8 februari, 2019

Viktiga varningsflaggor om AI

Artificiell intelligens öppnar fantastiska möjligheter på många områden. Men här finns även risker och det är mycket viktigt att kritiskt reflektera över hur AI kan komma att användas och vad det egentligen innebär för oss som människor. Biskop Johan Tyrberg tar upp flera viktiga aspekter på detta i en artikel i DN Debatt nyligen. …

LÄS MER

Artificiell intelligens öppnar fantastiska möjligheter på många områden. Men här finns även risker och det är mycket viktigt att kritiskt reflektera över hur AI kan komma att användas och vad det egentligen innebär för oss som människor.
Biskop Johan Tyrberg tar upp flera viktiga aspekter på detta i en artikel i DN Debatt nyligen.

Johan Tyrberg menar att det finns en risk för att entusiasm över vad som är möjligt gör att vi glömmer att fundera över vad vi bör göra och vad vi inte bör göra med hjälp av AI. Tyrberg frågar sig bland annat vad som händer om människan konstruerar självlärande program som skulle kunna manövrera ut människor. Han lyfter också frågor om vem som i slutänden har ansvaret för vad ett AI-program gör och orsakar.

Johan Tyrberg menar att det är fullt möjligt att AI får en roll där följderna kan bli att vi skyller på datorprogram som exempelvis styr socialtjänstens beslut eller som fått ta över demokratiska beslutsfunktioner. Han jämför här med hur människor idag kan skylla på marknadskrafter för att komma ifrån sitt ansvar för den utveckling som sker, exempelvis när det gäller miljö och arbetstillfällen.

 

"...det är fullt möjligt att AI får en roll där följderna kan bli att vi skyller på datorprogram som exempelvis styr socialtjänstens beslut eller som fått ta över demokratiska beslutsfunktioner"

 

Ibland hävdas att målet för AI är att människor inte ska behöva arbeta, men det tror Tyrberg inte är något att sträva efter. Han menar att arbete är en betydande del av människovarandet. Vi behöver reflektera över vad arbete är. Och när det gäller skapande av konst och musik ställer han frågan om vi ska avstå från vår kreativitet för att en dator kan göra det bättre.

Ibland definieras AI som artificiellt liv, med bland annat självständigt reflekterande och förmåga att föröka sig. Det har väckt en del frågor om vad en människa är och vad som skiljer människan från andra livsformer. Tyrberg refererar till hur man kan se på det som teolog och landar i ett sammanhang av att ta ansvar för allt liv.

I debattartikeln pekar han också på att både ondska och godhet finns som potentiella krafter i varje människa. Här frågar han sig vilka följderna kan bli när en människa skapar liv i en mjukvara och det finns spår av människans ondska i den artificiella intelligensen.

Johan Tyrberg skriver dock att AI inte skrämmer honom, utan att han har mer framtidsoro kring människor som konstruerar maskiner, snarare än maskinerna i sig. Han anser att AI är så viktigt att fler än naturvetare och tekniker bör delta i samtalet. Inte minst alla som talar om människovärde och livet på jorden. Utan reflektion riskerar man att hamna fel.

Läs även

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson

Källor

DN Debatt

Foto: Erik Olsson
6 februari, 2019

Fem sinnen blir tolv för ökad förståelse av det mänskliga

De flesta av oss har lärt att vi har fem sinnen – hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Med dem orienterar vi oss i vår omgivning. En som tänkt djupare på detta är filosofen Rudolf Steiner, upphovsmannen till antroposofin. Han menade att vi i själva verket har tolv sinnen. Några av dem hjälper oss att uppleva oss själva i vår kropp, medan våra kända sinnen också har en vidare betydelse för vår upplevelse av världen än vad vi kanske är medvetna om.…

LÄS MER

De flesta av oss har lärt att vi har fem sinnen – hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Med dem orienterar vi oss i vår omgivning. En som tänkt djupare på detta är filosofen Rudolf Steiner, upphovsmannen till antroposofin. Han menade att vi i själva verket har tolv sinnen. Några av dem hjälper oss att uppleva oss själva i vår kropp, medan våra kända sinnen också har en vidare betydelse för vår upplevelse av världen än vad vi kanske är medvetna om.

 

– Våra tolv sinnen hjälper oss att kommunicera både med kroppen och omgivningen, liksom de hjälper oss att göra världen begriplig, säger Ursula Flatters, läkare med stor kunskap om den antroposofiska filosofin. Sinnena leder oss tillsammans till en djupare förståelse av våra mänskliga möjligheter.

Vi har träffats för att hon ska reda ut begreppen kring våra tolv sinnen, som många antroposofiskt inspirerade personer gärna relaterar till, och som väcker intresse även på många andra håll. I slutet av förra året höll Ursula till exempel föredrag på temat för en stor grupp finska studenter.

– Dessa sinnen är viktiga för hälsan och de behöver utvecklas under olika faser genom hela livet för att vi ska växa i vår mänskliga dimension, säger hon.

Ursula Flatters menar att sinnena presenterar världen för oss rikare och starkare än det vi tänker kring dem:

– En tulpan är mer för upplevelsen än när jag försöker beskriva en tulpan. Orden kan inte fånga den verkliga tulpanen och hela upplevelsen av den såsom den förmedlas av våra sinnen.

 

Våra kroppssinnen

De tolv sinnena, enligt det antroposofiska sättet att beskriva dem, formar sig i tre grupper. Till den första gruppen hör våra kroppssinnen.

– Det är egentligen de som gör att vi upplever oss själva i vår kropp och kroppen i världen, berättar Ursula. Man upplever helt enkelt sig själv med dem.

Det första kallas livssinnet eller det basala kroppssinnet. Känslan av att ”jag är en kropp” finns inte hos det nyfödda barnet. Det lilla barnet börjar finna sin identitet i sin kropp i 6-9-månadersåldern. Varseblivningen av kroppen som en enhet krävs för den senare ”jag- upplevelsen” där vi upplever oss som unika individer. Detta basala kroppssinne relaterar till det rum som vår kropp intar i omvärlden.

– Det är svårt att bara ha en ren upplevelse i detta livssinne, förklarar Ursula. De andra sinnena spelar in hela tiden.

 

"Törst och hunger upplevs med detta basala kroppssinne, men inte sjukdom."

 

Törst och hunger upplevs med detta basala kroppssinne, men inte sjukdom. Detta sinne gör att vi upplever kroppen och därmed oss själva som en helhet.

– Livssinnet förmedlas av tunna nervtrådar som finns i hela kroppen, det så kallade autonoma nervsystemet, och fungerar som en tunn inre ”hud” som gör att vi upplever denna helhetskänsla, beskriver Ursula. Sjukdom skapar känslan av att vi går sönder och gör att vi upplever delar. Sjukdom och smärta innebär mer direkta och tvingande upplevelser av kroppen, de perforerar den fina upplevelsen av kroppen som mig, som vi har genom livssinnet.

Beröringssinnet, är det andra kroppssinnet, som är en fördjupning av det vi gängse kallar känseln, utvecklas tidigt och hjälper det lilla barnet att uppleva kroppens yttre gräns, liksom olika former av beröring.

– Det viktiga med detta sinne är just att jag upplever min gräns till omvärlden liksom den mänskliga beröringens olika uttryck, berättar Ursula. God beröring är otroligt viktigt hela livet. Med den goda beröringen skapas trygghet, känslan av att den främmande världen utanför min kropp är god, medan motsatsen skapar oro och ångest.

 

Foto: Erik Olsson

 

Beröringssinnet går även utanför vår egen gräns och vi ”känner ” som spetsen på pennan mot pappret, fast vi bara håller i den, liksom vi känner var staven, vi kanske stödjer oss på, berör marken.

– Genom att beröra något ger vi också något av oss själva, säger Ursula. Vi utvidgar vårt ”rike”. Det vi berört hänger samman med oss – vår säng, våra kläder och så vidare. I Norrland säger man till exempel att man får ”främmande”. Gästerna kan ses som främmande i det berörda riket.

– Beröringssinnet är intimt, fortsätter hon. Det är också sårbart att röra vid varandras beröringsytor. Det måste ske på rätt sätt.

Beröringssinnet finns också i de inre hudsäckarna eller kapslarna, som kroppens olika organ omges av. De är därför väldigt smärtkänsliga, medan organen i sig själva inte har någon känsel.

Negativa beröringsupplevelser som barn gör att det blir svårt att uppleva trygghet som vuxen. Ofta ger sådana tidiga negativa upplevelser djup ångest.

Det tredje kroppssinnet är rörelsesinnet, där vi förnimmer vår egen rörelse. Genom detta sinne kan vi känna om en muskel är spänd eller inte och vi kan känna exakt i vilken position våra kroppsdelar befinner sig till omvärlden, liksom vi kan känna koordinationen av våra rörelser.

– Förnimmelsen av våra kroppsdelars position är väldigt exakt, medan upplevelsen av muskelspänning normalt är svagare. Rörelsen måste dock erövras oavsett om det handlar om att stå, gå, skriva, cykla, spela eller något annat. Att kunna rörelseförlopp hänger ihop med att öva och övervinna hinder. När vi övervinner en rörelseutmaning känner vi en seger, vilket är urkällan till glädje, menar Ursula.

– Man kan exempelvis träna och lära in ett stycke musik, men rätt som det är kan din kropp detta och fingrarna går av sig själva och du kan koncentrera dig på uttrycket du skapar.

 

"Ett bra utvecklat balanssinne skapar också förutsättningar för en god själslig balans"

 

Det lilla barnet har till en början bara reflexer, men börjar öva direkt och efter bara några veckor kan barnet fästa blicken och därmed börja behärska sina ögonrörelser. Samtidigt får det lite kontroll över sina ansiktsrörelser. Mimiken och ögonen är de första rörelserna som barnet lär sig behärska och genom att le första gången visar det sin glädje för oss. Därefter får barnet kontroll över huvudet och sedan händerna.

– Barnet riktigt erövrar sin kropp till stående och gående och glädjen är stor, säger Ursula.

Det fjärde kroppssinnet är balanssinnet.

– Det är ett i det närmaste esoteriskt sinne, menar hon, och det är lite hemligt.

Balanssinnet ligger i en egen liten grotta tillsammans med innerörat, som finns i höjd med där nacken övergår i skallen. Det ligger i kroppens allra hårdaste ben och är integrerat med många delar av kroppen. Balanssinnets tre små båggånger uppfattar alla nyanser av hur vi befinner oss i rummet och är hela tiden med och förstärker känslan av att ”jag är där kroppen är”.

 

Foto: Erik Olsson

 

Vi upplever med detta sinne kroppen korrekt i alla olika kroppsställningar. Står vi på huvudet vet vi ändå att huvudet sitter överst på kroppen. ”Jag är där min kropp är” oavsett i vilket läge den befinner sig.

– Det är viktigt för detta organ att det är lugnt i grottan. Vid störningar upplever vi en fruktansvärd yrsel och illamående. Det kan gå så långt att vi tappar fästet i vår kropp och orienteringen i rummet. Ett bra utvecklat balanssinne skapar också förutsättningar för en god själslig balans, säger Ursula, som jobbade mycket med detta som skolläkare.

– Att gå på lina kräver till exempel total balans och koncentration. Det klarar ofta inte hyperaktiva barn, även om de annars kan vara motoriskt skickliga. Man kan t ex inte lyssna på musik och gå på lina samtidigt. Att träna sådana saker som barn skapar förutsättningar för själslig balans och koncentration längre fram.

 

Våra perceptuella sinnen

Nästa grupp kallas de perceptuella sinnena. Genom dem upplever vi världen och alla dessa sinnen är kopplade till starka känslor. De är också ursinnen, som ska guida oss i omvärlden och ger oss därför starka emotionella påslag.

– Hit hör luktsinnet, som i en djupare mening hjälper oss att ”sträcka ut oss i världen”, berättar Ursula. Det är också kopplat till starka känslor som bland annat berättar vad som är bra och vad som är farligt för oss.

Luktsinnet hjälper oss att känna om maten är ätbar eller inte, om det brinner och så vidare. Den har också i forskning visat sig innehålla sociala incitament och guidar oss exempelvis i kärlek och i sökandet efter en partner.

– I vår tid finns en ganska stor drift att ta bort naturliga dofter och ersätta dem med andra, menar hon. Man skapar olika parfymer och kemiska doftämnen för rum som inte längre har den doft de skulle haft om de fått vara sig själva.

– Doften är också ett område där man kan påverkas på olika sätt, då den är alltifrån en ljuvlig upplevelse till en kraftansträngning för att man ska kunna stå ut med den.

Doft uppkommer i övergången till upplösningen av något. Det är när blomman är i sin höjdpunkt på väg mot sitt vissnande, som den doftar som mest. Förruttnelse skapar dem starkaste luktupplevelser och talar om att något ämne förfaller.

 

"Det viktigaste med synsinnet är kanske vad som händer när man till exempel öppnar ögonen på morgonen"

 

Smak är det andra perceptuella sinnet och vi kan med smaksinnet uppleva salt, sött, beskt och surt. Vi tar in substanser som måste lösas upp för att vi ska känna smaken. Salt smakar inte om det inte löses upp av vår saliv.

– Här finns det också starka subjektiva känslor och reaktioner, menar Ursula. Om vi smakar på något beskt upplever vissa det som obehagligt, andra som välgörande. Efter att vi löst upp substansen och tuggat sönder den är smaken också en guide till just formen av det vi ätit: söt från frukter, beskt och surt från blad, salt från rötter. Ett exempel på en frukt som inte är söt är tomat och smaken ljuger inte: det är något ”fel” med den frukten, den innehåller nämligen lite gift i form av alkaloider.

– Smak är också en fråga om smak, nämligen att vara smakfull. Vi använder helt enkelt gärna smakbegrepp för andra saker. Du är en söt flicka eller en sur gubbe. Du kan också vara en krydda, klädseln är smakfull osv, Det gör man inte med något annat sinne så tydligt och starkt.

Synen är det tredje perceptuella sinnet.

– Det viktigaste med synsinnet är kanske vad som händer när man öppnar ögonen på morgonen, fortsätter Ursula. Precis när man vaknar har man en ganska stark kroppsupplevelse i den basala bemärkelsen. Vi känner vår kropp, värmen och så vidare, men så snart vi slår upp ögonen tas vi ut i världen. Synen är så mäktig att den ibland tar oss bort från oss själva.

Vår upplevelse genom ögonen är ganska objektiv, men inte helt. Det vi ser kan fortfarande väcka olika känslor. Färger kan också upplevas olika av olika människor.

– Synsinnet har karaktär av att vilja förföra oss, menar Ursula. När man tänker tillbaka på dagen man upplevt märker man att det är väldigt mycket synintryck. Världens glans tar oss och vår uppmärksamhet ut i världen, men när det blir mörkt kommer vi tillbaka till vår kropp och vårt eget inre – njuter kanske av en stund på kvällen när vi reflekterar och inte behöver se så mycket mer. Vi kan nöja oss med att sitta över en kopp te utan att titta på något speciellt.

 

Foto: Erik Olsson

 

Det fjärde perceptuella sinnet kallas värmesinnet. Det blandas lätt ihop med beröringssinnet, men tänker man efter är det inte samma sak.

– Det är ett arbete att identifiera detta som ett sinne. Detta sinne vill hela tiden jämna ut. Ett rum kan ha en viss temperatur, men upplevs olika om man kommer dit från en varm eller kall plats. Efter en stund upplevs det dock lika oavsett var man kom ifrån. Värmesinnet skapar en sorts balans – det harmoniserar.

– Vi upplever detta också i kroppen exempelvis i blodomloppet, som sörjer för att vi har samma temperatur överallt. Så fort vi blir kalla drar kärlen ihop sig och vi får kalla händer och fötter, men vår kroppstemperatur är densamma. Det är bara på ytan som kroppen kyls ner. Blodet är igång i den här processen hela tiden.

– Filosofiskt kan man säga att värmen är något socialt. I upplevelsen av värmen av en annan person, som när vi kramas, upplever vi inte bara den fysiska utan också den själsliga värmen. Vi förbinder den också med kärlek eller avsaknaden av den med hat. Att uppleva ”stämningen” bland människor är att använda sitt värmesinne och vi använder ord som kall eller varm för att beskriver en dålig eller god stämning. Vi använder oss av vårt värmesinne både på ett fysiskt och psykiskt plan.

 

Våra konceptuella sinnen

Den tredje gruppen sinnen är de konceptuella sinnena och med dem förstår vi världen. Gemensamt för dem är att det vi förnimmer är exakt samma.

Hit hör hörselsinnet, som det också finns mycket att säga om. Vår upplevelse av en ton påverkar inte hur vi hör den, därför kan en orkester stämma sina instrument på exakt samma ton.

– Vi kan höra enstaka ljud, eller en ton – som är ett organiserat ljud – liksom vi kan uppfatta musik, men hörseln skiljer sig mycket från synen, menar Ursula. I lyssnandet kommer man till sig själv, även om det man hör är utanför. Ljuden och tonerna berättar om världen, men man möter också världens många ljud i sin egen känsla. I musiken hör vi inte bara musiken, utan vi blir berörda i oss själva.

– Vi kommer också samman i hörandet. Musik exempelvis är ett världsspråk, som alla kan ta in och uppleva. Inre balans och hörande är nära varandra. De ligger i samma lilla grotta.

Hörselsinnet kan berätta något om materialen – glas och metall klingar olika – men detta sinne säger också något om själen:

– Det är fascinerande hur lyssnandet för oss djupare inåt/utåt. Du har inget medvetande om din öronsnäcka och det är inte så klart att tonen egentligen är en rumslig företeelse. Upplevelsen är faktiskt något som står vid tröskeln av en själslig företeelse.

 

"Vi har ett sinne för språk, även om vi inte förstår ett ord av det som sägs"

 

Till de konceptuella sinnena hör också ord- eller språksinnet, som gör att vi uppfattar att det är just ett språk vi hör till skillnad från andra ljud.

– Vi har ett sinne för språk, även om vi inte förstår ett ord av det som sägs, förklarar Ursula. Vi kan uppfatta språk som språk och vet till exempel att det inte är höns som kacklar! På ett djupare plan kan vi också uppfatta formen/ljudbilden. Poeten använder sig av det i poesin. Vokaler uttrycker till exempel mycket mer stämning, medan konsonanter är mer beskrivande.

– Vi kan hela tiden utveckla vårt sinne för språk och barn är experter på detta ord – och språksinne. Det finns till exempel ett tidsfönster där barn i princip kan lära sig hur många språk som helst.

Det tredje konceptuella sinnet som Ursula beskriver är tankesinnet.

– Det är ofta ännu inte så utvecklat, menar hon, men handlar om vår förmåga att förnimma tänkande. Vi vet direkt att någon tänkt ut hur det ska se ut, när vi exempelvis ser ett hus. Utan en tanke skulle huset inte finnas. Vi förstår idén direkt.

– Det finns en tanke exempelvis med mjölkkannan på bordet. Kannan är ett objekt, men för att den ska finnas måste den tänkas ut först.

 

Foto: Erik Olsson

Hemlighetsfullt jag-sinne

I den levande världen är vi inte så vana att tala om tanken med till exempel ett äppelträd, men vi förnimmer den! Vi känner ju igen ett äppelträd, även om det kan ha många olika former och storlekar. Det finns en idé i det som vi direkt förstår. Det är intressant att öva sin uppmärksamhet på detta område och fråga sig hur det kan komma sig att man känner igen maskrosen i alla dess stadier och skepnader och kan vara så säker att det är en maskros.

– Att förstå varandra som människor har inte bara med intelligens eller utbyte av information att göra, utan handlar även om att tankesinnet finns med, menar Ursula. Det uppfattar snabbt om man förstår vad en person menar med vad den säger.

Det fjärde konceptuella sinnet, och det tolfte sinnet totalt, är det hemlighetsfulla ”jag-sinnet”, som också gör att vi uppfattar varandra som människor.

– Barnet härmar jättemycket, säger Ursula, men en dag kommer det till en punkt när det säger ”jag”. Det kan man inte härma. Innan dess pratar det i tredje person. Varifrån kommer denna unika upplevelse att ”jag” är jag? Vad har jag varseblivit?

– Jag-sinnet kan förnimma att du är en som säger ”jag” till sig själv och att du alltså är en människa, men varje människa är en stor hemlighet.

Hon fortsätter:
– Vi har mycket kläder på oss i symbolisk mening. Det handlar om uppfostran, miljö och konventioner. Det kräver uppmärksamhet att se en människa så som hon verkligen är. I sagor förvandlas ofta en yttre skepnad till en annan figur. Prinsessan blir en ful gammal gumma. Grodan blir en prins. Först efter vissa prövningar kan vi se människan – jaget – på riktigt. Uppmärksamhet utvecklar jag-sinnet och lär oss se mer av varandra.

 

Sinnen för ett rikare liv

Steiner ville med uppdelningen i dessa tolv sinnen skapa en systematik i vårt förhållande till det kroppsliga, berättar Ursula. Han ville fördjupa kunskapen om hur vi kommunicerar med omvärlden och hur vi kan uppfatta vad det är vi förnimmer. Att arbeta med dessa sinnen så att de utvecklas och förfinas, ger en rik och sann upplevelse av verkligheten. Det ger möjlighet till en djupare upplevelse av världen och människorna, men leder också till fördjupning inom vissa professionella områden, menar Ursula. De olika sinnena tydliggör vilka strängar det finns att spela på i människans kropp och psyke.

 

Ursula Flatters i sin trädgård. Foto: Erik Olsson

 

I den antroposofiska läkepedagogiken är arbetet med dessa tolv olika sinnen grundläggande, liksom i Waldorfpedagogiken, men det är också viktigt för hälso- och sjukvården.

– Där skulle vi kunna utveckla mycket mer på denna grund, menar Ursula. Varje individ kan personligen utveckla dessa sinnen även för en bättre hälsa. Tänk exempelvis på beröringssinnets betydelse för att på ett naturligt sätt lära känna först sin fysiska, och senare sin psykiska, gräns. Om beröringssinnet är välutvecklat känner man när man överskrider en gräns. På så sätt kan man undvika utmattningssyndrom, som är ett bra exempel på en gränssättningsproblematik. Även balanssinnet spelar en roll vid upplevelsen av stress: förlusten av inre ro visar sig inte sällan i problem med yrsel. Här finns intressanta infallsvinklar som också kan leda till effektiva terapeutiska åtgärder.

Ursula Flatters avslutar vårt samtal med orden:
– På basis av våra sinnen vidgar vi våra egna gränser, men lär också känna dem. Att utveckla alla sinnen är basen för livsglädje och hälsa, men också för god smak, starka kulturupplevelser med mera.

– Det är helt enkelt nyckeln till ett rikare liv.

Läs även

Text: Inger Holmström

Illustration: Anna Gran
16 januari, 2019

Järnört, verbena officinalis

Mig tycks det vila en viss melankoli och samtidigt en livskraft över denna fleråriga läkeört som sägs ha vuxit på Golgataberget då Kristus korsfästes. Enligt legenderna användes järnört för att badda Kristi sår och kallades herba sacra av prästerna som använde den som offergåva. …

LÄS MER

Mig tycks det vila en viss melankoli och samtidigt en livskraft över denna fleråriga läkeört som sägs ha vuxit på Golgataberget då Kristus korsfästes. Enligt legenderna användes järnört för att badda Kristi sår och kallades herba sacra av prästerna som använde den som offergåva.

Järnört var en välsignad ört som ingick i altarväxterna för att rena och smycka altaret hos romarna och andra antika folk. Helgad åt Afrodite ingick den i olika kärleksbrygder. De keltiska druiderna använde järnörtsvatten i kultiska profetiska ritualer. Ett starkt beskydd tillskrivs järnört i historien. Små ljust lila blommor på långa vediga stråax, lite spretiga dovt mörkgröna blad, grovtandade med djupa flikar, inte överjordisk eller gudaskön vid det första ögonkastet.

De torkade tebladen doftar ej och smakar inte som citronverbena av aromatisk citron, och är inte heller släkt med den. Järnört är en mer allvarligt sinnad läkeväxt och trolldomsväxt som är så kraftfull att den inte får säljas som te i lösvikt i de norska hälsokostbutikerna. Så drick den med andakt och måtta för självhjälp som kan lindra menssmärtor och ha en sammandragande effekt på livmodern.

Järnört innehåller garvämnen som verkar sårläkande, slemämnen som kan lindra vid halsinfektioner och bitterämnen som gynnar matsmältningen. Några fler nedtecknade användningsområden för järnört är tillexempel vid depression, sömnlöshet, huvudvärk, nervspänning, särskilt i nacke och för att stimulera produktionen av bröstmjölk. Järnört anses ha en renande verkan men skall inte intas under graviditet.

 

"Drick den med andakt och måtta för självhjälp som kan lindra menssmärtor och ha en sammandragande effekt på livmodern."

 

Att dricka dess te under en period för dem som har tröttnat på teer som smakar mynta och lakrits är ett sätt att pröva järnörtens egenskaper. Låt inte dra för länge så det blir för beskt. Ett andra vätskeutdrag blir mildare i smaken.

Att strö blomstänglar och blad på golvet vid fest kanske friskar upp gästernas humör. Att lägga en kvist under huvudkudden kanske ger sköna drömmar och att bjuda sin hjärtanskär en brygd kanske gynnar den spirande kärleken…

Av örtens forna anseende finns idag inte mycket kvar. Vi finner den främst i medelhavsområdet och i våra örtagårdar och hos välsorterade tehandlare och någon enstaka gång förvildad. Sitt svenska namn järnört har den fått för sin rostbruna stjälk och i folktron förmågan att skydda emot att bli sårad av järn i strid och göra orm oskadlig.

Från antik grekisk tid lever namnet verbena kvar. Då användes benämningen som betyder ”helig ört” på ett flertal örter som brukades till altartjänst, dit hör också myrten och lager. Officinalis betyder verkstad, apotek på latin och syftar på artens användning som läkeväxt och att den sålts på apotek.
Läkeverbena kallas den fortfarande idag och tack för att vi har den än!

Läs även

Anna Gran

Physalis Peruviana Illustration Anna Gran
15 december, 2018

Physalis Peruviana

Guldbär, gyllenbär, kapkrusbär, lyktörtsläktet i familjen potatisväxter. Inneslutet i ett uppblåst prasslande hölje av foderblad glimmar brandgula, lustiga kulor som smakar sött, fylligt och syrligt. De är dekorativa på kakor och fat men ät dem gärna när de bjuds för de är ett stycke hälsomagi.…

LÄS MER

Guldbär, gyllenbär, kapkrusbär, lyktörtsläktet i familjen potatisväxter.
Inneslutet i ett uppblåst prasslande hölje av foderblad glimmar brandgula, lustiga kulor som smakar sött, fylligt och syrligt. De är dekorativa på kakor och fat men ät dem gärna när de bjuds för de är ett stycke hälsomagi.

För att små fina frön skall kunna sätta nytt liv när en säsong tonar av, finner naturen på de mest sinnrika och hemlighetsfulla överraskningar när den delar ut sin frukt. Dessa långväga bär är små lanternor, släkt med den japanska lyktan och kan lätt glädja en klåfingrig telning som norpar garneringen på festbordet.

När själva jorden blir som en måne om vintern, är det brasan och trevnaden som lyser upp skålen i den liggande skäran, höljets mitt. Så får kokongen bli till en förmedlare av en innerlig stämning.

Det latinska namnet Physalis betyder blåsa och syftar till det ballonglika blomfodret som utvecklas efter blomningen.

Inkaindianernas bär

Vi finner dem i fruktdisken eller torkade under namnet inkabär. Physalis användes av Inkaindianerna i Sydamerika där de har sitt ursprung.

Bären är bra mot forntidens bristsjukdomar som kom av skörbjugg. De hjälper hålla vikten, hantera diabetes, optimera njurfunktionen och maximera immunförsvaret.

Näringsinnehåll:

Pektin är en naturlig konsistensgivare som gör kräm och sylt tjock vid kokning. Pektin är lösliga fibrer som på grund av sin gelébildande förmåga ökar mättnadskänslan och förhalar tarmarnas arbete så att mer näring kan tas upp. När vi äter fett frisätts gallsalter som förs ut med pektinets hjälp, detta sänker aktivt kolesterolvärdet. Eftersom gallsalter tillverkas av kolesterol, innebär detta att mer kolesterol kommer att gå åt till nybildningen av gallsalter. Och kolesterolhalten sjunker.

Karotenoider – den orangea färgen har antioxidanta egenskaper som är ett förstadium till vitamin A som bidrar till ögats funktion och syn.

C-Vitamin i kombination med bioflavonoider tas extra bra upp av kroppen, fungerar som antioxidanter och skyddar cellerna och gör skillnad både för vårt inre och yttre.

Dessutom innehåller physalis fosfor, kalium och B12.

Odling:

Physalis är vårt mest exotiska bär som går att odla här i norr precis som tomat i uterum eller växthus och övervintrar om den får stå svalt och ljust.

Lämplig tid att så är slutet på mars-början av april i en kruka inomhus. Köp en ask physalisfrukter och pilla ned fröna i lite såjord, täck med plast så får du drivhusmiljö. När de kommit upp en bit planteras plantorna om en och en i större krukor med mer näringsrik jord för att sedan planteras ut i solig miljö när det är frostfritt. Plantan blir cirka en meter hög och behöver beskäras redan tidigt så den inte blir för tanig och yvig. Blommorna påminner om potatisblomman, gul med brunvioletta fläckar.

Vartefter bären mognar och blir mörkt gula plockas de och stoppas allrahelst rätt i mun, vik försiktigt upp svepet för att kolla mognaden innan du nyper av frukten.

 

 

Läs även


Foto: Erik Olsson
9 december, 2018

Advent: I det mörkaste mörkret kan det starkaste ljuset lysa

Vi lever på en del av jorden där årstidernas växlingar är tydliga och starka. Detta är naturens skeenden. Vilka är då skeendena i människan?…

LÄS MER

 

Vi lever på en del av jorden där årstidernas växlingar är tydliga och starka. När hösten övergår i vinter märker vi det i att dagarna blir kortare, det vill säga det är mörkare under dagen. Vi märker det också i att färgerna från träden skalas av, bladen faller och gråbrunsvarta siluetter blir kvar – vi ser trädens gester. Sedan kan snön falla och ge ett nytt ljus åt världen, men samtidigt blir mörkret längre. Kylan kommer med snön och blir liksom en motpol till ljusglittret.

Detta är naturens skeenden. Vilka är då skeendena i människan?

Vi skulle inte kunna upprätthålla vår mänsklighet om vi bara lät naturen råda. Mörker och kyla måste vi innerligt resa oss emot.

Människor har vetat detta så länge människor har funnits och i riter och religiösa firanden hävdat det mänskliga gentemot kylan och mörkret som finns ”där ute”. En upplevelse har funnits: I det mörkaste mörkret kan det starkaste ljuset lysa.

Men det tar tid – den mörkaste dagen på året kommer inte med en gång. I december firar vi i den kristna traditionen ”advent”: Vi väntar på att något skall ske, vi väntar på en ”ankomst”.

 

"Mörker och kyla måste vi innerligt resa oss emot."

 

Att vänta innebär en öppen gest, en aktiv utåtriktad gest, en aktiv uppmärksamhet. Man kan gestalta det med att öppna armarna i en riktad vinkel framåt – då är det en eurytmisk gest, åtbörden för ljudet A.

I den kristna traditionen har man velat hänvisa människorna på just kraften i att vänta, till skillnad från att genast få något eller att i förtvivlan räkna med att det aldrig kommer att ske. Man kan säga att vi varje år i adventstid blir påminda om att denna kraft att vänta är en urmänsklig kraft som har att göra med att vi utgår från att det finns något som är värt att vänta på.

I det gamla bondesamhället var detta grunden för kulturen. Man väntade på regn, på sol, på rätt tid att så, att slå, att skörda, att gifta sig. Och när någon dog väntade man tre dagar innan den döda kroppen flyttades från gården och begravdes. Det var en väntandets kultur.

Vår tid är i västvärlden en nu-kultur där allting måste ske och sker nu – i ögonblicket.

Egentligen behövs väl båda delarna i en mänsklig kultur och kanske är adventstiden fortfarande en möjlighet att kultivera detta, även om det ser ut som om hetsen aldrig är större än då. I alla fall ligger det i årstiden att påminna oss om detta – det tar sin tid tills dagarna är så korta och mörka att det starkaste ljuset kan lysa.

Detta det starkaste ljuset – vad är då det?

Bilden av modern med barnet på armen är egentligen en urbild för var och en av oss, kvinna och man. Modern är det i oss som är förutsättningen och som kan vara grogrund för att det innersta lilla ”barnet”, människans individuella kärna, hennes jag, skall kunna födas. Det inre ljuset kan födas i oss om vi ger det möjligheten, och från att vara ett litet fladdrande ljus i mörkret kan det bli stort som en sol.

Detta blir vi påminda om varje jul, att det sannaste i oss till att börja med är som ett litet barn: naivt, utan fördomar, oprövat – men samtidigt fullt av kraft och ljus, och med möjligheten att växa.

 

Kulturhuset i Ytterjärna. Foto: Erik Olsson
3 december, 2018

Organisk arkitektur som vill människan väl

Husen ligger utspridda som färgstarka jättelika kojor med välvda tak invid åkrar och dungar på den sörmländska slätten. Byggnaderna ger ett lekfullt intryck i landskapet. De väcker nyfikenhet och en mängd frågor. Kan man bygga så här? …

LÄS MER

Husen ligger utspridda som färgstarka jättelika kojor med välvda tak invid åkrar och dungar på den sörmländska slätten. Byggnaderna ger ett lekfullt intryck i landskapet. De väcker nyfikenhet och en mängd frågor. Kan man bygga så här? Husen har sina egna udda vinklar och vrår och är färgsatta i rosa, himmelsblått och lila.

Husen i Ytterjärna ligger vackert och ofta oväntat placerade i naturen. Inomhus flödar det livgivande ljuset genom de stora fönstren och den genomtänkta ljusdesignen inomhus. Här bjuder landskapet och byggnaderna på en harmoni. Den som nyss lämnat den intensiva biltrafiken på E4:an någon kilometer bort känner sig som på en annan planet, här står människans välbefinnande i centrum.

Det sägs att arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen varje dag tog den lilla stigen från ladan och sin ateljé nere vid stranden till matsalen på Rudolf Steinerseminariet. En blå träskylt med texten ”Abbi road” visar än idag stigen ned mot ladan. Det var även här han hade sin bostad, en enkel liten lägenhet vid elevbostäderna som han själv ritat.

Vidar Rehab, tidigare Vidarkliniken. Foto: Erik Olsson

Det var i det sörmländska åkerlandskapet med sina kullar som han fick möjlighet utveckla sina tankar om en enkel, hållbar, lekfull, mänsklig och livgivande arkitektur. Under åren uppfördes här byggnader som Vidarkliniken, Robygge, Saltå kvarn och det som kom att bli hans sista större arkitektoniska verk, Kulturhuset, invigt 1992. Flera av dem mångfalt prisbelönade och alla inplacerade i en finstämd dialog med det omgivande landskapet. En organisk arkitektur som vill människan väl.

På tvärs mot dåtidens ideal

Erik Asmussen var dansken som kom att bli en av svensk arkitekturs mest särpräglade personligheter. Han var internationellt känd för sin arkitektoniska stil och samtida med arkitekten Ralph Erskine, som han också var god vän med. Båda två kom att prägla en del av den svenska arkitekturhistorien fram till 1990-talet. De kom att bryta med traditioner och rådande uppfattningar och gick sina egna vägar på tvärs mot dåtidens arkitekturideal.

Asmussen lärde sig muraryrket, vilket också syns i många av hans byggnadsverk. Inte minst de magnifika öppna spisarna på många håll i Ytterjärnas hus vittnar om detta. Ingen av de vitrappade spisarna är den andra lik.

Redan 1947 kom han i kontakt med den antroposofiska rörelsen, tack vare sin fru. Första uppdraget med antroposofisk inriktning blev att rita Kristofferskolan i Bromma som stod klar 1967. Det blev början på en lång livsgärning inte minst i Järna.

Hotellet. Foto Erik Olsson.

̶  Asmussen var en mästerlig lyssnare. Han talade inte så mycket själv, utan sa helst så lite som möjligt och så tecknade han. Plötsligen kunde han få inspiration och komma med en skiss på något nytt bygge. Han hade mycket humor. När han väl sa någonting så var det ofta påfallande träffsäkert, berättar Anders Kumlander, Vidarstiftelsens ordförande.

Harmoni och värme som ger livslust

Byggnaderna ute bland åkrar och kullar inrymmer vackert gestaltade rum där ljuset får strömma in genom stora fönster. Besökare vittnar om att de blir upprymda, känner sig omslutna av en harmoni och värme, att de får tillbaka livslusten när de vistats i och omkring de fantasifulla husen, i trädgårdarna och den omgivande naturen.

̶  När patienter kommer till Vidarkliniken så händer något med dem. Det blir så tydligt att miljön påverkar dem. Arkitekturen, atmosfären, färgsättningen samverkar tydligt med den vård de får, säger Anders Kumlander. Miljön och omgivningen påverkar välbefinnandet i väldigt hög grad, men det har nästan glömts bort idag när vi bara lär oss att tänka i stuprör och inte se på våra liv som en helhet.

Kulturhuset. Foto: Erik Olsson

Den både formrika och färgstarka arkitekturen vore inte lika fascinerande utan alla de små uttänkta detaljer och lösningar som besökarna möter. Vackra handtag, ledstänger, pelare som sträcker sig flera meter upp i taknocken, fönster i alla väderstreck som får det naturliga ljuset att strömma in. Varje rum, varje plats har också sina karakteristiska lampor som Asmussen var mycket noga med hur de skulle te sig.

Arkitektur för alla sinnen

̶  Ljusbehandlingen var ett av hans starkaste element. Han skapade en organisk arkitektur på sitt eget sätt med en nordisk enkelhet. Ljuset var en stor och avgörande del i detta, avslutar Anders Kumlander.

Arkitekturen i Ytterjärna är skapad av Eric Asmussen och hans medarbetare för alla mänskliga sinnen. Formen, gestaltningen och färgsättningen bildar en sensitiv arkitektur och livsmiljö som än idag känns radikal och nydanande.

Foto: Erik Olsson

Erik ”Abbi” Asmussen, (19131998), var en dansk arkitekt verksam i Järna. Han var tydligt inspirerad av den antroposofiska arkitekturen. Han är arkitekten bakom de många karakteristiska och prisbelönta byggnaderna i Ytterjärna.

Text: Ulla Tillgren
Illustration: Anna Gran
26 november, 2018

Kvanne, Angelica Archangelica

Nästan utomjordiskt stora, avtecknade sig klotrunda flockblommor på raka stänglar emot den lilla, lilla stugan i skogskanten. Med bävan närmade jag mig för att knacka på hos den ensamma gamla som hade rykte om sig att vara vresig. Hon spände blicken i mig och bekräftade att det var kvanne. – Det är en ärkeängelört!…

LÄS MER

Nästan utomjordiskt stora, avtecknade sig klotrunda flockblommor på raka stänglar emot den lilla, lilla stugan i skogskanten.
Med bävan närmade jag mig för att knacka på hos den ensamma gamla som hade rykte om sig att vara vresig.

Hon spände blicken i mig och bekräftade att det var kvanne.
– Det är en ärkeängelört!

Jag andades ut, på denna plats fanns en växt som måtte skydda emot allt ont! Och så illa var det inte med gummans humör heller, bara lite egensinnig.
Förväxla inte Kvanne med björnfloka, som är giftig. Kvannens blomflockar är runda och stjälken glatt, medan björnflokans blomflock är plattare och stjälken fårad och strävhårig.

Det var legenden om kvannen jag ville komma till, hur kvannen fick sitt namn: Angelica Archangelica, den som bästa örtkännaren Eigil Jensen berättade en gång:
”På den tiden, då pesten härjade i Europa, visade sig ärkeängeln Mikael för en eremit, stack en kvanne i handen på honom och befallde honom att gå till de sjuka och döende, för att bota dem med denna växt.”

Kvannen har vandrat från vår fjällvärld ner till Sydeuropa, alltså den motsatta vägen jämfört med många andra läkeväxter. På Grönland, i Norge, Sverige och Finland, i nordliga växttrakter på fuktig, ljus kiselberggrund har kvannen sitt ursprung och där tilltar den i kvalitet och kvantitet.

Nästan tropiskt ymniga blad med en aromatisk doft springer ur kraftiga bladskedar på ihåliga stänglar. En kort, bred pålrot och gulgröna blommor som utvecklar sig andra året och sätter frukt innan hela plantan dör. Om hösten skördas fröna som sås strax efter. Unga stjälkar skördas före midsommar och blad före blomningen.

Användning i mat och annat

Kvannen har varit en viktig grönsak för samerna som mest levde på kött och fisk. Det var även vanligt att de rökte torkade rötter och blad av kvanne som ersättning för tobak. Kvannens eteriska olja sittrar på tungan. Hackade blad rekommenderas att blandas med syrlig frukt för att minska behovet av socker. Späda stjälkar kan kokas som grönsak eller kanderas till uppiggande småsnacks eller garnering av desserter.
Blad, frön och rotbitar kan användas till te. Torka och pulvrisera först och förvara mörkt. Blommorna strös över glass eller ost…

Hela plantan kan användas. Häng upp den i taket för att låta den sprida sin friska doft. Det gjorde man som ett medel emot mal och vägglöss och det kan vi nu med om vi vill. Doften sägs avvärja åksjuka!

Medicinsk användning

Under förkristen tid användes kvannen vid hedniska högtider och blev senare känd som ”Den heliga andens rot” som skyddade mot onda andar och häxkonster.

Teberedning av rot och frö kokas ett par minuter, medan blommor och blad skall stå och dra i en kanna med lock. Teet rekommenderas mot hosta, snuva och väderspänningar. För att stärka ämnesomsättningen ytterligare kan teet beredas tillsammans med anis, fänkål och kummin.

Magmedicinen Iberogast huvudingrediens är angelicae radix, kvannerot.

Lite torkad rot kan tuggas och lindra tandvärk och stärka immunförsvaret vid förkylning. Samerna gjorde så.

Som badtillsats verkar roten stimulerande på nervsystemet och dränerande på lymfsystemet i mag-, tarm- och andningsområdet.

Archangelica comp. från Wala ingår i Weledas Husapotek för behandling emot heshet, rethosta och svullna lymfkörtlar.

 

Läs även


13 november, 2018

Låt naturen ge kläderna färg

Ekollon, valnötter, bark, blad, svamp, rötter, löss, matavfall och kanske en rostig skruv, i en puttrande gryta färgar textilier i naturens alla skiftande nyanser. Med lite kunskap om det nära och enkla kan man ge nya möjligheter för den fläckiga tröjan och förvandla sidennattlinnet till en makalös aftonklänning.…

LÄS MER

Ekollon, valnötter, bark, blad, svamp, rötter, löss, matavfall och kanske en rostig skruv, i en puttrande gryta färgar textilier i naturens alla skiftande nyanser.
Med lite kunskap om det nära och enkla kan man ge nya möjligheter för den fläckiga tröjan och förvandla sidennattlinnet till en makalös aftonklänning.

Intresset för produkter som säljs som one-offs ökar även i Sverige. Hög hantverksmässig kvalitet betraktas som exklusivt. I vissa kretsar lappar och lagar man, i andra surdegsbakar och mjölksyrar man, andra stadsodlar, plastbantar och containerdyker. Snart kanske vi lämnar in våra kläder till små hemmafärgerier som vi gjorde förr.

Varför inte börja med lökskalet, morotsblasten eller bönavkoket från köket och låt resten komma sen! Precis som med matlagningskonsten och konsten att hjälpa sig själv med örter och teer, varma bad och insmörjningar kan vi återta kunskapen och tilltron till att ”man kan själv”.
Kännedom om det vi bär närmast huden ger en god känsla!

 

"Naturlig färgning innebär ett utforskande av och ett ansvarsfullt förhållande till naturen."

 

Växtbaserade färger förändras efter ljus och kontakt med andra substanser, därför bör de tvättas varsamt liksom älsklingströjan som också kan bli urtvättad med tiden. Ju mer ljus och gnidhärdig färgen är ju dyrare vara. Detta gäller även med syntetiska färger.
Naturlig färgning innebär ett utforskande av och ansvarsfullt förhållande till naturen.
Som en uppföljning till tidigare publicerade artiklar här på Ytterjärna Forum, om fibrerna ull, hampa och lin, vill jag gärna berätta lite om färgen som hör till i och med att färgning inkluderats i var mans hem vid beredning och färdigställande av textilier till vardags och till fest. Denna kunskap sträcker sig långt tillbaka i Sveriges historia, från stenåldern fram till mitten av 1800-talet då de syntetiska färgerna tog över och textilindustrin satte fart.

Färg från naturen som löser sig i vatten har ingen egen substans som ett pigment har. Genom att lägga ett textilmaterial i vattnet kan färgen överföras direkt och få en förlängning i textilen innan den hastigt förflyktigar sig.

Så har man tagit tillvara och satt färg på sina kläder och så gör konsthantverkare och hobbyfärgare för att skapa unika ting där ingen är den andra lik.

I princip är gångordningen denna:

Koka växterna i en timme, låt stå över natten, sjud garnet eller tyget i avkoket en timme, skölj.

Ecoprint: Avtryck av ett blad som lindas hårt emot tyget kokas eller ångas i en timme, skölj eller låt svalna i kokvattnet före sköljning.
Banka ett avtryck av kronbladen från en blomma mellan två tyg eller måla med färgvattnet, gör reserveringar och konstfulla knytningar – möjligheterna är många.

Kunskapen om betning, PH värde, garvämnen, tanniner, koktid, temperatur, tvättning, mönster, proteinfiber eller cellulosafibrer, odling och skörd, tillkommer. Märk att man behöver beta för att färgen skall få bättre fäste. En bra bok med generösa råd och beskrivningar är Lina Sofia Lundins, Naturlig färgning, Natur och kulturs förlag 2017.

Svart
Idag är den svarta färgen den giftigaste.
Mode är den andra största miljöförstörande faktorn efter olja.
Till en vanlig nyköpt T-shirt kan upp till fyra kilo giftiga kemikalier ha använts i framställningen.
För att färga svart på naturlig väg kan man blanda rött och blått. Mörka hållfasta nyanser fås av krossade ekollon, valnötter eller galläpplen och lite rostigt järn. Järnet i färggrytan leder ut färgämnena som gärna vill förena sig med järnet.

Blått
Den blå färgen finner vi inte så lätt i naturens egna färgspektrum.
Indigo Indigofera tinctoria för djupblått är svårt att odla i Sverige. Den importerades i äldre tider.
Hemliga recept och alkemi gav en särskild attraktion kring det blåfärgade plagget. Läkeväxten Vejde Isatis tinctoria ger en blå färg med drag åt det gröna, den innehåller naturlig indigo och trivs förhållandevis bra i vårt land men liksom Indigo, lösgör sig inte färgen i vatten. Pottaska från urin eller Natriumhydrosulfid och ammoniak aktiverar den blå färgen. Fermentering är en jäsningsprocess som på naturlig väg gör den tillgänglig att överföra på ett garn eller tyg.
Våra traditionella blåmönstrade madrassöverdrag färgades från början med vejde, liksom den ursprungliga svenska flaggans blåa färg. Det gula korsets färg kom från färgreseda Reseda luteola.
Blått som färgas över med gult ger grönt.

Rött
En av de vanligaste färgväxterna är krapprötter från Rubia tinctorium som färgar varmt rött. Färgämnet Alisarin framställs även kemiskt.
Karminröd, E 120 är en kallare färg som kan spädas åt det rosa eller maximeras åt det lila, den utvinns från den krossade korschenillsköldlusen som är både ätlig och älskad av stora konstnärer som Rembrandt, vermeer, velázquez. Karmin används både i korv, godis, läsk och smink. Faktiskt är den naturliga E 120 billigare att framställa än den kemiska färgen, därför finner vi den fortfarande i mathyllorna.
En annan ätlig färg är rödbetans, E 162, som dock ej är färgbeständig.
Kärnveden från röd Bresilja. Färgämnet är döpt efter vedens röda färg, brasa och gav landet Brasilien sitt namn.
Purpursnäckan Murex lilaröda färg bars av kungar och välbeställda och krigarna i Sparta. 12 000 snäckor behövs för att framställa 1,4 gram av färgämnet.

Gult, beige och brunt
De mest förekommande växtfärgerna som vi finner i naturen går i gult, beige och ljusbrunt.
Blad och stjälkar av brännässla kan ge sandgrågröna toner. Tall och gran gråbruna toner, avokadoskalen färgar underbara rosagrå toner och har du sparade använda tepåsar kan du färga varma beigerosa toner.
Al, asp och björklöv, renfana, fänkål, lökskal, ljung och lav är några exempel på växter som färgar gult.
Färgväxter har varit handelsvara mellan länder och världsdelar genom kulturepokerna. Sverige exporterade stora mängder lav under 1700 talet.
Växtfiber är kompaktare och knepigare än proteinfiber att färga. Siden tar emot färgen bra utan betmedel.

Här ett experiment:
I ett soligt fönster eller vid kaminen ställs en glasburk med varmt vatten, en näve blad från kryddskåpet, tillexempel salvia och rosmarin eller bara lite gurkmeja, lägg i ett stycke sidenduk i ett par dagar minst. Vänd och skaka burken ibland – låt se vad som händer!

Sist hoppas jag trädgårdsmästaren och färgkännaren Kaili Maide gör om sin färgutställning i Bergianska Trädgården nästa sommar.

 

25 oktober, 2018

Svenska filosofer belyser andlighet bortom det religiösa

Vad är egentligen ande och andlighet? Många filosofer, både idag och från förr, beskriver andebegreppet som något allmänmänskligt, vitalt och viktigt i människors liv och föreställningsvärld. Nu finns en ny svensk antologi som belyser andebegreppet brett ur olika filosofiska perspektiv, fritt från det religiösa och mystiska.…

LÄS MER

Vad är egentligen ande och andlighet? Många filosofer, både idag och från förr, beskriver andebegreppet som något allmänmänskligt, vitalt och viktigt i människors liv och föreställningsvärld. Nu finns en ny svensk antologi som belyser andebegreppet brett ur olika filosofiska perspektiv, fritt från det religiösa och mystiska.

Boken heter just Om anden, filosofiska perspektiv på ande och andlighet. De cirka 120 sidorna innehåller texter av svenska filosofer som ”i dialog” med tidigare filosofer som Paulus, Hegel, Scheler, Steiner och Tillich försöker utforska andebegreppet. Författarna är Jonna Bornemark, Per Johansson, Gérard Lartaud, Jari Ristiniemi, Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein.

Förståelse av världen och tillvaron

Anden är ett begrepp som är spännande att utforska på samma sätt som andra abstrakta begrepp vi använder i vardagen, som exempelvis tanke. Andebegreppet är idag starkt färgat av det religiösa livet, men så behöver det inte vara. I boken upptäcker man att begreppet kan nyansers på många olika sätt. Ande och andlighet kan vara något som förklarar och fördjupar synen på tillvaron, säger bokens redaktör Paula Hämäläinen Karlström.

Anden som begrepp har hängt ihop med människans föreställningsvärld sedan urminnes tider och representerar något viktigt i människors liv. Det finns många olika sätt att se på detta och vilken betydelse anden eller andligheten har i olika sammanhang. Här är några få lösryckta (och hårt redigerade) axplock av de många aspekter på andebegreppet som berörs i boken:

• Andens varande kan ses som en styrande idé som bottnar i uppfattningen att all filosofi handlar om att spåra det som är gemensamt för människor.

• Andebegreppet kan ha en potential för människor att inifrån sig själva erfara något av det som tidigare varit exklusivt för den religiösa världen. Avhysningen av andebegreppet från den moderna människans liv riskerar osynliggöra en aspekt som säger något viktigt om oss själva.

• Andebegreppet kan användas som en sammansatt och verksam företeelse som möjliggör en förståelse av världen. Anden är då inget bortom världen, utan just den förstådda och begripna världen.

• I begreppet ande kan man ana en bestämning för något varaktigt som lever över tid och som synliggör det tidsligt historiska – som en fråga om det bärande och dess kraft.

• Anden ger utrymme att växa från att främst motsvara en intellektuell förståelse till att även omfatta och vara en praktik och en individuell, religiöst obunden erfarenhet. I praktisk verksamhet kan anden komma till uttryck som en dimension av att vara människa.

• Andebegreppet kan ses som en interaktion i samspel med livet och möjliggör en förståelse av tillvaron från ett mer helhetligt och andligt perspektiv. Anden blir här ett helhetsbegrepp som möjliggör en mänsklig grundhållning kännetecknad av en öppenhet för livets, eller varats djupdimensioner.

• Anden kan också kopplas ihop med begrepp som frihet och ofrihet, medvetenhet och omedvetenhet, där frihet är en förutsättning för medvetenhet, som driver en människas hela livsattityd inifrån.

Paula Hämäläinen Karlström tycker att det saknats bra svenska böcker om de här filosofiska frågorna och att den nya boken delvis fyller den luckan. Boken ges ut av Kosmos förlag och riktar sig till alla som är intresserade av anden som begrepp.

Svenska filosofer utforskar andebegreppet i en nyutgiven bok från Kosmos förlag.

Läs även

presskontakt
Text: Red./Staffan Nilsson

Illustration: Anna Gran
15 oktober, 2018

Hagtorn, crategus (rosfamiljen)

Hagtornens röda bär pärlar som bloddroppar ymnigt över hela busken. Som blod så röda som kom de för att minna om hjärtat. Det är inte sällan så att en medicinalväxt bildligt tillkännager sin förbindelse till att läka och stödja ett visst organ, genom sin likhet med det organ den kan hjälpa. Lika botar lika heter det.…

LÄS MER

Hagtornens röda bär pärlar som bloddroppar ymnigt över hela busken.
Som blod så röda som kom de för att minna om hjärtat.
Det är inte sällan så att en medicinalväxt bildligt tillkännager sin förbindelse till att läka och stödja ett visst organ, genom sin likhet med det organ den kan hjälpa.
Lika botar lika heter det.

Blommorna är en vacker syn i maj- juni med tusen, tusen vita, av bin omsusade, fembladiga blommor i klasar. I varje blomma syns de hjärtformade ståndarknapparna, som enligt signaturläran tyder på ett växtanvändningsområde. I mitten en, två eller tre ståndarknappar som visar på vilken art det är liksom i frukten en, två eller tre hårda kärnor. Det finns rundhagtorn, spetshagtorn, trubbhagtorn eller korallhagtorn och dessutom en mängd korsade småarter.

De verksamma ämnena i hagtorn är väl genomforskade och används än i dag inom alternativmedicinen och i den traditionella kinesiska medicinen. Ibland kan, under översyn av läkare, hagtorn och den giftiga växten digitalis kombineras vid hjärtåkommor.

Hagtorn trivs som namnet anger i öppna hagar, i lunder och häckar. Crategus kommer av grekiskans kratos som betyder hård. Hårda och månghundraåriga blir de små knotiga träd med vassa taggar vars trä duger till både kugghjul, redskap och käppar. Av barken kan man färga gult.

Bären är mjöliga och inte så märkvärdiga i smaken men prova gärna att koka gelé. Det är viktigt att sila bort kärnorna eftersom de innehåller en liten mängd amygdalin som kan utveckla cyanväte vid förtäring precis som hos aprikoser och persikor.

Te kokas på blommor och blad och torkade stötta bär. Bären behöver kokas i 15 minuter. Hagtorn är en av de få växter vars te vid behov kan intas varje dag, år efter år. Skriver Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf i Prismas vilda örtabok.

Denna dricka torde stärka krafterna och lugna ett oroligt hjärta eller bara öka trevnaden en ruskig afton.

Glögg

Ingredienser:

0,5 l hela tvättade hagtornsbär
1,5 l vatten
1,5-2 dl strösocker (efter egen smak)

2 st kanelstänger
2 st stjärnanis
1 bit pomeransskal
1 cm färsk ingefära
4 st tsk hela kardemummafrukter
7 st kryddnejlikor

Gör så här:

Lägg alla ingredienser i en kastrull och koka upp. Låt puttra under lock på medelvärme tills bären tappat sin röda färg (ca 10-15 minuter). Låt sedan blandningen stå och dra ett tag, åtminstone en timme. Tappa upp och förvara på glasflaska. Servera varm, gärna med nötter i.

Läs även

Text: Red./ Anna Gran