas därför till olika slags träning utanför jobbet. Då delas mer eller mindre intellektuell aktivitet och kroppsaktivitet upp. Det är naturligtvis viktigt att röra på sig om man har ett stillasittande arbete. Men det finns också en helt annan dimension i rörelsen.

En grundläggande typ av rörelse är vårt kroppsspråk. Det berättar om oss, om de vi är och där kan vi inte ljuga. Personligheten visar sig i hur vi går och gestikulerar, hur vi rör oss i praktiskt arbete och inte minst när rörelsen blir till konst och artisteri. Här blir rörelse till ett språk, en kommunikation och en berättelse om en människa. Det är viktigt för hälsan att kunna använda och ta emot detta ”språk”. Den viktigaste rörelsen är själva livsvägen som leder oss i möte med andra människor. I den rörelsen finns en intuitiv förmåga som visar sig i möten med andra människor på så sätt att man reagerar starkt på vissa och går helt förbi andra. Man kan reflektera över situationer där man träffade en viktig person för första gången och hur känslan var, hur den rörde vid en sträng i vår själ. En upplevelse av meningsfullhet kan infinna sig vid betraktelsen av den egna helt fysiskt konkreta livsvägen som förde och för oss samman med andra människor. Den uppmärksamheten kan fördjupas och övas upp. Att hitta vår livsväg skulle jag vilja hävda är vårt djupaste rörelsebehov. Om det trycks bort uppstår en känsla av meningslöshet – även den så vanlig vid vår tids utmattningstillstånd.

 Att röra sig i naturen, till exempel vandra, skapa en trädgård eller på annat sätt arbeta i naturen ger i regel en djupare kontakt med naturen än att vara stilla. Det är som att rörelsen även öppnar de andra sinnena och gör dem mer mottagliga. Vi bokstavligen hämtar oss åter i samvaron med naturen och öppnar sinnena för samvaron med varandra.

Barndomen lägger grunden till den intuitiva förmågan, genom utvecklingen av framför allt rörelsesinnet och balanssinnet integreras vår kroppsliga identitet med omgivningen på ett djupare plan. En del barn diagnostiseras med hyperaktivitet och tillvaron i en skola där man måste sitta still är plågsam för dem. De lär sig bättre när de är i rörelse. Jag vill inte säga att hyperaktivitet är normal, men ändå ställa frågan: Vad är egentligen normalt? Kan skolan organiseras utifrån det grundläggande behovet av andning mellan fokuserade och mer öppna sinnestillstånd?

Sinneslivet har många bottnar och många frågor väcks om man ser på människans utveckling utifrån detta perspektiv. Sinnena ger inte bara information om objekt, sinnesintryck fortsätter in i känslan och våra djupaste drifter. De är värda att utvecklas omsorgsfullt under barndomen för att barnet skall kunna hitta sin väg senare i livet. De är viktiga för vår känsla av sammanhang både med naturen och i relationer med andra människor.

Bortom sinnelivets horisont
Vad är vårt liv i sinnevärlden? Med sinnena varseblir vi det som är utanför oss. Även den egna kroppen är utanför när vi upplever den inifrån vår själ, även det andra ”jaget” i en annan människa är det, när vi upplever det så som det uttrycker sig som gestalt. Alla människor har också erfarenheter som går utöver sinneserfarenheten, som förutsätter ett objekt som jag inte är. Den erfarenheten är när jag ser på mig själv, när den som observerar är samma som den som blir observerad. Vuxna människor kan se på sig själva. Man kan betrakta sina tankar eller känslor och viljeimpulser och lära känna de noga. Då ser jag på något som dels inte är ett objekt och dels något som inte är utanför mig. Med detta själv som observatör kan vi också försöka att se på vårt ”själv”, vår existens. För att nå dit måste man tömma medvetandet från alla innehåll, som har sitt ursprung i världen utanför självet och då är det till en början inte mycket kvar!

Först när man noga fördjupat förmågan att observera själslivet så som det lever med yttervärlden och sedan stärkt upplevelsen av det egna rena självet kan man börja tala om att man känner sig själv. Med detta menas på intet sätt att man skall falla hän åt grubblerier eller fastna i känslor, det är frågan om att stärka självet som en observatör. Då blir också erfarenheten av det rena självet – oberoende av tankar och känslor – tydligare. Först då finns förutsättningar för att i sitt inre – inte i det yttre – kunna varsebli något som vi inte är. Här behöver vi använda vårt medvetande, vår själ till att bli till ett rum, där den inre aspekten av världen kan visa sig, tala och förena sig med oss. Vanligtvis fylls medvetandet av upplevelser från sinnevärlden. För att uppleva det ”objektiva inre” måste medvetandet tömmas på dessa innehåll från sinnevärlden och öppna sig i en annan riktning. I buddhismen talar man om att utbilda ”lotusblommor”, vilket är förmågor att öppna själen för erfarenheter som inte förmedlas av sinnena, utan visar sig när medvetandet likt en blomma kan öppna sig – först för den egna existensen, sedan för det som är världens insida och väsen.

Privat foto: lotusblomma

På ett sätt är detta en fenomenologisk metod, men nu inte använd på sinnevärlden, utan på den inre världen. Den kräver övning, uppmärksamhet och ansträngning i likhet med andra vetenskapliga metoder, men vägen är tillgänglig för alla människor, någon akademisk examen behövs inte.

Som jag skrev i inledningen till kapitlet om sinnena, tillåter sinnelivet att göra världen till objekt för vår iakttagelse. Det är rentav dess mission att vi genom sinnena lär känna det som är utanför oss själva och därmed samtidigt kan avgränsa och individualisera vårt eget inre. Det är dock annorlunda på den inre vägen. Världen visar sig mer som en annan människa – en vän som öppnar sitt hjärta för dig om du förhåller dig kärleksfull. När du avvisar den, kan du inte lära känna den. Den inre kunskapsvägen har därför stränga etiska förutsättningar. Om de inte beaktas är man utestängd från det som kan visa sig där.

Det gäller att omsorgsfullt rikta sin uppmärksamhet mot det inre och stärka förmågor som redan finns som tanke, känsla och vilja, men som är outvecklade om man inte själv utvecklar dem. Det är historiskt sett inget nytt att en andlig skolning behövs för det inre mötet med världens inre, men det är mot bakgrund av det moderna medvetandet och den moderna naturvetenskapen, som denna skolning måste bli annorlunda. Vetenskapen har erövrat en tankeförmåga som är klar och konsistent. Samtidigt har det i vår tid skett en mycket högre grad av individualisering och personlig frihet – viktiga och positiva steg i mänsklighetens utveckling.

Det är därför en modern inre väg måste börja där – i mitt sätt att tänka och vara mig själv så som jag utvecklas i sinnevärlden. Vi är idag helt fria att begränsa våra horisonter till att exempelvis endast omfatta sinnevärlden och därmed utesluta andra kunskaper och erfarenheter som det alltså står fritt för varje människa att också erövra. Bortom sinnevärldens horisonter finns mänskliga dimensioner som öppnar för svar på frågan hur vi kom in i denna sinnevärld och vilka vi är som lever i den.

Ursula Flatters

Referens

1. G. Jung, Carl Gustav (1875-1961): The Archetypes and the collective unconscious, Princeton University press 1981, ISBN 9780691018331

I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin, författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige, har vi nu kommit till en beskrivning av våra konceptuella sinnen. Indelningen grundar sig på Rudolf Steiners tankar kring våra sinnen, där han inte bara föreställde sig fem sinnen utan tolv, varav de konceptuella sinnena utgör en egen grupp.

Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Våra konceptuella sinnen
Den sista delen i avsnittet om våra sinnen ägnas åt sinnen som i denna kontext kallas för konceptuella, då själva sinnesintrycket ger en viss förståelse av det vi upplever. Vi börjar med örat, som behandlas mer utförligt, eftersom det konceptuella kan visas bäst på det. Sedan följer sinnen som först presenterades som sådana av Rudolf Steiner. De är inte så klarlagda än, men mycket intressanta inte minst då man kan öva upp dem precis som till exempel balanssinnet måste övas när barnet skall lära sig att gå. I den tidigare texten om värmesinnet, såg vi ett samspel mellan rumsliga och tidsliga funktioner. De högsta sinnena lever helt i tiden. I värmesinnet och upplevelsen av den egna kroppsvärmen kan vi uppleva befrielsen från våra subjektiva emotioner. Vi skall nu se hur de följande sinnena är ”rena” och oberoende av våra känslomässiga förutsättningar och ståndpunkter.

Hörselsinnet
Även om ögat och synintrycken dominerar vår föreställningsvärld, så är hörandet ännu viktigare för vårt liv i världen. Det är känt att förlusten av hörseln är svårare än förlusten av synen. En aspekt av detta är att vi nu inte bara talar om perception, utan även om konception. Det betyder att själva sinnesupplevelsen ger en viss förståelse för det vi förnimmer. Vi hör inte bara en klang utan den berättar också om det är silver eller brons som klingar.

Samtidigt sker ett viktigt steg i själva sinnesintrycket: det är rent, vi hör alla samma ton. Ända fram till seendet finns det individuella skillnader i upplevelsen av ett intryck. Även om vi ser på samma färg, ser vi inte exakt samma färg eftersom vi tolkar den med vår känsla. Känslan går att utveckla och förfina, men den är där, även om den inte är så stark som i till exempel smaken. Vi talar också om god eller dålig smak när det gäller färgsättning.

När vi hör något, är själva sinnesintrycket samma för oss alla. Det är därför en orkester kan stämma sina instrument på samma ton efter första fiolen, alla stråkar stämmer sedan sina instrument på rena kvinter. Till det använder de sina öron och det blir samma för alla, även om de stämmer individuellt och inte lyssnar till någon annan. Här lägger sig inte känslan i och ger sin egen tolkning av en kvint. Vi kan klart förnimma den som något som är eller inte är, en ren kvint. Detta möjliggör samspel på alla nivåer. Tänk bara på körsång!

Örat är ett nytt underverk bland organen och har en helt motsatt bildningstendens jämfört med ögat.

Djupt inne i klippbenet i skallen – kroppens hårdaste ben ligger i anslutning till balanssinnets båggångar den lilla hörselsnäckan liksom dold i en liten grotta. Den är omgiven av lymfa, men simmar inte helt fritt som balansorganet, utan sitter på den perifera sidan fast i klippbenets vägg. Inuti snäckans spiral finns en hud utspänd (basilarmembranet), som delar spiralen i ett övre (scala vestibuli) och ett nedre rum (scala tympani). Membranet är som längst upptill och kortast nertill.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: öronsnäckan i genomskärning

Båda rummen är fyllda med en vätska som kallas perilymfa. Den liknar hjärnvattnet i sin sammansättning. I det övre rummet (scala vestibuli) bildas ett tredje litet rum som har sin bas på basilarmembranet och avdelas uppåt av en tunn hud (Reissner’s membran). Däri finns själva Cortis organ med sinnescellerna liksom en annan vätska som kallas för endolymfa och som närmast liknar vätskan i cellerna. Det är själva snäckgången. Över sinnescellerna finns en liten hudflik, som rör sig över cellernas små hårstrån i endolymfans vågor. En rad sinnesceller, bara en cell breda, ligger närmare centrum av snäckan hela vägen upp från snäckans bas till dess topp i en spiralform. Ytterligare en rad sinnesceller ligger lite längre ut mot periferin. Där är raden tre celler bredd. Allt är litet, hela snäckan är runt 1 cm i diameter, gången i snäckan är ca 3 cm lång med 2³/₄ vindlingar.

Där längst inne i snäckan, som alltså ligger djupt inne i kroppens hårdaste ben, förmedlas hörselintrycket. Benet är dessutom hårdast runt själva snäckan. Det är det enda benet i människan som nära nog inte har någon substansomsättning alls från 3-årsåldern. Det börjar bli till ben redan i 4:e månaden i embryonalutvecklingen.
Varför måste hörselorganet ligga djupt inne i benet som i en grav?

I andra till tredje veckan efter befruktningen består embryot av tre skikt eller groddblad: ett yttre som kallas ektoderm, ett inre som kallas endoderm och ett mellanlager som kallas mesoderm. Innerörat och balansorganet bildas först genom att lite ytterhud (ektoderm) stälps in och bildar en liten blåsa redan i vecka 4. Blåsan ”sjunker inåt” och bildar innerörat och balansorganet. Öronsnäckan (tillsammans med balansorganet) har alltså det yttre bladet som sitt ursprung. Den lilla blåsan omges av mesoderm, som senare blir till ben. Medan ögonen alltså växer framåt och utåt från mellanhjärnan, bildas örat utifrån och in. Längst in formar öronsnäckan en inåtgående spiral, medan balansorganet i början bildas ur en utåtgående spiral.

Sedan sker en inbuktning till, strax nedanför stället där öronblåsan har sitt ursprung. Denna inbuktning blir till den yttre hörselgången och det yttre lagret av trumhinnan, som är utspänd som ett litet gråsilvrigt skinn som stänger till hörselgången mot mellanörat. Inifrån svalget växer en slang mot vävnaden inne i benet och trumhinnan. Den kommer från endodermet, som är det inre groddbladet ur vilket tarmarna och de inre organen bildas. Det är alltså en slemhinna besläktad med tarmens som klär mellanörat och som också lägger sig på insidan av trumhinnan. Där emellan finns en del fina blodkärl som bildas ur mesodermet, liksom alla andra blodkärl i kroppen.

Egen teckning: gult = yttre groddbladet; grönt = inre groddbladet; röd = mellersta groddbladet

Bildningen av mellanörats luftrum är komplicerad och avslutas först strax före födelsen. Där finns bindväv som både växer och sedan blir aktivt upplöst – liksom ”smält” av den inväxande huden från svalget. Kvar blir de tre små benen, hammaren som fäster i trumhinnan, städet och stigbygeln som fäster vid det inre ovala fönstret – en liten hud som är som ett fönster mot innerörats vätskefyllda rum. De tre små hörselbenen är förbundna genom små rörliga leder och är som ett litet ”ben” vars ”fot” ligger mot trumhinnan och där ”lårbenets” övre del fäster mot ovala fönstret. Ovanför dessa finns mellanörats luftfyllda valv, snett nedanför ligger vårtbenet (mastoidbenet), som först efter födelsen undan för undan bildas genom att bindväv växer in och ”äts upp” av den inre slemhinnan så att luftfyllda celler uppstår.

Hela mellanörat samt luftcellernas inre hud i vårtbenet kommer alltså från tarmanlagets övre del i embryot. Det är viktigt ur ett kvalitativt perspektiv att beakta hur luftrum skapas aktivt genom att bindväv först växer och fyller ut dessa rum och sedan aktivt löses upp och skaffas bort för att tomrum, dvs luftfyllda rum skall uppstå. ”Tomrummen” skapas genom att slemhinnan med samma ursprung som tarmslemhinnan ”äter upp” vävnaden, som först fyllde utrymmet. Förbindelsegången mellan svalget (Tuba eustachii) och mellanörat är del av den ursprungliga ”tarmslangen” och reglerar lufthalten och trycket i mellanörat livet ut.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: tonens vandring från trumhinnan genom mellanörats små ben till innerörats snäcka

Ytterörats brosk har sitt ursprung i sex små lika stora valkar, som redan ses i vecka fem under embryonalutvecklingen. De smälter samman och formas till en övre, en mellersta och en nedre del med örsnibben. Ytterörat är som en ”berättelse” om de olika formprinciper som bildar örat och balansorganet. De avspeglar i sin tur formprinciper i hela människan. Därför är det spännande att titta på örats form med en kvalitativ och även konstnärlig blick: Övre delen är välformad och visar i princip en utåtgående spiral lik balansorganet i innerörat. Nedre delen är mer köttig och örsnibben har inget brosk. Den visar i sin bildning antydningen till en inåtgående spiral såsom öronsnäckan. Principen är samma, men variationen stor från människa till människa. Därför kan den berätta en hel del om resten av kroppen och dess tendenser till obalanser.

Vänster: Öra från Kuros, Kap Sunion, Grekland (Atens Nationalmuseum, ca 600 f.Kr)
Höger: Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: ytterörat, som utvecklas ur 6 puckellika små vulster, siffrorna betecknar ursprunget

Hörselprocessen
Örats komplicerade bildning visar på en hörselprocess i tre steg. Tonen förmedlas till öronen genom luften, samlas av ytterörat och når trumhinnan via hörselgången, som är lite böjd. Trumhinnan vibrerar och tonen ”hoppar av luften” och blir till svängningar, alltså rörelse i de små hörselbenen. De är viktiga för att de överför tonen från luft till vätska, vilket kräver ett större tryck. Genom hörselbenen höjs trycket i ljudvågen tjugo gånger!  Stigbygelns rörelse får alltså det ovala fönstret att vibrera med 20 gånger högre tryck än det som ”slår” på trumhinnan. Här hoppar tonen av benrörelsen och in i vätskan. Den blir till en vandringsvåg som rör sig uppåt i det övre rummet (scala vestibuli) till toppen av snäckan och sedan nedåt i hörselsnäckan (scala tympani) till ytterligare ett litet fönster, det runda, som buktar ut när ovala fönstret buktar in. Vågen får basilarmembranet – som är kortast nertill och längst upptill i snäckan – att vibrera. Den spelar liksom på den som på strängar så att varje våg registreras där den har sin topp. Det gör att sinnescellernas hårstrån vajar i vågorna när hudfliken rör sig över dem. Det är bara den inre raden av sinnesceller och deras hårstrån som förmedlar nervimpulsen. De yttre vibrerar inte bara passivt genom vågrörelsen, utan vid behov även aktivt, för att förstärka vibrationen. De är särskilt aktiva när vi lyssnar till svaga toner och fungerar alltså som aktiva förstärkare. Mycket starka toner kan få dessa sinnesceller att dö. Mycket svaga toner får oss att lyssna och då vibrerar de yttre sinnescellerna som bin i en bikupa för att förstärka svaga signaler. De avger även egna toner så att man kan höra deras surrande med en mikrofon i hörselgången. Böjningen av hårstråna gör att sinnescellerna förvandlar tonen till en nervimpuls – varje ton på stället i snäckan där respektive våg har sin topp.

Basilarmembranet är som strängarna på en lyra. Det är hårdare och stelare där vi hör de höga tonerna nertill i snäckan och mer elastiskt upptill där vi hör de låga tonerna. Därför förmår inte de lågfrekventa mjukare vågorna få basilarmembranet att vibrera nertill, utan först längre upp, men högfrekventa hårdare vågor kan få den att vibrera där.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: Öronsnäckan uppifrån. Basilarmembranet (ljust) är längst högst uppe i snäckan. Siffrorna anger tonfrekvenser där de får basalmembranet att vibrera.

På så sätt avbildas alltså vandringsvågen noga i snäckan så att dess olika frekvenser registreras på rätt ställe där de vid behov förstärks. I öronsnäckan delas således det som kommer som ljudvågor upp i sina beståndsdelar för att sedan fortsätta mot hjärnan som nervimpulser.

Vi skall nu försöka att låta den komplicerade öronbildningen och hörselprocessen tala till oss ur ett fenomenologiskt kvalitativt perspektiv.
Vad innebär det att höra?

Jämfört med ögat, som vänder sig utåt, bildas örat genom rörelser som går inåt. I ögats helt genomskinliga substans lever det yttre ljuset. I örat får det hörbara gå igenom flera steg innan det kan bli till nervimpuls – från vibrationer i trumhinnan, till hörselbenens tyngdbefriade rörelse, som går över i en flytande vågrörelse, som rör sig i en inåtgående spiral. I örat och i omgivande ben skapas aktivt luftfyllda rum, som behövs som resonansrum för att vi ska kunna höra, men själva snäckan ligger i vätska och befinner sig i en liten grotta djupt inne i ”klippan”, alltså klippbenet.

I Strindbergs ”Ett drömspel”⁽¹³⁾ för himladottern Indra, skalden till en grotta vid världshavets yttersta gräns. Grottan är Indras öra där hon lyssnar till de dödligas klagomål.
Hon förklarar: ”Ser du ej hur denna grotta är byggd som en snäcka? Jo, du ser det. Vet du ej att ditt öra är byggt som en snäcka? Du vet, men har ej tänkt på det.  (Hon tar upp en liten snäcka från stranden.) Har du ej som barn hållit en snäcka för örat och hört… hört ditt hjärtblod susa, dina tankars sorl i hjärnan, bristningen av tusen små utnötta trådar i din kropps vävnader…
Detta hör du i den lilla snäckan, föreställ dig då vad som skall höras i denna stora!” Hon hjälper sedan skalden att lyssna i vindarnas sus och klagan och sedan till vågornas sång:

Det är vi, vi vågorna, som vagga vindarne
till vila!
Gröna vaggor, vi vågor.
Våta äro vi och salta;
likna eldens lågor;
våta lågor äro vi.
Släckande, brännande,
tvättande, badande,
alstrande, avlande.
Vi, vi, vågorna, som vagga vindarne
till vila.

Det är en genial beskrivning för det som också sker i örat. Luftens svängningar vaggas till vila och tystas i örats hemlighetsfulla grotta. Stillheten i örat blir till en förutsättning för att kunna höra. Vid tinnitus förstår vi hur viktig denna tystnad är – suset i öronen är mycket besvärande.

Att höra och lyssna
När vi ser, går själen med ut. Vi ser föremål där de är och samtidigt upplever vi avståndet till det vi ser. Vi är distanserade. När vi hör, upplever vi det hörda inne i oss, även om vi lyssnar till något som är utanför. Man kan göra ett litet experiment och lyssna efter klangen från en klocka tills den försvinner. Medan klangen därute går längre och längre bort när den sprider sig i rummet, upplever vi den mer och mer innerlig ju svagare den blir. Om vi lyssnar till en symfoniorkester, hör vi den därute, men själva upplevelsen av det vi hör har vi inne i vår själ. Vi är nära, inte distanserade som vid det rumsliga seendet. Medan vi med ögat förnimmer ytan av tingen hör vi det inre av det som klingar och vilken substans det består av.

Örat kan man inte bedra. Om man till exempel målar en silverklocka med guld, så kan ögat tro att det är en guldklocka, men klangen från den visar klart att den är av silver. När synen visar ytan av ett objekt, så berättar klangen om insidan. Det gäller inte minst besjälade varelser. Vem förnimmer inte glädje när lärkorna kvittrar i skyn? Och vi känner inte bara vår egen glädje, vi förnimmer klart att lärkorna är glada! Vem skulle inte rysa när ett lejon ryter under en varm natt på savannen? Det är yttringen av en mäktig känsla. Ljud talar starkt om den eller det som frambringar dem.

Ljud och klanger berättar om naturens olika väsen och skeenden. Hur de är ”stämda” talar direkt till vår känsla, som kan öppna sig för att vara stämd som de är. Tänk bara på havsvågornas brus, stormvindar som ryter, prasslet av myrorna i löven en het sommardag. Dessa stämningar är innerliga upplevelser och blir starkare när vi ger dem uppmärksamhet och tid att utvecklas. Vi kan alltså göra vår själ till ett instrument, som världen spelar på om vi tömmer oss själva från annat innehåll, alltså aktivt ger utrymme för världen i oss.

Organbildningen motsvarar upplevelsen av det vi hör. Att lyssna innebär att tömma sig från annat själsinnehåll, skapa utrymme för något från yttervärlden att spela på vår själs strängar. Luftfyllda tomrum, som aktivt skapades är en bild för detta i det organiska. Den inåtgående spiralen i öronsnäckan kan ses som en bild av hur innerlig upplevelsen av klang är. Den antyder också att lyssnandet är ett förlopp i tiden.

Ett goetheanskt sätt att se, är att upptäcka hur olika kroppsdelar hänger ihop. Goethe introducerade begreppet metamorfos – förvandlingen från en bildning till nästa i den levande världen – framförallt i sitt studium av växter ^(14+15). Den innebär en förståelse av det levandes inneboende logik. Man kan förenklat sagt förstå varför en maskrosblomma följer maskrosbladen formmässigt, man kan också säga varför en rosblomma inte kan växa ur ett maskrosblad. Att en maskrosblomma måste komma ur maskrosblad är enligt Goethe en förvandling – en metamorfos – som följer bestämda lagbundenheter.

Motsvarande samband och lagbundenheter gäller även kroppsbildningen hos djur och människor. Jag skall här tillämpa ett synsätt om levande samband på bildandet av örat. På vilket sätt kan det förstås som en motsvarighet av andra delar i kroppen? Om man kan tala om en metamorfos i Goethes bemärkelse lämnar jag öppet.

Våra ben tillåter oss att förflytta oss i rummet – där finns foten, underbenet och lårbenet med sina leder. Lårbenets led ligger inne i höftbenet i vars skål tarmarna ligger. De små hörselbenen kan ses som en motsvarighet till våra ben, där foten i form av hammaren ligger mot trumhinnan, lårbenet i form av stigbygeln ligger mot ovala fönstret, som kan betraktas som en motsvarighet till höftleden. Innanför ligger hörselsnäckan. Hörselbenen kan inte aktivt röra sig i rummet, de blir rörda på. Deras rörelse är passiv, de ”utstår” det som får dem att röra sig i form av ljudvågor.

Våra ben rör vi i aktivt i möte med tyngdkraften, medan hörselbenen är lyfta ut ur den. Innanför ovala fönstret ligger öronsnäckan som en motsvarighet till tarmarna. I tarmarna upptas näringsämnen från yttervärlden. De analyseras, delas upp och resorberas respektive utsöndras. Detta sker i en huvudsakligen flytande miljö.

Snäckan kan inte smälta substans, men analyserar alla komponenter i den flytande vandringsvågen. Men vad är det som motsvarar den substantiella uppbyggnaden innanför tarmväggen? Efter att ljud, klang och musik har delats upp i sina beståndsdelar, kodats i nervimpulser, skickats till olika ställen i hjärnan, finns ingen plats i hjärnan för att sätta ihop delarna igen.

Hörandet och medvetandet
Hur kan vi höra helheten av ett komplext musikverk, till exempel en symfoni med alla sina instrument? Hur kan vi höra vad eller vem i världen som ”yttrar” sig? Den egentliga uppbyggnaden av ljud, klang och musik sker i medvetandet. Det är där vi sätter samman delarna till en helhet. Här stöter vi på den stora frågan om sambandet mellan medvetande och organiska strukturer, men kan först stanna vid fenomenet: Hörselorganet och nervsystemet delar upp det vi hör i sina beståndsdelar – motsvarande som tarmen gör med näringsämnen. Innanför tarmväggen följer en substantiell uppbyggnad av kroppslig substans. Att höra ett komplext musikverk är som ett återskapande av helheten, en uppbyggnad som sker immateriellt och i medvetandet. Samtidigt kan vi höra vilken substans som frambringat klangen, ljudet eller musiken.

Det är en speciell väg som det hörbara tar genom vibrationer i en substans till vibrationer i luften, till rörelser i små ben, till en vandringsvåg och sedan nervimpulser för att sedan bli till en helt immateriell upplevelse i vår själ. Här blir det tydligt att hörandet inte sker passivt utan helheten skapas aktivt i själen. Vi kan noga studera fysiologiska processer från trumhinnan till hjärnan – de leder till analys och uppdelning. Vi kan observera upplevelsen av till exempel musik i medvetandet – vi hör inte vibrationer som reptiler gör! Vi hör musik! Vi hör olika instrument, klanger, material osv, men framför allt musik – som en helhet. Hur helheten skapas efter den omsorgsfulla organiska analysen är en gåta. Det är som om de fysiska processerna, som tillhör det hörbara, tar slut i hjärnan för att sedan upplevas som helhet i vårt medvetande och då helt immateriellt.

Örat kan ses som en motsvarighet till – en metamorfos eller förvandling av – matsmältnings- och rörelsesystemet. Det sistnämnda skapar oss som substantiella kroppar i rummet med vilken vi rör oss i rummet. Att höra innebär att befinna sig i en inre rörelse i tiden som är substansbefriad, men som ändå ger kunskap om substanser eller material. Genom ämnesomsättningen fyller vi vårt kroppsliga rum med substans. För att kunna höra måste det finnas tomrum både fysiskt och själsligt eftersom lyssnandet innebär att man själv tiger för att ge rum åt det som man lyssnar till.

I ämnesomsättningen och även i våra yttre rörelser är vi i kontakt med substans och tyngdkraft.  Ja, vi ÄR substans som kropp. I hörandet sker en tyngdlös inre rörelse endast i tiden, då det inre rummet inte har några dimensioner. I lyssnandet skapar vi oss som tomrum i vilket världen återskapas som immateriell rörelse. Med vår kropp gör vi rörelser som gör avtryck i det omgivande rummet. När vi lyssnar gör rummet avtryck i oss, men på ett helt substansbefriat sätt. Vi slår med en hammare på en bit glödande järn och ändrar dess form, vi gör bokstavligen ett avtryck på något i världen utanför oss. Till oss kommer den karaktäristiska klangen av järnet. Och vi hör inte bara med örat, Condon^(16+17), grundaren av mikrokinesiologin, beskriver från sina undersökningar med mikrokamera hur hela muskulaturen utför fina, för det yttre ögat osynliga, rörelser som är synkrona med det vi hör. Hela muskulaturen vibrerar jämförbart med de yttre sinnescellerna i örat när vi hör: Vi blir idel öra!

Musikens mysterium
Bland allt vi kan höra utgör musiken något alldeles särskilt, något som har en mäktig förmåga att beröra vårt innersta. Den förekommer inte i naturen – även om vissa läten som fågelsång kan komma nära en melodi. Även andra komponenter, som rytmer med mera, finns naturligtvis i naturen. Till den stora frågan om musikens väsen och ursprung ska här bara ges ett litet bidrag, som ansluter till betraktelsen om sambandet mellan lemmarna/ämnesomsättningen och örats bildning.

Finns även ett samband mellan handlingen som vi utför med våra lemmar och musiken? För att åstadkomma en handling, så måste vi röra på oss i rummet. Vi går bokstavligen på en livsväg som formar ett spår på jorden – spåret från vårt eget liv med många korsningar, där vi möter andra människor.

Redan som barn önskade jag att jag kunde sitta inne i jorden och nerifrån kunna betrakta alla spår som människofötter gör på jordens yta, människornas livsspår.
Hur ser mönstret ut för olika människor? Vad berättar det? Vad hände med människorna?

Livsspåret med sina korsningar, olika hastigheter, rytmer, pauser, kamper och nya harmonier påminner om musiken – musik som ett förinnerligande av livsvägen, som en förvandling av ett liv i rummet till ett liv i den dimensionslösa själens tid. Musiken kan ses som en inre återklang av hur våra handlingar samklingar eller dissonerar med världen. Den är som en inre berättelse om våra upplevelser, om hur det är att vara människa och kanske även om hur det är att vara sedd som människa. Här återknyter jag till frågan som ställdes i början av kapitlet om sinnena: Är vi i dialog med världen eller är världen ett stort stumt objekt? Är det bara vi som upplever världen eller upplever världen oss? Ger våra handlingar ett eko i världen? Hör vi det? Hur möter vi själva följderna av det vi gjort?

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer⁽¹⁸⁾ skriver: ”Musiken är alltså en avbild av själva viljan..: därför är musikens verkan så mycket mäktigare och bevekande än de andra konsternas, för medan de talar om skuggor, talar denna om väsendet… Slutligen i melodin… uppfattar jag den högsta graden av viljans objektivering, människans begrundade liv och strävande, … den berättar följaktligen historien om den av betänksamhet belysta viljan vars avtryck i verkligheten är raden av handlingarna…”. Det kan vara svårt att förstå, men värt att reflektera över.

Pianisten Alfred Brendel⁽¹⁹⁾, en av de främsta tolkarna av bland annat Mozart under andra hälften av 1900-talet skriver: ”I partier av C-moll-mässan och körer av Idomeneo, i maestoson i komturen eller i c-moll-adagion med den efterföljande fugan (KV 546) deltar inte Mozart längre; som ödet självt står det framför oss, upphöjt, obönhörligt, inte en bästa vän och tröstare, inte en förmedlare av dödens sällhetskänsla, utan som det andra, övermakten, inför vilka vi måste förstumma. ´Övermänskligt´ uppnås här inte bara som fulländad form, utan även som känslokraft.”

Med dessa ord av en konstnär avslutas delen om hörselsinnet. Den inleddes med att hörselsinnet inte bara gäller perception, utan även konception, alltså en förståelse som en del i själva sinnesupplevelsen. Det är inte en intellektuell eller tänkande förståelse, utan en samklingande förståelse med det vi förnimmer som i sig själv ger insikt eller inspiration. Jag slutar med frågan om det kan finnas ett samband mellan våra ödesvägar och musiken, med våra avtryck på omgivningen under livets gång och återklangen i själen. Musiken är gemensam för alla människor såsom också alla människor har en livsväg, som utvecklar eller förminskar den inre människan. Här gäller kanske lagar, samma för alla människor. Vi hör samma ljud och toner och vi har möjlighet att uppleva musik tillsammans oberoende av språk, för här finns inte de hinder som uppdelningen i olika språk innebär för vår kommunikation.

Språksinnet
Enligt Rudolf Steiner⁽²⁰⁾ finns ytterligare sinnen, högre än hörseln. Språksinnet eller ordsinnet menar han är ett eget sinne. Det är visat att barn redan från 2–3 veckors ålder kan skilja språk från annat de hör. De har säkert inte en ordförståelse, men kan tydligt förnimma skillnaden mellan språk och andra ljud. Det som här menas med språksinne är inte att förstå innehållet i ett ord, utan att förnimma att det är ett ord. Om vi till exempel hör människor tala kinesiska och inte kan kinesiska, så vet vi ändå att det är ett språk. Detta att uppfatta att det finns en mening i det man hör menar Rudolf Steiner beror på en sinnesupplevelse.

Jag minns en speciell upplevelse i Afrika. Jag satt med ett litet sällskap i en båt som gled i en stilla flod vars stränder var tätt bevuxna med Mangroveskog. Slingriga starka rötter sträckte sig ner i vattnet och lövverket var så tätt, att man inte såg något mer av det omgivande landskapet. Det blev natt och det var väldigt varmt. Mörkret fylldes av skrik och rop från olika djur. Plötsligt hördes människoröster inne i mörkret. Människor, säkerligen samlade kring en brasa, där även trummorna gick! Jag minns hur jag för ett ögonblick verkligen märkte skillnaden mellan allehanda djungelljud och igenkännandet av människoröster. Det var en nästan mystisk upplevelse av att språket uppenbarar ett väsen som inte är ett djur. Jag förstod naturligtvis ingenting, men ljudet blev starkare och sedan svagare igen när båten gled förbi tills djungelnattens vilda rop tog över igen.

Barnet kan alltså skilja mellan språk och andra ljud mycket tidigt, men det betyder inte att det förstår orden, än mindre att det kan tala själv.  Efter fyra till fem månader börjar barnet titta på den som talar, från åttonde till nionde månaden börjar det att härma språk och ganska plötsligt vid ca ett års ålder förstår det en rad ord och börjar tala. Detta sammanfaller med att barnet uppnår en upprätt hållning och därmed förmågan att styra sina rörelser. Det är viktigt: barnet börjar förstå språket och att tala enstaka ord innan det kan tänka och reflektera, men efter att det har uppnått en upprätt hållning. Det tyder på att språksinnet har börjat utvecklas och det är inte helt samma som att förstå tanken som lever i språket.

Barnet kan till exempel säga fågel till allt som flyger eller ”mjölk” till allt som är vitt, flytande, behagligt och härligt. När barnet uttalar ordet kan det betyda att det vill ha mjölk eller inte vill ha mjölk eller att mamma skall hämta mjölk eller liknande. Orden beskriver något med vissa egenskaper, men barnet har inte ännu förstått begreppen ”mjölk” eller ”fågel”.

Funktionen av språksinnet börjar när det pyramidala systemet i hjärnan, som har med motoriken att göra, har utvecklats tillräckligt mycket för att barnet ska kunna stå. I takt med att det också lär sig gå och utvecklar sin rörelseskicklighet utvecklas talet på ett unikt sätt. Det är en tid då barnet är väldigt aktivt och har en otrolig rörelseenergi. Man kan nästan säga att det är en tid av naturlig hyperaktivitet. Det går aldrig lika lätt senare i livet att lära sig ett språk, som under denna tid av rörelse och efterhärmning av språk. När barnet talar flytande och kan uttrycka vad det känner och vill, blir det normalt mycket lugnare. När barnet har svårigheter med talutvecklingen finns nästan alltid också problem med motoriken eller med att hyperaktivitet kvarstår.

Vi hör språk och som beskrivits ovan i samband med hörselsinnet, hör vi med hela muskulaturen. Och inte nog med det – den som ser en annan agera eller hör den tala, aktiverar inte bara sensoriska områden i hjärnan, utan även motsvarande motoriska, som hen själv skulle använda för att utföra samma handling eller uttala samma ord. Molnar-Szakacs och Overy⁽²¹⁾ kommer till slutsatsen ”Människor kan endast förstå signaler och kommunikation, oberoende om de är visuella eller auditiva, språkliga eller musikaliska, genom de motoriska handlingar som ligger bakom signalen.”

Förståelse skulle alltså bero på en slags medrörelse, en ”spegling” som fick namnet spegelneuroner. Deras aktivitet leder inte till en yttre rörelse, men en spegelbild av det som den andre gör. Det är spännande forskningsresultat som belyser något av vidden i vår kommunikation.

Möjligen kan det finnas en koppling mellan den ovannämnda spegelneuronfunktionen, barnets intensiva rörlighet och den samtida språkutvecklingen från drygt 1 år till 3-4 års-åldern. Då är barnet duktigt på att härma, dvs leva i medrörelser, som det fortfarande utför som yttre rörelser.

En aspekt av språksinnet är också det vi kallar för ”ett sinne för språk” hos författare eller poeter. Det kan kännetecknas av att det beskrivande i ordens vokaler och konsonanter används på ett skickligt sätt för att förmedla ett innehåll.

En mästare på detta var Gustav Fröding⁽²²⁾ i till exempel Mattoidens sånger:

Regn
Sorlar, sorlar, susar
Sommarregnets sorl,
Alla trädens våta
Blad och knoppar gråta
Dropp – dropp – dropp
Och därnedan rusar
Bäck i sorl och porl,
Bäck i sorl.

Språk är uttryck och kommunikation. Ord betecknar inte bara något, är inte bara begrepp eller bär fram en tanke – de har möjlighet att förmedla en än djupare upplevelse av objekt i yttervärlden än tonen. Därför gäller språksinnet inte bara det talade språket, det kan också leva i förnimmelsen av objekt i yttervärlden som ”har ett namn”. När människan hittar ett ord eller sätter ord på något, så sker det genom en djupare kommunikation med det som uttrycks i yttervärlden. Det är varseblivningen av något djupare, mer meningsbärande än tonen, som kommer till uttryck i ord och det är inte samma som tanken i ordet. Det är ”gesten” eller karaktären, som också kan sägas bygga på rörelse, som talar till oss om tingens väsen:

Gustav Fröding i Mattoidens sånger:

Varje levande väsen säger,
Om ock endast från fjärran likt människotal,
Vad det är, vad det vill, vad det äger,
Så av verksamhetsart som av lycka och kval,
Och de ting, som ej leva, de sjunga
För de sinnen som uppfattar klart,
Om och icke som strupe och tunga,
Även de om sin särskilda art.

Tankesinnet
Att förstå en idé eller ett begrepp som uttrycks med ett ord är något annat än att förstå själva ordet som ord. När barnet uppfattar ”fågel” som beteckning för fågel, säger det inte längre fågel till ett flygplan eller ett bi för att de flyger. Här tillkommer ett subtilt sinne som utvecklas vid 3-års-åldern: tankesinnet. Det handlar inte om att tänka, utan om att förnimma tanken eller ”konceptet” i tingen. Vad är det som gör att vi ser att en tulpan är en tulpan även om den har olika färger, storlekar, former på kronbladen och olika stadier i sin utveckling? Vad är det som gör att vi uppfattar en fågel som en fågel även om fåglar kan se väldigt olika ut?

Det är tankesinnet som ”ser” att det ÄR en tulpan. Detta menar Rudolf Steiner är en sinnesupplevelse på hög nivå – att vi kan fastställa att en tulpan är en tulpan beror inte bara på att vi genom erfarenhet summerar olika egenskaper som färg, form osv. till tulpan, utan att det finns en omedelbar varseblivning av idén eller konceptet tulpan, som vi uppfattar även när enskilda tulpaner ser olika ut. Det förutsätter att det finns ett koncept, som visar sig i alla utformningar av tulpaner – ett koncept som vi kan uppfatta omedelbart sinnligt. Detta att uppfatta koncept kräver lite övning och det finns lättare och svårare koncept att uppfatta.

Jag påminner mig en ökenvandring med en vän i Utah. Vi tittade på den sparsamma ökenfloran och jag blev alldeles upphetsad.  Det verkade finnas en ökenvariant av det mesta: ökenmalört, ökenros, ökenenbär osv. Jag kände igen växterna, fast de såg annorlunda ut och jag hade aldrig sett dem förr. Men något i deras uttryck gjorde att jag säkert kunde säga – detta måste vara en sorts malört! Det kan belysa vad som menas med att direkt uppfatta konceptet som en sinnesupplevelse. Här beskriver jag ett fenomen som naturligtvis kan diskuteras. Det kan också väcka stora frågor. Finns det idéer och koncept därute i naturen? Det är inget vi tvivlar på när vi tittar på en stol, ett hus eller en vas som människor har tillverkat. En tanke ligger bakom hur de är gjorda och vi förväntar oss inte att en stol uppstår ur några brädor ens om det går lång tid.  Varför skulle det vara annorlunda med naturens alla skapelser? Tankesinnet visar på ett omedelbart släktskap mellan vår tankeförmåga och det vi kan förnimma som tänkt i naturen och kulturen omkring oss.  Möjligen är världen begriplig för oss – inte bara för att vi kan tänka den – utan också för att vi omedelbart kan varsebli att den är ”tänkt”?

Utöver att fatta konceptet med materiella ting, kan vi också förnimma tankar direkt. Det kräver en subtil uppmärksamhet då flera sinnen ofta samverkar i vårt liv. Vi kan ge själva sättet att tänka olika adjektiv som logiskt, hårt, mjukt, flytande, torrt, associativt, runt, skarpt, kreativt osv. Där förnimmer vi rörelse och form i tankeförloppet på ett motsvarande sätt som vi gör med de materiella tingen i vår omvärld. Vi kan förnimma detta bortsett från innehållet i tanken även om det säger något om dess art – till exempel vetenskapligt tänkande, praktiskt tänkande eller konstnärligt tänkande. Sättet att tänka är också ett uttryck för en personlighet – samtidigt är tänkandet universellt och möjliggör att alla människor i princip kan förstå varandra.

Tänkandet förlöper i tiden och utgör en rörelse som har en form. Det är den som vi förnimmer med tankesinnet. I till exempel en stol eller en växt ser vi tankeformer, som har blivit materialiserade. De avbildar tankeförloppet bakom i rummet.

Tankesinnet är inte samma sak som det som kan upplevas som tankeöverföring eller att läsa andras tankar – fenomen som mer riktar sig till det omedelbara innehållet i tankar. Men förmågan att uppfatta vad en annan människa menar kan förutsätta att tankesinnet är aktivt. Så kan till exempel en människa med autism lätt ”se” vad en annan människa tänker, men inte alltid uppfatta vad den menar.

Just när det gäller dessa högre sinnen krävs att verkligen utforska fenomenen noga, för det är ett fenomen i sig att vi uppfattar ord som ord och att vi blixtsnabbt kan uppfatta koncept i naturens uttryck eller i tankens rörelse och form.  Här kan en omsorgsfull fenomenologi hjälpa till att finna ut mer om hur samspelet mellan varseblivning och det varseblivna förlöper.

Eurytmiform till en dikt av Albert Steffen, ritat av Rudolf Steiner: tankerörelse?

Jagsinnet
Varje människa säger ”jag” till sig själv, men det är inte det som menas med jagsinnet. Detta sinne betecknar enligt Rudolf Steiner, en omedelbar förnimmelse av ett annat ”jag”. Det är alltså en skillnad om jag kommer till en upplevelse av mitt eget ”jag” eller om jag genom sättet att relatera till en annan människa förnimmer den som ett ”jag”. Det egna jaget är en upplevelse inne i mig. Jagsinnet används i mötet med en annan människa.

Man kan tänka att förnimmelsen av en annan människa, som någon som säger ”jag” till sig själv, beror på slutsatsen att hen ser ut ungefär som jag och tänker, talar, går som jag osv. Då har man kanske inte varit tillräckligt uppmärksam på hur relationen utspelar sig. Här berör vi något som är grundläggande för alla sinneserfarenheter, men är starkast när det gäller jagsinnet – för att uppleva något måste jag för ett ögonblick helt glömma mig själv och hänge mig åt intrycket – dock bara för ett ögonblick, annars somnar jag eller tappar bort mig själv. Sinnesupplevelser förlöper i snabba vibrationer mellan att hänge sig och att värja sig eller hävda sig. Man kan säga mellan sympati och antipati. Det är själens grundrörelser – att öppna sig med risk för att förlora sig, avgränsa sig med risk för att inte kunna relatera till omgivningen.

Dessa växlingar är starkast när det gäller jagsinnet.  Mötet med en annan människa innebär ett starkt intryck, följt av en stark avvärjande rörelse. Det kräver en noggrann uppmärksamhet för att bli medveten om hur djupt förnimmelsen av en annan människa berör oss på den plats där vi själva finns med vårt ”jag”. Ett ”jag” kan alltså bara förnimma ett annat ”jag” genom att släcka ut sig själv. Det utlöser en snabb motrörelse, där man strävar efter att vara sig själv. Detta gäller bara i förnimmelsen av en annan människa som ett ”jag”. Även om någon älskar dig och du känner dig väldigt bekräftad i mötet med den personen, så måste du skapa balans och hävda dig själv.

Tydligare blir det, när en annan person upplevs som stark, dominant eller hotfull. Då blir vi mer medvetna om vår avvärjande rörelse genom att känna antipati, hat eller ångest, om vi inte klarar att befria oss från det starka intrycket. Men då är vi redan i det själsliga, dvs i känslor som följer på mötet med en annan människa. Den snabba vibrationen mellan att tillåta ett annat ”jag” som innehåll i mig och att hävda mitt eget ”jag” ligger före den känslomässiga tolkningen och utgör själva sinnesupplevelsen av ”jaget” i en annan människa. Ett litet barn kan inte göra den rörelsen och är därför helt utlämnat till sin mänskliga omgivning. Men kort tid efter att barnet säger jag till sig själv följer den så kallade trotsåldern, som ur denna aspekt kan ses som ett uttryck för att barnet nu övar sig att skapa balans mellan mitt jag och ditt, att hänge sig till intryck och att hävda sig själv.

Vad är innehållet i det vi upplever med jagsinnet? Vi uppfattar själva väsendet, helheten hos en annan människa. Vi ser den yttre gestalten med ögonen, dess olika uttryck med motsvarande sinnen, men vi berör väsendet och meningen med det andra ”jaget” med vårt eget ”jag” i jagsinnet. Den yttre upprätta mänskliga gestalten är en budbärare om närvaron av ett ”jag” i den. Med jagsinnet upplevs således den mänskliga kroppen och dess gestalt som ett ”jag” som är utanför mitt. Eftersom alla sinnen har att göra med vår tillvaro i den fysiska materiella världen, så måste även jagsinnet ha en materiell grund. Den finns finfördelad över gestalten och möjligen med ett centrum i pannan. Från en första förnimmelse av ett ”jag” genom gestalten kan jagsinnet utvecklas medvetet under hela livet till att tydligare förnimma en annan människa som ett ”jag”.

Här är gränsen för det som kan upplevas i sinnevärlden, som konstitueras av att vi gör skillnad mellan vår kropp och all annan kroppslighet, liksom mellan vårt inre och allt som ligger utanför oss. I jagsinnet når dessa förhållanden sin spets. Med det upplevs fysiskt ett annat ”jag” utanför mig – men nu kommer det väldigt nära mitt eget! I samma ögonblick som vi förnimmer något med våra sinnen, vet vi att det är utanför oss, men samtidigt blir det ett innehåll för vårt medvetande. När det gäller en annan människa, vet vi också att den är utanför, men samtidigt är upplevelsen av den något som känns nära för vårt eget ”jag”. Rörelsen mellan hängivenhet till intrycket och självhävdelse är som starkast vid denna gräns. Här uppstår den stora frågan om det är möjligt att överskrida gränsen – att medvetet uppleva och erfara något som jag inte är, utan förmedling genom sinnena? Vad skulle det i så fall innebära?

Den sista delen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 51 2022

Ursula Flatters

Referenser

13. Strindberg, August: Ett Drömspel, 1901
14. Goethe, Johan Wolfgang von: Metamorphose der Pflanzen mit Anmerkungen und Einleitung von Rudolf Steiner, 1992, ISBN-13: 978-3772504976, svenska: Växternas metamorfos med kommentarer och inledning av Rudolf Steiner; Kosmos, 1959
15. Goethe: Versuch die Metamorphose der Pflanzen zu erklären. Ettingersche Buchhandlung, Gotha 1790. (Digitaliserat, hela texten i: Deutsches Textarchiv)
16. Condon, W. S. (1971). Speech and Body Motion Synchrony of the Speaker-Hearer. In D. L. Horton and J. J. Jenkins (Eds.), Perception of Language, Columbus, Ohio: Merrill, 150–173.
17. Condon, W. S. and Sander, L. W. (1974). Neonate movement is synchronized with adult speech. Integrated participation and language acquisition. Science 183:99.
18. Schopenhauer, Arthur (1788-1860): Die Welt als Wille und Vorstellung 1818, Drittes Buch, Das Objekt der Kunst. Svenska: Världen som vilja och föreställning, danskt band 2020, ISBN 9789173272568  (citat övers. från tyska författaren)
19. Brendel, Alfred (1931): Music sounded out, Gardners Books 1997, ISBN 10086051986 (övers. författaren)
20. Steiner, Rudolf (1861-1825): Allmän människokunskap som grundval för pedagogiken, 8: föredraget, 1919, svenska: Telleby förlag, Artikelnummer: 118019
21. Istvan Molnar Szakacs, Katie Overy: Music and mirror neurons: from motion to emotion; Social Cognitive and Affective Neuroscience, 2006 1(3): 235-241.
22. Fröding, Gutav (1860-1911): Samlade dikter, Bonnier pocket, ISBN 9789174294255, se ”Nya dikter”, Mattoidens sånger.

I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin, författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige, har vi nu kommit till en beskrivning av våra perceptuella sinnen. Indelningen grundar sig på Rudolf Steiners tankar kring våra sinnen, där han inte bara föreställde sig fem sinnen utan tolv, varav de perceptuella sinnena utgör en egen grupp.
Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Har du missat det förra avsnittet i serien klicka här

Våra perceptuella sinnen
Sinnena smak, lukt, syn och värme kallas i detta sammanhang för perceptiva. De ger en detaljerad erfarenhet av en kvalitet i yttervärlden, i rummet. De har så många aspekter att endast några kan behandlas här. Gemensamt för dem är att upplevelsen följs av känslor som vi skall se här. Dessa sinnen är alltså inte objektiva, de åtföljs ständigt mer eller mindre av våra egna reaktioner och sker i en dialog med omvärlden! Tycker du om lök? Vissa gör det, andra inte! Vilken är din älsklingsfärg? Hur påverkar våra känslor sinnesintrycken? Smakar vi samma? Ser vi samma? Här är ett område där vår subjektivitet träder i dialog med objekten utanför.

Smaksinnet och luktsinnet – en värld av känslor
Smaksinnet är mycket välutvecklat hos små barn och avtar med åldern, att jämföra med andra sinnen som måste utvecklas genom ihärdigt övande! Det lilla barnet är alltså mycket känsligt för smaker och ger verkligen uttryck för vad det tycker om och vad det snabbt vill spotta ut. Alla små barn tycker om den söta smaken som väcker sympati för jordiska ämnen. Den äldre människan behöver starkare retningar och njuter av en välkryddad måltid. Den beska smaken är svår för barn, men upplevs ofta som angenäm av äldre människor, som upplever den som stärkande.

Smak tillsammans med lukt är livsviktiga väktare vid tröskeln till det mänskliga inre. Vad är bra att äta, vad är farligt? Luktsinnet är särskilt bra på att utskilja det som är fräscht från det som börjar förfalla och ruttna. Vi säger att det doftar gott eller äckligt, ord som vi också använder för hur något smakar. Smak och lukt har en viktig roll för vår överlevnad och hälsa. De åtföljs av starka och omedelbara känslor av sympati eller antipati. De är ursprungligen kopplade till instinkter som talar om för oss vad som är bra för oss och vad som är giftigt, olämpligt och farligt.

Smaksinnet förmedlas av smaklökar av tre olika slag: svampartade, som är oregelbundet fördelade på tungan, bladartade på tungkanterna och vallpapiller som finns i en v-form på tungbasen. Vi kan skilja på fyra modaliteter: söt på tungspetsen, surt och salt på kanterna och beskt på tungbasen. De är fördelade på 5000 – 10 000 smaklökar hos en vuxen och har en stor skala, så att man kan smaka olika typer av t ex beskt. Malört, rölleka, maskrosrot, gentianarot osv. har alla olika nyanser av besk smak, som vi lätt kan skilja på. Det gåtfulla är, att sinnescellerna i smaklökarna inte är specialiserade på någon sorts smak eller nyans av en smak! De verkar kunna registrera olika modaliteter, men det är oklart hur de kan göra det och varför det ändå finns en fördelning av modaliteter över tungan.

På det anatomiska planet finns ingen förklaring för det. Olika smaker integreras i hjärnan med många olika system. Det märker man på att en god smak kan få sekretionen av saliv och magsaft att öka, en sur smak utlöser ett helt minspel som uttrycker upplevelsen av sammandragning, en äcklig smak kan utlösa en kräkreflex osv. Frågan om varför upplevelsen av olika smaker är så mycket större än det organiska underlaget ger vid handen tyder på en viktig gåta. Vilken funktion har sinnesorganet för sinnesupplevelsen eller upplevelsen av en modalitet?

För att vi ska kunna känna smak måste spottkörtlarna ständigt producera vätska för att lösa upp de ämnen vi äter. Det går inte att känna smaken av något torrt. Allt måste lösas upp och dessutom måste saliven ständigt spola rent kring smakorganen. Sekretionen stimuleras också av tungans rörelser som masserar körtlarna.

Vad mer än gott eller äckligt säger smaken om det vi har på tungan? Ursprungligen relaterar olika smaker till former i naturen. Söt betyder blomma eller frukt, surt kommer från blad, beskt från blad och vissa rötter, salt från rötter. I matlagningen återfinner vi detta när vi förstärker den naturliga söta smaken av frukt med socker, den salta av rötter med salt. I smaken upplever vi ”formprinciper” i naturen, men för att kunna gör det, måste formen först lösas upp. Smaken som process förlöper ”förstörande” gentemot yttre ämnen och deras olika former. Vi tuggar sönder maten, löser substansen i vår saliv, sedan fortsätter analysen och nedbrytningen i matsmältningen. Luktsinnet förlöper mer som en medrörelse. Redan näsans form vittnar om det. Man håller sig nära det man vill känna lukten av och luktsinnet används som metafor för nyfikenhet eller lusten att lägga sig i.

Substansen når näsans luktslemhinna direkt. Den är belägen i näsans övre del och innehåller sinnesceller som märkligt nog egentligen är ombildade nervceller. I motsats till nervceller regenereras de i snabb takt. Luktämnena löses snabbt i luktslemmet som täcker luktsinnet, men de förändras inte. Sinnescellerna är inte specialiserade för någon lukt. Det finns inte ens, som i smaksinnet, några grundläggande modaliteter, men vi kan ändå urskilja en stor mångfald av dofter!

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: luktorganet

Sinnescellerna har utskott som går direkt in i hjärnan, först till ”bulbus olfactorius”, ett litet område direkt ovan och bakom näsroten, sedan till hjärnbarken. De passerar alltså inte – som övriga sinnesnervbanor – talamus, en rund kärna, ungefär som ett plommon, i mellanhjärnan på höger och vänster sida. Den fungerar som en viktig ”portvakt” då den bearbetar inkommande impulser innan de leds vidare till storhjärnan, där de kommer till fullt medvetande.
För luktsinnet finns alltså inte detta filter – intrycken når hjärnbarken ”obevakade”.

Luktsinnets betydelse
Vi kan vidare konstatera att luktupplevelser åtföljs av starka affekter som attraktion, äckel, njutning och sexuella beteenden. De kan väcka minnen och påverkar vår stämning. Det beror på att luktsinnet är integrerat med de gamla delarna av hjärnan, som kallas för det limbiska systemet. Det ligger centralt i hjärnan på höger och vänster sida och är integrerat med hypofysen, mellanhjärnan och andra sinnessystem, liksom med hjärnstammens retikulära (nätformade) system och därmed det autonoma nervsystemet.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: Luktsinnet och det limbiska systemet

Det limbiska systemet, den så kallade reptilhjärnan, är viktig och under senare år har man ägnat systemet stort intresse inom forskningen. Idag tillskrivs det personlighetsupplevelsen, emotionella läggningar och även minnesförmågan. Det är avgörande för känslofärgningen av vårt inre liv. Därigenom kan upplevelsen av en doft utlösa så många fysiska och psykiska reaktioner.

Luktsinnet ger alltså upphov till ett rikt känsloliv – luktupplevelsen går liksom ”rakt in” – obevakad av talamus – en medvetandets väktare i hjärnan där en hel del intryck vägras tillträde till hjärnbarken.

Men vad utöver våra egna känslor kan vi få erfara av världen omkring oss genom luktsinnet? Redan spädbarnet orienterar sig snabbt med hjälp av luktsinnet: det är mamma, pappa, hemma, mammas mat etc. Vi säger att det luktar äpple, päron, ros eller ruttna ägg. Det betyder att luktsinnet talar om vad något är, eller hur någon eller något är. På ett grundläggande plan berättat luktsinnet vad som är bra eller dåligt för oss.

Vad är förutsättningen för doften i naturen? Något måste strömma ut från en substans, det vill säga doft uppstår där formen tar slut och löses upp. I den levande världen betyder det slutet på en livsprocess. När rosens blomma öppnar sig och doftämnen sprider sig i den omgivande luften indikerar det att rosens bildning nått sitt slut. Rosblomman växer inte mer, den har nått sitt fulla uttryck, snart faller kronbladen till marken. Vi känner doften på ett visst avstånd och vet att där finns en ros! Doften är skön och man vill vara i den, förena sig med den. Doften av förruttnelse, till exempel ett ruttet ägg, uppstår när äggets substans förfaller. Livet lämnar, det finns ingen uppbyggnad kvar. Den svåraste doften är liklukten som kräver ansträngning för att uthärda. Den uppstår när en djurkropp eller människokropp kommit till sitt slut och förfallet genererar starka doftämnen.

Lukt visar således på slutet av en organisk process, upplösningen av en form, men i detta kan vi också veta vad något är! Vad det består av! Det luktar svavel, brandrök, lök, ros eller lavendel. Vi kan också känna doften av en älskad som en utstrålning av personligheten. Smaken förutsätter ett objekt med en form. Den erfars genom att tugga sönder och lösa, sedan analysera genom att bryta ned. Lukten innebär upplevelsen av att en organisk process kommer till sitt slut och går utöver organismen som den utgår ifrån. Den uppstår när form förfaller. Lukten berättar vad eller vem det är, som den kommer ifrån när ”vi lägger oss i” med vår näsa. Det som förfaller utanför förmedlar hela sitt väsen till oss genom lukten. Det som är helt utanför, förmedlar sin form och struktur till oss när vi löser upp det.

Lukt och smak är grundläggande för vårt kroppsliga och själsliga befinnande. Det är gamla sinnen som vi och djuren behöver för vår överlevnad och som ligger till grund för ett rikt känsloliv. Men hur är det möjligt med så rika och differentierade sinnesupplevelser när själva sinnesorganen med sina sinnesceller är enkla och inte alls specificerade för bestämda smaker eller lukter? Man måste verkligen smaka på den frågan! Jag går en vårpromenad i maj och känner en symfoni av dofter som utlöser mängder med igenkännanden av gullvivor, violer, äppelblom och slån. I själen uppstår bilder och känslor i rika mått, liksom vid mötet med en gammal vän man återser efter en längre tid. Allt förmedlas av enkla, icke specificerade sinnesorgan. Känner vi varandra från förr? Behövs det bara en liten sinnesretning för att väcka minnet från en annan och tidigare samvaro? Hur djupt kan väsensmötet, som förmedlas av lukt och smak egentligen bli?

Synsinnet
Hos de flesta människor är synsinnet dominant. Vi har vår största uppmärksamhet där. När man vaknar på morgonen och det ännu är mörkt i rummet får man en tydlig upplevelse av sin kropp, känner värmen under täcket och hur det berör kroppen. Man kanske sträcker på sig lite och tänder lampan. Genast avleds uppmärksamheten till det omgivande rummet. Man kanske går till fönstret, drar ifrån gardinerna och tittar ut. Vad är det för väder idag? Världen tar tag i oss när vi ser! Synsinnet präglar vår föreställningsvärld i hög grad. När man till exempel på kvällen ser tillbaka på sin dag är det för de flesta människor synintrycken som dominerar. Vi beskriver inte dagen i första hand utifrån upplevda lukter eller röster, även om det naturligtvis finns variationer beroende på upplevelser och personlighet.

Ögat är ett organiskt underverk. Under embryonaltiden växer två små blåsor framåt direkt ut ur hjärnan, de är alltså en del av hjärnan. Stjälken blir senare till synnerven. Där blåsan når ytterhuden stjälps den in och blir till formen en bägare med ett inre och ett yttre blad. Ytterhuden stjälps in i bägaren och en droppe avsnörs från den yttre huden som åter sluter sig över den. Droppen blir till linsen. Den fylls vartefter av sexkantiga celler som slutligen blir helt genomskinliga. Den är elastisk och upphängd i en cirkulär muskel som kan göra den mer rund eller mer platt. Detta är genialt, eftersom det tillåter att vi kan centrera ljuset på näthinnan både när vi vill se nära och när vi vill se något som är långt bort. Framför linsen finns regnbågshinnan med färgpigment, som också kan röra sig så att pupillen blir stor i mörkret eller liten när ljuset är starkt. Över regnbågshinnan välver sig den glasklara och mycket känsliga hornhinnan. Den måste ständigt fuktas av tårvätska. Den är som ett öppet sår!

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: ögats embryonala utveckling

Bägaren är som en blomma som öppnar sig inifrån hjärnan mot yttervärldens ljus. Näthinnan bildas av det inre bladet, pigmentepitelet av det yttre. I näthinnan ligger sinnescellerna längst ner helt nära pigmentepitelet, alltså i den ljusfrånvända delen av näthinnan. Ovanför, alltså mot ögats insida, finns nervtrådar och ganglieceller samt en del blodkärl. Där kopplas nervimpulser om till nästa nervtråd. Alla nervtrådar samlas i den ”blinda fläcken” där ögonnerven lämnar ögat. Endast ”gula fläcken” (fovea centralis) – stället för det skarpaste seendet – saknar dessa lager ovanför sinnescellerna. På alla andra områden i näthinnan orsakar lagret med nervtrådar att ljuset bryts och bilden blir oskarp.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: ljusstrålarna är centrerade i gula fläcken (fovea centralis), bara där når ljusstrålarna sinnescellerna direkt.

Runt näthinnan finns åderhinnan med ett tätt nät av blodkärl, som också går till linsens muskel (ciliarmuskeln) och regnbågshinnan (iris) – många fler än vad som behövs för att tillföra syre till ögat! Endast 5 procent av syret i blodet tas upp av ögat. Varför så många blodkärl? Fungerar de kanske som ett kylsystem, så att ljuset inte bränner näthinnan?

Ytterst finns den vita läderhuden som höljer ögat med en seg, stark säck. Ögonvitorna är en synlig del av den. Kring varje öga finns sex ögonmuskler och det finns inget annat ställe i kroppen som har en så fin rörelseapparat. Ögonen är det enda sinnesorganet som kan stängas med hjälp av ögonlocken, som också innehåller tårkörtlarna.

Ögonen är så vackra! Där är det enda stället i kroppen, där den egna substansen blir kristallklar i linsen och glaskroppen och där den har sitt eget färgmönster i irisen.  Ögat är helt genomskinlig för ljuset utifrån, men också för det som en människa strålar ut. Här ligger själen öppen och strålar ut. När man tittar en människa i ögonen, så ser man in i den! Bäst på att titta länge är små barn under ett år. Länge, länge kan de se på dig med en uppmärksamhet som är helt enastående. Blicken är helt öppen – vad är det de ser?

Jag skall nu begränsa mig till några viktiga frågeställningar kring seendet i syfte att visa på det gåtfulla i det och förhoppningsvis motverka föreställningen om att ögat är som en sorts kamera. Näthinnan innehåller sinnesceller kallade för tappar (dagsljus och färger) och stavar (mörkerseende). Det finns tre olika sorters tappar för blå, grön och röd. Det finns inga receptorer för de övriga färgerna. Men vi kan förnimma varenda färg och urskilja 200 färgtoner, 26 färgmättningsgrader och 500 olika ljusstyrkor, vilket innebär att färgseendet har mer än en miljon urskiljningsförmågor. Det är vad näthinnan förmedlar: mängder med färgfläckar, skarpa i gula fläckens område, oskarpa i resten av globen. Det är en ren färgbild och den står på huvudet. På komplicerade banor med flera omkopplingar når slutligen nervimpulserna till synbarken i bakre hjärnan. Där avbildas bilden fortfarande stående på huvudet, så att nervimpulserna från gula fläcken får stor plats, övriga mindre.

Varför kan vi se alla färger? Varför ser vi bilden av färgerna upprätt och i rätt storlek? Goethe⁽¹⁾ upptäckte färgkretsen med sina komplementärfärger, dvs att färgupplevelsen alltid är en helhet. Om vi ser en färg, producerar vi resten av cirkeln. Det är lätt att övertyga sig om det! Om man tittar en stund på en kraftig färg, till exempel röd och sedan riktar blicken på en vit yta, så ser man komplementärfärgen, dvs exakt den färg som är en blandning av de nyanser som inte fanns i den röda färgen. För den röda färgen blir det den motsvarande nyansen grön, som är en blandning av gul och blå. Röd, gul och blå är grundfärger, som man kan skapa alla andra med. Om man ser på en grön färg, som alltså innehåller blått och gult, så blir komplementärfärgen den motsvarande nyansen av röd. Det visar att färgerna finns i oss, att vi alltid ser ”med alla färger”, men var finns de?

Färgkretsen med sina komplementärfärger, teckning av J. W. von Goethe

Det levande ljuset
Ljuset innehåller också normalt alla färger, vilket blir synligt när ljuset bryts. Naturligt sker det i regnbågen, som uppstår genom att ljuset bryts i alla regndroppar som solen faller igenom. Men där finns en viktig förutsättning: ljuset behöver falla på något substantiellt, för att visa sig som en regnbåge. Annars är det osynligt. Blå toner ser man när ljuset är framför mörkret. Det visar sig till exempel på den blå himlen där luften framför den svarta himlen är upplyst. Röda toner ser man när det är tvärtom, till exempel i solnedgången där den ljusa solen syns genom den mörkare atmosfären. För att regnbågen skall uppstå behövs både ljus och mörker. Finns regnbågen rent objektivt? Faktum är att var och en ser sin egen regnbåge eftersom den är ett fenomen som kräver en betraktare och dess ståndpunkt. Regnbågen utspelar sig mellan vissa förutsättningar i naturen och betraktarens öga. Kan man då säga att den finns?

Tillbaka till frågan varför vi kan se alla dessa färger och i så många nyanser. Var i oss finns färgerna? Den frågan är svår att besvara. Det finns ingenting i hjärnan, som kan sättas i förbindelse med att vi ser komplementärfärger – att hela färgcirkeln alltid är närvarande i oss. Låt oss anta att medvetandet självt är ljus, levande osynligt ljus. Vi kan uppleva det så och i språket använder vi uttryck som ljushuvud eller när medvetandet inte blir klart talar vi om hjärndimma, dimmigt medvetande, förmörkat medvetande. Därifrån är vägen inte lång till att anta att färger också är själsliga egenskaper av vårt medvetande när det tangeras av känslor.

Tankar består av ljus och har olika färger när man ser till deras etiska kvaliteter. I det etiska blir tankarna påverkade eller just färgade av känslor. Mörka och ljusa tankar känner vi redan till, violetta tankar kunde vara allvarliga liksom djupa, röda glödande, intensiva eller kärleksfulla. Gröna är lugna, blåa vida, hängivna och öppna osv. Färger kan också uttrycka etiskt negativa nyanser: blå som iskall, grön som avund, röd som ursinne osv. Det blir andra nyanser av färgerna och vi kan skilja på ”goda” vackra och ”onda” skräckinjagande färger eller färgkombinationer. Detta ger konsten många prov på både i måleri och färgsättning i film och teater. Goethe⁽¹⁾ var först med att studera färgernas etiska dimension i bemärkelsen att de påverkar oss på ett lagbundet sätt. Han talar om färgernas ”moraliska” verkningar, men använder ordet moral mer i bemärkelsen att varje stämning som vi kan uppleva har en moralisk kvalitet.

Rent fysiologiskt svarar vi med att producera egna kompletteringar, som vi ju ofta inte beaktar. Alla färger måste vara komplett närvarande i oss hela tiden. Vad skulle hända med helheten i vårt medvetande om så inte skulle ske? Till sist kan vi påminna oss om upplevelsen av regnbågens eteriska uppenbarelse – som visar hela färgspektret i spelet mellan solens ljus och molnens mörker. Alla färger är med, alla är upphöjda till renhet och skönhet. För ögat är regnbågen en komplett upplevelse – inget behöver kompletteras. För själen är den ett hemlighetsfullt tecken.

Om vi fortsätter med seendets komplexitet, så finns på näthinnan en upp och nervänd bild av färgfläckar, en på höger och en på vänster sida, som inte är helt lika. Utöver det ser vi också former och vi ser rumsligt eller stereoskopiskt, dvs vi ser vad som är nära och vad som är längre bort. Här är det nödvändigt att båda ögonen ligger i frontalplanet, så att synfälten från höger och vänster öga överlappar varandra. Genom evolutionen ser vi att även en del högre däggdjur som hästar, har ögonen långt åt sidorna så att synfälten inte överlappar varandra. Men genom att båda ögonen ligger framåt, kan vi med hjälp av den gula fläcken fixera samma punkt i rummet med båda ögonen så att synaxlarna korsas på den punkten. Konsekvensen av det stereotaktiska seendet är att vi vet var i rummet ett föremål befinner sig och därmed också upplever vår distans till objektet. Vi upplever ett avstånd.

I förlängningen möjliggör detta upplevelsen av skillnaden mellan mig och objektet som jag fokuserar på. Det sker nu på ett mycket mer vaket sätt än till exempel i beröringsupplevelsen, som framför allt är en upplevelse av gränsen mellan ”själv” och ”icke-själv”. Ett fokuserad seende förutsätter att jag vill fokusera. Det går inte av sig självt. Jag måste vara närvarande. Genom seendet har vi vårt eget perspektiv på tillvaron eftersom vi fysiskt alltid ser från vår egen ståndpunkt. För själslivet innebär det möjligheten till just egna perspektiv och egna uppfattningar.

Det dynamiska seendet och medvetandet
Det finns ytterligare en komponent i seendet: förmågan att uppfatta former, linjer, rörelser och rörelsemönster. Där är det intressant att vi faktiskt inte alltid ser ”fakta”, utan vi ser dynamiskt och vi ser sammanhang: hur linjer förhåller sig till varandra, alltså egentligen mer än rena fakta. Bilden nedan är en klassiker för att visa detta. Vi ser en spiral trots att ”spiralen” faktiskt består av koncentriska kretsar. Men med bakgrunden, som finns i bilden, ser vi en spiral. Ser vi fel? Eller ser vi faktiskt ett samspel, en dynamik som finns? I så fall ser vi något som lever, men egentligen inte syns!

Fraser´s spiral

Se även nedan på de två parallella linjerna som för våra ögon böjs av från punkten med de utstrålande linjerna.

För att följa en rörelse med blicken såsom till exempel en fågel som flyger, behöver ögonmusklerna arbeta. De tillhör rörelsesystemet och vi upplever deras rörelse med rörelsesinnet, så också själva rörelsen utanför vår kropp. Det är ett eget kapitel att försöka förstå varför vi kan uppfatta rörelse utanför oss – inte bara som mekanisk rörelse, utan även som uttryck för ett väsen. Till exempel kan vi känna igen en havsörn på dess flygmönster utan att riktigt se den, en människa på dess gång, innan vi säkert kan se att det är han eller hon. Något om denna förmåga att ”förstå” rörliga bilder beskrivs lite längre ned i samband med tankesinnet.

Synintryck dominerar hos de flesta människor över andra sinnesintryck.  Som vi har sett är det många komponenter som samverkar till att ge oss en helhetsbild av världen med sina färger, former, rörelser och ”rum”. Intryck av ljus och färg från näthinnan, skärpan från linsen och dess muskulatur, rörelse med hjälp av ögonmusklerna, går till olika platser i hjärnan där det finns primära och sekundära centra där dessa impulser avbildas. Dessutom sker allt i två ögon som måste samordnas. Men ett centrum för samordning finns inte i hjärnan, ingenstans i vår hjärna finns helheten som vi upplever. Där avbildas bara komponenter. Vi har också sett att seendet inte är ett passivt avbildande, utan kräver i vissa delar medveten aktivitet, som när vi fokuserar eller följer en rörelse i rummet. Vi upplever heller inte bilden av världen i vår hjärna, utan världen själv, levande och konkret utanför oss. Vi ser alltså inte bilden av världen som ett foto eller en film av den, utan vi ser världen!

Här kan man rent fenomenologiskt konstatera att sinnet och nervsystemet delar upp det synliga i flera komponenter, man kan säga det analyseras. Komponenterna avbildas i hjärnan, men det är medvetandet, alltså vi själva, som skapar helheten: inte som en bild av verkligheten, utan så att vi uppfattar det vi ser som verkligt och levande utanför oss. När vi sedan inte längre lever i det omedelbara seendet utan skapar föreställningar om det vi har sett blir verkligheten till en inre bild. Lägg märke till hur mycket svagare och mindre detaljerad föreställningen är jämfört med själva sinnesupplevelsen! Den är verkligen blek, men starkare om vi ger oss tid att se.

Medvetandet, alltså vi själva, skapar helheten i vår verklighetsuppfattning utan att det finns någon plats i hjärnan för denna syntes. Här reser sig djupa vetenskapliga, men också filosofiska frågor. Vilka skulle vi vara om världen passivt skulle avbildas i vårt medvetande? Varför denna krångliga process att fysiologiskt dela upp det vi ser i olika komponenter, för att vi sedan i medvetandet själva skapar upplevelsen av helhet och verklighet? Vad betyder det för vår mänsklighet? Vad betyder det för vår relation till världen? Vad är då medvetandet i relation till sinnena och hjärnan?

Ljuset är osynligt, men vi upplever dess verkningar. När något mörkt och substantiellt kommer i vägen för ljuset, så ser vi. Det blir dag på jorden då den, i förhållande till det rena ljuset, dimmiga atmosfären lyses upp. På månen är himlen svart, bara månytan är belyst då det är dag på månen, eftersom den inte har en atmosfär. Och färgerna uppstår genom ljusets samspel med mörkret. Regnbågen är ett vackert exempel på detta: den är lila och blå nedtill, gul i mitten och slutligen purpurröd och violett upptill. Ljuset bryts i regndropparna så att den blå färgen visar sig där ljuset är framför regndroppen och den röda färgen visar sig där ljuset är bakom. Alla andra nyanser ligger där emellan, som olika blandningar av ljus och mörker. Regnbågen är en bild, en upplevelse som berör oss djupt. Vi kan inte titta in i solen för hennes ljus är för starkt. Vi uthärdar inte det fullständiga mörkret, men färgernas rike är vårt hem.

Foto: privat

Slutligen vill jag påminna om att ögonen inte bara får intryck utan också har ett starkt uttryck! Fysiskt kan man se in i ögonen: se näthinnan, dess blodkärl, synnerven osv. Man kan alltså se in i kroppen som här är helt genomskinlig. Men ögonen är också genomskinliga för vårt själsliga uttryck: vårt eget själsliga liv visar sig som ljus när ögonen strålar.

Värmesinnet – från rum till tid
Värmesinnet är placerat högt upp i vår krets av sinnen. Det är det högsta sinnet för rumsupplevelsen och ligger mellan syn och hörsel. Varför?

Värme är ett mått för aktivitet, rörelse och energi i en substans. Vid den absoluta nollpunkten finns ingen värmerörelse i substansen längre, molekylernas vibrationer upphör. Detta inträffar teoretiskt vid -273,15⁰ Celsius, men det händer inte eftersom det inte är förenligt med att befinna sig i vårt kosmos. Fysiker har i experiment lyckats försätta materia i ett tillstånd som är mycket nära den absoluta nollpunkten. Det möjliggör att rörelserna blir så långsamma att de är lättare att observera och då händer också märkliga förändringar med materia eller atomer. Men vid den absoluta nollpunkten händer det alltså ingenting. Tiden stannar. Den har ingen betydelse längre. Inget sammanhang får heller finnas, för då händer det redan någonting. Därför är detta tillstånd inte möjligt i naturen, inte möjligt i rummet. Det är inte meningsfullt att fråga hur länge ingenting händer.

Tiden som fenomen förutsätter värme. Inget händer när ingen värme finns. Värme är således en absolut förutsättning för tid, rörelse och alla skeenden.

Foto privat: isblommor och lotusblad i värmen

Men är värmen en egenskap av materia eller är den en förutsättning för den? Allting har en temperatur, värmen genomtränger allt. Vad är värme?

I naturen kan vi observera två motsatta verkningar av värme. Den kan uppträda som eld och är då förtärande. Det kan vi observera när vi gör en brasa och ser hur veden förvandlas till aska medan värmen breder ut sig. På den andra sidan verkar värmen uppbyggande. Det upplever vi varje år när fåglarna häckar. Äggen måste hållas varma för att innehållet ska kunna utvecklas till en kyckling. Varje konception hos däggdjur, fåglar och reptiler behöver värme.

För att kunna leva vårt kroppsliga liv måste vi ständigt underhålla en slags levande, förtärande eld, som bryter ner vår substans och ger oss energi dvs frisätter värme. Samtidigt behöver vi använda värme i vår uppbyggnad och för hela existensen av vår kroppslighet. För att hålla oss vid medvetande behöver värmen vara konstant inom ganska trånga ramar, vi förlorar medvetandet när kroppstemperaturen sjunker och blir snabbt påverkade när den stiger över det normala. Temperaturen i ”kärnan”, dvs de stora kroppshålorna är konstant på 37,1, medan vi är mer växelvarma i framför allt huden, men också i armar och ben. Underarmen har till exempel en temperatur på ca 28⁰, överarmen 32⁰. Att hålla temperaturen konstant i kärnan kräver ett känsligt samspel mellan periferi och centrum. Det förmedlande elementet är blodet.

När det blir varmt i omgivningen, så vidgas kärlen i periferin och vi avger mer värme och avdunstningskyla skapas genom att vi svettas. Om omgivningens temperatur sjunker, så minskar genomblödningen i periferin då kärlen dras samman och mindre värme avges till omgivningen. Värmeregleringen hänger därför på cirkulationen. I huden finns värmereceptorer både för värme och kyla, där de sistnämnda är många fler. Alla anatomiska strukturer är inte klarlagda, men köldreceptorer har en mycket större skala än värmereceptorerna. De skickar sina signaler till mellanhjärnan (hypotalamus), men där mäts framför allt blodtemperaturen. Därifrån kan motsvarande reaktioner som kärlsammandragning respektive utvidgning samt svettsignaler utlösas i kroppen. Men hjärnan och nervsystemet kan inte påverka själva blodcirkulationen, den styrs från hjärtat.

Upplevelser med värmesinnet
Vi kan förnimma värme, men inte som ett objekt. Det vi kan känna är den relativa skillnaden mellan värmen i oss och utanför oss. Det går lätt att visa genom ett litet experiment. Om man är riktigt genomfrusen och kommer in i ett rum med en temperatur på 22⁰, upplevs rummet som klart varmt. Om vi kommer in i samma rum från en riktigt het sommarsol, upplever vi rummet som svalt.

Man kan få en likande upplevelse om man doppar en varm hand i vatten på till exempel 22⁰ och en kall hand i samma vatten. Då upplever den ena handen vattnet som svalt, den andra vattnet som ljummet. Efter en stund upplever båda händerna samma.

Men det finns mer! Vi registrerar inte bara temperaturskillnader utan även kvaliteter i värmen. Vi kan medvetandegöra vår egen värme och påverka den. Man kan göra en liten övning och sätta sig ner och enbart koncentrera sig på den egna värmen från huvudet och ned. Det ska ske helt sakligt. Man försöker uppleva värmen i huvudet, ansiktet, armarna, ryggen, hjärtat, magen osv. Det är lättare med värmen i huden än med den centrala värmen, som kräver mer övning. Men det går att uppleva även den och samtidigt märka att man fysiskt blir varmare i periferin. Dessutom infinner sig ett annat fenomen. Man blir helt lugn och balanserad till sinnet utan att särskilt vilja det. Att medvetet leva i den egna kroppsvärmen verkar renande. Man känner en lugn och fri närvaro i kropp och själ. Det är inte samma som upplevelsen av skillnaden mellan inne och ute, utan vi har en direkt tillgång till att kunna bli varse vår kroppsliga värme när vi vill.

Och det finns ännu mer! Vi kan känna en annan människas fysiska värme och klart uppleva något av personen i den. Det kräver närhet som vid en kram, där vi märker hur personen uttrycker sig genom sin värme. Att dela varandras värme är något alldeles speciellt och betyder mycket för vår upplevelse av sammanhang och samhörighet. Det är en ömtålig och förpliktigande upplevelse eftersom den skapar intimitet i en relation. Om man vill undvika intimitet, så håller man avstånd! Men för barn är den kroppsliga närheten livsnödvändig.

Hur kan man beskriva värmesinnet i denna utvidgade kontext? Vi har på den ena sidan den relativa förnimmelsen av värmeskillnaden i oss och omkring oss. Vi har förnimmelsen av den egna värmen och värmen av en annan person som till dels uttrycker personens väsen. Värme visar sig som ett levande uppbyggande element i alla levande organismer. Samtidigt verkar den nedbrytande och förtärande som eld, där värme frisätts. I huden finns både många fria nervändar, små organ för upplevelsen av värme/kyla och många små blodkärl, som kan vara vidöppna eller mycket trånga. Upplevelsen av värme är förbunden med både nervprocesser och blodrörelse. Utan denna blodrörelse upphör vårt liv, på samma sätt som ett universum utan rörelse inte kan existera. Nervprocesser förmedlar temperaturhändelser i rummet. I blodet sker övergången till tid och till flöden som ständigt jämnar ut och balanserar yttre förhållanden mot vår kropps inre behov av stabilitet. Växelvärme i periferin och konstant kärnvärme åstadkoms genom blodets flöden. Själva blodcirkulationen styrs från hjärtat och inte från hjärnan.

Den speciella samverkan av rumsliga strukturer och flöden i tiden placerar värmesinnet högt i vår skala av sinnen. Värmesinnet är relativt och förmedlar hur något är i förhållande till något annat. Värmesinnet balanserar och jämnar ut. Smak, lukt och synintryck följs av omedelbara emotionella reaktioner, som också gör att vi inte upplever dem helt lika. I värmeupplevelsen är vi nära oss själva. Vi kan uppleva vår kroppsvärme och samtidigt uppleva den som själslig och då speciellt som ”jag”-närvaro. Värmesinnet är rörligt med rumsliga och tidsliga aspekter och utgör ett speciellt område där fysiskt och psykiskt är nära varandra.

Även här väcks många vetenskapliga, filosofiska och medicinska frågor. Jag vill återkomma till frågan som ställdes i början och som kan vara avgörande för förståelsen av världen: Är värme någonting i sig självt eller är värme ett tillstånd av allting? Allt i världen har en temperatur, alltså en rörelse, vilket innebär att det existerar i tiden genom sin värme. Hos människan är uppenbarligen hennes värmetillstånd inte fullt beskrivet om man bara tar temperaturen. Att ha en egenvärme, att vara varmblodig, utgör evolutionens krona. Hos människan färgas den fysiska värmen av personen och innebär en väsensyttring. Vi kan uppleva vårt innersta, vårt jag, särskilt tydligt om vi koncentrerar oss på vår värme. Det första som händer när en människa dör är att värmen strömmar ut i omgivningen, skillnaden mellan egenvärme och yttre värme kan inte upprätthållas längre. Förmågan att upprätthålla egenvärme är en absolut förutsättning för vår ”jag”-upplevelse, upplevelsen av att vara ett eget själv i kommunikation med omgivningen.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 48 2022

Ursula Flatters

Referens
⁽¹⁾ Goethe, Johan Wolfgang von (1749-1832): Zur Farbenlehre, 1810, Verlag Hofenburg 2016, ISBN-13: 9783843090292; ISBN-10: 3843090297

I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn och antroposofisk medicin – författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige – följer nedan beskrivningen av våra kroppssinnen. Indelningen grundar sig på Rudolf Steiners föreställning om att vi inte bara har fem sinnen utan tolv, varav de fyra kroppssinnena utgör en egen grupp. Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Har du missat tidigare avsnitt i serien klicka här.

Våra kroppssinnen
Enligt Rudolf Steiner har vi fyra sinnen som i första hand förmedlar upplevelsen av vår egen kropp och hur den befinner sig i rummet. Dessa är livssinnet, beröringssinnet, rörelsesinnet och balanssinnet och beskrivs mer utförligt nedan.
Utöver dem finns sedan fyra sinnen som kan betecknas som perceptuella, eftersom de förmedlar kvalitéer i vår omvärld. Det är luktsinnet, smaksinnet, synsinnet och värmesinnet. Dessa kommer att beskrivas i följande avsnitt. Så även de så kallade högsta sinnena, som ger en upplevelse av koncept, om hur något i vår omvärld är skapat. Dessa är hörselsinnet, ordsinnet, tankesinnet och jagsinnet. Med dem upplever vi vår närvaro i tiden, till skillnad från de andra sinnena, med vilka vi upplever oss själva i rummet.
Det kommer att framgå ur det följande på vilket sätt en sådan ordning kan ses som berättigad och även vilka de sinnen är, som hittills inte ses som sinnen av vetenskapen.

Livssinnet
När vi går igenom de första fyra första sinnena av de tolv som Rudolf Steiner identifierade, finns det ett som här kallas för livssinnet. Det kan också kallas för ett kroppssinne. Det är inte känt eller benämnt som ett sinne i den konventionella anatomin och fysiologin, men väl känt för vår upplevelse. Det betecknar den helt basala förnimmelsen av kroppen som en helhet, en enhet. Om man observerar ett nyfött barn noga, kan man se att upplevelsen ännu inte finns. Olika kroppsdelar upplevs ännu inte som ”min kropp”.

Vi svarar instinktivt mot detta med att förstå att barnet behöver hållas och bäras och att det förlorar sig om det är ensamt för länge. Den grundläggande förnimmelsen av kroppen som en enhet ligger till grund för identifieringen med kroppen och den senare ”jag”-upplevelsen. Jaget är odelbart och man kan jämföra utvecklingen av livssinnet, med hur en orkester bestående av många olika instrument stäms på samma ton. Kroppens alla funktioner stäms till att bilda den enhet som är den mest basala sinnesupplevelsen i sinnevärlden: kroppen som jag, jag i mitt rum, kroppen som mitt rum. Livssinnet förmedlar, utöver det också en upplevelse av välmående, eventuellt även hunger och törst eller känslan av att vara pigg eller trött.

Det är viktigt att skilja mellan en sinnesupplevelse – att förnimma sin kropp – och det som fysiologiskt försiggår i kroppen. Det senare sker omedvetet. Det betyder inte att kroppen i dessa delar är ett objekt, men att de djupare fysiologiska processerna inte kan förnimmas. Vi vet inte hur vi förvandlar bröd till vårt kött och blod. Men när det sker på rätt sätt känner vi ett välmående. Vid sjukdom störs den grundläggande helhetsupplevelsen och något, som normalt ska ske i det omedvetna, bryter igenom livssinnets helhet. Vi kan fortfarande inte medvetet uppleva fysiologiska substantiella processer, men smärta och obehag förmedlar att något inte stämmer i kroppen. Smärta är en helt inre upplevelse, medan livsinnet är en upplevelse av kroppen som något som är nära, men ändå något ”yttre” i förhållande till det rent själsliga ”inre”. Upplevelsen av vår kropp med livssinnet är svår att renodla eftersom andra sinnesupplevelser ständigt försiggår samtidigt och är integrerade. Men för att förstå kan man försöka förhålla sig till upplevelsen av den rena kroppsliga existensen utan annat innehåll än just kroppen. I naturen kanske fjärilspuppan är ett exempel på ett helt i kroppen inneslutet liv.

Var finns organet för livssinnet? Det är inte helt klart, men enligt Rohen⁽¹⁾ är olika receptorer som kemo- och mekanoreceptorer djupt inne i organsystemen basen för förnimmelsen, med signaler till det autonoma nervsystemet med sina oändligt många små nervtrådar ända in på cellnivå. Här sker ett ständigt reglerande och ett utbyte av ”information” lokalt och i överordnande system över hela kroppen. Alla processer stäms samman och regleras i förhållande till olika aktiviteter. Till exempel ser det autonoma nervsystemet till att musklerna får mycket energi när vi är i rörelse – då vilar tarmarna och omvänt när vi äter. Detta nervsystem väger drygt tre kilo – alltså ungefär lika mycket som hjärnan. Det finns överallt, men mest i magen, och fungerar i stor utsträckning oberoende av hjärnan. Så slår till exempel hjärtat oberoende av hjärnan, medan andningen är beroende av den. Denna grundläggande ”spindelväv” som vävs runt våra inre organ kallas därför för autonomt. På några ställen i kroppen finns vissa centra med små nervknutar, som till exempel solar plexus i övre maggropen. Via ryggmärgen och Vagusnerven har hjärnan ett övergripande inflytande.

Ur ett medicinskt perspektiv är ett välutvecklat livssinne grundläggande för upplevelsen av identitet senare i livet. Det är en förutsättning för att kunna uppleva sitt ”jag” med bas i kroppen. Kroppen är min plats i rummet, den är jag. Störningar, med orsak redan tidigt i barndomen, kan leda till svåra psykiska sjukdomar. När man ser vikten av ett fungerande livssinne, kan nytt ljus falla på sjukdomar som t ex autism och även schizofreni. Där saknas det naturliga grundläggande stödet, som vi upplever i att förnimma kroppen som jag.

Men det kan också finnas lättare störningar och de är ganska vanliga. Man känner sig inte överens med sin kropp. Vem är ful och vem är vacker? Om man bortser från konventioner, hänger det faktiskt på hur man trivs med sin kropp, dvs upplever att den är, eller inte är, ett uttryck för den jag är. Jag har frågat många patienter om de upplever att de är vackra och lärt mig att svaret inte stämmer med konventionerna alla gånger. Det kan vara en fingervisning om livssinnet och den därpå vilande upplevelsen av identitet, även om den sistnämnda naturligtvis även bestäms av andra faktorer.

Vanligtvis vill den moderna människan både mer och annorlunda än vad som passar kroppen. Då uppstår stress som i sin tur belastar och stör det autonoma nervsystemet. Många symptom som ses vid t ex utmattningssyndrom beror på ett dysfunktionellt autonomt nervsystem: förstoppning eller diarré, högt blodtryck, hjärtklappning, oro, sömnstörningar, svettningar med mera. Med livssinnet öppnas en ny förståelse för vikten av att vid dessa tillstånd sträva efter att medicinskt hjälpa patienten att ”komma överens med sin kropp” och samtidigt arbeta på en grundläggande känsla av identitet.

Beröringssinnet
Nästa sinne är beröringssinnet. Huden är det största sinnesorganet och finns som yttre hud och inre slemhinnor. Huden har flera sinnesfunktioner, här behandlas nu bara beröringssinnet. Detta sinne förmedlar den helt grundläggande förnimmelsen av något som inte är jag, att det finns något utanför min kropp i rummet. Beröring innebär bokstavligen ett intryck på vår kroppsliga form och det är det vi förnimmer. Den kan vara på många olika sätt, men vi förnimmer intrycket: alltså oss själva i mötet med något annat i rummet. Beröring är grundläggande för upplevelsen av den egna gränsen och att något utanför mig verkligen existerar, är fysiskt reellt.

En viktig distinktion är att vi upplever intrycket som något gör på vår yttre eller inre hud. Upplevelsen är alltså nära vår kropp. Å andra sidan kan vi själva också kommunicera med vår aktiva beröring, förmedla vår kärlek eller vårt förakt i sättet som vi berör. Ett handslag kan vara ett möte med en annan människa som ger något till den andre, eller stöta bort den andre, vara kallt och ointresserat. Störst betydelse har beröringen för det lilla barnet, som upplever sig själv i trygga armar: världen och rummet är goda. Eller så saknar barnet den bekräftande och intima beröringen: världen och rummet är hotfulla. Dessa upplevelser skapar en grundläggande trygghet och tillit eller avsaknad av detta.

I huden finns organ för olika modaliteter i beröringen såsom tryck, hastighet och acceleration. Det är inte helt klarlagt exakt hur de små organen i huden och fria nervändar fungerar, men tydligt är att det handlar om dessa tre modaliteter och att de fångas upp på olika ställen i hjärnan. Hårsäcksnerverna är intressanta i sammanhanget eftersom de är känsliga för till exempel smekningar. Man kan få ”gåshud” av smekningar, men också indirekt av fruktan, dvs upplevelsen av att något i rummet utanför är hotfullt.

Det finns bredare aspekter av beröring som tillhör vår erfarenhet och som visar att beröring är mer än det omedelbara intrycket som något fysiskt gör på ett ställe på vår kropp. Man kan ligga på en sandstrand i behagligt solsken och känna sanden i ryggen, vindens smekningar över kroppen: en ganska bred, ofokuserad beröringsupplevelse. Plötsligt känner vi att en liten myra kryper på benet och genast blir uppmärksamheten fokuserad och uppmärksam. Det är som att den allmänna beröringskänslan fungerar som en ”svart tavla” för den specifika, rumsligt mer begränsade förnimmelsen, som ”skrivs” på den.

Än mer intressant blir det, när man ser till effekten av vår beröring på vår omgivning. Om man lånar en varm jacka av en älskad farfar när man fryser, så följer något av farfar med när vi tar på oss den. Det kan man tydligt förnimma. Om man skapar ett hem så ”fyller man ut det”. Det händer något med alla de ting som vi berör. De blir som en del av oss. Särskilt tydligt är det ofta med den egna sängen. Det är som att sängen och jag hör ihop. Vidare ”sprider sig” beröringen så att vi tydligt kan känna var pennspetsen berör pappret eller käppen stöter mot marken. Beröringssinnet kan således vara mycket noggrant på huden eller bete sig som att det ”flyter” ut i vår omgivning. Det förmedlar intryck och det gör intryck på det vi berör.

Goda erfarenheter av beröringssinnet, speciellt i tidig barndom, ger en känsla av trygghet; att livet bär, att man kan känna tillit, att man är säker. Det är sårbart och störningar, speciellt i tidig barndom, sätter djupa spår bland annat i relationen till andra människor.

Rörelsesinnet
Det som här betecknas som rörelsesinnet benämns i andra sammanhang som ”djupsensibilitet” eller på senare tid som ett sjätte sinne. Det handlar om förmågan att förnimma sin egen rörelse, var kroppsdelarna befinner sig i rummet och i vilket läge till varandra de har. Konstnärligt sett kan man jämföra en egyptisk skulptur med en grekisk: den egyptiska verkar uttrycka ett vilande i den egna kroppen med sitt omgivande rum, den grekiska tar steget till rörelse med ett stort intresse för hela muskelspelet, balans och uttrycket av rörelseglädje.

Bild vänster: Statyett som hittades i Tutankhamons (1341-1323 f. kr.) grav; ”konungen på pantern”, Kairo, Egyptiska museet
Bild höger: Hermes med Dionysosbarnet, 300-talet före Kristus, ev. av Praxiteles, Arkeologiska museet i Olympia, Grekland

Hos det nyfödda barnet ser man först reflektoriska rörelser, men mycket snart börjar barnet att öva för att behärska och uttrycka sig genom rörelse. Det börjar i ansiktet och ögonmuskulaturen. Efter cirka en månad visar barnet den första stora segern: det kan fästa blicken, behärska ansiktsmimiken och svara med det första underbara leendet. Rörelse är orsak till glädje över att kunna använda sin kropp till att förflytta sig, gå till det man vill ha, utföra handlingar, bli skicklig på olika sätt och att ge uttryck för själen i minspel, gester och dans. Här finns utrymme för mycket övande, ansträngning och glädje över uppnådda mål.

Djupsensibilitet förmedlas av små muskelspolar och senspolar. De är mekanoreceptorer, dvs registrerar förkortning och förlängning av fibrerna. Vi kan förnimma muskelspänning, men ganska otydligt, däremot är förnimmelsen av vinkeln i en led mycket känslig. Man kan känna skillnader på mindre än en grad. Vi kan göra oss en statisk eller rörlig bild av hela kroppens ställning och rörelser och denna bild kan övas upp. ”Djupsensibiliteten” eller rörelsesinnet gör att vi kan ”se” oss själva och vårt eget rum, samtidigt som vi uppfattar oss i rummet. Rörelse förhåller sig alltid till rummet och till tyngdkraften. I rörelsen kan vi något om den egna kroppen och omgivningen som det lilla barnet måste öva upp! Fötterna skall ned och huvudet upp, rumsriktningarna begripas, rörelser i rummet uppfattas och rörelsemönster övas upp. Nya färdigheter kräver en rörelsebild och repetition. Det är som när man ska lära sig spela ett musikinstrument: först när man tekniskt kan spela stycket, finns det fulla utrymmet för att uttrycka vad som ligger i musiken. Först när man kan kroppen i rummet, finns möjlighet till det individuella uttrycket i rörelsen som hantverk, konst och akrobatik.

Rörelsesinnet uppfattar även rörelser i omgivningen. Det kan vara att man bara märker att någonting rör sig, men med mer övning känner man igen ett träd på sättet det rör sig i vinden och en fågel på sättet den flyger. En person kan man känna igen på dess rörelseuttryck på ganska långt håll, ofta innan man riktigt ser vem det är. Här integreras synintrycket med de fina ögonrörelserna som ögonmusklerna skapar, när de följer en rörelse i yttervärlden.

Rörelsesinnets själsliga sida är ansträngning och övning, följd av säkerhet – även självsäkerhet – glädje och frihetskänsla. Ur ett medicinskt perspektiv är det åter intressant att tillämpa ett perspektiv på rörelsesinnet på vissa sjukdomstillstånd. Tydligast är sambandet mellan förlusten av lusten att anstränga sig och av glädje vid depression. Vid vissa svårare depressioner observeras först en förlust av ansiktsmimiken, där uttrycket genom minspelet försvagas. Sedan försvinner lusten att röra sig och i värsta fall kan patienten helt förstelnas, ett tillstånd som kallas för stupor. Samtidigt upplevs en känsla av tyngd i både kropp och själ. Den visar hur rörelsen är en ständig seger över tyngdkraften och framkallar glädje. När lärkorna stiger i skyn kan ingen undgå glädjen i deras kvittrande. Vid depression tydliggörs detta samband mellan rörelse och glädje, respektive förlusten av rörelsen.

Men det finns många fler sjukdomar som drabbar rörelseförmågan och där det kan vara fruktbart för terapin att söka orsaker och samband i en bredare kontext: vad är det som förhindrar uttrycket av det inre genom det kroppsliga och omvänt – hur påverkas det inre av rörelsehinder?

Balanssinnet
Balanssinnet behöver komplettera rörelsesinnet för att kunna utföra den egna rörelsen i det tredimensionella rummet och inte minst i förhållande till tyngdkraften. I innerörat finns balansorganet med de tre båggångarna som står i rät vinkel till varandra. De mynnar ut i var sin lilla utvidgning, ampullen, där själva sinnescellerna finns. I båggångarna är de tre rumsdimensionerna representerade. När vi rör oss åt något håll, rör sig lymfan i båggångarna genom sin tröghet åt motsatt håll vilket leder till en retning av sinnescellerna. De har nämligen små hår som böjs som sjögräs i vågorna när lymfan rör sig över dem. Den ”upplevelsen” förvandlas till en nervimpuls i sinnescellerna.  Dessa ständiga små vågrörelser förmedlar den dynamiska rörelsen i rummet. I de två små säckarna (utriculus och sacculus) finns små ”stenar” som direkt ligger på sinnescellerna där. Stenarna har ett förhållande till tyngdkraften och ger alltid signaler om kroppens läge i förhållande till jordens tyngdkraft. Därmed delas alltså balansen i kroppens rörelser upp i två komponenter: en statisk i säckarna och en dynamisk i båggångarna.

Bilder ur J. W. Rohen: Den mänskliga organismens morfologi

Innerörat med balanssinnet och hörselsnäckan ligger djupt inne i skallen som i en liten grotta. Den befinner sig i kroppens hårdaste ben, klippbenet. När man nu ser på båggångarnas läge i klippbenet, så är de vinklade i 45 grader mot kroppens och det yttre rummets tre rumsliga dimensioner.

Bild ur J. W. Rohen: Den mänskliga organismens morfologi

Det är något som väcker frågor! Varför avbildas inte rummet i sina tre dimensioner så som de är i kroppen och i rummet? Det visar på en princip som kommer att bli allt tydligare när vi kommer till de högre sinnesorganen: för att kunna hålla balans i rummet räcker det inte med att avbilda det. För att medvetet kunna uppleva balansen måste vi först avgränsa oss mot det yttre rummet. Vinkeln på 45 grader indikerar en viss emancipation från det yttre rummet: det avbildas ”fel”, men uppfattas rätt!

Avgränsningen sker också genom att balansorganet delar upp rummet i sina tre dimensioner i två organ. Till det kommer uppfattningen av det statiska förhållandet till tyngdkraften i egna organ. Varför är det viktigt med denna komplicerade process? Den visar på en analytisk princip i sinnesorganet där varje kvalitet i rummet har sitt eget ställe att förnimmas. Signaler från de olika sinnescellerna skickas till hjärnan. Det gåtfulla är att det inte finns något ställe i hjärnan, där komponenterna sätts samman till en helhet. Ändå upplever vi helheten av att kunna hålla balansen, när vi står upprätt och när vi rör oss i yttervärldens rum och tyngdkraft. Detta kräver att vi är vakna.

Carl Milles (1875-1955), Millesgården, Lidingö, Stockholm

Balanssinnet måste övas upp, särskilt under tidig barndom. Ingen kan undgå att se, vilket intensivt övande barnet visar i sina försök att stå och gå och sedan utveckla många andra färdigheter som kräver balans. Akrobatik fascinerar inte minst genom det utvecklade balanssinnet. Om man ser en människa gå på en lina eller hålla flera bollar i luften är det helt tydligt att balansen innebär en hög grad av närvaro i kropp och själ. Det kräver att vara i balans, inte bara kroppslig balans, utan även inre närvaro och koncentration samt en närvaro i rummet. I förlängningen av ett utvecklat balanssinne uppnås även inre själslig balans och inre ro.

När balanssinnet drabbas av sjukdom, märker man hur viktigt det är. Rummet snurrar och intensiva symptom på yrsel och illamående uppträder. Det går inte längre att föra sig i rummet. Men balanssinnet spelar en roll även vid andra sjukdomar. Det kan störas av andra kroppsliga orsaker eftersom det är starkt integrerat med ögonrörelserna och seendet, djupsensibiliteten och annat, men det kan också vara psykisk ohälsa, som till exempel vissa former av ångest, som åtföljs av störningar i balanssinnet. På det själsliga planet är då den inre balansen störd och det går inte att skapa en jämvikt mellan den yttre världen och den inre världen. Vid ångesttillstånd kan man ofta se ett försvagad fysiskt balanssinne och enkla balansövningar kan vara till stor hjälp för att minska ångesten. Om man är närvarande i sin kropp och i rummet, minskar ångesten. Förutsättningarna för att komma till ro och att känna tillit förbättras.

Balansövningar kan också vara ett viktigt pedagogiskt verktyg. Det har jag övertygat mig om under mina ca 25 år som skolläkare. Jag såg skickliga lärare göra balansövningar med barnen innan lektionen skulle börja: de skulle pröva att gå på lina, de lyfte och balanserade varandra, de lekte med flera bollar med mera. Till min stora förvåning var det ingen oro kvar när lektionen började. Barn med neuropsykiatriska störningar kan ha stor glädje av sådana övningar, men det är viktigt att övningarna utmanar balansen, inte bara skickligheten. Det finns alltså ett viktigt samband mellan en god fysisk balans, särskilt i barndomen, och den själsliga balans som också innebär förmågan till närvaro, ro och uppmärksamhet.

Kroppslig och psykisk hälsa
Dessa fyra sinnen benämns alltså som kroppssinnen. De har en stark komponent av egenvarseblivning – av att känna sig hemma i kroppen och i rummet. Deras utveckling är samtidigt djupt betydelsefullt inte bara för den kroppsliga, utan även för den psykiska hälsan. Det är viktigt att dessa sinnen utvecklas fysiskt under barndomen – då med lek och glädje, eftersom samspelet mellan kropp och själ grundläggs då. Senare uppträder de mer själsliga aspekterna som starka och ofta varaktiga tillgångar eller problem. Det är därför en viktig pedagogisk uppgift, att se till att dessa sinnesfunktioner får utrymme att utvecklas: att man får känna sig bekräftad i sin kropp, att få beröra och bli berörd, att öva rörelse och balans – helst i naturen som är det naturliga rummet. Identitet, tillit och förtröstan, livsglädje och inre balans är viktiga frukter av detta tidiga övande, som barnen helt naturligt söker sig till. Brist på identitet, otrygghet och hjälplöshet inför mötet med världen och andra människor, osäkerhet och nedstämdhet samt oro, ångest och inre obalans kan i detta perspektiv ha ett samband med en bristfällig utveckling av dessa sinnen i framför allt tidig barndom.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 46 2022

Ursula Flatters

Referenser

⁽¹⁾ Rohen, Johannes, professor i anatomi: Den mänskliga organismens morfologi (Morphologie des menschlichen Organismus, 2002), på svenska 2008, ISBN 9185047-31-7, sid 257-313.

I en serie artiklar kommer vi på Ytterjärna forum belysa frågor såsom hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin. Texterna är författade av Ursula Flatters, leg läkare, specialist i allmänmedicin och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige.

De första avsnitten bygger på Rudolf Steiners sinneslära, där han föreställde sig – inte bara fem – utan tolv sinnen! För Ursula Flatters har detta synsätt utgjort grunden för att bättre förstå människan som helhet.

Här kommer den första inledande artikeln om sinnena och texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att utgöra olika avsnitt i en bok som ges ut under 2023.

Om våra sinnen

Josef Beuys(1)

Som människor relaterar vi till omgivningen genom våra sinnen och temat i detta kapitel är kunskapen om verkligheten och hur man kan komma till ett omdöme om existensen av det som omger oss.

Vi brukar tala om fem sinnen och ibland ett sjätte sinne. De fem är beröring, lukt, smak, syn och hörsel. På senare tid har man börjat tala om ”djupsensibiliteten” som det sjätte sinnet, som förmedlar till oss var kroppen befinner sig i rummet, om våra muskler är spända eller avspända – med andra ord hur vi rör oss i rummet. Vi vet genom detta sinne var lemmarna befinner sig och vilken rörelse de utför.

Rudolf Steiner (2) var mycket intresserad av sinnena. Redan 1909 talar han om tio sinnen, men 1917 har de blivit tolv, särskilt beskrivna i hans bok om själens gåtor. Där och i senare föredrag presenteras en ordning och en helhet av sinnena, som är helt unik och som erbjuder mycket att arbeta med och forska i.

Innan jag presenterar alla tolv sinnena och deras ordning vill jag filosofera lite om livet med våra sinnen i allmänhet. Det är många frågor, gåtor och närmast mirakel som visar sig när man fördjupar sig i sinnenas betydelse för att vi kan uppleva den egna kroppen och relatera till olika kvaliteter i omvärlden. Sinneslivet är helt fundamentalt för självupplevelsen och för vår uppfattning om vad världen är.

Vi är i hög grad varseblivande väsen, men är också själva föremål för varseblivning. I varje fall för andra människor och djur och kanske också för växter? För jorden vi går på? För himlen som omger oss? Är allt som omger oss, och inte uppenbarligen har ett medvetande, endast objekt som inte märker att vi berör, ser, hör och smakar dem? Vanligtvis antar vi att det är så, men jag vill ändå ställa frågan. Om man jämför naturen som helhet med vår kropp som en egen värld, så har vi delar i vår kropp som vi inte kan varsebli och som inte i sig själva kan varsebli. Det gäller skelettben, hjärnan med mera, men de är ändå del av vårt kännande väsen.

När jag var liten, läste jag en bok om en indisk flicka och där fick jag lära mig att man inte ska lukta på en blomma som man vill ge bort. Den skulle inte längre vara en bra gåva, eftersom man genom att lukta på den hade tagit något ifrån den och också präglat den genom sin relation till den. En stor fråga är alltså om det händer något med världen genom att den varseblivs och upplevs och om vår relation till naturen också innebär en omvänd relation från naturen till oss?  Jag tänker inte bara på djur, där det är uppenbart, utan på hela vår omgivande värld.

En annan ofta ställd fråga är om världen faktiskt finns så som vi upplever den? Man kan till exempel undra om färger egentligen finns eller om vi bara upplever dem, eftersom det är ögonen som förmedlar färger till vårt medvetande? Det är en fråga, som egentligen inte kan ställas på detta sätt, eftersom vi endast kan beskriva oss själva och världen utifrån sinneserfarenheten, som även inkluderar egenvarseblivningen. Vårt medvetande är beroende av att vara en del av den värld som sinnena förmedlar till oss.

Frågan om en ros är röd måste då ställas på samma sätt som om jag har en kropp eller inte. Vi befinner oss med vår kroppslighet i samma värld som det som den förmedlar. Förnimmelsen av vår egen kropp är av samma karaktär som förnimmelsen av att rosen är röd. Men att fråga sig hur man kan uppleva kroppen, rosens färg och smaken av ett äpple är relevant därför att alla erfarenheter, som vi gör som kroppsliga väsen, är beroende av sinnen. Frågan är också hur alla olika sinneskvaliteter når vårt medvetande så att vi kan skapa en enhetlig världsbild? Jag skrev ”skapa”, eftersom sinnena var för sig endast förmedlar vissa aspekter av denna världsbild.
Hur går det till?

Sinnevärlden, fenomenologin och naturvetenskapen
Vi uppfattar faktiskt ett helt landskap omkring oss med rörliga djur, fågelsång, värmeförhållanden osv på ett ögonblick, utan att medvetet behöva sätta ihop alla enskilda intryck. Vi uppfattar också landskapet med alla detaljer utanför oss – inte som en bild i huvudet liknande en föreställning – utan vi uppfattar att landskapet ÄR där ute, att vi med vår kropp ÄR i det. Sådan är vår omedelbara upplevelse av denna ”värld” och den ska här i fortsättningen betecknas som vår ”sinnevärld”, i likhet med allt det som kan erfaras genom sinnena.

Sinnelivet är också helt avgörande för vår sinnesfrid eftersom det försäkrar oss fortlöpande om förutsättningarna för vår kroppsliga existens och för omvärldens existens. Vi upplever jorden lugn och trygg under våra fötter. Solen går upp på morgonen och drar sin ban över himlen tills den försvinner under horisonten på kvällen. Då lyser stjärnorna i fjärran och vi känner igen deras konstellationer. Årstider växlar, tiden går sin gång där barn växer upp och gamla dör. Allt har sin gång mellan gränserna födelse och död, början och slutet av livet i sinnevärlden. Det vi upplever är högst verkligt för oss, för djuren och för växterna. Maskrosen börja växa på våren, den blommar i maj och öppnar och stänger sin blomma med solens lopp. Bina vaknar när det blir tillräckligt varmt och drar sig tillbaka när höstens kyla kommer. Vi är integrerade och delaktiga i naturens liv med kropp och själ. Vi litar på vår upplevelse av naturen och skulle uppleva en apokalyptisk ångest om till exempel solen inte skulle gå upp när den ska göra det.

Sedan renässansen finns dock en spricka i vår sinnestillvaro. Vi har fått lära oss att det vi upplever objektivt sett inte är sant: jorden är inte stilla under våra fötter, utan den flyger med hög hastighet runt solen. Solen rör sig inte över himlen utan står still. Stjärnorna som lyser finns delvis inte eftersom de är så långt borta att ljuset vi ser är flera miljoner år gammalt. Den röda färgen är objektivt sett en bestämd våglängd av ljuset. Den fasta stenen är egentligen en mängd atomer som huvudsakligen består av mellanrum. Inom kvantfysiken är tiden relativ, liksom närmast hela den materiella verkligheten.

Efter de stora upptäckterna under renässansen kunde filosofen René Descartes⁽³⁾ gå så långt att han beskrev sinneserfarenheter såsom färg och smak som illusioner, medan kunskapen uppstår i tänkandet. Han är känd för sin dualism, som innebär en delning mellan objekten som utsträckning i rummet och tänkandet helt skilt från detta. Dualismen innebär ett radikalt förnekande av kroppens erfarenheter för kunskapsbildningen i tänkandet. Descartes är en rationalist, som lägger grunden för den moderna naturvetenskapen.

Kunskapen uppstår alltså inte genom sinneserfarenheten, utan genom tänkandet. Till följd av detta kom kvantitativa mått, som kan tas med mätinstrument och därmed objektiveras, att kallas för fakta.  Naturvetenskapen kom att eftersträva förklaringar baserade på mätbara fakta. Dessa ligger ofta bortom den subjektiva sinneserfarenheten. Man måste där komma ihåg att den kvantitativa vetenskapen, samtidigt som den försöker ”objektivera” det man kan erfara subjektivt och kvalitativt med sina sinnen, ändå inte kan lämna sinnevärlden eftersom alla experiment görs i den. Om man till exempel vill visa att färger är olika långa ljusvågor, måste man med sina sinnen avläsa ett mätinstrument. Man måste med sina ögon titta i ett elektronmikroskop osv. Det betyder i praktiken att man fortsätter att lita på sina sinnen.

I början av 1900-talet började Edmund Husserl⁽⁴⁾ utveckla en fenomenologisk metod där man inte eftersträvar en teoretisk förklaring av sinnesupplevelser, utan en noggrann beskrivning av dem. Fenomenologi betyder att man vill lära av erfarenheten direkt, beskriva noga, men inte förklara den genom kvantitativa mätningar.  Man ville fördjupa sig i grunden för den subjektiva erfarenheten och dess samspel med sinnevärlden med dess skiftande mönster och rytmer. Rigorösa vetenskapliga metoder utarbetades för att beskriva hur världen kommer till medvetande i människan och därmed hoppades Husserl kunna skapa en erfarenhetens vetenskap som grund för all vetenskap, eftersom ingen vetenskap kan utesluta erfarenheten. Även den mest abstrakta och kvantitativa vetenskapen söker förklaringar av just fenomen och dessa baseras i sin tur på sinnesupplevelser, dvs erfarenhet. Finns det alls något som säkert bara är objekt? Måste inte hänsyn alltid tas till hur observatören relaterar till objektet? Det går för långt att här gå in på de observationer som beskrivs inom kvantfysiken kring samspelet mellan observationen och observatören. Det är fullt tillräckligt att ställa frågan i förhållande till den omedelbart kända sinnesupplevelsen.
Vad händer med vårt dagliga ”vara” i vår sinnliga kropp i sinnevärlden, när vi samtidigt lever med förklaringar som ligger långt ifrån våra egna omedelbara erfarenheter? Vad kan en fenomenologisk vetenskap bidra med?

Till en början kan man konstatera att den moderna naturvetenskapen, i sin strävan efter att vara objektiv och faktabaserad, har hamnat i ett analytiskt synsätt utifrån hypotesen att förklaringen av fenomenen måste ligga i dess minsta beståndsdelar. Naturen antas vara byggd av byggstenar, av delar som skapar alltmer komplicerade strukturer. Upptäckten av ytterligare kvantar av ”icke-materia” styrker nu bilden av vad världen egentligen är. Delarna går inte att se, smaka på eller beröra, men i experimenten finns fullt sinnliga utslag av dem i mätinstrument. Ytterst komplicerade formler och teorier förklarar vår värld bortom vår omedelbara erfarenhet. Att förklara helheter ur delarna innebär en reduktionistisk metod. En ros definieras av dess beståndsdelar.

Fenomenologin vill däremot stanna kvar och vara mycket mer uppmärksam på den omedelbara erfarenheten i hela sin komplexitet och beskriva den. När naturvetenskapen kräver tankeskärpa och teknik kräver fenomenologin närvaro och förmågan att beskriva. Hur påverkar dessa olika metoder våra sinnesupplevelser? Naturvetenskapen eftersträvar objektivitet och naturen liksom människokroppen blir med denna metod till objekt. Inte nog med det! Konsekvensen av det naturvetenskapliga tänkesättet är att världen och människan blir till mer eller mindre programmerade maskiner. Inom naturvetenskapen är också upplevelsen av subjektivitet följden av ett genetiskt program även om medvetandet självt inte kan förklaras. Naturvetenskapen har lett till en deterministisk och mekanistisk syn på verkligheten, den är nu dominerande och har också lett till en fantastisk, framför allt teknisk utveckling. Teknikprodukter har i rask takt tagit vår uppmärksamhet från den omedelbara upplevelsen av den levande naturen till dataskärmar, mobiltelefoner och kanske i stället filmat material om naturen.

Maurice Merleau Ponty⁽⁵⁾, fenomenolog, något senare än Husserl, kommer till beskrivningen av en ”levd kropp” i sin ”livsvärld” och menar att intellektet i grunden baseras på en kreativitet, som utspelas i det omedelbara mötet mellan vår sinnesupplevelse och sinnevärlden. Vårt liv i den innebär inte passiva ”intryck” och reaktioner på detta möte, utan erfarenheten av världen genom en sorts pågående ”dialog”.

Den naturvetenskapliga synen dominerar i vår tid och därmed har det uppstått en djup spricka mellan det vi kan erfara med våra sinnen, dvs vår egen ”livsvärld”, och de naturvetenskapliga teorierna eller tolkningarna, som inte går att uppleva med våra sinnen. Hur hanterar vi detta? Vad hände med sinnelivet när dessa naturvetenskapliga tolkningar ger en verklighetsbild som inte går att uppleva? Vad händer med vårt förhållande till naturen när den görs till objekt, begriplig för tanken, men inte för erfarenheten? Vad händer med vårt förhållande till oss själva? Men kom ihåg att även de mest ”osinnliga” tolkningarna av världen bygger på fenomen, alltså sinnliga erfarenheter.

Isiga knoppar på ekkvist, foto privat

Det uppmärksamma sinnet
Under en resa till Australien besökte jag med en vän Uluru, den urgamla röda klippan i öknen i centrala Australien – en helig plats och centrum för urbefolkningen, aboriginerna. Detta folk har levt i Australien i minst 40 000 år, möjligen 70 000 år utan att förstöra något. För dem är hela naturen besjälad och även förfäderna lever där. Barfota vandrade de genom öknen och sjöng sina vägar, hittade mat och medicin och vårdade sitt land genom att bland annat anlägga små kontrollerade bränder. De var förvånansvärd friska när västvärlden först kom i kontakt med dem.

Öken, Australien nära Uluru, foto privat

Jag har aldrig tidigare upplevt en plats med sådan intensiv stämning. Det var sommar, hett och stilla, med skogsbränderna rasande på östkusten. Tystnaden i öknen var så intensiv att man kunde ”höra” den. Naturen var så mäktig, så talande och samtidigt kunde man inte undgå att platsen utstrålade en stark spiritualitet. Vad hände här mellan människor och natur?

Liksom för alla urbefolkningar på jorden är relationen till omvärlden präglad av uppmärksamma sinnen. När vi satt länge i skymningen vid den röda klippan var det som om de egna sinnena väcktes till nytt liv. Allt badade i en underbar tät värme: den röda torra klippan, de små gröna eukalyptusträden och ökenekarna, prasslet från ett djur och ropet från en fågel hördes ibland i tystnaden. Det var som om stillheten ville börja berätta om sedan länge gångna tider.

För urbefolkningen är det helt säkert så, att inte bara människan ser och förnimmer, utan den besjälade naturen ser och förnimmer tillbaka. Att leva är att ta del av och vara en del av ett stort sammanhang. Man upplevde inte sin upphöjdhet över naturen, utan sitt beroende, sitt ”vara i” och visste att tacka den eller att acceptera dess ibland förödande krafter. Jag försökte försätta mig i hur det är när man inte äger ett hem, inte läser böcker och tidningar, inte får nyheter eller andra förklaringar till det man upplever. All uppmärksamhet går i stället hela tiden till den omedelbara relationen till naturen och andra människor! Minnet lever vidare i berättelser och sånger som också förmedlar kunskap och etiska regler. Det är svårt att föreställa sig ett sådant liv för en västerlänning, men det har levts i kanske 70 000 år.

I sin bok “The spell of the sensuous” beskriver David Abram⁽⁶⁾ betydelsen av alfabetet som en fonetisk skrift. Det etablerades i Grekland under 400 – talet före Kristus. I Platons⁽⁷⁾ Phaedron låter han Sokrates diskutera verkningarna av det skrivna ordet på människans kunskap och bland annat hennes minne. Sokrates undervisade genom dialoger och uppmanade till reflektion, ett slags kritiskt förhållningssätt, som inte fanns i den gamla episka berättelsen med sina rytmer och refränger som ännu lever i Homeros⁽⁸⁾ stora episka berättelser Iliaden och Odyssén. Det är något helt nytt att reflektera! Platon skrev sedan sin filosofi på papper med hjälp av bokstäver – inte bilder och tecken – och förstod att detta bevarande av tankar, möjligheten att reflektera över det man själv tidigare hade skrivit, skulle förändra världen. Abstraktionen blev möjlig, idéerna var det verkliga, inte deras varierande uttryck i naturen.

Den fortsatta, framför allt västerländska vetenskapliga utvecklingen innebar ett fjärmande från mycket av den omedelbara sinnliga samvaron med naturen. Det blev inte fenomenet i sig som gav kunskap, utan förståelsen av lagbundenheter bakom det. Man kan konstatera att naturen mer blev till ett objekt, dött och utan känsla, och människan som upphöjd över den. Därmed kunde också exploateringen börja, utan att man behöver fråga eller tacka någon, eftersom ingen själ längre fanns i landskap, blommor och stjärnor. Vi talar i stället om ekosystem.

Den frågan kanske kommer upp när vi sitter på en varm sten nära en sjö en sommarkväll och ser på solnedgången. Det kan vara en stund som fyller oss, tillfredsställer och läker. Vi märker då, hur vi återintegreras, märker hur djupt vi hör samman med vår värld till kropp och själ. Jorden är människans hem.

När jag nu går in på sinnena, är det mest för att fördjupa frågeställningar och för att introducera bidrag från en antroposofisk människosyn, som i sig är full av frågor, och från min bakgrund som läkare. Sinneslivet är så omfattande och har så många infallsvinklar att det endast är några få som kan antydas här. Det finns mängder med vetenskapliga, filosofiska, konstnärliga och etiska frågor, som ligger utanför ramen för denna bok.

Tolv sinnen – kan de finnas?
Vad är den mest basala upplevelsen som sinnen kan ge och vad är den högsta? Här presenteras nu tolv sinnen och hur de är ordnade och relaterar till varandra och sinnevärlden. I bilden finns en cirkel där sinnena presenteras i nummerordning enligt Rudolf Steiner⁽⁹⁾, men med några kompletteringar.

Innerst i cirkeln finns till exempel ordet ”smärta” – smärtupplevelsen finns inte med bland sinnena, men är en förutsättning för sinnesupplevelsen. Vid smärta blir något i kroppen medvetet på ett obehagligt sätt. Smärtan säger att något inte står rätt till. Smärtan riktar uppmärksamheten från yttervärlden till vår kropp. Den är en känsla som vi upplever med kroppen. Om smärtan blir intensivare tar den mer och mer av uppmärksamheten och till slut all uppmärksamhet. Känslan av att bli sammanpressad leder till behovet att skrika eller till att uppbringa en stark koncentration. Till slut kan medvetslöshet inträffa och man svimmar. Det är i detta sammanhang ingen sinnesupplevelse, utan en urkänsla som en själ, ett medvetande, lider när dess identifikation med kroppen förstärks och friheten att kommunicera och ”förstå” hotas. Men denna urkänsla är, som vi kommer att se, en grundläggande förutsättning för sinnesupplevelsen.

Cirkeln av sinnena är enligt Rudolf Steiner, smärta och de röda cirklarna har författaren lagt till.

Som en metafor kan varje sinne ses som ett sår, som i stället för att läkas med ett ärr, blir till ett ”instrument”, som yttervärlden får spela på – där den får verka in. På alla andra ställen i kroppen upplever vi smärta om påverkan eller intrång sker. I sinnesorganen får ett gränsöverskridande och särskilt möte mellan ”mig” eller ”min kropp” och min ”värld” ske. Där leder intrånget inte till smärta utan till en möjlighet att få kunskap och upplevelser.

Jag kan ta ett konstnärligt perspektiv och se på ögonen. De är glasklara kulor som ligger i sina benhålor helt i kroppens periferi. Ljuset från yttervärlden faller in och något kommer ut: det är att se rakt in i en människas själ när man tittar i ögonen, speciellt när också motparten riktar sin blick mot oss. Små barn före ett-års-åldern har den speciella långa uppmärksamma blicken som kan beröra oss så djupt. Länge och med en obruten uppmärksamhet kan de se på en människa, innan ett leende bekräftar att upplevelsen är god eller gråten kommer. Alla vet att barnets själ då ligger helt öppen och att man inte kan se på barnet med en fokuserad blick lika länge utan att störa det.

Den glasklara kulan skyddas av ögonlocken. Konstnärligt kan man se ”skåran” mellan övre och nedre ögonlocket som ett sår, som öppnar för en insyn i det inre av en kroppsdel.

Ögat och blicken hos ett barn och en äldre människa

Ögonen är också organet där tårarna rinner när vi upplever lidande och där glädjen tydligt syns när ögonen ”strålar”. Något inre ligger helt öppet. Såsom snäckor kan skapa pärlor när de såras, är ögat skapat som en levande kristall ur ”såret”, som uppstår där ljuset tränger in.

Den mindre röda cirkeln i den schematiska bilden har orden ”ångest, fruktan”. Det är också känslor som uppträder till följd av identifieringen med kroppen. Dessa begrepp är urbildligt känslan av att kunna förlora sin kropp, att dö. Ångest och fruktan är på det själsliga planet motsvarigheter till smärta. Det är mycket meningsfulla känslor i farliga situationer, som är kopplade till drifter för överlevnad. Det är grundläggande existentiella känslor, inte sinnesupplevelser.

Vid den stora röda kretsen på illustrationen står ordet ”skam”. Det refererar till en grundläggande etisk känsla. Medan vi bleknar vid ångest, rodnar vi när vi skäms. Denna grundläggande känsla finns närvarande från den tiden i vårt liv, där vi har lärt oss beteckna oss själva som ”jag”, vilket också är den tid då vi börjar kunna minnas medvetet. Rent fenomenologiskt, finns skamkänslan eller en ”etisk” känsla närvarande i alla våra upplevelser. Det är gåtfullt och väcker frågor, men utan tvivel värderar vi oss själva i våra upplevelser. Skam kan vi känna även om vi inte vill och rodnaden kan kännas pinsam. Skammen går inte att dölja! Skam är en existentiell känsla som indikerar att vi är etiska väsen, att vi refererar till något andligt som inte är givet i sinnevärlden, utan i oss själva.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 43 2022.

Ursula Flatters

1. ‎ Volker Harlan: Was ist Kunst? Werkstattgespräch mit Beuys, tyska, förlag Urachhaus; 8:e utgåvan 2021, ISBN-10 : ‎ 3878384823, ISBN-13 ‏: ‎ 978-3878384823
2. Steiner, Rudolf: Von Seelenrätseln, Kapitel: Über die wirkliche Grundlage der intentionalen Beziehungen, 1917, Rudolf Steiner Verlag, ISBN 978-3-7274-0210-4
3. Descartes, René: Betraktelser över den första filosofin, 1641, svensk översättning av Konrad Marc-Wogau i René Descartes: valda skrifter, Förlag: Natur och Kultur, 1990.
4. Husserl, Edmund (1859-1938): Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi, 1913; Svenska: 2004, ISBN 9789172350328
Husserl: De europeiska vetenskapernas kris och den transcendentala fenomenologin (Die Krisis der Europäischen Wissenschaften und die Transzendentale Phänomenologie, 1937), Springer, Netherlands,del 1: ISBN 978-94-010-1336-9.
5. Merleau Ponty, Maurice (1908-1961): Phenomenology of perception (Phénoménologie de la perception, 1945), övers. Colin Smith, London and New York, ISBN 0-203-99461-2 Master e-book ISBN
6. Abram, David : The spell of the sensouous, Vintage Books Editions, 1977, 2017, ISBN 978-0-679-77639-0. Sid 109-115
7. Platon (428-348 f.c.): Phaedrus, Cambridge University Press, ISBN: 9780521612593
8. Homeros är den som i alla tider stått som författare till dom två mästerverken, Iliaden och Odyssén. Homeros levde enligt modern forskning troligen på 700-talet f. Kr.
9. Steiner, Rudolf (1861-1925): Människans tolv sinnen (Die zwölf Sinne des Menschen in ihrer Beziehung zu Imagination, Inspiration und Intuition, 1917, GA, 169), Wrå Förlag 2003, Art. Nr. 169716

– Den mest centrala livsfrågan för oss alla är ”Vem är jag?”, säger Lennart Koskinen, biskop emeritus i svenska kyrkan, men kanske mest känd som samhällsdebattör, författare och radiopräst. Vi jobbar hela livet med frågan ”Vadan och varthän?”.
– Vad ska jag göra av mitt liv? Varifrån kommer jag? Hur ska jag bli älskad? Hur ska jag göra nytta?

Den 1 juni kommer Lennart Koskinen till Kulturhuset i Ytterjärna för att medverka i programserien Human Talks under rubriken ”Alla människor är djur, men inga djur är människor”. Hans framträdande kan upplevas på plats eller ses i efterhand på YouTube.

– Frågan är vad människan är, säger han, när vi pratas vid inför hans framträdande. Jag kan ju bara tala om mig själv som individ, men försöker höja blicken och fundera över det märkvärdiga fenomenet människa.
– Paradoxen är att vi å ena sidan är människor med allt vad det innebär, men att vi också är djur.
– Vi är biologiska varelser, som bär på ett miljoner år gammalt biologiskt arv, som också påverkar oss. Hur hanterar vi den balansen?
– Vi är individer, men vi är också delar av ett kollektiv. Vi är beroende av kollektivet, våra nätverk och våra vänner. Hur hanterar vi spänningen mellan individ och kollektiv?
– Vi diskuterar frågan om vi är en produkt av arv eller miljö. Olika forskare har olika syn på relationen mellan dem, men är det så självklart att vi är en produkt? Vi är ju också en process. Vi kan forma vårt eget liv genom våra egna val, som vi har ett stort ansvar för.
– Å ena sidan är vi fria och å andra sidan är vi ansvariga. Vår frihet är viktig, men den är inte gränslös. Vi får inte göra andra illa. Vi har ett ansvar för vad vi gör med miljön, ja, helt enkelt hur vi påverkar andra människor.

En mångsysslare
Lennart Koskinens eget liv och bakgrund åskådliggör hans eget personliga sökande. Han började som officer i Finland och gick igenom en tuff utbildning till fallskärmsjägare. Därefter blev det Handelshögskolan och försäljning av stål på en internationell marknad.
Han insåg snart att han var på fel plats i livet och bestämde sig för att fortsätta sitt sökande efter en djupare mening i Indien.
Lennart fick tips om ett vediskt kloster i Norra Indien, högt uppe i bergen på gränsen till Kashmir, där han kom att tillbringa en längre tid.
Han fick kämpa länge för att bli insläppt och accepterad av munkarna på klostret, men vägrade att ge upp.

– Till sist öppnades den gamla träporten, berättar han, och gradvis blev jag accepterad av munkarna. Jag fann ett lugn i klostret, som jag inte anat kunde finnas, men insåg ändå att jag inte kunde stanna där hela livet och längtade förtvivlat efter att få läsa mer om det jag inte förstod.
– En av munkarna gav mig mitt livs mest avgörande insikt: ”Lennart, det kanske var nödvändigt för dig att komma hela vägen hit för att kunna förstå att det du söker finns där hemma. Använd din egen kultur och tradition, fördjupa den och du kommer att hitta rätt.”

När Lennart kom tillbaka bestämde han sig för att flytta till Uppsala och studera filosofi och sanskrit.
– Jag ville komma åt de gamla indiska texterna som jag hade stött på i klostret. Jag ville lära mig mera och framförallt kunna läsa dem.

Filosofi studerade Lennart hos Ingemar Hedenius, känd som ateist och bidragare till den svenska sekulariseringen.
– Vi kom väl överens och det var han som så småningom rådde mig att fortsätta mina studier på teologen, berättar Lennart. Jag läste först in teologisk grundexamen och doktorerade därefter på en avhandling om Søren Kierkegaard, i ett då nytt ämne som hette livsåskådningsforskning.
– Jag fick vid den tiden också en stark kallelse att vara till för andra och inte bara ägna mig åt mig själv och mina egna intressen och prästvigdes.

Men resan slutade inte där och Lennart ville inte bli en traditionell församlingspräst. Han ville ut och jobba bland vanligt folk.
– Jag ville hellre vara där människorna finns, än sitta i kyrkan och vänta på att de skulle komma, säger han.

Kyrkan i samhället
Tillsammans med Christer Stendahl, som då var biskop i Stockholm grundade Lennart Kyrkans arbetslivsinstitut.
– Poängen var att vi ville göra kyrkans kompetens synlig ute i arbetslivet. Både arbetsgivarsidan, dåvarande SAF, och de stora facken var med i själva stiftelsen. Arbetet gav stora kontaktnät och det blev tio oerhört spännande år.

Uppdraget avslutades när kyrkan kallade och Lennart utnämnd till domprost i Stockholm.
– Storkyrkan hade en gammal dialogtradition ända sedan Ludwig Jönssons dagar, berättar han.
– Ludwig Jönsson jobbade mycket med arbetsetik och var radiopräst, som jag ju också kom att bli. Jag ville fortsätta hans arv där, men till min, och andras, överraskning blev jag då kallad – man söker ju inte biskopstjänst – till biskopsstolen i Visby.

Till den nya tjänsten på Gotland kopplades också SKUT – Svenska kyrkan i utlandet.
– Jag hade vikarierat som sjömanspräst i Sydamerika och på Kanarieöarna, så det kändes väldigt spännande att få bygga upp SKUT kopplat till Visby stift. Det innebar också att jag under de 8 år jag tjänstgjorde där var ute i världen väldigt mycket.
– Jag hade ju alltid arbetat internationellt, så det passade mig väldigt, väldigt bra!

Lennart är idag 77 år, men beskriver sin nuvarande fas i livet som ”passioneringen”. Han är medlem av den internationella sammanslutningen Elijah Board of World Religious Leaders och har fortsatt att skriva, läsa och coacha beslutsfattare på olika nivåer.
– Idag har jag en väldig glädje av helheten. Mitt liv är ett pussel med en mängd olika erfarenheter som jag efter bästa förmåga försöker använda mig av. Det viktigaste är att alltid vara närvarande i det man gör.

Under pandemin har Lennart hunnit ge ut två nya böcker, dels ”Svenska värderingar”, dels en seglingshistoria ”I samma båt” som handlar om tre gamla vänner som alla har mist sin älskade i covid. Under en dramatisk segling till Island bearbetar de sin sorg och diskuterar flera av de stora livsfrågorna, om döden förstås, men också bland annat såsom Gud, andlighet och Livets mening. De har helt olika utgångspunkter, en är psykiater, en tekniker med föga förståelse för det andliga och berättaren själv som är präst.

Är människan ond eller god funderar Lennart slutligen i vårt samtal?
– Vi är naturligtvis både och, menar han. Vi kämpar med våra mörka sidor, samtidigt som vi vill utveckla våra goda sidor – det som kallas dygder. Kampen mellan synd och dygd är något som sker inom oss: Den här dialektiken är det jag skulle vilja beskriva så att människor kan känna igen sig själva. Det är en kamp vi alla håller på med hela tiden och genom att bearbeta den så kan vi kanske få större självkännedom och också frigöra en del gamla låsningar.

Läs mer om programserien Human Talks här
Information kring anmälan till Lennart Koskinens framträdande den 1 juni på Kulturhuset i Ytterjärna finner du här

”Silverglänsande tussar klättrar uppför ranka vidjor, vilande tryggt i knoppskal blickande tårögd ut i den kala världen — Inte ett grönt blad har slagit ut.”

Ingen har som Elsa Beskow och Zachris Topelius bättre skildrat denna bild!

”Grafiskt avtecknar sig trädens skepnad och vi känner igen de typiska särdragen för ek, lönn, björk och ask, men riset i vägkanten på vars kvist vi ser den allra första vårens signum glittra, är vi helt säkra; videung!

Hanblommornas brandgula pollen och doftande nektar är viktig näring för alla humlor, bin och andra insekter i den tidiga vår då vintern dröjer kvar och andra blommor slumrar än.”

Familjen videväxter Salicaceae är en stor familj allt från viden, sälg, pil, aspar, popplar och örtlika dvärgbuskar. Många arter är vattenälskande och snabbväxande, är böjliga och tåliga och är det främsta materialet för korgbindning. 1900-talets accelererande plastförbrukning ersatte det traditionella korghantverket men med plastens framtida utfasning kan de gamla kunskaperna åter komma i bruk genom konsthantverkare och skickliga slöjdare.

Försök med att odla energiskog med salix-sorter på odlingsmark som inte används kan leda till ett biobränsle som alternativ till fossil olja.

”Med hjälp av fotosyntesen tar gröna blad upp koldioxid ur luften och ju tjockare stam desto mer koldioxid lagras. Alla växter binder kol fönyelsebart men genom ”flerårigheten” så lagrar de kolet i koldioxiden under en längre tid och är därmed ännu bättre för klimatet än ettåriga.” skriver Artur Granstedt i sin bok…

Rotsystemet renar jorden från kadmium och överflödiga näringsämnen och tungmetaller från åkerjord och binder mark där jorden lätt sköljs bort.

Videung och sly i åkerrenar och diken gynnar mångfalden och hör till landskapsbilden och måste inte genast rensas bort för prydlighetens skull.

Salicylsyra i salix

Vitpilens (Salix alba) läkande förmåga var känd i hundratals år och att tugga sälgbark var i äldre tider ett sätt att bota huvudvärk.

Upptäckten av salicylsyra i slutet av 1800-talet ledde till upphovet av läkemedlet aspirin som effektivt medel emot smärta, feber, inflammation samt en blodförtunnande effekt. Aspirin blev snabbt den mest använda drogen i världen. Flera salix-arter, popplar och älggräs innehåller salicylsyra.

Älggräs (Filipendula ulmaria) som vi kan se utefter fuktiga vägkanter även känt som mjödört då det användes för att smaksätta öl, har gett namn till aspirin då det tidigare kallades Spirea enligt det gamla släktnamnet och bokstaven a från ”acetyl”. Te på älggräs smakar sommaräng och blombuketten sprider en rofylld doft i rummet.

Idag framställs smärtstillande medicin på syntetisk väg.

Korgvide (Salix viminalis) är särdeles snabbväxande och lämplig till energiskog. Den känns igen på sina långa smala lansettlika blad med nedvikt kant och unga skott som är gröna eller gula. Dessa slanor är böjliga och sega och har använts till större korgar och till tunnringar. Enligt den virtuella floran kommer artnamnet viminalis av Latinets vimen som betyder ”lämplig till flätning”.

Flätade korgar av flera pilearter håller för att användas i många decennier.

Jolster (Salix pentandra) en annan videbuske lyser vit om senhösten med ymnigt ulliga bollar när frökapslarna spricker upp. Under frihetstiden, den kärva perioden efter Karl Xll, togs inhemska råvaror på alla upptänkliga sätt tillvara som naturliga hjälpkällor, försök att väva tyg lyckades inte så bra, men väl till stoppning, vadd och ljusvekar. Därav har jolster sitt dialektiska namn Vekarpil.

Barken användes även till växtfärgning.

När jag var barn täljde vi sälgpipor av färska grenar av sälg eller annat stycke kvistfri lövgren när saven steg om våren. De är enkla att tillverka med en morakniv som enda verktyg.

– Arbetet inom vård, skola och omsorg är idag hårt styrt. Det man ska göra står i checklistor och riktlinjer uppifrån. Handlingsutrymmet för den enskilde utövaren av yrket har blivit mindre och professionellt omdöme värderas inte längre som kunskap, menar Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola.
– Det är ett uppenbart samtidsfenomen som jag får vittnesmål om dagligen. Det är reellt, omfattande och väldigt många människor mår dåligt i den utvecklingen.

Den 18 maj kl 18 talar Jonna Bornemark på Kulturhuset i Järna på Human talks

Jonna Bornemark har tagit en tydlig plats i samhällsdebatten som kritiker av det som brukar kallas New Public Management (NPM) – ett samlingsbegrepp för de senaste decenniernas reformer av den offentliga sektorns organisation och styrning med huvudsyftet att öka effektiviteten.  

Sitt stora publika genombrott fick Jonna med sina två senaste böcker Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (2018) och Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet (2020). I böckerna gör hon upp med vår tids förenklade syn på kunskap och det överdrivna mätandet.

– Min kunskapsbas är vård, skola, omsorg, men fenomenet har brett ut sig inom i stort sett alla mellanmänskliga yrken, säger hon.

I samband med föreläsningsturnén som följde på utgivningen av den första boken kom hon att kallas ”rockstjärnefilosof” och hyllas för att hon sätter ord och begrepp på den samtidsutveckling som tränger undan all kunskap utom den evidensbaserade.

Jonnas metod I de två senaste böckerna innebär att hon har haft två olika källor.
Den ena är hennes studenter och personer som jobbar inom vård, skola, omsorg eller andra mellanmänskliga yrken, som berättar sina historier från samtiden på ett situationsnära sätt.
– Det får inte vara ”generaliteter”, säger hon, utan konkret ”vem sa vad, hur luktade det, vad kändes”, men för att få syn på sin samtid måste man också ha distans. Man ser inte om man är för nära. Fisken ser inte vattnet den simmar i. Historiska filosofer, som ger oss ett annat perspektiv, är därför min andra källa.

Aristoteles syn på kunskap
Huvudpersonen i Jonnas senaste bok Horisonten finns alltid kvar är Aristoteles.
– Aristoteles och det han skrev för 2,5 tusen år sedan är ryggraden i västerländskt vetenskapligt tänkande, säger Jonna. Detta samtidigt som delar av hans filosofi har blivit bortglömda. Vi har tappat bort många av hans kunskapsbegrepp, som kan hjälpa oss att få syn på olika sorters kunskap.

Det centrala begreppet Jonna reflekterar kring är ”fronesis”, en av Aristoteles kunskapsformer. Ordet är grekiska betyder klokhet, gott omdöme, gott förstånd och kompetens.
– För mig betyder det helt enkelt ”professionellt omdöme”, säger Jonna. Om någon idag säger ”Min erfarenhet säger mig att…” väger det fruktansvärt lätt, även om det inte bara är en individ, utan ett arbetslag eller en hel profession, som säger samma sak.
– Idag räknas bara det evidensbaserade som kunskap. Kunskap blir då per definition i stort sett bara randomiserade, placebokontrollerade försök, så kallade RCT studier.
– Det är en väldigt noggrant uttänkt metod som handlar om att fånga upp det generella som gäller för alla alltid, som Aristoteles uttryckte det, men RCT studierna pekar i praktiken bara på sannolikheter och statistiska samband. Aristoteles skulle ändå inte vara helt nöjd, även om RCT studierna kommer nära och följer samma kunskapsideal.
Dessa studier har otroligt hög status. Inte minst politiker och tjänstepersoner ropar på att det ska finnas evidensbaserade studier för allt.

Jonna vill protestera när kunskap bara blir det man kan mäta och menar att mätandet i sig kräver ett omdöme.
– Du måste mäta klokt. Du måste veta vad och varför du mäter och vad du ska ha mätningen till. Det finns alltid oändligt mycket mer vi skulle kunna mäta.

Vid varje ö väntar en ny horisont
Bokens titel Horisonten finns alltid kvar blir en metafor för insikten om att vi kan förstå en verklighet, även när vi inte ser den.
– Om jag ser en horisont ingår det i ”horisontbegreppet” att jag förstår att världen fortsätter bortom horisonten, säger Jonna.
– Att påminna om att horisonten alltid finns kvar gör jag för att peka på att jag kan skapa jättemycket kunskap om den ö som jag står på, men att det alltid finns mer att ta hänsyn till.
– Kunskap och icke-vetande står inte i konflikt till varandra utan är varandras förutsättningar. De hänger ihop. Jag vill peka på det sambandet och att det är en situation som vi människor alltid befinner oss inom.

Jonna menar att det de kunskapsbegrepp vi lever med idag kommer ur en utveckling ända från 1600-talet, som har med modernitet att göra.
– Moderniteten har ett fokus på intellektualisering och rationaliserande reformer. Man tar inte hänsyn till horisonter av icke-vetande eller komplexa helheter när man effektiviserar och ekonomiserar. Det ska vara enkla orsak/verkan samband. I flera hundra år har vi tränat oss i att göra oss mer ”manualiserbara”. Den fantastiska vetenskapliga utvecklingen är också beroende av det.
– Det är inte något strikt negativt eller positivt. Det är bara ett faktum. Sedan får det en massa konsekvenser, som vi kan uppfatta som positiva eller negativa.
– På ett plan är det en väldigt lång samtidsutveckling, som hänger intimt ihop med sekulariseringen. Den hänger också ihop med en vetenskapstro, ”scientism”, som är något annat än vetenskap.

Från 60-talet och framåt har också en ökad ”professionsskepsis” tillkommit från både höger och vänster.
– Från vänster fanns en kritik mot professioner som slöt sig och inte släppte in andra – till exempel läkare och jurister. De var ett och samma kön, hade en och samma hudfärg och tillhörde den samhällsklass som ägde. Det fanns ett behov från vänstern att demokratisera och värden som ”transparens” kom därifrån.
– Samtidigt fanns en samtidsutveckling från höger där det, som sedan blev nyliberalism, utvecklades i slutet av 60-talet. Där handlade det snarare om att effektivisera och ekonomisera och allt togs in under ekonomins språk.
– Professionerna tappade status och en del av det förlorade handlingsutrymmet beror på det. I botten ligger en idé om den mänskliga faktorn som problemet och att människan delvis ska minimeras. Då försvinner samtidigt sådant som omdöme, konstnärlighet, sensibilitet och relationen till icke-vetande ganska raskt. Det blir bara något som man sätter i motkraft till rationalitet och effektivitet.

Tillit och det professionella omdömet
När man vill ge ett alternativ till NPM, där kunskap rör sig uppifrån och ned, har tillitsbaserad styrning lyfts fram som alternativet i vård, skola, omsorg.
– Men vi ska inte ha någon sorts blind tillit, utan vi ska ha tillit till ett professionellt omdöme. Då måste vi fundera på vad det är för något? Det är inte bara en personlig egenskap som råkar finnas ibland eller ibland inte.
– Tillit i sig är ju tomt och vi måste uppvärdera omdömeskunskap, få syn på det och börja odla det. Det kan man göra inom vilken kultur som helst. Den gör helt enkelt verksamheten bättre.
– Men för att styra bort från NPM så räcker det inte att bara jobba med kulturen. Det finns även strukturer vi behöver granska, till exempel vilka inbyggda drivkrafter en organisation har. Detta är ett politiskt område, men även forskningen visar att det blir problematiskt när det kommer in fel drivkrafter i styrningen t ex som att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt.
– Här är det en skillnad på vård, skola, omsorg och mellanmänskliga yrken, jämfört med ett sådant jobb som att tömma soptunnorna bra.
– Det är mycket lättare att ”marknadisera” att tömma soptunnorna rätt. Det ändrar inte så mycket i själva soptömmandet och det finns många andra liknande områden. Soptunnorna är rätt lika även om de ibland står lite annorlunda, så en viss situationskunskap finns alltid med.
– Men om man för in vård, skola, omsorg i en vinstmaximerande struktur måste man granska så att inte pengarna flyter iväg år fel håll. Inför man en hård granskning så är man inne i NPM-loopen med ett misstänkliggörande av kärnverksamhetens professionella.

Jonnas slutsats är att tillitsbaserat är bra, men att det inte kommer att räcka hela vägen utan att man också gör strukturändringar.
– Jag tror fortfarande man ska ha en mångfald av utförare. Det uppfattar jag som positivt på många sätt, men jag tror på vinstbegränsningar.

Jonna pratar också gärna om att vi har en uppsnurrad relation till subjektivitet, som ju är något annat än subjektivt tyckande.
– Jag vill hålla kvar i subjektivitet lite längre och lägga positiva värderingar i ordet. Eftersom vi tillhör en individualiserad kultur, tänker vi oss att subjekten är avskurna från varandra. Här vill jag lyfta en idé om att omdömeskunskapen är kollektiv. Det betyder dock inte att alla handlar likadant.

Professionens rum
Jonna menar att en professionell kunskap alltid befinner sig motstridiga spänningar. En spänning som alltid finns med är den mellan tradition och nytänkande. Mellan dem formas ett handlingsrum. Det gemensamma handlingsrummet är professionens rum.
– Professionellt handlande betyder inte att alla handlar lika i en viss profession i en viss situation. Jag handleder mina studenter på ett annat sätt än mina kollegor gör. Det gör ingenting, men i betygsättning måste vi ligga mycket närmare varandra och ha en gemensam dialog.
– Sedan finns det positioner utanför det professionella rummet. En polis som vägrar använda våld hamnar utanför det polisiära rummet. Som lagstiftningen ser ut idag hamnar en barnmorska som inte vill utföra abort utanför barnmorskeprofessionen. Då ska man söka sig till andra jobb.
– Vi omförhandlar också alltid den här gränsen vad som är innanför eller utanför professionen. Det är rörligt. Men likafullt finns i det utspända rummet en kollektiv professionell kunskap, som sitter i en tradition, som sitter i miljöer, som sitter i kollektiv. Här kan vi handla omdömesgillt med hjälp av den kunskapen.
– Det är en otroligt utbredd, men onödig, motsatsställning att vi antingen handlar objektivt eller är utlämnade till individuellt subjektivt tyckande.

Jonna menar att de problem hon pekar på är en omfattande kollektiv erfarenhet idag.
– När väldigt många människor samtidigt erfar något liknande måste man börja verbalisera det. Orden får makt när de fylls med erfarenheter. Då finns det alla möjligheter i världen att ändra på saker och ting, men jag vet också att människor i kärnverksamheterna tycker att det går vansinnigt långsamt och blir väldigt frustrerade. Det finns en stor risk att det bara blir ytterligare ett lager av fint snack – att vi skriver in det i någon värdegrund någonstans och så blir det inte mer.
– Jag vill gå in i det konkreta och inte fastna i det generella, även om det är ett plan man måste vara på som filosof. Man måste kunna pendla mellan det ytterst konkreta och det väldigt abstrakta och generella.

Jonna tror på en förändring, men frågorna är politiska och hon aktar sig för att bli uppäten av något enskilt parti.
– Frågorna ligger ideologiskt mycket djupare än partipolitiken, säger hon, och politiken vet inte hur de ska handskas med frågan. Att styra mindre är överlag en sak som politiker har lite svårt med.
– Däremot finns det ett jättestort intresse från myndighetssverige. Där finns ett behov av att gå in djupare i de här frågorna. Många kommuner upptäcker också hur dyrt det blir när du måste kontrollera i varje steg och byråkratin växer.
– Om man jämför diskussionerna som förs idag jämfört med för ett par år sedan så har det rört sig en hel del. Idag finns det ingen i det offentliga samtalet som försvarar NPM. Så var det inte 2017.
– Men det tar tid att vända en atlantångare. Idéerna har vänt, ideologin har vänt. Det gäller att fortsätta gnaga på. Ett system i offentlig sektor kan ju ändras sig på några år, men sedan har vi ett kulturellt tankesätt som är odlat i flera hundra år. Den filosofiska och ideologiska debatten kommer säkert att pågå under decennier framåt.

Redan under antiken fanns det ideér om att en stärkt själ kan hindra kroppsliga sjukdomar. Musiken hade en grundläggande funktion och kulturaktiviteter var en självklar ingrediens för att bevara hälsan. Musikens påverkan ingick också i grundutbildningen för läkare under medeltiden.

Musik aktiverar nästan alla delar av hjärnan vilket startar skeenden i hela kroppen, exempelvis olika fysiska reaktioner som svettningar, ”gåshud”, förändrad andning, och förändrade nivåer av signalsubstanser som dopamin, adrenalin, och serotonin. Man mår helt enkelt bra av musik!

Öppna dina sinnen, lyssna och njut av Mats Zetterqvist som spelar Ciaccona i d-moll av Bach.

Med detta önskar vi er en riktigt fin jul och ett gott nytt år!

Redaktionen Ytterjärna Forum

Att våga vara sann mot sig själv, känna efter vad som skänker glädje och lycka i livet och att inte forma sina livsstrategier utifrån karriärmål, är Sofia Woods väg.
Maten och mötena kring måltiden är hennes största inspiration. Idag är hon en förebild för tusentals genom sitt Instagramkonto, den egna bloggen och hennes podcast tillsammans med Elsa Billgren.
Snart kommer också hennes andra kokbok ”Vinter hos Wood” ut i butikerna.

Fredagen den 2 oktober var Sofia gästtalare på Human talks på Kulturhuset i Ytterjärna, du kan se framträdandet här.

– Idag har jag gjort ett stort fotojobb för tidningen Elles julnummer, berättar Sofia när vi pratas vid några dagar före hennes framträdande i Järna. Jag har bundit kransar, gjort juldukningar och bakat hela dagen. Jätteroligt, men intensivt!

Detta har hon gjort med anledning av sin andra bok, som kommer ut i oktober. Sofia är 36 år och bor i Gamla Enskede söder om Stockholm med man och tre barn 2, 5 och 8 år. Dagarna är fulla, men nu har maken hand om barnens kvällsbad och hon och jag får en timme för ett samtal kring hennes prioriteringar i livet.

Vem är hon då om får beskriva sig själv?
– Jag är eftertänksam och sökande, säger hon trevande. Jag letar ständigt efter lycka och glädje i allt jag gör. Jag har gjort en resa i livet från att vara en karriärinriktad person som värderat mig själv mycket utifrån prestation och vad jag har uppnått, men de senaste åren har jag försökt hitta ett annat sätt att leva, som har varit mer sant mot det jag faktiskt känner är rätt för mig.

En ohållbar situation

För drygt två år sedan var Sofia på toppen av en konventionell karriär. Hon hade fått sitt drömjobb som marknadschef på Bukowskis, satt i ledningsgruppen och hade på pappret ett toppjobb, som hon hade kämpat länge för att få. Men något var fel.
– Jag var också en person som sprang överallt hela tiden, berättar hon. Jag slängde mig i taxin till förskolan för att jag aldrig hann att komma iväg i tid, slängde mig sedan i taxin från förskolan till jobbet och rusade verkligen fram genom livet.
– Samtidigt blev jag oplanerat gravid med vårt tredje barn, men fortsatte att jobba på samma sätt. Jag kände en stor tacksamhetsskuld till min chef som gett mig chansen, men när min lilla Selma kom insåg jag att jag stod jag inför en ohållbar situation.

Sofia berättar att det samtidigt under föräldraledigheten hände saker på jobbet, som gav henne en tankeställare kring värdet av hennes bidrag och lojalitet mot företaget, vem hon egentligen jobbade för och vad som faktiskt är värt något i livet. Sofia är konstvetare i grunden och har jobbat med marknadsföring i modebranschen i många år och därefter i auktionsbranschen, men mat har alltid varit hennes stora passion i livet.
– Det är alltid i maten jag har hittat energi och fått mitt mest kreativa utlopp, säger hon. Det har jag efter mamma!

Sofia är född i Sverige av en svensk mamma. Hennes pappa är australiensare och hon bodde i Australien under sina första år. När föräldrarna skiljde sig flyttade hon tillbaka till Sverige med sin mamma, som alltid haft ett stort matintresse och uttryckt mycket att sin kärlek genom samvaron runt maten och matbordet.

Sofia började tidigt blogga lite grann kring mat, hade ett Instagramkonto, men det var inte något hon tänkte skulle kunna vara ett jobb på riktigt.
– Men när jag ligger där, precis har fått Selma och ifrågasätter min stressade livsstil – som ser så bra ut utifrån, men som inte känns bra på insidan – så dimper det ner ett mail från Norstedts, berättar hon.
– En kvinnlig förläggare där berättar att hon haft koll på mig i ett par år och undrar om jag inte i själva verket är sugen på att göra en kokbok. Vi bokar ett möte och sedan skriver jag boken medan jag är föräldraledig med Selma. Vi fotograferar den här hemma och det är det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Det var fantastiskt. Något öppnar sig där. Något nytt blir plötsligt möjligt.

Det bästa beslutet

Sofia säger upp sig och blir frilansare stället.
– Det är verkligen det bästa beslut jag har tagit någonsin, säger hon, även om det är svårt ibland också. Jag måste vara ansvarig för mig själv på ett annat sätt än tidigare, men friheten har varit otroligt viktig. Jag har också fått fundera mycket över mitt eget ego och hur ett starkt ego ibland sätter käppar i hjulet och hindrar en från att var den lyckligaste versionen av sig själv.

Sofia har också varit öppen med att hon i tonåren hade en allvarlig ätstörning och genom att berätta om den, har hon velat göra sina följare uppmärksamma på hur komplex vår relation till mat kan vara.

Före detta år hade Sofia bara varit hos sin pappa över jul och nyår varje år.
– Jag hade idoliserat bilden av min pappa, så som det är lätt att göra när en förälder inte är närvarande. Hans kärlek visade sig inte så som jag tänkte att föräldrakärlek skulle vara och som jag kände från mamma. Det var en sådan chock för mig att jag inte kunde hantera det.
– Det blev som en dissonans och jag fick inte ihop det överhuvudtaget. I min tonårshjärna då var mat och kärlek så nära sammankopplade för mamma och mig. Hon skapade fantastiska måltider. Vi firade sånt som var bra med god mat eller tröstade oss med god mat om vi var ledsna. Bordet har alltid varit platsen som hon och jag ses på och verkligen umgås.
– Med pappa var det inte alls så och eftersom jag kopplade mat till kärlek och inte uppfattade att den kärlek jag förväntade mig fanns där, kunde det inte finnas någon mat heller. Det blev lättare att bara lägga all energi på att inte äta, istället för att tänka på att han inte älskade mig på det sätt som jag hade trott att han gjorde.

En allvarlig ätstörning

Sofia fick en allvarlig ätstörning under det här året. När hon kom hem och stapplade ut i ankomsthallen på Arlanda bröt hennes mamma fullständigt ihop. Hon hade inte förstått hur allvarligt det var.
– Det var fruktansvärt sorgligt, säger Sofia. Efter det blev det bara att försöka jobba tillbaka kärleken till maten. När jag verkligen förstått varför jag blev så sjuk har jag också förstått hur viktig just maten är som en kärlekshandling för mig.
– Därför känns det också meningsfullt att arbeta med mat nu, när jag har möjligheten och dessutom kunna ta ett steg bort ifrån det här klassiskt korrekta karriärslivet, och istället får sitta hemma i mitt kök och fundera på nya recept och skriva nya böcker. Att få göra det som är min passion på riktigt och ge denna passion den plats som den förtjänar för mig.

Titeln på Sofias betraktelse på Human talks är ”Den nya valutan: att värdera glädje, en intuitiv livsstil och antistrategi: en generations reflektion på det moderna livet”
– En intuitiv livsstil är att låta sig vara styrd av hur saker och ting faktiskt känns, snarare än hur man tänker att de ska vara, menar Sofia. I vårt optimerade samhälle går det sättet att tänka på ofta rakt emot hur vi är drillade att faktiskt leva, men jag ser en stark motrörelse till det i en generation nära min egen, där man har sett så många i ens närhet må dåligt på olika sätt.
– Det handlar om allt ifrån utbredd utbrändhet till ett allmänt psykiskt mående, som har varit pressat länge. Jag tror många har börjat göra kopplingen till det moderna ekorrhjulet som de lever i och jag ser många som vill hoppa av.
– Pandemin, som har fört så många negativa saker med sig, har också gjort att många har fått möjligheten att stanna upp och reflektera över hur den egna livsstilen har sett ut. Många har jobbat hemifrån och inte behövt rusa i pendeltrafiken hela tiden.
– Det har öppnat ögonen för vad livet också skulle kunna vara och många börjar tänka nytt.
– Maten har också varit en stor del av att hitta lycka när man varit orolig och känt sig både understimulerad och stressad samtidigt. Matlagning har då varit ett handfast sätt att känna mindre ångest, men också göra saker med händerna.

Sofia berättar om ett stort uppsving av människor, som börjat göra egen pasta tillsammans med henne nu under coronan.
– Det började med de där veckorna i början av året när det faktiskt inte fanns så mycket pasta i affären, säger hon. Det var slut på hyllorna, samtidigt som många inte visste vad de skulle göra av sin dag. Att då ta 2 dl mjöl, ett ägg och en matsked olivolja och knåda ihop den godaste pastan du någonsin har ätit har för många blivit ett konkret sätt att känna på en ”slow lifestyle”.

För Sofia hänger detta förhållningssätt också ihop med lära sig att lyssna på sin intuition.
– Det kräver träning att höra sin magkänsla, menar hon, men det är också verkligen något man kan arbeta upp.

Meditation som verktyg för bättre beslut

Sofia mediterar regelbundet hemma med hjälp av guidning via nätet. Hon deltar ibland via appen ”Head space” i olika klasser som finns där, men hennes favorit är en engelsk guide som heter Donna D’Cruz och hennes guidning ”Letting go”, som finns på Spotify.
– Bara tio minuter med henne hjälper mig att stoppa upp mig själv lite grann, säger Sofia. För att höra min magkänsla krävs närvaro i stunden. Jag prioriterar meditationen när jag är som mest stressad. Det sparar tid genom att jag tar bättre beslut i stället för att jag slösar tiden på dåliga.
– Jag tror alla har en intuition inneboende, men sedan är det väldigt olika hur mycket plats man låter den ta i sitt liv. Om man verkligen kan träna upp att vara styrd av sin intuition snarare än av sin uttänkta strategi kan man kanske få bli lite lyckligare.
– Det måste väl i alla fall vara ett slutmål.

Livet som influencer är inte alltid enkelt.

Sofias Instagram har nästan 70 000 följare idag och bloggen har ca 16 000 unika webbläsare i veckan.
Trendspaningspodden, som hon gör ihop med Elsa Billgren, där de bl a berör samtidsfenomen inom konst, design och mode har ca 20 000 unika lyssnare varje vecka.

Hur ser hon då på den makt det innebär?
– Jag försöker verkligen förvalta den plats jag har på ett sätt som känns värdigt och meningsfullt, säger hon. Min öppenhet kring min tidigare ätstörningsproblematik hoppas jag t ex ska bidra till att minska skammen många känner, som lider av detta. Just skammen står ofta i vägen för att man ska ta den hjälp som finns att få.
– Jag har också skrivit ganska mycket om rasism – både utifrån min väldigt privilegierade plats, men också för att lyfta andra människor. När jag skriver om konst t ex försöker jag medvetet lyfta primärt kvinnor, men också rasifierade konstnärer och de som kanske inte riktigt har den självklara plats som man har som vit i konstvärlden.
– Hållbarhetsfrågan är också otroligt viktig. Den blir ju ett så konkret ämne i allas våra vardagsliv just när man kan koppla det till maten.

Sofia har inte varit i Järna sedan hon var där med skolan för länge sedan, men hon har gått i Waldorfskola och Saltå kvarns produkter utgör merparten av hennes skafferi.
– Jag tycker biodynamiskt är intressant, säger hon, men det finns också mycket där som jag inte förstår. Utifrån mitt perspektiv, som är att laga god mat, tycker jag generellt att produkterna är högkvalitativa och jag lagar väldigt gärna med dem för att det blir gott och bra. Saltå kvarns tydliga koppling mellan mat och välmående visar också verkligen att man har varit väldigt före sin tid.