I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn och antroposofisk medicin – författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige – följer nedan beskrivningen av våra kroppssinnen. Indelningen grundar sig på Rudolf Steiners föreställning om att vi inte bara har fem sinnen utan tolv, varav de fyra kroppssinnena utgör en egen grupp. Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Har du missat tidigare avsnitt i serien klicka här.

Våra kroppssinnen
Enligt Rudolf Steiner har vi fyra sinnen som i första hand förmedlar upplevelsen av vår egen kropp och hur den befinner sig i rummet. Dessa är livssinnet, beröringssinnet, rörelsesinnet och balanssinnet och beskrivs mer utförligt nedan.
Utöver dem finns sedan fyra sinnen som kan betecknas som perceptuella, eftersom de förmedlar kvalitéer i vår omvärld. Det är luktsinnet, smaksinnet, synsinnet och värmesinnet. Dessa kommer att beskrivas i följande avsnitt. Så även de så kallade högsta sinnena, som ger en upplevelse av koncept, om hur något i vår omvärld är skapat. Dessa är hörselsinnet, ordsinnet, tankesinnet och jagsinnet. Med dem upplever vi vår närvaro i tiden, till skillnad från de andra sinnena, med vilka vi upplever oss själva i rummet.
Det kommer att framgå ur det följande på vilket sätt en sådan ordning kan ses som berättigad och även vilka de sinnen är, som hittills inte ses som sinnen av vetenskapen.

Livssinnet
När vi går igenom de första fyra första sinnena av de tolv som Rudolf Steiner identifierade, finns det ett som här kallas för livssinnet. Det kan också kallas för ett kroppssinne. Det är inte känt eller benämnt som ett sinne i den konventionella anatomin och fysiologin, men väl känt för vår upplevelse. Det betecknar den helt basala förnimmelsen av kroppen som en helhet, en enhet. Om man observerar ett nyfött barn noga, kan man se att upplevelsen ännu inte finns. Olika kroppsdelar upplevs ännu inte som ”min kropp”.

Vi svarar instinktivt mot detta med att förstå att barnet behöver hållas och bäras och att det förlorar sig om det är ensamt för länge. Den grundläggande förnimmelsen av kroppen som en enhet ligger till grund för identifieringen med kroppen och den senare ”jag”-upplevelsen. Jaget är odelbart och man kan jämföra utvecklingen av livssinnet, med hur en orkester bestående av många olika instrument stäms på samma ton. Kroppens alla funktioner stäms till att bilda den enhet som är den mest basala sinnesupplevelsen i sinnevärlden: kroppen som jag, jag i mitt rum, kroppen som mitt rum. Livssinnet förmedlar, utöver det också en upplevelse av välmående, eventuellt även hunger och törst eller känslan av att vara pigg eller trött.

Det är viktigt att skilja mellan en sinnesupplevelse – att förnimma sin kropp – och det som fysiologiskt försiggår i kroppen. Det senare sker omedvetet. Det betyder inte att kroppen i dessa delar är ett objekt, men att de djupare fysiologiska processerna inte kan förnimmas. Vi vet inte hur vi förvandlar bröd till vårt kött och blod. Men när det sker på rätt sätt känner vi ett välmående. Vid sjukdom störs den grundläggande helhetsupplevelsen och något, som normalt ska ske i det omedvetna, bryter igenom livssinnets helhet. Vi kan fortfarande inte medvetet uppleva fysiologiska substantiella processer, men smärta och obehag förmedlar att något inte stämmer i kroppen. Smärta är en helt inre upplevelse, medan livsinnet är en upplevelse av kroppen som något som är nära, men ändå något ”yttre” i förhållande till det rent själsliga ”inre”. Upplevelsen av vår kropp med livssinnet är svår att renodla eftersom andra sinnesupplevelser ständigt försiggår samtidigt och är integrerade. Men för att förstå kan man försöka förhålla sig till upplevelsen av den rena kroppsliga existensen utan annat innehåll än just kroppen. I naturen kanske fjärilspuppan är ett exempel på ett helt i kroppen inneslutet liv.

Var finns organet för livssinnet? Det är inte helt klart, men enligt Rohen⁽¹⁾ är olika receptorer som kemo- och mekanoreceptorer djupt inne i organsystemen basen för förnimmelsen, med signaler till det autonoma nervsystemet med sina oändligt många små nervtrådar ända in på cellnivå. Här sker ett ständigt reglerande och ett utbyte av ”information” lokalt och i överordnande system över hela kroppen. Alla processer stäms samman och regleras i förhållande till olika aktiviteter. Till exempel ser det autonoma nervsystemet till att musklerna får mycket energi när vi är i rörelse – då vilar tarmarna och omvänt när vi äter. Detta nervsystem väger drygt tre kilo – alltså ungefär lika mycket som hjärnan. Det finns överallt, men mest i magen, och fungerar i stor utsträckning oberoende av hjärnan. Så slår till exempel hjärtat oberoende av hjärnan, medan andningen är beroende av den. Denna grundläggande ”spindelväv” som vävs runt våra inre organ kallas därför för autonomt. På några ställen i kroppen finns vissa centra med små nervknutar, som till exempel solar plexus i övre maggropen. Via ryggmärgen och Vagusnerven har hjärnan ett övergripande inflytande.

Ur ett medicinskt perspektiv är ett välutvecklat livssinne grundläggande för upplevelsen av identitet senare i livet. Det är en förutsättning för att kunna uppleva sitt ”jag” med bas i kroppen. Kroppen är min plats i rummet, den är jag. Störningar, med orsak redan tidigt i barndomen, kan leda till svåra psykiska sjukdomar. När man ser vikten av ett fungerande livssinne, kan nytt ljus falla på sjukdomar som t ex autism och även schizofreni. Där saknas det naturliga grundläggande stödet, som vi upplever i att förnimma kroppen som jag.

Men det kan också finnas lättare störningar och de är ganska vanliga. Man känner sig inte överens med sin kropp. Vem är ful och vem är vacker? Om man bortser från konventioner, hänger det faktiskt på hur man trivs med sin kropp, dvs upplever att den är, eller inte är, ett uttryck för den jag är. Jag har frågat många patienter om de upplever att de är vackra och lärt mig att svaret inte stämmer med konventionerna alla gånger. Det kan vara en fingervisning om livssinnet och den därpå vilande upplevelsen av identitet, även om den sistnämnda naturligtvis även bestäms av andra faktorer.

Vanligtvis vill den moderna människan både mer och annorlunda än vad som passar kroppen. Då uppstår stress som i sin tur belastar och stör det autonoma nervsystemet. Många symptom som ses vid t ex utmattningssyndrom beror på ett dysfunktionellt autonomt nervsystem: förstoppning eller diarré, högt blodtryck, hjärtklappning, oro, sömnstörningar, svettningar med mera. Med livssinnet öppnas en ny förståelse för vikten av att vid dessa tillstånd sträva efter att medicinskt hjälpa patienten att ”komma överens med sin kropp” och samtidigt arbeta på en grundläggande känsla av identitet.

Beröringssinnet
Nästa sinne är beröringssinnet. Huden är det största sinnesorganet och finns som yttre hud och inre slemhinnor. Huden har flera sinnesfunktioner, här behandlas nu bara beröringssinnet. Detta sinne förmedlar den helt grundläggande förnimmelsen av något som inte är jag, att det finns något utanför min kropp i rummet. Beröring innebär bokstavligen ett intryck på vår kroppsliga form och det är det vi förnimmer. Den kan vara på många olika sätt, men vi förnimmer intrycket: alltså oss själva i mötet med något annat i rummet. Beröring är grundläggande för upplevelsen av den egna gränsen och att något utanför mig verkligen existerar, är fysiskt reellt.

En viktig distinktion är att vi upplever intrycket som något gör på vår yttre eller inre hud. Upplevelsen är alltså nära vår kropp. Å andra sidan kan vi själva också kommunicera med vår aktiva beröring, förmedla vår kärlek eller vårt förakt i sättet som vi berör. Ett handslag kan vara ett möte med en annan människa som ger något till den andre, eller stöta bort den andre, vara kallt och ointresserat. Störst betydelse har beröringen för det lilla barnet, som upplever sig själv i trygga armar: världen och rummet är goda. Eller så saknar barnet den bekräftande och intima beröringen: världen och rummet är hotfulla. Dessa upplevelser skapar en grundläggande trygghet och tillit eller avsaknad av detta.

I huden finns organ för olika modaliteter i beröringen såsom tryck, hastighet och acceleration. Det är inte helt klarlagt exakt hur de små organen i huden och fria nervändar fungerar, men tydligt är att det handlar om dessa tre modaliteter och att de fångas upp på olika ställen i hjärnan. Hårsäcksnerverna är intressanta i sammanhanget eftersom de är känsliga för till exempel smekningar. Man kan få ”gåshud” av smekningar, men också indirekt av fruktan, dvs upplevelsen av att något i rummet utanför är hotfullt.

Det finns bredare aspekter av beröring som tillhör vår erfarenhet och som visar att beröring är mer än det omedelbara intrycket som något fysiskt gör på ett ställe på vår kropp. Man kan ligga på en sandstrand i behagligt solsken och känna sanden i ryggen, vindens smekningar över kroppen: en ganska bred, ofokuserad beröringsupplevelse. Plötsligt känner vi att en liten myra kryper på benet och genast blir uppmärksamheten fokuserad och uppmärksam. Det är som att den allmänna beröringskänslan fungerar som en ”svart tavla” för den specifika, rumsligt mer begränsade förnimmelsen, som ”skrivs” på den.

Än mer intressant blir det, när man ser till effekten av vår beröring på vår omgivning. Om man lånar en varm jacka av en älskad farfar när man fryser, så följer något av farfar med när vi tar på oss den. Det kan man tydligt förnimma. Om man skapar ett hem så ”fyller man ut det”. Det händer något med alla de ting som vi berör. De blir som en del av oss. Särskilt tydligt är det ofta med den egna sängen. Det är som att sängen och jag hör ihop. Vidare ”sprider sig” beröringen så att vi tydligt kan känna var pennspetsen berör pappret eller käppen stöter mot marken. Beröringssinnet kan således vara mycket noggrant på huden eller bete sig som att det ”flyter” ut i vår omgivning. Det förmedlar intryck och det gör intryck på det vi berör.

Goda erfarenheter av beröringssinnet, speciellt i tidig barndom, ger en känsla av trygghet; att livet bär, att man kan känna tillit, att man är säker. Det är sårbart och störningar, speciellt i tidig barndom, sätter djupa spår bland annat i relationen till andra människor.

Rörelsesinnet
Det som här betecknas som rörelsesinnet benämns i andra sammanhang som ”djupsensibilitet” eller på senare tid som ett sjätte sinne. Det handlar om förmågan att förnimma sin egen rörelse, var kroppsdelarna befinner sig i rummet och i vilket läge till varandra de har. Konstnärligt sett kan man jämföra en egyptisk skulptur med en grekisk: den egyptiska verkar uttrycka ett vilande i den egna kroppen med sitt omgivande rum, den grekiska tar steget till rörelse med ett stort intresse för hela muskelspelet, balans och uttrycket av rörelseglädje.

Bild vänster: Statyett som hittades i Tutankhamons (1341-1323 f. kr.) grav; ”konungen på pantern”, Kairo, Egyptiska museet
Bild höger: Hermes med Dionysosbarnet, 300-talet före Kristus, ev. av Praxiteles, Arkeologiska museet i Olympia, Grekland

Hos det nyfödda barnet ser man först reflektoriska rörelser, men mycket snart börjar barnet att öva för att behärska och uttrycka sig genom rörelse. Det börjar i ansiktet och ögonmuskulaturen. Efter cirka en månad visar barnet den första stora segern: det kan fästa blicken, behärska ansiktsmimiken och svara med det första underbara leendet. Rörelse är orsak till glädje över att kunna använda sin kropp till att förflytta sig, gå till det man vill ha, utföra handlingar, bli skicklig på olika sätt och att ge uttryck för själen i minspel, gester och dans. Här finns utrymme för mycket övande, ansträngning och glädje över uppnådda mål.

Djupsensibilitet förmedlas av små muskelspolar och senspolar. De är mekanoreceptorer, dvs registrerar förkortning och förlängning av fibrerna. Vi kan förnimma muskelspänning, men ganska otydligt, däremot är förnimmelsen av vinkeln i en led mycket känslig. Man kan känna skillnader på mindre än en grad. Vi kan göra oss en statisk eller rörlig bild av hela kroppens ställning och rörelser och denna bild kan övas upp. ”Djupsensibiliteten” eller rörelsesinnet gör att vi kan ”se” oss själva och vårt eget rum, samtidigt som vi uppfattar oss i rummet. Rörelse förhåller sig alltid till rummet och till tyngdkraften. I rörelsen kan vi något om den egna kroppen och omgivningen som det lilla barnet måste öva upp! Fötterna skall ned och huvudet upp, rumsriktningarna begripas, rörelser i rummet uppfattas och rörelsemönster övas upp. Nya färdigheter kräver en rörelsebild och repetition. Det är som när man ska lära sig spela ett musikinstrument: först när man tekniskt kan spela stycket, finns det fulla utrymmet för att uttrycka vad som ligger i musiken. Först när man kan kroppen i rummet, finns möjlighet till det individuella uttrycket i rörelsen som hantverk, konst och akrobatik.

Rörelsesinnet uppfattar även rörelser i omgivningen. Det kan vara att man bara märker att någonting rör sig, men med mer övning känner man igen ett träd på sättet det rör sig i vinden och en fågel på sättet den flyger. En person kan man känna igen på dess rörelseuttryck på ganska långt håll, ofta innan man riktigt ser vem det är. Här integreras synintrycket med de fina ögonrörelserna som ögonmusklerna skapar, när de följer en rörelse i yttervärlden.

Rörelsesinnets själsliga sida är ansträngning och övning, följd av säkerhet – även självsäkerhet – glädje och frihetskänsla. Ur ett medicinskt perspektiv är det åter intressant att tillämpa ett perspektiv på rörelsesinnet på vissa sjukdomstillstånd. Tydligast är sambandet mellan förlusten av lusten att anstränga sig och av glädje vid depression. Vid vissa svårare depressioner observeras först en förlust av ansiktsmimiken, där uttrycket genom minspelet försvagas. Sedan försvinner lusten att röra sig och i värsta fall kan patienten helt förstelnas, ett tillstånd som kallas för stupor. Samtidigt upplevs en känsla av tyngd i både kropp och själ. Den visar hur rörelsen är en ständig seger över tyngdkraften och framkallar glädje. När lärkorna stiger i skyn kan ingen undgå glädjen i deras kvittrande. Vid depression tydliggörs detta samband mellan rörelse och glädje, respektive förlusten av rörelsen.

Men det finns många fler sjukdomar som drabbar rörelseförmågan och där det kan vara fruktbart för terapin att söka orsaker och samband i en bredare kontext: vad är det som förhindrar uttrycket av det inre genom det kroppsliga och omvänt – hur påverkas det inre av rörelsehinder?

Balanssinnet
Balanssinnet behöver komplettera rörelsesinnet för att kunna utföra den egna rörelsen i det tredimensionella rummet och inte minst i förhållande till tyngdkraften. I innerörat finns balansorganet med de tre båggångarna som står i rät vinkel till varandra. De mynnar ut i var sin lilla utvidgning, ampullen, där själva sinnescellerna finns. I båggångarna är de tre rumsdimensionerna representerade. När vi rör oss åt något håll, rör sig lymfan i båggångarna genom sin tröghet åt motsatt håll vilket leder till en retning av sinnescellerna. De har nämligen små hår som böjs som sjögräs i vågorna när lymfan rör sig över dem. Den ”upplevelsen” förvandlas till en nervimpuls i sinnescellerna.  Dessa ständiga små vågrörelser förmedlar den dynamiska rörelsen i rummet. I de två små säckarna (utriculus och sacculus) finns små ”stenar” som direkt ligger på sinnescellerna där. Stenarna har ett förhållande till tyngdkraften och ger alltid signaler om kroppens läge i förhållande till jordens tyngdkraft. Därmed delas alltså balansen i kroppens rörelser upp i två komponenter: en statisk i säckarna och en dynamisk i båggångarna.

Bilder ur J. W. Rohen: Den mänskliga organismens morfologi

Innerörat med balanssinnet och hörselsnäckan ligger djupt inne i skallen som i en liten grotta. Den befinner sig i kroppens hårdaste ben, klippbenet. När man nu ser på båggångarnas läge i klippbenet, så är de vinklade i 45 grader mot kroppens och det yttre rummets tre rumsliga dimensioner.

Bild ur J. W. Rohen: Den mänskliga organismens morfologi

Det är något som väcker frågor! Varför avbildas inte rummet i sina tre dimensioner så som de är i kroppen och i rummet? Det visar på en princip som kommer att bli allt tydligare när vi kommer till de högre sinnesorganen: för att kunna hålla balans i rummet räcker det inte med att avbilda det. För att medvetet kunna uppleva balansen måste vi först avgränsa oss mot det yttre rummet. Vinkeln på 45 grader indikerar en viss emancipation från det yttre rummet: det avbildas ”fel”, men uppfattas rätt!

Avgränsningen sker också genom att balansorganet delar upp rummet i sina tre dimensioner i två organ. Till det kommer uppfattningen av det statiska förhållandet till tyngdkraften i egna organ. Varför är det viktigt med denna komplicerade process? Den visar på en analytisk princip i sinnesorganet där varje kvalitet i rummet har sitt eget ställe att förnimmas. Signaler från de olika sinnescellerna skickas till hjärnan. Det gåtfulla är att det inte finns något ställe i hjärnan, där komponenterna sätts samman till en helhet. Ändå upplever vi helheten av att kunna hålla balansen, när vi står upprätt och när vi rör oss i yttervärldens rum och tyngdkraft. Detta kräver att vi är vakna.

Carl Milles (1875-1955), Millesgården, Lidingö, Stockholm

Balanssinnet måste övas upp, särskilt under tidig barndom. Ingen kan undgå att se, vilket intensivt övande barnet visar i sina försök att stå och gå och sedan utveckla många andra färdigheter som kräver balans. Akrobatik fascinerar inte minst genom det utvecklade balanssinnet. Om man ser en människa gå på en lina eller hålla flera bollar i luften är det helt tydligt att balansen innebär en hög grad av närvaro i kropp och själ. Det kräver att vara i balans, inte bara kroppslig balans, utan även inre närvaro och koncentration samt en närvaro i rummet. I förlängningen av ett utvecklat balanssinne uppnås även inre själslig balans och inre ro.

När balanssinnet drabbas av sjukdom, märker man hur viktigt det är. Rummet snurrar och intensiva symptom på yrsel och illamående uppträder. Det går inte längre att föra sig i rummet. Men balanssinnet spelar en roll även vid andra sjukdomar. Det kan störas av andra kroppsliga orsaker eftersom det är starkt integrerat med ögonrörelserna och seendet, djupsensibiliteten och annat, men det kan också vara psykisk ohälsa, som till exempel vissa former av ångest, som åtföljs av störningar i balanssinnet. På det själsliga planet är då den inre balansen störd och det går inte att skapa en jämvikt mellan den yttre världen och den inre världen. Vid ångesttillstånd kan man ofta se ett försvagad fysiskt balanssinne och enkla balansövningar kan vara till stor hjälp för att minska ångesten. Om man är närvarande i sin kropp och i rummet, minskar ångesten. Förutsättningarna för att komma till ro och att känna tillit förbättras.

Balansövningar kan också vara ett viktigt pedagogiskt verktyg. Det har jag övertygat mig om under mina ca 25 år som skolläkare. Jag såg skickliga lärare göra balansövningar med barnen innan lektionen skulle börja: de skulle pröva att gå på lina, de lyfte och balanserade varandra, de lekte med flera bollar med mera. Till min stora förvåning var det ingen oro kvar när lektionen började. Barn med neuropsykiatriska störningar kan ha stor glädje av sådana övningar, men det är viktigt att övningarna utmanar balansen, inte bara skickligheten. Det finns alltså ett viktigt samband mellan en god fysisk balans, särskilt i barndomen, och den själsliga balans som också innebär förmågan till närvaro, ro och uppmärksamhet.

Kroppslig och psykisk hälsa
Dessa fyra sinnen benämns alltså som kroppssinnen. De har en stark komponent av egenvarseblivning – av att känna sig hemma i kroppen och i rummet. Deras utveckling är samtidigt djupt betydelsefullt inte bara för den kroppsliga, utan även för den psykiska hälsan. Det är viktigt att dessa sinnen utvecklas fysiskt under barndomen – då med lek och glädje, eftersom samspelet mellan kropp och själ grundläggs då. Senare uppträder de mer själsliga aspekterna som starka och ofta varaktiga tillgångar eller problem. Det är därför en viktig pedagogisk uppgift, att se till att dessa sinnesfunktioner får utrymme att utvecklas: att man får känna sig bekräftad i sin kropp, att få beröra och bli berörd, att öva rörelse och balans – helst i naturen som är det naturliga rummet. Identitet, tillit och förtröstan, livsglädje och inre balans är viktiga frukter av detta tidiga övande, som barnen helt naturligt söker sig till. Brist på identitet, otrygghet och hjälplöshet inför mötet med världen och andra människor, osäkerhet och nedstämdhet samt oro, ångest och inre obalans kan i detta perspektiv ha ett samband med en bristfällig utveckling av dessa sinnen i framför allt tidig barndom.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 46 2022

Ursula Flatters

Referenser

⁽¹⁾ Rohen, Johannes, professor i anatomi: Den mänskliga organismens morfologi (Morphologie des menschlichen Organismus, 2002), på svenska 2008, ISBN 9185047-31-7, sid 257-313.

I en serie artiklar kommer vi på Ytterjärna forum belysa frågor såsom hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin. Texterna är författade av Ursula Flatters, leg läkare, specialist i allmänmedicin och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige.

De första avsnitten bygger på Rudolf Steiners sinneslära, där han föreställde sig – inte bara fem – utan tolv sinnen! För Ursula Flatters har detta synsätt utgjort grunden för att bättre förstå människan som helhet.

Här kommer den första inledande artikeln om sinnena och texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att utgöra olika avsnitt i en bok som ges ut under 2023.

Om våra sinnen

Josef Beuys(1)

Som människor relaterar vi till omgivningen genom våra sinnen och temat i detta kapitel är kunskapen om verkligheten och hur man kan komma till ett omdöme om existensen av det som omger oss.

Vi brukar tala om fem sinnen och ibland ett sjätte sinne. De fem är beröring, lukt, smak, syn och hörsel. På senare tid har man börjat tala om ”djupsensibiliteten” som det sjätte sinnet, som förmedlar till oss var kroppen befinner sig i rummet, om våra muskler är spända eller avspända – med andra ord hur vi rör oss i rummet. Vi vet genom detta sinne var lemmarna befinner sig och vilken rörelse de utför.

Rudolf Steiner (2) var mycket intresserad av sinnena. Redan 1909 talar han om tio sinnen, men 1917 har de blivit tolv, särskilt beskrivna i hans bok om själens gåtor. Där och i senare föredrag presenteras en ordning och en helhet av sinnena, som är helt unik och som erbjuder mycket att arbeta med och forska i.

Innan jag presenterar alla tolv sinnena och deras ordning vill jag filosofera lite om livet med våra sinnen i allmänhet. Det är många frågor, gåtor och närmast mirakel som visar sig när man fördjupar sig i sinnenas betydelse för att vi kan uppleva den egna kroppen och relatera till olika kvaliteter i omvärlden. Sinneslivet är helt fundamentalt för självupplevelsen och för vår uppfattning om vad världen är.

Vi är i hög grad varseblivande väsen, men är också själva föremål för varseblivning. I varje fall för andra människor och djur och kanske också för växter? För jorden vi går på? För himlen som omger oss? Är allt som omger oss, och inte uppenbarligen har ett medvetande, endast objekt som inte märker att vi berör, ser, hör och smakar dem? Vanligtvis antar vi att det är så, men jag vill ändå ställa frågan. Om man jämför naturen som helhet med vår kropp som en egen värld, så har vi delar i vår kropp som vi inte kan varsebli och som inte i sig själva kan varsebli. Det gäller skelettben, hjärnan med mera, men de är ändå del av vårt kännande väsen.

När jag var liten, läste jag en bok om en indisk flicka och där fick jag lära mig att man inte ska lukta på en blomma som man vill ge bort. Den skulle inte längre vara en bra gåva, eftersom man genom att lukta på den hade tagit något ifrån den och också präglat den genom sin relation till den. En stor fråga är alltså om det händer något med världen genom att den varseblivs och upplevs och om vår relation till naturen också innebär en omvänd relation från naturen till oss?  Jag tänker inte bara på djur, där det är uppenbart, utan på hela vår omgivande värld.

En annan ofta ställd fråga är om världen faktiskt finns så som vi upplever den? Man kan till exempel undra om färger egentligen finns eller om vi bara upplever dem, eftersom det är ögonen som förmedlar färger till vårt medvetande? Det är en fråga, som egentligen inte kan ställas på detta sätt, eftersom vi endast kan beskriva oss själva och världen utifrån sinneserfarenheten, som även inkluderar egenvarseblivningen. Vårt medvetande är beroende av att vara en del av den värld som sinnena förmedlar till oss.

Frågan om en ros är röd måste då ställas på samma sätt som om jag har en kropp eller inte. Vi befinner oss med vår kroppslighet i samma värld som det som den förmedlar. Förnimmelsen av vår egen kropp är av samma karaktär som förnimmelsen av att rosen är röd. Men att fråga sig hur man kan uppleva kroppen, rosens färg och smaken av ett äpple är relevant därför att alla erfarenheter, som vi gör som kroppsliga väsen, är beroende av sinnen. Frågan är också hur alla olika sinneskvaliteter når vårt medvetande så att vi kan skapa en enhetlig världsbild? Jag skrev ”skapa”, eftersom sinnena var för sig endast förmedlar vissa aspekter av denna världsbild.
Hur går det till?

Sinnevärlden, fenomenologin och naturvetenskapen
Vi uppfattar faktiskt ett helt landskap omkring oss med rörliga djur, fågelsång, värmeförhållanden osv på ett ögonblick, utan att medvetet behöva sätta ihop alla enskilda intryck. Vi uppfattar också landskapet med alla detaljer utanför oss – inte som en bild i huvudet liknande en föreställning – utan vi uppfattar att landskapet ÄR där ute, att vi med vår kropp ÄR i det. Sådan är vår omedelbara upplevelse av denna ”värld” och den ska här i fortsättningen betecknas som vår ”sinnevärld”, i likhet med allt det som kan erfaras genom sinnena.

Sinnelivet är också helt avgörande för vår sinnesfrid eftersom det försäkrar oss fortlöpande om förutsättningarna för vår kroppsliga existens och för omvärldens existens. Vi upplever jorden lugn och trygg under våra fötter. Solen går upp på morgonen och drar sin ban över himlen tills den försvinner under horisonten på kvällen. Då lyser stjärnorna i fjärran och vi känner igen deras konstellationer. Årstider växlar, tiden går sin gång där barn växer upp och gamla dör. Allt har sin gång mellan gränserna födelse och död, början och slutet av livet i sinnevärlden. Det vi upplever är högst verkligt för oss, för djuren och för växterna. Maskrosen börja växa på våren, den blommar i maj och öppnar och stänger sin blomma med solens lopp. Bina vaknar när det blir tillräckligt varmt och drar sig tillbaka när höstens kyla kommer. Vi är integrerade och delaktiga i naturens liv med kropp och själ. Vi litar på vår upplevelse av naturen och skulle uppleva en apokalyptisk ångest om till exempel solen inte skulle gå upp när den ska göra det.

Sedan renässansen finns dock en spricka i vår sinnestillvaro. Vi har fått lära oss att det vi upplever objektivt sett inte är sant: jorden är inte stilla under våra fötter, utan den flyger med hög hastighet runt solen. Solen rör sig inte över himlen utan står still. Stjärnorna som lyser finns delvis inte eftersom de är så långt borta att ljuset vi ser är flera miljoner år gammalt. Den röda färgen är objektivt sett en bestämd våglängd av ljuset. Den fasta stenen är egentligen en mängd atomer som huvudsakligen består av mellanrum. Inom kvantfysiken är tiden relativ, liksom närmast hela den materiella verkligheten.

Efter de stora upptäckterna under renässansen kunde filosofen René Descartes⁽³⁾ gå så långt att han beskrev sinneserfarenheter såsom färg och smak som illusioner, medan kunskapen uppstår i tänkandet. Han är känd för sin dualism, som innebär en delning mellan objekten som utsträckning i rummet och tänkandet helt skilt från detta. Dualismen innebär ett radikalt förnekande av kroppens erfarenheter för kunskapsbildningen i tänkandet. Descartes är en rationalist, som lägger grunden för den moderna naturvetenskapen.

Kunskapen uppstår alltså inte genom sinneserfarenheten, utan genom tänkandet. Till följd av detta kom kvantitativa mått, som kan tas med mätinstrument och därmed objektiveras, att kallas för fakta.  Naturvetenskapen kom att eftersträva förklaringar baserade på mätbara fakta. Dessa ligger ofta bortom den subjektiva sinneserfarenheten. Man måste där komma ihåg att den kvantitativa vetenskapen, samtidigt som den försöker ”objektivera” det man kan erfara subjektivt och kvalitativt med sina sinnen, ändå inte kan lämna sinnevärlden eftersom alla experiment görs i den. Om man till exempel vill visa att färger är olika långa ljusvågor, måste man med sina sinnen avläsa ett mätinstrument. Man måste med sina ögon titta i ett elektronmikroskop osv. Det betyder i praktiken att man fortsätter att lita på sina sinnen.

I början av 1900-talet började Edmund Husserl⁽⁴⁾ utveckla en fenomenologisk metod där man inte eftersträvar en teoretisk förklaring av sinnesupplevelser, utan en noggrann beskrivning av dem. Fenomenologi betyder att man vill lära av erfarenheten direkt, beskriva noga, men inte förklara den genom kvantitativa mätningar.  Man ville fördjupa sig i grunden för den subjektiva erfarenheten och dess samspel med sinnevärlden med dess skiftande mönster och rytmer. Rigorösa vetenskapliga metoder utarbetades för att beskriva hur världen kommer till medvetande i människan och därmed hoppades Husserl kunna skapa en erfarenhetens vetenskap som grund för all vetenskap, eftersom ingen vetenskap kan utesluta erfarenheten. Även den mest abstrakta och kvantitativa vetenskapen söker förklaringar av just fenomen och dessa baseras i sin tur på sinnesupplevelser, dvs erfarenhet. Finns det alls något som säkert bara är objekt? Måste inte hänsyn alltid tas till hur observatören relaterar till objektet? Det går för långt att här gå in på de observationer som beskrivs inom kvantfysiken kring samspelet mellan observationen och observatören. Det är fullt tillräckligt att ställa frågan i förhållande till den omedelbart kända sinnesupplevelsen.
Vad händer med vårt dagliga ”vara” i vår sinnliga kropp i sinnevärlden, när vi samtidigt lever med förklaringar som ligger långt ifrån våra egna omedelbara erfarenheter? Vad kan en fenomenologisk vetenskap bidra med?

Till en början kan man konstatera att den moderna naturvetenskapen, i sin strävan efter att vara objektiv och faktabaserad, har hamnat i ett analytiskt synsätt utifrån hypotesen att förklaringen av fenomenen måste ligga i dess minsta beståndsdelar. Naturen antas vara byggd av byggstenar, av delar som skapar alltmer komplicerade strukturer. Upptäckten av ytterligare kvantar av ”icke-materia” styrker nu bilden av vad världen egentligen är. Delarna går inte att se, smaka på eller beröra, men i experimenten finns fullt sinnliga utslag av dem i mätinstrument. Ytterst komplicerade formler och teorier förklarar vår värld bortom vår omedelbara erfarenhet. Att förklara helheter ur delarna innebär en reduktionistisk metod. En ros definieras av dess beståndsdelar.

Fenomenologin vill däremot stanna kvar och vara mycket mer uppmärksam på den omedelbara erfarenheten i hela sin komplexitet och beskriva den. När naturvetenskapen kräver tankeskärpa och teknik kräver fenomenologin närvaro och förmågan att beskriva. Hur påverkar dessa olika metoder våra sinnesupplevelser? Naturvetenskapen eftersträvar objektivitet och naturen liksom människokroppen blir med denna metod till objekt. Inte nog med det! Konsekvensen av det naturvetenskapliga tänkesättet är att världen och människan blir till mer eller mindre programmerade maskiner. Inom naturvetenskapen är också upplevelsen av subjektivitet följden av ett genetiskt program även om medvetandet självt inte kan förklaras. Naturvetenskapen har lett till en deterministisk och mekanistisk syn på verkligheten, den är nu dominerande och har också lett till en fantastisk, framför allt teknisk utveckling. Teknikprodukter har i rask takt tagit vår uppmärksamhet från den omedelbara upplevelsen av den levande naturen till dataskärmar, mobiltelefoner och kanske i stället filmat material om naturen.

Maurice Merleau Ponty⁽⁵⁾, fenomenolog, något senare än Husserl, kommer till beskrivningen av en ”levd kropp” i sin ”livsvärld” och menar att intellektet i grunden baseras på en kreativitet, som utspelas i det omedelbara mötet mellan vår sinnesupplevelse och sinnevärlden. Vårt liv i den innebär inte passiva ”intryck” och reaktioner på detta möte, utan erfarenheten av världen genom en sorts pågående ”dialog”.

Den naturvetenskapliga synen dominerar i vår tid och därmed har det uppstått en djup spricka mellan det vi kan erfara med våra sinnen, dvs vår egen ”livsvärld”, och de naturvetenskapliga teorierna eller tolkningarna, som inte går att uppleva med våra sinnen. Hur hanterar vi detta? Vad hände med sinnelivet när dessa naturvetenskapliga tolkningar ger en verklighetsbild som inte går att uppleva? Vad händer med vårt förhållande till naturen när den görs till objekt, begriplig för tanken, men inte för erfarenheten? Vad händer med vårt förhållande till oss själva? Men kom ihåg att även de mest ”osinnliga” tolkningarna av världen bygger på fenomen, alltså sinnliga erfarenheter.

Isiga knoppar på ekkvist, foto privat

Det uppmärksamma sinnet
Under en resa till Australien besökte jag med en vän Uluru, den urgamla röda klippan i öknen i centrala Australien – en helig plats och centrum för urbefolkningen, aboriginerna. Detta folk har levt i Australien i minst 40 000 år, möjligen 70 000 år utan att förstöra något. För dem är hela naturen besjälad och även förfäderna lever där. Barfota vandrade de genom öknen och sjöng sina vägar, hittade mat och medicin och vårdade sitt land genom att bland annat anlägga små kontrollerade bränder. De var förvånansvärd friska när västvärlden först kom i kontakt med dem.

Öken, Australien nära Uluru, foto privat

Jag har aldrig tidigare upplevt en plats med sådan intensiv stämning. Det var sommar, hett och stilla, med skogsbränderna rasande på östkusten. Tystnaden i öknen var så intensiv att man kunde ”höra” den. Naturen var så mäktig, så talande och samtidigt kunde man inte undgå att platsen utstrålade en stark spiritualitet. Vad hände här mellan människor och natur?

Liksom för alla urbefolkningar på jorden är relationen till omvärlden präglad av uppmärksamma sinnen. När vi satt länge i skymningen vid den röda klippan var det som om de egna sinnena väcktes till nytt liv. Allt badade i en underbar tät värme: den röda torra klippan, de små gröna eukalyptusträden och ökenekarna, prasslet från ett djur och ropet från en fågel hördes ibland i tystnaden. Det var som om stillheten ville börja berätta om sedan länge gångna tider.

För urbefolkningen är det helt säkert så, att inte bara människan ser och förnimmer, utan den besjälade naturen ser och förnimmer tillbaka. Att leva är att ta del av och vara en del av ett stort sammanhang. Man upplevde inte sin upphöjdhet över naturen, utan sitt beroende, sitt ”vara i” och visste att tacka den eller att acceptera dess ibland förödande krafter. Jag försökte försätta mig i hur det är när man inte äger ett hem, inte läser böcker och tidningar, inte får nyheter eller andra förklaringar till det man upplever. All uppmärksamhet går i stället hela tiden till den omedelbara relationen till naturen och andra människor! Minnet lever vidare i berättelser och sånger som också förmedlar kunskap och etiska regler. Det är svårt att föreställa sig ett sådant liv för en västerlänning, men det har levts i kanske 70 000 år.

I sin bok “The spell of the sensuous” beskriver David Abram⁽⁶⁾ betydelsen av alfabetet som en fonetisk skrift. Det etablerades i Grekland under 400 – talet före Kristus. I Platons⁽⁷⁾ Phaedron låter han Sokrates diskutera verkningarna av det skrivna ordet på människans kunskap och bland annat hennes minne. Sokrates undervisade genom dialoger och uppmanade till reflektion, ett slags kritiskt förhållningssätt, som inte fanns i den gamla episka berättelsen med sina rytmer och refränger som ännu lever i Homeros⁽⁸⁾ stora episka berättelser Iliaden och Odyssén. Det är något helt nytt att reflektera! Platon skrev sedan sin filosofi på papper med hjälp av bokstäver – inte bilder och tecken – och förstod att detta bevarande av tankar, möjligheten att reflektera över det man själv tidigare hade skrivit, skulle förändra världen. Abstraktionen blev möjlig, idéerna var det verkliga, inte deras varierande uttryck i naturen.

Den fortsatta, framför allt västerländska vetenskapliga utvecklingen innebar ett fjärmande från mycket av den omedelbara sinnliga samvaron med naturen. Det blev inte fenomenet i sig som gav kunskap, utan förståelsen av lagbundenheter bakom det. Man kan konstatera att naturen mer blev till ett objekt, dött och utan känsla, och människan som upphöjd över den. Därmed kunde också exploateringen börja, utan att man behöver fråga eller tacka någon, eftersom ingen själ längre fanns i landskap, blommor och stjärnor. Vi talar i stället om ekosystem.

Den frågan kanske kommer upp när vi sitter på en varm sten nära en sjö en sommarkväll och ser på solnedgången. Det kan vara en stund som fyller oss, tillfredsställer och läker. Vi märker då, hur vi återintegreras, märker hur djupt vi hör samman med vår värld till kropp och själ. Jorden är människans hem.

När jag nu går in på sinnena, är det mest för att fördjupa frågeställningar och för att introducera bidrag från en antroposofisk människosyn, som i sig är full av frågor, och från min bakgrund som läkare. Sinneslivet är så omfattande och har så många infallsvinklar att det endast är några få som kan antydas här. Det finns mängder med vetenskapliga, filosofiska, konstnärliga och etiska frågor, som ligger utanför ramen för denna bok.

Tolv sinnen – kan de finnas?
Vad är den mest basala upplevelsen som sinnen kan ge och vad är den högsta? Här presenteras nu tolv sinnen och hur de är ordnade och relaterar till varandra och sinnevärlden. I bilden finns en cirkel där sinnena presenteras i nummerordning enligt Rudolf Steiner⁽⁹⁾, men med några kompletteringar.

Innerst i cirkeln finns till exempel ordet ”smärta” – smärtupplevelsen finns inte med bland sinnena, men är en förutsättning för sinnesupplevelsen. Vid smärta blir något i kroppen medvetet på ett obehagligt sätt. Smärtan säger att något inte står rätt till. Smärtan riktar uppmärksamheten från yttervärlden till vår kropp. Den är en känsla som vi upplever med kroppen. Om smärtan blir intensivare tar den mer och mer av uppmärksamheten och till slut all uppmärksamhet. Känslan av att bli sammanpressad leder till behovet att skrika eller till att uppbringa en stark koncentration. Till slut kan medvetslöshet inträffa och man svimmar. Det är i detta sammanhang ingen sinnesupplevelse, utan en urkänsla som en själ, ett medvetande, lider när dess identifikation med kroppen förstärks och friheten att kommunicera och ”förstå” hotas. Men denna urkänsla är, som vi kommer att se, en grundläggande förutsättning för sinnesupplevelsen.

Cirkeln av sinnena är enligt Rudolf Steiner, smärta och de röda cirklarna har författaren lagt till.

Som en metafor kan varje sinne ses som ett sår, som i stället för att läkas med ett ärr, blir till ett ”instrument”, som yttervärlden får spela på – där den får verka in. På alla andra ställen i kroppen upplever vi smärta om påverkan eller intrång sker. I sinnesorganen får ett gränsöverskridande och särskilt möte mellan ”mig” eller ”min kropp” och min ”värld” ske. Där leder intrånget inte till smärta utan till en möjlighet att få kunskap och upplevelser.

Jag kan ta ett konstnärligt perspektiv och se på ögonen. De är glasklara kulor som ligger i sina benhålor helt i kroppens periferi. Ljuset från yttervärlden faller in och något kommer ut: det är att se rakt in i en människas själ när man tittar i ögonen, speciellt när också motparten riktar sin blick mot oss. Små barn före ett-års-åldern har den speciella långa uppmärksamma blicken som kan beröra oss så djupt. Länge och med en obruten uppmärksamhet kan de se på en människa, innan ett leende bekräftar att upplevelsen är god eller gråten kommer. Alla vet att barnets själ då ligger helt öppen och att man inte kan se på barnet med en fokuserad blick lika länge utan att störa det.

Den glasklara kulan skyddas av ögonlocken. Konstnärligt kan man se ”skåran” mellan övre och nedre ögonlocket som ett sår, som öppnar för en insyn i det inre av en kroppsdel.

Ögat och blicken hos ett barn och en äldre människa

Ögonen är också organet där tårarna rinner när vi upplever lidande och där glädjen tydligt syns när ögonen ”strålar”. Något inre ligger helt öppet. Såsom snäckor kan skapa pärlor när de såras, är ögat skapat som en levande kristall ur ”såret”, som uppstår där ljuset tränger in.

Den mindre röda cirkeln i den schematiska bilden har orden ”ångest, fruktan”. Det är också känslor som uppträder till följd av identifieringen med kroppen. Dessa begrepp är urbildligt känslan av att kunna förlora sin kropp, att dö. Ångest och fruktan är på det själsliga planet motsvarigheter till smärta. Det är mycket meningsfulla känslor i farliga situationer, som är kopplade till drifter för överlevnad. Det är grundläggande existentiella känslor, inte sinnesupplevelser.

Vid den stora röda kretsen på illustrationen står ordet ”skam”. Det refererar till en grundläggande etisk känsla. Medan vi bleknar vid ångest, rodnar vi när vi skäms. Denna grundläggande känsla finns närvarande från den tiden i vårt liv, där vi har lärt oss beteckna oss själva som ”jag”, vilket också är den tid då vi börjar kunna minnas medvetet. Rent fenomenologiskt, finns skamkänslan eller en ”etisk” känsla närvarande i alla våra upplevelser. Det är gåtfullt och väcker frågor, men utan tvivel värderar vi oss själva i våra upplevelser. Skam kan vi känna även om vi inte vill och rodnaden kan kännas pinsam. Skammen går inte att dölja! Skam är en existentiell känsla som indikerar att vi är etiska väsen, att vi refererar till något andligt som inte är givet i sinnevärlden, utan i oss själva.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 43 2022.

Ursula Flatters

1. ‎ Volker Harlan: Was ist Kunst? Werkstattgespräch mit Beuys, tyska, förlag Urachhaus; 8:e utgåvan 2021, ISBN-10 : ‎ 3878384823, ISBN-13 ‏: ‎ 978-3878384823
2. Steiner, Rudolf: Von Seelenrätseln, Kapitel: Über die wirkliche Grundlage der intentionalen Beziehungen, 1917, Rudolf Steiner Verlag, ISBN 978-3-7274-0210-4
3. Descartes, René: Betraktelser över den första filosofin, 1641, svensk översättning av Konrad Marc-Wogau i René Descartes: valda skrifter, Förlag: Natur och Kultur, 1990.
4. Husserl, Edmund (1859-1938): Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi, 1913; Svenska: 2004, ISBN 9789172350328
Husserl: De europeiska vetenskapernas kris och den transcendentala fenomenologin (Die Krisis der Europäischen Wissenschaften und die Transzendentale Phänomenologie, 1937), Springer, Netherlands,del 1: ISBN 978-94-010-1336-9.
5. Merleau Ponty, Maurice (1908-1961): Phenomenology of perception (Phénoménologie de la perception, 1945), övers. Colin Smith, London and New York, ISBN 0-203-99461-2 Master e-book ISBN
6. Abram, David : The spell of the sensouous, Vintage Books Editions, 1977, 2017, ISBN 978-0-679-77639-0. Sid 109-115
7. Platon (428-348 f.c.): Phaedrus, Cambridge University Press, ISBN: 9780521612593
8. Homeros är den som i alla tider stått som författare till dom två mästerverken, Iliaden och Odyssén. Homeros levde enligt modern forskning troligen på 700-talet f. Kr.
9. Steiner, Rudolf (1861-1925): Människans tolv sinnen (Die zwölf Sinne des Menschen in ihrer Beziehung zu Imagination, Inspiration und Intuition, 1917, GA, 169), Wrå Förlag 2003, Art. Nr. 169716

Organisationen ”The Council of European Grandmothers”, som arbetar för en välmående jord att lämna vidare till kommande generationer, kommer att hålla sitt rådslag i Ytterjärna, söder om Stockholm helgen före midsommar. Mötet skulle ha genomförts 2020, men sköts upp på grund av pandemin. Fredag – måndag 17 – 20 juni skall det bli av på riktigt! Lördag och söndag den 18 och 19 juni är det offentliga delen av Rådsmötet. Det blir ett öppet råd för alla intresserade i Sverige, som vill vara med i samtalet om framtiden.

– Rådsmötet ska handla om att tillsammans sätta ljus, förstoringsglas och fokus på det som är viktigast att göra just nu för klimat, näringsliv, djur, natur och människor – för allt liv på jorden, säger Madeleine Söderström, Grandmother Sverige och en av initiativtagarna till konferensen.
– ”Liv – vad behöver omsorgen om liv på jorden nu?!” är temat för rådsmötet. Vi behöver ta beslut för flera generationer framåt bortom årsbudgetar och mandatperioder.

”Council of European Grandmothers” bildades för sju år sedan med inspiration från bland annat ”International Council of Thirteen Indigenous Grandmothers” – en sammanslutning av 13 kvinnor från olika ursprungsbefolkningar i världen, där representation från Europa saknades. Den europeiska organisationen formades därefter i Italien 2015 och initierades av Grandmother Agnes Baker Pilgrim, en av de äldsta från den ursprungliga gruppen. Idag ingår 14 europeiska länder och 22 Grandmothers.

Madeleine blev Grandmother Sverige i organisationen 2017.
– Man representerar inte sitt land utan är en representant FRÅN sitt land vilket är en viktig skillnad, berättar hon, man blir tillfrågad om man vill vara en del av cirkeln och verka för våra frågor i det egna landet. Vi träffas och har ett “Council meeting” var nionde månad för att inspirera, låta oss inspireras och bibehålla kraften i vår mission om en välmående jord att med stolthet kunna lämna över till kommande generationer.
– Ekosystemet håller på att kollapsa och försvagningen av vår livsmiljö sker nu i ökande takt. Sverige har en roll i den förändring världen behöver. Södertälje och Järna har en lång tradition av att leva multikulturellt och leda okonventionellt och hitta medvetna långsiktiga lösningar. Därför ska vi hålla till i Ytterjärna samt inne i centrala Södertälje denna gång.

Olika uppgifter i olika länder
De olika Grandmothers som är med, bidrar utifrån sina egna unika kompetenser, erfarenheter och yrkeskunnande i sina respektive länder. Var och en har sin personliga väg och uppgift i att förverkliga missionen utifrån den inspiration som rådsmötet vill bidra med.
– Vi menar att vår tid kräver att vi är omtänksamma, omsorgsfulla, bestämda och tydliga, säger Madeleine. Vi behöver se till att jorden räcker till dig, mig och alla som kommer efter. Det gör man om man låter sin ”moderlighet” ta plats! Den finns även hos mannen att ta fram och använda sig av.

Grandmother Tina Lindhart från Spanien är forskare och psykoterapeut. Soizig Paget från Österrike är jordbrukare och jobbar med örter och håller utbildningar i biodynamisk odling. Irene Keller Gubler från Schweiz arbetar som fysioterapeut, med personlig utveckling och migration och Mary Grant, en av de äldsta från Irland, har jobbat med trauma i sin hemstad Dublin i hela sitt liv vid sidan av författarskap, etc.
– Våra ”grandmothers” har en härlig bred spridning av kompetenser, säger Madeleine. Irland och Sapmi/Samerna representeras av individer från ursprungsbefolkningen, men genomgående är man inbjuden utifrån sina gärningar, sin ”visdom” och den människa man är.

Madeleine har i sitt eget yrkesliv arbetat med beteendefrågor, samhälls- och myndighetsutveckling, individ- och gruppsamtal, handledning, social hållbarhet, utbildning, skolutveckling samt varit verksamhetsledare för kris/chock/traumarehabilitering.
– Jag har rört mig i och mellan den klassiska och den alternativa världen och ser tydligt att det finns en gemensam yta där dessa kan vara samtidigt och tillsammans. Det finns mycket att lära av varandra inom dessa idag skilda fält.

Hon har också fördjupat sig inom socialpedagogik som är en viktig grundteori för hur vi ska kunna göra rätt saker för att stödja människan, naturen och ett samhälles utveckling.
– Många kommuner har förstått socialpedagogernas viktiga roll även i skolorna. Det ser jag som en väldigt positiv samhällsutveckling, som jag vill bidra till.
– Jag representerar också vår europeiska Grandmother organisation i olika sammanhang inom hållbarhetsområdet i Sverige. Jag intresserar mig både för naturens och människans rättigheter och hur man beteendemässigt motiverar människans ansvar- och omsorgsvilja.

I samband med rådsmötet tar Madeleine ett steg framåt inom detta område för att föra upp dialogen dit den behöver vara, då ju alla svåra frågeställningar idag grundar sig i vårt förhållningssätt och vår relation till liv. Den relationella förmågan i människan och hennes omsorgsförmåga är just nu viktiga nycklar till att lösa både klimatkrisen, freden och andra obalanser i världen.
– Jag vill vara med och ställa de frågor som behöver ställas. I frågan finns svaren. Det behöver inte vara krångligare än så.

Möte var nionde månad
The Council of European Grandmothers håller rådsmöte var nionde månad med olika teman i olika länder. Den svenska grupp som arrangerar rådsmötet i Sverige, marknadsför och representerar The Council of European grandmothers här, heter Edda Sverige. Uppdraget är att bygga en stabil plattform inför rådsmötet.
– Vi vill öppna upp nya samarbeten, lyfta vår region, medvetandegöra händelsen och förstärka lokala relationer inför mötet, säger Madeleine.

Madeleine berättar också att den tidiga internationella gruppen, med de 13 kvinnorna från olika ursprungsbefolkningar, också hade målet att stödja och förstärka kunskapen om och kontakten med den naturliga visdom som finns i varje människa.
– De träffade Dalai lama, mötte påven, hade olika sammankomster och var väldigt aktiva under en period. De är nu i 80-90-årsåldern och fortfarande verksamma men några av dem har tyvärr lämnat jordelivet.
– I vår europeiska cirkel arbetar vi på ett lite annat sätt utifrån vår mission, men det är en stor ära att komma ur detta internationella nätverk, som har en hög status och gör ett fantastiskt arbete, menar Madeleine.
– Vi lägger numera upp våra rådsmöte/rådslag med bland annat samtal med olika medborgare i de olika länderna och försöker också stötta de spännande utvecklingsprojekt som finns i det landet som vi besöker. Vi ger också stöd och kraft till varandra så att man kan åka hem och hålla kvar den inspiration som sammankomsterna ger för att med kraft fortsätta med livsmissionen..

Att årets rådslag skulle hållas i Sverige beslöts redan 2019.
– Vi fick frågan då det bland annat är väl känt att Sverige ligger långt fram vad gäller kvinnors möjligheter att föra talan och bli lyssnade på, menar Madeleine. Sommarsolståndets tid är också en tid när solen står som högst och livet är i full blom. Då finns ljus och kraft här att möta det nya.

Årets rådslag inleds med ett ”Internt rådsmöte” den 17 juni 18 – 19 juni och en öppningsceremoni med konsert för mångfalden och freden inne i S:t Ragnhilds kyrka. Därefter hålls det ett öppet råd 18-19 juni dit allmänheten är välkommen. Utöver temat ”Liv” finns en övergripande rubrik för hela rådslaget, som är ”Liv – vad behöver omsorgen om liv på jorden nu?!”.
– Det innebär bland annat att vi inte har bestämt vilket budskap vi ska lämna efter oss, säger Madeleine. ”Den samlade intelligensen” kommer fram till det i Rådsmöte Dialogens tredelade process.
– Tanken att det skulle handla om ”Liv” kom tidigt. Vi behöver ett gemensamt tema, som gör att flera frågeställningar kan mötas. Nu känns temat ännu mer centralt än vad vi visste 2019!
– Ekonomiska medel skapas till varje enskilt rådsmöte. Värdlandet tar ansvar för kostnaderna i det egna landet. Kommunerna där rådslaget hålls brukar vara med och subventionera, så har ej skett i just vår kommun men vi klarar av att organisera mötet med full kraft ändå. De utländska gästerna betalar själva, liksom även de svenska volontärerna. Det är en självorganiserande tid vi lever i där mångfalden just får möjlighet att ta plats och ge stöd.

Det planerade rådsmötet
Gästerna anländer med början måndag 13 juni då filmteamet landar i Sverige. På fredagen öppnar den interna delen av rådsmötet, då det som ska ske på lördagen/söndagen förbereds. Den centrala rådsmötesdialogen hålls i 3 delar för de gäster som har bokat en stol/plats tillsammans med mötets Grandmothers.

På grund av världsläget i Europa och Coronapandemin har storleken på Rådsmötet omskapats och omformulerats. Ett aktuellt program finns tillgängligt på hemsidan med olika programpunkter och fyra olika utställningar. Alla gäster är inkvarterade i Ytterjärna på hotell och vandrarhem.

Vandrarhem i Ytterjärna

Klockan 10 lördagen den 18 juni öppnar den publika delen. Då börjar ett arbete i olika grupper som fördjupar det som är rådsmötet vill relatera till möjligheten att bibehålla liv på jorden och omsorg om liv i vår livskultur.
– På söndagen förs allt sedan samman till ett gemensamt uttryck och en gemensam skörd i en central dialog, berättar Madeleine. Genom detta arbetssätt hittar vi vad vi tycker är centralt för att verka för framåt. Varje gäst och Grandmother tar sedan med sig tillbaka det hon tycker är viktigt för henne själv och hennes hemland både ur dialogerna och de projekt vi besökt. Därigenom blir det en utkomst av detta i alla dessa länder i Europa.
– Vi kommer också att ha en presentation av End Ecocide förslaget till Romstadgan som är en viktig nyckel som behöver spridas i vårt Europa. Den är viktig för att vi ska klara klimatomställningen tillräckligt snabbt och den stödjer också näringslivets möjlighet till en hållbar och rättvis transformation av sin produktion och organisation.

Lokala förmågor håller i processarbetet i konferensen och allmänheten kan välja om de vill vara med båda dagarna eller bara lördagen eller söndagen. Klockan 15 på söndagen är det en avslutande Ceremoni då skörden från helgen skall “planteras” i en ceremoni utanför Kulturhuset.
– Vi äldre kvinnor kliver nu fram och säga att nu får det vara nog! The female principle är en urkunskap, som även vi som inte är naturfolk kan och behöver förhålla oss till. Vi har inte råd att vara egocentriska. Omsorg om liv och relationer behöver bli kärnan i all utveckling. Vår jord kan räcka till alla om vi tränar oss i att vara noggranna och omsorgsfulla med allt som lever.
– Vi kan inte prata oss tillbaka till ett hållbart liv. Vi måste leva på helt andra sätt, avslutar Madeleine.

Hemsida: http://councileugrandmothers.eu/event/2022-council-meeting-sweden/

– Den mest centrala livsfrågan för oss alla är ”Vem är jag?”, säger Lennart Koskinen, biskop emeritus i svenska kyrkan, men kanske mest känd som samhällsdebattör, författare och radiopräst. Vi jobbar hela livet med frågan ”Vadan och varthän?”.
– Vad ska jag göra av mitt liv? Varifrån kommer jag? Hur ska jag bli älskad? Hur ska jag göra nytta?

Den 1 juni kommer Lennart Koskinen till Kulturhuset i Ytterjärna för att medverka i programserien Human Talks under rubriken ”Alla människor är djur, men inga djur är människor”. Hans framträdande kan upplevas på plats eller ses i efterhand på YouTube.

– Frågan är vad människan är, säger han, när vi pratas vid inför hans framträdande. Jag kan ju bara tala om mig själv som individ, men försöker höja blicken och fundera över det märkvärdiga fenomenet människa.
– Paradoxen är att vi å ena sidan är människor med allt vad det innebär, men att vi också är djur.
– Vi är biologiska varelser, som bär på ett miljoner år gammalt biologiskt arv, som också påverkar oss. Hur hanterar vi den balansen?
– Vi är individer, men vi är också delar av ett kollektiv. Vi är beroende av kollektivet, våra nätverk och våra vänner. Hur hanterar vi spänningen mellan individ och kollektiv?
– Vi diskuterar frågan om vi är en produkt av arv eller miljö. Olika forskare har olika syn på relationen mellan dem, men är det så självklart att vi är en produkt? Vi är ju också en process. Vi kan forma vårt eget liv genom våra egna val, som vi har ett stort ansvar för.
– Å ena sidan är vi fria och å andra sidan är vi ansvariga. Vår frihet är viktig, men den är inte gränslös. Vi får inte göra andra illa. Vi har ett ansvar för vad vi gör med miljön, ja, helt enkelt hur vi påverkar andra människor.

En mångsysslare
Lennart Koskinens eget liv och bakgrund åskådliggör hans eget personliga sökande. Han började som officer i Finland och gick igenom en tuff utbildning till fallskärmsjägare. Därefter blev det Handelshögskolan och försäljning av stål på en internationell marknad.
Han insåg snart att han var på fel plats i livet och bestämde sig för att fortsätta sitt sökande efter en djupare mening i Indien.
Lennart fick tips om ett vediskt kloster i Norra Indien, högt uppe i bergen på gränsen till Kashmir, där han kom att tillbringa en längre tid.
Han fick kämpa länge för att bli insläppt och accepterad av munkarna på klostret, men vägrade att ge upp.

– Till sist öppnades den gamla träporten, berättar han, och gradvis blev jag accepterad av munkarna. Jag fann ett lugn i klostret, som jag inte anat kunde finnas, men insåg ändå att jag inte kunde stanna där hela livet och längtade förtvivlat efter att få läsa mer om det jag inte förstod.
– En av munkarna gav mig mitt livs mest avgörande insikt: ”Lennart, det kanske var nödvändigt för dig att komma hela vägen hit för att kunna förstå att det du söker finns där hemma. Använd din egen kultur och tradition, fördjupa den och du kommer att hitta rätt.”

När Lennart kom tillbaka bestämde han sig för att flytta till Uppsala och studera filosofi och sanskrit.
– Jag ville komma åt de gamla indiska texterna som jag hade stött på i klostret. Jag ville lära mig mera och framförallt kunna läsa dem.

Filosofi studerade Lennart hos Ingemar Hedenius, känd som ateist och bidragare till den svenska sekulariseringen.
– Vi kom väl överens och det var han som så småningom rådde mig att fortsätta mina studier på teologen, berättar Lennart. Jag läste först in teologisk grundexamen och doktorerade därefter på en avhandling om Søren Kierkegaard, i ett då nytt ämne som hette livsåskådningsforskning.
– Jag fick vid den tiden också en stark kallelse att vara till för andra och inte bara ägna mig åt mig själv och mina egna intressen och prästvigdes.

Men resan slutade inte där och Lennart ville inte bli en traditionell församlingspräst. Han ville ut och jobba bland vanligt folk.
– Jag ville hellre vara där människorna finns, än sitta i kyrkan och vänta på att de skulle komma, säger han.

Kyrkan i samhället
Tillsammans med Christer Stendahl, som då var biskop i Stockholm grundade Lennart Kyrkans arbetslivsinstitut.
– Poängen var att vi ville göra kyrkans kompetens synlig ute i arbetslivet. Både arbetsgivarsidan, dåvarande SAF, och de stora facken var med i själva stiftelsen. Arbetet gav stora kontaktnät och det blev tio oerhört spännande år.

Uppdraget avslutades när kyrkan kallade och Lennart utnämnd till domprost i Stockholm.
– Storkyrkan hade en gammal dialogtradition ända sedan Ludwig Jönssons dagar, berättar han.
– Ludwig Jönsson jobbade mycket med arbetsetik och var radiopräst, som jag ju också kom att bli. Jag ville fortsätta hans arv där, men till min, och andras, överraskning blev jag då kallad – man söker ju inte biskopstjänst – till biskopsstolen i Visby.

Till den nya tjänsten på Gotland kopplades också SKUT – Svenska kyrkan i utlandet.
– Jag hade vikarierat som sjömanspräst i Sydamerika och på Kanarieöarna, så det kändes väldigt spännande att få bygga upp SKUT kopplat till Visby stift. Det innebar också att jag under de 8 år jag tjänstgjorde där var ute i världen väldigt mycket.
– Jag hade ju alltid arbetat internationellt, så det passade mig väldigt, väldigt bra!

Lennart är idag 77 år, men beskriver sin nuvarande fas i livet som ”passioneringen”. Han är medlem av den internationella sammanslutningen Elijah Board of World Religious Leaders och har fortsatt att skriva, läsa och coacha beslutsfattare på olika nivåer.
– Idag har jag en väldig glädje av helheten. Mitt liv är ett pussel med en mängd olika erfarenheter som jag efter bästa förmåga försöker använda mig av. Det viktigaste är att alltid vara närvarande i det man gör.

Under pandemin har Lennart hunnit ge ut två nya böcker, dels ”Svenska värderingar”, dels en seglingshistoria ”I samma båt” som handlar om tre gamla vänner som alla har mist sin älskade i covid. Under en dramatisk segling till Island bearbetar de sin sorg och diskuterar flera av de stora livsfrågorna, om döden förstås, men också bland annat såsom Gud, andlighet och Livets mening. De har helt olika utgångspunkter, en är psykiater, en tekniker med föga förståelse för det andliga och berättaren själv som är präst.

Är människan ond eller god funderar Lennart slutligen i vårt samtal?
– Vi är naturligtvis både och, menar han. Vi kämpar med våra mörka sidor, samtidigt som vi vill utveckla våra goda sidor – det som kallas dygder. Kampen mellan synd och dygd är något som sker inom oss: Den här dialektiken är det jag skulle vilja beskriva så att människor kan känna igen sig själva. Det är en kamp vi alla håller på med hela tiden och genom att bearbeta den så kan vi kanske få större självkännedom och också frigöra en del gamla låsningar.

Läs mer om programserien Human Talks här
Information kring anmälan till Lennart Koskinens framträdande den 1 juni på Kulturhuset i Ytterjärna finner du här

”Silverglänsande tussar klättrar uppför ranka vidjor, vilande tryggt i knoppskal blickande tårögd ut i den kala världen — Inte ett grönt blad har slagit ut.”

Ingen har som Elsa Beskow och Zachris Topelius bättre skildrat denna bild!

”Grafiskt avtecknar sig trädens skepnad och vi känner igen de typiska särdragen för ek, lönn, björk och ask, men riset i vägkanten på vars kvist vi ser den allra första vårens signum glittra, är vi helt säkra; videung!

Hanblommornas brandgula pollen och doftande nektar är viktig näring för alla humlor, bin och andra insekter i den tidiga vår då vintern dröjer kvar och andra blommor slumrar än.”

Familjen videväxter Salicaceae är en stor familj allt från viden, sälg, pil, aspar, popplar och örtlika dvärgbuskar. Många arter är vattenälskande och snabbväxande, är böjliga och tåliga och är det främsta materialet för korgbindning. 1900-talets accelererande plastförbrukning ersatte det traditionella korghantverket men med plastens framtida utfasning kan de gamla kunskaperna åter komma i bruk genom konsthantverkare och skickliga slöjdare.

Försök med att odla energiskog med salix-sorter på odlingsmark som inte används kan leda till ett biobränsle som alternativ till fossil olja.

”Med hjälp av fotosyntesen tar gröna blad upp koldioxid ur luften och ju tjockare stam desto mer koldioxid lagras. Alla växter binder kol fönyelsebart men genom ”flerårigheten” så lagrar de kolet i koldioxiden under en längre tid och är därmed ännu bättre för klimatet än ettåriga.” skriver Artur Granstedt i sin bok…

Rotsystemet renar jorden från kadmium och överflödiga näringsämnen och tungmetaller från åkerjord och binder mark där jorden lätt sköljs bort.

Videung och sly i åkerrenar och diken gynnar mångfalden och hör till landskapsbilden och måste inte genast rensas bort för prydlighetens skull.

Salicylsyra i salix

Vitpilens (Salix alba) läkande förmåga var känd i hundratals år och att tugga sälgbark var i äldre tider ett sätt att bota huvudvärk.

Upptäckten av salicylsyra i slutet av 1800-talet ledde till upphovet av läkemedlet aspirin som effektivt medel emot smärta, feber, inflammation samt en blodförtunnande effekt. Aspirin blev snabbt den mest använda drogen i världen. Flera salix-arter, popplar och älggräs innehåller salicylsyra.

Älggräs (Filipendula ulmaria) som vi kan se utefter fuktiga vägkanter även känt som mjödört då det användes för att smaksätta öl, har gett namn till aspirin då det tidigare kallades Spirea enligt det gamla släktnamnet och bokstaven a från ”acetyl”. Te på älggräs smakar sommaräng och blombuketten sprider en rofylld doft i rummet.

Idag framställs smärtstillande medicin på syntetisk väg.

Korgvide (Salix viminalis) är särdeles snabbväxande och lämplig till energiskog. Den känns igen på sina långa smala lansettlika blad med nedvikt kant och unga skott som är gröna eller gula. Dessa slanor är böjliga och sega och har använts till större korgar och till tunnringar. Enligt den virtuella floran kommer artnamnet viminalis av Latinets vimen som betyder ”lämplig till flätning”.

Flätade korgar av flera pilearter håller för att användas i många decennier.

Jolster (Salix pentandra) en annan videbuske lyser vit om senhösten med ymnigt ulliga bollar när frökapslarna spricker upp. Under frihetstiden, den kärva perioden efter Karl Xll, togs inhemska råvaror på alla upptänkliga sätt tillvara som naturliga hjälpkällor, försök att väva tyg lyckades inte så bra, men väl till stoppning, vadd och ljusvekar. Därav har jolster sitt dialektiska namn Vekarpil.

Barken användes även till växtfärgning.

När jag var barn täljde vi sälgpipor av färska grenar av sälg eller annat stycke kvistfri lövgren när saven steg om våren. De är enkla att tillverka med en morakniv som enda verktyg.

Drottningholms Barockensemble firar 50 år med Mendelssohn
söndag 14 november 2021 kl. 15.00, Kulturhuset i Ytterjärna

Drottningholms Barockensemble har gett Kulturhusets besökare fantastiska musikupplevelser under många år – nu firar de 50 års musicerande med Mendelssohns älskade sista stora verk – Elias. Biljetter finns att köpa här

År 1846 skapade Mendelssohn detta två timmar långa grandiosa verk.
Han skrev till Jenny Lindh vilken han komponerat sopranstämman till:

Och det blev ett mästerverk!

Elias
Felix Mendelssohns stora Oratorium, längd 2,5 timmar inkl. paus
Söndag 14/11 kl. 15.00, Kulturhuset i Ytterjärna

Olaus Petri Cantores
Olaus Petri ungdomskör OPQ
Olaus Petri Vocalis
Drottningholms Barockensemble på tidstypiska instrument.

Solister:
Benjamin Appl baryton (Elias)
Jacob Reif gossopran
Anna-Sofia Gahnfelt och Anna Wikblom sopran
Eva Dobreff och Mia Fogel alt
Andreas Gustafsson och Simon Wämmerfors tenor

Konsertmästare: Nils-Erik Sparf
Dirigent: Mats Bertilsson

Drottningholms Barockensemble bildades av altviolinisten Lars Brolin 1971. De sex ursprungsmusikerna satte som mål att spela 1600- och 1700-tals musik på tidstrogna instrument. Idag har antalet medlemmar växt och man kan som mest presentera en orkester med både stråk, blås, slagverk och pukor. Genom åren har Drottningholms Barockensemble haft möjlighet att arbeta och turnera i ett flertal länder och kontinenter däribland USA, Kina, Australien, Spanien, Tyskland, Frankrike och Japan. Många kända artister och dirigenter har valt att samarbeta med Drottningholmarna.

Välkommen till Ytterjärna och höstens stora musikhändelse!

Onsdag den 29 september hävs restriktionerna och vi kan njuta av live evenemang på stora scenen i Kulturhuset i Ytterjärna igen.

onsdag 29/9 2021 kl 19:00, ROLAND PÖNTINEN Piano
– ÖPPNINGSKONSERT MED PUBLIK

Alla biljetter kostar 100 kr  – köp biljett här

Program hittar du här

KONSTen att må bättre

Konst och kultur har på ett eller annat sätt alltid har funnits.

Konsten speglar och reflekterar både de positiva och negativa aspekterna i samhället och hos individen.

Konst bidrar till ett samhälle där  människor tillåts ha sina egna åsikter och värderingar.

Kultur i alla dess former främjar kreativitet och öppnar upp för tankar och reflektion.

Inifrån konstverket Skyspace kan man bevittna ett säreget färgspel på himlen

Under de senaste åren har forskare lagt fram rapporter och undersökningar som visar att kultur har stor betydelse för människans hälsa, välbefinnande och lärande. Kulturupplevelser ger deltagarna nya perspektiv och bidrar därmed till ett djupare livsinnehåll och en känsla av sammanhang. Man har kommit fram till att musik kraftigt kan påverka hur vårt immunsystem arbetar mot infektioner. Musik anses bromsa inflammationer som bidrar till åderförkalkning, depression och reumatiska sjukdomar. Forskningen visar också att musik förbättrar återhämtning.

Susanna Pettersson, Överintendent Nationalmuseum

Konst används för att förbättra folks hälsa och det fungerar också i många fall enligt en forskningsrapport* om kulturens hälsoeffekter som FN:s världshälsoorganisation WHO har tagit fram. De har publicerat den hittills största sammanställningen av forskningsresultat som visar att musik, dans och andra kulturella aktiviteter har mätbara, positiva effekter på människors hälsa.

Olika former av konst såsom musik, dans, sång, teater och film, litteratur, visuell konst och digital kultur – kan ha stor betydelse för hur vi mår fysiskt och psykiskt.
Sång minskar stressnivåerna hos både mödrar och barn och stärker känslomässiga band. Kulturella aktiviteter kan minska aggression och hjälpa barn med t ex autism och hyperaktivitet. Dans sänker nivån av stressmarkörer i blodet och förbättrar koordinationen. Musik kan också minska aktiviteten hos vissa stressgener.
Barn och unga som är inlagda på eller besöker sjukhus klarar sin vårdsituation bättre om de får uppleva olika former av kultur. De barn som lär sig att spela någon form av musikinstrument förbättrar språkinlärning, läsförståelse samt koncentrationsförmågan.

Jonna Bornemark

Onsdag den 29 september hävs restriktionerna och vi kan njuta av live evenemang på stora scenen i Kulturhuset i Ytterjärna igen. Kom och fira med oss!

onsdag 29/9 2021 kl 19:00, ROLAND PÖNTINEN Piano – ÖPPNINGSKONSERT MED PUBLIK

Kan du inte komma till Ytterjärna – låt Ytterjärna komma till dig!
Konserten sänds Live här…

Järna Festival Academy – sommarens mest laddade kammarmusikfestival!

För femte gången är den unika musikfestivalen i gång i Ytterjärna. 
Mästerliga musiker och föreläsare med starkt engagemang och kunskap kl. 19.00 varje kväll. 20-talet toppstudenter ger måndag t o m lördag konserter klockan 12:12
Musiken och föredragen ger ett upprop att ta ansvar för klimatet. Att inte fastna i sorgen utan bearbeta den på alla sätt med tankar, konst och handling. Att inte sjunka ned i dystert grubblande utan gå en väg; som raden av konserter inbjuder till.

Självklart kan vi plocka ut någon eller några konserter och låta musiken tala sitt eget språk så att dessa fantastiska evenemang ger oss stora upplevelser och inspiration för vårt eget liv.

De konstnärliga ledarna för Festivalen, Jakob Koranyi & Peter Friis Johansson, beskriver idén så här:

Under festivalen sörjer vi klimatförändringarna och den miljö som mänskligheten förstört för kommande generationer. Korallrev, glaciärer, regnskogar och en mängd andra biotoper försvinner i en rasande takt som en direkt följd av våra handlingar. Vi har även orsakat lidande för miljontals människor som i framtiden kommer få leva med konsekvenserna av det senaste århundradets naiva och vårdslösa beteenden. Det är inte lätt att ta in. Men det är väldigt lätt att förneka.

Även hoppet har en viktig plats i sorgearbetet och festivalen slutar därför i dur. På detta sätt leder vi tankarna mot framtiden och festivalen 2022 där visioner om en hållbar värld blomstrar, visioner väl värda att anstränga sig för!

Fredag 2 juli kl. 19.00
Förnekelse
Elgar: Adagio ur pianokvintett, Williams: Schindler’s list, Wagner: Siegfriedidyll, André, Peyron & Munktell: Romanser, Saint-Saëns: pianokvartett 

Lördag 3 juli kl. 19.00
Föreläsning: Sara Dahlberg Eriksson
Sorgens fem stadier – efter paus Malena Ernman & Mats Bergström

Söndag 4 juli kl. 19.00
Ilska
Gudnadottir: ur Joker, Prokofiev: Sarkasmer, Beethoven: stråktrio i c-moll, Schubert: Döden och flickan

Måndag 5 juli kl. 19.00
Föreläsning: Björn Wiman
– efter paus föreställningen Earth Call med Kören VoNo Ledning Lone Larsen

Tisdag 6 juli kl. 19.00
Förhandling
Franz Schubert: Winterreise

Onsdag 7 juli kl. 19.00
Föreläsning: Birger Schlaug
– efter paus Sjostakovitjs femtonde Symfoni för pianotrio och slagverk

Torsdag 8 juli kl. 19.00
Depression
Barber: Adagio, Aulin&Kapralova: Elegier, Saariaho: Terra Memoria, Wagner: Isoldes Liebestod, Brahms: c-mollkvartett

Fredag 9 juli kl. 19.00
Föreläsning: Pella Thiel
Aktivt hopp – efter paus Griegs stråkkvartett i g-moll

Lördag 10 juli kl. 19.00
Acceptans
Schubert&Liszt: Wandrers Nachtlied, Milhaud: la Creation du Monde, Pärt: Summa, Schubert: f-moll fantasi, Mendelssohn: Oktett

Mån 5, tis 6, ons 7, tors 8, fre 9 juli
Alltid klockan 12:12
12:12 Överraskningskonsert med studenterna ur Järna Festival Academy. 

Lördag 10 juli kl. 12:12 Studenternas kammarmusikkonsert

Föreläsningarna är ett samarbete med Järna Akademi.

Biljetter finns att köpa här.

Varmt Välkomna!