Allmänläkare och utbildningschef på Vidarkliniken i Järna
Ursula Flatters är en välbekant företrädare för Vidarkliniken och för integrativ, antroposofisk vård. Hon är prisbelönt för sina insatser och tilldelades t ex nyligen Universe Globepriset av föreningen Humanism och Vetenskap för sina insatser för humanisism och medmänsklighet. Hennes engagemang för den integrativa medicinen är stort och hennes kunskap är omfattande, men vem är hon egentligen och vad har format henne?
Det var kärleken som förde Ursula Flatters från Tyskland till Sverige, men livet blev inte som hon tänkt. Hennes livs stora kärlek, Håkan Kumlander, omkom i en trafikolycka och istället för att skapa ett liv med honom, har hon byggt upp och utvecklat Sveriges första integrativa sjukhus, Vidarkliniken i Järna. Ett arbete hon fortsätter oförtrutet – idag med starkt fokus på utbildning och utveckling.
Ursula Flatters lärde känna Håkan Kumlander på universitetet i Freiburg i Tyskland, där de båda studerade för att bli läkare med antroposofisk inriktning.
– Han var min absoluta tvillingsjäl, säger hon. Jag hade allt med honom! Allt! Mötet med honom skiljde sig från alla andra möten jag har haft i hela mitt liv.
Håkan hade i sin barndom botats från en svår muskelsjukdom av antroposofiska läkare och ville själv bli läkare för att kunna bota andra.
På en bilresa till Järna julhelgen 1978 krockar de och båda förs medvetslösa till sjukhus.
Ursula själv vaknade till liv efter några timmar, men ovissheten kring Håkan kvarstod i nästan tre månader och medvetslösheten behöll sitt grepp om honom hela den tiden.
– När jag vaknat satt jag hos honom alla dagar och alla kvällar, berättar hon. Det var självklart för mig och jag ville göra allt för att han skulle komma tillbaka.
Men Håkan dog.
– En större förlust kunde inte ske och det gör fortfarande ont när jag pratar om det, säger Ursula.
Ursula Flatters föddes i 1955 i Tyskland i en familj med flera syskon och där båda föräldrarna var läkare. Hennes pappa hade varit vid fronten och hade förlorat en fot och ett finger, men svårare än de fysiska skadorna var hur kriget påverkat honom som människa.
– Kriget var närvarande hemma hela tiden, berättar Ursula, men vi pratade aldrig om det. Det låg för nära i tiden och var för svårt.
Hon berättar att hennes pappa ändå öppnade sig en natt när hon var i tonåren och att de då hade det enda samtal hon minns, som handlade om hans svåra upplevelser.
– Då fick jag ställa alla frågor jag undrat över, säger hon. Det var ett viktigt samtal och jag är glad att vi kunde ha det.
Ursula ville också själv bli läkare. Hennes intresse för antroposofin hade väckts tidigt och hon valde en antroposofisk läkarutbildning parallellt med den konventionella. När hon så småningom efter olyckan gjort klar sin utbildning blev det naturligt att flytta till Sverige, där hon förblev en nära vän till familjen Kumlander.
Håkans far, Åke Kumlander, hade startat Vidarstiftelsen i Stockholm. Hans intresse för antroposofi hade också väckts då sonen Håkan tillfrisknat, från den enligt svenska läkare obotliga sjukdom han hade. Åke Kumlander ville medverka till att göra den banbrytande antroposofiska vården tillgänglig också i Sverige. I arbetet med att möjliggöra detta fick också Ursula en livsuppgift.
När Ursula tänker tillbaka menar hon att hon vid Håkans sjukbädd till stor del formades till den läkare hon är idag.
– Under månaderna vid hans sjuksäng utvecklade jag min inlevelseförmåga och fick känna på smärta och förlust på ett sätt som fick mig att mogna, menar hon.
– Även om det var väldigt smärtsamt blev det i ett livsperspektiv positivt avgörande för min yrkesroll, men ändå hade jag absolut hellre velat ha honom kvar! Där har du paradoxen att livet har olika dimensioner!
Ursula hade också en stark upplevelse av kontakt med Håkan från tiden när hon själv låg medvetslös.
– Jag visste ingenting. Det enda som fanns i medvetslösheten var en röst, som jag efteråt kunde berätta om och som sa: Kom ihåg, kom alltid ihåg, att vi har kommit överens om detta. Den kom som ur en annan värld. Efteråt när jag vaknade mindes jag den och kunde sätta den i ett sammanhang.
Ursula menar att den upplevelsen blivit en skolningsväg för henne fram till idag:
– Jag kände starkt att det fanns dubbla dimensioner. På den jordiska nivån kunde jag aldrig acceptera tanken att Håkan och jag skulle ha varit överens om att han skulle lämna detta liv. Där var det en ren förlust. Men när jag millimeter för millimeter försökte klättra upp och acceptera det som hänt, blev det en slags tröst att det på ett andligt plan kunde vara något som även jag hade varit införstådd med.
– Det kan fortfarande komma en dag när jag säger att jag kan acceptera den tanken fullt ut, men i det liv jag lever här finns än så länge bara ett svar. Jag hade velat ha honom kvar!
Samma paradox visade sig i en forskningsstudie som gjordes om bröstcancerpatienters lidande och hur de såg på sin sjukdom och vad den hade inneburit för dem. De flesta kvinnorna sa att sjukdomen hade varit oerhört viktigt för dem i deras utveckling. De hade mognat enormt som människor och kommit närmare de existentiella frågorna genom sin kris. Men på frågan ”Om du fick välja utifrån vad du vet idag skulle du velat ha sjukdomen eller inte?” svarande alla att de ändå inte hade velat ha sin cancer!
– När bröstcancerpatienterna svarade som de gjorde var det så skönt, menar Ursula. Jag kände verkligen igen något i mig själv! Så här är det faktiskt! Händer det något svårt gäller det att skapa en mening!
Arbete och fritid har kommit att vävas samman för Ursula genom livet och när hon för mer än 30 år sedan bestämde sig för att vara med och bygga upp Vidarkliniken handlade det snarare om ett val av livsstil än ett val av arbete.
Kliniken öppnade sina portar den 29 september 1985 som det första – och fortfarande enda – antroposofiska sjukhuset i Norden. Samtidigt som Ursula var med om planering och uppbyggnad av Vidarkliniken lärde hon sig svenska och genomförde den obligatoriska tvååriga svenska läkarpraktiken på svenska sjukhus för att få en fullständig läkarlegitimation samt en specialistutbildning i allmänmedicin.
Därefter har hon under mer än 30 år verkat för att ge en god, effektiv och holistisk vård på Vidarkliniken samtidigt som hon spridit kunskapen om integrativ medicin via media, där hon ofta haft en svår uppgift då okunskapen är stor och myterna många. Utöver utbildningsverksamhet både internationellt och i Sverige ställer hon upp i debatter och skriver insändare och debattartiklar.
Vidarkliniken är sedan en tid tillbaka satt under hård press. För att de antroposofiska läkemedlen ska få fortsätta säljas i Sverige måste de i framtiden registreras hos läkemedelsverket, vilket kräver en lagändring p g a ett nytt EU-direktiv
– Vad gäller medicinerna har vi haft försäljningstillstånd i snart 30 år och det gäller medel som är prövade och godkända i andra länder, säger hon. Det vi egentligen begär som en ny lagstiftning är bara att få använda det vi redan har erfarenhet av och att få registrera dessa medel också i Sverige. Det enda samhället och politikerna egentligen behöver ta ställning till är patientsäkerheten och där är det glasklart. Läkemedlen är redan registrerade i andra länder och där har man visat att de är helt säkra.
När Ursula kopplar av gör hon det gärna i den trädgård hon anlagt i kanten av en åker bakom kliniken.
– Trädgården är både rekreation och inspiration, säger Ursula. Jag tänker så bra där och hittar alltid nya lösningar på aktuella frågor när jag påtar i jorden. Trädgården är också uppskattad av våra patienter, som tycker om att bara vandra runt i gångarna eller sitta ner och reflektera en stund.
I Ursulas trädgård finns både vanliga växter som ringblomma, citronmeliss och svarta vinbär, men också mer sällsynta medicinalväxter som gullgentiana, malva, ulltistel och malört.
– Växterna är mest till lyst, säger Ursula, men visst händer det att jag torkar några av dem och gör lite stärkande te när jag känner för det.
Foto: Erik Olsson
