6 februari, 2017

IT i förskolan, en självklarhet eller dårskap?

I höstas skickade Skolverket ut ett ändringsförslag för läroplanen för förskolan (LPFÖ) till ett antal remissinstanser. Varken Barnläkarföreningen, Barnombudsmannen eller andra organisationer, som borde betraktas som experter på barns utveckling och situation i samhället, tillhörde remissinstanserna för detta styrdokument – ett faktum som jag har svårt att förstå. …

LÄS MER

I höstas skickade Skolverket ut ett ändringsförslag för läroplanen för förskolan (LPFÖ) till ett antal remissinstanser. Varken Barnläkarföreningen, Barnombudsmannen eller andra organisationer, som borde betraktas som experter på barns utveckling och situation i samhället, tillhörde remissinstanserna för detta styrdokument – ett faktum som jag har svårt att förstå.

Regeringen hade givit skolverket i uppdrag att ändra läroplanen så att det skulle bli mera tydligt att IT och medier hör hemma i förskolans utbud. Följaktligen skrevs IT och mediabruk in i förslaget med tvingande ordalag. Valfriheten att avstå från IT och medier i förskolan försvinner med dessa formuleringar.

Är inte det naturligt, tänker många då? IT genomsyrar hela vårt samhälle och förskolan ska ju vara en bro mellan hemmet och samhället och då borde det väl introduceras där?

Jag är av en annan uppfattning!

Barnet mellan 0-6 år är i full färd med att utveckla sin kropp och dess funktioner. För det behövs det självklart mat (tjänlig sådan!), rörelse (självinitierad sådan!), vila (regelbunden!). Barnets själsutveckling går hand i hand med vad vi erbjuder i form av sinnesupplevelser! Alla otroligt finstämda sinnen, där lukt, syn, hörsel, balans, beröring och många fler intryck samverkar i en finstämd orkester, ”stämmer vårt instrument” (kropp och själ) på ett ännu inte fullt utforskat sätt.

Vi vet idag att barnets hjärna är som mest aktiv i det direkta, omedelbara mötet med verkligheten, med den förtrogne vuxne och när flest sinnen får vara involverade i aktiviteten eller kontemplationen. Vi vet också att denna viktiga process avtar framför skärmen!

Så här formulerar LPFÖ ett av kraven på förskolan:

Förskolan ska bidra till att barnen utvecklar förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling. Barnen ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att använda digital teknik. De ska även ges möjlighet att utveckla ett ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik, för att kunna se konsekvenser av sitt handlande. Förskolan ska därigenom ge barnen förutsättningar att utveckla digital kompetens.
I förskoleåldern (vi pratar 0-5 år!) är dessa krav totalt orealistiska! Jag ifrågasätter starkt på vilken kunskap om barns utveckling dessa krav grundar sig och hur man tror sig kunna uppnå detta rent pedagogiskt?
Många av de hälsoproblem som drabbar våra barn anses bottna i svårigheter att relatera till andra, i problem med inaktivitet, ökad stress, för många intryck och ständig överstimulans. Vi behöver framförallt främja barnens sociala kompetens, deras rörelseglädje och istället begränsa den överkonsumtion av medier i ungdomsåren, som vi vet leder till passivitet och ensamhet.

Fullständig tillit, hängiven kärlek och härmning tjänar ett barns grundläggande trygghetskänsla och anknytning både till sin omgivning och i förlängningen även till sig själv. Det spelar faktiskt roll hur mycket av barnets vakna (aktiva) tid som ägnas åt denna process. Sämre anknytning => sämre hjärnutveckling!

Vi vet också att skärmaktivitet reducerar utsöndringen av det hormon som vi alla behöver för att kunna somna, samtidigt som vi vet hur viktig sömnen är för att vi ska kunna etablera sunda kroppsfunktioner, reparera skador som åsamkats under dagen, harmonisera obalanser och ibland befria oss från ångest och oro som dagen har fört med sig. För barnet gäller även att sömnen främjar tillväxten.

Vi har en ökande problematik med barn som inte rör sig tillräckligt och därför utvecklar sina kroppsfunktioner och sin rörelseorganism i otillräcklig utsträckning, med sjukdomar som diabetes, artros och dessutom en hel del bokstavssyndrom som följd. Rörelseorganismen behöver utvecklas till fullo under de första barnaåren. Brister i den utvecklingen går inte att reparera eller göra om, utan enbart att utjämna med träning och terapier – ibland under resten av livet.

Vi vet samtidigt hur lång tid av den vakna tiden som går åt för att sitta framför skärmar av olika slag – till synes helt fokuserat och lugnt – men kroppsligt helt inaktivt.

Det finns också seriösa forskare som menar att dataanvändning framkallar destruktiva beroendemönster, något som inte minst många tonårsföräldrar har erfarenhet av. Så länge inte detta är helt klarlagt borde vi låta försiktighetsprincipen råda och undvika det som driver det lilla barnet in i ett beteende som inte är enbart positivt!

Sammanfattande övertygas jag inte av argumenten för IT – och medieanvändningen i förskolan.

  •  Jag förespråkar i stället ett fortsatt fokus på direkta, sinnliga upplevelser av verkligheten.
  • Jag vill främja barnets eget uttryckssätt i form av teckning, målning, teater med hjälp av naturens gåvor eller dockor
  • Jag vill främja barnets egna samlingar av minnen som får finnas i syn, berörings, lukt – och hörselminnet – främja känslor som följer oss genom livet och som inte går att fånga i en bild på en pekplatta.
  • Jag vill främja barnets mödosamma väg att delge sina upplevelser och tillägna sig ett nyanserat språk istället för att dokumentera sina upplevelser med tagna bilder och inspelningar.
  • Jag vill främja barnens förmåga att se varandra i ögonen när de pratar med varandra och att öva alla dessa förmågor under alla sina vakna – aktiva stunder under dagen!

Jag vill påstå att vi inte har råd att slösa bort dyrbar tid på att befatta oss med pekplattor och skärmar, när livet vill bli levt till fullo under barnets ovärderliga första år!


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Illustration: Anna Gran.
14 januari, 2017

Funderingar över seendets fördjupning



LÄS MER

Vad döljer sig i seendet? Vi kan rikta blicken kritiskt sammanpressad i koncentration mot en punkt å ena sidan och vidöppet titta stort och runt eller rent av blunda och ändå se, vi kan se utan att se, beslöja och skärma blicken. Många små muskler arbetar där för att vi skall kunna se nära och fjärran, uppe och nere, på diagonalen och långt till varje sida. Musklerna krampar om vi ser för länge på en och samma sak, de behöver hållas vid god kondition.
Är inte också ögonen en spegel som på mörka botten vänder allting uppochned? En himlaport, ett uttryck för jagets aktivitet?
Det vi tar in med vår blick under den vakna dagen bearbetas i våra drömmar om natten. En genklang av bilder förvandlas i sömntillvarons hemlighetsfulla rum. Ibland kan vi vakna till ekot av en bild, ännu synlig, processad och klar som ett budskap in i dagen. Bilden tonar bort men något har den givit oss av lätthet och sanning.

Under den mörkaste årstiden mellan julafton och Trettondagen då man sedan gammalt av menat att gränsen mellan denna världen och den övernaturliga är mer flytande än under resten av året kunde man särskilt ge akt på sina drömmar. Där de tolv heliga nätterna representerar varje natt det kommande årets tolv månader. Skriv ned de drömmar som visar sig då och låt se om inte månaden som infaller i ordningsföljden har ett tema som känns igen från de nedteckningar du gjort! När dörrar hastigt stängs och öppnas kan en flyktig glimt bli tydlig nog. En bild vill berätta något!

En gåtfull och vacker bild fick jag på nyårsdags morgon. Just när det nya året hakar i det gamla sker en kalibrering som kanske inte märks omedelbart men som uppmanar till oförskräckthet, devotion och arbete. Jag har ett berg att bestiga! Närmast en del snår att ta mig igenom, vad jag såg däruppe guppade ännu i framkallningsvätska från mörkerrummets nattliga verkstad. Dock var den lysande! Jag tror det blir ett bra år 2017!

Olav Åstesons Draumkvede Norges mest kända folkvisa från medeltiden. Det handlar om hur Olav Åsteson somnar på julafton och inte vaknar åter förrän på själva Trettondagen. Då stigar han upp och far till kyrkan och upp i prediksstolen där han sjunger ut sin märkvärdiga dröm för den häpna församlingen. Medan Olav sover bosätter sig hans själ i annheimen, auromheimen eller det hinsidige som man säger i Norge. Här uppnår han en insikt i människans öde efter döden som är få förunnat i livet. Draumkvedet har inspirerat många musiker och bildskapare genom tiderna.

Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

En av de stora utmaningar mänskligheten står inför idag kan sägas vara att hitta en relation till vårt eget sammanhang.
28 december, 2016

De humanistiska behoven måste vara drivkraften i samhällsutvecklingen



LÄS MER

I höstas hade vi besök av Arthur Zajonc i Ytterjärna. Han har verkat som professor i fysik en stor del av sitt liv vid olika universitet i USA och Europa och är idag professor emeritus i fysik vid Amherst collage i Massachusetts, USA. Han är också föreläsare och författare till en lång rad böcker om det mänskliga medvetendet, andligheten och vetenskapen.

Under några dagar fick jag tillsammans med några kollegor möjlighet att reflektera kring den världsbild som följer av de lagbundenheter som forskats fram inom kvantfysikens område, som bl a Arthur varit med om att utveckla.

Det primära inom kvantfysiken är relationen mellan tingen – eller ännu mer konkret – mellan mig och det jag iakttar, inte jag som individ eller tinget jag ser, utan just relationen mellan oss. Inom kvantfysiken är mellanrummen det essentiella.

Att tänka i den dimensionen skapar en radikalt annorlunda förståelse för världen än den vi är vana vid, där ett bord är ett bord oberoende av vilket sammanhang det befinner sig i. Bordet ska ju inte påverkas beroende på vem som iakttar det!

I kvantfysikens värld påverkas dock bordets storlek beroende av varifrån en betraktare ser det och denna världsbild låter sig också matematiskt bevisas och fungerar även när man omsätter den i praktiken!

Under Arthurs ledning fick vi möjlighet att under några dagar erfara många olika aspekter på hur människan står inne i världen och hur vår förståelse av den kan utvidgas genom att se den utifrån olika perspektiv och utgångspunkter.

Vad kännetecknar till exempel ljus? Det skapar rum, verkar utvidgande och upplysande när det träffar materia. Ljuset skapar yta och är motsatsen till materia som kännetecknas av täthet och mörker.

Ett annat perspektiv är kvantfysikens syn på materia som ”fields of vibrations” i olika nivåer. Vi kom in på det som skapar talförhållanden, polariteter och symmetrier. Något som vi kan iaktta som delande och ordnande, som skapar ”lätthet” – ett fält av ”världsform”. Motsatsen till tyngdkraft, tröghet och massa.

Det tillkom ytterligare en dimension i vårt reflekterande, som innebär att det finns en princip som faktiskt skapar organismer – växter, djur och individer – individuella helheter som fungerar i tiden, som omsätter sin materia samtidigt som de väsentliga gestaltningsprinciperna kvarstår. Alla celler i oss människor byts ut kontinuerligt samtidigt som vi förblir desamma under en livstid – en process som samtidigt kan verka läkande för allt levande. Motsatsen till detta ”fält av naturligt världsliv” är den onaturliga, mekaniskt verkande kraften som kan förstöra gestalt, volym och fasthet. Dess ytterlighet är atomkraften som har egenskapen att upplösa eller förinta den ovanstående lagbundenheten.

En av de stora utmaningar mänskligheten står inför idag kan sägas vara att hitta en relation till vårt eget sammanhang som innebär att vi förmår värna vår jord och skydda den från övergrepp, som alltför ofta är sprungna ur en icke värderingsstyrd teknik- och vetenskapssyn.

Det måste vara de mänskliga, humanistiska behoven som står för drivkraft och riktning i samhällsutveckling och kunskapande. Om vi förlorar det perspektivet riskerar vi på sikt hela vår existens.

Tidigare generationer kämpade mot naturens krafter. Nu behövs istället fokus på att skydda naturen från manipulativt beteende och ensidig vinstmaximering som allena rådande princip.


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

16 december, 2016

Att se mörkret

Sedan drygt tjugo år har trädgårdsparken i Ytterjärna väckts ut vintervilan på första advent. Det hela började som en enstaka händelse i samband med firandet av att konstnären Arne Klingborg fyllde 80 år, 1995. Plötsligt lade stjärnorna sig tillrätta i trädgårdsparken för att vara med i firandet under några timmar - som om de vilade sig från den vardagliga uppgiften att lysa upp himlavalvet. Många som deltagit i firandet hörde av sig och undrade om inte ljusinstallationen kunde upprepas följande år och så var ljusfesten manifesterad. …

LÄS MER

Sedan drygt tjugo år har trädgårdsparken i Ytterjärna väckts ut vintervilan på första advent. Det hela började som en enstaka händelse i samband med firandet av att konstnären Arne Klingborg fyllde 80 år, 1995. Plötsligt lade stjärnorna sig tillrätta i trädgårdsparken för att vara med i firandet under några timmar – som om de vilade sig från den vardagliga uppgiften att lysa upp himlavalvet. Många som deltagit i firandet hörde av sig och undrade om inte ljusinstallationen kunde upprepas följande år och så var ljusfesten manifesterad.

De följande åren utökades det hela och ljusfesten blev en del av bildkonstutbildningen vid Rudolf Steinerhögskolan. Under tre veckor hade studenterna en ljuskurs som utmynnade ut i en rad »ljusrum» i trädgården. Utgångspunkten var den levande ljuslågan i form av stearinljus och marschaller, men också eldar av olika slag. Det dröjde inte länge förrän studenterna upptäckte ljusets möjligheter och stora spännvidd. Vissa av installationerna var ytterst tillbakahållna och kunde bara ses av den uppmärksamme besökaren, medan andra var mäktigt bländande. Ryktet spred sig och varje år kom alltfler besökare för att ta del av denna ljushändelse som ägde rum under endast några timmar. Omkring tusen marschaller och mindre ljus omskapade trädgårdsparken och lyfte fram och synliggjorde helt andra kvalitéer än de vanliga.

Alla installationer som byggts under årens lopp har på olika sätt utgått från några enkla lagbundenheter. Den enklaste är den öppna ljuslågan såsom vi ser den. Men denna ljuslåga kan också avskärmas, diffuseras och den lyser igenom ett material som släpper igenom ljuset. Vanliga lampskärmar är ett exempel på detta. Den tredje möjligheten är det återkastade ljuset; här är själva ljuskällan dold, men lyser upp något annat. Genom att använda olika möjligheter var för sig eller i kombination kan man bygga med ljus.

Men kanske är det trots allt inte bara ljuset som är viktigt. Minst lika viktigt är det omgivande mörkret, som är en nödvändighet i sig och som kan synliggöras. Kanske har mörkret fått ett oförtjänt dåligt rykte, som behöver omvärderas. Allt vi kan se är ljusare än det kompakta mörkret, men också mörkare än det rena ljuset. Ljus och mörker samspelar.

För den som bor i en urban miljö finns det allt färre möjligheter att uppleva mörker. Det är därför inte överraskande att begreppet »light pollution» dök upp för något årtionde sedan. Man blev uppmärksam på det spilljus som finns i och kring tätorter och som gör det svårt att bland annat se stjärnhimlen. Detta är ett problem som fler och fler, inte minst stadsplanerare och arkitekter blivit varse. Idag försöker man därför arbeta med stadsljuset så att det gör största möjliga nytta och verkligen lyser upp där det behövs. Ofta är det inte en fråga om mängden ljus utan snarare om hur det används som en del av stadsbilden.

I början av november byggde konstnärerna Bengt Ahlin, Marius Wahl Gran och Ulf Wagner upp ett antal ljusinstallationer i Bellevueparken i Stockholm. De levande ljusen står här i en stark kontrast med – och får konkurrera med – den omgivande ljusmiljön. Den begränsningen finns inte i Ytterjärna, där mörkret förtfarande är intakt. I år arbetade konstnärerna tillsammans med trädgårdsmästaren Paula Pihlgren och skapade 23 mindre och större installationer. Som besökare och deltagare kan man upptäcka att efter en stund så uppstår även ett mörkerseende – ögonens förmåga att ställa om sig och se det minsta ljus är förvånande.

Nästa vinter kommer en ny möjlighet att delta i denna ljusupplevelse på plats i Ytterjärna. Håll utkik på Trädgårdsparkens facebooksida eller Ytterjärna-guiden.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Ytterjärna Forum
Text: Ulf Wagner
Bilden föreställer inte konst av Tatsuo Miyajima.
6 december, 2016

Tatsuo Miyajima – LED-ljus på stora frågor

I ett stort, välpolerat utställningsrum i Sydneys Museum for Contemporary Art badar besökarna i safirblått ljus. Runtomkring är väggarna dekorerade med 3000 kvadratiska och vitt lysande LED-lampor, som var och en i sin egen takt räknar ned från nio till ett. …

LÄS MER

I ett stort, välpolerat utställningsrum i Sydneys Museum for Contemporary Art badar besökarna i safirblått ljus. Runtomkring är väggarna dekorerade med 3000 kvadratiska och vitt lysande LED-lampor, som var och en i sin egen takt räknar ned från nio till ett.

Plötsligt, tillsynes helt slumpmässigt, slocknar alla lampor samtidigt, och besökaren slungas in i ett becksvart mörker. Allt och alla tystnar med ens, alla rörelser upphör. Efter några minuters kompakt mörker och stillhet tänds så plötsligt en av lamporna till liv igen och återupptar sin nedräkning. Direkt efter tänds ännu en lampa, och så en till, och ännu en, och till slut står vi återigen badande i safirblått och ljuset av 3000 pulserande nedräkningsdioder.

Även om installationen ger känslan av en digital soluppgång talar dess titel om det rakt motsatta – Mega Death. Var och en av de 3000 dioderna representerar ett liv som sakta räknar ned från födelse till död. Vid punkten då allt svartnar släcks också alla liv. Mega Death skapades i samband med Venedigbiennalen 1999, och verkar vara typiskt för den japanska ljuskonstnären Tatsuo Miyajimas installationer – avancerad teknik används lekfullt för att fånga in betraktaren i det ultraexistentiella.

I en annan installation, The Arrow of Time från 2016, går vi in i ett rum dämpat av draperier på alla väggar, där hundratals röda och nedräknande dioder som hängts från taket flödar rummet i ett matt, rött ljus. Känslan av att översköljas av en meteoritsvärm förstärks av installationens titel: en referens till irreversibilitetsprincipen inom fysiken, som hävdar tidens obönhörliga gång framåt – ingenting som gjorts kan någonsin bli ogjort.

Efter att ha antagits som student i oljemålning vid Tokyo University of the Arts, slets Tatsuo Miyajima mellan sin vilja att skapa någonting originellt och hela den västerländska traditionen av fulländade tekniker. Så småningom bytte han inriktning till mer performance-orienterad konst, någonting han fortfarande ägnar sig åt inemellan ljusinstallationerna. Även där är existens och förstörelse återkommande teman, som i verket Counter Voice in the Water at Fukushima från 2014, där en neutralt och propert kostymklädd Miyajima desperat doppar ansikte och huvud i det kontaminerade vattnet utanför det havererade kärnkraftverket i Fukushima.

Mycket av Tatsuo Miyajimas konst kan ses i ljuset av tre av buddhismens kärnbegrepp: allting är i stadig förändring, allting hänger samman, och världen är evig och oförgänglig. I en intervju i den australiska tidningen the Saturday Paper apropå utställningen i Sydney, förklarar Miyajima att han som barn led av en allvarlig leversjukdom som tvingade honom till återkommande långa sjukhusvistelser. Där, på sjukhusets barnavdelning, hamnade Tatsuo Miyajima mitt i konflikten mellan existens och förstörelse: från sin säng kunde han se barnen i den grannliggande skolan leka på rasterna, alltmedan sjukhuskamraterna omkring honom dog. När han i ett senare skede av livet kom i kontakt, först med buddhismen, och sedan med teknologi som ett konstnärligt medium, formades den konstnär vars installationer idag turnerar världen runt.

Miyajima ser hur element av konflikt och förstörelse verkar förtätas dag för dag i världen efter millennieskiftet. På så sätt blir också Mega Death alltmer aktuellt, inte bara som ett minnesmärke över forna tiders koncentrerade förstörelse. Men som konstnären själv uttrycker det: händelsen ligger i mellanrummet mellan ljus och mörker, i stunden innan allting startar om.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Text: Tord Ranheim
Fotograf: Anneli Hildonen
Fotograf: Anneli Hildonen
8 november, 2016

Jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig

Jag brukar säga att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig när jag var under cancerbehandling. Så är det. Jag kommer ihåg varenda hand. Jag har så klart träffat snälla och empatiska händer i vården. Men tyvärr så kommer jag ihåg händerna som hetsigt tyckte att jag skulle sluta sjåpa mig. …

LÄS MER

Sommaren 2012 diagnosticerades författaren, yogaläraren och journalisten Karin Björkegren Jones för inflammatorisk och hormonell bröstcancer. Det var början på en serie tuffa cancerbehandlingar; tre månaders cytostatikabehandling, operation av hela höger bröst och sjutton lymfkörtlar, strålning varje dag i fem veckor och 11 stycken herceptinbehandlingar intravenöst, som skulle varit 17. Men som hon fick avsluta i förtid då hon fick hjärtsvikt och också senare drabbades hon av lymfödem.
– Det tar tid att läka efter cancerbehandlingar. Alldeles för lång tid. På Vidarkliniken läkte jag och hittade tillbaka till mig själv, skriver Karin Björkegren Jones och fortsätter:
– På Vidarkliniken kunde jag hitta tillbaka till min privata kropp som allt för länge varit i vårdens händer.

Karins berättelse:

Jag brukar säga att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig när jag var under cancerbehandling. Så är det. Jag kommer ihåg varenda hand. Jag har så klart träffat snälla och empatiska händer i vården. Men tyvärr så kommer jag ihåg händerna som hetsigt tyckte att jag skulle sluta sjåpa mig. De stressade händerna och känslan av att inte vara en människa som skulle undersökas, utan ett papper som skulle vidare till nästa anhalt. Liksom läggas på pappershögen för att därute i väntrummet väntar tio nya patienter på att få göra sin undersökning.

Vården lider av stress och tidsbrist. Men en empatisk blick, eller en värmande klappning på armen tar inte så där väldigt mycket tid, men kan göra hela skillnaden för en cancerpatient. Jag har gjort så många undersökningar och behandlingar. Man har tagit sprutor och tester på mig. Ofta fick sprutorna tas om. Mina armar var fulla av blåmärken. Så många gånger jag sa; jag är svårstucken. Så många gånger de inte lyssnade och kanske först efter tredje gången valde den tunnaste nålen. Jag har knäppt upp skjortan och visat upp min ärrade och skeva kropp inför främlingar. Blivit fotograferad med byxorna neddragna vid fotknölarna. Att visa sin ärrade kropp och så där lite snabbt kränga av sig kläderna gör något med en. Man får på något märkligt sätt distans till sin egen kropp. Man tappar bort sig.

Långt innan jag själv accepterat mitt nya jag var jag alltså tvungen att klä av mig och visa min enbröstade kropp. Så utsatt och faktiskt har den svåraste resan varit att hitta tillbaka till min privata kropp. Kärleken till min privata kropp. Att det gick så fort att läka har jag min cancerrehabilitering på Vidarkliniken att tacka för.

Fotograf: Anneli Hildonen

På min dotters födelsedag, den fjärde februari 2013 åkte jag till Vidarkliniken för första gången för tre veckors rehabilitering. Det var ett genomskinligt spöke, en färglös manet efter ett halvårs cancerbehandlingar som checkade in. Min man Ray och min bästa kompis Cissi skjutsade mig och där i väntrummet, precis innan inskrivningen, rann tårarna. Jag höll hårt i Ray och kramade honom som ett barn. Det kändes som att jag pustade ut efter ett maratonlopp. Och på många sätt var jag en alldeles ledbruten krigarprinsessa som behövde slicka mina sår.

Nu var det min tid. Läkningens tid. Det var så det kändes. För där på Vidarkliniken läkte jag och blev den bebis jag behövde bli för att hitta tillbaka till mig själv lite. Jag blev så ompysslad, så inlindad i värme. Tre magiska veckor.

Från Karins blogg Yoga, mat och meningen med livet som du hittar här.

Februari 2013:
”I morse kom en sköterska med en kasse fina hemstickade sockor. Det visade sig att det är syster Märta som stickar yllesockor till oss sjuklingar här på Vidarkliniken. Syster Märta är en legend här i Järna. Hon har skrivit många fina böcker. Nu är hon så gammal och ser dåligt, men jag blev så där tårögt glad av tanken på att hon sitter i något litet hus här i Järna och stickar sockor till oss. Och att hon vill att sköterskan ska hälsa att de är gjorda med kärlek. Så fint. Liksom Järna i ett nötskal.”

”Så mycket som hänt med mig, i mig sedan jag fick min diagnos. Det är konstigt, eller så är det precis så det är. Innan cancern kunde jag älska massagen. Den djupgående. Inte den indiska där de hänger från ett snöre i taket och använder hälen när de masserar. Den är alldeles för hårdhänt. Men jag har alltid gillat den svenska massagen, gärna den där man knådar lite hårdare. Det gör jag inte längre. Jag har blivit känsligare. Min hud har blivit känsligare. Här på Vidarkliniken är det taktil massage som gäller. Insmörjning rytmiskt. Nästan subtilt, men så kraftfullt. Det är det lilla som gäller. Inga kraftmätningar, inga hårda nypor. Utan en känslig hand som varsamt smeker. Här blir jag helkroppsinsmörjd två gånger i veckan med olivolja som runnit genom torv med lugnande doften lavendel. Vilan efter en behandling är precis lika viktig som behandlingen. Jag får ligga kvar i sängen och sveps in i ett flanellakan. Sköterskan lägger också en värmeflaska vid fötterna. Man domnar bort, känns som om hela kroppen är inbäddad i bomull. Varm bomull.

Varje kväll får jag fot- och underbensmassage med samma olja. Det är så härligt.

Kroppen tas om hand. Allt här är som en kärleksförklaring till den kropp som svikit mig och som nu ska byggas upp. På natten sover jag med en kompress insmord av guld och något lent som ska stärka mitt hjärta. Blandningen ska stärka hjärtat och själva jaget.

Efter lunchen läggs en varm Röllekakompress mot levern och så sveps magen in i en yllesjal och man får en värmeflaska mot levern. Idag sov jag i en hel timme efter lunchen.


Det är så härligt här, så fantastiskt fint. Varmt, ulligt, snällt och alldeles vilsamt. Som om jag är tre veckor i bomull.”

På Vidarkliniken kunde jag tappa alla mina skydd. Här kunde jag äntligen vila i värme och pusta ut. Under de här tre veckorna läkte jag både fysiskt och mentalt av sköterskornas varma händer som liksom sa: ”Vad du kämpat. Jag förstår att du är trött. Kom här och vila, så ska jag smörja in dig med den snällaste oljan.” Kanske kan bara någon som gjort samma resa som jag förstå hur viktigt och ovärderlig den här tiden var för mig. Att den här möjligheten är på väg att försvinna gör mig förtvivlad. Låt det inte bli så.

 

Karin skrev boken Jag vill fan leva om sin kamp mot bröstcancern. Du hittar den här.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Gästskribent: Karin Björkegren
3 november, 2016

Sveriges enda sjukhus med integrativ vård hotas på osaklig grund



LÄS MER

Regeringen fattade den 30 juni beslut att antroposofiska läkemedel skall kunna registreras i Sverige. Tidsfristen sattes till 5 år innan detta skall vara genomfört.

Vidarkliniken är Nordens enda antroposofiska sjukhus och vi sätter forskning och utvärdering av vår verksamhet högt. Ett antal forskningsprojekt har genomförts på kliniken avseende cancerrehabilitering, smärta, stress och allergier. Kvalitativ forskning om vården har visat hur patienterna ofta kommer in i en positiv hälsospiral. Omvårdnaden har blivit allmänt erkänd och har även av de argaste kritikerna fått goda vitsord.

Just nu pågår ett par forskningsprojekt gällande patienter med smärtdiagnos samt en jämförande studie mellan Stockholms läns landsting (SLL) och vården på Vidarkliniken vad gäller vårdens effekt på sjukskrivningstalen. Alla studier har hittills visat goda, ja ibland provocerande goda resultat, till Vidarklinikens fördel i jämförelsen med landstinget.

Tvärt emot regeringens hållning och tidsfristen på fem år för läkemedlen, önskar nu SLL och Västra Götalandsregionen (VGR), som utgjort Vidarklinikens två största samarbetspartners, inte längre förlänga sina samarbeten med Vidarkliniken. Motiven i Stockholm är att man har kapacitet att hand om t ex stress- och smärtdiagnoser själva, trots att man i praktiken inte har något motsvarande att erbjuda. Från patienternas sida är intresset för integrativ vård mycket stort (skolmedicin med kompletterande terapier), vilket är vad Vidarkliniken haft uppgiften att erbjuda. Dessutom hänvisar SLL till att man funnit brister i journalföringen. Dessa är dock nu omhändertagna och åtgärdade.

Patienterna är upprörda och i dagsläget är det mer än 12.000 mejl som gått till de berörda politikerna med krav på fortsatt tillgänglighet för Vidarklinikens vård.

Hotet om nedlagt samarbete rimmar också illa med talet om att stärka patienternas ställning och valfrihet. Både i Stockholm och Västra Götalandsregionen är det bisarrt nog alliansen som är i majoritet – de partier som talar mest om valfrihet i vården.

En ansvarsfull anpassning av Vidarklinikens verksamhet till de nya förutsättningarna, när de största avtalsparterna säger upp sina avtal, blir i det närmaste omöjlig. Den svenska arbetslagstiftningen tillåter inte den relativt korta framförhållning som uppsägningarna innebär. Det första varslet av medarbetare har redan genomförts och konkurs kan inte uteslutas.

Konsekvensen är att våra patienter – framförallt kvinnor – inte längre kan få del av den integrativa vård som kommit att betraktas som ett föredöme i Sverige och där efterfrågan sedan länge varit större än möjligheterna att tillmötesgå dem.

En mycket stor del av befolkningen får inte möjlighet till den vård de efterfrågar.

Varför har denna situation uppstått?

Efter att de senaste åren följt och stått inne i debatten om Vidarkliniken och dess läkemedel är det min slutsats att det framförallt är företrädare för föreningen Vetenskap och Folkbildning (del av skeptikerrörelsen),som har ett stort ansvar för den polarisering som ägt rum. Debattörer som har en annan mening förlöjligas och misstänkliggörs av föreningens företrädare (dock utan att deras anknytning till föreningen anges) eller deras sympatisörer. Delvis används rena personangrepp och nivån är bedrövligt låg.

Det innebär tyvärr att mer seriösa aktörer drar sig för att yttra sig i dessa frågor. Det drabbar Vidarkliniken hårt, då vi trots ett omfattande starkt stöd för vår verksamhet utanför strålkastarljuset, står mycket ensamma i mediedebatten.

Journalister verkar inte heller våga bryta sig ut ur kollektivet och ifrågasätta grunderna för olika påhopp eller politiska ställningstaganden. Många politiker följer sedan efter det man uppfattar som den allmänna meningen.

Heder åt regeringens beslut om en femårig tidsfrist, som respekterar demokratin före läkemedelsindustrins och lobbyisternas intressen.

Nu är det upp till politikerna i landstingen att likaså respektera patienternas valfrihet. Det brådskar. Därefter kan man gärna inom en 5 års period utvärdera vad integrativ vård skulle kunna bidra med för patienterna i Sverige.


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

20 september, 2016

Det sjätte massutdöendet

Nyligen hittades det hittills äldsta fossilet på jorden av australiensiska geologer. Det är spår av mikrobansamlingar – s.k. stromatoliter – som hittats i några av världens äldsta bergarter på Sydvästra Grönland. Stromatoliterna uppges vara omkring 3,7 miljarder år gamla, och bör alltså ha formats ungefär 900 miljoner år efter att jorden och vårt solsystem skapades. …

LÄS MER

Nyligen hittades det hittills äldsta fossilet på jorden av australiensiska geologer. Det är spår av mikrobansamlingar – s.k. stromatoliter – som hittats i några av världens äldsta bergarter på Sydvästra Grönland. Stromatoliterna uppges vara omkring 3,7 miljarder år gamla, och bör alltså ha formats ungefär 900 miljoner år efter att jorden och vårt solsystem skapades.

Samma vecka som upptäckten av världens hittills äldsta spår av liv på jorden tillkännagavs, presenterade en annan forskargrupp från Stanford i USA en studie med följande skrämmande namn: Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans. I korthet har forskargruppen studerat vilka djur som stryker med fortast i det kommande massutdöendet i haven. Ja för vi står faktiskt med näsan mitt framför ett kommande massutdöende.

Massutdöende är en dramatisk term, som lätt kan få saker att låta lite ödesmättat klingande. Därför ger de nyfunna fossilansamlingarna i Grönlands bergarter bra perspektiv.

Livet uppkom alltså på jorden för runt 3,7 miljarder år sedan och har, tack vare de finfina förutsättningarna vår planet utgör, allt sedan dess florerat och utvecklats i de mest fantastiska former. Men under loppet av dessa 3,7 miljarder år och fram tills idag har det också förekommit massutdöenden, närmare bestämt fem stycken:

– Det första massutdöendet skedde i skiftet mellan de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, för 444 miljoner år sedan. Troligen berodde det utdöendet på att jordens medeltemperatur sjönk kraftigt och stora delar av jordklotet täcktes av is.

– Det andra massutdöendet skedde i skiftet mellan Devon och Karbon, för ca 360 miljoner år sedan. Orsaken var syrebrist på havsbottnarna (de flesta arterna levde då ännu i haven) och det uppskattas att runt 70 % av alla då levande arter strök med.

– Det tredje massutdöendet är det hittills största, och skedde för 251 miljoner år sedan, i skiftet mellan Perm och Trias. Det uppskattas att 95 % av alla havslevande arter, och 70 % av alla landlevande arter dog ut. Vad som hände är inte riktigt klart, men troligen var det en kombination av gigantiska vulkanutbrott i Sibirien, växthuseffekt och bildandet av giftiga gaser.

– Det fjärde massutdöendet skedde ca 50 miljoner år efter det tredje, och markerar gränsen mellan Trias och Jura. Vad som hände är det ingen som vet, men runt 20 % av alla arter försvann, och dinosaurierna fick fritt fram att ta över.

– Det femte och hittills sista massutdöendet är också det kanske mest kända: för 65 miljoner år sedan slog en stor asteroid ned vid Yucatán utanför Mexiko. Förutom själva smällen spreds så mycket stoft och aska i atmosfären att jorden blev markant kyligare och fick mindre solinstrålning, vilket i sin tur ledde till att näringskedjorna kollapsade med massdöd som resultat.

Så varför pratar då forskargruppen från Stanford om ett pågående massutdöende i haven – för här pågår väl inga asteroidnedslag eller gigantiska vulkanutbrott just nu?

Principen för det pågående massutdöendet är detsamma som det som hände efter asteroidnedslaget för 65 miljoner år sedan: kollapsande näringskedjor.

Genom att konstant överfiska alla större havslevande arter är det just det vi människor är på väg att orsaka, just nu. De större arterna är helt livsnödvändiga för återföring av näringsämnen och upprätthållandet av de marina ekosystemens näringsvävar. Pessimistiska uppskattningar säger att vi, i den takten vi för närvarande håller, är på väg att utrota 25 % av alla marina vertebrater och 40 % av alla marina mollusker. Optimistiska uppskattningar säger att vi fortfarande kan ändra takten och sluta överfiska.

En annan som pratar om ett sjätte massutdöende är den amerikanska journalisten och Pulitzer Prize-vinnaren Elizabeth Kolbert. I sin bok The Sixth Extinction: An Unnatural History, från 2014 förklarar hon:

Det är just nu som vi, nästan ofrivilligt, avgör vilka evolutionära vägar som vidhålls öppna och vilka som kommer att stängas för evigt. Aldrig tidigare har det hänt att en varelse står inför något liknande, och det kommer, olyckligtvis, att bli människans mest varaktiga arv.  

Här kan du läsa och ladda ned studien Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.


Foto Rick Harris från Flickr https://goo.gl/CJqRMl
5 augusti, 2016

En kulturell mirakeldrog



LÄS MER

På ett ögonblick kunde jag gå från att vara helt nertyngd av bekymmer, frånvarande och spänd i hela kroppen, till att känna mig helt avslappnad, bekymmersfri och närvarande i nuet. Det fungerade omedelbart, och det fungerade varje gång jag var ur form. Vad var det som hände? Hade jag fått en kemisk mirakeldrog rakt in i blodomloppet? Nej, jag befann mig i ett skapande sammanhang tillsammans med andra människor – jag var på repetition med min kör. Varje onsdagskväll.

Den här väldigt påtagliga, direkta effekten som körsången hade på mig märkte jag allra mest under en begränsad, orolig period i livet då jag av olika skäl hade det svårt. Både före och efter den perioden handlar min körsångsaktivitet mer om att det helt enkelt är underbart på flera olika sätt (jag ska strax förklara hur). Och det räcker väldigt långt. Att kultur verkligen hänger ihop med välbefinnande och hälsa är idag helt självklart för mig. Det finns numera också en massa forskning som visar det. Jag hoppas att samhället och hälso- och sjukvården omsätter den kunskapen i mer handling.

Idag lär det finnas omkring 600.000 människor i Sverige som sjunger i kör. Så många kan inte ha fel. Alldeles uppenbart ger körsången något som folk mår bra av. Det här är ett av många exempel på hur olika kulturuttryck kan vara väldigt välgörande. Människan är en kulturell och social varelse, där kropp och själ (eller kropp och psyke, om du så vill) oskiljbart hänger ihop.

När jag berättar för andra varför jag tycker körsång är en så fenomenalt bra sak att hålla på med brukar jag lyfta fram några aspekter:

  • Körsång är enormt socialt och trevligt. Det är ett av de där viktiga sammanhangen – ungefär som vänner, familj, jobb osv – som vi människor är så beroende av för att må bra.
  • Körsång är ett musikaliskt skapande och låter snabbt riktigt bra, och mycket. En musikalisk upplevelse som du själv är en del av, redan från första repetitionen. Och sedan förstås i genrep och konserter, kanske då även tillsammans med professionella musiker (då är lyckan fullständig).
  • Körsång ger en märklig och stimulerande gruppdynamik där 1+1 blir minst 3, rent musikaliskt. Det du själv sjunger lyfter i samklang och samspel med de övriga. Det känns mycket belönande.
  • Körsång är en väldigt fysiskt aktivitet. Andning, kroppshållning, kontroll av muskler man knappt visste fanns, mycket avslappningsteknik osv.
  • Körsång och god sångteknik kräver också mental inställning och väldigt mycket koncentration, om det ska blir bra. Det går i stort sett inte att tänka på något annat när man sjunger.
  • Körsång innebär inte minst att man förmedlar känslor och stämningar som finns i verken man sjunger, både musikaliskt och textmässigt. Här finns en uppsjö nyanser som kräver inlevelse, stor lyhördhet och återigen koncentration.

Det här är en kombination av positiva sidor som är svårslagen, förutsatt att man gillar körsång förstås. På liknande sätt är det troligen med många andra kulturuttryck.

Det är intressant och bra att kopplingen mellan kultur och hälsa blir alltmer beforskad och erkänd i samhället och i hälso- och sjukvården. Det talar för att alltmer se på människan och hennes hälsa som en helhet, vilket egentligen borde vara självklart. Om vi erkänner kulturens hälsoeffekter måste vi nog också erkänna att det inte duger att enbart betrakta och behandla människan som en hög atomer och celler, och sjukdom enbart som enskilda symtom. Människans hälsa är mer komplex och i många lägen räcker det inte med det strikt biokemiska angreppssättet, som har blivit alltför dominerande idag. Det finns fler framkomliga vägar till hälsa som också är mer förebyggande. Det här handlar inte om att den ena vägen ska utesluta den andra. Det handlar om att i praktiken använda flera framkomliga vägar och utgångspunkter, därför att människor är just människor. Kultur i olika former är en sådan väg. Jag vet, jag har provat.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

presskontakt
Staffan Nilsson
skribent
76% av alla kvinnor anser att alla läkare skulle ha kunskap om integrativ vård. Men det finns bara ett sjukhus för integrativ vård i Sverige, Vidarkliniken.
3 augusti, 2016

Varför inte valfrihet i vården?



LÄS MER

I tidningen Vårdfokus redogörs nyligen för en ny studie som visar att mer än hälften av patienterna blir sjuka av sina läkemedel och att kostnaderna för samhället är högre än vad man tidigare trott. Hälso -och sjukvårdens kostnad för läkemedelsrelaterad sjuklighet beräknas till 63 miljarder kronor per år.

Slutsatsen är att det är ett stort problem som kostar landstingen enorma summor.

Den totala läkemedelsförsäljningen uppgår i Sverige till ca 37 miljarder kronor per år. På bara fem år ser utgifterna för sjukpenning ut att fördubblas, från 16 miljarder 2010 till nästan 32 miljarder 2015. I dessa uppgifter ingår sjukpenning, assistansersättning och föräldrapenning. En minst sagt alarmerande utveckling!

Den 10 april 2015 uttalar sig Anna Starbrink, Hälso o sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm i sin blogg att ”landstinget bör säga nej till användandet av homeopatiska o antroposofiska läkemedel. Sådana preparat hör inte hemma i hälso- o sjukvården. Som patient ska man kunna lita på att de behandlingar som ges bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.

Den 30 juni meddelar Stockholms läns landsting att avtalet med Vidarkliniken ej kommer att förlängas och att ingen ny upphandling kommer att ske.

Den 29 juni presenterar Dagens medicin sin årliga maktlista där Anna Starbrink är på plats 16. Man skriver följande: ”det är ingen tvekan om att Anna Starbrink är den som bestämmer över sjukvårdspolitiken i Stockholm”.

Under de senaste åren har några forskningsrapporter publicerats som jämfört Vidarklinikens patienter med Stockholms läns landstings patienter. En studie gäller patienter med kronisk smärta, tre månader efter behandling på Vidarkliniken har läkemedelsförbrukningen gått ner till hälften. Efter samma tidsperiod hade läkemedelsförbrukningen fördubblats för Landstingspatienterna.

Nästa studie som hade samma jämförande upplägg gällde kroniska stresspatienter. Där var skillnaden ännu större. Man har i studien alltså jämfört vilket resultat som kommer ut av två olika vårdkoncept, det konventionella och Vidarklinikens integrativa. En forskare nämnde som jämförelse att om samma resultat erhållits som följd av två olika mediciner hade den sämre omedelbart stoppats av etiska skäl. Preliminära resultat gällande sjukskrivningstal avseende diagnosen kronisk stress visar i stort på mycket stora skillnader till Vidarklinikens fördel.

Den integrativa vården på Vidarkliniken är helt enkelt provocerande överlägsen Stockholm läns landstings vård gällande åtminstone dessa diagnoser. Vi har i kontakten med både Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionens tjänstemän och även hos politiker upplevt att man inte är intresserad att ta in fakta som underlag för sina beslut.

Naturligtvis är Vidarklinikens integrativmedicinska verksamhet försvinnande liten i förhållande till den konventionella sjukvården men det ser ut som om den kan ge ett stort bidrag till ett hållbart vårdsystem, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst socialt.

Intresset för integrativ medicin är mycket stort hos allmänheten, över hälften av alla svenskar har provat, 8 av 10 är nöjda. 76% av alla kvinnor anser att alla läkare skulle ha kunskap om integrativ vård. Men det finns bara ett sjukhus för integrativ vård i Sverige, Vidarkliniken. Tänkandet som leder till 63 miljarder i läkemedelsrelaterade kostnader behöver snarast kompletteras.


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.