14 november, 2016

Starkare problemlösningar möter ökat politiskt mottryck

Civilsamhällets lösningar på lokala och globala problem blir allt proffsigare och starkare, men i många länder ökar samtidigt det politiska trycket mot sådana initiativ. En annan trend är att makthavare ofta försöker lösa problem med samma resonemang som har orsakat problemen. Det menar Ole von Uexkull som är chef för Right Livelihood-stiftelsen. …

LÄS MER

Civilsamhällets lösningar på lokala och globala problem blir allt proffsigare och starkare, men i många länder ökar samtidigt det politiska trycket mot sådana initiativ. En annan trend är att makthavare ofta försöker lösa problem med samma resonemang som har orsakat problemen. Det menar Ole von Uexkull som är chef för Right Livelihood-stiftelsen.

Ibland kallas Right Livelihood-priset det Alternativa Nobelpriset. Syftet med utmärkelsen är att hedra och stötta modiga människor och organisationer som på ett visionärt och föredömligt sätt arbetar för att lösa globala problem. Ofta utifrån ett lokalt sammanhang. Hittills har 166 pristagare från 68 länder uppmärksammats för sina insatser. Utmärkelsen, som har sitt säte i Stockholm, har fått sitt namn efter det buddistiska konceptet Right livelihood, som uppmuntrar människor att leva på ett etiskt sätt med respekt för både människor och miljö. Det speglar ganska väl vad detta handlar om.

 

De holistiska lösningarna är ofta bäst

De problem- och lösningsområden som kan vara aktuella för Right Livelihood-priset spänner över ett brett fält. Det kan röra sig om allt ifrån mänskliga rättigheter, fred och demokrati till miljö, hälsa och hållbar utveckling. Årets utmärkelser handlar lite förenklat om humanitärt arbete i krig (Syrien), kvinnors rättigheter (Egypten), migranters rättigheter (Ryssland) och journalisters yttrandefrihet (Turkiet).

– Med våra helt öppna nomineringar ställer vi egentligen en fråga till hela världen om var de största problemområdena finns och var man ser bra praktiska lösningar på dessa. Ofta är det just de som tar sig an problem på ett praktiskt sätt som får fram de bästa lösningarna. Sådana lösningar täcker ofta också in flera aspekter på problemen. Exempelvis kan ett projekt mot fattigdom i Indien även komma in på frågor om naturresurser, vilket också kan göra det till ett politiskt projekt och ett antikorruptionsprojekt, säger Ole von Uexkull.

Civilsamhällets lösningar allt starkare, men politiska inskränkningar ökar

De många nomineringarna till Right Livelihood-priset och de breda internationella kontakter stiftelsen har är även intressant som global temperaturmätare för olika problemområden på vägen mot en bättre värld. Ser man några viktiga trender här?

– En oroväckande trend de senaste åren är att sådant som tidigare setts som frågor om exempelvis miljö och hälsa numera ofta möter liknande motstånd som tidigare bara var typiskt för direkt politiska initiativ. Handlingsutrymmet för civilsamhället har blivit mindre och mindre i många länder, bland annat genom lagar som begränsar utländsk finansiering av icke-statliga organisationer.

Sådana s.k. NGO-lagar och liknande politiskt tryck finns exempelvis i Ryssland, Egypten, Turkiet och Indien. Flera av årets pristagare arbetar under svåra förhållanden och har staten emot sig i frågor som enligt Ole von Uexkull inte borde vara så känsliga. En av årets pristagare, Mozn Hassan som arbetar för kvinnors rättigheter och mot sexuellt våld, har av egyptiska myndigheter belagts med reseförbud. Det är därför ännu oklart om hon kan komma till ceremonin för att ta emot priset som planerat.

– Allt mer av civilsamhällets aktiviteter ses i flera länder som ett politiskt hot mot makthavare. Detta är samtidigt också ett tecken på att sådant arbete har effekt, säger Ole, och pekar på en positiv mottrend.

– Civilsamhällets lösningar växer sig allt starkare och bättre. Fler aktivister börjar arbeta även med juridiska instrument, utöver det praktiska arbetet. De tar fajten att förbättra rättsliga principer och tar därmed diskussionen på en högre nivå.

Jordbruket är ett ämnesområde där Ole tycker att man inte är överens om problemformuleringarna.

Fler falska problemlösningar

Miljöfrågor är ett område som varit stort ända sedan Right Livelihood-priset startade. Inom flera miljöfrågor är man idag mer överens om problemformuleringarna än tidigare. Där handlar det nu mer om en kamp om lösningarna, anser Ole von Uexkull. I detta ser han en annan huvudtrend när det gäller problemlösningar: Det blir vanligare med vad han kallar falska lösningar.

– Det finns många oärliga förslag som ser ut som lösningar men där man egentligen mest vill fortsätta som tidigare, enligt det gamla system som har skapat problemet. Allt som försöker se grönt ut är inte grönt. Även Albert Einstein sa att det är omöjligt att lösa ett problem med samma tänkande som skapade problemet.

Jordbruket är ett ämnesområde där Ole tycker att man, till skillnad från andra miljörelaterade frågor, inte är överens om problemformuleringarna. Här reagerar starka intressen också mycket känsligt på sådant som ifrågasätter deras monopolartade syn på hur jordbruk ska bedrivas. Något som också bidrar till problem kring jordbruket är att företagskoncentrationen och företagens kontroll av sektorn gått för långt.

– Det är många som verkar för teknologiska lösningar i en sorts ingenjörisering av jordbruket, där man försöker förändra naturens funktionssätt. Men det är egentligen småbönderna och småjordbruken som försörjer de flesta människorna och som binder mest kol i marken. Det småskaliga erbjuder ofta de bästa lösningarna, men tyvärr är det inte så attraktivt i den politiska sfären.

Ekonomiska intressen hänger många gånger ihop med politiska. De ekonomiska intressena har länge varit välorganiserade och har blivit alltmer sofistikerade. Men det har glädjande nog även civilsamhället blivit, menar Ole. Samtidigt finns det också journalister och parlamentariker som granskar lobbyisterna.

Priset gör konkret skillnad

Right Livelihood-priset gör stor nytta på flera sätt. Utmärkelsen uppmärksammar bra lösningar på viktiga problem som angår oss alla globalt. Den bidrar till debatten inom olika problemområden. Pristagarna får ofta helt nya möjligheter att gå vidare med sina initiativ och sprida lösningarna. I situationer och i länder där det finns ett tryck och ibland hot från den etablerade makten kan Right Livelihood-priset ge ett konkret skydd för pristagarna, eftersom deras arbete då uppmärksammas internationellt.

– Vi har ett dokument på ett 80-tal sidor med exempel på sådant som förändrats på grund av den uppmärksamhet som Right Livelihood-priset ger. I exempelvis Demokratiska Republiken Kongo ville regeringen lägga ner en miljöorganisation, men efter att grundaren René Ngongo fått utmärkelsen ordnade regeringen istället en mottagning för pristagaren och organisationen. Pristagaren kunde sedan också hjälpa andra hotade organisationer och medverka till att 60 miljöaktiva som varit häktade friades. Det finns många exempel där vår utmärkelse bidragit till verkliga förbättringar för många människor, berättar Ole.

Hur kan man stödja det här arbetet?

– Man kan sprida budskapen, skänka pengar och nominera kandidater till Right Livelihood-priset. Och inte minst kan man fortsätta med sitt eget goda arbete i den här andan, exempelvis mycket av det som görs i Järna. Vi ser priset som en inspiration för hela civilsamhället. Det handlar om att stödja ändamålet snarare än oss, säger Ole von Uexkull.

Årets priser kommer att delas ut vid en ceremoni på Vasamuseet i Stockholm den 25 november. För pristagarna blir det i Sverige även möten med riksdagsledamöter och utrikesminister Margot Wallström, men den mångåriga traditionen att hålla prisceremonin i riksdagen har nu brutits efter beslut av talmannen i våras. Skälet uppgavs vara lokalbrist, men kritiker menar att beslutet beror på uppståndelsen när Edward Snowden fick priset 2014.

– Vi ser mycket fram emot att ha prisceremonin på världsunika Vasamuseet, det kommer bli en fantastisk inramning där. Samtidigt beklagar vi att talmannen inte har tagit till sig av den massiva kritik som kommit från riksdagsledamöter, det svenska civilsamhället och FN:s särskilda rapportör för mötes- och föreningsfrihet angående beslutet att stoppa utdelningen av priset i riksdagen, säger Ole von Uexkull.

Text: Red / Staffan Nilsson

Källor

Right Livelihood-priset

11 november, 2016

Vi äter upp andras sinande vatten

Konsumtionen i Sverige bidrar till en växande och allvarlig vattenbrist på många andra håll i världen. Vårt stora vattenfotavtryck beror på att vi konsumerar vattenkrävande produkter, inte minst mat, som produceras i områden med vattenbrist. Vi bokstavligen äter upp andras vatten. …

LÄS MER

Konsumtionen i Sverige bidrar till en växande och allvarlig vattenbrist på många andra håll i världen. Vårt stora vattenfotavtryck beror på att vi konsumerar vattenkrävande produkter, inte minst mat, som produceras i områden med vattenbrist. Vi bokstavligen äter upp andras vatten.

Allvarligt problem

Vårt bidrag till vattenbristen i världen är något som det inte pratats så mycket om och det är svårt för konsumenter att själva göra informerade val på den punkten. Enligt uppgifter använder svensken i snitt 300 liter vatten per dygn. Men räknar vi in vattnet som går åt för att producera maten vi äter och andra saker vi köper handlar det om 20 gånger så mycket, varav hälften är importerade varor. Det här är problematiskt när varorna produceras i områden som har brist på vatten, eller när sättet att producera bidrar till att skapa vattenbrist.

Några exempel på matprodukter som kräver mycket vatten för att producera är kaffe, mandel, nötkött och olivolja. Ett kilo rostat kaffe kräver i genomsnitt 18.900 liter vatten, en kopp kaffe 140 liter, ett kilo nötkött kräver 15.400 liter vatten, ett kilo mandel 16.000 liter och ett kilo olivolja 14.400 liter vatten. Hur mycket vatten som går åt beror delvis också på hur produktionen går till.

Vattenbristproblemet och vårt ansvar var något som diskuterades nyligen i ett panelsamtal arrangerat av Skafferiet – Gastronomisk debatt. John Chrispinsson ledde samtalet där de medverkande var experter, en journalist samt en företrädare för ett livsmedelsföretag. En ganska allvarlig bild målades upp, men också tänkbara lösningar.

Daniel Öhman, undersökande journalist på Sveriges Radio Ekot, pekade på att en av fem människor i världen lever med vattenbrist, och enligt FN kommer år 2030 hälften av världens befolkning att leva i områden med vattenbrist. Vi i Sverige har ett av de värsta vattenfotavtrycken, därför att vi konsumerar så mycket från andra delar av världen. Ungefär hälften av vår mat odlas på annat håll. Daniel Öhman menar också att det inte finns några verktyg som konsumenten kan använda sig av för att minska sitt vattenfotavtryck och att de regelverk som finns inte tar hänsyn till vattenproblemet. Han tog ekologiska mandlar från Kalifornien som exempel och sa att det inte finns krav på att man använder vatten på ett bra sätt. Det här menar han visar hur vi ser på vatten som resurs: Vi använder det vatten som finns i marken, och när det tar slut flyttar vi produktionen till en annan plats.

Björn Oliviusson, biolog och forskare på KTH, tyckte också att vattenbristsituationen är allvarlig. Mycket av den mat vi äter produceras i vattenstressade områden. Han hade kritiska synpunkter kring att vi gör oss av med vår svenska livsmedelsproduktion, exempelvis det som sker med mjölkproduktionen idag. Det är dags att vända den utvecklingen. Han tog också ett slöseri med importerad sallad som exempel varav en stor del förstörs i transporter etc innan den konsumeras. Det är kanske bättre att vi odlar mer själva, ansåg han.

En lite mer mångfasetterad bild av problemet gav Karin Glaumann från Stockholm International Water Institute. Hon pekade bland annat på att den ojämna fördelningen av vatten är en del av problemet, liksom att tillgången på vatten varierar över tid. Det är också många mänskliga aktiviteter som konkurrerar om vattnet och det hela är även en fråga om vattenkvalitet och exempelvis orenade utsläpp.

Vad kan vi göra?

En ofrånkomlig fråga är förstås vad man kan göra åt problemet och hur vi kan ta ansvar för våra bidrag till vattenbristen. Här berättade Annelie Barkelund, kommunikationschef på Nestlé Sverige, att företaget har minskat vattenförbrukningen kraftigt i produktionsanläggningarna och att det arbetet fortsätter. Men det är odlingarna som förbrukar mest vatten och där arbetar man med att utbilda odlare i bättre bevattningstekniker. Annelie Barkelund pekade även på att det är viktigt att vatten får det värde som det har. Hon menar också att det är svårt för konsumenterna att agera och att även politiker behöver göra något i vattenfrågan för att skapa incitament.

Ekots Daniel Öhman gav sin syn på vad som är grundproblemet: Planeten är gjord för att det ska växa många saker i samklang, men produktionssystemen använder stora områden där man odlar bara en enda gröda, och man odlar bara just den gröda som ger bästa avkastning på en viss plats under en period. Han tog sparrisodling i en viss dal i Peru som exempel. Man suger ut marken och sedan flyttas produktionen vidare. Han menar att det är ohållbart att göra så. Man kan se på satellitbilder att grundvattnet försvinner. Ett problem i branschen menar han är att de olika aktörerna i livsmedelskedjan köper av någon annan i flera led och att det då är svårt att hålla koll på hur produktionen går till, om man inte har mer direkta kontakter.

Daniel Öhman pekade på att jordbruket och främst köttindustrin står för mycket av vattenanvändningen. Vi måste minska köttkonsumtionen till 1/6 om vi ska ha möjlighet att klara situationen. Idag äter vi mycket kött därför att det är så väldigt billigt. Men han menar att man inte kan förvänta sig att de som säljer kött ska verka för att vi ska äta mindre kött, och inte heller att konsumenterna ska ta hela ansvaret. Politikerna måste med här. Daniel Öhman menar också att det är viktigt att se hur vår konsumtion ser ut, och inte bara hävda att vi har gjort mycket här hos oss och samtidigt förstöra någon annan stans.

Karin Glaumann (Stockholm International Water Institute) framhöll att det gäller att inte bara fokusera på debatten om köttkonsumtionen. Exempelvis är det minskande näringsinnehållet i maten och att vi äter för mycket också faktorer som har effekt på vattenförbrukningen. Inom politiken menar hon också att det är viktig att komma bort ifrån ”silotänkandet” med olika ansvarsområden där åtgärder på ett område kan ha negativ effekt på andra områden. Hon uttryckte också att det är viktigt att hjälpa konsumenter att förstå skillnader mellan miljömärkningar och att ha med vattenfrågan i olika guider. Bland sådant som hon tycker går i positiv riktning för sakfrågan är det globala arbetet, klimatavtalet och hållbarhetsmålen.

På frågan om vattenbristen kan fixas med teknik svarade Björn Oliviusson (KTH) att man kan minska vattenfotavtrycket med tekniska lösningar, men att det saknas medel. Här skulle politiker kunna få fram pengar för investeringar. Han tycker allmänt sett att det även händer en del positivt i övrigt. Exempelvis försöker man bättre ta tillvara spill och skapa lokal produktion, bland annat ökar odling i storstäder rejält.

Daniel Öhman (Ekot) underströk att enbart tekniska lösningar inte räcker för att lösa vattenbristen. Först och främst måste vi välja att anpassa oss efter planeten och bland annat ha mer lokalproducerat, mer ekologiskt och mindre animal föda.

Tips: Gå gärna in på produktgalleriet på Water footprint networks hemsida och se hur mycket vatten som i genomsnitt går åt för att producera olika produkter och var vattenfotavtrycken hamnar.

Text: Red / Staffan Nilsson

Källor

Water footprint – Product gallery, Water footprint network

WWF: Glöm snabba duschar – spara vatten på riktigt

KTH: En lösning på världens akuta vattenbrist

Skafferiet – Gastronomisk debatt, Facebook

8 november, 2016

Jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig

Jag brukar säga att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig när jag var under cancerbehandling. Så är det. Jag kommer ihåg varenda hand. Jag har så klart träffat snälla och empatiska händer i vården. Men tyvärr så kommer jag ihåg händerna som hetsigt tyckte att jag skulle sluta sjåpa mig. …

LÄS MER

Sommaren 2012 diagnosticerades författaren, yogaläraren och journalisten Karin Björkegren Jones för inflammatorisk och hormonell bröstcancer. Det var början på en serie tuffa cancerbehandlingar; tre månaders cytostatikabehandling, operation av hela höger bröst och sjutton lymfkörtlar, strålning varje dag i fem veckor och 11 stycken herceptinbehandlingar intravenöst, som skulle varit 17. Men som hon fick avsluta i förtid då hon fick hjärtsvikt och också senare drabbades hon av lymfödem.
– Det tar tid att läka efter cancerbehandlingar. Alldeles för lång tid. På Vidarkliniken läkte jag och hittade tillbaka till mig själv, skriver Karin Björkegren Jones och fortsätter:
– På Vidarkliniken kunde jag hitta tillbaka till min privata kropp som allt för länge varit i vårdens händer.

Karins berättelse:

Jag brukar säga att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig när jag var under cancerbehandling. Så är det. Jag kommer ihåg varenda hand. Jag har så klart träffat snälla och empatiska händer i vården. Men tyvärr så kommer jag ihåg händerna som hetsigt tyckte att jag skulle sluta sjåpa mig. De stressade händerna och känslan av att inte vara en människa som skulle undersökas, utan ett papper som skulle vidare till nästa anhalt. Liksom läggas på pappershögen för att därute i väntrummet väntar tio nya patienter på att få göra sin undersökning.

Vården lider av stress och tidsbrist. Men en empatisk blick, eller en värmande klappning på armen tar inte så där väldigt mycket tid, men kan göra hela skillnaden för en cancerpatient. Jag har gjort så många undersökningar och behandlingar. Man har tagit sprutor och tester på mig. Ofta fick sprutorna tas om. Mina armar var fulla av blåmärken. Så många gånger jag sa; jag är svårstucken. Så många gånger de inte lyssnade och kanske först efter tredje gången valde den tunnaste nålen. Jag har knäppt upp skjortan och visat upp min ärrade och skeva kropp inför främlingar. Blivit fotograferad med byxorna neddragna vid fotknölarna. Att visa sin ärrade kropp och så där lite snabbt kränga av sig kläderna gör något med en. Man får på något märkligt sätt distans till sin egen kropp. Man tappar bort sig.

Långt innan jag själv accepterat mitt nya jag var jag alltså tvungen att klä av mig och visa min enbröstade kropp. Så utsatt och faktiskt har den svåraste resan varit att hitta tillbaka till min privata kropp. Kärleken till min privata kropp. Att det gick så fort att läka har jag min cancerrehabilitering på Vidarkliniken att tacka för.

Fotograf: Anneli Hildonen

På min dotters födelsedag, den fjärde februari 2013 åkte jag till Vidarkliniken för första gången för tre veckors rehabilitering. Det var ett genomskinligt spöke, en färglös manet efter ett halvårs cancerbehandlingar som checkade in. Min man Ray och min bästa kompis Cissi skjutsade mig och där i väntrummet, precis innan inskrivningen, rann tårarna. Jag höll hårt i Ray och kramade honom som ett barn. Det kändes som att jag pustade ut efter ett maratonlopp. Och på många sätt var jag en alldeles ledbruten krigarprinsessa som behövde slicka mina sår.

Nu var det min tid. Läkningens tid. Det var så det kändes. För där på Vidarkliniken läkte jag och blev den bebis jag behövde bli för att hitta tillbaka till mig själv lite. Jag blev så ompysslad, så inlindad i värme. Tre magiska veckor.

Från Karins blogg Yoga, mat och meningen med livet som du hittar här.

Februari 2013:
”I morse kom en sköterska med en kasse fina hemstickade sockor. Det visade sig att det är syster Märta som stickar yllesockor till oss sjuklingar här på Vidarkliniken. Syster Märta är en legend här i Järna. Hon har skrivit många fina böcker. Nu är hon så gammal och ser dåligt, men jag blev så där tårögt glad av tanken på att hon sitter i något litet hus här i Järna och stickar sockor till oss. Och att hon vill att sköterskan ska hälsa att de är gjorda med kärlek. Så fint. Liksom Järna i ett nötskal.”

”Så mycket som hänt med mig, i mig sedan jag fick min diagnos. Det är konstigt, eller så är det precis så det är. Innan cancern kunde jag älska massagen. Den djupgående. Inte den indiska där de hänger från ett snöre i taket och använder hälen när de masserar. Den är alldeles för hårdhänt. Men jag har alltid gillat den svenska massagen, gärna den där man knådar lite hårdare. Det gör jag inte längre. Jag har blivit känsligare. Min hud har blivit känsligare. Här på Vidarkliniken är det taktil massage som gäller. Insmörjning rytmiskt. Nästan subtilt, men så kraftfullt. Det är det lilla som gäller. Inga kraftmätningar, inga hårda nypor. Utan en känslig hand som varsamt smeker. Här blir jag helkroppsinsmörjd två gånger i veckan med olivolja som runnit genom torv med lugnande doften lavendel. Vilan efter en behandling är precis lika viktig som behandlingen. Jag får ligga kvar i sängen och sveps in i ett flanellakan. Sköterskan lägger också en värmeflaska vid fötterna. Man domnar bort, känns som om hela kroppen är inbäddad i bomull. Varm bomull.

Varje kväll får jag fot- och underbensmassage med samma olja. Det är så härligt.
Kroppen tas om hand. Allt här är som en kärleksförklaring till den kropp som svikit mig och som nu ska byggas upp. På natten sover jag med en kompress insmord av guld och något lent som ska stärka mitt hjärta. Blandningen ska stärka hjärtat och själva jaget.

Efter lunchen läggs en varm Röllekakompress mot levern och så sveps magen in i en yllesjal och man får en värmeflaska mot levern. Idag sov jag i en hel timme efter lunchen.

Det är så härligt här, så fantastiskt fint. Varmt, ulligt, snällt och alldeles vilsamt. Som om jag är tre veckor i bomull.”

På Vidarkliniken kunde jag tappa alla mina skydd. Här kunde jag äntligen vila i värme och pusta ut. Under de här tre veckorna läkte jag både fysiskt och mentalt av sköterskornas varma händer som liksom sa: ”Vad du kämpat. Jag förstår att du är trött. Kom här och vila, så ska jag smörja in dig med den snällaste oljan.” Kanske kan bara någon som gjort samma resa som jag förstå hur viktigt och ovärderlig den här tiden var för mig. Att den här möjligheten är på väg att försvinna gör mig förtvivlad. Låt det inte bli så.

 

Karin skrev boken Jag vill fan leva om sin kamp mot bröstcancern. Du hittar den här.

Gästskribent: Karin Björkegren
7 november, 2016

Energieffektivast med både växtodling och djurhållning i jordbruket

En tysk jämförande studie visar att en av de energieffektivaste sätten att bedriva jordbruk är att ha både kor och växtodling i ett ekologiskt system. …

LÄS MER

En tysk jämförande studie visar att en av de energieffektivaste sätten att bedriva jordbruk är att ha både kor och växtodling i ett ekologiskt system.

Ekologiskt kretsloppsjordbruk med både växtodling och djurhållning inklusive användning av gödsel från djuren (ibland kallat ecological regenerative agriculture – ERA), har tidigare visat sig ha flera viktiga hållbarhetsfördelar. Bland annat minskad klimatpåverkan, minskat läckage av näringsämnen till våra hav, ökad biologisk mångfald, ökad bördighet och bättre näringsvärden i grödorna. Den nu aktuella tyska studien visar att ett liknande system också är energieffektivast av ett antal jämförda odlingssystem.

Forskarna har på en försöksgård studerat ett ekologiskt system med kor och växtodling, ett ekologiskt växtodlingssystem med gröngödsling (gödsling med växter/reds anm), konventionell odling med och utan förbättringar samt system med träd för bioenergiproduktion (agroforestry). Det visade sig att det mixade ekologiska systemet med både växtodling och djur hade högst energieffektivitet.

Det konventionella odlingssystemet hade ungefär en tredjedel lägre energieffektivitet. Med olika förbättringsåtgärder fick man där bättre värden, men fortfarande inte lika höga som i det mixade ekologiska odlingssystemet med djur. Något som bidrar till lägre energieffektivitet i den konventionella odlingen är tillverkning av mineralgödsel som används där. Sämst energieffektivitet hade den gröngödslade ekologiska odlingen, därför att gröngödslingen inte bidrog till energi ut från gården. Att använda träd i systemen (agroforestry) ökade överlag energieffektiviteten.

Text: Red./Staffan Nilsson

Källor

SLU: Högst energieffektivitet i mixat ekologiskt system visar studie från Tyskland

Effects of changing farm management and farm structure on energy balance and energy-use efficiency—A case study of organic and conventional farming systems in southern Germany, ScienceDirect/European Journal of Agronomy

4 november, 2016

Meditation i stället för kvarsittning

Se den härliga filmen om skolan som valde bort kvarsittningen, till förmån för meditation.…

LÄS MER

Här är skolan som har valt att använda sig av meditation i stället för kvarsittning. Barnen uppmuntras att fundera över vad de gjort fel i skolans Mindful Moment Room. Resultatet blev att ingen elev behövde bli avstängd från skolan det året!

Ytterjärna Forum
Text: Red/JJ.
3 november, 2016

Sveriges enda sjukhus med integrativ vård hotas på osaklig grund

…

LÄS MER

Regeringen fattade den 30 juni beslut att antroposofiska läkemedel skall kunna registreras i Sverige. Tidsfristen sattes till 5 år innan detta skall vara genomfört.

Vidarkliniken är Nordens enda antroposofiska sjukhus och vi sätter forskning och utvärdering av vår verksamhet högt. Ett antal forskningsprojekt har genomförts på kliniken avseende cancerrehabilitering, smärta, stress och allergier. Kvalitativ forskning om vården har visat hur patienterna ofta kommer in i en positiv hälsospiral. Omvårdnaden har blivit allmänt erkänd och har även av de argaste kritikerna fått goda vitsord.

Just nu pågår ett par forskningsprojekt gällande patienter med smärtdiagnos samt en jämförande studie mellan Stockholms läns landsting (SLL) och vården på Vidarkliniken vad gäller vårdens effekt på sjukskrivningstalen. Alla studier har hittills visat goda, ja ibland provocerande goda resultat, till Vidarklinikens fördel i jämförelsen med landstinget.

Tvärt emot regeringens hållning och tidsfristen på fem år för läkemedlen, önskar nu SLL och Västra Götalandsregionen (VGR), som utgjort Vidarklinikens två största samarbetspartners, inte längre förlänga sina samarbeten med Vidarkliniken. Motiven i Stockholm är att man har kapacitet att hand om t ex stress- och smärtdiagnoser själva, trots att man i praktiken inte har något motsvarande att erbjuda. Från patienternas sida är intresset för integrativ vård mycket stort (skolmedicin med kompletterande terapier), vilket är vad Vidarkliniken haft uppgiften att erbjuda. Dessutom hänvisar SLL till att man funnit brister i journalföringen. Dessa är dock nu omhändertagna och åtgärdade.

Patienterna är upprörda och i dagsläget är det mer än 12.000 mejl som gått till de berörda politikerna med krav på fortsatt tillgänglighet för Vidarklinikens vård.

Hotet om nedlagt samarbete rimmar också illa med talet om att stärka patienternas ställning och valfrihet. Både i Stockholm och Västra Götalandsregionen är det bisarrt nog alliansen som är i majoritet – de partier som talar mest om valfrihet i vården.

En ansvarsfull anpassning av Vidarklinikens verksamhet till de nya förutsättningarna, när de största avtalsparterna säger upp sina avtal, blir i det närmaste omöjlig. Den svenska arbetslagstiftningen tillåter inte den relativt korta framförhållning som uppsägningarna innebär. Det första varslet av medarbetare har redan genomförts och konkurs kan inte uteslutas.

Konsekvensen är att våra patienter – framförallt kvinnor – inte längre kan få del av den integrativa vård som kommit att betraktas som ett föredöme i Sverige och där efterfrågan sedan länge varit större än möjligheterna att tillmötesgå dem.

En mycket stor del av befolkningen får inte möjlighet till den vård de efterfrågar.

Varför har denna situation uppstått?

Efter att de senaste åren följt och stått inne i debatten om Vidarkliniken och dess läkemedel är det min slutsats att det framförallt är företrädare för föreningen Vetenskap och Folkbildning (del av skeptikerrörelsen),som har ett stort ansvar för den polarisering som ägt rum. Debattörer som har en annan mening förlöjligas och misstänkliggörs av föreningens företrädare (dock utan att deras anknytning till föreningen anges) eller deras sympatisörer. Delvis används rena personangrepp och nivån är bedrövligt låg.

Det innebär tyvärr att mer seriösa aktörer drar sig för att yttra sig i dessa frågor. Det drabbar Vidarkliniken hårt, då vi trots ett omfattande starkt stöd för vår verksamhet utanför strålkastarljuset, står mycket ensamma i mediedebatten.

Journalister verkar inte heller våga bryta sig ut ur kollektivet och ifrågasätta grunderna för olika påhopp eller politiska ställningstaganden. Många politiker följer sedan efter det man uppfattar som den allmänna meningen.

Heder åt regeringens beslut om en femårig tidsfrist, som respekterar demokratin före läkemedelsindustrins och lobbyisternas intressen.

Nu är det upp till politikerna i landstingen att likaså respektera patienternas valfrihet. Det brådskar. Därefter kan man gärna inom en 5 års period utvärdera vad integrativ vård skulle kunna bidra med för patienterna i Sverige.

1 november, 2016

Kronärtskocka – Cynara cardunculus

Doppa den i smält smör och citron och örtsalt, ha den i en pastarätt eller varför inte på en härlig pizza? Kronärtskockan är lite av en delikatess. …

LÄS MER

Doppa den i smält smör och citron och örtsalt, ha den i en pastarätt eller varför inte på en härlig pizza? Kronärtskockan är lite av ett delikat konstverk.

Kronärtskockan kom till Nordeuropa redan på 1600-talet och odlas än idag på flera håll i Sverige. Den kan få små vackra blå blommor högst upp, där det sitter ett skott. Skockan måste kokas innan man äter den, och det är hjärtat samt bladens inre delar som passar för matlagning.

Förutom dess lyxiga framtoning sägs kronärtskockan dessutom kunna lugna oroliga magar. I dess hjärta finns en liten mängd av ämnet inulin. Ny forskning visar på att inulin kan hjälpa tarmen att hålla bakteriefloran i form. Den är dessutom rik på kalium som bland annat är bra för skelettmuskulaturen.

Sedan långt tillbaka i tiden har man betraktat den som en läkande växt. Den sägs exempelvis ha en hämmande effekt på leverns produktion av kolesterol och kan därmed förebygga åderförkalkning. Här nedan delar vi med oss av ett gott recept som innehåller kronärtskocka.

Fiskfilé med kronärtskocka, bönor och citron

4 port.

600 g sejfilé, färsk eller fryst
0,5 msk olivolja
1 citron
1 burk kronärtskocksbottnar (400 g)
1 burk stora vita bönor (400 g)
1 msk olivolja
1 tsk salt
2 krm svartpeppar
3 msk hackad persilja

Tillbehör: Kokt potatis

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj en ugnsfast form med en halv matsked olivolja och lägg den tinade fisken i formen.
Skär bort skalet på citronen och skär citronköttet i små bitar. Låt bönorna rinna av. Dela sedan kronärtskockorna i små tårtbitar. Värm citronen, kronärtskocka och bönor i lite olja i en kastrull. Salta och peppra.
Häll sedan grönsaksblandningen över fisken och sätt in formen i mitten av ugnen i ungefär 10 minuter. Strö över hackad persilja och servera med nykokt potatis.

Ytterjärna Forum
Text: Red/JJ.
30 oktober, 2016

Ett självförsörjande samhälle utan jobb eller fritid

I Vidaråsen bor 145 personer tillsammans. De delar på alla arbetsuppgifter och skiljer inte mellan de personer som har funktionsvariationer och de som kallar sig anställda. Helt opåverkade av trenderna i samhället har de i 50 år drivit ett ekologiskt jordbruk och uppehälle. Plötsligt är deras livsstil på modet igen, men det påverkar dem inte.…

LÄS MER

I Vidaråsen bor 145 personer tillsammans. De delar på alla arbetsuppgifter och skiljer inte mellan de personer som har funktionsvariationer och de som kallar sig anställda. Helt opåverkade av trenderna i samhället har de i 50 år drivit ett ekologiskt jordbruk och uppehälle. Plötsligt är deras livsstil på modet igen, men det påverkar dem inte. Alla får ungefär lika mycket fickpengar, oavsett om de är kockar eller praktikanter. I ett långt reportage i norska Aftenposten får vi möta några av de personer som bor i Vidaråsen.

Vidaråsen är beläget till skogs i inre Vestfold i Norge. För människorna här är lön och arbete obefintliga begrepp. De funktionsvarierade tar nämligen inte emot någons arbete, de ger lika mycket tillbaka, utifrån Vidaråsens perspektiv. Sedan en tid tillbaka har de en dag i veckan då man får möjlighet att vara för sig själv och gå ifrån. De som bor här gör allt själva. De har bageri, väveri, kompostanläggning, mejeri, grönsaksodlingar och lokalt kött.

Florian Evensen är 31 år och född i Vidaråsen. Han förklarar i Aftenpostens reportage att livet där inte är ett jobb, utan ett bra liv:
– Vidaråsen är motsatsen till en institution. Nästan hela byn är som familj, säger han.

Ursprungligen uppstod idén till Vidaråsen från den österrikiska barnläkaren Karl König, som på 30-talet öppnade en skola för mentalt handikappade barn i Skottland. Han etablerade en by där barnen kunde leva och arbeta. König var inspirerad av Rudolf Steiner och hans antroposofiska filosofi. Idéerna spred sig till Norge och 1966 köpte några personer tillsammans en gård i Vestfold. Sedan fortsatte det växa och har utvecklats med tiden.

På senare år har även personer som inte har mentala funktionsvariationer sökt sig till platsen – unga vuxna som känt sig ensamma och letat efter ett sammanhang. Idag finns 17 nationaliteter representerade i byn och många invånare upplever att de mer och mer blir en del av världen utanför – utan att förlora hjärtat i sin livsstil.

Text: Red/JJ.

Källor

Aftenpostens reportage

29 oktober, 2016

Luciaklinikken – med hela människan i fokus

Just nu pågår arbetet med Luciaklinikken på det natursköna Fyn i Danmark. Ett sjukhus som kommer att fokusera på tvärvetenskaplig vård med patienten i centrum. Deras tänk och helhetssyn på människan påminner om det tankesätt som finns på Vidarkliniken i Järna, Sverige.…

LÄS MER

Just nu pågår arbetet med Luciaklinikken på det natursköna Fyn i Danmark. Ett sjukhus som kommer att fokusera på tvärvetenskaplig vård med patienten i centrum. Deras tänk och helhetssyn på människan påminner om det tankesätt som finns på Vidarkliniken i Järna, Sverige.

Luciaklinikkens behandlingsmetoder är inspirerade av den antroposofiska filosofin, vilket i praktiken innebär att de tar med hela människan i sina behandlingar: tankar, känslor, beteenden, kropp, sociala aspekter, den individuella livshistorian osv. De har också ett medvetet tänk kring maten – de nämner begreppet mat som medicin – för att hjälpa patienten tillbaka till välbefinnande.

De kommer främst att fokusera på personer med utmattningssyndrom eller andra stressrelaterade sjukdomar, människor som behöver återhämta sig från långa och allvarliga sjukdomar som cancer, patienter i behov av pallitativ vård samt mentalt utsatta.

Enligt klinikens hemsida kommer de olika disciplinerna att jobba mycket nära varandra, med en tvärvetenskaplig konferens varje dag. Tanken med det är att kunna ge en konsekvent och effektiv behandling till patienterna, med närvarande personal. De beräknas öppna för gäster i juli 2017.

Text: Red/JJ.

Källor

Luciaklinikkens hemsida

27 oktober, 2016

Avlopp fria från läkemedel

Just nu byggs Sveriges första storskaliga reningsanläggning för läkemedelsrester i avloppsvattnet. Anläggningen byggs i Linköping av Tekniska verken och beräknas stå klar i vår. Läkemedelsresterna beror inte på att människor slänger sina gamla mediciner i toaletten, utan kommer från mänsklig avföring och urin.…

LÄS MER

Just nu byggs Sveriges första storskaliga reningsanläggning för läkemedelsrester i avloppsvattnet. Anläggningen byggs i Linköping av Tekniska verken och beräknas stå klar i vår. Läkemedelsresterna beror inte på att människor slänger sina gamla mediciner i toaletten, utan kommer från mänsklig avföring och urin.

Sjöar och vattendrag påverkas negativt av substanserna i våra mediciner. Man har till exempel kunnat se att rester av p-piller gör det svårare för fiskarna att föröka sig. Tack vare den nya anläggningen kan de flesta mediciner, och även resistenta bakterier, renas bort.

Ozon kan bryta ner läkemedelsrester som dagens biologiska processer på reningsverken inte klarar av att ta hand om. Den nya reningsanläggningen kommer alltså att kunna bidra till en minskad mängd kemikalier i samhället. Tack vare ozonet kommer över 90 procent av medicinresterna att renas bort ur avloppsvattnet!

Ytterjärna Forum
Text: Red./JJ

Källor

Miljö&utveckling: Linköping först med ny avloppsrening av läkeadel