11 juni, 2015

Den platonska och aristoteliska kunskapen

Under ett antal veckor kommer vi att publicera en serie artiklar som syftar till att sätta Steiner i ett idéhistoriskt sammanhang, framförallt i förhållande till uppkomsten och utvecklingen av vetenskapsbegreppet, samt till 1900-talets rationalitetskris. Detta är del 2 i artikelserien.…

LÄS MER

Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv, del 2 av 8

Bilden ovan föreställer Platon och Aristoteles och är en detalj ur ”Skolan i Aten”, en större fresk målad av Rafael som man idag kan se i Vatikanmuseet. I denna målning har Rafael samlat alla grekiska filosofer som har haft betydelse för filosofin och vetenskapen. Platon och Aristoteles står i mitten av bilden och utgör målningens naturliga centrum. Platon, den äldre mannen till vänster, pekar uppåt, mot himlen, medan Aristoteles håller sin hand rakt framför sig, med handflatan vänd mot jorden. Detta är naturligtvis ingen tillfällighet, gesterna förmedlar, i konstnärlig form, essensen i deras respektive filosofi. I denna andra artikel i vår serie, ska vi bekanta oss närmare med dessa tänkare och se vilken betydelse de har haft för den ursprungliga utformningen av vårt vetenskapsbegrepp.

Det grekiska undret?

Som Svante Nordin skriver i Filosofins historia, har det blivit en konvention i filosofihistorien att utgå från Thales (född på 600-talet f.Kr.) när man vill markera filosofins födelse. Thales var den förste av naturfilosoferna och hans syn på vatten som naturens urämne brukar betraktas som den grekiska filosofins början. Det speciella med de första grekiska filosoferna brukar, på samma konventionella sätt, karakteriseras som övergången från mytiskt till rationellt tänkande. Med detta menar man att även om tidigare kulturer hade utvecklat tankesystem och vetenskapliga redskap (såsom lantmätarkonsten i Egypten och astronomin i Babylonien), så var tänkandet i dessa kulturer fortfarande inbäddat i ett mytiskt förhållande till verkligheten, det vill säga att naturfenomen och mänskliga skeenden tolkades som gudarnas ingripande i världen. Det är detta tänkande som man menar att de grekiska tänkarna skall ha ersatt med ett mer rationellt sätt att förhålla sig till verkligheten. Bilden av Grekland som rationalitetens vagga måste dock nyanseras. För det första utvecklades filosofiska system i till exempel både Kina och Indien, även om dessa var inbäddade i en religiös världsbild. För det andra var kunskaperna i vare sig Egypten eller Babylonien rena trosföresatser eller rena empiriska iakttagelser. Dessa inordnade sig i en rationell reflexion och avgörande upptäckter gjordes före det så kallade grekiska undret. Nämnas kan exempelvis att vissa grundläggande geometriska lagbundenheter, såsom Pytagoras sats, var kända redan på babylonisk tid.

Det som emellertid karakteriserar de första grekiska filosoferna, vilket därmed ger anledning att betrakta dem som den västerländska filosofins egentliga grundare, är det systematiska sökandet efter orsakerna till vad som är. I Babylonien hade man kunskaper som vittnade om ett rationellt förfaringssätt, men man hade fortfarande inte tagit steget till att systematiskt fråga efter orsakerna till allting. Detta orsakssökande var ett sökande efter grundprinciper som kunde bidra till en enhetlig förståelse av världens fenomen. Det är just detta sökande efter grundprinciper som markerar filosofins och även vetenskapens födelse, eftersom det var en och samma sak att vara filosof eller vetenskapsman i det antika Grekland. Filosofens uppgift var att försöka nå den fasta, odiskutabla grunden, på vilken man kunde bygga en säker vetenskap om världens företeelser.

Platons tvåvärldslära

Som vi vet är Sokrates, den ständigt frågande människan, förebilden för det mänskliga sökandet efter rationell kunskap, som filosofi och vetenskap alltid har inneburit. Därför är det i Platons dialoger, där Sokrates sökande iscensätts av Platon, som vi kan finna den dualistiska läran som skulle bli så betydelsefull för filosofin och vetenskapen. För Platon finns det inte en värld utan två världar, han talar om en sinnevärld och om en idévärld. Sinnevärlden är den vi kommer i kontakt med via våra sinnen och den är föränderlighetens värld. Det finns ingen beständighet eller varaktighet i denna värld: en ros föds, växer och blommar upp för att till sist förmultna. Men det finns också en annan värld, idévärlden, som vi når med hjälp av vår tanke och det är just denna värld som har varaktighet, oföränderlighet. Ty visserligen föds och dör rosor varje år inför våra ögon men rosen som idé försvinner inte med den sinnliga rosens försvinnande. Denna rosens idé fanns dessutom innan vi själva föddes och skall även finnas kvar efter vår död. Idévärlden har alltså, utöver varaktighet och oföränderlighet, en evighetskaraktär. Utan att gå djupare in i en språklig analys, måste nämnas att det givande med Platons dialoger är att filosofin där ännu är ung. Det finns en öppenhet, en nyfikenhet och en glädje att förstå världen och allt detta återspeglar sig i ett språk som ännu inte har funnit sin fasta filosofiska form. Vårt idébegrepp till exempel, som anknyter till de grekiska orden eidos och idea, får med dessa ord en bredare betydelse, såsom fysiskt utseende, form, art, väsen eller natur. Detta innebär att Platons filosofi är mångfacetterad och inte alltid så entydig som vi gärna vill göra den till.

Platons tvåvärldslära hänger samman med hans syn på den mänskliga kunskapen. Således gör han i ”Staten”, bland andra dialoger, skillnad mellan doxa (mening, antagande) och episteme (exakt vetande, vetenskap). Doxa är en mening, en åsikt som relaterar till sinnevärlden och aldrig höjer sig över den. Dessa åsikter är förstås viktiga men de kan inte förmedla någon varaktig kunskap eftersom de härstammar från sinnenas värld, det vill säga föränderlighetens värld. De saknar med andra ord en fast grund och denna grund finner vi just med hjälp av episteme, kunskapen som tar sig an den oföränderliga idévärlden. När det gäller episteme skiljer Platon på den matematiska/geometriska och den dialektiska vetenskapen. Matematiken och geometrin är visserligen vetenskaper vars objekt endast är tillgängliga för tanken, men samtidigt använder de sig fortfarande av symboler eller figurer såsom trianglar och fyrkanter, vilka härstammar från sinnevärlden. Det är av denna anledning som matematiken och geometrin endast är en förberedelse, en propedeutik, för en högre vetenskap, den högsta vetenskapen, nämligen dialektiken, vars mål är den rena idévärlden (ren från allt som kommer från sinnevärlden). Dialektikerns väg är en mödosam väg och det är bara efter en lång skolning som han kan, med ”teorins öga” (theoria betyder seende, kontemplation på grekiska), skåda den högsta principen, det vill säga det godas idé – filosofens ideal och högsta mål. I detta perspektiv är alltså vetenskapen, den högsta vetenskapen, för Platon det som berör det varaktiga och det eviga. Detta innebär att vetenskapens dignitet är knuten till dess föremåls dignitet: Ju renare föremålet är (ren från sinnevärlden) desto högre värde har detta föremåls vetenskap.

Denna uppfattning om vetenskapen har två följdaspekter, vilka vittnar om hur radikalt annorlunda vi uppfattar vetenskapen idag. Den ena aspekten är antikens syn på vetenskapens spridning eller, rättare sagt, icke-spridning. Enligt denna uppfattning om vetenskap var det fullkomlig otänkbart att den skulle spridas hur som helst. Eftersom dess högsta mål var förborgat hörde vetenskapen till det hemliga och man kunde inte få ta del av den utan noggranna förberedelser. Idag är däremot ingenting mer främmande för oss än just hemlighållandet av vetenskapliga rön. Den andra aspekten av den antika vetenskapen är att den saknar historisk karaktär, vilket är ganska följdriktigt eftersom den befattar sig med eviga, tidlösa, sanningar. Återigen är skillnaden stor med våra moderna vetenskaper, vilka förutsätter ett ständigt ifrågasättande, och förkastande, av tidigare vetenskapliga rön. Denna ”obefläckade” högsta vetenskap kommer att länge hålla stånd mot sinnenas vetenskap (naturvetenskapen) och det är först på 1600-och 1700-talet som den kommer att ge vika även om fröet till naturvetenskapens erkännande såddes redan av Platons lärjunge, Aristoteles.

Aristoteles första filosofi

Aristoteles förkastade Platons tvåvärldslära och föreställningen om att idéerna hade en självständig existens i en värld bortom sinnevärlden. För honom finns idéerna som inneboende grundprinciper i tingen och idén, uppfattat här främst som form, har sin hemvist hos världens ting. Aristoteles underkände alltså inte, såsom Platon gjorde, sinnenas erfarenhet. Tvärtom menade han, att all vår kunskap börjar med sinnenas erfarenhetsvärld. Således fördjupade sig Aristoteles i zoologi, meterologi, botanik etc. – eller med andra ord: dagens naturvetenskaper. Aristoteles är också grundaren av den, i hans ögon, främsta vetenskapen av alla, nämligen logiken, eller organon (redskap på grekiska) som logiken först benämndes. Dessa logiska redskap var vad filosofen behövde för att ta sig an förståelsen av världen och naturen omkring oss.

Utöver logiken och naturfilosofin utvecklade Aristoteles dessutom en lära om grundprinciperna för all vår kunskap om världen. Denna allmänna principernas filosofi kallade han för ”första filosofin”, ”första” i betydelsen att denna filosofi är en vetenskap om de ”första orsakerna” och om de ”första principerna”. Det är intressant att notera att just denna Aristoteles första filosofi gick till historien under namnet Metafysik trots att Aristoteles aldrig begagnade sig av det begreppet som beteckning för sin första filosofi. Metafysik, på grekiska meta ta physika, är ett uttryck som lär ha uppstått redan under 200-talet f.Kr. och man brukar ange två huvudförklaringar till uttryckets uppkomst. Den ena förklaringen är av mer praktisk natur. Eftersom meta ta physika betyder ”det som kommer efter fysiken” ser man metafysiken (eller metafysikerna egentligen, som den gamla benämningen lyder) ur en praktisk synvinkel. Ur detta perspektiv var metafysiken helt enkelt den samling texter som kom efter fysiken på Lykeions (Aristoteles skola) hyllor, vilka utgivits under samma namn strax före vår tidräkning av en av Aristoteles lärjungar, Andronikos från Rhodos. Den andra förklaringen, som premierades främst av nyplatonikerna, är mer filosofisk. Eftersom physis på grekiska betyder natur, ser man Aristoteles ”fysiska” texter som det som berör naturvetenskaperna medan metafysiken är texten som berör allt det som är över, bortom det fysiska. Det är av den anledningen som Aristoteles Metafysik ganska fort, redan under senantiken, betraktades som de allmänna principernas lära, medan fysiken behandlade naturens fenomen.

Eftersom metafysik är ett ord och ett begrepp som vi ofta kommer att stöta på i vår framställning kan det vara av värde, utan att gå närmare in på det, att nämna de tre områden som Aristoteles Metafysik spänner över. På grund av verkets tillkomst är dessa tre områden inte ordnade i en övergripande struktur även om de är relaterade till varandra. Först är Metafysiken en lära om de första orsakerna och de första principerna. Det är här Aristoteles reflekterar över visheten uppfattad som orsaksvetenskapen och det är här som han bland annat lägger fram sin lära om de fyra orsakerna. Sedan är Metafysiken en ontologi, det vill säga en lära om varat och dess egenskaper. Det är här Aristoteles reflekterar över varat samt de olika sätt, av vilka substansen är den främsta, som varat ”kan sägas på”. Slutligen är Metafysiken en lära om det högsta, gudomliga, varat, det vill säga en teologi. Etiologi (läran om orsakssamband), ontologi och teologi, så kunde man mycket kort sammanfatta Aristoteles främsta verk.

Det som emellertid är viktigast för vår betraktelse är att komma ihåg att metafysiken för Aristoteles inte är det man senare gjort den till. Skillnaden mellan kunskapen om naturen och kunskapen om varats väsen, som utvecklades till det för oss välbekanta motsatsförhållandet mellan naturvetenskap och filosofi/metafysik (det är för övrigt i samma andemening som vi fortfarande idag gör skillnad mellan natur- och humanvetenskap) är inte så entydig hos Aristoteles. På ett sätt kunde man betrakta hans Metafysik som en annan sorts fysik, en fysik som fortsätter med andra medel. Den tolkningen görs till exempel av Pierre Pellegrin, en fransk forskare. Det är dessutom så att några av Aristoteles texter, vilka man betraktar som hans ”fysiska” texter, innehåller några ”metafysiska” resonemang och vice versa. Man får inte glömma att det hos Aristoteles inte finns någon metafysik utan bara en första filosofi, vilken undersöker orsakerna till det som är tillhanda i vår fysiska värld samt grundprinciperna till vår kunskap om denna värld. Det finns således inget motsatsförhållande hos Aristoteles mellan vad vi idag skulle kalla en ideell och en materiell verklighet. Tvärtom var det fråga om en enhet och den högsta vetenskapen, första filosofin, ledde till insikten om denna enhet.

Till sitt innehåll skiljer sig alltså Aristoteles filosofi från Platons filosofi därigenom att han menar att idéerna inte finns i en annan högre värld, utan lever som inneboende grundprinciper i tingen. När det gäller själva synen på vetenskapen, behåller dock Aristoteles i stort sett samma förhållande till och samma uppfattning om vetenskapen som Platon: Vetenskapen, den högsta vetenskapen, är det som berör det eviga och det nödvändiga. Ur det perspektivet kom metafysiken, uppfattad som en teologi, en vetenskap om det högsta varat, ”första röraren”, Gud, att passa som hand i handske för de muslimska och de kristna tänkarna.

Medeltiden och övergången till ett nytt vetenskapligt förhållningssätt

Medeltiden är en mångfacetterad tid. Från det västromerska rikets fall under 400-talet fram till Konstantinopel och det östromerska rikets fall 1453, utspelar sig tusen år av mycket rik historia. Ur idéhistorisk synpunkt är kanske en av denna tids viktigaste händelser den filosofiska och vetenskapliga utvecklingen som skedde under den arabiska kulturen, vilken nådde sin höjdpunkt från mitten av 900-talet till slutet av 1100-talet med bland annat Bagdad och Cordobas enastående blomstring. Mycket av antikens filosofiska och vetenskapliga skatter överlevde tack vare denna kultur. Så var fallet med Aristoteles skrifter, vilka ”återupptäcktes” av de kristna lärde först i början på 1200-talet, i och med att dessa skrifter översattes från arabiska och grekiska till latin. Tack vare Thomas av Aquinos arbete under 1200-talet, bröts slutligen kyrkans fientliga inställning till Aristoteles och därmed kunde en ny filosofisk och vetenskaplig tid ta sin början. Kristendomen, som hittills hade varit starkt präglad av främst de platonska idéerna, tog sig an Aristoteles filosofi och hans skrifter blev snabbt källan till all vetenskaplighet och förblev det ända fram till 1600-talets början. Under senmedeltiden blev skolastiken dock alltmer inskränkt och dogmatisk. Aristoteles reducerades till att vara en ofelbar auktoritet och det vetenskapliga bestod framförallt i att tolka Mästarens ord, själva erfarenheten var av mindre betydelse – vilket egentligen var långt ifrån Aristoteles uppfattning om kunskapen. Så studerade skolastikerna Aristoteles och vände ryggen till världen utanför studiekammaren. Det berättas anekdotiskt att denna absurda attityd nådde sin höjdpunkt under 1600-talets första hälft då några envisa aristoteliker vägrade att se genom det nyss uppfunna teleskopet, med anledningen att de visste mycket väl vad de skulle se, eftersom de hade läst det i Mästarens skrifter.

Det var först under senrenässansen som några tänkare öppet började motsätta sig auktoriteten Aristoteles, såsom han framfördes av kyrkofäderna. Efter att Kopernikus hade banat vägen, var Galileo Galilei, samtida med Kepler, den som blev galjonsfiguren i kampen mot aristotelikerna. Galilei begagnade sig av ett nytt vetenskapligt förhållningssätt, han integrerade experimenten (sinnenas erfarenhet) i den vetenskapliga processen. Visserligen tillskrev Galilei också stor vikt till den rent intellektuellt-spekulativa forskningen men likväl framhävde han vikten av experimenten som forsknings- och kontrollmedel. Med Galilei blir experimenten en metodisk nödvändighet i kunskapsprocessen. Han experimenterade till exempel mycket med pendel och det lutande planet för att kunna beräkna kroppars fall. Detta ledde till att han så småningom kunde formulera sin teori om kroppars rörelser, en teori som gick helt emot Aristoteles teori om fallande kroppars hastighet. Vidare vederlade Galilei stora delar av Aristoteles astronomi, vilket föranledde den berömda rättegången mot honom.

I England hade Francis Bacon också tagit sig an den skolastiska aristotelismen och hans kritik var långtgående. Han menade att vetenskapens uppgift var att befria människor från alla ”idoler”, det vill säga fördomar i Bacons terminologi. Det var dessa fördomar, vilka först och främst aristotelikerna stod för, som förhindrade ett sunt, verklighetsförankrat, förhållande till världen. Bacon utgick från sinnenas erfarenhet och han ansåg att det är genom sinnena som vi får all vår kunskap om naturen. Enligt Bacon skulle man bygga vetenskapen på ett strängt och metodiskt experimenterande. Han hävdade vikten av att först samla in erfarenheter och sedan dra slutsatser i stället för att, på skolastiskt vis, underkänna sinnenas erfarenhet. Bacons metod, att förlita sig på sinneserfarenheten och experimenten, brukar kallas för empirism (empeiria är grekiska för erfarenhet). Denna empirism blev stilbildande för många av Englands filosofer och är än idag fortfarande stark representerad i England och engelsktalande länder. Parallellt med denna empiristiska skola utvecklades den rationalistiska skolan. Empirister och rationalister var visserligen förenade i kampen mot aristotelismen och framhävandet av ett nytt vetenskapligt förhållningssätt, men de var ändå starkt skilda åt i fråga om sin metod. Empiristernas metod var induktiv, den skred från erfarenhet till erfarenhet för att slutligen, ur dessa erfarenheter, härleda teorin. Rationalisternas metod var deduktiv, den utgick från fasta grundläggande principer för all vår kunskap. Rationalisterna föraktade inte experimentets värde men hos dem, var experimenten inte det primära utan mer ett hjälpmedel för det deduktiva tänkandet. René Descartes var rationalisternas främsta företrädare och fader. Som sådan betraktas han som den klassiska filosofins och vetenskapens egentliga grundare. Vi ska därför ägna nästa inlägg helt och hållet åt honom.
Foto: Wikimedia

Ladda ner artikeln som pdf här.

Läs hela artikelserien ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”

Artikel #1: ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”
Artikel #2: ”Den platonska och aristoteliska kunskapen”.
Artikel #3: ”Descartes och 1600-talets vetenskapliga revolution”
Artikel #4: ”Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik”
Artikel #5: ”Grunddragen i Steiners kunskapsteori”
Artikel #6: Steiner och strävan efter en gränsöverskridande kunskap
Artikel #7: ”Den klassiska vetenskapens villkor, kriterier och begränsningar”
Artikel #8: ”Mot en utvidgad vetenskap”

Text: Gérard Lartaud
9 juni, 2015

3 TED-talks som inspirerar till (ny)tänkande

TED-talks är 18 minuters föredrag av engagerade och kunniga personer som på ett eller annat sätt ”söker en djupare förståelse för världen”. Här kommer en tipslista på tre videos att titta på och som på olika sätt, förhoppningsvis, kan inspirera till nya sätt att tänka på. …

LÄS MER

TED-talks är 18 minuters föredrag av engagerade och kunniga personer som på ett eller annat sätt ”söker en djupare förståelse för världen”. Syftet är att sprida idéer och talarna består av forskare och experter inom olika områden. Här kommer en tipslista på tre videos att titta på och som på olika sätt, förhoppningsvis, kan inspirera till nya sätt att tänka på. Har du egna favoriter bland alla TED-talks? Dela gärna med dig på vår facebooksida.

""

Ken Robinson: ”Skolan dödar kreativiteten”

Kreativitetsexperten Ken Robinson utmanar dagens skolsystem och sättet vi utbildar våra barn på. Han pratar framför allt om fördelarna med att skapa ett utbildningssystem som vårdar (snarare än stjälper) kreativiteten.

""

Brené Brown: ”Styrkan i sårbarhet”

Brené Brown är en amerikansk doktor i sociologi och forskningsprofessor vid University of Houston Graduate College of Social Work. Här delar hon med sig av sina insikter från många års forskning kring ämnen som sårbarhet, mod, empati och skam. Insikter som har fått henne att både vilja förstå sig själv och mänskligheten.

""

Hans Rosling: ”Den bästa statistiken du har sett”

Detta klipp har blivit något av en klassiker i TED-talks-sammanhang men vi tycker ändå att den är värd att tipsa om. Har du inte sett Hans Rosling presentera statistik – och slå hål på myter – kring utvecklingen i världens länder, så bör du kolla på detta.

1 juni, 2015

Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv

Under ett antal veckor kommer vi att publicera en serie artiklar som syftar till att sätta Steiner i ett idéhistoriskt sammanhang, framförallt i förhållande till uppkomsten och utvecklingen av vetenskapsbegreppet, samt till 1900-talets rationalitetskris. …

LÄS MER

Del 1 av 8

Under ett antal veckor kommer vi att publicera en serie artiklar som syftar till att sätta Steiner i ett idéhistoriskt sammanhang, framförallt i förhållande till uppkomsten och utvecklingen av vetenskapsbegreppet, samt till 1900-talets rationalitetskris. Enligt vår mening råder det idag, både i den antroposofiska rörelsen och bland allmänheten, en relativt stor okunnighet om Steiners filosofiska tänkande och hur han förhåller sig till den filosofihistoriska traditionen. Den – inom antroposofiska kretsar utbredda – ordagranna översättningen från tyskans Geisteswissenschaft till svenskans andevetenskap, i stället för det i vissa sammanhang mer relevanta begreppet humanvetenskap, väcker dessutom innehållsspecifika frågor som är viktiga att reda ut i betraktandet av antroposofin. Vi hoppas därför kunna bidra till en mer nyanserad bild både av Steiners filosofiska utgångspunkter samt av människans mångfacetterade förhållande till vetenskapsbegreppet.

En svårfångad enhet

Rudolf Steiner (1861-1925), antroposofins grundare, är för de flesta mest känd genom de otaliga waldorfskolorna bildade i hans efterföljd. Den antroposofiska rörelsen sträcker sig idag världen över och omfattar verksamheter inom många av livets områden. Waldorfpedagogiken, biodynamiskt jordbruk, antroposofisk medicin, läkepedagogik samt socialterapi (omsorg om personer med psykiska funktionsnedsättningar) är några av de mer välbekanta grenarna av denna rörelse. Drygt hundra år efter sin uppkomst är dock antroposofin, som Steiner lika gärna benämnde Geisteswissenschaft (andevetenskap i svensk direktöversättning), fortfarande svår för många att förhålla sig till. De flesta som har kommit i kontakt med dessa antroposofiska verksamheter överlag är mycket positivt inställda till den pedagogik, vård eller omsorg de möter samt de biodynamiska produkterna de kan köpa, samtidigt som de har svårt att förstå hur dessa verksamheter hänger ihop med något så svåråtkomligt eller rent av suspekt som en andevetenskap.

Även de som är lite mer insatta i Steiners liv och tänkande kan ha svårigheter att förstå hur antroposofin hänger samman med hans tidigare filosofiska verksamhet. Fram till ungefär 1900, då han började röra sig i teosofiska kretsar och lade grunderna för det som skulle bli antroposofin (Antroposofiska Sällskapet grundades i samband med att Steiner bröt med Teosofiska Sällskapet 1912/13), var Steiner en erkänd skribent och forskare. Bland annat hade han arbetat vid Goethe- och Schillers arkiv i Weimar och där givit ut Goethes naturvetenskapliga skrifter, publicerat ett antal filosofiska verk samt varit redaktör för ”Das Magasin für Literatur”, en konstnärlig tidskrift i Berlin. Sedd utifrån denna tidigare verksamhet, förefaller Steiners liv ha tagit en ny, ”mystisk”, vändning runt 1900 och han skulle ha varit en bland många tänkare (som till exempel Edouard Schuré i Frankrike), som fallit offer för den ockulta våg som drabbade ett antal personligheter kring förra sekelskiftet. Steiner skulle helt enkelt ha tappat greppet om verkligheten.

Problemet med denna tolkning är att Steiner själv aldrig såg annat än en klar kontinuitet mellan hans tidiga filosofiska verksamhet och den antroposofiska. Detta kan förstås avfärdas genom att hävda att Steiner inte skulle vara den första som därmed visar att även galenskapen följer sin egen logik, men det vore samtidigt att avfärda en hel idéströmning som var aktuell i Steiners samtid. Ett annat problem är hur man kan förhålla sig till de praktiker som fötts ur antroposofin, i synnerhet som dessa i allra högsta grad ännu är levande, fruktbara och uppskattade av många människor idag. Dessa praktiker är dock inte okontroversiella. I enlighet med ordspråket ”the proof of the pudding is in the eating”, menar de som uppskattar antroposofins praktiker att de bevisar sig själva, medan skeptikerna tar fram bristen på vetenskaplig bevisföring i förhållningsättet. Här konfronteras självupplevd praktisk erfarenhet och ”vetenskap och beprövad erfarenhet” för att använda ett aktuellt uttryck. Denna konfrontation, med grund i den underliggande begreppsmotsättningen mellan det subjektiva, förstått som det personliga, och det objektiva, förstått som det allmängiltiga, förefaller helt självklar för många idag. Ur ett filosofihistoriskt perspektiv är dock denna motsättning mellan subjektivt och objektivt både oreflekterad och onyanserad. För att på ett fruktbart sätt kunna övervinna detta tal för döva öron som denna motsättning har utvecklats till, krävs en djupare reflexion över framväxten av vårt moderna vetenskapsbegrepp.

Humaniora och naturvetenskap

Uppgörelsen kring Steiners vetenskaplighet eller brist på sådan, har mycket att göra med motsättningen mellan naturvetenskap och humanvetenskap som vuxit fram under 1800-talet. Om vi återgår till andevetenskap, som används som en alternativbenämning för antroposofin, är det ett faktum att detta begrepp är svårt att ta till sig och väcker inte så sällan undran eller förargelse. Agnes Nobel, som för några år sedan skrev om waldorfpedagogiken, Filosofens knapp, tar upp detta i sin bok. Hon skriver att många av de problem som uppstår vid granskningen av antroposofin ”närmast är av språkligt art och därmed samtidigt innehållsfrågor”. Av kulturhistoriska skäl verkar begreppet andevetenskap särskilt belastat i just Sverige, vilket gör det nästan oanvändbart inom vetenskapliga eller filosofiska kretsar. Ande är ett begrepp som man i bästa fall associerar till det kyrkliga och i sämsta fall till allt det ”mystiska” som ordet förknippas med. På senare tid har visserligen den så kallade nyandligheten fått stort genomslag hos den breda allmänheten men detta har på intet sätt bidragit till en större acceptans från vetenskapligt håll, snarare tvärtom. Andevetenskap ter sig därför som en närmast omöjlig begreppskombination eftersom vi grundligt har fått lära oss att den moderna vetenskapens framsteg bottnar just i avståndstagandet från allt vad andligheten eller metafysiken heter.

Rent språkligt är Steiners andevetenskap en direktöversättning från tyskans Geisteswissenschaft, ett begrepp som har en helt annan klang än sin svenska motsvarighet. I Tyskland idag är Geisteswissenschaft fortfarande ett använt begrepp som täcker samma område som vårt humaniorabegrepp, likaså i Norge där ”åndsvitenskap” är det gängse begreppet för humaniora. Geisteswissenschaft betecknar den vetenskap som är knuten till människan och mänskliga värden, till skillnad från naturvetenskap (ty. Naturwissenschaft) som är inriktad på världens fenomen. Geisteswissenschaft handlar alltså om humanvetenskaperna, vilket för övrigt är det som ordet antroposofi syftar på: Kunskap/vishet om människan*. Skulle man i Sverige, liksom i Tyskland och Norge förstå andevetenskap som humanvetenskap, vore det antagligen mycket enklare att förstå vad antroposofin är eller vill vara. Därmed inte sagt att antroposofi för den skull skulle vara mer ”vetenskaplig”. Att humanvetenskaperna idag inte kan göra anspråk på samma vetenskapliga status som naturvetenskaperna betraktas närmast som ett faktum, både i vetenskapliga kretsar och hos allmänheten. Humanvetenskaperna anses helt enkelt sakna den mätbarhet, tillförlitlighet eller allmängiltighet som är naturvetenskapernas signum.

Denna starka gränsdragning mellan naturvetenskap och humanvetenskap är dock relativt ny och har sitt ursprung i 1600-talets vetenskapliga revolution, vilken har gett upphov till vårt moderna vetenskapsbegrepp. Vi kommer att se att vetenskapsbegreppets historia har sina rötter i antiken och att dagens motsättning mellan natur- och humanvetenskaper måste förstås utifrån sitt filosofihistoriska sammanhang. Diltheys åtskillnad mellan Geisteswissenschaft, vars mål är att förstå (ty. ”verstehen”) och Naturwissenschaft, vars mål är att förklara (ty. ”erklären”), är till exempel oundgänglig för en djupare analys av dessa två vetenskaper. Vi kommer också att se att Steiners tänkande, långt ifrån att inta en säregen plats i filosofins historia, inordnar sig helt i den stora filosofihistoriska utvecklingen som sedan antiken har berört frågan om den mänskliga kunskapens uppbyggnad och mål. I sitt främsta filosofiska verk, Frihetens filosofi (1894), ger sig Steiner i kast med samma frågor som sysselsatte hans filosofiska samtid och anknyter därtill till klassiska filosofiska grundfrågor såsom giltigheten i filosofins och vetenskapens utsagor, den mänskliga kunskapens grundvalar och frågan om den mänskliga viljans frihet.

Rationalitetens kris

Många av de frågor som var i sin linda under Steiners verksamma tid, åren kring 1900-talet, är högst aktuella idag, såsom den så kallade modernitetens eller rationalitetens kris. Vid det förrförra sekelskiftets dominerade framstegsoptimism och den naiva tron att vetenskap och framsteg skulle befria människan från föråldrade, främst religiösa, föreställningar samt skapa förutsättningar för en upplyst, fredlig och människotillvänd värld. Men idag, efter ett sekel kantat av krig, människoförnedring, miljöförstöring samt ekonomisk exploatering av ofattbara mått, är det just vetenskapens förmåga att överhuvudtaget kunna skapa en människovärdig värld som står i åklagarbåset. Allt fler människor världen över vänder ryggen till vår modernitet för att åter söka meningsfullhet eller tillhörighet i traditionella religiösa sammanhang eller i den så kallade nyandligheten. Från vetenskapligt håll har detta gett upphov till olika ställningstaganden, allt från det pånyttfödda närmast naivistiska scientismen, som brännmärker alla former av ny- och gammal religiositet som olika uttryck för en obskurantistisk kvarleva, till en mer nyanserad reflexion över behovet av ett nytt vetenskapligt paradigm som återintegrerar osäkerheten och meningsfrågor i det mänskliga kunskapandet. En sådan nyanserad och integrerande reflexion är inte främmande för filosofin. Tvärtom har filosofi och vetenskap samma ursprung och har dessutom så länge varit sammanlänkade att det historiskt inte är meningsfullt att betrakta dem var för sig. Ur ett kulturellt perspektiv är det därför ingen överdrift att påstå att känslan av främlingskap och meningslöshet som alltfler människor känner idag, bottnar i glömskan av denna ursprungliga enhet mellan filosofi och vetenskap.

Det var just kampen mot detta främlingskap inför en alltmer avhumaniserad värld som var Steiners främsta drivkraft. Som många andra i hans samtid var han konfronterad med den stora diskrepansen mellan naturvetenskapens enorma framsteg och människans stigande olust och oförmåga att inordna sig i en värld där hon inte längre tycks ha någon plats. Steiner menade att denna känsla av främlingskap skulle öka ännu mer i framtiden och leda till vår civilisations fullständiga kollaps om människan inte förmådde att etablera ett förhållande till sig själv och världen, som inte enbart baseras på naturvetenskapliga utsagor. Han menade att detta nya förhållande måste baseras på en humanvetenskap (en Geisteswissenschaft) som inte bara tar hänsyn till människans andliga dimension, utan helt och hållet utgår från denna dimension, det vill säga från henne själv.

Tio år efter Steiners död, kommer Husserl, som har haft stor betydelse på hela 1900-talets filosofi, att uttrycka ungefär samma sak. Så här sade han, i Wien 1935, i sitt berömda föredrag, ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin”:

”I vår tid möter vi överallt ett brinnande begär att förstå anden, och den oklarhet som råder om det metodiska och sakliga förhållandet mellan natur- och humanvetenskapen upplevs som närmast outhärdlig… Men det kan aldrig bli fråga om någon förbättring så länge inte objektivismen, med dess ursprung i vår naturliga inställnings inriktning på omvärlden, blivit genomskådat i sin naivitet, och insikten slagit igenom att den dualistiska världsuppfattningen, enligt vilken natur och ande är realiteter i samma bemärkelse, om än i en inbördes kausal hierarki, är fullständig förfelad.”

Den som är bevandrad i Husserl kommer här att invända att han, trots ovanstående, inte höll med om en del av Steiners filosofiska ståndpunkter. Invändningen är korrekt men det intressanta här är inte samstämmigheten dessa filosofer emellan utan det faktum att båda två kommer fram till samma slutsats om den återvändsgränd som den europeiska filosofin hamnat i under deras livstid. Denna återvändsgränd bottnar, i korta ordalag, i just det faktum att filosofin, allt sedan Descartes, i stort sett har varit oförmögen att befrukta vetenskapen, vilket ha haft som följd att vetenskapen i sin tur ha blivit oförmögen att förstå sig själv.

Kommande inlägg

Hur detta främlingskap mellan filosofi och vetenskap uppstod, och vilka följder den har haft för vår samtid, kommer att uppta merparten av föreliggande artikelserie. Denna syftar alltså inte till att rättfärdiga, förklara eller ens presentera antroposofin, utan att sätta Steiner i ett idéhistoriskt sammanhang och mer specifikt, i förhållande till uppkomsten och utvecklingen av vetenskapsbegreppet. Vi kommer att ta avstamp i antikens Grekland, där sökandet efter orsakerna till vad som är utgjorde den enhetliga grunden till det som senare skulle särskilja sig som filosofi och vetenskap. Därefter kommer vi att koncentrera oss på Descartes och Kants betydelse för framväxten av vår moderna syn på vetenskaplighet. Slutligen kommer vi att anknyta till Steiner, Husserl, med flera, samt behovet att ett nytt filosofiskt/vetenskapligt förhållningssätt som blev följden av den klassiska vetenskapens** sammanbrott till följd av bl.a. kvantfysikens utveckling.

Denna betraktelse är inget akademiskt arbete utan riktar sig till alla som är intresserade av frågor knutna till vetenskapsbegreppet samt till de som önskar få veta mer om Steiners filosofi. Av det skälet har vi begränsat antalet fotnoter till ett minimum. Inget anspråk görs heller på att vara uttömmande, självfallet kunde många fler filosofer har valts ut men då hade det blivit ett helt annat arbete. Målet har varit att göra vissa grundfrågor tillgängliga för var och en som är intresserade av dem. Det förs därför inga alltför avancerade filosofiska resonemang utan att för den skull förenkla idéerna till oigenkännlighet. Balansgången mellan tillgänglighet och stringens är däremot svår och vi gör inte anspråk på att ha lyckats i alla lägen.

Rent praktiskt kommer texten att publiceras här, på Ytterjärna Forums hemsida, under ett antal veckor framöver. Den preliminära indelningen är som följer:

Inlägg 1: Inledning (detta inlägg)
Inlägg 2: Antikens och medeltidens syn på vetenskap
Inlägg 3: Descartes och 1600-talet vetenskapliga revolutionen
Inlägg 4: Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik
Inlägg 5: Steiners filosofiska utgångpunkter (1)
Inlägg 6: Steiners filosofiska utgångpunkter (2)
Inlägg 7: Den klassiska vetenskapens villkor och begränsningar

Därefter följer ett par avslutande inlägg som berör vår modernitet och behovet av ett nytt vetenskapligt paradigm.

Fotnoter:
* Antroposofi är, som det låter, ett sammansatt ord, från två grekiska ord, Anthropos (människa) och Sophia (vishet). Ordet är inte skapat av Steiner utan myntades under 1500-talet och användes bl.a. av Fichte.
** Vi använder här begreppet ”klassisk vetenskap” i sin gängse betydelse. Klassisk vetenskap syftar alltså inte till antik vetenskap utan till den klassiska perioden av vårt moderna vetenskap som är frukten av 1600-talets vetenskapliga revolution. Denna klassiska period sträcker sig ungefär från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet.

Text: Gérard Lartaud
Foto: Flickr

Ladda ner artikeln som pdf.

Läs hela artikelserien ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”

Artikel #1: ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”
Artikel #2: ”Den platonska och aristoteliska kunskapen”.
Artikel #3: ”Descartes och 1600-talets vetenskapliga revolution”
Artikel #4: ”Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik”
Artikel #5: ”Grunddragen i Steiners kunskapsteori”
Artikel #6: Steiner och strävan efter en gränsöverskridande kunskap
Artikel #7: ”Den klassiska vetenskapens villkor, kriterier och begränsningar”
Artikel #8: ”Mot en utvidgad vetenskap”

28 maj, 2015

Det befriade ljuset – en filosofisk och naturvetenskaplig betraktelse

När James Turrell skulle öppna sin stora retrospektiva utställning på Guggenheimmuseet i New York bad han Arthur Zajonc att skriva den inledande texten till utställningskatalogen. Här är texten i översatt form.…

LÄS MER

James Turrell är en av världens främsta konstnärer inom ljus, färg. Sommaren 2011 hade han en stor utställning ”See! Colour!” i Järna och en av alla hänförda tiotusentals besökarna var Arthur Zajonc, en amerikansk professor i fysik som bl a skrivit böcker om vetenskap, medvetande och även om ljus.

Turrell och Zajonc fick kontakt med varandra genom utställningen i Järna. Bägge har på ett omfattande sätt arbetat med ljus men på två helt olika sätt. Turrell som konstnär och Zajonc som vetenskapsman.

När sedan James Turrell skulle öppna sin stora retrospektiva utställning på Guggenheimmuseet i New York 2013 bad han Zajonc att skriva den inledande texten till utställningskatalogen. Här är texten i översatt form.


 

Arthur Zajonc om James Turrells retrospektiv på Guggenheim

De renaste och mest
eftertänksamma själarna är de
som varmast älskar färgen.
John Ruskin

Varje gång vi ser oss omkring förnimmer vi inte bara de föremål vi ser, utan indirekt även ljuset som upplyser dem. Utan ljus ligger synförmågan öde. De konturerade formerna och de strålande färgerna i vår omgivning har kommit till oss på ljusets vingar. Ändå förblir ljuset självt osett, gömt för vår syn – en hemlig uppenbarelse. Den materiella världen är alltså synliggjord genom ljus som i sig självt är osynligt – eller åtminstone har varit det tills James Turrell kom.

Han är säkert en av dessa rena och eftertänksamma själar som John Ruskin nämner i sin minnestavla ovan.

I trettio år har jag undersökt ljuset och använt mig av tre strategier för att komma till insikt om dess verkliga natur. För det första har jag som forskare och lärare sysslat med klassisk optik och kvantoptik, elektromagnetisk teori och kvantfysikens experimentella grunder. Ljusets kvantmekanik har varit mitt specialområde. Vid Max Planck-institutet för kvantoptik arbetade jag med enkelfotoner i delayed choice-experiment, i fysiklaboratoriet på École Normale Supérieure utvecklade jag ett högpresterande lasersystem för att undersöka asymmetrin i atomers svaga växelverkan.

Under åratal lärde jag känna ljusets vanskligheter så långt man som fysiker kan komma åt dem. Jag visade optiska experiment och använde teoretiska modeller för att förklara resultaten. Den formen av experimentellt arbete kräver avancerade tekniska kunskaper om laser, vakuumsystem och myriader av optiska komponenter. På den teoretiska sidan kompletterar kvantoptikens abstrakta matematiska formalism min experimentella forskning. Till slut liknade min erfarenhet Einsteins som 1951 skrev att hans fem decennier av funderingar kring ljuset inte hade fört honom närmare en verklig förståelse.

Att studera de tre volymerna av Goethes Färglära (1810) var min andra strategi när det gäller att undersöka ljuset. Goethe erbjuder en fascinerande kontrapunkt mot mina forskningar inom kvantoptiken. I motsats till fysikens abstrakta teorier och laboratoriernas komplexa instrument kan Tysklands störste poet djärvt förklara: ”Det högsta målet skulle vara att förstå att allt inom verklighetens rike redan är teori. Himlens blånad visar oss koloritens grundläggande lagar. Låt oss inte söka något bakom fenomenen – de själva är teorin.”

Goethe är alltid konstnär och orubblig i sitt krav att vi ska hålla oss till våra förnimmelser när vi studerar färg och inte ersätter dem med matematik och mekaniska teorier. Ordet teori kommer ju från det grekiska theoria som betyder att se, betrakta. Vi måste lära oss se att den blå himlen redan är full av teoretisk betydelse. Som filosofen Norwood Russell Hanson senare skulle argumentera: allt vårt seende är ”teorityngt”. Enligt Goethe behöver vi bara se på naturens fenomen för att helt bli varse deras lagbundenhet – ingen enkel uppgift. Abstraktion kan utgöra en kraftfull hjälp till förståelse, men enligt den här åskådningen ställer den sig egentligen mellan människan och hennes direkta förnimmelse av verkligheten.

Goethes hållning hör till de tanketraditioner som betraktar en djup och direkt insyn i verkligheten som mänsklighetens syfte. Analys och logik är underordnade den äkta insikten och anses som förberedande hjälpmedel för en slutgiltig erfarenhet av verklighet genom ”direkt varseblivning”. Företeelserna själva är, rätt betraktade, det som är teorin. Genom konsten, inte minst Turrells konst, leds vi djupt in i färg- och ljusupplevelsens hela rikedom och i varseblivningsprocessen själv. Hans väg har mycket gemensamt med Goethes, och det leder till min tredje strategi.

Då jag sedan lång tid tillbaka praktiskt utövar kontemplativa traditioner hade jag redan mediterat över ljuset dagligen i mer än tjugo år när jag mötte Turrells arbete. Trots att även det meditativa arbetet förde mig närmare färg och ljus var jag ännu inte helt förberedd på James Turrells märkliga konst, hans ”ljusskulptur”. Jag höll fortfarande på att lära mig färg- och ljusfenomen i deras sanna helhet som Goethe var ute efter. Turrell verkar ha uppnått den förmågan ur vilken han nu skapar sin konst.

Ganzfeld-tröskeln

Föreställ dig själv alldeles ensam på en trappa av lysande färg i en enda skir ton där du stiger ner en våning till ett rum som är inneslutet i samma färgnyans. Du har just kommit in i en av Turrells Ganzfeld-installationer. I motsats till ett rum med målade ytor skimrar väggarna i färg men utan att du ser var ytorna befinner sig. När vi beträder ett sådant rum av enfärgad glans känner vi oss till en början desorienterade. Vi söker mentalt efter konventionella referenspunkter, föremål som hjälper oss att stabilisera vårt medvetande. Eftersom vi inte hittar något är vi hänvisade till oss själva.

Om vi besinnar oss ger vi upp sökandet efter föremål och nöjer oss med själva färgupplevelsen. Ändå känner vi hur det inom oss fortsatt visar sig ett behov av att möta konturerna av konkreta objekt. För att ge stadga åt vårt medvetande har vi åtminstone vår egen kropps tyngdkraft och självförnimmelse, men vi känner samtidigt att vi befinner oss vid tröskeln av en sorts medvetande utan föremål, symboliska bilder eller någon riktning för vår uppmärksamhet – och här kan även kroppen försvinna för vårt medvetande.

Turrell beskriver upplevelsen av Ganzfeld på ett språk som antyder andligt uppvaknande: ”Denna känsla av jämviktsrubbning kan bli lika spännande som skrämmande. Den är inte helt olik en lysande tomhet eller ett uppfyllt tomrum, som på japanska menas med satori, alltså upplysning, eller de erfarenheter som nämns i samband med nära-döden-upplevelser.”

Som student på Pomona College och ung sökare på 1960- och 70-talen hade Turrell ett anmärkningsvärt öde. Han studerade för ledande vetenskapsmän, astronomer och psykologer som också arbetade utanför deras ämnens begränsningar, experimenterade med biofeedback, alfaträning (alltså meditation) för astronauter, tystnaden hos kväkarna och spiritualiteten hos asiatiska traditioner. Hans stadiga kärlek till konsten höll honom kvar på marken, medan andra lämnade vetenskapen och det akademiska för att söka på det religiösa fältet.

När Turrell jämför upplevelsen av hans konst med satori eller upplysning gör han det efter att ha studerat detta med genuint intresse. I den meningen är han både konstnär och själsforskare. Utan att vara pedagogisk konfronterar han oss genom sin konst med oss själva och vi frågar: vad innebär det att se och vad är det att vara människa?

Ljuset självt

När jag undervisar i ljusets fysik börjar jag ofta med en enkel demonstration. Jag släcker ljuset och drar för gardinerna så att studenterna och jag sitter i ett fullständigt mörklagt rum. Sedan sätter jag på en laser vars ljusstråle träffar på en vit skärm mitt emot, ungefär sex meter längre bort. Det enda som syns är ett smalt rött skimrande ljussken som glittrar på skärmen medan det övriga rummet förblir svart. Slutligen slår jag två tavelsudd mot varandra så att kritdammet fyller luften framför lasern: glittrande röda ljusstrålar blixtrar inför våra ögon. Ljusstrålen fanns där, men utan skymning eller annan substans att skina på förblev den osynlig.

I ett samtal med astronauten Rusty Schweigert frågade jag honom hur det var att befinna sig utanför sin rymdkapsel och se in i den djupa rymden. Han svarade: stjärnbestrött mörker. Ljus fyllde rymden omkring honom och lyste klart upp honom och jorden därnere, men natthimlen och mörkret fanns kvar. Ljuset självt var osynligt – som laserstrålen före kritdammet. Både Turrell och jag längtar efter att upptäcka ljuset i dess mångfaldiga, vackra och ofta gåtfulla natur och att göra det osynliga synligt.

Som mina fysikaliska demonstrationer går även ett av Turrells största intressen ut på att göra förnimmelsen av ljuset fysisk eller ”verklig” så att det blir ett föremål för vår uppmärksamhet istället för en enbart dold belysningskälla. ”Min konst handlar om ljuset självt. Den bär inte fram uppenbarelsen – den är själva uppenbarelsen.” Men hur kan vi rikta vår uppmärksamhet på det som vi aldrig varseblir direkt? Hur skulle ljus ”se ut” som uppenbarelse istället för som uppenbarare?

Varje moment av seende är en akt där yttre ljus ingår giftermål med inre själsligt eller andligt ljus – tänk på Goethes idé om fenomenet som teori. Turrell intresserar sig lika mycket för denna akt av varseblivning som för ljusets natur. Han beskriver sitt syfte och sin metod med vilken seendets och förnimmandets handling upplevs som ”ting”.

”Mitt intresse för varseblivning av ljuset går ut på att göra det till ett objekt. Det existerar på samma sätt som ett fysikaliskt objekt finns. Jag gör ett föremål av förnimmelsen genom att begränsa den på ett formalt vis. Där finns inget objekt, bara objektiverad varseblivning. Genom att ifrågasätta det fysiska och objektmässiga kan verket uppenbara mer av det fysiska än något fysiskt föremål skulle kunna göra.”

Upplevelse utan objekt, formal begränsning av seendet, ”objektiverad varseblivning” – det är medlen Turrell begagnar sig av för att vända vårt medvetande upp och ner och dra oss in i en ny psykologisk och konstnärlig upplevelse.

Filosofi som konstnärlig upplevelse

Ett annat sätt att skildra upplevelsen av Ganzfeld har att göra med det som filosofer ända sedan Franz Brentanos Psychologie vom empirischen Standpunkt (1874) kallar för ”intentionalitet”. Den fråga Brentano ställde var: kan man över huvud taget ha en mental upplevelse som är en ren, otolkad sinnesvarseblivning – eller är upplevelsen alltid knuten till något: ett ting, ett objekt eller en bild?

Jag tar pennan som ligger på bordet och undersöker den. Är det möjligt att inte se den som en penna? Försök! När du ser dig omkring medan du går runt i museet ses allting din blick faller på som någonting: en dörr, en målning av en speciell konstnär, en bänk. Hur kommer det sig? Kan du isolera den aktivitet som ger mening åt det du ser, hör eller känner doften av? På morgonen är det kanske särskilt behagligt för dig att känna doften av kaffe som bryggs i rummet bredvid; det är kaffe du känner. Vi blir medvetna denna omedvetna aktivitet när den blir frustrerad, till exempel när den visuella upplevelsen är flertydig eller lukten obekant. Klassificeringen av visuella illusioner som flertydiga former gör att vi kan skifta mellan betydelser.

För en blindfödd som senare i livet får synförmåga saknar den synliga världen sådan betydelse. Det fordras stor ansträngning för henne att medvetet tolka det som vi andra utan vidare ser som betydelsebärande. Själva bokstäverna i den här texten har en ”bokstavlig” betydelse. Om det infogades ett avsnitt på sanskrit skulle det bara verka som en skum ansamling av mönster som vi kanske uppfattar som skrift men utan speciell betydelse för oss.

Det som kännetecknar den mentala upplevelsens intentionala karaktär är att den handlar om något. Brentano frågar efter den ”mentala aktens” huvudsakliga kvalitet och hävdar att den alltid är riktad mot ett objekt. ”Det som är karakteristiskt för varje mental aktivitet är, som jag tror mig ha visat, att den refererar till något objekt. I det avseendet verkar varje mental aktivitet vara relationell.”

Sedan 140 år har filosofer brottats med medvetandets intentionala struktur. Kraften i Turrells konst ligger i att den förmår göra en konstnärlig upplevelse av en abstrakt filosofisk diskurs, att den är artistiskt övertygande och samtidigt kognitivt krävande. Turrell försätter oss mentalt i ett nytt och ovant upplevelseområde där själva seendet blir uppmärksamhetens föremål. I Ganzfeld gör han det genom att avskala det konventionella medvetandets referenspunkter så att endast ett minimum av färg finns kvar.

Han säger: ”För det första arbetar jag inte med något objekt. Det är varseblivningen som är objektet. För det andra arbetar jag inte med någon bild därför att jag vill undvika associativa, symboliska tankar. För det tredje arbetar jag inte med fokus eller något speciellt ställe att se på. Utan objekt, bild eller fokus – vad är det då man ser på? Jo, man ser på seendet. Min konst handlar om seendet.”

Vi befinner oss mitt i den rena färgförnimmelsen. Efter flera minuter i en Skyspace eller Ganzfeld lägger vi märke på att färgen vi såg i början är försvunnen och en annan har obemärkt kommit i dess ställe. Vi upplever alltså varken rums- eller tidsförändringar omedelbart. Som om vi skulle vara upphängda inom tid och rum, hållna i en livmoder av färg bakom eller åtminstone vid gränsen till konceptionens avsikt.

Turrell debatterar inte temat på ett filosofiskt sätt, utan han förklarar det konstnärligt och fenomenologiskt. Genom hans konst placeras vi i ett rum utan föremål eller bilder, utan något speciellt ställe att se på. Följaktligen upphör läge, riktning, rörelse och tid att ha någon betydelse. Allt som är kvar är färgen och vi. Jag skulle faktiskt gå så långt att säga att vi utifrån sådana betraktelser här inser att hela omgivningen är relationell. Låt mig förklara.

Turrells Skyspaces är ett perfekt exempel på att varseblivning är relationell. Man går in i ett torn vars tak är en vit kupol. I kupolen finns en stor öppning genom vilken man ser himlen. Upplevelsen av himlens färgförändringar i skymningen är överraskande och vacker, men inte bara på grund av själva solnedgången, utan på grund av de subtila och långsamma färgskiftningarna på kupolens inre yta som omger öppningen.

Den visuella förnimmelsen av färger står alltid i förhållande till andra färger inom blickfältet. I den vetenskapliga psykologin är det fenomenet känt som ”simultankontrast”. Turrell lärde känna dessa effekter när han studerade varseblivningspsykologi, och i varje verk han skapar använder han sig av färgupplevelsens dynamiska och relationella natur på ett anmärkningsvärt sätt. I den meningen arbetar han i gränsområdet mellan konst, fysisk, psykologi och mysticism.

Att släppa taget

Dock fråga mig inte vart jag går
då jag reser i den gränslösa världen
där varje steg jag tar är mitt hem.
Dogen

När vi reser hem är landskapet vi passerar fyllt med träd, moln, djur, byggnader – verkligen oräkneliga ting. Vi kan släppa det ena efter det andra av dessa saker så att förhållandet mellan oss och landskapet blir allt enklare. Till slut finns bara målet – vårt hem – kvar och himlen och jorden med horisonten däremellan. Med en sista frigörelse kan vi släppa det gäckande målet av hem och horisont som markerar den yttersta skillnaden mellan bak och fram, uppe och nere för att leva här och nu.

Tolvhundratalets zenmästare Dogen påminner oss om att vårt hem är överallt där vi befinner oss. Varje ögonblick är det enda ögonblick vi lever i – det är alltid nu. På det viset kan vi förstå Turrell när han säger att ”jag är intresserad av landskapet utan horisont; det är det landskap man möter i meditationen”. Alla vanliga skillnader faller bort. Vi lär oss att vara, helt enkelt att vara. Det skulle kunna vara en zenmästares anvisning till sin student som söker sig bortom det konventionella medvetandet.

Men mot varje förenkling genom zen finns inom tanketraditionerna också en utjämnande utveckling. Till exempel inom de komplexa spirituella filosofierna av tibetansk buddhism och Rudolf Steiners antroposofi där det meditativa livets framskridna stadier leder från konventionell iakttagelse av vardagliga föremål till övning med konstnärliga bilder eller mer symboliska mandalas. Bilderna blir allt kraftfullare men uppfattas bara som stationer på vår frigörelse från det normala medvetandets fixerade former till den skapande aktiviteten bakom dem. Med medveten ansträngning kan man alltså skifta från symboliska bilder till det som är varken bild eller symbol, utan ren verksamhet. Vi lägger objekt och bild åt sidan till förmån för den verksamhet som ställer objekt och bild in i världen. På det sättet kan den mediterande människan komma till en upplevelse av den kreativa energin i kosmos så att vi i meditationen får grundläggande insikt om aktiviteten i och bakom allt.

Fattas ett sista stadium på ljusets stig. Har vi en gång släppt objekt, bild, fokus och riktning, ja rent av verksamhet, då kan vi uppnå det obegränsade medvetande som indo-tibetanska pundits kallar arupa: den inre upplevelsens formlösa riken.

Kanske syftar Turrell till förnimmelsen av den levande aktiviteten i ljuset: ”Istället för tingens belysning genom ljuset intresserar jag mig snarare för ljuset som ting, för dess förmåga att skapa objekt.”

När Turrell skriver om sitt intresse för ljusets ”förmåga att skapa objekt” verkar han på sitt eget språk beskriva vad som har skildrats inom de spirituella traditionerna i öst och väst. Skolastikerna kallade naturens förmåga att skapa för natura naturans (”naturskapande natur”) i motsats till natura naturata (”naturaliserad natur”). Ljus som verkan, som skapare av tingen.

Ljus är ett återkommande motiv för mediterande människors inre erfarenhet inom alla spirituella traditioner, och ljusmeditationens släktträd är omfattande och ärofyllt. På fyrahundratalet för Kristus skrev Lao Zi: ”Använd ditt eget ljus och återvänd till ljusets källa. Det kallas att öva evighet.”

På tolvhundratalet skrev sufimästaren Najm al-Din Razi om ljuset i hjärtat: ”Om ljuset går upp i hjärtats himmel och solens eller många solars klarhet uppstår i människans högsta inre renhet, då är hennes hjärta inget annat än ljus. Hennes skira kropp är ljus, hennes hölje är ljus, hennes hörsel, syn, hand, hennes yttre och inre är inget annat än ljus.”

Människan blir ljus, och endast genom att bli ljus vet hon det helt och hållet. Det är den andliga vägen till kunskap.

Ljusmedvetande

Jag är den som öppnar hans ögon och det blir ljust.
När han sluter ögonen faller mörkret.
Ra talar, papyrus från Turin, 1300 f. Kr.

För en gammal egyptier var ljuset identiskt med Ras seende. Stod man i ökensolens intensiva ljus befann man sig i det gudomliga och allsmäktiga flödet av helgat medvetande. Som vi förstår av papyrusrullen från Turin var dagsljuset den högsta egyptiska guden Ras riktade blick eller medvetande. Sol och måne, även kallade Horus två ögon, var de mest framträdande av myriader ögon som i form av stjärnor såg ner på människans jord. Enligt den gamla världens moraliska och andliga verklighet kändes att ljuset inte var någon materiell realitet, utan en verksamhet hos guden Ra vars öppna öga och seende utgjorde världens ljus.

Vid den grekiske filosofen Empedokles tid (490-430 f. Kr.) hade solögat flyttat till människoögat. Precis som många efter honom tänkte sig Empedokles ögat som en inre lykta där det brann en ren ögoneld vars eteriska ljus ohindrat passerade genom ögonglobens hinnor och nådde ut för att röra vid föremålen framför en.

Inom den grekiska föreställningen och upplevelsen har det mänskliga medvetandet en mer framskjuten plats än fjärran gudars medvetande. I dag kallar vi Empedokles åskådning för seendets ”emissionsteori” som tydligt dominerade naturfilosofin fram till elvahundratalet. Jag betraktar den ålderdomliga teorin som en tidig konkretisering av en upplevd intentionalitet. Vi anspänner oss för att se något som är långt borta. Varför? Den upplevda erfarenheten blev det eteriska ljuset utsänt av ögat in i den stumma världen omkring oss.

Turrell kunde uppfattas som Empedokles skyddsling då han säger: ”När man dämpar ljuset och pupillen vidgas uppstår en känsla i ögat som liknar en beröring.” Något verkar komma ur våra ögon, och själva ljuset blir ett känselorgan. ”När jag arbetar med ljus är det viktiga för mig att skapa en upplevelse av ordlös tanke för att göra kvaliteten och förnimmelsen av själva ljuset nästan till något att ta på.”

James Turrells intresse för den upplevda förnimmelsen av ljus sträcker sig till möjligheten att tillskriva ljuset medvetande. Denna åskådning har säkert flera källor, men en av dem härstammar från fysikaliska experiment som några kolleger och jag visade på Max Planck-institutet för kvantoptik på 1980-talet.

Vid den tiden beskrev naturvetenskapliga vänner för Turrell nya vågpartikelexperiment som kollegerna och jag genomförde som visade vad Einstein kallade ”spöklik fjärrverkan” och som spelar en märkligt betydelsefull roll för kvantfysikaliska observationer.

Det var John Archibald Wheeler vid Princeton som först hade beskrivit de delayed choice-experiment jag arbetade med. När vi visade en version av hans tes vid Max Planck-institutet såg man att ljus verkade ändra karaktär beroende på vilken sorts observation man gjorde. Ställde vi in apparaten för att se vågornas beteende visade sig vågfenomen. Ställde vi in apparaten för att se komplementärpartiklarnas beteende visade sig partikelfenomen. Dessutom kunde vi i vårt experiment fördröja valet av observation till en mycket sen tidpunkt, faktiskt till sista möjliga ögonblicket – men ljuset svarade alltid i enlighet med vår fråga efter våg respektive partikel.

Om dessa experiment sa Turrell: ”Det där var mycket intressant för mig. Det nästan tilldömde ljuset ett medvetande. Så upplever jag det också. Kväkare talar alltid om att vända sig inåt för att hälsa ljuset och om denna ljusupplevelse inom var och en.” Det inre ljuset är en reflex av Guds ljus inom oss, enligt kväkarnas tänkande. Det ljuset kan livligt upplevas och verkar ha någon sorts levande och vis förnimmelse av sig självt.

Turrells långvariga samband med kväkarnas tystnad gjorde honom benägen för ett livligt skimrande inre liv som fick näring av en livslång betraktelse av det ”inre ljuset”, som kväkarna har kallat det alldeles från början. Det är det ljus som Johannes 1:9 talar om: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.” Det ljus vi upplever i det yttre är en bild av det sanna ljus som den i tystnad sökande själen känner till.

Kvantfysikaliska experiment verkade bekräfta Turrells egen inre förnimmelse av att hälsa det inre ljuset som ett medium som äger medvetande.

Men när man talar med honom avslutar han alltid sådana vidsträckta samtal med att skratta och förklara att hans arbete till syvende och sist helt enkelt handlar om konst. I det ögonblicket glider all filosofi, betraktelse, forskning och kvantfysik undan och vi står åter mitt i den livliga upplevelsen av Turrells konst – det är tillräckligt. Genom sitt geni leder oss Turrell som få andra in i en rymd av förnimmelse där vi hälsar ljuset, känner dess närvaro och överväger dess inbjudan. Men då vi tackar ja till ljusets inbjudan bör vi, som Turrell, göra det med ett lätt hjärta och även med en viss munterhet som kanske är vårt bästa skydd när vi går in i de nya katedraler som Turrell skapar.

Glöm inte att Buddha i upplysningens ögonblick sträcker sig ner för att beröra jorden. Inför de största mysterierna ska man luta sig tillbaka, öppna sig, le och röra vid marken. Konsten är tillräckligt.

Text: Arthur Zajonc
Översättning: Jürgen Vater
Foto: pressbild

Om du vill se James Turrells konst finns det två permanenta installationer av honom i Sverige, den ena är ”Insight outside”, en Skyspace i Järna, och den andra är Dawning på Magasin 3 i Stockholm. Han har även en rad kommande utställningar ute i världen, just nu är t ex delar av Guggenheim-utställningen i Zürich. Du kan se hela kalendariet här.

13 maj, 2015

Framtidens resa

Mer än 90% skulle välja ett ekovänligt hotell om det inte innebar någon skillnad i faciliteter eller pris – men bara 30% skulle välja ett resmål enbart på grund av att det var ekovänligt. …

LÄS MER

Charter till månen javisst – men hur ser framtidens resa ut ur klimatsynpunkt?

Mer än 90% skulle välja ett ekovänligt hotell om det inte innebar någon skillnad i faciliteter eller pris – men bara 30% skulle välja ett resmål enbart på grund av att det var ekovänligt. Detta visar siffror ur Responsible Travels trend- och statistikrapport. Vi verkar med andra ord vara öppna för att resa miljövänligt så länge det inte innebär att vi måste ändra våra resvanor.

Går det att resa miljövänligt utan att göra avkall på komforten? På Hotell Kulturhuset i Ytterjärna har man tänkt hållbarhet från minsta lilla skruv, till pelletsuppvärmningen, till väggfärgen, till mjölken i morgonkaffet – utan att för den sakens skull minska på bekvämligheterna.

– Hos oss kan du dricka utvald biodynamisk champagne, äta kallskuret från De Vilda, njuta av vackra omgivningar och sova skönt i hotellrum fyllda med ekologiska hudvårdsprodukter. Enkel lyx som ändå passar in i ekoturismen. Vi har bara valt produkter av högsta kvalitet som är komfort men också för miljön, säger Bonny Laurén, vd för Kulturforum Järna som driver Hotell Kulturhuset.

Att resa miljövänligt behöver med andra ord inte nödvändigtvis innebära camping och havregrynsgröt.

Flygresan – boven i dramat

Men den största miljöboven under semesterresan är inte främst hotellet, utan själva flygresan dit. Ecoprofile har gjort en intressant jämförelse mellan bilkörning och flygresor och konstaterar att en flygresa Stockholm-London t/r motsvarar ungefär 40% av vad varje svensk i genomsnitt släpper ut på bilkörning per år.

Här är några exempel på hur mycket koldioxid olika typer av flygresor släpper ut:

  • Stockholm-Göteborg t/r: 160 kg CO2e/person
  • Stockholm-Rom t/r: 0,9 ton CO2e/person
  • Stockholm-Thailand t/r: 3,3 ton CO2e/person

En charterflygning med fullsatt plan som flyger direkt till destinationen är ur miljösynpunkt i regel bättre än reguljärflyg som sällan är helt fullbokade och där mellanlandningar ofta förekommer.

Ett annat sätt att gottgöra för sina flygresor är att klimatkompensera. Men enligt både Apollo och Ving så är det bara ungefär en procent av deras kunder som i dagsläget väljer att göra det.

Framtidens flygresor

Det pågår ett ständigt arbete med att försöka hitta ett mer miljövänligt sätt att flyga på. Forskare har testat olika slags biobränslen, gjorda av till exempel alger, jatropha-olja, oljedådra eller olika typer av halofyter.

Men den senaste uppfinningen, som för närvarande sägs vara den mest lovande, är luftskeppet Airlander 10. Luftskeppet är en hybrid av flygplan, luftballong, helikopter och svävare och som enligt en artikel i The Guardian ”kan förändra världen”. Luftskeppet kan flyga i veckor, landa överallt där det är platt och förbrukar en femtedel så mycket bränsle som dagens flygplan.

Även det svenska Trafikutskottets arbetsgrupp för forskningsfrågor har låtit ta fram en studie om framtidens flyg. I sammanfattningen konstateras att: ”De fyra experterna är ense om att det finns tekniska och operativa lösningar för ett framtida hållbart flyg.” Läs hela rapporten.

Ät dig till en bättre semester

Men att våra flygresor inverkar negativt på miljön är egentligen ingenting nytt. Vad vi kanske har mindre koll på är att det faktiskt är vår frukost, lunch och middag som är de största klimatbovarna.

– Faktum är att forskning har visat att boskapssektorn genererar mer utsläpp av växthusgaser mätt i CO2-ekvivalenter än transportsektorn. Globalt sätt står matproduktionen för 50% av människans totala klimatpåverkan. Om vi däremot enbart skulle äta mat producerad på ett ekologiskt kretsloppsjordbruk skulle vår klimatpåverkan neutraliseras, säger Jostein Hertwig från BERAS.

Hur gör du för att resa så klimatsmart som möjligt? Berätta gärna på vår Facebooksida.
Foto: Erik Olsson


Roland Pöntinen i Ytterjärna
7 maj, 2015

Finalkonsert av unikt samarbete mellan Roland Pöntinen och Kulturhuset i Ytterjärna

För nästan sju år sedan spelade världspianisten Roland Pöntinen den första tonen av Beethovens 32 pianosonater i Kulturhuset i Ytterjärna. På lördag den 9 maj är det dags för finalen. Ett samarbete som har pågått i nästan sju år – unikt i sitt slag.…

LÄS MER

För nästan sju år sedan spelade världspianisten Roland Pöntinen den första tonen av Beethovens 32 pianosonater i Kulturhuset i Ytterjärna. På lördag den 9 maj är det dags för finalen. Ett samarbete unikt i sitt slag.

– Tillvaron skulle vara bra mycket fattigare utan dessa 32 banbrytande verk, skrivna för Beethovens eget instrument, pianot, och där han är som mest personlig. De innehåller alla mänskliga känslolägen från djupaste svårmod till en livsglädje som spränger alla gränser. I de sista sonaterna går han ännu längre och tycks få kontakt med det utomjordiska, säger Roland Pöntinen.

Peter de Voto som är vd för Kulturhuset i Ytterjärna hörde Roland spela för första gången 1988. Han blev tagen redan där och då. När sedan Kulturhuset i Ytterjärna invigdes 1992 blev Roland snabbt en återkommande programpunkt. Roland har sedan dess gjort otaliga konserter i Ytterjärna, varav åtta där han spelar Beethovens pianosonater – den nionde och sista på lördag.

– Roland har en sådan otroligt bred repertoar att det inte går att stoppa in honom i bara ett fack. Trots en otrolig specialisering har han en väldig bredd. När han spelar Beethoven blir han Beethoven. Det han gör är kongenialt. Han lever sitt pianospel som ingen annan – en fascinerande person, säger Peter.

Ett projekt utan deadlines

Den 2 december 2008 spelade Roland den första konserten i Beethovenserien. Det blev en början på ett nästan sju år långt samarbete, där varken Peter eller Roland visste hur lång tid det skulle ta från början.

– Många pianister har kontaktat mig och velat göra Beethovens pianosonater – på bara två helger. Men det säger sig självt att det inte kan hålla samma höga nivå. Samarbetet med Roland har passat in i vårt ”slow art”-koncept som vi arbetar utefter i Ytterjärna. Om inte Roland har känt sig färdig har vi helt enkelt väntat, berättar Peter.

Många av Beethovens pianosonater spelas flitigt, och det är inte första gången det händer att en pianist spelar igenom alla av dem. Därför har det delvis handlat om att inte göra en konsert på upptrampade stigar.

– Jag är otroligt tacksam över att det har fått ta sin tid. Normalt sätt brukar man kanske bestämma en mer sammanhängande period under kortare tid, men vårt samarbete har fått ta tid där jag undan för undan har ringt Peter när jag känt mig mogen för nästa del, berättar Roland.

Även om det inte fanns någon deadline har det från början varit helt bestämt från första början vilka sonater som skulle spelas på vilken konsert. De har inte spelats i kronologisk ordning.

– Roland var väldigt tydlig från början att han inte ville spela sonaterna i kronologisk ordning, något jag är otroligt glad över. Varje konsert har istället varit en komposition av de sonater som han tyckte passade bäst ihop. En kreativ blandning som inte har krävt att man går på alla konserter utan varje tillfälle har haft målet att vara en fulländad konsert i sig, förklarar Peter.

Beethovens alla pianosonater – ett helt livsverk

Beethovens 32 pianosonater är ett helt livsverk, där de första sonaterna skrevs i början av hans karriär och de sista i slutet när han var helt döv.

– Det har varit otroligt spännande att djupdyka in i Beethovens värld och se hur han själv tacklar olika problem och utvecklas som tonsättare. Där göms så otroligt många karaktärer. Det har handlat om att ta sig in i verkets inre värld och försöka identifiera sig med varje verk, försöka fånga essensen. Det har blivit många kast mellan sorg, förtvivlan och glädje. En slags emotionell berg- och dalbana där det samtidigt gäller att hålla huvudet kallt för att klara sig igenom.

Roland har under sin karriär gjort otaliga skivinspelningar. Trots detta, eller kanske på grund av, har han inte velat spela in Beethoven-konserterna i Ytterjärna.

– Jag ville göra det just där och då, på ett sätt tycker jag att det är mer spännande. Eftersom det var första gången jag spelade alla 32 sonaterna ville jag inte heller riskera att det skulle bli ett till störningsmoment. Det är däremot inte helt omöjligt att jag spelar alla sonaterna igen, och då kanske jag spelar in, säger Roland.

– Vi har inte velat samla en skatt ute i Ytterjärna, utan det handlar istället om att erbjuda fantastiska upplevelser som bara de som varit där upplevt. Precis som på Beethovens egen tid. Liveframträdanden går inte att jämföra med en skiva hur perfekt den än är. För Kulturhuset i Ytterjärna är detta något av vårt signum: att det ska vara levande människor som är med om egna upplevelser just här och nu. Det finns en tendens idag att vi inte lever i nuet. Roland Pöntinens konsert är även en slags hyllning till det flyktiga ögonblicket, som vi människor griper tag i och gör till något som blir bestående i oss, säger Peter.

Ett samarbete som gett mersmak

Projektet har varit så lyckat att Kulturhuset i Ytterjärna redan påbörjat ett liknande samarbete med en annan svensk pianist, Peter Friis Johansson som ska spela alla Schuberts fullbordade pianosonater. De två första konserterna i serien har redan spelats.

– Men först ska vi njuta av de tre sista pianosonaterna av vår fantastiska resa med världspianisten Roland Pöntinen.

Läs mer om konserten lördag den 9 maj på Kulturhuset i Ytterjärnas hemsida.
Foto: Mats Bäcker

Artipelag - konsthall i Stockholm
29 april, 2015

En konsthall i skärningspunkten mellan människa och natur

Artipelag är inte bara bokstavligt talat en kombination av Art, Activities och Archipelago. Även geografiskt sett är det ”ungefär som ett rymdskepp som landat mitt i skogen” som konstintendent Bo Nilsson själv beskriver sin arbetsplats. Läget mitt bland tallarna på Hålludden, bredvid den glittrande Baggensfjärden, är någonting som även präglar Artipelags utställningar.…

LÄS MER

Artipelag är inte bara bokstavligt talat en kombination av Art, Activities och Archipelago. Även geografiskt sett är det ”ungefär som ett rymdskepp som landat mitt i skogen” som konstintendent Bo Nilsson själv beskriver sin arbetsplats. Läget mitt bland tallarna på Hålludden, bredvid den glittrande Baggensfjärden, är någonting som även präglar Artipelags utställningar.

– Vi återkommer ständigt till frågeställningar som ligger i skärningspunkten mellan människan och naturen. ”Platsens själ” var den första utställningen vi gjorde, just nu pågår ”Earth Matters” och inom kort börjar vårt nästa projekt ”Land möter vatten”, som genom fotografi skildrar människans syn på naturen från 1860 till idag, berättar Bo Nilsson.

Earth Matters, som är Artipelags pågående utställning, är en tänkvärd designutställning om hållbarhet. Utställningen är unikt skapad för platsen av två internationella stjärnor, Lidewij Edelkoort och Philip Fimmano, som Artipelag bjudit in.

– Vi vill visa att hållbarhet inte bara är någonting för vetenskapsmän, utan även för konstnärer. För oss var det naturligt att göra en utställning om just hållbarhet, säger Bo.

Artipelag är inte ute efter att skapa debatt och det finns ingen politisk eller vetenskaplig agenda bakom Earth Matters. Syftet är istället att visa ett annat, mindre vanligt perspektiv på hållbarhet.

– Vi vill visa ämnet ur en konstnärlig synvinkel. Konst kan användas på så många olika sätt, det går att använda som verktyg för att förstå någonting nytt, som kunskap. Men det finns olika sanningar och konst är inte didaktisk. Vetenskap går att forma i ord, men det går inte vad gäller konst.

Designutställningen består av nästan fyrtio olika konstnärers syn på hållbarhet. Konceptualiserad design där en del av konstverken redan används i verkligheten. Som till exempel Massoud Hassinis enorma maskrosliknande klot. ”Bollen” är en vindkraftdriven minröjare tillverkad av bambu och biologiskt nedbrytbar plast och som används i krigsdrabbade områden, som till exempel Afghanistan. Massoud Hassini tog inspiration från vindfångare, som han lekte med som liten, och tillverkade sedan minröjaren, som när den rullas iväg över marken utlöser eventuellt outlösta minor.

– Massoud Hassinis vision var att göra nytta med designen. Tänk om allt hade sitt ursprung ur det? Idag har hans minröjare blivit något av en ikon, berättar Bo.

Ett annat konstverk är konstnären Jurgen Lehls lampor tillverkade av hopsamlat skräp från stränderna i Japan. Färgglada kreationer fulla av historier. Varifrån kommer all plast som svävar runt i våra hav?
– Det handlar om förmågan att se det som är vackert till och med i sophinken. Ett konstruktivt förhållningssätt som är fantastiskt inspirerande, säger Bo.

Förutom att konsthallen Artipelag är placerad mitt ute i en förtrollande vacker skog, så är även själva arkitekturen ett samspel med sin omgivning. ”Bland annat värnade Björn väldigt om en myrstack här i närheten” berättar arbetschefen för bygget av konsthallen i en intervju.

Grundtanken är att man som besökare ska mötas av de fyra elementen direkt när man kommer innanför entrédörren. Golvet består av tallarna som tidigare stod på platsen, berget bredvid utgör även en av väggarna, uppvärmningen sker via Baggensfjärden – naturliga material blandas med det skandinaviska ljuset som kommer in genom de enorma glasfönstrena.

– Något håller på att hända med vår relation till naturen. Vi lever i en global värld – en global by – där alla påverkar varandra och allt hänger ihop. På något sätt blir det extra tydligt på Artipelag i och med att vi har naturen precis utanför dörren, säger Bo.

I videon som visas inne i utställningshallen fortsätter det kanske allra viktigaste budskapet att upprepas: ”Människorna behöver naturen. Naturen behöver inte människorna.”

 


Vårt dagliga bröd - dokumentärfilm
28 april, 2015

6 dokumentärer som gör dig till en bättre människa

Vi vill slå ett slag för riktigt bra dokumentärfilmer. Sådana där som verkligen får en att hajja till, tänka efter, och prata med kollegorna på jobbet dagen efter för att man blivit så förfärad/imponerad/äcklad/förälskad/gripen av upplevelsen.…

LÄS MER

Vi vill slå ett slag för riktigt bra dokumentärfilmer. Sådana där som verkligen får en att hajja till, tänka efter, och prata med kollegorna på jobbet dagen efter för att man blivit så förfärad/imponerad/äcklad/förälskad/gripen av upplevelsen.

Därför har vi samlat sex tips på dokumentärfilmer vars syfte på något sätt är att göra oss människor till lite bättre individer – och i slutänden jorden en humanare plats att vistas på. Har ni egna favoriter? Kommentera gärna på vår Facebooksida.

#1. Food, Inc. – om du inte köpte ekologisk mat innan, kommer du ha svårt att köpa någonting annat efter att ha sett Food, Inc. Filmen är uppbyggd med klassisk amerikansk dramaturgi som gör att det aldrig blir ointressant eller långtråkigt. Men framför allt är den livsviktig!

""

#2. Underkastelsen är den svenska dokumentärfilmaren Stefan Jarls film om kemikalier och miljögifter. Han har kallat den sin viktigaste film. Under andra världskriget användes 1 miljon ton kemikalier per år – idag används 500 miljoner ton. Mer om dem i filmen!

#3. Vårt dagliga bröd (org. titel: Unser täglich Brot) är en tysk dokumentärfilm om matproduktion. Full av bilder som inte lämnar näthinnan i första taget; De små kycklingarna som sprattlandes spottas ut ur stora maskiner, flygplanet som dränker stora fält med gift.

""

#4. Bananas!* handlar om nicaraguanska fruktarbetare och deras rättsliga strid med det multinationella företaget Dole. Skrämmande men viktig. Om du någon gång hört att bananer är det viktigaste att köpa ekologiskt, så kommer du förstå varför efter att ha sett Bananas!*. Filmen, som är svenskproducerad, har även fått en uppföljare: Big Boys Gone Bananas!*

""

#5. The Real Dirt on Farmer John handlar om en biodynamisk bonde i USA som plöjer åkrar i knallrosa fjäderboa och leopardfläckig päls. En film om en udda person och hans kärlek till jorden. Antagligen den film i den här listan som skapar mest ”feel good”-känsla. ”Farming is hard work and no good money” konstaterar Farmer John i filmen, ”That is right, but it is life” svarar mamman.

""

#6. Surplus – Terrorized into being consumers är en svenskproducerad film om konsumtion och globalisering. Otroligt snyggt klippt där samspelet mellan musik och bild ger filmen en tredje dimension som träffar rakt i maggropen. Övertygande och intressant på många sätt.


Foto: Ur filmen Vårt dagliga bröd.

Earth matters på Artipelag
14 april, 2015

Earth Matters – viktig utställning på Artipelag

I knappt tre veckor till har du möjlighet att uppleva vad både SvD och DN recenserar som en av de viktigaste utställningarna: ”Earth Matters” på Artipelag. En samtida designutställning som både vill agera ”väckarklocka för hur vi överkonsumerar vår jords resurser, men också en hyllning till densamma”.…

LÄS MER

I knappt tre veckor till har du möjlighet att uppleva vad både SvD och DN recenserar som en av de viktigaste utställningarna: ”Earth Matters” på Artipelag. En samtida designutställning som både vill agera ”väckarklocka för hur vi överkonsumerar vår jords resurser, men också en hyllning till densamma”.

”Earth matters – när naturliga och kreativa krafter möts” cureras av Lidewij Edelkoort och Philip Fimmano och består av nästan 80 verk av 38 olika konstnärer i Artipelags vackra konsthall.

”Under allt för lång tid har vi hänsynslöst förbrukat vår jords tillgångar och dränerat den på resurser. Skogar blir till möbler, haven förorenas och djungler exploateras. För denna generation och kommande vill vi frammana en ny reflektion. En radikal förändring bort från överkonsumtion och mot en utveckling som vandrar naturens väg, med större respekt för våra tillgångar och för varandra.”beskriver Artipelag utställningen på sin hemsida.

DN:s recensent Annica Kvint skriver att det är en av de viktigaste utställningarna hon sett:
”Earth Matters” är helt enkelt en utställning som känns. I hjärtat. Ögonen. Öronen. Händerna. Den gör ont, men ger hopp på en och samma gång. Och måste jag sammanfatta den blir det med ett, enda ord: Äntligen!”

Även SvD:s recensent Erica Treijs lovordar Earth Matters:
”Design är ingen universallösning, men det är ett av de mest kraftfulla verktyg vi har för att lösa hållbarhetsfrågan i världen. Det har Artipelag tagit fasta på i vårens viktigaste utställning”

Läs mer om utställningen på Artipelags hemsida.


Annika Lauren från Ekobanken
2 april, 2015

Stadigt växande intresse för sociala banker

Hur sparkapital på bankkonton används av bankerna har stor betydelse för hur världen utvecklas. Det är något man tar fasta på inom den internationella impuls som kallas social banking, som växer allt mer – även i Sverige. Inriktningen är att bidra till en bra samhällsutveckling genom att finansiera miljömässigt och etiskt hållbara företag och verksamheter.…

LÄS MER

Hur sparkapital på bankkonton används av bankerna har stor betydelse för hur världen utvecklas. Det är något man tar fasta på inom den internationella impuls som kallas social banking, som växer allt mer – även i Sverige. Inriktningen är att bidra till en bra samhällsutveckling genom att finansiera miljömässigt och etiskt hållbara företag och verksamheter.

I Sverige representeras social banking främst av Ekobanken, som är medlem i ett internationellt nätverk av liknande banker – GABV (Global Alliance for Banking on Values). Ekobanken har ända sedan starten för 17 år sedan haft en obruten och stadig tillväxt. En liknande utveckling kan man även se internationellt. I exempelvis Tyskland växer detta så det knakar. I grannländer som Danmark och Norge ser man också en tillväxt.

Viktigt veta hur pengarna används

Ekobanken lånar ut spararnas pengar enbart till ekologiskt, socialt eller kulturellt hållbara verksamheter och projekt. Vilka dessa är redovisas öppet, vilket gör att spararna vet vad pengarna faktiskt används till. Det är en transparens som är unik i Sverige. En mindre del av utlåningen är också vanliga bolån.

– Vi arbetar så att säga i tre dimensioner. För banker generellt är det viktigt att hanteringen av andras pengar är säker och att de ger avkastning. Vi tillför utöver detta en tredje dimension, d v s att pengarna görs produktiva på ett hållbart sätt, säger Ekobankens vd Annika Laurén.

– Vi ser till att spararnas insatta pengar på ett säkert sätt bidrar till en god samhällsutveckling, och att de ger en rimlig ekonomisk avkastning, även om vi just nu förstås påverkas av det ovanligt låga allmänna ränteläget.

Att en bank styr utlåningen till hållbara verksamheter och projekt får verkliga konsekvenser. Finansiering påverkar i hög grad vilka verksamheter som kan startas och utvecklas. Det gäller både goda och ”dåliga” (exempelvis oetiska, miljöförstörande) verksamheter. Totalt sett får det mycket stor inverkan på samhällsutvecklingen vad pengar på vanliga bankkonton är med och finansierar. Bankkontosparandet i Sverige är en av hushållens största sparformer och uppgår till över 1.300 miljarder kronor (enligt SCBs sparbarometer). Det är pengar som spararna idag i stort sett inte har någon insyn i vad de används till.

– Idag är medvetenheten så stor kring hållbarhet och de stora problem världen står inför att det måste börja röra sig även på kapitalmarknaden, menar Annika Laurén.

– Jag tror att bankerna kommer att förändras, och hoppas det blir på ett bra sätt. Det finns många kloka människor i bankvärlden. Men en begränsning i hållbarhetsarbetet ligger nog i bankernas ägarformer och vinstkrav. Där har sociala banker som Ekobanken en klar fördel. Vi kan renodla hållbarhetsarbetet på ett annat sätt, och vara en spjutspets.

Med senaste finanskrisen i färskt minne kan man också konstatera att många sociala banker har en fördel i lägre riskexponering för spararnas pengar. Ekobanken lånar inte upp medel från kapitalmarknaden eller placerar i riskbärande finansiella instrument etc. Man använder bara de pengar som de egna kunderna faktiskt har satt in i banken, ungefär som spar- och föreningsbankerna för inte så länge sedan. Sårbarheten för vad som händer på finansmarknaden blir då mindre. När det gäller säker hantering av insatta pengar kan man i Ekobankens fall även konstatera att man inte haft en enda kreditförlust sedan starten 1998.

– Sociala banker står för en bankkultur som jag tror många vill se mer av. Det finns en jättepotential för detta, och som växer i takt med att människor blir allt mer medvetna om hur egna sparpengar ger fotavtryck i omvärlden, säger Annika Laurén.

Text: Red. SN
Foto: Erik Olsson