Just nu visas filmen Jordens salt om den brasiliansk-franska fotografen Sebastião Salgado på utvalda biografer i Stockholm. Med sin kamera upptäcker Salgado världen med ett ständigt sökande efter det existensiella.

”Jag såg hela mänsklighetens historia; byggandet av pyramiderna, Babels torn och Salomos gruvor… Det var som om jag kommit till tidens början”. Så berättar den brasilianske fotografen Sebastião Salgado på mjuk franska kring filmens första fotografi. Bilden, tagen från kanten av ett enormt jordhål och blickandes ned i dess djup, föreställer tusentals och åter tusentals människor som på tusentals branta småvägar myllrar upp och ner ur en guldgruva någonstans i hjärtat av Brasilien. Fäst med ett rep kring huvudsvålen och hängandes ned över ryggarna har var och en av de tusentals arbetarna en trådsäck, vars last de klättrar upp till ytan med och sedan tömmer ut. Lasten består av jord ur gruvans djup, och jorden bär på guld.

Associationen till mytologiska byggnadsverk och mytologisk urtid är slående. Myllret av människor, jakten efter guld, jordhålet som bit för bit utvidgas och djupnar, med människans febrila sökande som bakomliggande kraft och hennes kropp som kraftens enda redskap.

Mindre existentiell än så är Sebastião Salgado egentligen aldrig. Hans fokus skiftar i teman från folkmord, massutvandringar och krig, till arbetare och naturens otämjda skönhet, men utgångspunkten är alltid densamma: ett formspråk av polerat svart-vitt och existentiellt porträtterande. Det hela understryks ytterligare av namnen på de teman som sedermera sammanställts i utställningar och utgivits i bokform; här återfinns Migrations, Workers, The children och Genesis.

När vi i filmen sedan vandrar med Salgado från tema till tema får vi inblick i fotografens egen historia och vad det är han försöker visa på. Porträttet av Salgado själv utvecklas till en dels intuitivt verkande fotograf – i det att han, nästan som av en slump, ständigt befinner sig i stora och dramatiska skeenden med en kamera till hands – och dels som en högst målmedveten och estetiskt faktiskt ganska smal konstnär, i det att hans fotografier bär en omisskännlig prägel av ett och samma mycket målmedvetna bildspråk.

Det är nog därför heller ingen slump att det är just Wim Wenders, med sitt tidigare porträtterande av t.ex. dansaren Pina Bausch från 2011, som fastnat för Salgados ödesmättade estetik och i dokumentären återför denna estetik på sitt eget porträtterande av Salgado.

Det finns anledning att återkomma till det övergripande temat i Salgados konstnärskap. Genom strömmar av växelvis bilder och intervjuklipp med hans närmaste får vi en inblick i motiven till några av temana; hur han vid de första bilderna av förödelsen Saddam Husseins reträtt ur Kuwaitkriget i det närmaste kastar sig ut i den brinnande öknen med kameran i hand för att porträttera oljedränkta brandmän, helveteseld och evig skymning till följd av giftiga rökmoln; hur han i 1994 befinner sig i närheten av Rwandas eskalerande folkmord och följer vägar kantade av styckade människor fram till en kyrka överfull av människor som förgäves sökt skydd men som hittats… När miljoner av människor på flykt sedan desperat strömmar ur landet, är Salgado med dem, och kameran med honom.

I nästa tema, Genesis, ser vi världen porträtterad utan människor. Det är förståeligt, efter ett så koncentrerat lidande och elände känns det som en lättnad; tydligen var fotograferandet av naturen (i det närmaste) orörd av människan ett konvalescensarbete.

Det har blivit sagt om Salgados konstnärskap att det är ett försök att avbilda människans strävan, men det kan också förstås efter grunddevisen för all konstnärlighet, den att det egentligen är förgäves som vi försöker uttrycka en saks väsen i ord, men att vi varseblir verkningar och en fullständig historia över dessa verkningar skulle väl omfatta en saks väsen. Det väsen genom vars verkningar Salgado så ihärdigt försöker beskriva är nog i så fall ingenting mindre ödesmättat än existensen själv, att döma av bildspråket.

Det är så att man nästan anar hur NASA:s rymdfarkost ”New Horizon” och dess extremt vackra och ödesmättade bilder på Pluto och dess månar egentligen är Salgado som bestämt sig för att, efter att ha avslutat Genesis, utforska existensen ett steg djupare genom att rikta kameran mot världsrymden.
Foto: Sebastian Salgado

Arthur Zajonc är en lågmäld man med intensiv, klar blick. Han tillhör dessa karismatiska personer man då och då stöter på, som trots en återhållen framtoning intar rummet med sin starka närvaro och utstrålning. När han var på ett kort Sverigebesök nyligen fick jag förmånen att träffa honom under ett middagssamtal.

Vi pratade om hans egen livsresa, hans förhållande till vetenskapen och hans stora intresseområde kvantfysiken – en gren av fysiken som började utvecklas runt förra sekelskiftet och som framförallt arbetar med mikrokosmos och där mycket av det vi uppfattar som logiskt och självklart i vardagen ställs på ända.

– Kvantfysik går inte att förstå, det är dess väsen, säger han och ler. Vi kan t ex räkna fram Einsteins relativitetsteori, men den går egentligen inte att förstå. Hans teori visar att tiden och rymden bara är en relation och inte ett verkligt förhållande. Den väcker stora frågor som vad ett objekt egentligen är, vad det är gjort av och hur det börjar existera?

Arthur berättar att han som barn drömde om att bli fysiker för att bättre förstå världen i alla dess beståndsdelar. Han började läsa fysik, men blev besviken.
– Allt blev bara otydligare ju mer jag läste. Vad var vetenskap egentligen?

För att komma vidare närmade han sig vetenskapsbegreppet genom historia och filosofi istället och undan för undan började han fascineras.

– Jag insåg att vetenskap kunde handla om experiment och erfarenhet, men också om upplysning och för det mesta om både och, säger han. Jämför t ex med hur olika vi kan beskriva en människa. Vikt, längd och ögonfärg ger en bild, men beskrivningen får liv först när vi börjar beskriva personligheten.

Arthur Zajonc är idag professor emeritus i fysik vid Amherst collage i Massachusetts, USA, men också föreläsare och författare till en lång rad böcker om det mänskliga medvetandet, andligheten och vetenskapen. Hans mest kända bok heter Catching the light : The Entwined History of Light and Mind. I denna bok tar han läsaren på en i det närmaste poetisk resa genom historia, mytologi, religion, vetenskap, litteratur och konst i sökandet efter insikter kring fenomenet ljus – både i perspektivet av det ljus som kommer utifrån, men också i perspektiv av det inre ljuset med andliga dimensioner.

– Ljuset har alltid har fascinerat människan och i grunden är det också extremt komplext, säger han. Ljus är flera saker samtidigt – både våg och partikel – dvs två icke förenliga koncept samtidigt. Egentligen helt omöjligt, men ändå ett faktum!

I sin bok om ljus beskriver han bl a Goethes och Newtons olika sätt att förhålla sig till fenomenet färg, som ju också är helt beroende av ljus, som bra exempel på två olika vetenskapliga perspektiv. Newton, som naturvetare, byggde vidare på den aktuella traditionen inom optiken, där man vid den tiden relativt nyligen kommit fram till ett matematiskt uttryck för brytningslagen. Goethe däremot kom från ett annat håll och hade en bred bildning inom humaniora och konst när han gav sig in i sitt studium av ljuset och färgerna. Hans syfte var att lägga grunden till ett medvetet estetiskt bruk av färger.

– Röd kan vara 625 nanometer, men Goethe ville veta hur rött påverkar oss – den mänskliga aspekten, säger Arthur. Goethe var ute efter fenomenet ljus. Upplevelsen av rött. Där finns parallellen till kvantfysiken. Den måste upplevas genom sina fenomen.

Arthur tycker att modern teknologi ofta är är avkönad och ogripbar. Moral och estetik finns inte om du inte tar med den från en annan värld.

– I den mekanistiska vetenskapen riskerar ”modellen” att ta över och förhindra insikten, men en skicklig vetenskapsman bryter igenom modellerna och skapar nya, menar Arthur. Till och med Newton hade upplevelsen av det fallande äpplet först och tog till matematiken som förklaringsmodell i steg två, fortsätter han.

– Matematik bringar klarhet, men har också en farlig makt! Man förenklar och tar bort en massa viktig komplexitet. Med den skapar man en endimensionell lins, medan världen är mångdimensionell.

Arthur menar att vi blir förälskade i våra modeller och riskerar att inte se deras begränsningar. I stället måste vi ställa olika modeller mot varandra och låta dem vara motsägelsefulla och vi måste medvetet integrera moral och estetik i vår vetenskap. Utvecklingen av atombomben är ett exempel på när det tappades bort!

Arthur Zajonc har precis avslutat sin uppgift som ledare för Mind and Life Institute, som han varit med om att grunda tillsammans med Dalai Lama som han samarbetat med under många år, som f ö också delar hans intresse för kvantfysik. Mind and Life Institute arbetar för att öka kunskapen om, och förståelsen kring, hur det mänskliga medvetandet fungerar och som en del i institutets arbete skapar man breda dialoger mellan olika sfärer. Det har bl a blivit 25 år av årliga möten mellan representanter för de andligt orienterade trosuppfattningarna i öst som t ex buddismen och företrädare för den västerländska vetenskapssynen.

Arthur själv har i sin gärning sökt sig till det andliga språket där den djupa kontemplationen är ett verktyg och 2008 gav han ut en bok om meditation med ekonomiskt stöd från Vidarstiftelsen. I svensk översättning heter den Meditation som kunskapsmetod – När vetskap blir till kärlek. Där bjuder han på en blandning av praktiska instruktioner och inspiration från olika tänkare – alltifrån Rudolf Steiner till Rumi, Goethe och Asiens visa mästare.

– Vi behöver träna vårt medvetande för att förstå oss själva, avslutar han. Vi behöver utveckla kärlek och medkänsla för att lidandet i världen ska minska. Vi måste komma till insikt om den kapacitet till förändring som var och en av oss besitter.

När vi skiljs åt efter middagen känner jag att vi bara rört vid ytan av allt Arthur Zajonc har att förmedla från sin rika bank av kunskap och erfarenheter och jag ser redan fram emot nästa möte!

Här kan du lyssna på en radiointervju med Arthur Zajonc hos CBC.

Foto: Mind & life institute

Upprinnelseordet för slöjd är just slug.
Den som slöjdar är slug.

Med snillrikhet, uppfinningsförmåga och beslutsamhet griper sig slöjdaren an sitt ämne. På den vägen lär och utvecklas förstklassiga förmågor. Kvar står inte bara resultatet som en alldeles ny och egengjord skapelse, i den som överlistat ämnet på vägen har nya förmågor stärkts och utvecklats.

Det passar bra in med tanke på det glädjande resultatet av skolverkets purfärska utvärdering av musik, bild och slöjdämnena i grundskolan. Till skillnad mot för ett decennium sedan visar resultatet denna gång att betydligt fler ser slöjdämnet som viktigt. Hälften av niorna och 70 procent av sexorna. Globalt sett är detta ett unikt ämne då Norden är ensamma om att som ett av 16 grundämnen ha obligatorisk slöjdundervisning sedan 1955, sammanlagt 330 timmar grundskolan igenom.

Är det så att vi bättre kan ringa in den skapande processen idag? Har kreativiteten i större kontrast till dagens passivisering fått en egen plats? Många av livets dagliga sysslor görs inte längre av människohand, våra händer blir oförmögna att gripa det som i äldre tider var en självklar nedärvd kunskap om hur vi själva gestaltar vår primära överlevnad i det nära och praktiska.

Idag är vår tankeförmåga friställd och frånkopplad handens arbete i och med att den tekniska utvecklingen avlastat oss från många av våra tyngsta uppgifter. Vi översvämmas av billiga produkter av dålig kvalitet, likformig design, utförda av människor som arbetar nästan utan någon lön. Men är inte just det unika föremålets genialitet en uppmaning till sinnesförnimmelserna och upplevelserna av elementens sanna natur ett kunskapsområde som förtjänar upprättelse?

Forskare om slöjd: ”centrala kompetenser i en människas liv”

När skolverkets nationella granskning av skolslöjden släpptes hängde redaktionen från HEMSLÖJD på låset. De ställer frågan till forskaren Peter Hasselskog; Varför behövs skolslöjden? Peter Hasselskog betonar lärandet.

– Det är ett specifikt sätt att lära sig på. Att lära sig i och genom handling. Ett slags generell processkompetens. Mycket i skolan går ut på att komma på det som läraren vet, men i slöjden får man själv fatta beslut och se konsekvenser. Göra överväganden. Backa. Man lär sig genom att göra erfarenheter och prova. Genom att överväga och analysera, säger han.

Peter Hasselskog kallar det ”centrala kompetenser i en människas liv”.
– Det är saker som alla behöver kunna. Alltså inte bara de som är intresserade av slöjd.

Tidigare låg betoningen på hantverkskunskaper. Idag ligger den på lärande. Tidigare var hantverket ett mål, idag är det mer av ett medel.

Kombinera slöjd med entreprenörskap

Varför skall vi undervisa i mänsklighetens äldsta kunskapsformer? Detta är svåra områden att sätta ord på och formulera. Dilemmat hos hantverkslärare att förklara för eleverna vad hantverk är bra för, har medvetet beaktats i det så kallade kunskapslyftet där lärare får möjlighet att vidareutbilda sig och komplettera sina pedagogiska kunskaper samtidigt som de undervisar i slöjd. ”Slöjdlitteracitet,” materiell kommunikation, är det implicita, outtalade språk som talar i mötet med material och verktyg när medvetandet smälter samman med handlingen.

En annan uppgradering för slöjden, resonerar Peter Hasselskog, skulle kunna vara att kombinera ordet slöjd med entreprenörskap. Så som Teckning uppgraderats till Bild och Gymnastik och hälsa till Idrott. För att med val av begrepp bättre spegla innehållet.

Låt oss se närmare på upprinnelseordet slug som i slöjd, översätta det till egenskaper som listig, finurlig, förfaren, förslagen, klipsk och klurig, illmarig, vettig, fullfjädrad, klok och begåvad.

Kanske man kan säga att allt som höjer och förädlar våra sinnesupplevelser, som värmer och när vårt engagemang, som får oss att glömma tid och rum för här och nu, allt som blir till konst genom sanning och sublimitet, verkar balanserande och välgörande på oss människor idag och så som världen utvecklar sig.

Text, foto & konsthantverk: Anna Gran

Hur kan medvetenhet, medkänsla och lycka rädda världen? I morgon inleds den helt nya konferensen Wisdom Stockholm – en internationell konferens för alla som är intresserade av att sträva efter ökad visdom, medkänsla och medvetenhet i en digital tidsålder. Konferensen är sponsrad av Google och föredragshållarna består både av toppföretagsledare och spirituella ledare från Asien, Afrika, USA och Europa.

”Vi måste gå från att bara överleva till att också skapa en lyckligare, hållbar och mer välmående planet att leva på.”

Konferensen vill tillsammans undersöka hur vi kan komma till en djupare nivå av mänsklighet, om vilka vi verkligen är och vilka vi vill vara som samhälle, och gemensamt söka lösningar på de utmaningar som det globala samhället står inför. Samtalsämnena kommer att beröra allt ifrån intuition till ny teknik och neurovetenskap.

”Vi lever också i en digital och teknisk tidsålder där vi måste ta itu med hur våra innovationer bäst tjänar mänskligheten.”

Wisdom Stockholm är inspirerad av Wisdom 2.0, en årlig konferens i San Francisco där teknikföretag som Google, Microsoft och Facebook går i bräschen för en ny typ av samtal med internationella forskargrupper, spirituella ledare och lärare i mindfulness.
Foto: Pexels

Hur lyckas man få Stockholms teaterpublik att vallfärda till en enorm teaterlada mitt ute bland Värmlands skogar kväll efter kväll? Västanå teater har lyckats med någonting som många teatrar bara får drömma om. Med berättelser och myter hämtade från folkkulturen har de gjort sig oumbärliga för hela den värmländska turistnäringen.

Leif Stinnerbom är sedan 25 år tillbaka konstnärlig ledare för Västanå teater. Med en bakgrund som spelman, polskedansare, koreograf och musikforskare och etnolog, har han varit med och byggt upp det som idag är Västanå teater. En teater vars unika spelstil – en frisk blandning av musik, dans, och teater – har blivit ett tydligt signum. Ivar Lo-Johansson sa en gång att ”allt spännande finns i arbetarklassen” – enligt Leif finns det mest spännande i folkkulturen.

– Vi utgår alltid från folkkultur, oftast skandinavisk, och letar efter berättelser som vi sedan berättar från scenen. Det här berättarperspektivet är väldigt viktigt och något som skiljer oss från många andra teatrar. Ofta när jag tittar på teaterföreställningar upplever jag att det snarare handlar om ett uttrycksbehov som får komma till tals, än någon som har något den verkligen vill berätta. För att en berättarsituation ska uppstå krävs det alltid två personer, vi är med andra ord beroende av vår publik och publiken involveras i sin tur att delta aktivt.

Ofta handlar det om mytiska berättelser som Västanå teater väljer, gärna med metafysiska inslag, och nästan alltid myter som på något sätt behandlar utmaningarna kring vad det är att vara människa.
– Jag tror myten är viktig för dagens människa. Den kan bidra med något som den naturvetenskapliga verklighet vi skapat oss idag inte kan.

Avgörande för den värmländska turistnäringen

Västanå teater är ett exempel på en verksamhet som lyckats få en hel glesbygd att känna stolthet. Varje år sätter de upp två olika föreställningar, en som de spelar i sin enorma trälada i Värmland under sommaren, och en som de ger i ett mongoliskt tält under en vinterturné genom Sverige. Sommarmånaderna är de mest hektiska då de spelar inte mindre än totalt femtio föreställningar – och nästan varje kväll är de femhundra platserna utsålda, till största delen till människor utanför Värmland.

– Det här gör förstås att vi är betydelsefulla för hela turistnäringen i Värmland. Oftast så brukar konst vara någonting man satsar på först när man har pengar över i ett samhälle, i vårt fall så är man tvungen att satsa på kultur för att det ska gå bra för samhället. Det lönar sig alltså att satsa på kulturen först!

”Konst kan få människosjälen att blomma”

– I en sekulariserad värld så upphör människan att se livet som ett mysterium och ser bara de praktiska materiella delarna. Det är att förminska människan, tycker jag. Konst har en förmåga att öppna upp människors ögon för livets mysterium. Förhoppningsvis kan konsten fylla det tomrum som religionen tidigare hade. Konst kan få människosjälen att blomma!

Ett exempel är en kvinna som kom fram efter en föreställning och berättade att ”jag förstod kanske inte allt, men det var det vackraste jag upplevt”. Det är, enligt Leif, konstens förmåga att ge människor hopp och tro, något som är minst lika viktigt som att konsten ska provocera och spegla hela samhället.
– Min konst får gärna ge människor hopp och kraft att klara av projektet det är att vara människa. För Strindberg hade rätt, det ÄR synd om människan.

Mer konst i skolorna

Einstein, som ofta får agera symbol för naturvetenskapen, fick en gång ta emot en fråga från en mamma som undrade hur hon kunde göra sin son lika uppfinningsrik och intelligent som vederbörande. ”Läs sagor för honom” var Einsteins svar. Men kvinnnan var påstridig, och underströk att hon ville att sonen verkligen skulle bli extremt intelligent, precis som herr Einstein själv. ”Läs många sagor för honom” var Einsteins replik.

– Vad jag tror att Einstein menade var att i fantasins värld finns det inga gränser, som det gör i ett riktigt liv. För att kunna komma på innovationer och nya uppfinningar krävs att vi utvecklar vår förmåga att vara gränsöverskridande. Skolan går åt helt fel håll när man begränsar utbildningen till enbart huvudet. Jag saknar inslag av konst i Sveriges skolor, jag tror man blir mycket bättre på teoretiska ämnen när man även ger fantasin näring. Vi lurar oss om vi tror att det bara är hjärnan som tänker. Kroppen är en helhet och vi måste föda alla delar. Det är helt absurt att man ens ska behöva argumentera kring detta. Egentligen vet alla det här.

”Barnteater för vuxna”

Vad är det då som har fått Västanå teater att lyckas bättre än många andra? En ofrånkomlig framgångsfaktor är så klart värmlänningen Selma Lagerlöf – även Leifs favoritförfattare. I början spelade Västanå teater nästan uteslutande hennes pjäser, men idag reser folk till teaterladan oavsett om det är Lagerlöf eller Strindberg eller som i somras Lars Anderssons berättelse Lomjansguten som står på programmet.

En annan framgångsfaktor är det tydliga valet av spelstil.
– Idag pratar alla om bredd, men jag tror vi måste satsa mycket mer på djup och sluta krafsa lite här och där. Det svåraste som finns är att välja bort. När man valt någonting så resulterar det alltid i två saker: det finns folk som gillar ditt val, och folk som ogillar det – vilket är mycket bättre än ett mellanläge där ingen bryr sig. Det finns många som älskar Västanå teater och reser för att se oss varje år, de är våra bästa ambassadörer. Sedan finns det de som verkligen hatar oss, och aldrig för sitt liv skulle vilja återvända. Det är alltså bra!

Enligt Leif har den värmländska poeten Bengt Berg gett det finaste betyget teatern kan få, när han en gång sammanfattade: ”Västanå teater är som barnteater för vuxna”.

Hemsidan Ytterjärna Forum startade för ett halvår sedan och vi har hunnit publicera över 100 artiklar, notiser och blogginlägg. Eftersom det säkert finns flera av våra läsare som inte följt oss sedan starten så tänkte vi tipsa om några artiklar ur arkivet. Artiklar som blivit lästa av väldigt många och som fortfarande är aktuella till innehållet.

#1. Ko-riket

Öppen luftig planlösning med stora ljusinsläpp, generös takhöjd och organiska material. Att stiga in i Holger Van der Woudes nya superladugård på Yttereneby Gård är ungefär som att komma rakt in i en mäklarannons. ”Kungariket för korna”, som Holger själv kallar det för.

Läs hela artikeln

#2. Stadigt växande intresse för sociala banker

Hur sparkapital på bankkonton används av bankerna har stor betydelse för hur världen utvecklas. Det är något man tar fasta på inom den internationella impuls som kallas social banking, som växer allt mer – även i Sverige. Inriktningen är att bidra till en bra samhällsutveckling genom att finansiera miljömässigt och etiskt hållbara företag och verksamheter.

Läs hela artikeln

#3. Hur kan antroposofisk medicin bidra till samhällsutvecklingen?

Antroposofisk medicin har funnits i snart 100 år. Antroposofiska läkemedel förskrivs av 15 000 legitimerade läkare runtomkring i Europa varje dag. Trots det saknar vi fortfarande en lagstadgad registrering av dem i Sverige. Varför behövs antroposofisk medicin i Sverige och på vilket sätt kan den bidra till en positiv samhällsutveckling? Vi frågade Ursula Flatters, utbildningschef och läkare på Vidarkliniken som är ett sjukhus där man kombinerar konventionell skolmedicin med antroposofisk läkekonst.

Läs hela artikeln

#4. Håller Google på att konkurrera ut vårt offentliga skolsystem?

När högt anställda på företagsgiganter som Google, Apple och Yahoo i teknikmeckat Silicon Valley väljer att sätta sina barn i waldorfskola är en naturlig följdfråga ”varför”? Vad är det som till och med får ipadinnovatörerna själva att välja bort sin egen uppfinning – mot en skola där man istället använder färgpennor och akvarellpapper? Vad är det den offentliga skolan saknar?

Läs hela artikeln

#5. Förskolorna där både kött och plast lyser med sin frånvaro

Utbildningen till waldorfförskollärare har ett massivt söktryck varje år, över 100 stycken står i kö men det finns i dagsläget enbart utrymme att ta emot 30. Samtidigt är behovet stort – fler och fler föräldrar väljer att sätta sina barn i en waldorfförskola och uppemot 70 nyutexaminerade waldorfförskollärare behövs varje år. Vad är det som gör waldorfförskolorna så populära?

Läs hela artikeln

Vad är skillnaden mellan att lära sig någonting teoretiskt och att öva det praktiskt? Är den ena metoden mer effektiv än den andra? Forskning från Mind and Life community har undersökt frågan genom att jämföra upplevelsebaserad meditation med didaktiskt lärande och diskussion.

I en studie publicerad i PLOS One undersökte man effektiviteten som olika metoder av mindfulnessträning hade på uppmärksamheten hos soldater satta under hög stress. Resultatet tyder på att ett faktiskt utövande av meditation har mer positiv inverkan på uppmärksamheten än att bara lära sig om ämnet konceptuellt.

En annan studie publicerad i Journal of Experimental Psychology: General undersökte huruvida fördomar mot stigmatiserade grupper (svarta och hemlösa människor) kunde minska genom att man aktivt övade förlåtelse genom känslor av värme och acceptans mot sig själv och andra. Återigen är resultatet ett bevis på att praktiskt utövande är bästa sättet att förändra djupt rotade mentala vanor. Didaktiska och diskussionsbaserade metoder verkar inte ha samma effekt som att delta i kropp-själs-övningar av kontemplation.

Resultatet är för många inte särskilt överraskande, och det är svårt att dra stora övergripande slutsatser utifrån dessa två studier. Men att de båda pekar tydligt åt riktningen att ”learning by doing” skulle vara mer än bara ett talesätt, lägger en intressant grund för framtiden. Hur skulle t ex denna slutsats kunna användas på ett mer effektivt sätt inom skolorna?

Som Leif GW Persson konstaterade i DN:s lördagsmagasin: ”Det finns två sätt att lära sig. Dels att du läser om det, dels att du lär dig genom eget liv och praktik, och det andra sättet biter mycket bättre än det förra.” – kanske hade han rätt? Vi på Ytterjärna Forum följer nyfiket fortsatt forskning på området.

Foto: Pexels

Svenskarnas konsumtion orsakar femtio procent mer utsläpp i andra länder idag, jämfört med för drygt tjugo år sedan (1993–2012). Samtidigt har de inhemska utsläppen orsakade av konsumtion istället minskat med trettio procent. ”Helt enkelt därför att vi konsumerar alltmer varor som produceras i andra länder” konstaterar Naturvårdsverket i sin rapport.

Mellan 1993 och 2001 låg utsläppen orsakade av svenskarnas konsumtion på en ganska jämn nivå, men sedan 2001 har de ökat. Räknat i koldioxidekvivalenter handlar det om en total ökning med över tjugo miljoner ton koldioxidekvivalenter. Två tredjedelar av de totala utsläppen från konsumtion orsakas av privatpersoners konsumtion. Alltså av det du och jag väljer att köpa.

Mat och transport största klimatbovarna

Det är, kanske inte helt oväntat, maten vi väljer att konsumera som är den största klimatboven i detta drama. Faktum är att vår matkonsumtion står för en tredjedel av de växthusgasutsläpp som orsakas av vår privata konsumtion – den har ökat med tjugofem procent sedan 1993.

”Matens klimatpåverkan uppgår idag till omkring 1,8 ton koldioxidekvivalenter per person och år. Scenarier med minskad nötköttskonsumtion skulle kunna minska utsläppen till omkring ett ton år 2050 medan en helt vegetabilisk kost skulle ge utsläpp på ner mot 0,3 ton. Utsläppen från svenskarnas flygresor beräknas att ha fördubblats de senaste 20 åren och uppskattas idag till cirka 1,1 ton per person och år. Scenarier visar att om flygandet inte fortsätter att öka utan ligger kvar på dagens nivå så kan utsläppen genom tekniska förändringar hamna på runt 0,5 ton år 2050. Forskarnas slutsats är att för att ha goda chanser att nå klimatmålet behöver kraftfulla styrmedel utvecklas och införas avseende mat och flyg.” Så skriver Naturvårdsverket själva om sin rapport ”Hållbara konsumtionsmönster”.

Positivt är att vi verkar ha blivit bättre på att värma upp våra hus, isolera och köpa lågenergilampor – utsläppen från kategorin ”bostad” har minskat med drygt trettio procent mellan 1993 och 2012.

Hur klimatvänlig är du?

Vilken förändring är egentligen viktigast i kampen om en gladare planet, var ska jag börja? Ibland kan det vara svårt, ja näst intill omöjligt, att navigera i hållbarhetsträsket. Då är det tur att det finns experter och forskare att ta hjälp av.

Klimatkontot är en digitalt test, framtaget av IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med bl a Naturvårdsverket. Genom att fylla i hur du reser, äter, konsumerar och bor får du reda på hur stort just ditt koldioxidutsläpp är. Gå tillbaka och ändra i dina svar för att se hur mycket en specifik handling kan påverka ditt totala utsläpp.

Några exempel från Klimatkontot:

1. Genom att minska konsumtionen av nötkött från 6-10 portioner i veckan till 3-5 portioner, minskar dina utsläpp med ca 0,6 ton koldioxid per år.
2. Genom att byta ut Thailandsresan mot en resa till spanska Malaga, minskar dina utsläpp med ca 1,8 ton koldioxid per år.
3. Genom att halvera bilkörningen från 1068 mil per år (som idag är längden på medelsvenskens bilkörande) till 500 mil per år, minskar utsläppen med 0,7 ton koldioxid per år.

Om du gör alla tre alternativetn minskar du utsläppen med totalt 3.1 ton koldioxid per år. Idag beräknas medelsvenskens privata konsumtion orsaka utsläpp på 8 ton koldioxid per år, klimatmålet är knappt 2 ton innan år 2050. Med en förhoppning om bättre tekniska lösningar och miljövänligare transportmedel så är med andra ord ovanstående tre åtgärder ett stort steg i rätt riktning.

Hur mycket släpper du ut idag? Testa här!
Foto: Unsplash

Inspiration på Ytterjärna Forum

Dags att göra en köttfri dag till en vanlig dag?
Är du en flexitarian?
Charter till månen javisst – men hur ser framtidens resa ut ur klimatsynpunkt?
6 dokumentärer som gör dig till en bättre människa

”Amaliel erbjöd mig ett arbete och jag svarade ögonblickligen ja. Det blev det stora arbetet som jag utfört I mitt liv.”

Citatet kommer från en av den svenska målaren Hilma af Klints ockulta dagböcker. Af Klint förde dessa dagböcker under nästan hela sitt vuxna liv. Sammanlagt har hon skrivit mer än 20 000 sidor. De handlar alla om hennes arbete, hennes kall, att skapa målningarna till templet. I viss mån beskriver de också hennes andliga, emotionella och intellektuella liv. Skisser till målningar mottagna i visioner är ofta nedtecknade, med noteringar om färgval. Med jämna mellanrum gör hon sammanfattningar, som den ovan, eller olika typer av förteckningar. Här finns exempelvis en ordlista över bokstavskonstellationer och uttryck mottagna i trance. Hon redigerar regelbundet i dagböckerna, för över material till andra sammanhang. Ibland lägger hon till en anmärkning som ”detta skedde verkligen”, eller ”detta förblev dunkelt”.

Egentligen är det missvisande att kalla dessa böcker för dagböcker. De är snarare loggböcker, som förs över tid, samtidigt arbetsmaterial och vittnesbörd. Alla är skrivna med Hilma af Klints lugna, öppna, runda och tydliga handstil, utom en grupp som fördes under af Klints och hennes vän Thomasine Anderssons tid i Goetheanum i början av 1920-talet, där det är Thomasine som skriver av Rudolf Steiner-föreläsningar, medan Hilma af Klint för en tid tystnar.

Tack vare dessa dagböcker vet vi rätt mycket om Hima af Klints inre liv och hennes experimentella utforskningar av tillvarons dolda sidor.

Hilma af Klints modiga och omedelbara bejakande av den uppgift anden Amaliel (en av många som följde henne och som hon själv följde) är karakteristisk för henne. Med detta JA blir Hilma af Klint en skapande konstnär.

Den skapande Hilma af Klint utvecklar en helt annan personlighet än den person som vänner och familj kände till: en noggrann, skicklig, matematiskt lagd kvinna, ganska kylig men med sinne för humor.
Den skapande Hilma af Klint går in i ett annat mentalt rum. Här är hon hängiven, djärv, varm, öppen. I sina dagböcker beskriver hon ren extas. Hon talar om hur mycket ELD som behövs för att skapa mediumistiska målningar.

Hon är lycklig, särskilt under den första stora skapande perioden 1906-1908. Nu är det till henne budskapen kommer. Hon upplever att andarna tar ett ganska fast grepp om hennes handled och bokstavligen leder handen. Resultatet är så bländande att vi idag, mer än hundra år senare fortfar att förundra oss över målningarnas hemlighetsfulla skönhet, deras djärvhet, deras lekfullhet, den häpnadsväckande koloriten.

Det är en ganska stor skillnad mellan att vara en god konstnär och en skapande konstnär. Skillnaden ligger i att ha tillgång till sitt eget inre rum. Jag tror att Hilma af Klint fick tillgång till sitt eget inre rum när andarna gav henne uppgiften att göra ”målningarna till templet”. Något öppnades i henne, en verklighet som var radikalt annorlunda än den visuella verklighet som omger oss i vardagen.

Vi talar ibland om inspiration på ett lite lättvindigt sätt. Men ordet kommer från latinets inspirare, det vill säga att någon andas genom en. Det är en ganska omtumlande erfarenhet.

Nästan alla de konstnärer som beskrev inspiration under sent 1700- och tidigt 1800-tal beskriver den som en kraft som kommer utifrån. Det är detta som gör att de så obetingat kan lita på inspirationens kraft. Tyvärr säger det något om den tiden att alla dem som vittnade om inspirationens kraft var män.

Hilma af Klint levde i suffragetternas tidevarv. Hon själv var något så ovanligt som en självförsörjande yrkeskvinna, en konstnär. Men den oerhörda tilltron till sina egna – eller inspirationens – krafter som krävs av en skapande konstnär fick hon först genom de gåtfulla andebudskapen, först förmedlade under spiritistiska seanser i en teosofisk atmosfär.

En parentes om teosofin: den är en syntes mellan bejakandet av sekelskiftets vetenskapliga upptäckter och andlighet, inte minst buddhistisk. Teosofin erbjöd ett helhetstänkande som varken konventionell religion eller rationell vetenskap kunde erbjuda. Teosoferna var oförskräckta och fördomsfria. Deras förgrundsgestalter var kvinnor och fritänkare. Det är inte egendomligt att den attraherade bland andra kvinnor och konstnärer. Hilma af Klint var bådadera. Men hon tycktes med tiden få en ganska distanserad relation till teosofin .

Teosofin och spiritismen var den stege som ledde Hilma af Klint in i sitt eget skapade och skapande universum. Väl där behövde hon den inte längre. Hennes egna analyser och beskrivningar av denna fördolda värld är häpnadsväckande självständiga. Det finns inga belägg på att Hilma af Klint läste William Blake (men det är inte otänkbart). Men om det är någon värld af Klints värld påminner om så är det Blakes obändiga, rika imagination.

En av andarna ställer en ganska tvetydig fråga till Hilma af Klint: ”tror du att vi finns till?” Hennes svar är lika tvetydigt: ”Jag tror att ni finns till lika mycket som jag själv finns till”. Detta är Hilma af Klints stora JA. Genom att bejaka det Blake skulle ha kallat den skapande inbillningskraften förlöstes hon i sitt eget skapande.

Text: Gertrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria.

Nina Åkestam, författare och doktorand i företagsekonomi, har myntat begreppet ”Jiroekonomi”. Vad skulle hända med samhället om fler företag fokuserade på att producera kvalitet istället för kvantitet? I faktanovellen Jiroekonomi beskriver Åkestam förhållandet mellan kapitalism och kvalitet och vad som skulle hända om fler blev lite mer som Jiro i Tokyo:

”Jiro Onos sushibar i Tokyos tunnelbana har tilldelats tre stjärnor i Michelinguiden. Om man utgår från klassiska ekonomiska resonemang borde verksamheten vara ohållbar: väntetiden är flera månader och restaurangen har endast tio sittplatser, inga riktiga bord och ingen serveringspersonal. Jiro skulle utan problem kunna expandera sin verksamhet, men väljer istället att fokusera på att göra världens bästa sushi. Vad är det som driver honom, och vad innebär det att vara en ’Jiromänniska?’”

Åkestam ifrågasätter dagens inställning där den med flest bollar i luften vinner. Där vi ger oss mindre och mindre tid för ”flow”, det vill säga att tillåta oss själva att gå helt upp i någonting så att tid och rum glöms bort. Ett tillstånd då de stora idéerna och genialiska lösningarna kan skapas. Istället förväntas vi producera så mycket som möjligt på kortast möjliga tid.

”Det som ofta glöms bort är att tillväxt inte nödvändigtvis handlar om att mängden saker ett samhälle producerar ska öka, utan att värdet på produktionen ska öka. När det gäller bruttionationalprodukten (BNP), som är det vanligaste tillväxtmåttet, är en tröja för tusen kronor lika mycket värd som tio tröjor för hundra kronor styck. Och här blir plötsligt kvalitet något väldigt intressant.”

Jiroekonomi skulle även innebära ett mindre utnyttjande av våra naturresurser – en Jiroekonomi bidrar till ekonomisk tillväxt genom mänsklig kvalitet, inte naturresursernas kvantitet.

”Den ekonomiska kalkylen handlar om att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna göra något bra, snarare än att göra något bra för att kunna tjäna pengar.”

Läs hela Nina Åkestams analys i faktanovellen ”Jiroekonomi”, finns även som e-bok.

Text & foto ovan: Red. SZ
Foto nedan: Pressbild från Volante