Så här i juletider kan det vara intressant att fundera över vad som gör att Jesus och Buddha fortfarande är så strålande, varför de är sådana förebilder i många människors liv och varför de har hållit så mycket längre än alla andra berömda personer – till och med i tusentals år.

Båda levde dessutom så att de inte hade någon roll eller position. De var ledande personligheter utan kontor, utan sekreterare, utan plan, utan budget och utan trygghet. De vandrade egentligen bara omkring. En tolkning och förklaring är att de båda hade det man kan kalla en total närvaro. De flesta av oss är inte alltid så uppmärksamma i våra dagliga möten. Vi fyller vår almenacka utan större reflektion.

Jesus och Buddha var istället enbart just uppmärksamma och väldigt medvetna. De lyckades alltid gå till de möten som var viktiga just då och där det var möjligt att mötet skulle kunna åstadkomma en verklig förändring.

Jag tror personligen inte att Jesus eller Buddha botade några patienter. De var inte mer magiska än vad vi är idag. De var bara mer uppmärksamma. De träffade en patient vid rätt tidpunkt då det också utifrån patientens liv var möjligt att bli botad – eller hjälpt.

Den ena talangen var att vara uppmärksam på mötet – att befinna sig där de skulle vara i ögonblicket.

Nästa talang var att förstå mötet. Man kan lägga märke till hur respektfull Jesus var enligt Bibeln. Han frågade patienten ”Vad är det du vill ha av mig?”, ”Vad är det du behöver hjälp med?” eller ”Vad är det som fattas dig?”

Utifrån mötet och utifrån svaret blev läkningen möjlig genom att en känsla av stor inspiration infann sig hos patienten. Till verklig läkning hör att man just blir inspirerad på det sätt som Buddha och Jesus lyckades inspirera dem de mötte.

Utan att jämföra oss med Buddha eller Jesus kan vi alla bli mer uppmärksamma i våra möten och på de människor vi möter i våra liv och därmed göra skillnad i våra relationer.

Julhelgen är en tid när vi verkligen borde mötas på riktigt, träna vår uppmärksamhet och vår förmåga se våra medmänniskor. Att bli sedd för den man verkligen är i mötet med andra, är en stor inspiration för oss alla och något som gör oss starkare och bidrar till både fysisk och själslig läkning.

Låt oss ständigt odla ”Buddhaaspekten” i våra liv och börja nu i mellandagarna. Livet blir på så sätt väldigt meningsfullt!

Text: Ursula Flatters, allmänläkare och utbildningschef på Vidarkliniken i Järna.

Vad säger forskningen och oberoende instanser?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland:
”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.”
Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.

Andreas Schleicher är OECD:s bildningsexpert och formulerade sin uppfattning av waldorfpedagogiken för två år sedan:
”Det finns en höggradig kongruens mellan det som världen fordrar av människor och det som waldorfskolorna utvecklar hos sina elever. Förmågan att reproducera fakta får allt mindre betydelse. Det viktiga är att eleverna kan använda sina kunskaper på ett kreativt och problemorienterat sätt, något som är centralt i waldorfskolor.”

Det finns också evidensbaserad forskning där man gått ut till ett stort antal elever och undersökt deras uppfattningar om sina respektive skolor. I en av dessa undersökningar utförd vid Heinrich-Heine universitetet i Düsseldorf konstateras att lärandet upplevdes som lustfyllt av 80 procent av eleverna i waldorfskolor. I kommunala och statliga skolor var motsvarande antal 60 procent. Synen på lärarna differerade ännu mer. I waldorfskolor såg 65 procent av eleverna med sympati på lärarna, i andra skolor endast 31 procent.

Det finns fler undersökningar, också långsiktiga, som kommit till liknande positiva resultat på olika områden, bl a hälsoeffekter på lång sikt.

Bo Dahlin ledde ett undersökningsprojektet om waldorfskolor, som visserligen har några år på nacken, men det finns ingen anledning att anta att dess resultat skulle vara inaktuella.

Där jämfördes exempelvis i en delundersökning resultaten av elevenkäter i kommunala skolor och gymnasier med waldorfskolor. Resultaten är ytterst intressanta:

• Waldorfeleverna upplevde oftare än kommunala skolans elever att undervisningen i samhällsorienterande ämnen var bra och intressant.
• Waldorfeleverna kände ett större ansvar för sociala och moraliska frågor.
• Waldorfeleverna var mer benägna att referera till kärlek, medmänsklighet och civilkurage när det gällde att föreslå lösningar på sociala problem.
• Waldorfeleverna tog i större omfattning avstånd från nazistiska och rasistiska ideologier.
• Waldorfeleverna upplevde i större utsträckning att deras lärare lade vikt vid människovärde, jämställdhet och miljö/ekologi i undervisningen.
• Waldorfeleverna hade mer toleranta attityder till avvikande samhällsgrupper (homosexuella, narkomaner, psykiskt sjuka), dock inte till rasister/nazister och kriminella. Skillnaden mellan flickors och pojkars attityder var mindre i Waldorfskolorna.
• Waldorfelevernas engagemang i sociala och moraliska frågor ökade med åldern, medan de kommunala elevernas engagemang snarare tenderade att minska eller vara konstant.

I Sverige har vi en mycket fördelaktig situation. De föräldrar som sätter sina barn i waldorfskola behöver inte betungas av höga avgifter vilket är unikt för vårt land. I övriga länder, liksom tidigare också i Sverige, måste skolorna till stor del finansieras av föräldrabidrag som i regel är ganska kännbara.

Det är bra att föräldrars ekonomi inte påverkar barnens möjlighet till en god skola, men vad gäller de pedagogiska alternativ som finns att välja mellan har man, inte minst genom statliga ingrepp, tvingat in alla skolor i stort sett i samma regelverk och nästan alla använder samma kursplaner.
Detta kan ses som ett pris waldorfskolorna måste betala för föräldrarnas avgiftsfrihet, och endast efter ett energiskt politiskt arbete har de kunnat få vissa undantag.

Trots att många föräldrar inte har en djup kunskap om Waldorfpedagogiken , måste sägas att föräldrarna generellt är ett starkt och viktigt stöd i Waldorfskolorna och visar stor solidaritet.

Text: Göran Fant
Foto: Erik Olsson

Under tider av kris och omvälvning öppnas också möjligheter till skärskådning och förändring. Den mjölkkris vi nu står mitt inne i, och som dagligen tvingar svenska mjölkbönder att lägga ned, innebär ett tillfälle till systemskifte mot ett mer hållbart jordbruk – i en mångfald aspekter.

Vi skriver en hel del om mjölk, kor och mjölkpriser här på Ytterjärna Forum. Anledningarna till detta är flera, men huvudsakligen rör det sig om hur Sverige gradvis och obönhörligen utarmas på småskaliga jordbruk och konsekvenserna det i sin tur för med sig.

Som vi ska se är mjölkpriset, dvs både det pris vi som konsumenter betalar för en liter mjölk i butiksdisken och det pris en mjölkbonde får betalt per liter producerad mjölk, ovillkorligen sammanknutet med hållbarhet och hur vi kan skapa en hållbar framtid, men det har även en direkt koppling till hur vår landsbygd är formad och mångfalden av liv i den svenska floran och faunan.

5 mjölkbönder lägger ner sin verksamhet – varje vecka

När Arla i juli i år för andra gången på en månad sänkte ersättningen bönderna får betalt per kilo producerad mjölk, blåste det återigen upp till storm hos svenska bönder och debatten kring vad som kom att kallas mjölkkrisen tog fart på nytt.

I en intervju berättade en småskalig mjölkproducent om att Arla betalade honom 2,58 kronor per kilo mjölk medan hans produktionskostnader uppgick till 4 kronor, vilket i praktiken innebar att han ”betalade” 1,40 kronor för varje kilo mjölk han producerade. En bonde som måste betala för att producera mjölk är inte bonde särskilt länge – meddelandet från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) att fem mjölkbönder i veckan nu lägger ner sin verksamhet kommer därför inte heller som någon överraskning.

Orsaken till att så många svenska mjölkbönder lägger ner och därmed drastiskt omformar landskapsbilden är alltså att de i princip skuldsätter sig för varje kilo producerad mjölk, och orsaken till att de skuldsätter sig är det låga mjölkpriset. Orsaken till det låga mjölkpriset är i sin tur att i princip alla mjölkbönder i EU producerar mjölk till billigare kostnader än de svenska bönderna, och att Ryssland infört totalt handelsstopp för EU-mejerivaror. Rysslands handelsstopp på europeiska mejerivaror innebär att europeiska bönder producerar mer än de kan sälja, och därför råder det just nu stort överskott på den europeiska marknaden.

Ett stort överskott på mejerivaror, där de svenska är dyrast att producera, leder till att mjölkpriserna sänks och de svenska mejeriprodukterna konkurreras ut. Allt detta följer ganska enkla marknadsregler, till den grad att det nästan kan klassas som sunt förnuft. Följer vi den linan helt ut, kommer vi att, i enlighet med klassiska nationalekonomiska resonemang, lägga ned mjölkproduktion i Sverige för att istället importera mejeriprodukter från länder med lägre produktionskostnader. De allra flesta som deltagit i debatten kring mjölkkrisen verkar dock mycket överens om att detta är ett dåligt scenario.

Kunskap kring kretsloppsjordbruk saknas i debatten

Kring frågan om hur vi kan göra någonting för att förhindra att svenska mjölkbönder skuldsätter sig och lägger ned, skiljer sig dock förslagen väsentligt. En del menar att staten måste kliva in med subventioner, andra förespråkar lösare djurrättslagar och sänkta skatter på diesel och konstgödsel, andra menar återigen att den fria marknadens villkor innebär att Sveriges mjölkbönder är dömda i vilket fall som helst och att vi istället borde satsa på havredrycksproduktion (under emblemet ”Wow – no cow!”).

Av dessa förslag är några redan tillämpade i verklighetens mylla; ICA genomför just nu i samarbete med LRF en kampanj där de kunder som vill kan betala 1 kr extra för mjölken, och där pengarna sedan går oavkortat till bönderna. Samtidigt har flera nya småskaliga mejerier öppnats i landet som, med färre mellanhänder inblandade och högre priser, ser till att bönderna får bättre betalt.

Dock finns det under alla dessa debatter om nedläggning och räddningsförsök ett perspektiv som alldeles för sällan kommer fram – den om hur en balanserad och miljögrundad mjölkproduktion kan främja hållbarheten i alla dess aspekter: ekonomisk, ekologisk och social.

Som det är nu kan räddningsförsöken av de svenska mjölkbönderna i princip delas upp i två läger, de som argumenterar för konkurrens på lika villkor (sänk skatten på konstgödsel och traktordiesel, sänk kraven på svensk djurrättslagstiftning, pressa produktionskostnaderna) och de som vill att mjölkpriserna istället höjs just för svensk mjölk. Inget av dessa lösningsförslag tar dock ställning till det mer övergripande problemet: hur kan jordbruket bära sig självt? För som det ser ut nu verkar det dessvärre som att konkurrens inom jordbruket främjar specialisering och att specialiseringen utarmar jordbruket. Vad som saknas är en övergripande kretsloppstanke innefattande inte bara att jordbruket bär sig självt ekonomiskt och socialt, utan även att betydelsen av ekosystem, biologisk mångfald och det nationsövergripande klimatet erkänns som väsentliga delar av jordbruket.

En sådan kretsloppstanke införlivad i svenska mjölkgårdar måste med nödvändighet innebära ett systemskifte med fokus på lokal produktion och distribution, men också högre mjölkpriser. Som tidigare nämnts är just upprättandet av nya, småskaliga mejerier med bättre ersättning till mjölkproducenterna och stora matvarukedjor som ICA och LRF:s 1 krona mer för mjölken en del av den temporära lösningen för att rädda svenska mjölkbönder från konkurs och utmätning.

Dessa lösningar hjälper för att temporärt rädda delar av de utsatta bönderna, och det är lovvärt. De tar dock ingen hänsyn till det hårt specialiserade jordbrukets effekter på jordbördighet, biodiversitet och klimat – där östersjöns döda bottnar bara är en konsekvens – och ger i längden inget hållbart jordbruk. Till detta behövs ett systemskifte.

Text: Tord Ranheim
Foto: Erik Olsson

Yoghurtkultur och västerländsk kultur, matkultur och jordkultur.

Den första tanken som kom upp när jag fick frågan vad kultur är för mig, var yoghurtkulturer! Alltså kulturen man tillsätter för att göra mjölk till yoghurt. Nästa tanke var den västerländska kulturen som snabbt breder ut sig över världen och som Sverige redan är en del av – en kultur som inte är uthållig utan handlar om att tjäna pengar och tyvärr därför också alltför ofta producerar dålig kvalitet.

Vi har vant oss vid äckliga produkter med tillsatser. Eftersom det är det som det finns mest av.

Att vilja ha kvar urgammal kunskap om konservering och matlagning är inte för mig bakåtsträvande. Inte heller att stötta och arbeta för en lokal fröhandel och lokal produktion. För mig är det äkta.

Det viktiga är att människor får tillbaka kunskapen. Hur var det man gjorde saft utan konserveringsmedel? Hur kan man få grönsaker och frukt att hålla hela vintern? Rökning, torkning, konservering, omvandling av mjölk till ost och yoghurt… listan är lång och allt är urgammal fantastisk kultur som vi bör ta vara på.

Tänk om vi skulle komma till förståelse för, och uppskattning av matproduktion, igen – att det är kvaliteten och inte priset, som är det viktiga. Genom att som konsument köpa billig mat flyttar man över problemen till någon annan. Det är inte billigare med billig mat i det stora hela. Det är bara du, där och då, som inte behöver betala.

I vår kultur har är vi inte vana att betala det maten kostar. Vi tänker att det är dyrt, men vi tänker inte längre. Hur mycket arbete som ligger bakom – först i produktionen sedan vidare i alla olika led fram till butiken – har vi glömt.

En tjusig Stockholms dam kom fram till mig när jag stod och sålde Skilleby Trädgårds biodynamiska grönsaker på Bondens egen marknad på Södermalm och utbrast ”Oj den här var dyr, kan jag få den billigare?”. Jag kommer inte ihåg exakt vad priset var och vad hon ville ha, men det spelar ingen roll. Här gick vi direkt från bonde till konsument vilket betyder att det var billigare än i butik, eftersom det mellanledet inte behövde sin del av kakan.

Första instinkten var att riva ifrån henne produkten och dunka ned henne till botten av hennes höga klackar. Herregud! Vad var det hon inte förstod? Här har man slitit häcken av sig och stått i spöregn och brännande sol. Man har frusit, man har svettats, man har varit skitig och undrat om man någonsin kommer bli ren igen. Man har fått till en bra kompost och förberett jorden genom plöjning, harvning, bäddbyggande osv, osv. Man har sått och vattnat, rensat och sorterat när det äntligen vuxit lite. Preparerat och planterat. Vattnat och rensat ogräs tusen gånger om. De grödor som inte blivit sjuka, torkat ut, drunknat eller blivit uppätna av insekter eller andra djur har man kunnat sälja till konsumenterna. Eller vänta lite. De måste även skördas och tvättas, sorteras och fixas till så att de ser ut som den prototyp som konsumenten förväntar sig. En gurka får inte vara böjd, en banan får inte vara rak och om äpplet eller potatisen är för stor eller för liten går det inte. Om grönsaken eller frukten har en liten skråma är det kört. Det säljer inte. Kan inte bli första klass.

Et voilá! När produkten genomgått alla dessa olika moment packas den, vilket är ännu mer arbete för att sedan bäras till en bil och köras till kund. Man är stolt och glad när man står och säljer så fina produkter – obesprutade kvalitetsgrönsaker! Man är glad trots att man inte har en timlön, eftersom man jobbar från klockan 07.00 till 07.00 när det behövs. Det är inget åtta till fem-jobb, utan man sliter och kämpar för att få till något innan väder och omständigheter tar allt. Man gör det för att man vill och för att det är något man tror på.

Det som förstör glädjen och stolheten är när någon tittar en i ögonen och glatt frågar om de inte bara denna gång kan få med sig det ena eller det andra gratis. ”HELVETE HELLER!” Problemet är att alltför många människor – t ex den tjusiga damen – inte har en aning om vilket arbete som ligger bakom den lilla moroten.

Det i sig är ett systemfel!

Alla borde få prova på att jobba i ett ekologiskt kretsloppsjordbruk någon gång. Alla arbetslösa skulle kunna hoppa in och göra något nyttigt och slippa bli deprimerade. I jordbruket finns det hur mycket plats som helst för alla som vill vara med. Hurra!

Text: Elisabeth Kumlander
Foto: Erik Olsson

Det gåtfulla ljuset har alltid lockat konstnärer. Redan på 1960-talet började den amerikanske konstnären James Turrell intressera sig för ljus och seende. Han hade tidigare studerat psykologi och matematik innan konststudierna tog överhanden. Under denna tid intog minimalismen konstscenen vilket innebar att konstnärerna sökte en konstens nollpunkt där innehållet i verket var helt borta. Konstverken var inget mer än sitt eget uttryck. Materialet i sig var nog.

Turrell anslöt sig till denna linje och uppmärksammades för sitt sätt att arbeta med den rena varseblivningen av ljuset. I hans verk finns inget som är belyst, inget objekt utan allt är reducerat till rena ljus- och färgupplevelser. Genom att arbeta med det i grund och botten immateriella ljuset vill han paradoxalt nog materialisera ljuset, förtingliga och göra det fysiskt påtagligt – uppleva det som kroppslig närvaro; låta betraktaren blir delaktig i en process där karaktären hos ljuset självt blir helt påtaglig. I vissa verk framträder transparensen, i andra den upplevda ogenomskinligheten hos färgen och ljuset. Ibland finns det bara ett minimum av ljus, knappt förnimbart och i andra verk vistas vi i en ljuskropp. Det finns även en tredje komponent som är viktig för konstnären – tiden. Betraktaren blir inställd i ett skeende, i ett förlopp. I en tid då vi översköljs av visuella intryck från morgon till kväll erbjuder Turrell motsatsen – det långsamma dröjandet inför ett verk. Och detta dröjande är förutsättningen för upplevandet – att genom seendet och perceptionen komma till en erfarenhet av fenomenet ljus i sig. Också fenomenologin, en riktning inom filosofin, där särskilt förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen studeras, har varit viktig för James Turrell. Genom att utgå från ljuset och färgen, och hur de ter sig för oss, kan vi komma åt deras väsen och beskriva det som de visar för oss.

Konstnären, med sitt ursprung inom kväkarrörelsen, har berättat hur ritualen att ”välkomna och hälsa ljuset” i gudstjänsten, är en central och meditativ handling som försiggår under en kontemplativ tystnad. Akten förutsätter den egna erfarenheten av ett inre ljus. Och det är denna erfarenhet som transformerats och förts vidare i hans verk.

Roden Crater

I början av 1970-talet flög James Turrell hundratals timmar på jakt efter en lämplig plats för ett stort projekt. Flygturerna sträckte sig från gränsen till Kanada i norr till Mexiko i söder. 130 km norr om staden Flagstaff i Arizona hittade han 1974 en slocknad vulkan i öknen, Roden Crater. Under drygt 30 år har han här skapat ett av de största konstverken i modern tid, bestående av en rad kamrar, tunnlar och öppningar där mötet mellan kraterns inre rum och det stora kosmiska rummet är det centrala. Hans vision med platsen har förändrats något under åren allteftersom nya erfarenheter har införlivats. Kratern kommer när den är klar att innehålla över 20 platser där olika ljus- och färgkvalitéer kan upplevas. Över 1,3 miljoner kubikmeter har flyttats enbart i den första fasen av detta ofantliga projekt.

Platsen är ännu inte öppen för allmänheten men arbetet pågår kontinuerligt och är helt beroende av att stora summor flyter in i form av bidrag och gåvor, samt de intäkter som utställningarna genererar. Fundraising pågår för fas II och kratern förväntas öppnas för allmänheten inom några år. Vid ett besök i Roden Crater förbluffades jag av mäktigheten i upplevelsen av den ljusfyllda, över 100 meter långa gången från kraterns innandöme till den runda ljusöppningen som visade sig vara elliptisk. Verket bygger inte på någon illusion, konstnären vill aldrig vilseleda oss utan uppenbara och göra oss medvetna om själva synprocessen. Få oss att reflektera över vad vi ser, men även vad vi inte ser. På avstånd tycks ellipsen rund men ju närmare jag kom ändrades formen. Det handlar om att förstå både vad vi ser, men även hur vi ser. I det här sammanhanget kan det vara intressant att tänka på att engelskans see inte bara betyder att se utan även att förstå – I see what you mean.

Sina erfarenheter från arbetet med Roden Crater har konstnären i mindre skala visualiserat i en rad Skyspaces, som byggts runt om i världen. Idag finns ett 80-tal både offentliga och privata byggnader där besökaren kan ta del av förhållandet mellan det fysiska verkets begränsning och det oändliga kosmiska rummet. I mötet mellan dessa uppstår konstverket. En Skyspace består alltid av ett fysiskt formgivet rum med en öppning till himlen. I Ytterjärna finns en av de nordligaste, där den utdragna skymningen gör att konstverket kan upplevas under en längre tid i förhållande till sydligare belägna Skyspace.

Många av Turrells verk kan liknas vid scenografier där besökaren blir delaktig i ett ständigt pågående drama. Och i detta drama utspelar sig en rad färghändelser inför hennes öga och där fenomenen hela tiden gäckar oss. Som betraktare blir jag osäker på om de utspelar sig i ett yttre rum eller om de sker i mig.

Ett av Turrells mest uppmärksammade verk är Dark Space. På en gång enkelt och avskalat, men likafullt komplext och gåtfullt. Verket består av ett totalt mörkt, slutet rum, som vi med hjälp av en ledstång slussas in i. Sakta trevar jag mig fram. Ingångsljuset försvinner alltmer. Plötsligt stöter jag på en stol. Här finns enbart ett fullständigt och absolut mörker. Orienteringsförmågan är närmast obefintlig och det finns ingen möjlighet att uppfatta om det är ett litet eller stort rum. Det enda jag kan fokusera på är den egna kroppen – andningsrytmen och hjärtslagen blir plötsligt helt påtagliga. Det blir även svårt att uppfatta tiden – har jag suttit här fem minuter eller en kvart – bristen på yttre sinnestimuli, som i vanliga fall vägleder oss, är total. Det är ingen skillnad om jag blundar eller har ögonen öppna – allt är mörker. Men så plötsligt tycks något röra sig framför mig eller är det en inbillning. Jag blir osäker – ser jag verkligen något i mörkret eller är det något som uppstår i mitt inre. Kanske är det en mental projektion. Osäkerheten blir allt större och det tycks som gränsen mellan det yttre och det inre inte alls är så självklar längre. Vi vet ju att våra ögon är mycket levande och anpassningsbara och nu blir de alltmer känsliga och övergår till ett mörkerseende. Men vad är det jag förnimmer i rummet egentligen; vad är det som rör sig? Men just när detta händer är tiden ute och vakten kommer in för att hämta mig och min undran hänger kvar.

Turrell har hela tiden varit tydlig med att han vill komma åt transcendensen i upplevelsen ”jag tror på behovet av och tanken på andliga känslor – eller dimensioner bortom oss”. Denna upplevelse behöver inte en religiös kontext eller eller ett religiöst fundament. Det gäller att genom formen erfara en formlöshet och det är genom sinnena vi kommer dit. Vi måste börja med att se – som betraktare aktivt låta sinnesintrycken överskölja oss och så småningom låta dem övergå till något som konstnären kallar ”ordlös tanke”. Reflektionen över det sedda sker parallellt med perceptionen. Turrell har sagt ”Mina verk har inga objekt, inga föreställningar eller något fokus. Utan objekt – vad ser du då på? Du betraktar ditt seende”.

Text & foto: Ulf Wagner

Om du blir sugen på att besöka ett av James Turells konstverk finns hans Skyspace ”Outside Insight” i Ytterjärna, utanför Stockholm. Mer information hittar du på här.

I min bokhylla finns en tung och gammal bok med texten ”Handens arbete hjärtats tanke” med stora, svarta bokstäver på ryggen.

Eistesos – Estetik betyder det märkbara, det som möter sinnena i form, färg, smak, lukt, hörsel. Ethos – Etik är innehållet, meningen, som i filosofin försöker besvara frågor som, ”vad är det rätta”.
Artefakter formar vår vardagsvärld. Vi möter dem överallt. Vad är det för saker som gör starkt intryck på mig? Varför just detta föremål, frågar jag mig. Hur har tingen omkring mig uppkommit? Vem har gjort dem? Genom att öva och skola sinnenas kunskapsfält är det möjligt att utforska det, det som varje barn gör i leken. Skapar! Då måste jag genast hänvisa till femtonde brevet i Schillers estetiska brev: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa när hon leker.

Schiller riktar uppmärksamheten på ett område där människan genom sin egen verksamhet gestaltar, där hon är konstnär och leker. Då är hon i ett frirum mellan yttre och inre formkrafter, mellan materialets begränsningar och sina egna sinnliga förmågor, mellan yttre struktur och nedärvda egenskaper, mellan kaos och ordning. I det spänningsfältet kan människan ge liv åt ett dött men formbart material. Frihet är en skapande verksamhet för Schiller. Där är den moraliska människan produktiv, där kan hon med sin inlevelse, sitt intresse och sin socialitet påverka den lag hon anser vara riktig. Inte för att hon tvingas till det utan för att hon vill det själv.

Kultur för mig, är just det där ”livet” som plötsligt blir synligt i en skapad form, en bild, en konstnärlig prestation, ja vad som helst, där jag helt oväntat blir varse något för mig helt nytt, aldrig förut sett. Där blir jag försatt i en stämning av lika delar ro som rörelse. Där lyser det ”estetiska skenet” som Schiller talar om!

Särskilt intresserar mig de broar som byggs inom slöjd, konsthantverk och formgivning.
Idag försiggår ett spännande möte där gammalt möter nytt. Det traditionella hantverket och kunskapen om de rena materialen tas in på en resa av formgivare och konsthantverkare. Bevarandet av hantverkskunskaperna som representerar något allmänmänskligt och djupt respekterat kan verka förbindande och danande och är en del av vår historia. Med denna kunskap i grunden kan den mänskliga innovatören i frihet skapa ett helt nytt konsthantverk vars ändamål och sammanhang kan sättas in i vår egen tid.
Där kan vi säga det som inte kan sägas med ord. Där kan vi visa på och utforska materialets begränsningar och möjligheter, där kan vi protestera och lyfta fram vår mening. Ta ett steg till mot framtiden in i nutiden.
Innehållet representerar Etik.
Artefakten, Estetik.

De gamla Grekiska orden Eistesos och Ethos får ny mening och innebörd när vi talar om kvalité, hållbarhet och nyskapande. När vi respektfullt bryter ett gammalt mönster och gör nytt!
Därmed är dessa två kvaliteter sammankopplade med varandra. Det första utvecklar det andra.
Det i skönhet förmänskligade föremålet kan uppfattas av människan som något upphöjt, sant och rent.

Text & foto: Anna Gran