9 juni, 2016

Det spirar i Egyptens öken

Vid 18-års ålder satte Ibrahim Abouleish för första gången ögonen i en roman av Goethe. Det var allt som behövdes för att väcka en törst i honom som inte gick att tillfredsställa i Egypten. Boken, språket, tankarna och kulturen som mötte honom genom Goethe drev den unge Ibrahim Abouleish i landsflykt, i jakten på en kultur han inte kände men som han måste få lära känna.…

LÄS MER

I början av maj kom forskaren, farmaceuten, den sociala entreprenören och vinnaren av 2003 års Right Livelihood Award (”alternativa nobelpriset”), Ibrahim Abouleish till Ytterjärna Kulturhus och höll där en öppen föreläsning på temat FN:s hållbara utvecklingsmål och SEKEM.

Salen var välfylld och föreläsningen öppnade med visningen av en introduktionsfilm till SEKEM, ett mångfacetterat samhällsprojekt i de nordliga delarna av Egypten, som Ibrahim Abouleish grundade 1977.

För att förstå SEKEM, dess värdegrund och betydelse i kontexten av Egyptens moderna historia, är det nödvändigt att först fördjupa sig lite i personen Ibrahim Abouleish.

Vid 18-års ålder satte Ibrahim Abouleish för första gången ögonen i en roman av Goethe. Det var allt som behövdes för att väcka en törst i honom som inte gick att tillfredsställa i Egypten. Boken, språket, tankarna och kulturen som mötte honom genom Goethe drev den unge Ibrahim Abouleish i landsflykt, i jakten på en kultur han inte kände men som han måste få lära känna.

– Det var som att jag var en mycket törstig man som fick lite att dricka och först då inser hur törstig han är.

Abouleish emigrerade alltså, och lämnade sin tämligen bekväma övre medelklasstillvaro i en välbärgad handelsfamilj i Kairo, för att bege sig till Graz i Schweiz.

Väl ankommen kom Ibrahim Abouleish att ägna sig åt farmakologi. Han var ung, viljestark och ambitiös, och tog 1969 en doktorsgrad i ämnet. Snart hade han etablerat sig som en framgångsrik forskningsledare och schweizisk medborgare, han var lyckligt gift och far till två barn.

Det tidigare hemlandet Egypten fanns kvar, men då kanske närmast som en bakgrund i en pågående biografi, ett förflutet utan någon större inverkan på nuet.

År 1975 konfronterades Ibrahim Abouleish med två händelser som kom att helt och hållet förändra hans och hans familjs liv. Under en resa där han hälsade på familj och vänner i Egypten kom Abouleish att greppa allvaret bakom de utmaningar landet stod inför, och han kände att de kanske trots allt var en del av honom. 1975 befann sig Egypten i ett slags vakuum mellan det så kallade Yom Kippur-kriget mot Israel två år tidigare, och det historiska fredsavtalet med samma land två år senare. Den store samhällsreformatorn och förespråkaren för en enhetlig socialistisk arabisk stat Gamal Abdel Nasser var död sedan fem år, och Anwar Sadat styrde ett land i djup existentiell kris.

Den andra händelse som konfronterade Ibrahim Abouleish 1975 var av mer beskedlig art, men intrycket den gjorde var inte desto mindre omvälvande. Åren som forskare och forskningsledare i Graz hade kommit att ta allt mer av hans tid i anspråk, och familjen sattes åt sidan. Till slut fick han vid något tillfälle höra från en av sina söner att pappa, han var ”den där som vi äter lunch med varje söndag”.

Två år därefter, 1977, flyttade Ibrahim Abouleish tillsammans med sin familj tillbaka till Egypten, med en radda visionära planer på hur man skulle kunna utveckla ett hållbart samhälle i bagaget.

– När jag 1975 besökte Egypten slogs jag av den stora skillnaden mellan landet jag lämnade och landet jag återvände till. Jag fick en stark förnimmelse av att Egypten var dött; inte bara var marken ofruktsam och död, men även den grundläggande sociala sammanhållningen, den samhälleliga livsviljan. Min fråga var och är egentligen fortfarande densamma: hur kan vi skapa ett hållbart samhälle? Om vi lyckas med att odla på ett sätt som skapar bördighet, kommer öknen att spira och produkterna blir fulla av liv.

Så jag köpte en bit land i Belbeis, 60 km norr om Kairo, som dittills använts enligt det moderna jordbrukets metoder, med intensiv kemikaliebesprutning från luften och överutnyttjande av vattenresurserna. Från Europa hade jag med mig ett omfattande nätverk av kunniga människor inom alla möjliga områden, och jag bjöd dit dem och satte igång med att reformera platsen.

En öken och ett jordbrukarland

Det kan tyckas paradoxalt att ett land som till 90 % består av öken också är känt som vistelseort för en av världens äldsta jordbrukande civilisationer. Allt hänger dock ihop med Nilen, i vars mycket bördiga deltan det egyptiska jordbruket föddes. Men trots att Nildeltat genom olika bevattningsprogram under senare delen av 1900-talet utvidgats kraftigt är det än idag bara 3,5 % av landets totala yta som räknas som bördig jordbruksmark. Med en så stor koncentration av bördighet till en mycket liten del av landet uppstod också oundvikligen stora klassklyftor, där ägare av bördig mark kunde räkna med god avkastning på tämligen litet arbete, medan jordbrukare i mindre bördiga områden tvangs att slita för magert utbyte.

Under Gamal Abdel Nassers tid gjordes flera omfattande landägarreformer för att åtgärda dessa klasskillnader. Ägandet av mer än 50 feddan (1 feddan = 0,42 hektar) jordbruksmark av en enskild landägare förbjöds, och bördig mark som konfiskerats delades ut till landsortsbefolkningen. Resultatet blev att jordbruket styckades upp i många mindre delar. Samtidigt genomgick Egypten en kraftig befolkningsökning och kunde i allt mindre grad försörja sig självt utan att importera livsmedel. Det är under denna tid som det kemikalieintensiva jordbruket och de stora bevattningsprojekten infördes som försök att öka andelen jordbruksmark och höja produktionen.

Ibrahim Abouleishs arbete med att skapa ett hållbart samhälle tog således sin utgångspunkt med det allra mest basala; marken vi odlar och maten vi äter. Jordbruket lades om enligt biodynamiska odlingsprinciper, där gården betraktas som en helhetlig organism och där markens humuslager byggs upp genom odling. Snart producerades förutom grönsaker även kryddor och téer, och 1991 odlades världens första biodynamiska bomull genom SEKEM. För att hålla takt med den växande efterfrågan på produkterna och underlätta för andra bönder att ställa om till hållbara odlingsformer initierades the Egyptian Biodynamic Association (EBDA) och Center of Organic Agriculture (COA) med gården i Belbeis som föregångare.

Det ekologiska jordbruket i Egyptens andel av den totala jordbruksytan är än så länge mycket blygsam. Men omställningstakten är hög, inte minst beroende på goda exportmöjligheter när efterfrågan på ekologisk mat växer internationellt, och runt 20 000 hektar ekologisk odlingsmark finns idag, med ytterligare ca 20 000 hektar under omställning. Idag är SEKEM ett nätverk av många mindre eller medelstora jordbruk som bedriver biodynamisk odling i Egypten.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Nästan all grönska och allt jordbruk i Egypten kommer från Nilen och dess delta. Bild: Jacques Descloitres, MODIS Rapid Response Team, NASA/GSFC

 

Hållbar utveckling är inte bara ekologi

– Det är lätt att se hållbar utveckling enbart i termer av ekologi och jordbruk. I verkligheten är det naturligtvis mycket mer än så; SEKEMS modell för ett hållbart samhälle är i själva verket fyrdelat – Ibrahim Abouleish tecknar ett fyrklöver på tavlan, och skriver vid vart och ett av bladen ett av följande Ekonomi, Ekologi, Kultur och Politik – och det är ett balanserat samspel mellan dessa fyra område vi försöker genomföra i praktiken.

Det innebär t.ex. att allt överskott från ekonomi- och ekologisfären går till upprätthållandet av kultursfären. Mer konkret innebär det också att det på SEKEM:s gårdar även bedrivs undervisning enligt waldorfpedagogikens metoder, konstnärliga övningar och hantverk, forskning och diskussioner kring politiska teman. Det sociala entreprenörskapet odlas genom ett Social Innovation Centre och 2012 öppnade det ideellt drivna Heliopolis University i Kairo, delfinansierat av SEKEM.

– Tanken är att vi bör undervisa unga människor i livets komplexitet, men med en positiv holistisk inriktning. T.ex. hur vi kan göra jorden fruktbar, rent konkret. För oss i Egypten är den frågan påtaglig på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Europa, därför att vi är ett land som i princip består av öken.

En av orsakerna till att det är så svårt att åstadkomma hållbar utveckling i ett hållbart samhälle idag är den hegemoni som den ekonomiska sfären har fått, säger Ibrahim Abouleish.

– Om vi tittar på samhällen idag ur ett större och mer globalt perspektiv, är det ganska tydligt hur den ekonomiska sfären har fått alldeles för mycket tyngd. Samtidigt har kraften i den politiska sfären givit vika; det har skett alldeles för lite utveckling där. I Egypten dras vi med mycket svaga politiska institutioner.

Politiken är ett reglerande instrument för ekonomisk fördelning. Om balansen i samspelet förskjuts och den politiska sfären tappar kraft till förmån för den ekonomiska sfären, kommer vi istället för ett reglerande instrument som minskar fattigdomen att få ett instrument som skapar ännu mer fattigdom. Det försöker vi ändra på b.la. genom the Social Innovation Centre, där vi i princip försöker implementera social hållbarhet i samhället.

Var ligger då hoppet för ett framtida hållbart samhälle?

– Hos individen. SEKEM är egentligen helt och hållet baserat på social aktivitet, på främjandet av en process där en person i ett kollektiv blir till en individ. En sådan process innefattar existentiella frågor som vem är jag och vad är det för mening, och den tar tid. Men det är den enda meningsfulla processen att gå för att komma till hållbarhet. Och den innefattar konst! Konst och konstnärer har en otroligt viktig roll i att förstå livet.

Text: Tord Ranheim
skribent
15 maj, 2016

Oroande om TTIP-avtalet mellan EU och USA

Det är anmärkningsvärt att den svenska regeringen är så odelat positiv till TTIP- avtalet som nu håller på att framförhandlas. EU:s förslag är dåliga och USA:s är ännu värre. Det anser Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen och Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige, i en debattartikel i Dagens Nyheter. …

LÄS MER

Det är anmärkningsvärt att den svenska regeringen är så odelat positiv till TTIP- avtalet som nu håller på att framförhandlas. EU:s förslag är dåliga och USA:s är ännu värre. Det anser Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen och Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige, i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Nu när parterna anstränger sig för att få avtalet klart växer kritiken mot avtalet, som enligt många kan hota miljölagstiftning och konsumentskydd i EU-länder. Artikelförfattarna menar att det är hög tid att den svenska regeringen tar riskerna på allvar. Sandahl och Jacobson betonar att de är positiva till frihandel när det gäller att sänka tullar och liknande handelshinder. Men de hävdar att TTIP inte är ett sådant handelsavtal utan snarare ett regelavtal.

Från USA-håll har man tidigare exempelvis identifierat handelshinder i form av EU-regler om kemikalier, förnybara energikällor och miljöanpassning av bränslen. Det är regler som alla syftar till att skydda hälsa, miljö och klimat.

Artikelförfattarna pekar på risker med TTIP-avtalet på flera områden. Bland annat när det gäller försiktighetsprincipen kring kemikalier. Här skiljer sig lagstiftningarna rejält mellan EU och USA. I EU är det i princip producentens ansvar att bevisa att en kemikalie är ofarlig innan den får säljas, medan det i USA i stort sett tvärt om är ett myndighetsansvar att i efterhand bevisa att den är farlig. Det gör stor skillnad. EU har exempelvis förbjudit 1300 kemikalier i kosmetika enligt försiktighetsprincipen, medan det i USA rör sig om ett tiotal som förbjudits på federal nivå.

I artikeln pekar man också på att EU vill avskaffa amerikanska exportrestriktioner i syfte att importera särskilt smutsiga fossila bränslen i form av skiffergas och råolja från oljesand. EU har också föreslagit ett samarbetsorgan där även näringslivet på ett tidigt stadium ska få granska planerade regler ur ett handelsperspektiv. Det menar artikelförfattarna kan hämma ny miljölagstiftning och innebära att det blir en förskjutning mot större inflytande för stora företag, på bekostnad av det demokratiska inflytandet.

Det föreslås också att TTIP ska göra det lättare för företag att stämma stater, exempelvis när ny lagstiftning hotar värdet av företagets investeringar. Ny lagstiftning på miljöområdet kan då leda till avsevärda skadeståndskrav.

Artikelförfattarna anser att det är oroande tyst om det här i Sverige, medan det däremot diskuteras mycket i andra länder. I exempelvis Tyskland har befolkningens stöd för TTIP rasat till bara 17 procent. I artikeln uppmanas den svenska regeringen att grundligt utvärdera TTIP:s konsekvenser för svenska regler och svenskt miljöarbete, och att vara öppen för att slutsatsen kan bli att man ska stoppa avtalet.

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson
Skribent

10 maj, 2016

Fair Finance Guide och hållbara banker

Fair Finance Guide (FFG) arbetar sedan några år tillbaka med att påverka svenska banker och försäkringsbolag i en hållbar riktning. I Sverige finns huvudsakligen två alternativ till storbankerna, där stort fokus ligger på hållbarhet och etik och där riktlinjerna och åtaganden verkar efterlevas i praktiken; JAK och Ekobanken.…

LÄS MER

År 2009 bildade ett antal intresseorganisationer verkande för hållbarhet ett internationellt initiativ för att granska bankers hållbarhetsarbete i policy och i praktiken. Initiativet kom att kallas Fair Finance Guide (FFG) och arbetar sedan några år tillbaka även i Sverige, med det huvudsakliga syftet var att påverka banker och försäkringsbolag i en hållbar riktning. Detta sker dels genom att granska och återkoppla till bankerna och dels genom att upplysa deras kunder om vilka investeringar som görs och hur detta relateras till bankernas åtaganden, policys och hållbarhetsarbeten.

Att de allra flesta banker inte öppet redovisar vilka företag som stöttas genom utlåning och investering försvårar arbetet, och därför jobbar FFG i form av fallstudier där granskningar görs av hur bankernas faktiska investeringar och agerande rimmar med riktlinjer och åtaganden. Således går det att på Finance Fair Guide’s hemsida läsa en nyhetsnotis från slutet av april i år om hur Nordea i strid med både internationella överenskommelser och egna riktlinjer valt att låna ut 650 miljoner till ett av världens största kolbrytningsföretag, ryska SUEK. Detta alltså bara fyra månader efter att Nordea skrev under det s.k. ”Parislöftet” där de förband sig att hjälpa till att förverkliga klimatavtalet.

Ett annat verktyg FFG använder sig av för att sprida medvetenhet och kunskap bland bankkunder är en årlig rapport där bankernas hållbarhetsarbete betygsätts i en skala mellan 1-100, och där inga av de fyra svenska storbankerna under 2015 nådde över 50 poäng.

Alternativen   

I Sverige finns huvudsakligen två alternativ till storbankerna, där stort fokus ligger på hållbarhet och etik och där riktlinjerna och åtaganden verkar efterlevas i praktiken: JAK-medlemsbank – lokaliserad i Skövde – fick i senaste FFG-mätningen 71%, medan Ekobanken i Järna nådde så högt som 92%. Gemensamt för dessa båda alternativa banker är att de är medlemsbaserade och därmed inte har några aktieägare och aktieutdelningar att ta hänsyn till. Detta innebär också att de är starkt lokalförankrade.

JAK

Namnet JAK hänvisar till den klassiska nationalekonomins produktionsfaktorer, jord, arbete och kapital, och klassiska folkbildnings- och demokratibegrepp som solidaritet och rättvisa genomsyrar bankens värdegrund. JAK’s hållbarhetsarbete är därför jordnära och baseras på sunt förnuft och det tänkande som bönder i alla tider haft: du skall lämna din åker efter dig i minst lika gott skick som den var då du övertog den.

Vidare verkar JAK för ett samhälle utan ränta, och således varken tas eller ges ränta vid utlåning från och sparande i banken. Detta motiveras med att ränta i praktiken är ett sätt att tjäna pengar på att ha pengar och därmed är innebär en omfördelning av resurser från dem som har litet till dem som har mycket. Administrativa kostnader hos banken tas istället ut i form av en avgift

Ekobanken

Ekobanken i Järna har sin grund inom den s.k. Social Banking-rörelsen tillknutet det internationella nätverket Global Alliance for Banking on Values (GABV), en rörelse av värderingsbaserade banker med begreppen hållbarhet och hållbar utveckling i sina grundvalar.

Maria Flock Åhlander på Ekobanken förklarar:

– Ekobanken är en bank som är startad från tankar om hållbar utveckling och från en syn på samhället och människan ur tre aspekter; ett fritt skapande kulturellt och socialt liv som ger mening och livsutrymme; människors lika värde, rättigheter och skyldigheter samt en produktion av och handel med varor och tjänster som svarar mot människors behov och naturens förutsättningar. Hållbarhetsperspektivet ska genomsyra allt som vi gör.

Större och traditionella banker är vanligen måna om att sekretessbelägga vilka företag och projekt man lånar ut till och investerar i, vilket också innebär att det är omöjligt att som kund veta vad som sker med de tillgångar man har placerade där. Det ovan nämnda exemplet med Nordeas lån till kolbrytningsföretaget SUEK, och Panama Papers-skandalen, där storbanker på trots av internationella överenskommelser om att inte underlätta för planerad skatteflykt upprättat brevlådeföretag i skatteparadiset Panama just i detta syfte, visar hur långt det ofta är mellan de åtaganden som redovisas och vad som faktiskt görs. I kontrast till detta redovisar Ekobanken öppet vilka verksamheter de lånar ut till.

– Utlåningspolicyn är det som tydligast återspeglar Ekobankens hållbarhetsansvar. Ett låneprojekt värderas utifrån miljömässiga, sociala, kulturella och ekonomiska aspekter. Ekobankens årsredovisning fungerar därför även som en hållbarhetsredovisning, där både utlåningen och det interna hållbarhetsarbetet redovisas. I tillägg till detta redovisar vi även utifrån GRI G4 (Global Reporting Initative version 4) som är en typ av standard för hållbarhetsredovisningar, säger Maria Flock Åhlander.

Att lyfta fram hållbart ansvarstagande inom ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter är dock Ekobanken långtifrån ensamma om i banksektorn. Inte minst i Sverige Handelsbanken skriver exempelvis angående sitt hållbarhetsarbete:

”Utöver Handelsbankens företagsmål, att ha bättre lönsamhet än genomsnittet för jämförbara banker på hemmamarknaderna, ska Handelsbanken dessutom agera som en ansvarsfull samhällsaktör. Det är därför naturligt för banken att arbeta med de hållbarhetsfrågor som ofta går under samlingsbegreppet CSR, som innebär ett frivilligt ansvarstagande för hur bankens verksamhet påverkar samhället ur ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv.”

Handelsbanken är samtidigt den av de fyra storbankerna i Sverige som fick lägst betyg i FFG’s rapport 2015, med 27 %. Bara Danske Bank, med 25 % var sämre. Hur kommer det sig att två banker med så till synes liknande ansvarsområden får så olika resultat? Maria Flock Åhlander:

– De grundläggande skillnaderna mot Handelsbanken är att de är en affärsbank som har som övergripande mål att skapa lönsamhet för sina ägare och sedan har de antagit en policy att dessutom agera ansvarigt. Ekobankens övergripande mål är att se pengar som ett socialt medium för människors samarbete. Vi har allmännytta och medlemsnytta som främsta drivkraft. Pengarna i banken placeras utifrån dessa principer, inte utifrån maximal lönsamhet.

Går någon del av ert hållbarhetsarbete utöver principerna för social banking? Eller är ert fina betyg av Fair Finance Guide rakt igenom ett resultat av att bedriva social banking?
– Grundläggande innebär det att en bank som verkar inom Social Banking-rörelsen torde få ett bra resultat i Fair Finance Guide. Granskningen utgår ifrån att titta på konventionella banker vilket gör att en bank som Ekobanken måste anpassa en del av sin kommunikation för att få ett bra resultat. Exempelvis har Ekobanken alltid utgått från positiva kriterier vilket är ett starkare sätt att se på hållbarhetskriterier i verksamheten. Så det är en kombination av att Ekobanken arbetar inom Social banking och vårt eget sätt att arbeta med hållbarhetsfrågor.

Hur påverkas lönsamheten med ett så genomarbetat hållbarhetsarbete? Kompromissar ni någonsin med hållbarhetsprinciper?
– Vi tycker inte att lönsamheten påverkas just av vår inriktning mot hållbarhet. Vi kanske lägger ner mer tid och intresse på kunderna och deras branscher eller andra gemensamma intressen än vad en renodlad affärsbank gör. Det uppvägs av att våra kunder är mer stabila och mindre utsatta för (spekulativa) förluster.

Vi kan kompromissa på så sätt, att en lånekund kanske har ett tydligt socialt ändamål och har stor betydelse för utsatta människor, medan de inte är lika framme vad gäller miljöfrågorna eller att medinflytandet i företaget inte är så utvecklat. Vi får många gånger säga: Ekologiskt, socialt eller kulturellt, inte alla tre på en gång. Fast det brukar vidareutvecklas allteftersom kunden utvecklas. 

Hur uppmärksammas ert arbete av andra banker?
– Vi tror att andra banker tittar på hur vi arbetar och kommunicerar kring hållbarhet.

 

Tord Ranheim
skribent

18 april, 2016

Tekniken som tjänare eller härskare?

Människor har i alla tider försökt att underlätta sina liv med hjälp av teknik. Medan det förr främst handlade om hjälpmedel som kunde betraktas som en vidare utveckling av människans kropp som olika verktyg och färdmedel, så har den senare datatekniska utvecklingen skapat en ny dimension med nya möjligheter, risker och begränsningar.…

LÄS MER

Människor har i alla tider försökt att underlätta sina liv med hjälp av teknik. Medan det förr främst handlade om hjälpmedel som kunde betraktas som en vidare utveckling av människans kropp som olika verktyg och färdmedel, så har den senare datatekniska utvecklingen skapat en ny dimension med nya möjligheter, risker och begränsningar.

Under mitt arbete som läkare, inom barn- och ungdomsmedicin samt barn- och ungdomspsykiatri, har jag mött barn vars liv har påverkats av tekniken, på både gott och ont. Från barn som flytt från sina hemländer och där mobiltelefonen varit deras enda sätt att hålla kontakt med sin familj som splittrats och där tekniken verkligen varit deras tjänare i livet, viktigare än någonting annat. Till barn som vuxit upp i Sverige och där till exempel dataspelandet och sociala medier har påverkat deras liv på ett helt annat sätt, med inte sällan konsekvenser som ångest, depression och osäkerhet i sociala situationer.

Det kan vara en svår balansgång mellan att ha tekniken som ens tjänare eller härskare.

Från fysisk närvaro till kroppsbefriad kommunikation

Möjligheten att blixtsnabbt överföra information i princip när som helst och var som helst över hela världen har totalt förändrat människans sätt att kommunicera på. Från att fysisk närvaro var en förutsättning för samtal och kontakt genom blickar, ord, beröring till att kommunikationen idag kan vara i princip befriad från direkta personliga sinnesintryck av andra människor.

För unga människor har det alltid funnits ett stort behov av kommunikation, samspel och sociala kontakter. Men aldrig förr har de haft ett så stort kontaktnät som inte bara spänner över den närmaste kompiskretsen, utan långt utöver, till människor som de aldrig ens har mött.

Kunskap har blivit ett föremål för information via internet och kräver inte längre en färdighet som har uppnåtts genom fördjupning och övning. Färdighet är numera en fråga om att behärska teknologin för att så snabbt som möjligt uppnå resultat vare sig det är inom kommunikation, underhållning eller information.

Denna acceleration i livet följer inte människans fysiologiska rytmer och lagbundenheter. Den har sitt ursprung i en växande föreställning att livet är en kort resa med begränsat tid och var det gäller att hinna med så mycket som möjligt.

Men barn upplever oftast att livet är oändligt. Livet finns i nuet och har inga andra krav än närvaro. Det finns ett medfött och ursprungligt behov av att knyta an till andra människor, känna sig nära och uppskattad, lära sig färdigheter med hela kroppen och känna sig lyckad och stolt.

Att uppleva tidspress medför stress och olust och sätter spår i kroppens fysiologiska processer och påverkar även psykets grundläggande funktioner, att tänka och minnas, känna och vilja.

Det skapas även en konstant oro och stress av att kontinuerligt jämföra sig med andra på sociala medier. Det blir svårt att vara tillfreds med sig själv och hitta ett lugn inom sig.

I mitt arbete möter jag även de förödande och destruktiva konsekvenser det kan få när naturliga mänskliga frågor och behov som att duga, prestera och tävla får sin plattform i sociala medier. Där kan de lätt bli till ett instrument för att skaffa sig övertag över- eller förnedra andra.

Ska man ge mindre barn en ipad?

Surfplattor till barn i förskoleåldern utvecklar visserligen barnens förmåga att använda sig av teknikens möjligheter, men en surfplatta ger inte de möjligheter till att vara nyskapande och kreativ i hela sin omgivning som ett litet barn har ett naturligt behov av. Möjligheterna till detta begränsas av den virtuella verkligheten på skärmen. Kroppens rörelser reduceras till fingerrörelser och sinnesintrycken begränsas till syn-och hörselintryck medan kroppsliga upplevelser som kommer från beröring, balans och rörelse är närmast frånvarande. Detta kan leda till en ensidighet i verklighetsupplevelsen och kan på sikt även påverka barnets trygga och självklara förhållande till sin omgivning.

Givetvis beror detta på tiden som tillbringas bakom skärmen men erfarenheten visar att många barn har en tendens till att välja skärmen och fastna framför den. Den roll tekniken kan spela i en ung människas liv beror på hur medvetet den hanteras av de vuxna och hur livet ser ut i övrigt.

Både tjänare och härskare

Att ensidigt fördöma tekniken som en risk för barns utveckling är lika fel som att hävda att den är en nödvändighet för barnets utveckling. Den är en del av verkligheten i vår tid och har potential till att bli vår tjänare men även att härska över våra liv och till och med göra oss sjuka. Den är såpass avancerad och fascinerande att den kan få oss till att tro att den kan mer än människan. Den kan faktiskt härma och överträffa väsentliga mänskliga färdigheter som minne och kombination. Men där ligger också dess begränsningar.

För utan ett rikt utvecklat känsloliv som grundlag för vår moral och våra värderingar, våra beslut och handlingar kan den inte mera än just minnas och kombinera.

Men kan den bidra till att utveckla en ung människas omdöme, fantasi och skaparglädje?

Ja, i viss mån kan den det. Möjligheten att snabbt få tillgång till information, till spel som övar minnet och fantasi samt kontakt med andra via nätet är stimulerande. Men mänsklig utveckling är mera än det. Den bygger på att alla sinnen, känslor och hela kroppen tas i bruk på ett varierat sätt som erbjuder erfarenheter från hela verkligheten. Direkta mänskliga kontakter samt fysiska och mentala utmaningar som kräver uthållighet och övande är därför högst centrala och kan aldrig ersättas.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Stefano Selvani
läkare med specialistkompetens inom barn- och ungdomsmedicin samt barn- och ungdomspsykiatri
25 mars, 2016

En blodig påsk

Av de tre Abrahamitiska religionerna – Kristendom, Judendom och Islam – firas påsken som högtid i de två första. Ordet påsk härleds från det hebreiska pesach som betyder ungefär passera och är historiskt kopplat till judarnas uttåg ur Egypten. I Torans andra bok Exodus – motsvarande andra Moseboken - 12:17-18 påbjuder Gud att: …

LÄS MER

Av de tre Abrahamitiska religionerna – Kristendom, Judendom och Islam – firas påsken som högtid i de två första. Ordet påsk härleds från det hebreiska pesach som betyder ungefär passera och är historiskt kopplat till judarnas uttåg ur Egypten. I Torans andra bok Exodus – motsvarande andra Moseboken – 12:17-18 påbjuder Gud att:

Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd.

Det osyrade brödet står här som en direkt påminnelse om uppbrottet, då detta skedde så snabbt att ingen tid fanns att låta brödet, färdkosten, jäsa. I det judiska påskfirandet, som varar sju eller åtta dagar, återkommer andra ritualer där maten har stor symbolisk betydelse. Inledningen till den första pesach-kvällen, den så kallade seder-måltiden intar man olika smårätter såsom charoset, en blandning av malda nötter, äpplen och kryddor som symboliserar murbruket som användes för bygget av städer i Egypten, och bittra örter som symboliserar de bittra tårar som var judarnas lott under slaveriet under farao i Egypten. Påskalammet, slutligen, är det blodiga offer som räddade judarna från Egyptens tionde landsplåga. För enligt Exodus 12:3, 6-15 skulle Israels folk då: 

På tionde dagen i denna månad skall varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm… Ni skall förvara det till den fjortonde dagen i denna månad. Då skall hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen. Och man skall ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land.

I alla de hem vars dörrposter inte var märkta med påskalammets blod gick sedan en av Gud utsänd dödsängel in och dödade den förstfödde sonen – den tionde och sista landsplågan för Egyptens folk, och den som fick Farao att slutligen gå med på Moses krav om judarnas frigörelse och uttåg. Härifrån stammar alltså ordet påsk, från hebreiskans pesach – passera – en hänsyftning till att dödsängeln skonade och gick förbi alla hus som märkts med lammets offerblod.

Inom kristendomen firas påsk som en sammanhängande högtid för Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse. Det är under den sista måltiden, nattvarden, som Jesus efter att tillsammans med sina lärjungar ha ätit av seder-måltiden och offerlammet, vänder sig till dem med en bägare med uppmaningen:

Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” (Matt 26:26-28).

Offerlammet har sedermera kommit att upptas i kristendomens påskfirande och förknippas med Jesus sista måltid och hans offrande av sig själv för att frälsa mänskligheten från synd.

Intressant nog verkar blod och påsk vara förknippade även i moderna, mindre religiöst präglade nordiska påskfiranden. I Norge är fenomenet påskekrim en tradition med anor från 1920-talet, och den svenska motsvarigheten påskdeckare verkar rota sig även här. I princip går det ut på att under påskens lediga dagar ta tillfället i akt och läsa om blod, död, spänning och lidande.

Påskens tema är sig självt mest likt.

Vill man hellre fira en oblodig högtid i vårens tecken, kan man istället ta sin utgångspunkt i engelskans och tyskans ord för påsk, Easter och Ostern. I det förkristliga Mellaneuropa firade man nämligen vid tidpunkten för påsk tidigare Austron, våren, soluppgången och fruktbarhetens gudinna, vilket sammanföll med vårdagjämningen, dagen då natt och dag återigen blev lika långa.

En glad och (o)blodig påsk önskar vi på Ytterjärna Forum våra läsare!

 

Red./Tord Ranheim
skribent
14 mars, 2016

Akta väggen! Farliga ämnen i vanlig väggfärg

En internationell forskargrupp har konstaterat att det finns alarmerande höga halter av allergiframkallande konserveringsmedel i nästan all vattenbaserad målarfärg. Användningen av konserveringsmedel i färg har dessutom ökat explosionsartat. …

LÄS MER

En internationell forskargrupp har konstaterat att det finns alarmerande höga halter av allergiframkallande konserveringsmedel i nästan all vattenbaserad målarfärg. Användningen av konserveringsmedel i färg har dessutom ökat explosionsartat.

I studien som är signerad forskare från fem europeiska länder, däribland Sverige, har man plockat 71 burkar med vanlig vattenbaserad vit vägg- och våtrumsfärg för inomhusbruk direkt från butikshyllorna. Efter att ha analyserat innehållet i färgburkarna har man sedan kunnat konstatera att 94 procent av burkarna innehåller höga halter av ämnesgruppen isothiazolinoner som är starkt allergiframkallande vid hudkontakt.

Carola Lidén, professor vid Institutet för Miljömedicin på Karolinska institutet kommenterade problemet i ett inslag hos Ekot, Sveriges Radio (1/10 2015):

”Allergin mot konserveringsmedel som grupp av ämnen har ökat väldigt mycket under de senaste åren. Under de senaste fem åren i flera länder, även i Sverige, så har det ökat från ungefär två procent av eksempatienterna som är allergiska till åtta procent och det är en väldigt dramatisk ökning på kort tid.”

Målarfacket varnar för bojkott

För ungefär en månad sedan (12/2 2016) varnade Målarfacket för en bojkott om inte problemet med plastfärger får en omedelbar lösning. De upplever problem med målare som får allergier och blir sjuka och ibland aldrig mer kan återvända till sitt arbete.

”Vad är det som hindrar färgindustrin från att varna användare för riskerna?” frågar tidningen Arbetet, Carola Lidén från Karolinska Institutet, som kort svarar Stora ekonomiska intressen”. 

Testfakta visar skrämmande resultat

Nu har även Testfakta gjort ett test av våra mest kända svenska färgleverantörer, och resultatet är skrämmande. ”Det ser inte bra ut. Vi kan behöva se över reglerna för färg.” konstaterar Kemikalieinspektionens expert Erik Gravenfors till DN (20/2 2016).

I Testfaktas rapport lyfts Nordsjös färg fram som den färg som avger klart lägst halter giftiga ämnen. En annan färgproducent som inte finns med i testet men som enbart producerar färg av naturliga produkter är Färgbygge.

”Färgbygge arbetar med riktiga pigment, de använder endast naturliga produkter i sina färger, som rätt använda inte är skadliga för människor och inte heller förorenar vår inomhusmiljö. Färgen är även helt fri från petrokemi, det vill säga ’fossilfri'”, säger Christoffer Amundin i ett pressmeddelande från Robygge-butiken som av just denna anledning i decennier salufört Färgbygges färger.

I ett test utfört av Eurofins laboratorium i Danmark, samma laboratorium som Testfakta använt, tilldelades Färgbygges täckande inomhusfärg ett resultat som ingen annan testad och certifierad färg ens kommit i närheten.

”Det är unikt för en färgtillverkare och innebär att produkten med bred marginal uppfyller alla på den europeiska marknaden förekommande miljömärkningar.” skriver Byggkontakt om resultatet.


Harald och Sonja
Foto: Erik Olsson.
4 mars, 2016

Personligt med Harald och Sonja Speer

Bland krukor och vinterbråte i det lilla växthuset syns några försiktiga spår av en odlingssäsong i antågande - två brätten med nysådda rädisor. Utanför blåser en snålkall januarivind, regnet hänger tungt i luften och årstidens sparsamma dos av dagsljus håller sakta på att ta slut. Om några månader är det 42 år sedan Harald och Sonja Speer sa adjö till storstaden och for till landet för att förverkliga sin dröm. Harald har hunnit fylla 85 år och Sonja 81. Här är en bråkdel av deras historia.…

LÄS MER

Bland krukor och vinterbråte i det lilla växthuset syns några försiktiga spår av en odlingssäsong i antågande – två brätten med nysådda rädisor. Utanför blåser en snålkall januarivind, regnet hänger tungt i luften och årstidens sparsamma dos av dagsljus håller sakta på att ta slut. Om några månader är det 42 år sedan Harald och Sonja Speer sa adjö till storstaden och for till landet för att förverkliga sin dröm. Harald har hunnit fylla 85 år och Sonja 81. Här är en bråkdel av deras historia.

– Det var bråda tider, berättar Harald. Miljonprogrammet skulle byggas och konkurrensen om uppdragen var hård. Jag arbetade som landskapsarkitekt på ett kontor i stan där dagarna var fyllda med sammanträden och kvällarna av massa arbete. Någon tid för eftertanke fanns aldrig. Jag rökte som en borstbindare, hade ständigt huvudvärk och åt massor av värktabletter. Beslutet att säga upp mig utan att ha en aning om vad som skulle hända därefter, var nog det djärvaste jag har gjort i hela mitt liv.

Redan 10 år innan uppsägningsdagen hade paret tagit ett första kliv ut ur stan. Vid Botkyrka kyrka, på pendlingsavstånd till arbetet, låg deras lilla hus till vilket det hörde en 3 000 kvm stor trädgård. I den odlade de grönsaker för eget bruk på sina lediga stunder, något som Harald hade lärt sig lite om på utbildningen för landskapsplanering.
– Vi hade en önskan om att ha djur också men utrymmet var inte tillräckligt och med tanke på att kompost knappt var tillåtet i planlagt område på den tiden var djur naturligtvis helt uteslutet, berättar Sonja.

Sonja hade vid den här tiden ett välbetalt arbete på en stor annonsbyrå i Stockholm och var egentligen, till skillnad från Harald som växt upp på en bondgård, en inbiten stadsbo. Det tog dock inte lång tid förrän även hon såg fördelarna med livet på landet och deras gemensamma dröm började sakta ta form. Med inspiration från en växande miljörörelse tillsammans med deras egen starka vilja att bidra till en bättre värld växte önskan om att flytta till landet för gott och försörja sig på egen småskalig och giftfri grönsaksodling.

Vid samma tid erbjöds introduktionskurser i biodynamisk odling i Järna, de så kallade vinterkurserna. Harald åkte dit och lyssnade på föredrag av Kjell Arman, Bo Pettersson och Arne Klingborg, några av rörelsens förgrundsfigurer.
– Till en början hade jag svårt att ta till mig den nya kunskapen eftersom jag var van med de konventionella metoder jag lärt mig tidigare, berättar Harald. Men förtroendet jag fick för de här människorna hade stor inverkan på mig. Till skillnad från all den fakta jag hade studerat på universitetet tillförde de ytterligare perspektiv på saker och ting, bland annat det andliga.

”Börja smått och väx med kunskaperna”

Harald och Sonja ägnade många helger åt att åka runt och titta på hus och mark. Till slut fann de Uppmälby gård i Björnlunda, 8 mil sydväst om Stockholm.
– Vi hade kvar huset i Botkyrka som en eventuell reträttplats till en början, säger Sonja. Men vi förstod snart att vi ville bli gamla här.

I sin handbok i biodling från 1920-talet rekommenderade Alexander Lundgren sina läsare att ”börja smått och växa med kunskaperna”. Det tog Harald och Sonja fasta på när arbetet med jordbruket påbörjades. Verksamheten skulle få växa fram långsamt och utvecklas vart eftersom erfarenheterna gjordes.
– Det var kämpigt i början eftersom det var så mycket vi inte kunde”, berättar Sonja. En granne sa att vi nog måste tänka om, utan konstgödsel skulle det aldrig växa hos oss. Våra vänner skakade på huvudet. Det går väl inte att leva av 10 hektar?, sa en del. Men det gick.

Djuren fick snabbt en självklar plats på gården.
– Det började med 14 höns som vi fick av våra vänner på invigningsdagen, berättar Sonja. Andra året köpte vi fem lamm och så småningom en bagge och ännu fler får. På det följde ett antal gäss, ankor, kalkoner, bin och till slut ett föl som skulle användas som arbetshäst.

– En gård måste ha en idisslare som ordnar för en bra växtföljd och ger gödsel, fyller Harald i. Fåglarna tar hand om resterna vilket är viktigt för att ett litet ställe ska gå ihop. Man måste kunna ta rätt på och använda allt.


Warning: Use of undefined constant alt - assumed 'alt' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/69/197169/ytterjarnaforum.se/public_html/wp-content/themes/yf/inc/module-post.php on line 14
Harald och Sonja
Foto: Erik Olsson.

De första 10–15 åren var tuffa ekonomiskt och tvivlen var många. Den första tiden jobbade de dubbla skift, dels med jordbruket och även med uppdrag från deras gamla arbetsgivare. Men till slut var de tvungna att välja, skulle de bli jordbrukare eller återvända till stan?
– Det var det näst djärvaste beslutet i mitt liv, att vi valde att stanna kvar. Det är viktigt att jordbruket inte lever på nåder av sidoinkomster. Det blir inte samma sak.

Närheten till Stockholm var en förutsättning för att Sonjas och Haralds projekt skulle lyckas. Där var efterfrågan av deras biodynamiska grönsaker stor. Familjer gick samman i föreningar, så kallade matfronter, i vilka de gjorde gemensamma inköp.
– Det var mellan 5 och 8 grupper som fick regelbundna leveranser från oss, säger Sonja. Vi ställde in våra säckar och de delade själva upp varorna sinsemellan.

Under årens lopp har många av deras kunder varit dem trogna. Leveransområdet har utökats då barnen i de ursprungliga familjerna flyttat ut och bildat egna hushåll. För Harald innebär det att han packar bilen full två dagar varannan vecka och far till Stockholm. Med på leveranslistan är också runt 10 förskolor.
– Ibland kommer barnen ut och hälsar på, berättar Sonja. Det är roligt för dem att upptäcka gården med alla växter och djur. Helst vill de komma på våren förstås då vi har bråda dagar. Men vi har lärt oss att tiden med barnen är väl använd.

När det är högsäsong och mycket arbete på gården har de även tagit emot praktikanter och andra frivilliga arbetare. Några av dem som kanske drömmer om ett litet jordbruk, som de själva gjorde en gång.
– Om fler verkligen skred till verket skulle vi ha både lyckligare människor och en friskare natur, tror Harald. Själv hade jag nog inte levt idag om jag hade stannat kvar i stan.

I harmoni med naturen

I grund och botten har livet blivit som Harald och Sonja en gång önskade. De har kunnat försörja sig på det gården har gett och även om inkomsterna inte har varit jämförbara med dem de hade i Stockholm tycker de att de har levt ett rikt liv. De kallar sin livsstil för frivillig enkelhet.

– Enkelhet behöver inte betyda torftighet, förtydligar Harald. Vi lever gott här. Vi kan åka på teater och opera i Stockholm. Däremot åker vi inte utomlands och har ingen semester. Men för att upptäcka fantastiska saker behöver man inte åka jorden runt. Det räcker att lägga sig i närmaste dike och titta på vad till exempel en myra har för sig. Efter 40 år hittar jag fortfarande insekter som jag aldrig har sett förut här på markerna. Man behöver heller inte uppfylla alla sina önskningar bums. Det enda lån vi har var det som togs när vi köpte gården. Resten av inköpen har fått vänta tills pengarna har kommit in. Risken är annars stor att man hamnar i knät på en bank som plötsligt dikterar villkoren.

Att leva i samklang med dygnets, årstidernas och naturens rytm är viktigt för Harald och Sonja och något de rekommenderar andra.
– Människan mår bra av rutiner och är skapt för att vara aktiv på sommaren och ta det lugnare på vintern, menar Harald. Sonja och jag har alltid mycket att göra fram till jul, därefter tar vi paus och på våren och under sommaren är vi uppe med solen igen. Vi människor är också en del av naturens rytm vilket man kanske glömmer när man bor i stan. Vi kan till exempel inte sätta igång och gräva förrän jorden tillåter och så kan vi först när jorden reder sig.

När Harald och Sonja flyttade till Björnlunda på 1970-talets början var det full fart i trakten. Där fanns bland annat en kvarn i byn där man kunde mala mjöl och en fantastiskt duktig smed.
– Det finmaskiga nätet som en gång fanns blir bara grövre och grövre, suckar Harald. I bästa av världar önskar vi att det skulle finnas fler egna företagare och småjordbrukare på landsbygden. Många små enheter som inte är beroende av storföretagens vara eller inte vara.

Själva hoppas de att någon vill ta över och fortsätta att driva Uppmälby gård den dagen de själva inte orkar. Men brättena med rädisor i växthuset vittnar om att det inte är dags än och någon oro för saken visar de inte utåt i alla fall.
– Det ger sig, säger Sonja lugnt.

Anette Dieng
Skribent, Ytterjärna Forum
11 februari, 2016

Frankrike och den antidemokratiska frestelsen

Terrorattackerna i Paris i januari och i november förra året har fullständigt förändrat det politiska livet i Frankrike. I kölvattnet av novemberattacken, som föranledde införandet av undantagstillståndet, har en livlig debatt uppstått i franska medier. Hur långt kan staten gå för att skydda sina medborgare utan att inskränka allt för mycket på grundläggande medborgerliga rättigheter? …

LÄS MER

Terrorattackerna i Paris i januari och i november förra året har fullständigt förändrat det politiska livet i Frankrike. I kölvattnet av novemberattacken, som föranledde införandet av undantagstillståndet, har en livlig debatt uppstått i franska medier. Hur långt kan staten gå för att skydda sina medborgare utan att inskränka allt för mycket på grundläggande medborgerliga rättigheter?

Jacques Toubon, som är ”Rättigheternas försvarare” 1 har nyligen släppt sin årliga rapport där han konstaterar att det nyss förlängda undantagstillståndet innebär ”en förskjutning mot ett ständigt kristillstånd som karakteriseras av en långvarig restriktion i frihets- och rättigheternas utövande”. Den mycket omdiskuterade lagen om fråntagande av franskt medborgarskap, som igår antogs av franska nationalförsamlingen, illustrerar väl vad som står på spel i Frankrike just nu.

I detta sammanhang har ett flertal uttalanden från premiärministern Manuel Valls ytterligare förvärrat det redan inflammerade politiska klimatet. Ett par veckor efter attentaten deklarerade Valls i franska senaten att han var ”trött på dem som alltid söker ursäkter eller kulturella och sociologiska förklaringar till det som har hänt”. 9 januari i år återkom han till temat: ”För dessa fiender som attackerar sina landsmän, som river sönder den (sociala) kontrakt som förenar oss, kan det inte finnas några förklaringar, ty att vilja förklara, det är redan att lite grann vilja ursäkta”.

Dessa uttalanden har väckt en kritikstorm hos franska intellektuella, främst hos sociologerna som står i Valls direkta skottglugg. 12 januari i tidningen Libération, fick Valls svar på tal av fyra sociologer som bland annat påpekar att försök till förståelsen naturligtvis inte är liktydig med ursäktande eller fråntagande av ansvar, utan är en absolut nödvändighet om man vill förutse och förhindra liknande händelser i framtiden.

Faktum är, såsom Sorbonneprofessorn Pierre Beckouche påpekar i en annan artikel i Libération, att det onekligen finns en mycket stor komponent av socio-geografisk lagbundenhet i terroristernas uppväxt, samtidigt som han är mån att understryka att terrorismens komplexitet inte kan reduceras till sociologiska faktorer. Beckouche visar att så gott som samtliga förra årets terrorister kommer från olika ”heta” förorter, eller från fattiga kommuner, runt om i Frankrike eller Belgien. Gemensamt för alla dessa orter är en känd lista på svårigheter: fattigdom, brist på samhällsinsatser, arbetslöshet, utbredd drogmissbruk, kriminalitet mm.

Christiane Taubira, fd justitieministern, som avgick 27 januari i protest mot den föreslagna lagen om fråntagandet av fransk nationalitet är även hon starkt kritisk mot Valls ovilja att förstå. I sin nyss utgivna bok, Murmures à la jeunesse (Viskningar för ungdomen) skriver hon: ”Ja, man måste förstå för att kunna förutse och även för att ge någon mening (åt det som sker) i världen…”

Sökandet efter mening

Frågan efter mening är central här. Det är sökandet efter mening, driften att förstå, som är människans signum. Att vägra inse detta och i stället propagera för handfasta lösningar som Valls gör, kan naturligtvis ses om ett uttryck för realpolitik. Förutom de eventuella poänger han räknar med att samla inför en fortsatt politisk karriär, vill han (och även Hollande) slå undan fötterna för Front national och Marine Le Pens högljudda krav på resoluta tag mot terrorismen.

Bortsett från det faktum att Front nationals politik inte plötsligt skulle bli mer acceptabel bara för att den förs av en socialistisk regering, vittnar Valls resonemang om en allvarlig brist i betraktandet av människans ställning i världen. Ty att ge mening åt det som sker i livet är primär för människan, utan detta är hon inte människa fullt ut. Det är dessutom ur meningsperspektivet det är absolut nödvändigt att betrakta mekanismerna vid nya rekryteringar till IS eller liknande terrororganisationer.

Det är ett väl dokumenterat faktum att psykisk ohälsa, i synnerhet bland unga, har ökat dramatiskt i världen under de senaste decennierna. WHO har uppmärksammat detta och här i Sverige har Sven Bremberg från Karolinska Institutet forskat mycket i ämnet. Psykisk ohälsa är komplex och har ett flertal orsaker. En viktig komponent är dock den stigande känsla av meningslöshet som allt fler människor, i synnerhet unga, upplever. I samband med till exempel globaliseringen har sociala, kulturella och arbetsmässiga strukturer upplöst (att fler människor blir ställda utanför arbetsmarknaden och den sociala gemenskapen det innebär) och människan kan inte längre vare sig få grepp om sig själv eller ge mening åt det som sker allt snabbare och allt ogripbarare runt omkring henne.

För de som har dubbla kulturella identiteter, som flertalet av terroristerna i Frankrike, och som är konfronterade med både den socio-kulturella segregation de är uppväxt i och det stora behovet av mening, som de inte längre tycks finna någonstans, erbjuder IS väloljade propagandamaskin en ny livsmening. Vilsna människor erbjuds ett klart definierat mål, en gemenskap, en mening, som de så länge har saknat. Visst är denna nya livsmening en fruktansvärd sådan och ingenting kan ursäkta terrorhandlingar. Att inte vilja inse att detta existentiella behov av mening är en viktig komponent i terrorismens rekryteringsprocess i europeiska länder är dock att begå ett allvarligt misstag, även om terrorismens komplexitet, på samma sätt som med sociologiska orsaker, inte kan reduceras till ett existentiellt problem.

Terrordåden är oacceptabla och ska bekämpas men det vore mycket naivt och farligt att tro att det kommer att räcka med militära och polisiära åtgärder, även om dessa behövs också. Det räckte inte för Bushs administration efter 11 september och det kommer inte heller att räcka för Frankrikes nuvarande regering samt alla andra länders politiker som propagerar för mer hårda tag och mindre reflexioner. Att inte vilja förstå, att inte bemöda sig om att undersöka terrorismens mekanism i hela sin komplexitet är inte att bekämpa dagens barbari på ett effektivt sätt, det är att bädda för morgondagens.

1 Jacques Toubon är ”Défenseur des droits”, en fransk motsvarighet till JO.

Bild från en tidigare utställning.
29 januari, 2016

Moderna Museets chef om en av vår tids största konstnärer

Det lyser om Daniel Birnbaum, Moderna museets chef, när han pratar om framgångarna med vandringsutställningen med konstnärinnan Hilma af Klints abstrakta måleri. Den har nu setts av över en miljon besökare i Helsingfors, Olso, Tallin och Berlin och även visats på Louisiana utanför Köpenhamn och på Picassomuseet i Spanien.…

LÄS MER

Det lyser om Daniel Birnbaum, Moderna museets chef, när han pratar om framgångarna med vandringsutställningen med konstnärinnan Hilma af Klints abstrakta måleri. Den har nu setts av över en miljon besökare i Helsingfors, Olso, Tallin och Berlin och även visats på Louisiana utanför Köpenhamn och på Picassomuseet i Spanien.

– Jag tror det är den bäst besökta utställningen alla kategorier av en svensk konstnär, säger han, för oss som bara jobbar med 1900-talskonst är den definitivt det. Räknat i faktisk publik har vi aldrig sett något liknande!

Vad är det då som gör Hilma av Klint så intressant?
– Utöver att hon är en exceptionell bildskapare, är hon också en väldigt spännande person, säger Daniel. Tänk en kvinna här uppe i norr som skapar en helt egen stil som totalt bryter med det akademiska måleriet.
– Hon var visserligen samtida med de flesta abstrakta konstnärer som Kandinsky, Mondrian m fl, men de var ju alla grundare av skolor och instutioner och skrev stora manifest, men hon arbetade på egen hand.

Inget institutionellt stöd

Daniel understryker att Hilma af Klint inte hade något institutionellt stöd eller någon lobby i konstmarknaden som gallerister, konstkritiker, konsthandlare eller liknande dvs inget av allt det som brukar omge framgångsrika konstnärer.

– Hon har inte haft den där armén omkring sig, som bidrar till framgången, skrattar han. Hon är istället en person som hade noll stöd, noll lobby och ingen kommunikation kring sig och lyckas ändå skapa fantastiska bilder i tusental. Dessutom verkar det som att hon nu , hundra år senare, börjar påverka yngre konstnärer trots att hon inte haft vare sig någon skola eller några elever.

– Jag vill inte säga att det finns en Hilma af Klintskola än, fortsätter han, men det är på gång och det är något helt nytt att man med ett glapp på hundra år plötsligt ser en konstnär som börjar influera unga konstnärer som verkar i tiden.
Hilma af Klint gick en konventionell konstutbildning när hon var i 20-årsåldern,
men när genombrottet kom med det abstrakta måleriet vid 1900-talets början var hon 44 år.

Hon hade vid den tiden kommit i kontakt med Rudolf Steiner, sedermera antroposofins grundare, och rådgjorde med honom om sin konst, där hon ju bl a hämtade inspiration från andliga upplevelser. Steiner uppmuntrade henne, men menade också att människor vid den tiden inte var mogna att ta emot verken på det sätt hon skulle vilja.
”Det kommer att ta 50 år innan folk kommer att vara redo att uppskatta detta”, menade han, vilket ledde till att hon i sitt testamente skrev in att hennes verk fick visas först i mitten på 60-talet.

En tidig kontakt

Daniel Birnbaum kom själv tidigt i kontakt med Hilma af Klint genom sin mycket konstintresserade lärare Åke Fant, på Kristofferskolan i Bromma. Åke Fant hade i sin tur skrivit en doktorsavhandling, där han jämförde den inflytelserika tyska Bauhausskolans idéer med Rudolf Steiners, och i det sammanhanget skrev han också om Hilma af Klint.

När Daniel Birnbaum senare började skriva om bl a konst hade intresset för henne blossat upp då hennes verk hade kunnat börja visas för allmänheten.
– Det blev ju omöjligt att inte tycka till om henne och jag beskrev henne vid något tillfälle redan på 80-talet som långt bättre än andra mer kända abstrakta konstnärer och som mer expansiv än de flesta.

Daniel menar också att hon inte heller bara är en abstrakt pionjär som många andra av – Vad som händer med standardberättelserna om man tar henne på allvar? Man kanske befriar andra konstnärer också, från snåla berättelser om vad abstrakt konst är, reflekterar han.
– Jag tror helt enkelt att hon kan fungera som en emancipatorisk kraft för läsningen av andra konstnärskap. Det har funnits ganska tydliga standard berättelser, som har sina poänger, men som också är ganska tjatiga kring att inordna konstnärer i olika skolor, och vilka som räknas har bestämts av några få konstmuseer och andra tongivande institutioner.

– Så finns Hilma af Klint plötsligt där och stör så kraftigt att vi måste tillåta oss att se vad som händer om vi inte försöker pressa in henne i något vi redan känner till utan bara konstaterar att hon faktiskt fanns där hon också! Då blir hon riktigt intressant!

Moderna museet kommer från mitten av februari att ha ett särskilt litet Hilma af Klintrum, som en del av de permanenta samlingarna och i början av mars är det vernissage för en 2,5 månader lång utställning i London på The Serpentine Gallery, en konsthall inne i Hyde Park.

I Järna planerar man också att uppföra en konsthall för permanent visning av Hilma af Klints konst, men med plats också för tillfälliga utställningar av andra intressanta kontnärer.
– Vi har idag ett 25-årigt avtal med Stiftelsen Hilma af Klints verk, som innebär att vi ska hjälpa till att göra hennes konst tillgänglig för allmänheten i enlighet med stiftelsens ändamål och hennes testamente, säger Anders Kumlander, som representerar stiftelsen Kristallen i Järna, som har dessa planer.

Ny konsthall i Järna

Den norska arkitetbyrån Snöhetta har redan ritat ett förslag och frågan om stöd till driften bearbetas för närvarande. Därefter återstår att finna konstintresserade donatörer till uppförandet av utställningshallen.

Daniel Birnbaum ser också gärna att Moderna museet får en roll att spela.
– Vi vill helt enkelt vara huvudmuseet för hennes verk. Vi har kompetens och kan också hjälpa till med att konservera, renovera och annat. Stiftelsen ”Hilma af Klints verk” behöver kanske också hjälp med internationella kontakter och utbyte med andra muséer, men det beror ju på hur långt man vill gå i att tvinna samman institutionerna.

Det finns ca 1200 verk av Hilma af Klint i Sverige. De flesta av de målningar som har visats tillhör det hon kallade Templet, en grupp på 193 målningar.
– De är kanske de mäktigaste, säger Daniel, men det finns ytterligare många hundra målningar, som är helt fantastiska och visar hennes utveckling över olika delar av hennes liv.

– Tio av dem är extremt stora. Det är mycket ovanligt i sig! Hon tänkte mer i rum än andra i hennes tid och bröt den konstnärliga traditionen även där.
Daniel Birnbaum menar att stiftelsen ”Hilma af Klints verk” kanske borde skänka en del av verken till intressanta institutioner ute i världen, där de får bli begripliga i sitt sammanhang och får hänga tillsammmans med andra samtida.
– Vi som Stockholmare och i Sverige har ju ändå tillgång till mycket mer än vad vi har av någon annan konstnär.

Daniel är säker på att betydelsen av hennes konst just har börjat med den hundraåriga fördröjningen.
– Det kommer bara att rulla på. Det finns så många unga, nu verksamma konstnärer, som tycker att det hon bidrar med är fantastiskt.

 

Läs även


27 januari, 2016

För smal syn på vetenskap lämnar många utan vettig vård

Det är en alldeles för begränsad syn på vetenskap som idag styr vad som ska få förekomma i svensk sjukvård. Den logiska följden av det är att vi blir ett allt mer pillerknaprande folk och att väldigt stora patientgrupper, särskilt kvinnor och äldre, inte får adekvat vård för mycket vanliga sjukdomstillstånd.…

LÄS MER

Den evidensmodell som idag styr vad som ska få förekomma i svensk sjukvård är alldeles för begränsad, både ur mänsklig och vetenskapsteoretisk synvinkel. Den helt logiska följden av detta är att vi har blivit ett alltför pillerknaprande folk, att vi missar många andra bra behandlingsmetoder och att väldigt stora patientgrupper, särskilt kvinnor och äldre, inte får adekvat vård för mycket vanliga typer av sjukdomstillstånd. Det anser Karin Dahlberg, professor i vårdvetenskap.

Karin Dahlberg har bland annat kunskapsteori som expertområde och håller vetenskapen och forskningen högt. Men hon är också kritisk till den ensidiga och idag helt dominerande inställningen kring vad som är god vetenskaplig evidens i vården, särskilt i Sverige.

Ensidig evidensmodell begränsar sjukvården

– Evidens är att veta att det vi gör i vården har den effekt som vi avser. Det finns flera vägar att åstadkomma sådan vetenskaplig evidens. Men det tragiska idag är att det krävs att evidens måste beläggas på ett alldeles speciellt sätt. Samtidigt finns det många vårdinsatser och interventioner som man vet fungerar men som inte kan beläggas på just det sättet, och därför i stor sett inte är tillåtna.

Det här gör att den gängse skolmedicinen blir väldigt begränsad, trots enorma forskningsresurser. Skolmedicin och den evidensmodell som gäller där är framgångsrik särskilt när det gäller tydligt mätbara, specifika samband, sjukdomar och behandlingar. Den hjälper då människor till både överlevnad och bättre liv. Problemet är att både människors hälsa och väldigt många sjukdomstillstånd ofta är mer komplexa. Då räcker det inte med enbart den vanliga evidensmodellen som bygger på kvantitativa studier och statistiska medelvärden.

– Det intryck som ges av att mer och mer av våra sjukdomar botas tack vare den här typen av forskning stämmer inte. Majoriteten av läkarbesöken som görs i Sverige är relaterade till sjukdomstillstånd som är icke botbara, flera av dem autoimmuna. Det handlar exempelvis om diabetes, många mag-tarm-problem, vissa hjärtsjukdomar, reumatiska sjukdomar med mera. Här finns också många former av sveda och värk som många kvinnor söker hjälp för men där man inte hittar den fysiologiska orsaken.

Vi måste förstå och lära oss betydligt mer om detta, men skolmedicinens evidensmodell är för ensidig för det, menar Karin Dahlberg. Det här är egentligen inte en motsättning mellan skolmedicin och komplementär medicin. Det är mer ett problem mellan skolmedicin och de många icke botbara och komplexa sjukdomar som massor av människor lider ofantligt av utan att få tillräcklig hjälp.

– Inom akademin bråkar man mycket kring om det ska vara kvalitativa eller kvantitativa forskningsmetoder. Inställningen är ofta att det är kvantitativ forskning och genomsnittsvärden som är vetenskap, och resten struntar vi i. Genom att begränsa sig till enbart sådan kvantitativ forskning struntar man i praktiken i många obotbara, svårmätbara sjukdomar och komplexa sjukdomstillstånd.

Leder till ökad läkemedelsanvändning och missar bra vårdmetoder

Den här smala synen på vetenskap och evidens får konsekvenser. När det exempelvis gäller svårmätbara sjukdomstillstånd som t.ex. många kvinnor lider av har det enligt Karin Dahlberg i stort sett inte hänt någonting under hennes 45 år inom vård och vetenskap.

– Först kallades de här sjukdomstillstånden för ”kvinnors problem”, sedan för muskulo-skeletala problem och numera för ”utmattning”. Man har genom åren egentligen bara gett dessa olika namn. Det är skandal och det är ett hån mot de här stora grupperna att driva idén om en ensidig evidensmodell i vården. Detta gör ju att man helt enkelt inte får eller kan göra insatser i vården som hjälper dessa människor ordentligt. På det här sättet kommer vi exempelvis ingen vart med mer helhetsinriktade och individanpassade sätt att hjälpa patienter.

I en vård som utgår från en alltför snäv syn på evidens missar man ofta vilken problematik eller vilka delar av levnadssättet som egentligen kan ligga bakom ett sjukdomstillstånd. Det här ser man tydligt i vårdvetenskaplig forskning, berättar Karin Dahlberg. De flesta patienter säger här att ”det är aldrig någon som frågar om sådant”.

– Har man exempelvis något så konkret som ont i knät får man ofta ett piller eller en kortisonspruta. Det ställs sällan frågor om något annat som kan vara orsaken. Det här mönstret är så tydligt i vården och det är konstigt att vårdpolitiker inte ser det och reagerar på det.

Karin Dahlberg pekar också på att en ensidig matematisk evidensmodell för all vård är som klippt och skuren för att leda till allt mer läkemedelsbehandling. Detta samtidigt som andra metoder vi vet hjälper människor till hälsa och ett fungerande liv inte släpps in i vården. Vi har blivit ett pillerknaprande folk. Läkemedelsförbrukningen ökar i allt snabbare takt. Förskrivning av psykofarmaka till unga och barn ökar och går lägre ner i åldrarna. Våra äldre blir ofta övermedicinerade med många olika läkemedel och det finns knappt någon forskning om hur detta verkar fysiologiskt på dessa människor. Ungefär hälften av patienterna som ligger på medicinvårdsavdelningar (ofta äldre patienter) är där på grund av läkemedelsbiverkningar. Samtidigt blir vi allmänt också sämre på egenvård och mottagningar överbelastas av folk som egentligen inte behöver vara där.

– Det här är absolut helt logiska följder av den evidensmodell som dominerar idag. Fortsätter vi så här blir det ännu mer av detta och det vore katastrofalt. Med denna begränsade syn på vetenskap och evidens riskerar vi att missa en mängd bra behandlingar utöver läkemedel, och även förmågan till egenvård. Det vore dåligt för människors hälsa och väldigt kostsamt för samhället. Vi får precis den sjukvård som evidensmodellen tvingar fram.

Modellen stämmer inte med verkligheten

Vad är då problemet med den rådande evidensmodellen? Det är just att den är begränsande. För att forskning enligt den här evidensmodellen ska vara vetenskapligt korrekt kärvs 1) att människor har ett enda symptom 2) att behandlingen som utvärderas måste kunna standardiseras i detalj och 3) att det man studerar måste vara mätbart.

Men i verkligheten ser det ofta inte ut så. Många patienter har flera samverkande symptom, exempelvis de som lever med smärttillstånd, nedstämdhetskomplex, utbrändhet osv. Många behandlingsmetoder eller vårdande insatser går heller inte att standardisera tillräckligt för att man ska kunna jämföra mot en kontrollgrupp på ett enkelt sätt. En evidensmodell som bygger på medelvärden är heller inte särskilt användbar när man studerar individualiserade behandlingar.

Mätbarheten är också begränsad för många symptom. Det görs idag ofta skalor av dem ändå, exempelvis uppskattningar av smärta, och sedan kör man in det i matematiska matriser. Men sådana skalor har brister och kan ge fel resultat. Ytterligare en begräsning i den dominerande evidensmodellen är att den bygger på normalfördelningar och sannolikhetsberäkningar där man räknar bort undantagen. Det ger faktiskt inte evidens för att en behandling är bra för just den patienten man har framför sig.

I många andra länder kan man föra en mer öppen diskussion kring evidens och komplementär medicin än i Sverige, menar Karin Dahlberg. I flera andra europeiska länder som Tyskland, Holland och Norge är tonen en annan.

– Att just Sverige sticker ut på det sättet tror jag beror på en ovanlig kombination av vetenskapssynen som råder här, vinstintressena och de relativt begränsade möjligheterna vi har att välja vård. Om vi hade större valfrihet skulle komplementär medicin inom sjukvårdssystemet vara större i Sverige. Och då skulle troligen också vissa marknader av oseriösa alternativ minska.

Behövs mer bildning i vetenskapsteori och humaniora

Allt det här är inte minst en bildningsfråga inom vården och forskningen, menar Karin Dahlberg. Det behövs bland annat mer kompetens i vetenskapsteori. I Sverige kan man gå läkarutbildning och t.o.m. forskarutbildning utan att läsa någon vetenskapsteori alls. Man lär sig alltså inte vetenskap egentligen. I exempelvis Norge har man däremot krav på vetenskapsteori på högskolorna.

– När jag är ute i Sverige och undervisar och talar kring evidensfrågorna märker jag att den rådande evidensmodellen är nästan som en religion. Om jag problematiserar den evidensmodellen tycker vissa att jag helt enkelt har fel, men de kan inte ta någon diskussion eftersom de inte kan vetenskapsteori.

– Sedan finns det också ganska få högljudda fanatiker där ute som egentligen är offer för det här synsättet och som är utbildade som medicinska ingenjörer och faktiskt inte kan mer än så. Det är bara pinsamt. Paradoxen är också att deras alltför snäva synsätt på evidens och vad som ska tillåtas i vården faktiskt driver fram en marknad av just sådana mindre seriösa alternativ som de, helt befogat, vill motarbeta.

En annan viktig bildningsfråga för vården är att det behövs mer humaniorakunskaper, anser Karin Dahlberg.

– Människans gåtfulla existens och hälsa gäckar oss ständigt och det kan vi inte komma åt med bara matematiska forskningsmetoder. Därför är det viktigt att få in kunskaper i exempelvis filosofi, språk, kultur och konstnärliga ämnen. Det är ibland där man kan förstå problematik hos människan. Internationellt har man ofta filosofi och humaniora i utbildningsbakgrunden, men i Sverige går vi tyvärr åt motsatt håll.

Mer kvalitativ forskning

Vad skulle då behöva göras – förutom att ha mer vetenskapsteori och humaniora i utbildningarna och att ha större öppenhet för komplementär medicin?

– Vi använder idag bara en av flera vägar till evidensbaserad vård. Vi behöver utveckla även de andra vägarna, säger Karin Dahlberg och pekar på några förbättringar som krävs inom forskningen:

  • Det behövs mer kvalitativ forskning, och den forskningskompetensen behöver förstärkas.
  • Den kvantitativa, matematiskt baserade forskningen behöver mer vakenhet och kunskap om när den är tillämpbar och när den inte är det.
  • Det behövs mer kombinationer av kvalitativ och kvantitativ forskning, bland annat för att uttolka resultat i gruppforskning och göra den mer användbar i individualiserad vård.
  • Mer samverkan i tvärvetenskapliga grupper behövs. Det görs för lite av det idag bland annat på grund av brister i vetenskapsteoretiska kunskaper.
  • Beprövad erfarenhet behöver användas mer i forskningen. Inte bara belägga att A leder till B, utan mer att se mönster i sammanhanget. Här kan man arbeta mer med fallstudier.

Karin Dahlberg vill också se mer forskning kring obotbara sjukdomar. Det kräver kreativitet och forskningsmetodutvecklande samarbete mellan medicinvetenskap och vårdvetenskap – mellan bland annat läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor och arbetsterapeuter.

– Då skulle vi få rätsida på väldigt mycket och även få viktig kunskap för evidensdiskussionen. Det skulle leda till mer egenvård, lägre läkemedelsanvändning och lägre kostnader för sjukvården.


Illustration: Anna Gran