29 juli, 2017

Med fokuset inställt på Hilma af Klint

Anna Laestadius Larsson har alltid fascinerats av historia och har flera historiska romaner bakom sig. Den senaste i raden handlar om Hilma af Klints liv. Den gåtfulla Hilma af Klint som gömde alla sina konstverk, fick budskap av andar och senare i livet inspirerades av antroposoferna. Och som blev upptäckt först många år efter sin död.

– Intresset för historia uppstod vid ett väldigt specifikt tillfälle. Som barn samlade jag på souvenirdockor. När jag var nio år var jag i Paris och fick en docka som föreställde Marie-Antoinette. Jag frågade vem hon var och fick svaret att hon varit en vacker ung drottning som blev halshuggen av folket. Där började mitt historiska intresse! Jag ville veta allt om henne. Senare läste jag historia på universitetet och jag har alltid köpt biografier över olika intressanta historiska personer. Att kunna kombinera mitt feministiska engagemang med historieintresset i mina romaner passade därför väldigt bra. Jag har alltid älskat att läsa böcker som för mig till en annan tid och en annan värld, säger Anna.

Anna Laestadius Larsson har varit verksam som journalist i många år, med fokus på jämställdhetsfrågor. Hon drömde om att skriva romaner men tyckte inte att hon hade så mycket att berätta. När hon en gång besökte Drottningholms slott fick hon slumpmässigt syn på ett bröllopsporträtt. Personen på porträttet blev huvudperson i trilogin med böckerna Barnbruden, Pottungen och Rävhonan.

– Plötsligt kände jag att jag visst hade något att tillföra. Jag ville skriva kvinnornas historia men på ett skönlitterärt sätt, så att jag också fick friheten att fantisera. Medan jag jobbade med de böckerna var jag i Malaga på skrivresa för att få miljöombyte. Jag satt på solkusten och tyckte att det var riktigt hjärndött med bara golf och sol. Så jag åkte in till staden i Malaga och där hängde en Hilma af Klint-utställning på Picasso-museet. Det var ett starkt och omvälvande möte. Redan då bestämde jag mig för att jag ville skriva om henne och att det skulle bli mitt nästa romanprojekt.

Gåtan Hilma af Klint

Undertiteln till Annas sprillans nya roman Hilma är ”en roman om gåtan Hilma af Klint”. Men vad är det egentligen som gör henne så gåtfull? Dels är förstås ett intressant faktum att hon höll sina många konstverk hemliga under sin levnad.

– Hon trodde inte att samtiden skulle förstå dem. Hon såg det här som ett kall, en mission som hon hade fått från den andliga världen. Och hon ansåg att det var viktigt att konstverken presenterades för världen i en tid när världen kunde förstå dem, annars var allt jobb bortslösat. Sen tror jag att hon hade en personlig fruktan för hur de skulle mottas och för vad som kunde drabba henne. Kvinnliga konstnärer hade en svår situation, de häcklades och vissa hamnade på mentalsjukhus. Normen var att man helst skulle måla landskap och porträtt – inte vara den första i världen att måla abstrakt konst!

Hilma af Klint kom från en adlig sjöofficersfamilj som var välbeställd men inte förmögen. Hon föddes i Karlbergs slott eftersom hennes pappa undervisade sjökadetterna där, men senare flyttade familjen till en våning i stan. När pappan dog fick Hilma själv ta hand om mamman eftersom hon var den enda ogifta av syskonen. Då hade de det inte lika välbeställt. Hon var en särling på många sätt och gick emot normen för vad en kvinna skulle göra. Hon gifte sig inte, levde med kvinnor och målade på sitt sätt. Samtidigt valde hon bort vänskap för sitt kall – något vi känner igen från många av de stora manliga konstnärerna menar Anna Laestadius Larsson.

Efter Hilma af Klint finns 26 000 kryptiska anteckningar som hon skrivit för hand. Anna Laestadius Larsson beskriver att man måste dechiffrera texten och får ont i huvudet av att försöka förstå den.
– I anteckningarna refererar hon till vad andarna säger till henne och försöker förstå det. Man kan tro att hon är galen men hennes liv var superstrukturerat. Andarna sa ibland åt henne att ta en paus i några veckor från målandet och andevärlden för att hon inte skulle bli sjuk. Det var förstås hennes egna tankar men hon tog omvägen via andarna. Hon hade väl sett att t ex den samtida konstnären Ernst Josephsson började kommunicera med andevärlden och så småningom blev helt galen. Hon försökte hålla sig förankrad i den verkliga världen.

En annan gåtfull detalj är att extremt lite privat finns efterlämnat från Hilma af Klints liv. Hon hade i princip inga privata anteckningar. Det finns inga vykort eller brev. Folk sparade brev förr och det borde därmed finnas men Anna har inte hittat någon som sitter på några brev. Det verkar som om hon har bett folk att förstöra sådant material.

– Kanske tänkte hon att bara verken skulle tala efter hennes död. Hon är nog inte jätteglad för min bok med tanke på det, mitt kall har varit att hitta människan Hilma! Och delvis har jag gjort det. Jag har fått en förståelse. Genom att titta på tiden hon levde i, människorna hon umgicks med och försöka ringa in allt så är jag nog i alla fall på god väg, även om det sista ordet inte är sagt om Hilma i och med min roman.

Nyandlighet och antroposofi

Nyandlighet var mycket populärt i slutet av 1800-talet. Spiritismen och teosofin och antroposofin, som en reaktion mot den strikta kristna kyrkan som uppfattades som lite förlegad. Samtidigt var folk väldigt religiösa och gick i kyrkan varje söndag.

– Det var inte bara några få konstiga personer som höll på med nyandligheten. Många från överklassen var intresserade och trenden var stor. Hilma var intresserad redan från ungdomen och hade haft andliga upplevelser så det var ingenting konstigt för henne. Hon var med i flera olika grupper, bland annat De fem, berättar Anna.

De fem bildades som en utbrytning ur Edelweiss-förbundet, då De fem ville gå ännu djupare i andligheten. De träffades minst en gång i veckan och hade seanser där de bad någon bön, försänktes i meditativ stämning och tog emot budskap från andarna. Ibland i form av automatisk skrift men även automatiska teckningar.

– Man har kunnat se att vissa av dem påminner om mönster som återkommer i Hilmas målningar sedan. Man trodde mycket på att få andarnas kloka budskap via telepati. Det här var i en tid när telefonen var ny och mycket ny teknik dök upp, säger Anna.

Rudolf Steiner var en betydelsefull person för Hilma af Klint. Hon sökte hans uppskattning men fick den inte såsom hon önskat. Han förstod inte hennes konst, vilket var en stor sorg för henne. Hon forskade efter hans död i det antroposofiska arkivet och försökte förstå andarna som talade till henne.
– Så småningom inspirerades hon även av den antroposofiska målartekniken vått i vått som Steiner förespråkade, och gick ifrån sin geometriska stil.

Konstnären ville inte att man skulle visa hennes konst förrän tidigast 20 år efter hennes död. Man tror att den tanken var inspirerad av Steiners uttalande om att det skulle dröja minst 50 år innan världen kunde förstå vad de gjort, och årtalen överensstämmer ungefär.

– Hon ville att antroposoferna skulle ta hand om hennes verk efter hennes död, men de var inte intresserade av det till en början. Så småningom var det därför hennes brorson Erik som fick ärva de 1300 konstverken. Det dröjde ett par år extra men 1966 packade hennes brorson och hans son upp tavlorna och tog bilder av dem. De sökte upp Moderna museet och Nationalmuseum som dock inte var intresserade av konsten. Då tog de kontakt med antroposoferna i Järna och i och med det startades Hilma af Klint-stiftelsen. Än idag är det så hennes konst förvaltas!