Danmark har länge varit bäst i världen på att köpa ekologisk mat. Men i år har Sverige kommit ikapp. Det är konsultföretaget Ekoweb som, på uppdrag av Krav, har tagit fram en halvårsrapport om den svenska ekomarknaden i dagligvaruhandeln och på Systembolaget. Undersökningen visar att den ekologiska marknadsandelen har kommit upp i 9% under första halvåret 2016.

­Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, säger i ett pressmeddelande: ”Nu firar vi en delad förstaplats med Danmark och hoppas att vår marknadsandel av ekologiskt ökar så att vi vid årsskiftet är bäst i världen på att köpa ekologiskt.”

Under 2013 drog Naturskyddsföreningen igång kampanjen Byt till eko, för att uppmana fler att välja ekologiska alternativ. Vid den perioden stod försäljningen av ekologiska livsmedel helt still i Sverige. Under de tre år som gått har den fördubblats. På sin hemsida skriver Naturskyddsföreningen:

”Blommorna, havet, barnen, bina, fåglarna, plantagearbetarna, maskarna, dyngbaggarna och framtiden säger: TACK!”

Den här positiva nyheten visar att det spelar roll vad enskilda människor gör, och att många personer som gör bra val kan göra stor skillnad tillsammans. Nu frågar sig Naturskyddsföreningen: När blir vi allra bäst i världen?

I den europeiska konventionen om patenträttigheter från 1973 står det att alla ”essentiella biologiska processer” är undantagna från krav på patenträtt. Ändå ligger växtförädlingsföretagen Monsanto och Syngenta nu inne med EU-ansökningar om patent på traditionellt framodlad tomat, broccoli och melon. Skulle de gå igenom, kan stora delar av marknaden för traditionell växtförädling och odling av utsäde hamna i händerna på några få, multinationella företag, medan en lång historia av lokal växtförädling konkurreras ut.

I den gamla logen på övervåningen i ladan på Skilleby är Martin Fellkvist och Frida Thörn i färd med att lägga ut nyskördad vitlök i långa välordnade rader. Julisolens kraftiga ljus spelar in i den gamla ladans många springor och luftintag, och tillsammans med de långa raderna av valvsnickrade bjälkar och dammet som ligger kvar efter många årtiondens brukande av hö och korn, ger de en känsla av att stå mitt inne i en bondekatedral. Det är inte länge sedan ladan och hötorken utgjorde hjärtat i varje gårdskomplex, men i takt med att allt fler gårdar läggs ned lämnas de eller används i bästa fall som förvaringsutrymme. Ladan på Skilleby gård var tidigare övergiven, men används nu av trädgårdsmästarna Martin Fellkvist och Frida Thörn på Skilleby Trädgård.

– En ganska fin plats att torka vitlöken, eller hur? Konstaterar Martin Fellkvist medan vi borstar av de damminpyrda träpallarna och placerar ut dem över golvet. Frida Thörn kommer in i valvet bärandes på låda efter låda av den nyskördade vitlöken och börjar omsorgsfullt lägga ut den i långa rader. Gradvis fylls den tomma ladans golv med rad efter rad av vitt, lilastrimmigt och grönt; i luften av damm och torrt hö blandar sig en starkare doft av färsk vitlök.

Jag är på Skilleby Trädgård för att fråga Martin och Frida om växtförädling och patent på grönsaker. Och när Martin sedan pekar på en liten förhöjning på ladugolvet och säger att det är där de lägger vitlöken till nästa års utsäde är vi inne på ämnet. Jag frågar om vitlöken: hur kommer det sig att den vitlök som skall användas till utsäde nästa år nästan hunnit till blomningsstadiet, medan den andra vitlöken inte är där än? Är det en annan sort?

– Den här utsädesvitlöken är en sort vi använder för tredje året nu. Första året utvecklades den långsammare än de lökarna vi köpte in. Andra året låg de ungefär lika, och som du ser är utsädesvitlöken i år 2-3 veckor före. Det som händer kallas på fackspråk för ståndortsanpassning, och innebär att sorten gradvis, år för år, anpassar sig mer efter de förutsättningar som råder på platsen Skilleby, med den jordmån, fukt, blåst, temperatur etc. etc. som finns här. Just ståndortsanpassning är en avgörande aspekt av ekologiskt växtförädling.

Förutom vitlök använder Martin och Frida eget utsäde till bondbönor, zucchini och ett fåtal andra grönsaker. Fast egentligen är det mera korrekt att tala om uppförökning i det här fallet. Martin Fellkvist förklarar skillnaden:

– Uppförökning är att samla in t.ex. bondbönor till hösten och sedan använda dessa bönor till nästa års plantor – även om man inte vill eller kan hindra att växten anpassar sig till de platsspecifika omständigheterna. Det är det vi gör med vitlöken här. Växtförädling däremot, förutsätter ett mer systematiskt arbete med en viss sort, där du verkligen lär känna sortens alla egenskaper och hur de varierar utefter omgivningens förutsättningar. Ofta odlar du sorten över 10-tals år eller mer, och försöker framhäva en viss egenskap hos grödan du är intresserad av.

De flesta av sina fröer köper Martin och Frida från en återförsäljare i Skåne, Lindbloms Frö. Fröna är framförädlade med öppen pollinering, dvs. grödor som vem som helst i sin tur kan samla in fröer från och vidareförädla eller uppföröka. Detta kan tyckas självklart, eftersom det utgör den naturliga livscykeln hos alla fröväxter – frö – grodd – planta – blomning – fruktbildning – död – men i takt med att växtförädling och fröförsäljning kommit att innebära en betydande marknad har de flesta större växtförädlare börjat odla fram och sälja hybridplantor vilket innebär att avkomman, den nästa generationen växter är näst intill obrukbara.

Att odla efter platsens förutsättningar

Att vid sidan av odlandet också bedriva växtförädling är inget som vanligen görs av dagens trädgårdsmästare och bönder. Först och främst för att det krävs en väldigt massa tid och kunskap för att selektera, odla och utveckla frön, men också för att mödan ofta helt enkelt inte värt resultatet. Än så länge är det tämligen billigt och tillförlitligt att köpa fröer från specialiserade växtförädlare som ofta odlat fram sorter anpassade efter olika klimatzoner och förhållanden.

Men omgivningarna och förutsättningarna påverkas också av människans tekniska landvinningar. Martin Fellkvist utvecklar:

– En planta bär i princip alla egenskaper inom sig, men de kommer att variera utefter de förutsättningar omgivningen sätter. Vad som har hänt i och med att växtförädlingen införlivats i det industriella jordbrukets villkor, med tillgång till handelsgödsel, bekämpningsmedel osv., är att vi numera förädlar utefter andra förutsättningar än omgivningens.

Halm är ett typexempel: Det moderna lantbrukets splittring i rena djurgårdar och renodlade växtodlingar har lett till att halmen inte är så viktig längre, eftersom spannmålsbonden helst vill ha lättröskade sorter med korta strån, tungt ax och enhetligt mognad och höjd.

– I det biodynamiska jordbruket, som vi tillhör, handlar växtförädling däremot fortfarande om att odla efter platsens givna förutsättningar. Den biodynamiska växtförädlingen kan betraktas som en vidareutveckling av traditionell växtförädling där indikatorer som smak och morfologi betonas i selekteringen.

Som exempel nämner Martin den biodynamiska vitkålssorten ”Dottenfelder Dauer”, som utvecklar ett tredubbelt så omfattande bladverk innan den bildar huvud jämfört med en jämförbar hybrid av samma tidighet. Det vill säga att växten går igenom en utveckling, vilket anses vara av vikt för livsmedelskvaliteten, samtidigt som bladverket utgör en gynnsam ogräskonkurrerande förmåga.

Holland, växtförädlingens Mecka

För Europas del har Holland kommit att bli lite av ett Mecka för traditionell växtförädling. Detta beror delvis på att landet räknar med en gedigen tradition av växtförädling – bland annat räknas tulpanmanin under 1630-talet, sprungen ur holländsk handel med tulpanlökar, som världens första finansbubbla – och delvis på att reglerna där tillåter att man använder sig av varandras fröer för att odla fram egna sorter.

I en dokumentär från 2015, gjord av den holländska dokumentärgruppen Zembla, visas ett exempel på hur modern småskalig växtförädling går till:

i Epe Gelderland, Holland, har växtförädlaren Bart Vosselman nyligen odlat fram en pumpasort resistent mot svampsjukdomen Fusarium, som annars får pumporna att ruttna ganska snart efter att de kommit upp ur jorden. De pumpafröer han utgått från och som har fusariumresistens inkodat i sitt DNA, har han fått från Sydamerika och sedan själv vidareförädlat under 12 år för att till slut få fram en pumpasort anpassad efter mellaneuropeiska klimatförhållanden som också bär på de resistenta generna. Detta innebär att Bart Vosselman kan hävda så kallad Breeders Right, (ung. växtförädlarens rätt) på den specifika fusariumresistenta pumpasort han odlat fram, vilket ger honom ensamrätt om att odla och sälja den pumpasorten, medan det är fritt fram för konkurrerande växtförädlare att använda sig av hans fröer för att genom dem odla fram sina egna resistenta sorter. Bart Vosselman menar att det är detta system av fri konkurrens och tillåtelse att använda sig av andra förädlares sorter för att utveckla sina egna, som gjort Holland så framgångsrikt inom växtförädling.

Under senare tid har den fria konkurrensen bland traditionella småskaliga växtförädlare dock kommit att överskuggas av tre större, multinationella växtförädlingsföretags bemäktigande av den Europeiska marknaden: Limagrain, Syngenta och Monsanto. De två sistnämnda är även ledande på världsmarknaden vad gäller produktion av jordbrukskemikalier, där försäljningen av bekämpningsmedlet Roundup i Monsantos fall kombineras med försäljningen av grödor som genetiskt modifierats för att stå emot de höga kemikaliedoserna. En mycket lukrativ modell som dock än så länge inte fungerar i Europa, eftersom storskalig odling och försäljning av genetiskt modifierade grödor än så länge är förbjudet, och bara får bedrivas som försöksverksamhet och forskning.

Patent på en växts egenskaper

Det som gör att den europeiska marknaden trots allt lockar dessa växtförädlingsbjässar är i slutändan samma sak som oroar Bart Vosselman, odlarna på Skilleby Trädgård och alla andra småskaliga växtförädlare och odlare, nämligen patent på växter. För trots att det i den europeiska konventionen om patenträttigheter från 1973 står klart och tydligt att alla ”essentiella biologiska processer” är undantagna från krav på patent, vilket innebär att all traditionell växtförädling inte går att patentera, ligger både Syngenta och Monsanto inne med flera patentansökningar på traditionellt framodlade grönsakssorter.

Det hela är möjligt genom ett kryphål i lagen om patent på biologiska processer, som gör det möjligt att söka patent, inte på processen utan på slutprodukten och dess egenskap. Bart Vosselman exemplifierar genom att visa upp en broccolisort han redan för fyra år sedan odlat fram med frön från ett universitet i USA, och som nu innefattas i en patentansökan hos EU av Monsanto.

– Den här broccolisorten har jag odlat fram genom att korsbefrukta egna broccolifrön med frön från ett offentligt växtförädlingsprogram i USA, jag fick dem från ett universitet där. Fröna från USA har den egenskapen att de ger broccoli med en lång stjälk, vilket också gör det mycket lättare att skörda den mekaniskt eftersom själva broccolihuvudet är högt över växtbladen. Monsanto har använt samma frön som jag, och korsbefruktat sig fram till en egen broccolisort med samma egenskaper.

Skillnaden mellan Bart Vosselman och Monsanto är att där den förre skulle hävdat sin Breeders Right till ensamrätt att odla och sälja just den sorten han tagit fram och lämnat det öppet för andra att använda sig av hans frön för vidareutveckling av egna sorter, har Monsanto istället sökt om patent på den här broccolisortens egenskap. I praktiken innebär det att de om de får patentet, skulle ge dem monopol på att odla och sälja all långstjälkad broccoli, oavsett om den vidareförädlats av andra eller inte. Det skulle förresten inte finnas någon möjlighet för andra att vidareförädla, eftersom all långstjälkad broccoli (och dess frön) genom patentet skulle tillhöra Monsanto.

Både Syngenta och Monsanto försvarar sina patentansökningar med att de för varje sort de vill patentskydda, har ägnat 10-tals år av forskning eller mer, och att detta måste betala sig om någon forskning över huvud taget ska kunna ske. I praktiken är det dock ingenting som skiljer Monsanto och Syngentas forskning på området från den typen traditionell växtförädling som Bart Vosselman bedriver i Holland.

– Visst skulle jag själv på Monsantos vis kunna ansöka om patent, både på broccolin och på pumpasorten jag odlat fram, men det har jag varken pengar, möjligheter eller lust till, säger Bart Vosselman.

Tillbaka på Skilleby Trädgård håller Martin Fellkvist och Frida Thörn med om att patenträtter på en växts egenskaper är helt fel väg att gå.

– Det är ett typexempel på hur en gemensam nyttighet görs till privat egendom; ett gemensamt arv som någon plötsligt äger och har ensamrätt att sälja och distribuera. Inte bara utarmar det mångfalden av växter och begränsar våra möjligheter att odla, det berövar även växten dess värdighet, säger Martin Fellkvist.

Frågan om patenträttigheter på biologiskt material inom EU, är tillsammans med Monsantos och Syngentas inkomna patentansökningar bordlagda i väntan på ett klargörande av EU-lagstiftningen.

Det holländska EU-kabinettet förbereder nu att under sitt ordförandeskap nästa år snabba på beslutsprocessen i frågan om patenträttigheter på biologiskt material.

Se hela Zemblas dokumentär The Monsanto Method från 2015 här (engelsk undertext).

Följ trädgårdsmästarna Martin Fellkvist och Frida Thörn på Skilleby Trädgårds instagram

Det finns väldigt många örter och vilda växter att använda i maten. Och många goda, konkreta skäl att göra så – den naturliga tillgången nästan året om, den breda paletten av smaker och dofter, hälsoeffekterna och mycket annat. När man pratar om det här med Lisen Sundgren, författare till ett flertal böcker i ämnet, gläntar man också på dörren till en hel värld som handlar om välmående, närvaro och att leva i samklang med naturen.

Intresset växter

Lisen är något av mångsysslare inom sitt område och arbetar bland annat som herbalist, receptutvecklare, författare och föreläsare. Allt kretsar kring hur vi kan leva ett hållbart liv i samklang med naturen och som både gynnar miljön och ger oss ökat välbefinnande, bättre hälsa, ökad livskvalitet och inte minst bättre mat. Hon är ofta ute i naturen och skördar vilda växter, bland annat för egna recept och för olika framstående krogar.

– Det här ämnet har exploderat i Sverige och inom gastronomin händer det mycket. Många toppkrogar använder idag både vilt och odlat. De banar vägen för andra krogar och i förlängningen för ett nytt mer allmänt förhållningssätt. Växterna finns i överflöd, förutsatt att vi skördar på ett hållbart sätt. Idag pratas det mycket om att äta varierat varje dag, men utbudet i livsmedelsbutikerna är inte så brett, säger Lisen Sundgren.

Just nu skriver hon en ny bok som får titeln Vildvuxet. Där kommer det att finnas inte mindre än 80 arter av användbara vilda örter och växter, med teckningar, beskrivningar, kännetecken, förväxlingsrisker, dofter, smaker, tips på användning i köket, recept och även en del om huskurer och hudvård baserat på växterna. Med boken vill Lisen bland annat ge svar på de många frågor hon får från intresserade.

Många fördelar med vilda växter

Det här är en typ av kunskaper som var livsviktig för människor förr. Även idag finns det väldigt goda skäl att återerövra och använda den kunskapen.

– Att använda vilda växter i köket ger oss en betydligt större bredd av grönsaker och vi får också en kraftigt förlängd skördesäsong. Man kan börja skörda växter i mars och sluta i oktober. Även under vintern finns det vissa växter att plocka. Det här är en väldigt stor naturlig resurs som dessutom är intressant även ur ekonomisk synpunkt, säger Lisen Sundgren.

– En annan viktig poäng med att använda vilda växter är att vi då utvecklar våra smaksinnen genom att bredda vår palett av smaker. Det här är väldigt kulturellt betingad. I västvärlden dominerar två smaker: sött och salt. Men det blir för ensidigt och är inte så bra för hälsan. Vi behöver även surt, beskt och den femte grundsmaken umami i måltiderna. I det syrliga finns också ofta c-vitamin. Att få med de olika grundsmakerna och att tugga mycket ger en god mättnadskänsla. Man blir inte mätt på samma sätt av bara sött och salt.

(Umami kommer från japanskan och betyder ungefär god/färsk smak. Den kan beskrivas som smaken av protein, i exempelvis fisk, skaldjur, kött med mera / reds anm).

– När man stimulerar smaksinnena med de olika grundsmakerna sätter också matsmältningen igång bättre. Beskt behövs, annars fungerar inte magen så bra. Malörts-te är exempelvis bra mot förstoppning. Enligt den indiska läkekonsten Ayurveda ska man ha med alla grundsmaker i en måltid, och börja eller avsluta med beskt, berättar Lisen.

Ytterligare ett skäl att använda vilda växter i köket är, enligt Lisen, att späda gröna blad är bland det mest nyttiga man kan äta. Hon menar också att de vilda växterna inte är ”curlade”, som exempelvis växthusodlade tomater, och att de därför får mer vitalitet och intressantare smaker. Hellre en argsint brännässla än en curlad tomat, tycker Lisen.

Börja med säkra växter och skövla inte

Vad vill du råda alla som inte vet så mycket om det här, men som vill prova?

– Börja med något som man är säker på, exempelvis nypon. Det går inte att ta fel på. Prova att göra nyponsoppa eller nyponte och upplev hur sådant egentligen ska smaka. Andra växter att börja med är nässlor och skotten av kirskål. Fläderbär kommer snart, och även rönnbär och björnbär. Av fläderbär kan man göra saft, men man måste koka bären först.

– Det finns olika forum på nätet och böcker där man kan lära sig mer, exempelvis min och Rune Kalf-Hansens bok Det Vilda Köket. Använd någon form av flora, chansa inte. Risken är mindre att förgifta sig på växter än på svamp, men visst finns det växter som är giftiga.

– Ytterligare ett råd är att man inte ska skövla och ta allt man ser, då kan ju växterna inte reproducera sig. Plocka max 30 procent av det som finns. Man tar med sig en liten påse och en sax och plockar någon liter, men inte exempelvis hela vinterns behov på en gång. Det här handlar om vett och etikett i naturen. Det är många djur och pollinerare som är beroende av växtligheten. Sedan ska man förstås respektera allemansrättens regler om att inte störa och förstöra. Bland annat ska man inte bryta kvistar och gräva upp rötter, säger Lisen.

Handlar också om livet i stort

Att använda vilda växter är även ett sätt att lära känna naturen och sin omgivning, och att förstå sin plats i naturen, menar Lisen Sundgren. Det handlar om ett förhållningssätt och är väldigt lustfyllt. Att vara ute i naturen och skörda blir för henne samtidigt något av en mindfulness-teknik. Det ger en lugnande närvaro, ökad uppmärksamhet på annat i naturen och en viktig återhämtning. Detta är ett förhållningssätt som verkar vara centralt i det Lisen vill förmedla till andra.

– Man kan säga att örter och vilda växter även har blivit mitt verktyg att prata om andra större saker. Jag vill väcka människors fascination för naturen. Man är en del av ett ekologiskt system och allt man gör påverkar det här maskineriet.

Sin passion för örter och vilda växter har Lisen Sundgren med sig från sin uppväxt nära naturen och med inspiration från en växtkunnig morfar och en mat- och naturmedicinintresserad mamma. Men också från sitt vuxenliv, som tidigare innehöll en del fysiska hälsoproblem och verkade vara ganska hektiskt – och som så småningom ledde till att hon gick in i väggen och blev utbränd.

Då gick hon ut och vistades i naturen varje dag. Det var den enda plats där hon kände sig trygg och lugn. Läkarna i den vanliga vården kunde inte hjälpa mycket, menar hon. Men en dag såg en vän och läkarstudent till att hon kom till Vidarkliniken och där fick hon hjälp och ett bemötande som hon anser vände på livet. Här väcktes också hennes intresse för örter. Så småningom började hon arbeta på Rosendals trädgård i Stockholm, bland annat med uppdraget att föra den gamla kunskapen om vilda växter in i framtiden. Hon började göra oljor och teer på örter, hålla kurser, örtvandringar och märkte att det fanns ett stort intresse. Och på den vägen har det fortsatt.

Var uppmärksam på naturen och de egna behoven

Att leva i samklang med naturen behöver enligt Lisen inte betyda att man är ute i skogen varje dag. Det handlar mer om att i vardagen vara uppmärksam på den natur man har omkring sig, leva på ett naturnära sätt och exempelvis tänka på var maten kommer ifrån, äta mer lokalt säsongsanpassat och gärna laga maten själv. Hon menar också att det är viktigt att vara uppmärksam på sina egna behov när det gäller bland annat mat och aktivitet.

– Varken människan eller något annat djur har samma energinivå alla timmar varje dag året om. Både energinivån och vad vi har behov av att äta varierar, bland annat efter klimat, årstid, väder med mera. Exempelvis under vintern har vi i regel mindre energi och då behöver vi sova mer och gärna dra ner på aktiviteterna. Lågtryck kan vara tröttande och kräva mer energiintag.

– Lyssna på din egen kropp. Det finns ingen bättre auktoritet på det än du själv. Jag får ofta frågan om det ena eller det andra är nyttigt, men det beror ju på situation och person.

En nyckel till allt det här verkar vara kunskaper och att låta saker ta tid?

– Ja, livet tar tid. Vi är inte maskiner. Alltför mycket handlar idag om yta och identitet. Lägg mer tid på promenader och känn efter, istället för att läsa en massa livsstilsböcker, säger Lisen Sundgren.

Nu krävs politiska åtgärder och styrmedel för att stoppa mjölkkrisen och de ohållbara systemfel som är med och skapar problemet. Det skriver fyra experter och forskare i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Bakgrunden är att allt fler mjölkbönder tvingas lägga ner därför att de inte får tillräckligt betalt. Enligt artikelförfattarna försvinner fem mjölkgårdar per vecka i Sverige och med dagens jordbrukspolitik i EU och i Sverige är det främst den ekologiskt hållbara mjölkproduktionen som slås ut först.

Mjölkkrisen brukar förklaras med enkla marknadstermer, som överproduktion pga slopade EU-kvoter etc. Men i artikeln pekar man på att detta bara är en mindre och kortsiktig del av förklaringen. Ett bakomliggande mer grundläggande systemfel finns i uppdelningen mellan allt större spannmålsgårdar och allt intensivare djurgårdar som är geografiskt åtskilda. Det här förhindrar effektiva kretslopp av växtnäring och bidrar till en situation där allt färre gårdar men med fler djur pressas allt hårdare att producera allt mer per ko. Detta till priset av minskad djurvälfärd och ökande belastning på miljön i form av klimatpåverkan och övergödning. Satsningar på att stoppa övergödningen och kemikaliebelastningen på Östersjön har enligt EU-revisionen misslyckats och enligt författarna till debattartikeln beror det på att man inriktar sig på symtomen och inte åtgärdar systemfelen i jordbruket.

Artikelförfattarna menar att man i jordbruket kan välja en annan väg som bygger på naturliga, ekologiska kretslopp och god djurhållning, och där antalet djur är anpassat till den egna produktionen av foder. Det är ett väl beprövat produktionssätt som det finns en växande konsumentmarknad för. Det kan ge mjölkboden mer betalt och motverka överproduktion av mjölk.

I artikeln pekar man på flera åtgärder som nu krävs, inte minst från politiken. Bland annat miljöskatter, skydd för den lokala självförsörjande produktionen, eko-prioritering i offentliga upphandlingar, bättre riktat stöd i EU och enskilda länder, stöd till bönder för omställning, skärpta eko-regler och minskad köttkonsumtion. Det menar man skulle lägga grunden för ett hållbart jordbruk och motverka viktiga bakomliggande faktorer som lett till dagens mjölkkris.