Saltå Kvarn är ett företag som har växt vartefter konsumenternas medvetenhet har gjort det. De har fortfarande kvar sin bas i Järna och producerar där spannmålsprodukter av lokala råvaror i egen kvarn. De importerar även ekologiska produkter från olika delar av världen. Vi har pratat med Susanne Skånberg, marknadschef på Saltå Kvarn, om framtidssatsningar, hennes egen bakgrund och eko-utvecklingen i Sverige.

Den egna vägen till Järna

Susanne Skånberg växte upp i Norge och flyttade runt mycket som barn. Hennes föräldrar var sökare och ville utforska världen med sina tre barn. De bodde bland annat i Australien under två år och på flera platser i Norge. Efter att ha kommit i kontakt med waldorfpedagogiken bestämde de sig tillslut för att flytta till Järna.

– Vi hamnade i Järna när jag var 14 år. Min mamma ville bli eurytmist och sökte en utbildning inom det. Pappa var advokat men valde att gå den biodynamiska linjen.

Redan som 17-åring började Susanne att jobba för Saltå Kvarn, då som butiks- och kafépersonal på kvällar och helger. Men det var inte förrän hon avverkat flera andra jobb, flyttat en tur till Norge, och fått sitt första barn, som Susanne fick just drömjobbet.

– Jag pluggade marknadsekonomi och drömde om att jobba med marknadsföring på Saltå Kvarn. Ganska snart efter att utbildningen var avslutad fick jag jobbet jag hade drömt om.

När eko-boomen kom

När Susanne började som marknadschef på Saltå Kvarn hade hela eko-boomen kommit igång i Sverige. Från att ha varit ganska besparade från konkurrensen i handeln började fler och fler kriga mot dem i hyllorna och köken. Det satte press på Saltå Kvarn att försöka bli ännu mer unika och få fram mervärdena jämfört med konkurrenterna, förklarar Susanne Skånberg.
– Det som gör oss unika är att vi är mer än bara ekologiska. För oss är eko en hygienfaktor, en självklarhet. Men det räcker inte. Vi vill så mycket mer. Vi vill se till att det inte tillsätts konstiga ämnen i produkterna. Vi vill bevara hantverkstraditionerna, ge makten tillbaka till människan, ge bönderna större makt, större artrikedom i jordbruket, ja det är många faktorer vi strävar efter.

Saltå Kvarn har valt att betala sina svenska odlare extra om de väljer att jobba med den biologiska mångfalden på gården. De betalar dem också om de vill vara en kretsloppsgård där det finns en balans mellan djur och foder, så att de inte måste importera eller exportera spannmålet. Saltå Kvarn vill sprida det här sättet att jobba mot bönderna, så att det når utanför Sverige. De vill jobba på samma sätt med sina odlare i Turkiet eller Bolivia – belöna och betala lite mer, för att inspirera dem att göra saker med bra kvalitet.
– Vi vill få fler att tänka att det ekologiska inte måste bli som det konventionella, att det ska vara storskaligt och effektivt. Där tappar man mycket i hur hela landskapet ser ut. Men det är svåra frågor, eftersom många konsumenter idag inte vet hur en odling ser ut, ännu mindre hur en ekologisk odling ser ut. Man måste nästan sitta i samma rum för att informera konsumenterna om vad som är våra mervärden, säger Susanne.

Ekomässa i Tyskland

Nyligen besökte Susanne Skånberg världens största mässa om ekologisk mat, i Nürnberg i Tyskland. En gång per år samlas alla ekologiska livsmedelsproducenter där som vill sälja sina produkter utanför sitt land. De visar upp sina varumärken, har seminarier och träffar kollegor från hela världen.
– Mässan har vuxit enormt de senaste åren, i år var det helt fullsmockat. Man förstår också där att Sverige är en del av den stora ekoutvecklingen. Vi är ett av de fem länder som säljer mest eko i hela världen av den totala matförsäljningen i landet, säger Susanne.

I år handlade diskussionen om 3.0 – olika sätt att utveckla det ekologiska. Det räcker inte som det är idag. Utvecklingen och efterfrågan är högre än vad odlingsarealens utveckling är. Det kan bli en råvarubrist framöver om det här läget fortsätter, förklarar Susanne.
– Vi diskuterade om eko ska vara så billigt som det börjar bli, men också om man får ut rätt kronor. Borde man inte se över kvaliteten, och vilka länder behöver man hjälpa till att lägga om jordbruk i? Många länder skulle kunna göra stor skillnad genom att lägga om till mer hållbara jordbruk. Vi diskuterade också mycket vad det är som får konsumenterna att välja ekologiskt. I Kina, till exempel, är man van vid matskandaler och har inget förtroende för livsmedelsbranschen. I Sverige handlar det om att man bryr sig om sin egen hälsa och inte vill stoppa gifter i sig själv och sina barn. Tyskland har varit bäst i alla år. Där är konsumenten mer mogen på den här fronten. Det är en häftig känsla att besöka mässan och inse att vi är en del av ett större och viktigare uppdrag än det vi gör hos oss till vardags.

Visionerna och framtiden

Saltå Kvarn tror alltså mycket på att deras uppdrag idag är att ge makten tillbaka till människan. Men vad betyder det egentligen? Jo, att den enskilda människan ska ha möjlighet att göra det goda valet i alla sammanhang.
– Vi vill att konsumenter, handlare, leverantörer och bönder runtom i världen ska kunna göra goda val. Hur det ska ske kan se olika ut. Vi kanske behöver ge konsumenten kunskap för att den ska ha möjligheten att göra det bästa valet. Och ge bonden möjlighet att bestämma vad denne ska göra på sin gård, och att samverka med andra bönder.

Unikt i Saltå Kvarns historia är att de aldrig har betalat för reklam – de har alltså aldrig använt sig av köpt medieutrymme. Men nu kommer de börja synas på fler platser än tidigare, för att kunna genomföra sitt uppdrag och nå ut till flera. Självklart pågår också ständigt ett arbete med att uppdatera och förbättra produkterna.
– Vi vill ge konsumenten det smidigaste alternativet och ett kunskapsalternativ, kanske att lära sig att göra en egen grötblandning eller baka sitt eget bröd.

Och företaget kommer att stanna i Järna. De ser platsen som central för verksamheten och som en mötesplats, dit människor kommer för att uppleva mat- och miljöfrågor. Köpa, laga och äta.
– Vi kan också se att vi ibland blir en indragare till det som finns längre in i Järna. Vi kanske är mer tillgängliga eller kända som varumärke än vad man är längre ut i Ytterjärna. Då kan vi bli ett fönster och väcka nyfikenhet kring vad som finns bakom det här goda surdegsbrödet eller de här ekologiska russinen.

Fetter står för ungefär en tredjedel av den energi vi får i oss via maten. Men vilka fetter och oljor bör vi använda i våra livsmedel? Det visar sig vara en komplicerad fråga och svaren beror mycket på vad man vill prioritera. Exempelvis orsakar palmoljan betydande miljöproblem, men jämfört med alternativen kan den också ha vissa fördelar. Det här framgår av en jämförande faktasammanställning av Gunnar Rundgren, som är expert på jordbruk och livsmedelssystem.

Vi återger här några intressanta fakta och aspekter som framkom av hans rapport och presentation nyligen. Rapporten är gjord på uppdrag av projektet MatLust och syftar till att ge livsmedelsföretag en vägledning, snarare än absoluta sanningar.

Många aspekter att väga in

Gunnar Rundgren har tittat närmare på främst palmolja, sojaolja och rapsolja som globalt är de tre största vegetabiliska oljorna, samt även på smör, annat animaliskt fett och olivolja. De olika kriterier och aspekter han tittat på är: hållbara produktionssystem, globalt ansvar för fettförsörjningen, lokal produktion, markanvändning, avskogning, kemikalieanvändning, bearbetningsgrad, hälsa och pris (social hållbarhet ingick dock inte i rapportuppdraget). Inte oväntat visar det sig att olika matfetter har olika fördelar och nackdelar.

Först några fettsiffror: Av det totala kaloriintaget har andelen fett minskat från 39 till 36 procent i Sverige mellan 1960 och 2013. Men vi äter idag mer totalt sett och därför får vi också i oss mer fett. I vår del av världen har historiskt sett animaliska fetter dominerat, men på senare år har en del av dessa bytts ut mot vegetabiliska fetter. Globalt ökar produktionen av vegetabiliska oljor mycket kraftigt. 39 procent av dessa är idag palmolja och palmkärnolja, 27 procent är sojabönolja, 15 procent är rapsolja och 9 procent är solrosolja. Olivoljan står bara för 2 procent av de vegetabiliska oljorna, och därutöver finns ytterligare några oljor som står för några få procent vardera. Utöver att användas i livsmedel blir en del av oljorna även biodiesel med mera.

Nyanserad bild av palmolja

Gunnar Rundgren kan i sin faktasammanställning och rapport se viktiga fördelar med palmoljan och han menar att den kanske inte alltid är ett så dåligt val som många tycks tro. Och om man inte ska använda palmolja är frågan också: vad ska man ersätta den med?

Kring palmoljan finns en problematik med avskogning, särskilt när man skövlar den ursprungliga skogen för att odla palmolja. Även klimatpåverkande utdikning av torvmarker är ett problem. Betydande negativa sociala effekter förekommer också, inte minst kring markfrågor.

Sedan ett drygt decennium tillbaka finns det en RSPO-certifiering för palmolja (Roundtable on Sustainable Palm Oil) som försöker reglera en del hållbarhetsnackdelar, men som inte innebär ett ordentligt stopp för avveckling av annan skog. Idag är 17 procent av världens palmolja RSPO-certifierad och det verkar finnas stor potential till förbättringar. Oljepalm är, enligt Gunnar Rundgren, den oljeväxt som ger överlägset mest olja per odlad areal och tar alltså betydligt mindre mark i anspråk än andra alternativ. Det rör sig idag om cirka 4 ton olja per hektar och oljan är ganska lätt att utvinna. Man kan jämföra med sojaodlingar som ger cirka 400-500 liter olja per hektar, men där skörden å andra sidan också används till bland annat djurfoder.

Oljepalmen är en flerårig växt, så man slipper klimatpåverkande plöjning av marken. Man använder ofta kemiska bekämpningsmedel mot ogräs runt palmerna, men enligt Gunnar är det relativt lite jämfört med flera andra typer av oljeväxtodlingar. Han pekar på att det i exempelvis odling av soja används mycket bekämpningsmedel och att nästan all soya är genmodifierad. Användningen av konstgödsel i palmoljeodling är betydande, men inte så stor som i exempelvis konventionella rapsodlingar, där även användningen av kemiska bekämpningsmedel är stor, menar Gunnar Rundgren.

Han skulle vilja se att man utvecklar mer ekologisk odling av palmolja. I exempelvis det stora palmoljelandet Indonesien, som han har besökt, finns i stort sett ingen sådan odling alls. Gunnar menar att världens livsmedelsindustri överlag är ointresserad av detta och att det därför inte finns någon efterfrågan på ekologisk palmolja. Ur lite mer svenskt perspektiv tror han också att de livsmedelsföretag som är inne på det ekologiska spåret är rädda för att befatta sig med palmolja därför att den har fått ett dåligt rykte.

Sverige kan vara självförsörjande om vi vill

Om vi i Sverige vill prioritera lokal fettproduktion handlar det förstås om andra alternativ än palm- och sojaolja. Raps står idag för den största delen, 120.000 ton, av vårt lands årliga fettproduktion, medan smör i olika former står för 20.000 ton och annat animaliskt fett för 38.000 ton. Väldigt lite av det animaliska fettet används idag i livsmedel utan blir biobränsle eller exporteras. Vi nettoimporterar idag i stort sett alla fettslag utom margarin och ister/talg som vi nettoexporterar. Vi importerar alltså även en hel del rapsolja.

Enligt Gunnar Rundgren kan Sverige vara självförsörjande på fetter om vi vill prioritera detta. Men frågan är vad vi då ska ersätta exempelvis palmoljan med, och om detta är en bra idé. I Sverige kan vi odla raps, dock inte i hela landet. Konventionella rapsodlingar använder som sagt en hel del kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Ekologisk raps är ett bättre alternativ ur flera aspekter. Men Gunnar menar också att det finns en begränsning för hur stor areal ekologisk raps vi kan ha i Sverige, samtidigt som vi behöver öka den arealen ganska mycket om ekologisk rapsolja ska ersätta palmolja.

Det finns även andra grödor som lämpar sig för nordiska förhållanden och som kan utvecklas framöver, exempelvis oljedådra och lupin. Havre har en fetthalt på 5 procent, men havreolja lär idag kosta runt 1.000 kronor per liter och har enligt Gunnar långt kvar till kommersialisering.

När det gäller de animaliska fetterna tycker Gunnar Rundgren att miljöeffekterna är svårbedömda. Här finns bland annat problemet med storskalig djurhållning och att vi i hög grad har skiljt djurhållning och växtodling åt, vilket gör att kretsloppet av växtnäringsämnen är brutet. Gunnar menar också att så länge vi konsumerar animalier borde vi ta rätt på det fett som produceras genom detta. Men att öka användningen av animaliska fetter stämmer inte så bra med dagens kostrekommendationer.

När man tittar på frågan om vilka matfetter vi ska använda kan det också vara viktigt att diskutera hur stort det totala fettintaget behöver vara. Det låg dock utanför Gunnar Rundgrens rapportuppdrag.

Hälsa och pris

Beträffande hälsoaspekten finns en viss enighet om att det är bra att byta ut mättade fettsyror med enkelomättade och fleromättade. I det avseendet är rapsolja ett bra alternativ, liksom sojaolja och olivolja, medan palmolja, smör och kokosfett är sämre på den punkten. Halten av fettsyrorna omega-3 och omega-6 brukar också lyftas fram som hälsofördel och här ligger bland annat rapsoljan och sojaoljan ganska bra till.

Priset för oljorna och fetterna i livsmedel är också mycket olika. Tittar man på genomsnittspriser på matfett under en 25-årsperiod är det palmoljan, sojaoljan och rapsoljan som varit klart billigast, medan exempelvis olivolja och smör kostat 4–5 gånger mer.

Ekologisk rapsolja troligen ett bra val för många

Hur ska man då resonera när det gäller val av fetter i våra livsmedel? Den frågan går enligt Gunnar Rundgren inte att ge ett entydigt svar på. Det hela beror inte minst på vilka kriterier man själv prioriterar. Exempelvis finns kring palmoljan nackdelar med avskogning, men också fördelen att oljeskörden blir mycket stor och kräver mindre odlingsmark är andra oljeväxter. Många svenska konsumenter lägger troligen stor vikt vid miljö och annan hållbarhet, lokal produktion samt även en hälsosam sammansättning av fettsyror. För dem verkar ekologisk rapsolja vara ett bra val, men kanske inte det enda goda valet. Om man är mindre bekymrad över intag av mättat fett kan smör och andra animaliska fetter vara bra alternativ.

Regeringen gick nyligen ut med en handlingsplan för sin livsmedelsstrategi, med starkt fokus på ökad produktion, export och lönsamhet. Samtidigt finns där också ett mål för ökad ekologisk produktion i Sverige. Men handlingsplanen saknar de konkreta åtgärder som krävs för att detta mål ska bli verklighet och den är även helt otillräcklig för att vi ska kunna nå klimatmålen och rädda Östersjön. Det menar Artur Granstedt som är docent i ekologiskt lantbruk och koordinator för Östersjöprojektet BERAS.

Regeringens syfte med livsmedelsstrategin, som även alliansen står bakom, är ”att öka produktionen, bidra till en konkurrenskraftig livsmedelskedja, öka sysselsättningen, exporten, innovationskraften och lönsamheten samtidigt som relevanta miljömål nås”. I den lite mer specificerade handlingsplanen finns bland mycket annat ett inriktningsmål för det ekologiska – 30 procent av jordbruksmarken ska odlas ekologiskt år 2030 och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska då också vara ekologisk. De målen har dock inte alliansen ställt sig bakom.

Inga konkreta åtgärder

I handlingsplanen finns egentligen inte några skarpa åtgärder för ökning av ekologisk produktion och konsumtion. Jordbruksverket får i uppdrag att ta fram en åtgärdsplan i samverkan med andra parter.

Flera organisationer, exempelvis Ekologiska Lantbrukarna, Naturskyddsföreningen och Krav, är försiktigt positiva till att det nu finns mer av ett politiskt mål för det ekologiska. Men överlag efterlyser man mer konkreta åtgärder för att fler bönder verkligen ska ställa om till ekologiskt. De ekologiska ökningsmålen innebär en knapp fördubbling till år 2030. När det gäller ökningen av den ekologiska arealen konstaterar Ekologiska Lantbrukarna att målet innebär en något lägre ökningstakt än mellan år 2005 och 2015. Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, tycker inte helt oväntat att de ekologiska målen för offentlig konsumtion är för högt satta. Man är orolig för att det leder till ökad import snarare än inhemsk produktion.

Docent Artur Granstedt anser att målen för det ekologiska är för lågt satta och att det fattas väldigt viktiga delar i regeringens livsmedelsstrategi och handlingsplan.

– Man kör i stort sett på som vanligt enligt den konventionella linjen, och ovanpå det har man lagt ett mål för ökning av det ekologiska, som troligen drivits igenom av Miljöpartiet. Men regeringen gör detta utan att ha med de åtgärder som krävs. Om man går ut med sådana målsättningar måste man bland annat anslå resurser för omställning till ekologiskt. Annars kommer jordbrukarna inte att hänga med i en fördubbling av eko-arealen till år 2030.

Förutom en rad negativa miljökonsekvenser kommer detta, enligt Artur, även att leda till ökad import av ekologiskt istället för ökad svensk produktion och export som regeringen pratar så mycket om.

– Regeringen tycks ha uppfattningen att det som driver ökningen av ekologiskt enbart är efterfrågeökningen från konsumenter och offentlig upphandling. Men man måste även vara beredda att betala för miljövinsterna och man måste vidta åtgärder som hjälper jordbrukarna att ställa om till ekologiskt. Det behöver också finnas ordentlig utbildning i hur man bedriver ekolantbruk. Men detta finns inte med i handlingsplanen. Man säger heller inget specifikt om mer ekoforskning.

Mer kretslopp och minskad köttkonsumtion saknas i strategin

Det är främst två åtgärdsområden som Artur Granstedt anser saknas helt i regeringens handlingsplan: Mer kretsloppsjordbruk och minskad köttkonsumtion. Han anser även att det ekologiska jordbruket behöver inriktas ännu mer på verkliga kretslopp av lokala, förnyelsebara resurser. Det är ganska stor skillnad på ekologiskt och ekologiskt, och Artur menar att man bör införa skarpare ekokrav.

– Livsmedelsstrategin leder till fortsatt koncentration och business as usual, och detta sker tyvärr även inom ekojordbruket. Vi får allt färre men ännu storskaligare djurgårdar och allt större specialiserade växtodlingsgårdar som är geografiskt åtskilda. Uppdelningen mellan växtodling och djurgårdar har redan gått alldeles för långt.

Det här leder generellt till brutna kretslopp av växtnäringsämnen, vilket ger både en ökning av närsalter till Östersjön och en avsevärd klimatpåverkan. Det enda sättet att rädda Östersjön är, enligt Artur, att se till att de lokala kretsloppen fungerar bättre och att man bygger upp odlingsjorden med markvårdande växtföljder och vallodling.

Artur Granstedt föreslår att man inför ett statligt kretsloppsvillkor som ska uppfyllas för att få arealbidrag för ekologisk odling, dvs att EU-stödet blir hårdare villkorat. Det kan regering och riksdag besluta om. För det konventionella jordbruket vill han också se en återinförd konstgödselskatt och att den blir tillräckligt hög för att det ska bli intressant att istället använda stallgödsel i naturliga kretslopp. Pengarna från konstgödselskatten ska sedan återföras till jordbruket. Ett mer kretsloppsbaserat jordbruk är också mycket viktigt för klimatmålen.

– Vår klimatbelastning från maten måste minskas med 80–90 procent för att vi ska nå klimatmålen. Genom omställning till ekologiskt kretsloppsjordbruk kan man minska klimatpåverkan med 55 procent. Resten av minskningen kan man åstadkomma genom att minska köttkonsumtionen till den nivå vi hade på 1960-talet, dvs från dagens 85 kilo per person och år ner till 50 kilo.

– Nu säger man i livsmedelsstrategin att nötköttproduktionen ska öka, men att den ska vara mer betesorienterad, vilket i sig är bra. Men en ökning är fel väg att gå. Regeringen har uppenbarligen inte tagit ställning för behovet av minskad köttkonsumtion, trots att en hel forskarvärld säger att det är nödvändigt för att klara klimatmålen och att det dessutom är viktigt för folkhälsan.

Öka självförsörjningsgraden på riktigt

Livsmedelsstrategin och handlingsplanen har stark inriktning på att öka den svenska livsmedelsproduktionen och inte minst att öka produktiviteten. Enligt Artur betyder det att exempelvis korna ska mjölka mer, att kycklingproduktionen ska bli ännu effektivare, matgrödorna ska växa mer etc. Detta har man länge drivit på genom ökning av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel i jordbruket, importerat kraftfoder till djuren osv – dvs den gamla vanliga konventionella inriktningen.

– Dessutom är det man idag brukar kalla svensk produktion till betydande del baserad på importerade resurser som konstgödsel och fodermedel. Vår självförsörjningsgrad måste höjas på riktigt, dvs bli mer baserad på egna förnyelsebara resurser. Då minskar bland annat också vår belastning på klimatet. Idag har vi dock flyttat över en större del av vår egentliga klimatbelastning till andra länder. Det finns i praktiken ingen minskning av matens klimatbelastning i regeringens handlingsplan, säger Artur Granstedt.

Han menar att det här är för mycket av en renodlad produktionsstrategi där man bara gasar på, utan tillräcklig tanke på att verkligheten kring planetens gränser förr eller senare kommer ikapp oss.