En internationell forskargrupp har konstaterat att det finns alarmerande höga halter av allergiframkallande konserveringsmedel i nästan all vattenbaserad målarfärg. Användningen av konserveringsmedel i färg har dessutom ökat explosionsartat.

I studien som är signerad forskare från fem europeiska länder, däribland Sverige, har man plockat 71 burkar med vanlig vattenbaserad vit vägg- och våtrumsfärg för inomhusbruk direkt från butikshyllorna. Efter att ha analyserat innehållet i färgburkarna har man sedan kunnat konstatera att 94 procent av burkarna innehåller höga halter av ämnesgruppen isothiazolinoner som är starkt allergiframkallande vid hudkontakt.

Carola Lidén, professor vid Institutet för Miljömedicin på Karolinska institutet kommenterade problemet i ett inslag hos Ekot, Sveriges Radio (1/10 2015):

”Allergin mot konserveringsmedel som grupp av ämnen har ökat väldigt mycket under de senaste åren. Under de senaste fem åren i flera länder, även i Sverige, så har det ökat från ungefär två procent av eksempatienterna som är allergiska till åtta procent och det är en väldigt dramatisk ökning på kort tid.”

Målarfacket varnar för bojkott

För ungefär en månad sedan (12/2 2016) varnade Målarfacket för en bojkott om inte problemet med plastfärger får en omedelbar lösning. De upplever problem med målare som får allergier och blir sjuka och ibland aldrig mer kan återvända till sitt arbete.

”Vad är det som hindrar färgindustrin från att varna användare för riskerna?” frågar tidningen Arbetet, Carola Lidén från Karolinska Institutet, som kort svarar ”Stora ekonomiska intressen”. 

Testfakta visar skrämmande resultat

Nu har även Testfakta gjort ett test av våra mest kända svenska färgleverantörer, och resultatet är skrämmande. ”Det ser inte bra ut. Vi kan behöva se över reglerna för färg.” konstaterar Kemikalieinspektionens expert Erik Gravenfors till DN (20/2 2016).

I Testfaktas rapport lyfts Nordsjös färg fram som den färg som avger klart lägst halter giftiga ämnen. En annan färgproducent som inte finns med i testet men som enbart producerar färg av naturliga produkter är Färgbygge.

”Färgbygge arbetar med riktiga pigment, de använder endast naturliga produkter i sina färger, som rätt använda inte är skadliga för människor och inte heller förorenar vår inomhusmiljö. Färgen är även helt fri från petrokemi, det vill säga ’fossilfri'”, säger Christoffer Amundin i ett pressmeddelande från Robygge-butiken som av just denna anledning i decennier salufört Färgbygges färger.

I ett test utfört av Eurofins laboratorium i Danmark, samma laboratorium som Testfakta använt, tilldelades Färgbygges täckande inomhusfärg ett resultat som ingen annan testad och certifierad färg ens kommit i närheten.

”Det är unikt för en färgtillverkare och innebär att produkten med bred marginal uppfyller alla på den europeiska marknaden förekommande miljömärkningar.” skriver Byggkontakt om resultatet.

Bland krukor och vinterbråte i det lilla växthuset syns några försiktiga spår av en odlingssäsong i antågande – två brätten med nysådda rädisor. Utanför blåser en snålkall januarivind, regnet hänger tungt i luften och årstidens sparsamma dos av dagsljus håller sakta på att ta slut. Om några månader är det 42 år sedan Harald och Sonja Speer sa adjö till storstaden och for till landet för att förverkliga sin dröm. Harald har hunnit fylla 85 år och Sonja 81. Här är en bråkdel av deras historia.

– Det var bråda tider, berättar Harald. Miljonprogrammet skulle byggas och konkurrensen om uppdragen var hård. Jag arbetade som landskapsarkitekt på ett kontor i stan där dagarna var fyllda med sammanträden och kvällarna av massa arbete. Någon tid för eftertanke fanns aldrig. Jag rökte som en borstbindare, hade ständigt huvudvärk och åt massor av värktabletter. Beslutet att säga upp mig utan att ha en aning om vad som skulle hända därefter, var nog det djärvaste jag har gjort i hela mitt liv.

Redan 10 år innan uppsägningsdagen hade paret tagit ett första kliv ut ur stan. Vid Botkyrka kyrka, på pendlingsavstånd till arbetet, låg deras lilla hus till vilket det hörde en 3 000 kvm stor trädgård. I den odlade de grönsaker för eget bruk på sina lediga stunder, något som Harald hade lärt sig lite om på utbildningen för landskapsplanering.
– Vi hade en önskan om att ha djur också men utrymmet var inte tillräckligt och med tanke på att kompost knappt var tillåtet i planlagt område på den tiden var djur naturligtvis helt uteslutet, berättar Sonja.

Sonja hade vid den här tiden ett välbetalt arbete på en stor annonsbyrå i Stockholm och var egentligen, till skillnad från Harald som växt upp på en bondgård, en inbiten stadsbo. Det tog dock inte lång tid förrän även hon såg fördelarna med livet på landet och deras gemensamma dröm började sakta ta form. Med inspiration från en växande miljörörelse tillsammans med deras egen starka vilja att bidra till en bättre värld växte önskan om att flytta till landet för gott och försörja sig på egen småskalig och giftfri grönsaksodling.

Vid samma tid erbjöds introduktionskurser i biodynamisk odling i Järna, de så kallade vinterkurserna. Harald åkte dit och lyssnade på föredrag av Kjell Arman, Bo Pettersson och Arne Klingborg, några av rörelsens förgrundsfigurer.
– Till en början hade jag svårt att ta till mig den nya kunskapen eftersom jag var van med de konventionella metoder jag lärt mig tidigare, berättar Harald. Men förtroendet jag fick för de här människorna hade stor inverkan på mig. Till skillnad från all den fakta jag hade studerat på universitetet tillförde de ytterligare perspektiv på saker och ting, bland annat det andliga.

”Börja smått och väx med kunskaperna”

Harald och Sonja ägnade många helger åt att åka runt och titta på hus och mark. Till slut fann de Uppmälby gård i Björnlunda, 8 mil sydväst om Stockholm.
– Vi hade kvar huset i Botkyrka som en eventuell reträttplats till en början, säger Sonja. Men vi förstod snart att vi ville bli gamla här.

I sin handbok i biodling från 1920-talet rekommenderade Alexander Lundgren sina läsare att ”börja smått och växa med kunskaperna”. Det tog Harald och Sonja fasta på när arbetet med jordbruket påbörjades. Verksamheten skulle få växa fram långsamt och utvecklas vart eftersom erfarenheterna gjordes.
– Det var kämpigt i början eftersom det var så mycket vi inte kunde”, berättar Sonja. En granne sa att vi nog måste tänka om, utan konstgödsel skulle det aldrig växa hos oss. Våra vänner skakade på huvudet. Det går väl inte att leva av 10 hektar?, sa en del. Men det gick.

Djuren fick snabbt en självklar plats på gården.
– Det började med 14 höns som vi fick av våra vänner på invigningsdagen, berättar Sonja. Andra året köpte vi fem lamm och så småningom en bagge och ännu fler får. På det följde ett antal gäss, ankor, kalkoner, bin och till slut ett föl som skulle användas som arbetshäst.

– En gård måste ha en idisslare som ordnar för en bra växtföljd och ger gödsel, fyller Harald i. Fåglarna tar hand om resterna vilket är viktigt för att ett litet ställe ska gå ihop. Man måste kunna ta rätt på och använda allt.

De första 10–15 åren var tuffa ekonomiskt och tvivlen var många. Den första tiden jobbade de dubbla skift, dels med jordbruket och även med uppdrag från deras gamla arbetsgivare. Men till slut var de tvungna att välja, skulle de bli jordbrukare eller återvända till stan?
– Det var det näst djärvaste beslutet i mitt liv, att vi valde att stanna kvar. Det är viktigt att jordbruket inte lever på nåder av sidoinkomster. Det blir inte samma sak.

Närheten till Stockholm var en förutsättning för att Sonjas och Haralds projekt skulle lyckas. Där var efterfrågan av deras biodynamiska grönsaker stor. Familjer gick samman i föreningar, så kallade matfronter, i vilka de gjorde gemensamma inköp.
– Det var mellan 5 och 8 grupper som fick regelbundna leveranser från oss, säger Sonja. Vi ställde in våra säckar och de delade själva upp varorna sinsemellan.

Under årens lopp har många av deras kunder varit dem trogna. Leveransområdet har utökats då barnen i de ursprungliga familjerna flyttat ut och bildat egna hushåll. För Harald innebär det att han packar bilen full två dagar varannan vecka och far till Stockholm. Med på leveranslistan är också runt 10 förskolor.
– Ibland kommer barnen ut och hälsar på, berättar Sonja. Det är roligt för dem att upptäcka gården med alla växter och djur. Helst vill de komma på våren förstås då vi har bråda dagar. Men vi har lärt oss att tiden med barnen är väl använd.

När det är högsäsong och mycket arbete på gården har de även tagit emot praktikanter och andra frivilliga arbetare. Några av dem som kanske drömmer om ett litet jordbruk, som de själva gjorde en gång.
– Om fler verkligen skred till verket skulle vi ha både lyckligare människor och en friskare natur, tror Harald. Själv hade jag nog inte levt idag om jag hade stannat kvar i stan.

I harmoni med naturen

I grund och botten har livet blivit som Harald och Sonja en gång önskade. De har kunnat försörja sig på det gården har gett och även om inkomsterna inte har varit jämförbara med dem de hade i Stockholm tycker de att de har levt ett rikt liv. De kallar sin livsstil för frivillig enkelhet.

– Enkelhet behöver inte betyda torftighet, förtydligar Harald. Vi lever gott här. Vi kan åka på teater och opera i Stockholm. Däremot åker vi inte utomlands och har ingen semester. Men för att upptäcka fantastiska saker behöver man inte åka jorden runt. Det räcker att lägga sig i närmaste dike och titta på vad till exempel en myra har för sig. Efter 40 år hittar jag fortfarande insekter som jag aldrig har sett förut här på markerna. Man behöver heller inte uppfylla alla sina önskningar bums. Det enda lån vi har var det som togs när vi köpte gården. Resten av inköpen har fått vänta tills pengarna har kommit in. Risken är annars stor att man hamnar i knät på en bank som plötsligt dikterar villkoren.

Att leva i samklang med dygnets, årstidernas och naturens rytm är viktigt för Harald och Sonja och något de rekommenderar andra.
– Människan mår bra av rutiner och är skapt för att vara aktiv på sommaren och ta det lugnare på vintern, menar Harald. Sonja och jag har alltid mycket att göra fram till jul, därefter tar vi paus och på våren och under sommaren är vi uppe med solen igen. Vi människor är också en del av naturens rytm vilket man kanske glömmer när man bor i stan. Vi kan till exempel inte sätta igång och gräva förrän jorden tillåter och så kan vi först när jorden reder sig.

När Harald och Sonja flyttade till Björnlunda på 1970-talets början var det full fart i trakten. Där fanns bland annat en kvarn i byn där man kunde mala mjöl och en fantastiskt duktig smed.
– Det finmaskiga nätet som en gång fanns blir bara grövre och grövre, suckar Harald. I bästa av världar önskar vi att det skulle finnas fler egna företagare och småjordbrukare på landsbygden. Många små enheter som inte är beroende av storföretagens vara eller inte vara.

Själva hoppas de att någon vill ta över och fortsätta att driva Uppmälby gård den dagen de själva inte orkar. Men brättena med rädisor i växthuset vittnar om att det inte är dags än och någon oro för saken visar de inte utåt i alla fall.
– Det ger sig, säger Sonja lugnt.

Terrorattackerna i Paris i januari och i november förra året har fullständigt förändrat det politiska livet i Frankrike. I kölvattnet av novemberattacken, som föranledde införandet av undantagstillståndet, har en livlig debatt uppstått i franska medier. Hur långt kan staten gå för att skydda sina medborgare utan att inskränka allt för mycket på grundläggande medborgerliga rättigheter?

Jacques Toubon, som är ”Rättigheternas försvarare” ¹ har nyligen släppt sin årliga rapport där han konstaterar att det nyss förlängda undantagstillståndet innebär ”en förskjutning mot ett ständigt kristillstånd som karakteriseras av en långvarig restriktion i frihets- och rättigheternas utövande”. Den mycket omdiskuterade lagen om fråntagande av franskt medborgarskap, som igår antogs av franska nationalförsamlingen, illustrerar väl vad som står på spel i Frankrike just nu.

I detta sammanhang har ett flertal uttalanden från premiärministern Manuel Valls ytterligare förvärrat det redan inflammerade politiska klimatet. Ett par veckor efter attentaten deklarerade Valls i franska senaten att han var ”trött på dem som alltid söker ursäkter eller kulturella och sociologiska förklaringar till det som har hänt”. 9 januari i år återkom han till temat: ”För dessa fiender som attackerar sina landsmän, som river sönder den (sociala) kontrakt som förenar oss, kan det inte finnas några förklaringar, ty att vilja förklara, det är redan att lite grann vilja ursäkta”.

Dessa uttalanden har väckt en kritikstorm hos franska intellektuella, främst hos sociologerna som står i Valls direkta skottglugg. 12 januari i tidningen Libération, fick Valls svar på tal av fyra sociologer som bland annat påpekar att försök till förståelsen naturligtvis inte är liktydig med ursäktande eller fråntagande av ansvar, utan är en absolut nödvändighet om man vill förutse och förhindra liknande händelser i framtiden.

Faktum är, såsom Sorbonneprofessorn Pierre Beckouche påpekar i en annan artikel i Libération, att det onekligen finns en mycket stor komponent av socio-geografisk lagbundenhet i terroristernas uppväxt, samtidigt som han är mån att understryka att terrorismens komplexitet inte kan reduceras till sociologiska faktorer. Beckouche visar att så gott som samtliga förra årets terrorister kommer från olika ”heta” förorter, eller från fattiga kommuner, runt om i Frankrike eller Belgien. Gemensamt för alla dessa orter är en känd lista på svårigheter: fattigdom, brist på samhällsinsatser, arbetslöshet, utbredd drogmissbruk, kriminalitet mm.

Christiane Taubira, fd justitieministern, som avgick 27 januari i protest mot den föreslagna lagen om fråntagandet av fransk nationalitet är även hon starkt kritisk mot Valls ovilja att förstå. I sin nyss utgivna bok, Murmures à la jeunesse (Viskningar för ungdomen) skriver hon: ”Ja, man måste förstå för att kunna förutse och även för att ge någon mening (åt det som sker) i världen…”

Sökandet efter mening

Frågan efter mening är central här. Det är sökandet efter mening, driften att förstå, som är människans signum. Att vägra inse detta och i stället propagera för handfasta lösningar som Valls gör, kan naturligtvis ses om ett uttryck för realpolitik. Förutom de eventuella poänger han räknar med att samla inför en fortsatt politisk karriär, vill han (och även Hollande) slå undan fötterna för Front national och Marine Le Pens högljudda krav på resoluta tag mot terrorismen.

Bortsett från det faktum att Front nationals politik inte plötsligt skulle bli mer acceptabel bara för att den förs av en socialistisk regering, vittnar Valls resonemang om en allvarlig brist i betraktandet av människans ställning i världen. Ty att ge mening åt det som sker i livet är primär för människan, utan detta är hon inte människa fullt ut. Det är dessutom ur meningsperspektivet det är absolut nödvändigt att betrakta mekanismerna vid nya rekryteringar till IS eller liknande terrororganisationer.

Det är ett väl dokumenterat faktum att psykisk ohälsa, i synnerhet bland unga, har ökat dramatiskt i världen under de senaste decennierna. WHO har uppmärksammat detta och här i Sverige har Sven Bremberg från Karolinska Institutet forskat mycket i ämnet. Psykisk ohälsa är komplex och har ett flertal orsaker. En viktig komponent är dock den stigande känsla av meningslöshet som allt fler människor, i synnerhet unga, upplever. I samband med till exempel globaliseringen har sociala, kulturella och arbetsmässiga strukturer upplöst (att fler människor blir ställda utanför arbetsmarknaden och den sociala gemenskapen det innebär) och människan kan inte längre vare sig få grepp om sig själv eller ge mening åt det som sker allt snabbare och allt ogripbarare runt omkring henne.

För de som har dubbla kulturella identiteter, som flertalet av terroristerna i Frankrike, och som är konfronterade med både den socio-kulturella segregation de är uppväxt i och det stora behovet av mening, som de inte längre tycks finna någonstans, erbjuder IS väloljade propagandamaskin en ny livsmening. Vilsna människor erbjuds ett klart definierat mål, en gemenskap, en mening, som de så länge har saknat. Visst är denna nya livsmening en fruktansvärd sådan och ingenting kan ursäkta terrorhandlingar. Att inte vilja inse att detta existentiella behov av mening är en viktig komponent i terrorismens rekryteringsprocess i europeiska länder är dock att begå ett allvarligt misstag, även om terrorismens komplexitet, på samma sätt som med sociologiska orsaker, inte kan reduceras till ett existentiellt problem.

Terrordåden är oacceptabla och ska bekämpas men det vore mycket naivt och farligt att tro att det kommer att räcka med militära och polisiära åtgärder, även om dessa behövs också. Det räckte inte för Bushs administration efter 11 september och det kommer inte heller att räcka för Frankrikes nuvarande regering samt alla andra länders politiker som propagerar för mer hårda tag och mindre reflexioner. Att inte vilja förstå, att inte bemöda sig om att undersöka terrorismens mekanism i hela sin komplexitet är inte att bekämpa dagens barbari på ett effektivt sätt, det är att bädda för morgondagens.

¹ Jacques Toubon är ”Défenseur des droits”, en fransk motsvarighet till JO.

Det lyser om Daniel Birnbaum, Moderna museets chef, när han pratar om framgångarna med vandringsutställningen med konstnärinnan Hilma af Klints abstrakta måleri. Den har nu setts av över en miljon besökare i Helsingfors, Olso, Tallin och Berlin och även visats på Louisiana utanför Köpenhamn och på Picassomuseet i Spanien.

– Jag tror det är den bäst besökta utställningen alla kategorier av en svensk konstnär, säger han, för oss som bara jobbar med 1900-talskonst är den definitivt det. Räknat i faktisk publik har vi aldrig sett något liknande!

Vad är det då som gör Hilma av Klint så intressant?
– Utöver att hon är en exceptionell bildskapare, är hon också en väldigt spännande person, säger Daniel. Tänk en kvinna här uppe i norr som skapar en helt egen stil som totalt bryter med det akademiska måleriet.
– Hon var visserligen samtida med de flesta abstrakta konstnärer som Kandinsky, Mondrian m fl, men de var ju alla grundare av skolor och instutioner och skrev stora manifest, men hon arbetade på egen hand.

Inget institutionellt stöd

Daniel understryker att Hilma af Klint inte hade något institutionellt stöd eller någon lobby i konstmarknaden som gallerister, konstkritiker, konsthandlare eller liknande dvs inget av allt det som brukar omge framgångsrika konstnärer.

– Hon har inte haft den där armén omkring sig, som bidrar till framgången, skrattar han. Hon är istället en person som hade noll stöd, noll lobby och ingen kommunikation kring sig och lyckas ändå skapa fantastiska bilder i tusental. Dessutom verkar det som att hon nu , hundra år senare, börjar påverka yngre konstnärer trots att hon inte haft vare sig någon skola eller några elever.

– Jag vill inte säga att det finns en Hilma af Klintskola än, fortsätter han, men det är på gång och det är något helt nytt att man med ett glapp på hundra år plötsligt ser en konstnär som börjar influera unga konstnärer som verkar i tiden.
Hilma af Klint gick en konventionell konstutbildning när hon var i 20-årsåldern,
men när genombrottet kom med det abstrakta måleriet vid 1900-talets början var hon 44 år.

Hon hade vid den tiden kommit i kontakt med Rudolf Steiner, sedermera antroposofins grundare, och rådgjorde med honom om sin konst, där hon ju bl a hämtade inspiration från andliga upplevelser. Steiner uppmuntrade henne, men menade också att människor vid den tiden inte var mogna att ta emot verken på det sätt hon skulle vilja.
”Det kommer att ta 50 år innan folk kommer att vara redo att uppskatta detta”, menade han, vilket ledde till att hon i sitt testamente skrev in att hennes verk fick visas först i mitten på 60-talet.

En tidig kontakt

Daniel Birnbaum kom själv tidigt i kontakt med Hilma af Klint genom sin mycket konstintresserade lärare Åke Fant, på Kristofferskolan i Bromma. Åke Fant hade i sin tur skrivit en doktorsavhandling, där han jämförde den inflytelserika tyska Bauhausskolans idéer med Rudolf Steiners, och i det sammanhanget skrev han också om Hilma af Klint.

När Daniel Birnbaum senare började skriva om bl a konst hade intresset för henne blossat upp då hennes verk hade kunnat börja visas för allmänheten.
– Det blev ju omöjligt att inte tycka till om henne och jag beskrev henne vid något tillfälle redan på 80-talet som långt bättre än andra mer kända abstrakta konstnärer och som mer expansiv än de flesta.

Daniel menar också att hon inte heller bara är en abstrakt pionjär som många andra av – Vad som händer med standardberättelserna om man tar henne på allvar? Man kanske befriar andra konstnärer också, från snåla berättelser om vad abstrakt konst är, reflekterar han.
– Jag tror helt enkelt att hon kan fungera som en emancipatorisk kraft för läsningen av andra konstnärskap. Det har funnits ganska tydliga standard berättelser, som har sina poänger, men som också är ganska tjatiga kring att inordna konstnärer i olika skolor, och vilka som räknas har bestämts av några få konstmuseer och andra tongivande institutioner.

– Så finns Hilma af Klint plötsligt där och stör så kraftigt att vi måste tillåta oss att se vad som händer om vi inte försöker pressa in henne i något vi redan känner till utan bara konstaterar att hon faktiskt fanns där hon också! Då blir hon riktigt intressant!

Moderna museet kommer från mitten av februari att ha ett särskilt litet Hilma af Klintrum, som en del av de permanenta samlingarna och i början av mars är det vernissage för en 2,5 månader lång utställning i London på The Serpentine Gallery, en konsthall inne i Hyde Park.

I Järna planerar man också att uppföra en konsthall för permanent visning av Hilma af Klints konst, men med plats också för tillfälliga utställningar av andra intressanta kontnärer.
– Vi har idag ett 25-årigt avtal med Stiftelsen Hilma af Klints verk, som innebär att vi ska hjälpa till att göra hennes konst tillgänglig för allmänheten i enlighet med stiftelsens ändamål och hennes testamente, säger Anders Kumlander, som representerar stiftelsen Kristallen i Järna, som har dessa planer.

Ny konsthall i Järna

Den norska arkitetbyrån Snöhetta har redan ritat ett förslag och frågan om stöd till driften bearbetas för närvarande. Därefter återstår att finna konstintresserade donatörer till uppförandet av utställningshallen.

Daniel Birnbaum ser också gärna att Moderna museet får en roll att spela.
– Vi vill helt enkelt vara huvudmuseet för hennes verk. Vi har kompetens och kan också hjälpa till med att konservera, renovera och annat. Stiftelsen ”Hilma af Klints verk” behöver kanske också hjälp med internationella kontakter och utbyte med andra muséer, men det beror ju på hur långt man vill gå i att tvinna samman institutionerna.

Det finns ca 1200 verk av Hilma af Klint i Sverige. De flesta av de målningar som har visats tillhör det hon kallade Templet, en grupp på 193 målningar.
– De är kanske de mäktigaste, säger Daniel, men det finns ytterligare många hundra målningar, som är helt fantastiska och visar hennes utveckling över olika delar av hennes liv.

– Tio av dem är extremt stora. Det är mycket ovanligt i sig! Hon tänkte mer i rum än andra i hennes tid och bröt den konstnärliga traditionen även där.
Daniel Birnbaum menar att stiftelsen ”Hilma af Klints verk” kanske borde skänka en del av verken till intressanta institutioner ute i världen, där de får bli begripliga i sitt sammanhang och får hänga tillsammmans med andra samtida.
– Vi som Stockholmare och i Sverige har ju ändå tillgång till mycket mer än vad vi har av någon annan konstnär.

Daniel är säker på att betydelsen av hennes konst just har börjat med den hundraåriga fördröjningen.
– Det kommer bara att rulla på. Det finns så många unga, nu verksamma konstnärer, som tycker att det hon bidrar med är fantastiskt.

Den evidensmodell som idag styr vad som ska få förekomma i svensk sjukvård är alldeles för begränsad, både ur mänsklig och vetenskapsteoretisk synvinkel. Den helt logiska följden av detta är att vi har blivit ett alltför pillerknaprande folk, att vi missar många andra bra behandlingsmetoder och att väldigt stora patientgrupper, särskilt kvinnor och äldre, inte får adekvat vård för mycket vanliga typer av sjukdomstillstånd. Det anser Karin Dahlberg, professor i vårdvetenskap.

Karin Dahlberg har bland annat kunskapsteori som expertområde och håller vetenskapen och forskningen högt. Men hon är också kritisk till den ensidiga och idag helt dominerande inställningen kring vad som är god vetenskaplig evidens i vården, särskilt i Sverige.

Ensidig evidensmodell begränsar sjukvården

– Evidens är att veta att det vi gör i vården har den effekt som vi avser. Det finns flera vägar att åstadkomma sådan vetenskaplig evidens. Men det tragiska idag är att det krävs att evidens måste beläggas på ett alldeles speciellt sätt. Samtidigt finns det många vårdinsatser och interventioner som man vet fungerar men som inte kan beläggas på just det sättet, och därför i stor sett inte är tillåtna.

Det här gör att den gängse skolmedicinen blir väldigt begränsad, trots enorma forskningsresurser. Skolmedicin och den evidensmodell som gäller där är framgångsrik särskilt när det gäller tydligt mätbara, specifika samband, sjukdomar och behandlingar. Den hjälper då människor till både överlevnad och bättre liv. Problemet är att både människors hälsa och väldigt många sjukdomstillstånd ofta är mer komplexa. Då räcker det inte med enbart den vanliga evidensmodellen som bygger på kvantitativa studier och statistiska medelvärden.

– Det intryck som ges av att mer och mer av våra sjukdomar botas tack vare den här typen av forskning stämmer inte. Majoriteten av läkarbesöken som görs i Sverige är relaterade till sjukdomstillstånd som är icke botbara, flera av dem autoimmuna. Det handlar exempelvis om diabetes, många mag-tarm-problem, vissa hjärtsjukdomar, reumatiska sjukdomar med mera. Här finns också många former av sveda och värk som många kvinnor söker hjälp för men där man inte hittar den fysiologiska orsaken.

Vi måste förstå och lära oss betydligt mer om detta, men skolmedicinens evidensmodell är för ensidig för det, menar Karin Dahlberg. Det här är egentligen inte en motsättning mellan skolmedicin och komplementär medicin. Det är mer ett problem mellan skolmedicin och de många icke botbara och komplexa sjukdomar som massor av människor lider ofantligt av utan att få tillräcklig hjälp.

– Inom akademin bråkar man mycket kring om det ska vara kvalitativa eller kvantitativa forskningsmetoder. Inställningen är ofta att det är kvantitativ forskning och genomsnittsvärden som är vetenskap, och resten struntar vi i. Genom att begränsa sig till enbart sådan kvantitativ forskning struntar man i praktiken i många obotbara, svårmätbara sjukdomar och komplexa sjukdomstillstånd.

Leder till ökad läkemedelsanvändning och missar bra vårdmetoder

Den här smala synen på vetenskap och evidens får konsekvenser. När det exempelvis gäller svårmätbara sjukdomstillstånd som t.ex. många kvinnor lider av har det enligt Karin Dahlberg i stort sett inte hänt någonting under hennes 45 år inom vård och vetenskap.

– Först kallades de här sjukdomstillstånden för ”kvinnors problem”, sedan för muskulo-skeletala problem och numera för ”utmattning”. Man har genom åren egentligen bara gett dessa olika namn. Det är skandal och det är ett hån mot de här stora grupperna att driva idén om en ensidig evidensmodell i vården. Detta gör ju att man helt enkelt inte får eller kan göra insatser i vården som hjälper dessa människor ordentligt. På det här sättet kommer vi exempelvis ingen vart med mer helhetsinriktade och individanpassade sätt att hjälpa patienter.

I en vård som utgår från en alltför snäv syn på evidens missar man ofta vilken problematik eller vilka delar av levnadssättet som egentligen kan ligga bakom ett sjukdomstillstånd. Det här ser man tydligt i vårdvetenskaplig forskning, berättar Karin Dahlberg. De flesta patienter säger här att ”det är aldrig någon som frågar om sådant”.

– Har man exempelvis något så konkret som ont i knät får man ofta ett piller eller en kortisonspruta. Det ställs sällan frågor om något annat som kan vara orsaken. Det här mönstret är så tydligt i vården och det är konstigt att vårdpolitiker inte ser det och reagerar på det.

Karin Dahlberg pekar också på att en ensidig matematisk evidensmodell för all vård är som klippt och skuren för att leda till allt mer läkemedelsbehandling. Detta samtidigt som andra metoder vi vet hjälper människor till hälsa och ett fungerande liv inte släpps in i vården. Vi har blivit ett pillerknaprande folk. Läkemedelsförbrukningen ökar i allt snabbare takt. Förskrivning av psykofarmaka till unga och barn ökar och går lägre ner i åldrarna. Våra äldre blir ofta övermedicinerade med många olika läkemedel och det finns knappt någon forskning om hur detta verkar fysiologiskt på dessa människor. Ungefär hälften av patienterna som ligger på medicinvårdsavdelningar (ofta äldre patienter) är där på grund av läkemedelsbiverkningar. Samtidigt blir vi allmänt också sämre på egenvård och mottagningar överbelastas av folk som egentligen inte behöver vara där.

– Det här är absolut helt logiska följder av den evidensmodell som dominerar idag. Fortsätter vi så här blir det ännu mer av detta och det vore katastrofalt. Med denna begränsade syn på vetenskap och evidens riskerar vi att missa en mängd bra behandlingar utöver läkemedel, och även förmågan till egenvård. Det vore dåligt för människors hälsa och väldigt kostsamt för samhället. Vi får precis den sjukvård som evidensmodellen tvingar fram.

Modellen stämmer inte med verkligheten

Vad är då problemet med den rådande evidensmodellen? Det är just att den är begränsande. För att forskning enligt den här evidensmodellen ska vara vetenskapligt korrekt kärvs 1) att människor har ett enda symptom 2) att behandlingen som utvärderas måste kunna standardiseras i detalj och 3) att det man studerar måste vara mätbart.

Men i verkligheten ser det ofta inte ut så. Många patienter har flera samverkande symptom, exempelvis de som lever med smärttillstånd, nedstämdhetskomplex, utbrändhet osv. Många behandlingsmetoder eller vårdande insatser går heller inte att standardisera tillräckligt för att man ska kunna jämföra mot en kontrollgrupp på ett enkelt sätt. En evidensmodell som bygger på medelvärden är heller inte särskilt användbar när man studerar individualiserade behandlingar.

Mätbarheten är också begränsad för många symptom. Det görs idag ofta skalor av dem ändå, exempelvis uppskattningar av smärta, och sedan kör man in det i matematiska matriser. Men sådana skalor har brister och kan ge fel resultat. Ytterligare en begräsning i den dominerande evidensmodellen är att den bygger på normalfördelningar och sannolikhetsberäkningar där man räknar bort undantagen. Det ger faktiskt inte evidens för att en behandling är bra för just den patienten man har framför sig.

I många andra länder kan man föra en mer öppen diskussion kring evidens och komplementär medicin än i Sverige, menar Karin Dahlberg. I flera andra europeiska länder som Tyskland, Holland och Norge är tonen en annan.

– Att just Sverige sticker ut på det sättet tror jag beror på en ovanlig kombination av vetenskapssynen som råder här, vinstintressena och de relativt begränsade möjligheterna vi har att välja vård. Om vi hade större valfrihet skulle komplementär medicin inom sjukvårdssystemet vara större i Sverige. Och då skulle troligen också vissa marknader av oseriösa alternativ minska.

Behövs mer bildning i vetenskapsteori och humaniora

Allt det här är inte minst en bildningsfråga inom vården och forskningen, menar Karin Dahlberg. Det behövs bland annat mer kompetens i vetenskapsteori. I Sverige kan man gå läkarutbildning och t.o.m. forskarutbildning utan att läsa någon vetenskapsteori alls. Man lär sig alltså inte vetenskap egentligen. I exempelvis Norge har man däremot krav på vetenskapsteori på högskolorna.

– När jag är ute i Sverige och undervisar och talar kring evidensfrågorna märker jag att den rådande evidensmodellen är nästan som en religion. Om jag problematiserar den evidensmodellen tycker vissa att jag helt enkelt har fel, men de kan inte ta någon diskussion eftersom de inte kan vetenskapsteori.

– Sedan finns det också ganska få högljudda fanatiker där ute som egentligen är offer för det här synsättet och som är utbildade som medicinska ingenjörer och faktiskt inte kan mer än så. Det är bara pinsamt. Paradoxen är också att deras alltför snäva synsätt på evidens och vad som ska tillåtas i vården faktiskt driver fram en marknad av just sådana mindre seriösa alternativ som de, helt befogat, vill motarbeta.

En annan viktig bildningsfråga för vården är att det behövs mer humaniorakunskaper, anser Karin Dahlberg.

– Människans gåtfulla existens och hälsa gäckar oss ständigt och det kan vi inte komma åt med bara matematiska forskningsmetoder. Därför är det viktigt att få in kunskaper i exempelvis filosofi, språk, kultur och konstnärliga ämnen. Det är ibland där man kan förstå problematik hos människan. Internationellt har man ofta filosofi och humaniora i utbildningsbakgrunden, men i Sverige går vi tyvärr åt motsatt håll.

Mer kvalitativ forskning

Vad skulle då behöva göras – förutom att ha mer vetenskapsteori och humaniora i utbildningarna och att ha större öppenhet för komplementär medicin?

– Vi använder idag bara en av flera vägar till evidensbaserad vård. Vi behöver utveckla även de andra vägarna, säger Karin Dahlberg och pekar på några förbättringar som krävs inom forskningen:

• Det behövs mer kvalitativ forskning, och den forskningskompetensen behöver förstärkas.
• Den kvantitativa, matematiskt baserade forskningen behöver mer vakenhet och kunskap om när den är tillämpbar och när den inte är det.
• Det behövs mer kombinationer av kvalitativ och kvantitativ forskning, bland annat för att uttolka resultat i gruppforskning och göra den mer användbar i individualiserad vård.
• Mer samverkan i tvärvetenskapliga grupper behövs. Det görs för lite av det idag bland annat på grund av brister i vetenskapsteoretiska kunskaper.
• Beprövad erfarenhet behöver användas mer i forskningen. Inte bara belägga att A leder till B, utan mer att se mönster i sammanhanget. Här kan man arbeta mer med fallstudier.

Karin Dahlberg vill också se mer forskning kring obotbara sjukdomar. Det kräver kreativitet och forskningsmetodutvecklande samarbete mellan medicinvetenskap och vårdvetenskap – mellan bland annat läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor och arbetsterapeuter.

– Då skulle vi få rätsida på väldigt mycket och även få viktig kunskap för evidensdiskussionen. Det skulle leda till mer egenvård, lägre läkemedelsanvändning och lägre kostnader för sjukvården.

Illustration: Anna Gran

För sjunde året i rad utser Foreign Policy hundra ledande personer som anses ha haft särskilt stor betydelse för utvecklingen i världen år 2015. Listan är indelade i nio kategorier, från beslutsfattare och innovatörer till artister och utmanare. I år finns två svenska kvinnor med på listan bland de hundra globala tänkarna: Margot Wallström och Robyn.

”Årets globala tänkare består framför allt av mångfald. […] Dessa tänkare är konstnärer och aktivister, medicinska experter och företagare, forskare och popsångare – och de kommer från nästan varje kontinent. Och för första gången någonsin, innehåller listan fler kvinnor än män.”
Skriver Foreign Policy om årets lista.

Bland de nio personerna som finns med under kategorin ”årets beslutsfattare”, hittar vi Sveriges utrikesminister Margot Wallström. ”For detailing a feminist foreign policy.” Wallström väckte stor internationell uppmärksamhet när hon satte ner foten mot Saudiarabiens avsaknad av mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Även den svenska popstjärnan Robyn finns med på listan, under rubriken ”årets utmanare”. Robyn är del av ett projekt som vill öka andelen kvinnliga forskare inom ämnena som ingår i STEM (science, technology, engineering och maths). Robyns bidrag var framför allt en ny teknikfestival, Teklafestivalen, för kvinnor 11-18 år som är intresserade av just dessa ämnen.

Fotokälla 1 och fotokälla 2

Allmänläkare och utbildningschef på Vidarkliniken i Järna

Ursula Flatters är en välbekant företrädare för Vidarkliniken och för integrativ, antroposofisk vård. Hon är prisbelönt för sina insatser och tilldelades t ex nyligen Universe Globepriset av föreningen Humanism och Vetenskap för sina insatser för humanisism och medmänsklighet. Hennes engagemang för den integrativa medicinen är stort och hennes kunskap är omfattande, men vem är hon egentligen och vad har format henne?

Det var kärleken som förde Ursula Flatters från Tyskland till Sverige, men livet blev inte som hon tänkt. Hennes livs stora kärlek, Håkan Kumlander, omkom i en trafikolycka och istället för att skapa ett liv med honom, har hon byggt upp och utvecklat Sveriges första integrativa sjukhus, Vidarkliniken i Järna. Ett arbete hon fortsätter oförtrutet – idag med starkt fokus på utbildning och utveckling.

Ursula Flatters lärde känna Håkan Kumlander på universitetet i Freiburg i Tyskland, där de båda studerade för att bli läkare med antroposofisk inriktning.
– Han var min absoluta tvillingsjäl, säger hon. Jag hade allt med honom! Allt! Mötet med honom skiljde sig från alla andra möten jag har haft i hela mitt liv.
Håkan hade i sin barndom botats från en svår muskelsjukdom av antroposofiska läkare och ville själv bli läkare för att kunna bota andra.

På en bilresa till Järna julhelgen 1978 krockar de och båda förs medvetslösa till sjukhus.
Ursula själv vaknade till liv efter några timmar, men ovissheten kring Håkan kvarstod i nästan tre månader och medvetslösheten behöll sitt grepp om honom hela den tiden.
– När jag vaknat satt jag hos honom alla dagar och alla kvällar, berättar hon. Det var självklart för mig och jag ville göra allt för att han skulle komma tillbaka.
Men Håkan dog.
– En större förlust kunde inte ske och det gör fortfarande ont när jag pratar om det, säger Ursula.

Ursula Flatters föddes i 1955 i Tyskland i en familj med flera syskon och där båda föräldrarna var läkare. Hennes pappa hade varit vid fronten och hade förlorat en fot och ett finger, men svårare än de fysiska skadorna var hur kriget påverkat honom som människa.
– Kriget var närvarande hemma hela tiden, berättar Ursula, men vi pratade aldrig om det. Det låg för nära i tiden och var för svårt.

Hon berättar att hennes pappa ändå öppnade sig en natt när hon var i tonåren och att de då hade det enda samtal hon minns, som handlade om hans svåra upplevelser.
– Då fick jag ställa alla frågor jag undrat över, säger hon. Det var ett viktigt samtal och jag är glad att vi kunde ha det.

Ursula ville också själv bli läkare. Hennes intresse för antroposofin hade väckts tidigt och hon valde en antroposofisk läkarutbildning parallellt med den konventionella. När hon så småningom efter olyckan gjort klar sin utbildning blev det naturligt att flytta till Sverige, där hon förblev en nära vän till familjen Kumlander.

Håkans far, Åke Kumlander, hade startat Vidarstiftelsen i Stockholm. Hans intresse för antroposofi hade också väckts då sonen Håkan tillfrisknat, från den enligt svenska läkare obotliga sjukdom han hade. Åke Kumlander ville medverka till att göra den banbrytande antroposofiska vården tillgänglig också i Sverige. I arbetet med att möjliggöra detta fick också Ursula en livsuppgift.

När Ursula tänker tillbaka menar hon att hon vid Håkans sjukbädd till stor del formades till den läkare hon är idag.
– Under månaderna vid hans sjuksäng utvecklade jag min inlevelseförmåga och fick känna på smärta och förlust på ett sätt som fick mig att mogna, menar hon.

– Även om det var väldigt smärtsamt blev det i ett livsperspektiv positivt avgörande för min yrkesroll, men ändå hade jag absolut hellre velat ha honom kvar! Där har du paradoxen att livet har olika dimensioner!
Ursula hade också en stark upplevelse av kontakt med Håkan från tiden när hon själv låg medvetslös.
– Jag visste ingenting. Det enda som fanns i medvetslösheten var en röst, som jag efteråt kunde berätta om och som sa: Kom ihåg, kom alltid ihåg, att vi har kommit överens om detta. Den kom som ur en annan värld. Efteråt när jag vaknade mindes jag den och kunde sätta den i ett sammanhang.

Ursula menar att den upplevelsen blivit en skolningsväg för henne fram till idag:
– Jag kände starkt att det fanns dubbla dimensioner. På den jordiska nivån kunde jag aldrig acceptera tanken att Håkan och jag skulle ha varit överens om att han skulle lämna detta liv. Där var det en ren förlust. Men när jag millimeter för millimeter försökte klättra upp och acceptera det som hänt, blev det en slags tröst att det på ett andligt plan kunde vara något som även jag hade varit införstådd med.

– Det kan fortfarande komma en dag när jag säger att jag kan acceptera den tanken fullt ut, men i det liv jag lever här finns än så länge bara ett svar. Jag hade velat ha honom kvar!

Samma paradox visade sig i en forskningsstudie som gjordes om bröstcancerpatienters lidande och hur de såg på sin sjukdom och vad den hade inneburit för dem. De flesta kvinnorna sa att sjukdomen hade varit oerhört viktigt för dem i deras utveckling. De hade mognat enormt som människor och kommit närmare de existentiella frågorna genom sin kris. Men på frågan ”Om du fick välja utifrån vad du vet idag skulle du velat ha sjukdomen eller inte?” svarande alla att de ändå inte hade velat ha sin cancer!
– När bröstcancerpatienterna svarade som de gjorde var det så skönt, menar Ursula. Jag kände verkligen igen något i mig själv! Så här är det faktiskt! Händer det något svårt gäller det att skapa en mening!

Arbete och fritid har kommit att vävas samman för Ursula genom livet och när hon för mer än 30 år sedan bestämde sig för att vara med och bygga upp Vidarkliniken handlade det snarare om ett val av livsstil än ett val av arbete.

Kliniken öppnade sina portar den 29 september 1985 som det första – och fortfarande enda – antroposofiska sjukhuset i Norden. Samtidigt som Ursula var med om planering och uppbyggnad av Vidarkliniken lärde hon sig svenska och genomförde den obligatoriska tvååriga svenska läkarpraktiken på svenska sjukhus för att få en fullständig läkarlegitimation samt en specialistutbildning i allmänmedicin.

Därefter har hon under mer än 30 år verkat för att ge en god, effektiv och holistisk vård på Vidarkliniken samtidigt som hon spridit kunskapen om integrativ medicin via media, där hon ofta haft en svår uppgift då okunskapen är stor och myterna många. Utöver utbildningsverksamhet både internationellt och i Sverige ställer hon upp i debatter och skriver insändare och debattartiklar.

Vidarkliniken är sedan en tid tillbaka satt under hård press. För att de antroposofiska läkemedlen ska få fortsätta säljas i Sverige måste de i framtiden registreras hos läkemedelsverket, vilket kräver en lagändring p g a ett nytt EU-direktiv

– Vad gäller medicinerna har vi haft försäljningstillstånd i snart 30 år och det gäller medel som är prövade och godkända i andra länder, säger hon. Det vi egentligen begär som en ny lagstiftning är bara att få använda det vi redan har erfarenhet av och att få registrera dessa medel också i Sverige. Det enda samhället och politikerna egentligen behöver ta ställning till är patientsäkerheten och där är det glasklart. Läkemedlen är redan registrerade i andra länder och där har man visat att de är helt säkra.
När Ursula kopplar av gör hon det gärna i den trädgård hon anlagt i kanten av en åker bakom kliniken.
– Trädgården är både rekreation och inspiration, säger Ursula. Jag tänker så bra där och hittar alltid nya lösningar på aktuella frågor när jag påtar i jorden. Trädgården är också uppskattad av våra patienter, som tycker om att bara vandra runt i gångarna eller sitta ner och reflektera en stund.

I Ursulas trädgård finns både vanliga växter som ringblomma, citronmeliss och svarta vinbär, men också mer sällsynta medicinalväxter som gullgentiana, malva, ulltistel och malört.
– Växterna är mest till lyst, säger Ursula, men visst händer det att jag torkar några av dem och gör lite stärkande te när jag känner för det.
Foto: Erik Olsson

Varje år presenterar Fair Finance Guide en årlig granskning av världens storbankers hållbarhetsarbete. För andra året i rad genomförs denna granskning även i Sverige, och högst upp i toppen detta år hamnar Ekobanken.

Ekobanken, som bland annat är den enda banken i Sverige som öppet redovisar vilket företag som lånar pengar av banken, får totalt 92% i mätningen. JAK medlemsbank kommer på andra plats (71%), och långt senare hittas storbankerna som SEB (49%), Swedbank (30%), Handelsbanken (27%) – de flesta dessutom med extra varningstecknen.

– En orsak till Ekobankens framgångar är nog transparensen; kunden ser vart pengarna tar vägen, och låntagaren får gott rykte av att synas tillsammans med banken. Fler kunder borde fråga sig vad bankerna gör med deras pengar, säger Kristoffer Lüthi, vice VD på Ekobanken i en intervju till Länstidningen i Södertälje.

Fair Finance Guide är ett internationellt initiativ för att öka insynen i hur hållbart bankerna investerar och i deras rapport granskar de bland annat bankernas betyg vad gäller mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och biologisk mångfald.

Hela rapporten går att läsa här.