Redan under antiken fanns det ideér om att en stärkt själ kan hindra kroppsliga sjukdomar. Musiken hade en grundläggande funktion och kulturaktiviteter var en självklar ingrediens för att bevara hälsan. Musikens påverkan ingick också i grundutbildningen för läkare under medeltiden.

Musik aktiverar nästan alla delar av hjärnan vilket startar skeenden i hela kroppen, exempelvis olika fysiska reaktioner som svettningar, ”gåshud”, förändrad andning, och förändrade nivåer av signalsubstanser som dopamin, adrenalin, och serotonin. Man mår helt enkelt bra av musik!

Öppna dina sinnen, lyssna och njut av Mats Zetterqvist som spelar Ciaccona i d-moll av Bach.

Med detta önskar vi er en riktigt fin jul och ett gott nytt år!

Redaktionen Ytterjärna Forum

Att våga vara sann mot sig själv, känna efter vad som skänker glädje och lycka i livet och att inte forma sina livsstrategier utifrån karriärmål, är Sofia Woods väg.
Maten och mötena kring måltiden är hennes största inspiration. Idag är hon en förebild för tusentals genom sitt Instagramkonto, den egna bloggen och hennes podcast tillsammans med Elsa Billgren.
Snart kommer också hennes andra kokbok ”Vinter hos Wood” ut i butikerna.

Fredagen den 2 oktober var Sofia gästtalare på Human talks på Kulturhuset i Ytterjärna, du kan se framträdandet här.

– Idag har jag gjort ett stort fotojobb för tidningen Elles julnummer, berättar Sofia när vi pratas vid några dagar före hennes framträdande i Järna. Jag har bundit kransar, gjort juldukningar och bakat hela dagen. Jätteroligt, men intensivt!

Detta har hon gjort med anledning av sin andra bok, som kommer ut i oktober. Sofia är 36 år och bor i Gamla Enskede söder om Stockholm med man och tre barn 2, 5 och 8 år. Dagarna är fulla, men nu har maken hand om barnens kvällsbad och hon och jag får en timme för ett samtal kring hennes prioriteringar i livet.

Vem är hon då om får beskriva sig själv?
– Jag är eftertänksam och sökande, säger hon trevande. Jag letar ständigt efter lycka och glädje i allt jag gör. Jag har gjort en resa i livet från att vara en karriärinriktad person som värderat mig själv mycket utifrån prestation och vad jag har uppnått, men de senaste åren har jag försökt hitta ett annat sätt att leva, som har varit mer sant mot det jag faktiskt känner är rätt för mig.

En ohållbar situation

För drygt två år sedan var Sofia på toppen av en konventionell karriär. Hon hade fått sitt drömjobb som marknadschef på Bukowskis, satt i ledningsgruppen och hade på pappret ett toppjobb, som hon hade kämpat länge för att få. Men något var fel.
– Jag var också en person som sprang överallt hela tiden, berättar hon. Jag slängde mig i taxin till förskolan för att jag aldrig hann att komma iväg i tid, slängde mig sedan i taxin från förskolan till jobbet och rusade verkligen fram genom livet.
– Samtidigt blev jag oplanerat gravid med vårt tredje barn, men fortsatte att jobba på samma sätt. Jag kände en stor tacksamhetsskuld till min chef som gett mig chansen, men när min lilla Selma kom insåg jag att jag stod jag inför en ohållbar situation.

Sofia berättar att det samtidigt under föräldraledigheten hände saker på jobbet, som gav henne en tankeställare kring värdet av hennes bidrag och lojalitet mot företaget, vem hon egentligen jobbade för och vad som faktiskt är värt något i livet. Sofia är konstvetare i grunden och har jobbat med marknadsföring i modebranschen i många år och därefter i auktionsbranschen, men mat har alltid varit hennes stora passion i livet.
– Det är alltid i maten jag har hittat energi och fått mitt mest kreativa utlopp, säger hon. Det har jag efter mamma!

Sofia är född i Sverige av en svensk mamma. Hennes pappa är australiensare och hon bodde i Australien under sina första år. När föräldrarna skiljde sig flyttade hon tillbaka till Sverige med sin mamma, som alltid haft ett stort matintresse och uttryckt mycket att sin kärlek genom samvaron runt maten och matbordet.

Sofia började tidigt blogga lite grann kring mat, hade ett Instagramkonto, men det var inte något hon tänkte skulle kunna vara ett jobb på riktigt.
– Men när jag ligger där, precis har fått Selma och ifrågasätter min stressade livsstil – som ser så bra ut utifrån, men som inte känns bra på insidan – så dimper det ner ett mail från Norstedts, berättar hon.
– En kvinnlig förläggare där berättar att hon haft koll på mig i ett par år och undrar om jag inte i själva verket är sugen på att göra en kokbok. Vi bokar ett möte och sedan skriver jag boken medan jag är föräldraledig med Selma. Vi fotograferar den här hemma och det är det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Det var fantastiskt. Något öppnar sig där. Något nytt blir plötsligt möjligt.

Det bästa beslutet

Sofia säger upp sig och blir frilansare stället.
– Det är verkligen det bästa beslut jag har tagit någonsin, säger hon, även om det är svårt ibland också. Jag måste vara ansvarig för mig själv på ett annat sätt än tidigare, men friheten har varit otroligt viktig. Jag har också fått fundera mycket över mitt eget ego och hur ett starkt ego ibland sätter käppar i hjulet och hindrar en från att var den lyckligaste versionen av sig själv.

Sofia har också varit öppen med att hon i tonåren hade en allvarlig ätstörning och genom att berätta om den, har hon velat göra sina följare uppmärksamma på hur komplex vår relation till mat kan vara.

Före detta år hade Sofia bara varit hos sin pappa över jul och nyår varje år.
– Jag hade idoliserat bilden av min pappa, så som det är lätt att göra när en förälder inte är närvarande. Hans kärlek visade sig inte så som jag tänkte att föräldrakärlek skulle vara och som jag kände från mamma. Det var en sådan chock för mig att jag inte kunde hantera det.
– Det blev som en dissonans och jag fick inte ihop det överhuvudtaget. I min tonårshjärna då var mat och kärlek så nära sammankopplade för mamma och mig. Hon skapade fantastiska måltider. Vi firade sånt som var bra med god mat eller tröstade oss med god mat om vi var ledsna. Bordet har alltid varit platsen som hon och jag ses på och verkligen umgås.
– Med pappa var det inte alls så och eftersom jag kopplade mat till kärlek och inte uppfattade att den kärlek jag förväntade mig fanns där, kunde det inte finnas någon mat heller. Det blev lättare att bara lägga all energi på att inte äta, istället för att tänka på att han inte älskade mig på det sätt som jag hade trott att han gjorde.

En allvarlig ätstörning

Sofia fick en allvarlig ätstörning under det här året. När hon kom hem och stapplade ut i ankomsthallen på Arlanda bröt hennes mamma fullständigt ihop. Hon hade inte förstått hur allvarligt det var.
– Det var fruktansvärt sorgligt, säger Sofia. Efter det blev det bara att försöka jobba tillbaka kärleken till maten. När jag verkligen förstått varför jag blev så sjuk har jag också förstått hur viktig just maten är som en kärlekshandling för mig.
– Därför känns det också meningsfullt att arbeta med mat nu, när jag har möjligheten och dessutom kunna ta ett steg bort ifrån det här klassiskt korrekta karriärslivet, och istället får sitta hemma i mitt kök och fundera på nya recept och skriva nya böcker. Att få göra det som är min passion på riktigt och ge denna passion den plats som den förtjänar för mig.

Titeln på Sofias betraktelse på Human talks är ”Den nya valutan: att värdera glädje, en intuitiv livsstil och antistrategi: en generations reflektion på det moderna livet”
– En intuitiv livsstil är att låta sig vara styrd av hur saker och ting faktiskt känns, snarare än hur man tänker att de ska vara, menar Sofia. I vårt optimerade samhälle går det sättet att tänka på ofta rakt emot hur vi är drillade att faktiskt leva, men jag ser en stark motrörelse till det i en generation nära min egen, där man har sett så många i ens närhet må dåligt på olika sätt.
– Det handlar om allt ifrån utbredd utbrändhet till ett allmänt psykiskt mående, som har varit pressat länge. Jag tror många har börjat göra kopplingen till det moderna ekorrhjulet som de lever i och jag ser många som vill hoppa av.
– Pandemin, som har fört så många negativa saker med sig, har också gjort att många har fått möjligheten att stanna upp och reflektera över hur den egna livsstilen har sett ut. Många har jobbat hemifrån och inte behövt rusa i pendeltrafiken hela tiden.
– Det har öppnat ögonen för vad livet också skulle kunna vara och många börjar tänka nytt.
– Maten har också varit en stor del av att hitta lycka när man varit orolig och känt sig både understimulerad och stressad samtidigt. Matlagning har då varit ett handfast sätt att känna mindre ångest, men också göra saker med händerna.

Sofia berättar om ett stort uppsving av människor, som börjat göra egen pasta tillsammans med henne nu under coronan.
– Det började med de där veckorna i början av året när det faktiskt inte fanns så mycket pasta i affären, säger hon. Det var slut på hyllorna, samtidigt som många inte visste vad de skulle göra av sin dag. Att då ta 2 dl mjöl, ett ägg och en matsked olivolja och knåda ihop den godaste pastan du någonsin har ätit har för många blivit ett konkret sätt att känna på en ”slow lifestyle”.

För Sofia hänger detta förhållningssätt också ihop med lära sig att lyssna på sin intuition.
– Det kräver träning att höra sin magkänsla, menar hon, men det är också verkligen något man kan arbeta upp.

Meditation som verktyg för bättre beslut

Sofia mediterar regelbundet hemma med hjälp av guidning via nätet. Hon deltar ibland via appen ”Head space” i olika klasser som finns där, men hennes favorit är en engelsk guide som heter Donna D’Cruz och hennes guidning ”Letting go”, som finns på Spotify.
– Bara tio minuter med henne hjälper mig att stoppa upp mig själv lite grann, säger Sofia. För att höra min magkänsla krävs närvaro i stunden. Jag prioriterar meditationen när jag är som mest stressad. Det sparar tid genom att jag tar bättre beslut i stället för att jag slösar tiden på dåliga.
– Jag tror alla har en intuition inneboende, men sedan är det väldigt olika hur mycket plats man låter den ta i sitt liv. Om man verkligen kan träna upp att vara styrd av sin intuition snarare än av sin uttänkta strategi kan man kanske få bli lite lyckligare.
– Det måste väl i alla fall vara ett slutmål.

Livet som influencer är inte alltid enkelt.

Sofias Instagram har nästan 70 000 följare idag och bloggen har ca 16 000 unika webbläsare i veckan.
Trendspaningspodden, som hon gör ihop med Elsa Billgren, där de bl a berör samtidsfenomen inom konst, design och mode har ca 20 000 unika lyssnare varje vecka.

Hur ser hon då på den makt det innebär?
– Jag försöker verkligen förvalta den plats jag har på ett sätt som känns värdigt och meningsfullt, säger hon. Min öppenhet kring min tidigare ätstörningsproblematik hoppas jag t ex ska bidra till att minska skammen många känner, som lider av detta. Just skammen står ofta i vägen för att man ska ta den hjälp som finns att få.
– Jag har också skrivit ganska mycket om rasism – både utifrån min väldigt privilegierade plats, men också för att lyfta andra människor. När jag skriver om konst t ex försöker jag medvetet lyfta primärt kvinnor, men också rasifierade konstnärer och de som kanske inte riktigt har den självklara plats som man har som vit i konstvärlden.
– Hållbarhetsfrågan är också otroligt viktig. Den blir ju ett så konkret ämne i allas våra vardagsliv just när man kan koppla det till maten.

Sofia har inte varit i Järna sedan hon var där med skolan för länge sedan, men hon har gått i Waldorfskola och Saltå kvarns produkter utgör merparten av hennes skafferi.
– Jag tycker biodynamiskt är intressant, säger hon, men det finns också mycket där som jag inte förstår. Utifrån mitt perspektiv, som är att laga god mat, tycker jag generellt att produkterna är högkvalitativa och jag lagar väldigt gärna med dem för att det blir gott och bra. Saltå kvarns tydliga koppling mellan mat och välmående visar också verkligen att man har varit väldigt före sin tid.

– Kombinationen hos Dag Hammarskjöld av att vara ämbetsman i världsorganisationen FN och att samtidigt i det fördolda brottas med frågor om Guds existens och sina egna motiv – bekräftelse och makt – tycker jag är djupt, djupt lockande att utforska och tänka kring, säger Peter Örn, som inleder höstens serie av Human talks på Kulturhuset i Ytterjärna.

Du kan se höstens första framträdande med Peter Örn, Dag Hammarskjöld – reflektioner om Gud, Vägmärken och livets mening via denna länk

Fyra fredagar i höst kommer inbjudna talare att dela med sig av personliga betraktelser över allmängiltiga mänskliga och samhälleliga frågor under rubriken ”Human talks”. Syftet med programserien är att inspirera och bidra till en fördjupad människosyn. Framträdandena kommer både att livesändas och läggas upp på en särskild kanal på YouTube, men kan också upplevas på plats inom ramen för vad rådande mötesrestriktioner tillåter. Läs mer om höstens teman, datum och kringarrangemang här.

– Det fanns något fascinerade i min generation med Dag Hammarskjöld och även John F Kennedy, säger Peter, när vi samtalar över Zoom om vem han själv är och vad som lockat honom med temat han valt. – Dag Hammarskjöld och John F Kennedy var ju samtida. Hammarskjöld dog bara något år innan Kennedy blev skjuten. Detta att en svensk stod ute i världen och var världsberömd var stort! Peter har egna minnen från tv-sändningar och tidningar av hur Dag Hammarskjöld kom hem i sin kista efter attentatet där han dog, hur han togs emot på Bromma, hans begravningsprocession i Uppsala etc. – Jag har sedan undan för undan lärt mer om hans roll och särskilt intresserat mig för hans dagbok Vägmärken. Flera personer, som till exempel KG Hammar och Mats Svegfors, har skrivit om den, men det finns något i det här som ständigt ropar på att bli utforskat.

Ett perspektiv Dag Hammarskjöld lyfter i Vägmärken är att den längsta resan är resan inåt och det vill Peter utgå ifrån i sin betraktelse. – KG Hammar har utvecklat det vidare i en egen bok över Vägmärken, säger Peter, och den förre ärkebiskopen betonar att oavsett hur långt ut vi reser i kosmos är ändå resan inåt den allra längsta vi kan företa oss. – Det andra perspektivet handlar om hur Dag Hammarskjöld beskriver att han vill leva ett meningsfyllt liv – inte meningsfullt – utan ett liv som är fyllt av just mening och som dagligen fylls av mening. Av någon. Av Gud. – För att kunna göra det måste du hela tiden ha ett uppmärksamt medvetande och en villighet att ”likt ett ämbar låta dig fyllas”. Det vill jag också stanna upp vid.

Samhällsengagemang i gemenskap

Peter Örn själv har en bakgrund bland annat som ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund (numera Liberalerna, reds. anm.). Senare var han även partisekreterare i samma parti. Han har efter det varit generalsekreterare i Röda korset, vd för Riksteatern och för Sveriges Radio. Idag arbetar han med ledarskap och hållbar samhällsutveckling som konsult, föreläsare och författare i eget bolag. Den röda tråden har varit hans samhällsengagemang. – Jag har alltid velat utöva mitt samhällsengagemang tillsammans med andra och i gemenskap med andra, säger han. Det har varit en viktig drivkraft för mig. Sin kanske mest publika roll hade Peter som ordförande för den regeringstillsatta grupp som analyserade Estoniakatastrofen, som ägde rum den 28 september 1994. – Om jag tänker tillbaka på vad som är det viktigaste jag har gjort, så var det åren i slutet på 90-talet, säger han. Jag mötte kanske tusen anhöriga och nästan alla överlevande. Att lyssna, lära och att härbärgera, utan att själv gå sönder – utan att deras sorg fick ta överhanden i mitt eget liv – blev den stora utmaningen. – Min fru har sagt att jag blev mycket allvarligare efter dessa år än vad jag varit innan. Det kan jag inte själv läsa av, men det påverkade mig definitivt. – Det lärde mig också att sorg inte är någon sjukdom. Många anhöriga föstes åt sidan, som om de inte var riktigt tillräkneliga, men sorg är ingen sjukdom. Sorg är sorg och något vi alla möter under vår levnad och får leva med.

  För något år sedan blev Peters kusin avdelningschef på Kungliga biblioteket, som bl a har ansvar för två svenska världsarvsminnen. Det ena är Astrid Lindgrens efterlämnade skrifter och det andra är Dag Hammarskjölds. Peter bad sin kusin att få göra ett studiebesök. – Vi åkte ända ner i djupet av Kungliga bibliotekets arkiv och där hade de plockat fram både Dag Hammarskjölds eget manus till Vägmärken och hans portfölj, som han hade med sig när planet störtade och som hittades en bit bort i gräset. Den innehöll bl a Nya testamentet och en översättning av en bok av den judiske teologen Martin Buber, som Hammarskjöld arbetade med. – När jag såg portföljen föll jag i gråt, berättar Peter. Den var alldeles oförstörd av flygolyckan och de sex decennier som gått sedan han dog. Dag Hammarskjöld hade före flygolyckan lämnat sina dagboksanteckningar till en vän i tron att de kunde vara viktiga för eftervärlden om något hände honom. – När dagboken Vägmärken publicerades efter hans död, berättar Peter, väckte den ett ramaskri över världen. Vad var detta? Vi som litade på Dag Hammarskjöld! Och så var han religiös! Eller trodde han att han var Messias eller Gud själv? – Det trodde han inte, menar Peter. Det handlade om att vi kan vara öppna för att följa Gud i messiansk anda – att följa Messias kallelse.

Ett rum med frihet

I Peters liv sticker två perioder ut extra mycket. Det ena är de politiska ungdomsåren i Folkpartiets ungdomsförbund. – Det blev mitt universitet, säger han. Det var nog där jag lärde mig det jag kan – eller i varje fall lade grunden till det jag kan. Ungdomsförbundet var den hävstång som gjorde allt möjligt. Vi krävde en rättvis värld och då kunde det bli så. Vi krävde att Berlinmuren skulle rivas och då blev det så! Vi lyckades i mycket, tyckte vi. – Det andra som sticker ut är de senaste åren, fortsätter han.  Efter Sveriges Radio skapade jag ett eget litet bolag, som ju är det minst märkvärdiga av allt, men som är ett rum med frihet och oberoende, som jag aldrig klarat att lämna. – Jag vill inte gå i pension! Jag vill fortsätta vara verksam och Peter Örns AB gör detta möjligt. Där bestämmer jag själv. Precis som alla människor har Peter också haft personliga prövningar. När han 2007 lämnade Sveriges Radio beskriver han det som att han närmast fick sparken. – Då ägnade jag hela sommaren som följde åt att fundera över vad jag lärt mig av åren på SR och andra ställen där jag verkat. Jag sammanfattade mina tankar i olika PM till mig själv. Den första hette ”De hundra lärdomarnas bok” och handlade om SR. Den andra hette ”Drivkrafter och engagemang ”och i den jag såg tillbaka på hela mitt yrkesverksamma liv.

  Utöver att det starka samhällsengagemanget blev synligt i den processen, upptäckte han att där också rymdes ett stort behov av bekräftelse. – Det tog lång tid innan jag kunde formulera för mig själv att sökandet efter bekräftelse är ok så länge det inte blir patologisk och helt avgörande. Efter att ha fått syn på detta har jag medvetet försökt minska behovet av bekräftelse i mitt liv. – Arbetslivet har varit en viktig del för mig, vid sidan av familj med fru, barn och vänskap. Jag har hela tiden försökt förstå kärlekens och vänskapens väldiga betydelse i våra liv och att knyta ihop det med min ständiga lust att arbeta – där ju arbetet alltid närmar sig risk för arbetsmissbruk. – Varje arbetsplats och varje roll har varit viktig för mig. Jag har aldrig ångrat att jag har bytt roller utan jag tycker att jag ständigt har kommit till platser där jag har tvingats lära och där jag har mött människor som varit samhällsengagerade. Idag är det nog mest mitt författarskap som uppslukar mig Just nu skriver Peter på en biografi om Ernest Hemingway vid sidan av några offentliga uppdrag. – Detta att få komma till Human talks i Järna och prata om något som kräver att jag skriver något nytt är stimulerande, avslutar han. Då är det motiverat att stå på scenen igen. – För mig är Ytterjärna en plats som står för fördjupning och andlighet.  Här finns ett sökande som jag uppskattar och en plats som jag helt enkelt tycker om att vara på.

Ungefär 750 ton fullt användbart svensk fårull kastas varje år, samtidigt som Sverige importerar omkring 200 ton. Huvudskäl till det här slöseriet är brist på kunskaper och att det saknas en fungerande kedja som kan ta hand om ullen från landets många små fårbesättningar, menar Annkristin Hult, som är Nationell utvecklare på Nämnden för hemslöjdsfrågor. Annkristin och nämnden arbetar nu med att kartlägga och komma fram till lösningar och samarbeten på nationell nivå, för att motverka det här slöseriet. I Sverige finns ungefär 9.000 fårägare och 600.000 får som årligen producerar 1.200 ton ull. 450 ton används inom hantverk eller exporteras, och resten kastas. I Sverige finns det många olika fårraser. Den vanligaste är gotlansfår med sitt grå och lite grövre ull, men även korsningar med vit, mer finfibrig ull är vanliga. – Mycket svensk ull går förlorad därför att vi inte har logistiken för att samla in ull från de många små besättningarna, berättar Annkristin Hult. Många fårägare vet inte vart man ska vända sig för att sälja sin ull, och för de flesta är ullen inte ett huvudskäl till att ha får.

Hållbart med många användningsområden

Annkristin menar att det samtidigt finns stora möjligheter och många användningsområden för svensk ull. Efterfrågan på och intresset för svensk ull växter idag. Tyvärr är det ändå vanligt att stora ullanvändare av gammal vana gör som de brukar och importerar ull från andra länder, trots att svensk ull skulle passa bra.  

Förutom det uppenbart ohållbara i att slänga hundratals ton ull från svenska får finns det enligt Annkristin fler goda hållbarhetsskäl att välja just svensk ull. – En fördel är förstås att svensk ull är närproducerad och att fåren samtidigt bidrar till att hålla våra landskap öppna, vilket ger biologisk mångfald. Viktigt är också att Sverige har en av världens strängaste djurskyddslagar. Spårbarheten blir också bättre här jämfört med världshandeln med ull, som har en del svarta hål. Om vi använder mer svensk ull ökar också landets självförsörjningsgrad och det skapar fler jobb på landsbygden.  

  Ullen vi har i Sverige har överlag en något hård och spänstig karaktär och passar bra att användas i många produkter som tyger, grövre kläder, garner, mattor, filt, fiberdukar, stoppningar, tovade produkter med mera. – Hos många företag finns ett stort och ökande intresse för svensk ull och många vill satsa på det. Bland annat inom mode, outdoor, sport och inom bilindustri. Ett intressant och stort område är också bäddmarknaden. I exempelvis Storbritannien gör man madrasser, täcken och stoppningar av ull och det tror jag kommer mer även i Sverige, säger Annkristin. Ull är överhuvudtaget ett bra och utvecklingsbart material som kan används istället för andra material.

Mer kunskaper och bättre logistik

Men ändå slängs alltså omkring 60 procent av den svenska ullen. Vad kan man då göra för att stoppa detta stora svinn? Mycket handlar om kunskaper och logistik. – Vi behöver öka kunskaperna om att svensk ull är användbar och värdefull. Vi behöver också se till att köpare och säljare hittar varandra och här blir det viktigt att få till system för mer storskalig insamling av svensk ull, säger Annkristin. På sikt, när produktionen kommit igång, kan det bli angeläget att skapa en bedömning och klassificering av svensk ull när det gäller exempelvis längd, färg, grovlek, renhet etc. I Sverige finns ingen sådan klassificering, däremot finns det i exempelvis Norge. Ett sådant system underlättar också för fårägare som vill förbättra sin ull och få bättre betalt. Det är även viktigt att industrin är rustad för svensk lite grövre ull, vilket i sin tur gör det viktigt att kunna samla in och processa tillräckliga volymer. Mer samarbete och synergier mellan industrin och hantverksområdet är också önskvärt I grunden behövs en kunskapsutveckling kring svensk ull genom hela kedjan – från fårägare, klippare, spinnerier, hantverkare, industri, butiker och konsumenter. Det drivs nu överhuvudtaget många projekt för att få mer rull på svensk ull, genom Fåravelsförbundet och andra parter. Det pågår bland annat projekt för att samla in svensk ull. Och en ny utbildning av s.k. ullrådgivare har just godkänts. Under de senaste åren har den svenska importen av råull minskat, och det kan ses som att svensk ull är på frammarsch.

I familjen gräs ryms 635 släkten och 9000 arter som täcker en fjärdedel av jorden yta. De är grunden till mänskligt välstånd. Tack vare gräset har vi våra förädlade sädeskorn.

Gräset väver en matta så vitt och så brett, i den bär den fram alla blommor och utgör själv en bakgrund för dem liksom himmelen för alla stjärnor. Uppåt växer gräset som om det hälls ned från fria luften i en strilande ström ned i marken där den bildar rotknippen som strålar vidare, ja rötterna formligen flyter som floder under markytan och vill klä all kal jord med sitt gräs.

En fjärdedel av jordens yta är täckt av gräs. Genom sin individrikedom bestämmer de karaktären för savanner, stäpper, ängar, hedar och hagar världen över. Tack vare gräset har vi vårt förädlade sädeskorn. Alla tusentals olika vetesorter vi har idag härstammar från det vilda vetet vid medelhavet. Våra fyra sädesslag är havre (Avena sativa), vete (Triticum aestivum), råg (Secale cereale) och korn (Hordeum vulgare).

Träda eller närande och tärande grödor

Träda är vilande åkermark som ger ett avbrott i den linjära jordbruksproduktionen innan en ny odling anläggs. Träda är ett arv från äldre odlingsmetoder som innebär att gräset får växa fritt och upprepade gånger plöjs och harvas tills jorden är helt ren för ogräs.

I äldre tiders jordbruk var ängen åkerns moder. Gräs blev foder som blev gödsel som transporterades ut på åkern. Idag ser vi ängen främst i gränsområden mellan åker och skog. Idag har vi mer åker en äng och med rätt odlingsmetod kan Sveriges lantbruk försörja många fler människor än vi är idag. Nyckeln är att ta och ge, inte att bara ta eller att bara ge: Närande och tärande grödor.

I det ekologiska växeljordbruket odlas vallgrödor under två till tre år av en sjuårsperiod.  Gräs tillsammans med baljväxter som klöver och lysern som kan fixera kväve ur luften, plöjs ned i åkern för att bygga upp humus och berika jorden.

Den mer passiva metoden med träda är här ersatt med vall som både ger jorden återhämtning och näring tillbaka till marken själv. Åter kan åkern nära oss… Gräsätande vilt, betesdjur, idisslande kor och får ger oss mjölk och kött på vårt bord, skinn, päls och ull klär vi oss i och inte minst, gödsel får vi till vår odling. Allt detta skänker oss ängen! 

Gräset är grunden till allt mänskligt välstånd

Länge innan den första plogen sattes i marken samlades frön från vilda gräs och kokades till gröt. All den tid det tog! När människan började odla och bruka jorden övergick hon från att vara en samlare till att bli en kulturutövare. Från fyra olika världsdelar förädlades vilda frön till odlad säd för 5000 till 10 000 år sedan. Vete i Europa, ris i Asien, majs i Amerika och hirs och durra i Afrika. Den kultiverade säden har gjort det möjligt att mätta jordens ökande befolkningsmängd.

Långt uppåt nord trivdes råg bättre än vete. Den stora skillnaden på odlad säd och vilda gräsfrön är att odlad säd inte släpper sina frön fritt för vinden utan sitter kvar på sitt ax och samlar all sin näring där. Många gräsarter är perenna. Det vill säga att när gräset vissnar ner lever rötterna vidare och skjuter upp nya strån till våren. Det finns gräs som är mångtusenårigt. Säd är ettårigt och måste sås på nytt varje år, höst eller vår.

Kvickrot kallas världens snabbaste gräs. Det är nordens vildaste vete. Kvickrot koncentrerar sin näring i rötterna, kan tro det är dem vildsvinen vill åt då de bökar med trynet i jorden! Agropyron repens heter de på Latin och dessa rötter rostas och mals till mjöl. Det användes till att dryga ut mjölet med för att få det att räcka längre i det svenska folkhushållet. Det finns även medicin som innehåller kvickrot som skall vara särskilt till hjälp vid långvarig snuva som går upp i bihålorna.

Kulturväxter

Det finns vissa växter som trivs ihop med gräset, ogräs som vi ofta kallar dem, men i själva verket var de ”gårdagens nyttoväxter” och delikata grönsaker så som molla, pilört, svartkämpe, våtarv och lomme. Kirskålen infördes i vårt land av munkarna. Av vallmo framställdes morfin. Av brännässlans fiberstänglar gjordes tyg. Dessa växter odlades i vårt land innan man lärt sig odla säd.

Prästkragen kom till Sverige från ängarna i Frankrike och Tyskland när frön därifrån köptes in för att sås ut på våra beten för att förbättra höodlingen. Torkat gräs av ett flertal arter kan flätas till korgar och hattar samt till packnings och stoppningsmaterial, till papper och till byggnadsmaterial. Strandråg och sandrör binder flygsand och sockerrörets märg har en starkt sockerhaltig märg som svarar för hälften av världens sockerproduktion.

Gräset vi trampar gör luften vi andas

Musen pilar genom gräset i snabba streck, haren hoppar och är borta, fåglar bygger bon och fjärilarna hänger sin puppa på ett strå medan de minsta små insekter klättrar och strävar. Alla gröna blad, stort som smått, bidrar till att rena vår luft från koldioxid och generöst ge oss syre tillbaka.

Gräset är ihåligt och dubbelt rörformat. Det gör det till världens starkaste konstruktion. Fylligt och spänstigt vajar gräset i vinden och glittrande kisel håller det ståndaktigt upprätt. Inget annat kan som gräset böja sig till marken och resa sig igen, ingen så lång och smal som grässtrået kan bära så tungt ett ax eller vippa som det kallas när blomskaften är längre. Doftlöst är gräsets blommor, nästan aldrig giftigt och när det blommar går det fort, det vet de som plötsligt drabbas av hösnuva för när gräset blommar syns det ej men kan kännas överallt i luften.

Böjning av strået görs möjligt genom att de har nod, de små kompakta ledknutar som bladslidan utgår ifrån. Bladet omsluter strået nedtill och öppnar sig i olika formationer som tecknar diagonala linjer i gräslandskapet.

Familjen gräs har 635 släkten och 9000 arter. I Sverige finns 58 släkten och 150 arter.