Man kan se på frihet på många olika sätt i olika sammanhang. En sak är säker – vår syn på frihet påverkar samhället och våra liv, på fler sätt än vi kanske tror. Här döljer sig en del motsägelser och rena missuppfattningar som har stor betydelse. Det blir tydligt i ett samtal med Hans Ruin, som är professor i filosofi på Södertörns högskola.

Frihet passar inte in i strikt vetenskaplig världsbild

Hans Ruin har bland mycket annat fördjupat begreppet frihet i relation till bildning. Friheten är något som har intresserat många filosofer genom historien. Men vad är det egentligen i människan som är fritt? Enligt Hans Ruin har ofta svaret varit att det är människans vilja. Men redan här finns ett filosofiskt problem, menar han.

– Den fria viljan är också i sig en kausalitet, dvs den skapar en egen orsak till det som sker. Det betyder att allt inte har en ”naturlig” förklaring enligt bestämda mönster eller enligt statistik och sannolikhetsberäkningar som är vanligt inom många vetenskaper.

På en del områden som moral, juridik, politik och pedagogik utgår man från att friheten är en självklar realitet. Men inom naturvetenskaperna och psykologin kan man diskutera naturens och kroppens sätt att fungera som om friheten inte fanns, utan snarare som att friheten är en sorts resthypotes i avvaktan på att naturvetenskapen kommer fram till den slutliga förklaringen på allt, menar Hans Ruin. Inte minst inom genetiken och beteendevetenskapen är detta ett vanligt sätt att resonera.

– Det finns en paradox mellan frihet och lagbundna mönster. Även själva idén om att allt är lagbundet förutsätter ju ett tänkande som är fritt från denna lagbundenhet. Om exempelvis en genforskare vill hävda att generna är orsaken bakom allt mänskligt beteende blir paradoxen tydlig. Den teorin vilar ju åtminstone på en människas frihet från betingning, nämligen forskarens egen.

Många ser sig nog allmänt som ganska fria i Sverige. Är det en illusion?

– Det finns många olika sidor av det här. Politiskt måste man nog utgå från att vi är ganska fria och att vi fritt kan lägga vår röst etc. Dock kan det som för en viss grupp ses som nödvändigt för att åstadkomma frihet, innebära en begränsning av friheten för en annan grupp. Samtidigt är det också uppenbart att många lever under sociala och ekonomiska omständigheter som inskränker friheten.

Inom vetenskapen är det däremot svårare att definiera vad frihet är, menar Hans Ruin. Friheten passar inte in i en strikt vetenskaplig världsbild där allt har en lagbunden orsak. Frihet är ju sin egen orsak.

– När vetenskapen kommer fram till att människan på olika sätt inte är fri pga genetisk och biologisk historia, så bör man vara skeptisk till den slutsatsen.

Man kan konstatera att friheten ser olika ut på olika områden, exempelvis inom den etiska/politiska sfären respektive inom den vetenskapliga/metafysiska. Men ett problem är, enligt Hans Ruin, att många i sina tankar och resonemang rör sig mellan och blandar ihop dessa utan att tänka på det.

Frihet innebär ansvar

– Det här påminner oss om att frihet handlar om ansvar, vilket är en komplicerad sak som man ofta vill värja sig från. Men vi har ansvar för de kunskaper vi skapar och politiska beslut som tas. Vi är handlande individer i ett fortgående sammanhang. Om vi bara reducerar oss till strikt vetenskapliga effekter, så duckar vi också för att vara människor.

Även om många spontant i livsutövningen upplever sig fria, tycker Hans Ruin att vår kultur har svårt att handskas med det här begreppet. Han menar att det finns en sorts naiv tilltro till rätten att fatta sina egna beslut. Den typen av frihet visar sig mer som en insisterande form av egensinnighet.

– Det är en paradox i samhället att man odlar uppfattningen att man får göra som man vill, samtidigt som man inte får ihop förklaringen på vad frihet är och vad den egentligen innebär. Det är också viktigt att inse att vi aldrig är utan ett sammanhang i vår frihet, ett sammanhang som man inte har skapat själv, dvs en situation. Friheten är alltid situationell.

Behöver man ständigt återupprätta friheten?

– Ja, så är det nog. Den slingrar lätt in sig och försvinner. Politisk frihet är ett ständigt pendlande mellan frihet och underkastelse. Men det här gäller också i våra egna liv. Det är lätt att dra sig undan det ansvar som frihet innebär. Underkastelse kan vara lockande för människor. Men man har ansvar.

Kan ha stor betydelse för komplext läkande

Inom vilka områden kan man, utöver vetenskap, få in mer av människans fria handlande som orsak och förklaring? Kanske inom hälso- och sjukvården?

– Frihet är en orsaksgrund som förklarar och motiverar vad som sker. Den utgår från att jag har en vilja och själv väljer hur jag handlar. Jag är då min egen orsak. Det är just detta som är grejen med friheten, menar Hans Ruin.

Han pekar på att det här har stor betydelse inom vissa områden, men mindre betydelse inom andra. Ska man exempelvis reparera ett brutet ben så spelar inte friheten så stor roll. Det är bara att gipsa. Läkandet är då inte en vilja.

– Men när det gäller läkande på mer komplex nivå är det annorlunda. Många fysiska sjukdomar är uttryck för lidande och hur människor lever sina liv. Sjukvården bör ta större grepp om människan som en fri varelse, och att en del av orsakerna inte måste vara helt kausalt bestämda utifrån naturvetenskaplig lagbundenhet. Annars kan det exempelvis bli så att man i för hög grad ger människors vantrivsel medicinska diagnoser och medicinerar själslivet.

Det här menar Hans Ruin ställer krav både på den som behandlar och den behandlade. Många av våra folksjukdomar som övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar med mera är knutna till psyko-fysiska faktorer och livssituation. Att inskränka sig till rent medicinsk analys räcker inte. Detta är ett exempel på hur sättet att se på frihet påverkar hur vi ser på människan, vilket får konkreta följder.

Frihet viktig i bildning

Rousseau ansåg att bildningsarbete syftar till frihet. Hur står det till med detta i dagens skola?

Idén att en fullvärdig människa måste öva sig in i detta ligger djupt i oss, dvs att vi föds mer ofria och att utbildning ger redskap att leva friare. Många utbildningspolitiska dokument bejakar också detta, menar Hans Ruin.

– Men det här handlar inte bara om kritiskt tänkande, utan också om att agera utifrån sitt eget omdöme och sin kunskap. Klassiska texter från upplysningstiden tar upp detta och mycket av vårt pedagogiska tänkande vilar på den tiden. Exempelvis Kant talade bland annat om att våga utveckla och lita på sitt eget omdöme.

Man utbildar med sikte på att den som utbildas ska vinna frihet, men det betyder inte att allt ska vara fritt. Att tillförsäkra någon kunskap och erfarenhet innebär en viss auktoritativitet, men inte med syftet att forma någon efter en viss mall. Det står här inte i motsatsförhållande till frihet, utan handlar snarare om att tillerkänna någon en auktoritativitet, för att kunna förlita sig på den personen.

– Det här är en svår avvägning som gäller både för lärare och i föräldrars eviga dilemma. Även om ett barn är vetgirigt så värjer sig barnet också från sådant som behöver göras i någon form av underkastelse. Det behövs förstås lite hårt arbete också, inte bara egen lust, säger Hans Ruin.

Inte bara jag, jag, jag

Han menar också att bildningsarbete även handlar om att utsätta sig för det främmande. Ofta fastnar man i en polariserad diskussion om vi ska lasta över gammal bråte på barn istället för sådant som de har nytta av.

– Men detta är inte bara en fråga om att forma människor, utan även att öppna upp människan för något främmande, för att hon inte ska bli innesluten i sig själv. Sådant kan man exempelvis få genom litteratur och konst. Det mötet är viktigt att åstadkomma, utöver naturvetenskapliga ämnen som förstås också behövs. Annars finns en tendens till en krympt egen värld.

– Bildning syftar till frihet. Men idag fastnar människor lätt i den egensinniga synen på frihet – bara jag, jag, jag. Det är viktigt att öppna människan mot ett större du – dvs någon eller något annat som man kan möta.

En annan aktuell aspekt på bildning och frihet gäller människan som ekonomisk varelse. Det pågår idag en debatt om hur vi utbildar blivande ekonomer, berättar Hans Ruin.

– Vad är det egentligen för tankemodeller vi bygger utbildningen på? Här finns en tendens att grunda dessa mest på enkla modeller där människan är en vinstmaximerande maskin. Det är en intressant och viktig debatt. Hur utbildar vi vår samhälleliga elit? Som ekonomiska egoister?

Det här anknyter faktiskt till en form av totalisering eller en idé om ett samhälle där alla blir kuggar i ett maskineri, utan egen ansvar, menar Hans Ruin.

– Jurister och ekonomer behöver lära sig mer om frihet och ansvar. Det är viktigt att inte reducera sin egen yrkesutövning till en mekanisk procedur.

Kan man definiera sig som människa utan att definiera sig som fri?

– Nej, utan det är man inte en människa.

I början av maj kom forskaren, farmaceuten, den sociala entreprenören och vinnaren av 2003 års Right Livelihood Award (”alternativa nobelpriset”), Ibrahim Abouleish till Ytterjärna Kulturhus och höll där en öppen föreläsning på temat FN:s hållbara utvecklingsmål och SEKEM.

Salen var välfylld och föreläsningen öppnade med visningen av en introduktionsfilm till SEKEM, ett mångfacetterat samhällsprojekt i de nordliga delarna av Egypten, som Ibrahim Abouleish grundade 1977.

För att förstå SEKEM, dess värdegrund och betydelse i kontexten av Egyptens moderna historia, är det nödvändigt att först fördjupa sig lite i personen Ibrahim Abouleish.

Vid 18-års ålder satte Ibrahim Abouleish för första gången ögonen i en roman av Goethe. Det var allt som behövdes för att väcka en törst i honom som inte gick att tillfredsställa i Egypten. Boken, språket, tankarna och kulturen som mötte honom genom Goethe drev den unge Ibrahim Abouleish i landsflykt, i jakten på en kultur han inte kände men som han måste få lära känna.

– Det var som att jag var en mycket törstig man som fick lite att dricka och först då inser hur törstig han är.

Abouleish emigrerade alltså, och lämnade sin tämligen bekväma övre medelklasstillvaro i en välbärgad handelsfamilj i Kairo, för att bege sig till Graz i Schweiz.

Väl ankommen kom Ibrahim Abouleish att ägna sig åt farmakologi. Han var ung, viljestark och ambitiös, och tog 1969 en doktorsgrad i ämnet. Snart hade han etablerat sig som en framgångsrik forskningsledare och schweizisk medborgare, han var lyckligt gift och far till två barn.

Det tidigare hemlandet Egypten fanns kvar, men då kanske närmast som en bakgrund i en pågående biografi, ett förflutet utan någon större inverkan på nuet.

År 1975 konfronterades Ibrahim Abouleish med två händelser som kom att helt och hållet förändra hans och hans familjs liv. Under en resa där han hälsade på familj och vänner i Egypten kom Abouleish att greppa allvaret bakom de utmaningar landet stod inför, och han kände att de kanske trots allt var en del av honom. 1975 befann sig Egypten i ett slags vakuum mellan det så kallade Yom Kippur-kriget mot Israel två år tidigare, och det historiska fredsavtalet med samma land två år senare. Den store samhällsreformatorn och förespråkaren för en enhetlig socialistisk arabisk stat Gamal Abdel Nasser var död sedan fem år, och Anwar Sadat styrde ett land i djup existentiell kris.

Den andra händelse som konfronterade Ibrahim Abouleish 1975 var av mer beskedlig art, men intrycket den gjorde var inte desto mindre omvälvande. Åren som forskare och forskningsledare i Graz hade kommit att ta allt mer av hans tid i anspråk, och familjen sattes åt sidan. Till slut fick han vid något tillfälle höra från en av sina söner att pappa, han var ”den där som vi äter lunch med varje söndag”.

Två år därefter, 1977, flyttade Ibrahim Abouleish tillsammans med sin familj tillbaka till Egypten, med en radda visionära planer på hur man skulle kunna utveckla ett hållbart samhälle i bagaget.

– När jag 1975 besökte Egypten slogs jag av den stora skillnaden mellan landet jag lämnade och landet jag återvände till. Jag fick en stark förnimmelse av att Egypten var dött; inte bara var marken ofruktsam och död, men även den grundläggande sociala sammanhållningen, den samhälleliga livsviljan. Min fråga var och är egentligen fortfarande densamma: hur kan vi skapa ett hållbart samhälle? Om vi lyckas med att odla på ett sätt som skapar bördighet, kommer öknen att spira och produkterna blir fulla av liv.

Så jag köpte en bit land i Belbeis, 60 km norr om Kairo, som dittills använts enligt det moderna jordbrukets metoder, med intensiv kemikaliebesprutning från luften och överutnyttjande av vattenresurserna. Från Europa hade jag med mig ett omfattande nätverk av kunniga människor inom alla möjliga områden, och jag bjöd dit dem och satte igång med att reformera platsen.

En öken och ett jordbrukarland

Det kan tyckas paradoxalt att ett land som till 90 % består av öken också är känt som vistelseort för en av världens äldsta jordbrukande civilisationer. Allt hänger dock ihop med Nilen, i vars mycket bördiga deltan det egyptiska jordbruket föddes. Men trots att Nildeltat genom olika bevattningsprogram under senare delen av 1900-talet utvidgats kraftigt är det än idag bara 3,5 % av landets totala yta som räknas som bördig jordbruksmark. Med en så stor koncentration av bördighet till en mycket liten del av landet uppstod också oundvikligen stora klassklyftor, där ägare av bördig mark kunde räkna med god avkastning på tämligen litet arbete, medan jordbrukare i mindre bördiga områden tvangs att slita för magert utbyte.

Under Gamal Abdel Nassers tid gjordes flera omfattande landägarreformer för att åtgärda dessa klasskillnader. Ägandet av mer än 50 feddan (1 feddan = 0,42 hektar) jordbruksmark av en enskild landägare förbjöds, och bördig mark som konfiskerats delades ut till landsortsbefolkningen. Resultatet blev att jordbruket styckades upp i många mindre delar. Samtidigt genomgick Egypten en kraftig befolkningsökning och kunde i allt mindre grad försörja sig självt utan att importera livsmedel. Det är under denna tid som det kemikalieintensiva jordbruket och de stora bevattningsprojekten infördes som försök att öka andelen jordbruksmark och höja produktionen.

Ibrahim Abouleishs arbete med att skapa ett hållbart samhälle tog således sin utgångspunkt med det allra mest basala; marken vi odlar och maten vi äter. Jordbruket lades om enligt biodynamiska odlingsprinciper, där gården betraktas som en helhetlig organism och där markens humuslager byggs upp genom odling. Snart producerades förutom grönsaker även kryddor och téer, och 1991 odlades världens första biodynamiska bomull genom SEKEM. För att hålla takt med den växande efterfrågan på produkterna och underlätta för andra bönder att ställa om till hållbara odlingsformer initierades the Egyptian Biodynamic Association (EBDA) och Center of Organic Agriculture (COA) med gården i Belbeis som föregångare.

Det ekologiska jordbruket i Egyptens andel av den totala jordbruksytan är än så länge mycket blygsam. Men omställningstakten är hög, inte minst beroende på goda exportmöjligheter när efterfrågan på ekologisk mat växer internationellt, och runt 20 000 hektar ekologisk odlingsmark finns idag, med ytterligare ca 20 000 hektar under omställning. Idag är SEKEM ett nätverk av många mindre eller medelstora jordbruk som bedriver biodynamisk odling i Egypten.

Hållbar utveckling är inte bara ekologi

– Det är lätt att se hållbar utveckling enbart i termer av ekologi och jordbruk. I verkligheten är det naturligtvis mycket mer än så; SEKEMS modell för ett hållbart samhälle är i själva verket fyrdelat – Ibrahim Abouleish tecknar ett fyrklöver på tavlan, och skriver vid vart och ett av bladen ett av följande Ekonomi, Ekologi, Kultur och Politik – och det är ett balanserat samspel mellan dessa fyra område vi försöker genomföra i praktiken.

Det innebär t.ex. att allt överskott från ekonomi- och ekologisfären går till upprätthållandet av kultursfären. Mer konkret innebär det också att det på SEKEM:s gårdar även bedrivs undervisning enligt waldorfpedagogikens metoder, konstnärliga övningar och hantverk, forskning och diskussioner kring politiska teman. Det sociala entreprenörskapet odlas genom ett Social Innovation Centre och 2012 öppnade det ideellt drivna Heliopolis University i Kairo, delfinansierat av SEKEM.

– Tanken är att vi bör undervisa unga människor i livets komplexitet, men med en positiv holistisk inriktning. T.ex. hur vi kan göra jorden fruktbar, rent konkret. För oss i Egypten är den frågan påtaglig på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Europa, därför att vi är ett land som i princip består av öken.

En av orsakerna till att det är så svårt att åstadkomma hållbar utveckling i ett hållbart samhälle idag är den hegemoni som den ekonomiska sfären har fått, säger Ibrahim Abouleish.

– Om vi tittar på samhällen idag ur ett större och mer globalt perspektiv, är det ganska tydligt hur den ekonomiska sfären har fått alldeles för mycket tyngd. Samtidigt har kraften i den politiska sfären givit vika; det har skett alldeles för lite utveckling där. I Egypten dras vi med mycket svaga politiska institutioner.

Politiken är ett reglerande instrument för ekonomisk fördelning. Om balansen i samspelet förskjuts och den politiska sfären tappar kraft till förmån för den ekonomiska sfären, kommer vi istället för ett reglerande instrument som minskar fattigdomen att få ett instrument som skapar ännu mer fattigdom. Det försöker vi ändra på b.la. genom the Social Innovation Centre, där vi i princip försöker implementera social hållbarhet i samhället.

Var ligger då hoppet för ett framtida hållbart samhälle?

– Hos individen. SEKEM är egentligen helt och hållet baserat på social aktivitet, på främjandet av en process där en person i ett kollektiv blir till en individ. En sådan process innefattar existentiella frågor som vem är jag och vad är det för mening, och den tar tid. Men det är den enda meningsfulla processen att gå för att komma till hållbarhet. Och den innefattar konst! Konst och konstnärer har en otroligt viktig roll i att förstå livet.