Foto: Annika Venge
3 oktober, 2016

Urgammalt hantverk i nya former

Till vardags jobbar illustratören och filtmakaren Anna Gran på en dagligverksamhet för vuxna människor med funktionsskillnader, samt är en del av redaktionen här på Ytterjärna forum. Även på dagligverksamheten får hon utlopp för sin kreativitet, då arbetet där är fokuserat på hantverk och Anna har hand om filtmakeriet. Kärleken till ull som material började för sex år sedan, men Anna tycks fortfarande känna samma sprudlande nyfikenhet på ullens alla egenskaper. Hon menar också att vi borde hitta tillbaka till de naturliga fibrerna, och undvika konstfibrerna.
– Tovning är en tradition med anor långt tillbaka i tiden. Det finns en berättelse om Noaks ark, att fåren där stod så tätt packade att de gnuggade sig mot varandra och tappade ull. Ullen blandades på golvet med urin, som är ett såpaämne. De stampade runt på den så att den filtade sig till en matta! berättar Anna.

Konstgjorda fibrer jämfört med naturliga

I Norden höll kunskaperna om tovning på att dö ut i och med industrialiseringen då man inte längre behövde tillverka sina egna kläder. Som tur är dök olika initiativ upp för att bevara hantverket.
– I bondesamhället behövde en familj fyra får för att klä sig. Ull spanns och vävdes, filtades till sockor, skor och hattar. Fårens kött var en restprodukt.

Idag ser det, som bekant, helt annorlunda ut. Efter kriget kom konstfibrerna som skapades industriellt. Man ville imitera naturfibrerna. Dock har konstfibrerna många nackdelar jämfört med de naturliga. Ullens naturliga egenskaper är anpassade efter vårt klimat, säger Anna.
– Det krävs två kilo olja för att tillverka ett kilo syntetmaterial, vilket innebär ett enormt resursslöseri. Konstfiber drar till sig mycket smuts i och med att det är statiskt, och materialet stressar oss. Det gör att vi svettas på ett osundare sätt och måste tvätta kläderna oftare. Ull har naturliga värmebalanserande egenskaper så att vi inte får sådana stressvettningar. När ullen blir våt kan den bära fukt utan att vi känner fukt mot huden. Ull avger även värme i en kemisk reaktion när den suger upp väta, så att vi inte blir kalla. Dessutom är den naturligt nedbrytbar och kan komposteras.

Medan konstgjorda material alltså måste tvättas ofta, räcker det långt att hänga ut sina ullkläder på vädring, menar Anna.
– När vi hänger ull på vädring släpper materialet ut smuts. Sedan räcker det med att borsta eller skaka dem så är de rena. Ull brinner dåligt så det behöver inte behandlas med flamskyddsmedel som man gör med många konstfibrer. Det är viktigt att vara medveten om den här historien. Den enda nackdelen är väl att ylle inte vill bli bortglömt i garderoben, för då kan det komma mal. Det är ett material som vill bli använt ofta.

Många sorters ull

Alla fårarter och fårindivider har olika typer av ull. Vissa av materialen lämpar sig till tovning, medan andra är mer svårarbetade.
– Generellt är fårarterna i Sverige anpassade till vårt klimat. Deras ull har grövre fibrer än den finaste ullen, merino, som inte finns i Sverige. Ullen på svenska får är stickigare men har vackrare lockar. De svenska fåren har behövt vara vaksamma mot rovdjuren i de svenska skogarna. Därför har de blivit uppsträckta, raka och vackra med långa halsar. Det går att jämföra med till exempel rasen texel, som härstammar från slättlandskapet i Holland. De har inte behövt vara lika uppmärksamma i och med de öppna landskapen, och ser därför lite annorlunda ut. De har småkrusig ull som är svårarbetad och passar bäst som stoppning. Den svenska, grövre ullen, är blankare och mer lättovad.

I Sverige lärdes kunskaperna om att tova ut bland annat genom människor som kom vandrande från Finland. Det ansågs som ett karlagöra att tova, eftersom det är ett styrkekrävande arbete.
– Själva tovningsprocessen innehåller två moment: Tova eller filta, och sedan valka eller gnugga som man kan göra mot en räfflad bräda, säger Anna.

Illustration: Anna Gran

Den egna kreativiteten

Själv har Anna lärt sig genom att göra. För sex år sedan började hon på egen hand utforska ull och tovning. I och med att hon lärde sig själv så fanns inget som begränsade henne i den processen. Det fanns ingen som kunde säga att hon gjorde fel, menar Anna.
– Jag funderar mycket på hur jag kan höja materialet. Det går inte att tvinga isär ullen, men med lätt hand låter den sig fördelas och bli luftig. Målet för mig är alltid att nå fram till praktiskt användbara föremål, till utsmyckning eller inredning i miljö. Så tänker jag även i dagligverksamheten Högklint där jag jobbar. Allt vi lämnar ifrån oss blir en vältovad, estetiskt tilltalande och hantverksmässig produkt. Jag köper in råull från gårdarna och arbetet består av många olika motoriska moment, som att karda, tesa, dra isär, älta och gnugga. Det kan resultera i bollar som vi sätter samman till underlägg eller fyller med vete till värmestenar. Vi tovar fällar, vi byter teman efter årstid och nu har det varit särskilt aktuellt att sprida ut våra näckrosor som visualiserar temat ”Algblomning”, till förmån för ett renare vatten. Pengarna skänker vi till Biodynamiska forskningsinstitutionen.

Tovning i Sverige har ett oförtjänt dåligt rykte, menar Anna, eftersom många har tovat fula saker. I Europa har tovningskulturen kommit längre och konsthantverkare skapar fantastiska saker av ull. Därför är hon noggrann med just det estetiska.
– Ullen låter sig transformeras och se ut som olika material, till exempel granit, marmor, asfalt, hud, och snökristaller. Jag är intresserad av att skapa skulpturer i ull och försöka få den att vara genomskinlig och ändå ha en form, till exempel ljuslyktor eller svävande föremål.

Framtidens material

En av punkterna på UNESCO:s lista för att skydda kulturarven är just hantverket. Det immateriella kunskapsarvet, kallas det. Dagligverksamheterna i Järna med omnejd har varit aktivt delaktiga i impulsen att hålla hantverket levande, både som kulturimpuls och meningsfull terapeutisk sysselsättning.
– Jag ser det som ett viktigt uppdrag att stå upp för hantverket och inte låta det glömmas bort. Det är också viktigt med miljöaspekten, att stå upp för det hållbara och höja det till något som blir estetiskt och välarbetat, säger Anna.

När hon själv gick på waldorfskola fick Anna Gran lära sig att skriva skrivstil med gammaldags bläck som doppas. Det flödiga i den tekniken blev något som fastnade hos henne, som har följt henne genom livet och som återspeglas i hennes illustrationer och skapandeprocesser.
– Jag värnar om de estetiska ämnena i skolan och om att bevara och finna nya former och användningsmöjligheter för vårt besjälade kulturarv.