Klassen bygger ofta ett litet hus eller en hydda tillsammans. Foto: Erik Olsson
3 augusti, 2019

Waldorfskolan 100 år: Kunskapen om det växande barnet lika hållbar nu som då

I Sverige har Waldorfpedagogiken funnits i närmare 70 år. Verksamheten har vuxit fram ur ett starkt ideellt engagemang från föräldrar och pedagoger. Den pedagogiska idén är dock i Sverige idag underställd nationella styrinstrument, vilket inneburit begränsningar – men den kunskap om det växande barnet som styrt utformningen av Waldorfpedagogiken är lika hållbar nu som då.…

LÄS MER

 

I Sverige har det funnits Waldorfpedagogiska verksamheter i närmare 70 år. De har vuxit fram ur ett starkt ideellt engagemang från föräldrar och pedagoger. Waldorfskolan, och de som kämpade för den, hade en avgörande betydelse för att Sverige fick friskolereformen 1992. Den pedagogiska idén är dock i Sverige i skolan idag underställd nationella styrinstrument, vilket inneburit begränsningar, men den kunskap om det växande barnet som styrt utformningen av Waldorfpedagogiken är lika hållbar nu som då.

 

Den första Waldorfskolan startade 1919 i Tyskland och pedagogiken firar hundraårsjubileum i år. En tysk fabrikör, Erik Molt, gav tänkaren och filosofen Rudolf Steiner, i uppdrag att starta en skola för arbetarbarnen i cigarettfabriken Waldorf-Astoria i Stuttgart. Vid den här tiden, efter första världskriget, gick det en våg av pedagogiskt nytänkande genom Europa och USA. Det var många som reagerade på den då traditionella skolans ”industriella” syn på utbildning och människa. Waldorfskolans utformning kan sägas vara ett alternativ till denna, då man vid sidan av rena kunskaper ville stödja barnens och ungdomarnas mognads – och- värderingsutveckling och anpassa de pedagogiska greppen till olika utvecklingsstadier.

Internationellt finns det idag drygt 1000 skolor. Nya verksamheter växer fram, framför allt i Asien och Afrika. Även i områden som Silicon Valley i USA har Waldorfskolorna blivit en stor succé, då många föräldrar som själva arbetar med teknikutveckling, uppskattar den personlighetsutvecklande pedagogiken, fokuset på balans mellan intellektuellt, konstnärligt och praktiskt arbete och försiktigheten med att ta in datorer i skolundervisningen. Det kan synas som en paradox, men är en tydlig trend.

 

"De ska få självförtroende, våga lita på det de själva vill och dessutom ha förmågan att förverkliga det."

 

Ursula Flatters är läkare med omfattande erfarenhet av den antroposofiska hälso- och sjukvården. Hon har själv gått i en tysk Waldorfskola och har dessutom under nästan 25 år arbetat som skolläkare på Martinskolan, en Waldorfskola på Södermalm i Stockholm och Solvikskolan i Järna. Hon har träffat tusentals Waldorfelever, undervisat på studiedagar och är väl bevandrad i de grundläggande idéerna bakom pedagogiken.

– En viktig målsättning med Waldorfpedagogiken är att uppfostra barn till människor, som är kapabla att lära, ha relationer och utveckla ett rikt emotionellt liv, säger hon. De ska få självförtroende, våga lita på det de själva vill och dessutom ha förmågan att förverkliga det.

– Precis som det lilla barnet har ett fönster för språk i åldern mellan ett och ett halvt och tre år, så finns det fönster för vissa förmågor även i det äldre barnets utveckling.

Ursula menar att det egentligen borde vara självklart att skolan ska ge kompetens för livet – inte bara för högskola eller karriär.

– Människor är olika och det viktigaste är att vi utvecklar det vi har anlag för och inte bara det som samhället vill eller behöver. I Waldorfskolan värderar man exempelvis inte abstrakt intelligens som bättre än praktisk intelligens, utan alla ska göra allt.

 

Olika underteman

Först i sex- till sju-årsåldern skiljer barnet väldigt tydligt på sin inre värld och sin omvärld. Det lilla barnet uppfattar yttervärlden på ett sätt som egentligen hör till innervärlden – stolen är dum och så vidare.

– Det som gör en människa skolmogen är att hon slutar med det, säger Ursula. I Waldorfskolan berättar man mycket sagor för barnen i början. Meningen är att de ska njuta av sin nya förmåga att ha en egen föreställningsvärld och få utveckla sina egna inre bilder.

– Läraren ska också se till att barnen blir en grupp. Man lär sig att det finns barn som är annorlunda man själv, hur man förhåller sig till dem och fungerar socialt.

Framförallt under de två första skolåren i Waldorfskolan är dessa förmågor ett undertema vid sidan av mer konkreta färdigheter. Läraren ska berätta, men också iaktta hur varje barn utvecklar sin förmåga till föreställande, bildskapande, återgivande och hur det börja fungera i gruppen.

– I andra klass ska man utveckla just en social intelligens, som man är bra på då, säger Ursula. Då tar man in fabler i berättelserna – roliga historier om djur – haren, räven, igelkotten och så vidare. Djuren är ju alla karaktärer och typer med egenskaper, som även finns i människoriket.

– Det finns ju en räv i oss alla, som är slug, liksom det också finns ett lamm i oss som är tåligt och snällt. Våra många olika sidor blir tydliga på ett enkelt sätt.

– Det är roligt, men det är också mycket psykologi och vishet i det.

 

Eleverna odlar, bakar bröd och lagar mat som en del i skolarbetet. Foto: Erik Olsson

 

 

Läraren ska också akta på att barnen ”andas”, vilket innebär att man ”växlar” väl mellan olika typer av aktiviteter och stimulans.

– När barnen är mätta på berättandet ska de leka, springa eller göra något praktiskt. Därefter går man tillbaka till det första. Barnen ska få en känsla för hur länge de kan hålla på med det ena eller det andra – något som många vuxna idag tyvärr saknar. Det är det som menas med att ”kunna andas.”

I tredje klass kommer något nytt igen.

– Inte sällan innebär det lite kris, menar Ursula. Ett barn som är nio, tio år har ofta existentiella upplevelser. Barnet vet plötsligen mycket väl att man kan dö. De märker också att de är egna individer och inte som tidigare knutna till sina föräldrar.

– Det kan upplevas som en ensamhet och en ny jagupplevelse, som kan var ganska dramatisk.

Waldorfskolan vill hantera detta på ett annorlunda sätt, som Ursula menar kräver sin förklaring.

– Man har fram till nu gärna berättat historier ur gamla testamentet. Det är dock inte tänkt som religionsundervisning. Man kan välja andra historier, men historierna ska ha en speciell karaktär som passar barnets utveckling i den här åldern.

– Det är många personer och mycket dramatik i gamla testamentet. Det handlar ofta om att lyda gud. Gud kan utsätta sina tjänare för prövningar som är hårda – misslyckanden, förluster, sjukdomar. Det kommer hela tiden an på att de här personerna fortsätter att tro på gud. Då blir de till slut belönade.

 

Varför berättar man sådant för barn just i den åldern?

– Det är underförstått att läraren vet att han bara använder ett verktyg, säger Ursula. I dessa historier står gud för det egna självet. Det man ska tro på – även om livet utsätter en för motgångar – är på sig själv. Man ska tro på den man är och det ska man fortsätta med även om man får det lite motigt.

I tredje klass kommer funderingar som: Vem är jag egentligen? Då ska man bekräfta för barnet: Ha mod att tro på dig själv. Gå din egen väg. Tvivla inte på dig själv.

 

I fyran tittar man på platsen vi lever på, blommor och växter. Foto: Erik Olsson

Viljekraft och självförtroende 

I tredje klass lär sig barnen också grunderna eller förutsättningarna för det fysiska livet.

– Man ser ofta på skolgårdar vid Waldorfskolor att klassen har byggt ett litet hus eller en hydda tillsammans, säger Ursula. Man får lära sig om jägare och andra uryrken, som har att göra med grunden för vår fysiska existens. Man lär känna material, man odlar, bakar bröd och lagar mat vid sidan av att man är helt i den existentiella världen. På ett lekfullt sätt utvecklas viljan till att verka, att göra något i livet.

I fjärde klass följer man upp temat autencitet, livsmod, livsglädje genom berättelser ur den egna mytologin. I Norden pratar man om den nordiska mytologin. Här kan hjältarna också göra fel.

– I mytologin finns det många hjältar, både män och kvinnor, som lyder just sig själva, även om de misslyckas ibland, säger Ursula. Där får barnen en hel palett av möjligheter att finna sitt ideal, en hjälte som passar. Man gör ofta spel och hittar andra pedagogiska sätt att använda detta material.

I fyran tittar man utöver detta på vad är det för plats vi lever på – vad det finns för blommor, vad det finns för landskap och så vidare. Självklart finns också alla andra ämnen parallellt.

– Tredje, fjärde klass handlar om viljekraft, självförtroende och kontakt med sig själv, sammanfattar Ursula. Som läkare upplever jag att det är ett mycket stort problem för många vuxna. Jag menar att det har mycket med våra utbrändheter att göra, att man i grunden upplever en konflikt mellan det liv man lever och den man är.  Man upplever att det inte stämmer. Det skapar psykiska problem.

När barnen blir elva, tolv år kommer också vissa nya fysiologiska skeenden. Hos barn slår hjärtat snabbt. På en vuxen människa ska relationen vara fyra hjärtslag på ett andetag.

– Det börjar komma i den åldern, berättar Ursula. Samtidigt är det som om en slöja faller och världen ser ut som den gör, materiellt, rationellt. Borta är det känslofyllda och fantasirika sättet att uppleva världen som barnen hade innan dess. I den här åldern börjar barnen också utveckla ambitioner. Ser vad de är bra på. De tävlar gärna. Man vill inte bara dansa balett, utan man vill bli bäst i världen.

– Det är svårt om man hela tiden jämför sig med andra, att man hela tiden vill vara bättre än andra, men det finns ett utrymme för det också – så länge det är lekfullt, läraren är skicklig och många kan vara bäst på något. En viss tävlan hör till, men det får inte gå till överdrift. Viktigt är att barnet gör sitt bästa i förhållande till sig själv, inte till andra.

 

På ett lekfullt sätt utvecklas viljan till att verka, att göra något i livet. Foto: Erik Olsson

 

 

I femte klass börjar man i Waldorfskolan undervisa i historia och då om väldigt gamla tider.

– Det som då är viktigt är att man upplever att det fanns samhällen med helt olika värderingar. Man börjar i det gamla Indien. Där var den fysiska världen inte viktig, utan bara den inre världen. Man skulle akta sig för att inte falla för mycket för det yttre för det är bara ”maya” – sken.

Man berättar livligt för barnen, men man säger inte att det är bra eller dåligt.

– Så kommer nästa – gamla Persien. Här var det tvärtom jorden som var viktig. Man skulle arbeta. Därifrån kommer våra sädesslag, våra husdjur, jordbruket och så vidare. Så fortsätter det genom olika kulturperioder. Man bara bjuder på dessa berättelser utan att värdera.

– Det underliggande syftet är att barnet ska få möjlighet att fritt utveckla sitt etiska omdöme och sina värderingar. Det är ett ömtåligt område och man bör akta sig för torra regler om vad som är rätt och fel. I det vuxna livet ställs man många gånger inför svåra moraliska beslut, som måste fattas utifrån individens värderingar.

– Förmågan till etiskt ansvar handlar om att utveckla ett slags hjärtats intelligens – en förutsättning för att fria människor kan leva tillsammans.

– I den här åldern vill barnen ofta ha samtal och gärna ställa frågor om livet. De skall också gärna läsa biografier eftersom de söker efter idoler.

– Jag brukar säga att det som utvecklas i 12-årsåldern är den etiska eller moraliska förmågan och förmågan att ta ansvar, sammanfattar Ursula.

I sjätte klass kommer man till Romarriket. I Romarriket har man för första gången i mänsklighetens historia en lagbok, skriven av människor.

– Det finns hemska kejsare, som Nero och andra, och det finns visa som Justiniano I. Människorna går över från att uppleva sig ledda av det gudomliga till att leva i ett samhälle som de själva skapat på gott och ont, med domstolar och liknande, förklarar Ursula.

– Man hade fortfarande slavar, men människor är medborgare och börjar bli individuellt ansvariga.

 

"För ungdomar är entusiastiska kunniga lärare viktiga eftersom ungdomarna söker förebilder." Foto: Erik Olsson

 

 

Svart och vitt

I 13-, 14-årsåldern handlar det om att utveckla förmågan till relationer, vilket inte är detsamma som social kompetens. Man har relationer till olika människor, inte bara en älskad, utan till vänner, föräldrar, arbetskamrater.

Barnen lever i relationer i den här åldern, menar Ursula. Med fel lärare lär de sig ingenting. De är lättkränkta och beroende av att tillhöra, att känna sig hemma med några nära kompisar och så vidare. Det är en on/off period, emotionellt svart/vit.

– Det är väldigt viktigt att man får betyda något för någon, att vara viktig för någon – nu kommer första förälskelsen, bästa väninnan… Man provar verkligen ut hur man är med andra på många olika sätt.

I Waldorfskolan målar man genom alla år på olika sätt. I den här åldern tar man bort färgen.

 

"Jämställdhet är också en aspekt på Waldorfskolan. Det är fullständigt självklart att pojkar och flickor alltid gör samma saker."

 

– Man tar upp det svart/vita, men man arbetar med nyanser. I den här åldern lever man i ljus eller mörker. Ibland är det becksvart i själen eller så är det helt upplyst.

– Man arbetar med renässanstiden, när allting blev nytt. Här fanns det också fantastiska individer – Leonardo da Vinci, Michelangelo… Man berättar mycket om enskilda genier och hur de faktiskt kunde förändra världen. Man ger näring till individualiseringen.

– Man har olika ämnen, men läraren måste förstå på vilket sätt det blir till något som engagerar barn i den åldern. Man använder materialet både för att man ska lära sig fakta, men också för att man ska tillfredsställa något som barnet behöver för sin emotionella utveckling.

Hela tiden följs kunskapsinhämtningen av det konstnärliga och det praktiska.

– Jämställdhet är också en aspekt på Waldorfskolan. Det är fullständigt självklart att pojkar och flickor alltid gör samma saker. Alla ska lära sig laga mat. Alla ska lära sig lägga om sår. Alla ska lära sig trädgårdsarbete, bygga hus och släpa stenar och hålla på med lite cement, sticka och sy osv.

Ett tema i Waldorfpedagogiken är också lärarens betydelse för barnet. I Waldorfskolan vill man helst ha samma lärare, som har huvudlektionerna, ända upp i åttonde klass. Parallellt kommer andra specialistlärare in.

– Barnet har under de här åren helt enkelt behov av att se upp till en lärare och känna sig lite beskyddad, menar Ursula. Läraren ska inte, liksom inte heller föräldrar, ha en auktoritär roll. De ska se barnen, gestalta och sätta gränser.

– Att barnet sedan upplever läraren som en älskad auktoritet måste läraren förvärva –inte genom makt utan genom intresse och förmåga. Det måste vara en relation som barnet helt enkelt vill ha och känner sig sedd i.

 

Relationen till läraren

Sedan kommer gymnasiet, som det heter. Det börjar egentligen i årskurs åtta. De sista två åren på grundskolan tillhör i pedagogiskt hänseende det nya stadiet.

– Relationen till läraren ska nu vara helt annorlunda. Nu ska läraren framförallt vara kunnig och ämneskompetent, och gärna också lite livserfaren.

– Läraren pekar nu mer mot ämnet och man ska lära sig älska det, älska sanningen och älska kunskapen.

– Det är då bra med lärare som utöver ämnet vet något om livet. Det tänder ett engagemang. Nu handlar det om just engagemang.

– För de mindre barnen är en trygg relation till läraren mycket viktig, för ungdomar är entusiastiska kunniga lärare viktiga eftersom ungdomarna söker förebilder.

Även högstadiet har några teman, som är mer existentiella. Man läser till exempel myten om Parsifal och Graalsborgen och som utmynnar i frågeställningen till Graalsborgens lidande härskare Amfotas: ”Vad är det som fattas dig?”

– Det som ligger bakom är egentligen att vi lever i en tid när vi borde ställa den frågan hela tiden till våra medmänniskor, säger Ursula. Frågan innebär verkligen att jag vill veta vad jag kan göra för dig. Inte vad jag själv tror att jag ska göra för dig. Det handlar om att i sina relationer utveckla ett verkligt – vad kan jag göra för dig?

– Man kommer in på annat också under den här tiden som modern litteratur, matematik och geometri, men fortfarande spelar det konstnärliga en stor roll, liksom det sociala.

– Det konstnärliga är inte att man ska bli en konstnär, utan varje människa är kreativ och det kan övas på olika sätt. Man spelar kanske ett instrument, man målar, man skulpterar, man prövar alla möjliga saker. Syftet är att utveckla det konstnärliga i sig, som en förmåga att leva livet på ett kreativt sätt.

 

"Teater är toppen när det gäller att lära sig att samarbeta." Foto: Erik Olsson

 

 

I tolfte, liksom i åttonde klass, är det fokus på mycket teater.

– Teater är toppen när det gäller att lära sig att samarbeta, menar Ursula. Det är så mycket som måste till om man ska sätta upp ett riktigt rejält drama med rollfördelning, kostymer och tolkningar. Ett sådant teaterstycke är en prövning och en stor seger när det till slut är på scenen.

I tolfte klass gör man också en genomgång, en sammanfattning och konklusion av alla ämnen man läst. Varje elev gör ett enskilt arbete efter sitt intresse som redovisas inför publik. Man gör i allmänhet en resa någonstans i Europa, en större klassresa där man tittar på arkitektur, konsthistoria och allt annat.

Dessa teman, ligger hela tiden som underströmmar till all faktainlärning och utgör grunden i Waldorfskolans pedagogik och utgår från den antroposofiska människosynen.

– Waldorfskolan har en djupare idé om barnens utveckling. Det handlar inte bara om att få kunskap, utan också i hög grad om en sund emotionell utveckling, om att utveckla färdigheter för livet och inte minst om fysisk och psykisk hälsa.

– Pedagogik kan främja hälsa genom en djupare förståelse av hur kropp och själ utvecklas ihop. Den kan också skapa ohälsa när den inte utgår från barnens djupare behov i olika åldrar.

– Arbetet i skolan har en enorm inverkan på barnets mognad och förmåga att utveckla positiva värderingar, livskraft och kreativitet, avslutar Ursula. Som skolläkare ser man speciellt mycket på just den fysiska och emotionella utvecklingen. Man har också regelbundna samtal med lärare om de enskilda barnen. Skolan har ett stort ansvar. Här finns mycket bra att hämta ur Waldorfpedagogiken.

Läs även

Text: Inger Holmström

Foto: Erik Olsson
17 juli, 2019

Waldorfförskolan – en lärresa med den fria leken i centrum

– Det växande barnet behöver göra sig hemmastadd i sin kropp, som är verktyget för att kunna ta emot världen både fysiskt, själsligt och intellektuellt. Att bereda en omgivning där det kan ske är Waldorfförskolans viktigaste uppgift, menar Geseke Lundgren, Waldorfförskolelärare sedan 1980-talet och idag verksam inom fortbildning av förskollärare både i Sverige och internationellt. …

LÄS MER

– Det växande barnet behöver göra sig hemmastadd i sin kropp, som är verktyget för att kunna ta emot världen både fysiskt, själsligt och intellektuellt. Att bereda en omgivning där det kan ske är Waldorfförskolans viktigaste uppgift, menar Geseke Lundgren, Waldorfförskolelärare sedan 1980-talet och idag verksam inom fortbildning av förskollärare både i Sverige och internationellt.

 

På Waldorfförskolan är det genom leken barnet gör sin lärresa in i livet och leken behöver vara självstyrd och självinitierad för att bli den läroprocess den ska vara.

– Det handlar om att ta in och lära sig om världen, så att den blir min, inuti mig, säger Geseke. Att se vad som är bra för mig och hör hemma hos mig och vad jag behöver skilja ut. Det är en process som varje barn helt individuellt gestaltar i sin lek.

Pedagogens viktigaste uppgift i Waldorfförskolan är att skapa tydliga ramar och förutsättningar för en omgivning som är igenkännlig och konstant.

– I en tämligen oföränderlig omgivning vågar jag förändra mig själv, menar Geseke. Om jag inte hela tiden måste vara beredd på att min omgivning förändras, så kan jag släppa min rädsla. Jag är inte redo ännu att möta varje förändring i världen när jag är liten. Kan jag lita till att nästa dag är samma som igår och imorgon, så uppstår trygghet: Jag vet att jag får mat. Jag vet att jag får vila. Jag vet att jag får tid att leka och jag vet att, om jag inte klarar något så får jag hjälp. Jag behöver inte vara rädd för att bli utmanad utanför min gräns.

Den bästa tiden för ett barn att börja i en förskola är egentligen i åldern mellan tre till tre och ett halvt år, menar Geseke. Först då har barnen på riktigt hunnit etablera den livsviktiga anknytningen till föräldrarna.

– De flesta föräldrar idag har dock inte möjlighet att ha barnen hemma de tre första åren. Därför bemödar sig alla förskolor idag om att erbjuda en så gynnsam och hemlik miljö som möjligt även för de riktigt små barnen.

– När barnen är mellan tre och tre och ett halvt år har de kommit över trösklarna att lära sig gå och prata, säger hon. De har en begreppsvärld där de börjar förstå att det finns omvärld utanför det lilla och har kommit till ett tydligt förankrat ”jag” och ”du”: Nu vet jag att jag är här och du är där. Jag har min vilja och du har din.

– Då föds också en önskan att odla det sociala. Då anammar jag kulturkretsen jag rör mig i och dess sociala samspel. På vilket sätt tar jag kontakt med någon annan? På vilket sätt gör jag tydligt vad jag vill, eller vad jag inte vill? Samtidigt har barnen precis kommit till att interagera när de leker. Jag kan inte interagera med andra om jag inte kommit till mig själv.

 

Naturen och miljön

Waldorfförskolorna vill också tillhandahålla en återkommande årsrytm för barnen.

– Människan är en del av världen och behöver bli bekant med den, säger Geseke. Vi lever i en natur som bjuder oss på rytmer som vi även har inom oss som människor – bara vi uppmärksammar dem!

– På våren och försommaren och försommaren är hela naturen inne i en utåtriktad, uppvaknande gest. Allting strävar utåt, uppåt. Den spirande, växande, vidgande gesten i naturen dominerar då också hur vi pedagogiskt planerar våra sånger och lekar. Årstidsfesten som vi gör är sommarfesten. På hösten när naturen är i en motsatt gest samlar vi ihop igen. Nu tar vi hand om frukterna av sommarens rikedom, så att de kan leda oss in i hösten.

– Det blir samtidigt ett ”förinnerligande” av de upplevelser och erfarenheter vi har gjort i det yttre under sommaren. Vi berikas i vårt inre och bevarar skatterna som ger oss kraft och inspiration för att förnya, omforma och skapa även under vintern.

– Vi följer dessa rytmer och försöker också bygga in en form av så kallad in- och utandning – aktivitet och vila – i dagsförloppet.

 

"En typisk Waldorfdocka är (…) en docka som har ett ganska öppet ansikte, som för barnet kan bli precis det dockan behöver bli."

 

Det som finns i rummet på en Waldorfförskola ska inspirera och kunna förvandlas. Leksakerna ska vara föränderliga även för barnet. En typisk Waldorfdocka är exempelvis inte en leende eller gråtande docka, utan en docka som har ett ganska öppet ansikte, som för barnet kan bli precis det dockan behöver bli. Den blir glad eller ledsen beroende på vad barnet behöver i sin lek.

– Vi utformar vår miljö i Waldorfförskolan så att den fria leken, som skiftar under varje stund, ska möjliggöras genom materialen och genom att barnen alltid vet att de har tid att leka, säger Geseke.

– Det är likadant med träleksaker. Det finns en tendens att även dessa ska vara fullständigt utformade, men de små barnen blir egentligen störda av det.  Är det gjort som en ko så blir det lite svårt att låtsas att det är ett lejon. När de har en kloss, som inte är så tydligt utformad kan den bli en noshörning, en ko, ett lejon eller en elefant beroende på vad leken kräver.

I Waldorfförskolan arbetar vi både med småbarnsgrupper där barnen är mellan ett och tre år gamla och blandade syskongrupper för barn i åldrarna mellan tre och sju år. De blandade åldersgrupperna främjar barnens utveckling.

– Det lilla barnet får sin utmaning och inspiration av att i vissa stunder kunna delta i någon lek som de större arrangerar, säger Geseke. För de äldre barnen är det en trygghet att se att ett litet barn ännu inte kan saker som de kan. Den äldre kan kanske till och med hjälpa till ibland, med något som den mindre inte klarar än. Då bygger barnen upp en säkerhet i att det är ok både att be om hjälp och att hjälpa.

 

Kroppsfunktionerna etableras

I Waldorfpedagogiken säger man att den första sjuårsperioden företrädesvis är fysisk, även om vi föds med känslor och tankar. Kroppen ska etablera sig.

Nästa sjuårsperiod är det känslolivet som ska odlas och den sista sjuårsperioden, innan man är helt vuxen, domineras av intellektets utveckling. Det är kropp, själ och tanke i tre sjuårscykler.

– De flesta livsuppehållande, grundläggande funktionerna i kroppen rent organmässigt etableras under de första sju åren – matsmältningen, ämnesomsättningen och även det rytmiska systemet, säger Geseke. Det som grundläggs de första sju åren kan du inte göra om, göra rätt. Det växer till, men funktionerna är grundlagda.

– För ett litet barn är det kontrollen av viljan och impulskontrollen också. Jag börjar kontrollera när jag går på toaletten och hur jag tar på min kompis – inte nyper för hårt till exempel.

– Ett litet barn måste öva och öva för den har ännu inte kontroll över sin kropp och sin vilja, som kan vara oerhört stark. Hur ska jag härbärgera den? Hur ska jag lära mig hantera den?

– Jag vill vara med andra, men jag vill också dominera andra. Jag vill att alla andra ska göra det jag vill. Så lär jag mig att det gör de faktiskt inte, eller de kanske blir ledsna om jag tvingar dem. Då tycker inte jag att det är roligt heller.

– Hur lär jag mig att få ett utbyte och dominera så länge som de andra tycker det är roligt, men också kan foga mig? Ibland behöver jag vara med i andras vilja och lek för att vi alla ska må bra?

Foto: Erik Olsson

 

Från födseln fram till treårsåldern domineras leken – eller läroprocessen – av härmning och upprepning. Det är en intensiv aktivitet i att öva vissa färdigheter och förmågor. Barnet leker samma lek gång på gång för att det är roligt, som exempelvis tittut.

Vid tre- till tre och ett halvt-årsåldern, när barnet börjat få grepp om jag och du, din vilja och min vilja, kommer det till en mer interaktiv lek. Då domineras leken inte längre av härmningen. Fantasin kommer in och leken börjar utvecklas av sig själv.

– I den här åldern har barnen tillgång till en fantasiförmåga, som verkligen gör att de ser molnet framför sig när de lyfter tygstycket i luften, säger Geseke. När en fyraåring börjar krypa runt, ser de sig till hundra procent som en katt eller en hund eller ett lejon, även om du bara ser en fyraåring som kryper.

– Det krävs att jag har en inkänningsförmåga och inte gör något fel och tilltalar en katt, när det är ett lejon eller en elefant.

– I sex-, sju-årsåldern kommer en väldigt kraftfull utveckling – både fysiskt, själsligt och intellektuellt. Då skiftar detta.

 

En fysisk omformning

Kroppen, inklusive benstommen, är väldigt mjuka under småbarnsåren. Det lilla barnets kropp är formbar. När de bryter något är det inte alltid man gipsar. Man bara stadgar och fixerar så växer det samman igen. Det är ojämförbart med någon annan period i livet.

– Det lilla barnets huvud är otroligt stort i förhållande till kroppen, säger Geseke. Det är också det som är mest färdigt när vi föds. De organ vi har där – synen, hörseln, lukten och smaken är på plats redan under fosterutvecklingen.

– Kroppen är däremot rudimentär, menar hon. Organen har en lång tid för att hinna ikapp och även kroppen tar lång tid på sig för att komma ikapp med det huvudet redan har.

– Det är en av anledningarna till att vi säger vi inte behöver tilltala huvudet ännu. Vi behöver tilltala resten, som är i behov av näring och utveckling så att det blir någon form av balans.

Det tar sju år att byta ut varje vital cell i en människas kropp. Det vi fick som arvsmaterial från mamma och pappa har vi jobbat igenom helt en gång under den livstiden.

– Det hårdaste vi har är våra tänder, säger Geseke. Att då även byta ut dem är pricken över i på en härdningsprocess. Förr var det en viktig del i att bedöma barnets skolmognad.

Det sker en förvandling i kroppshållningen hos sexåringen. Då uppkommer den tydliga s-kurvan i ryggen. Allt mognar till och kroppen kan nu omfamna hela rörelsen. Den härdade ryggraden, brosket och alla nervtrådar håller nu för det fortfarande förhållandevis tunga huvudets fria rörlighet och balans. Skuldrorna går nedåt, bakåt. Den bulliga magen buktas in.

– Många föräldrar till fem- till sexåringar blir oroliga och undrar om de äter för lite, berättar Geseke. De blir ofta så smala. Revbenen ändrar läge. De har varit stängda, men nu öppnas ett rum i bröstkorgen. Barnets hals sträcks ut och blir synlig på ett nytt sätt. Den kan nu vridas 90 grader mot skuldrorna. Huvudet får en helt annan frihet, resning och balans. Sexåringen blir suverän på rockringen. Från att ha haft en naturlig preferens av fram-och bakrörelse blir nu höften helt befriad. De har en annan steglängd och kan springa längre. Du ser fysiskt att kroppen nu är deras.

 

"Det hårdaste vi har är våra tänder. Att då även byta ut dem är pricken över i på en härdningsprocess."

 

Barnet förändrar sin djupandning och lungkapacitet avsevärt under några månader i sex-, sju-årsåldern. Det mellersta området, där också det rytmiska systemet sitter, öppnas för utveckling. Barnet blir realist och fantasileken som har kännetecknat perioden från 3-årsåldern går inte längre att upprätthålla. Det är en tung förlust.

– Men fantasileken där allt blir till det jag vill att det ska bli, kan ännu inte kallas för kreativ, menar Geseke. Fantasileken fungerar bara om barnet kan skärma av omgivningen någorlunda.

Även 6-åringen behöver fortsätta att vara skapande för att förhålla sig till världen. Här sker en övergång mellan fantasilek och föreställningslek – en rollek där världen blir real.

– En sex-, sjuåring, som vill leka lejon, behöver alla attiraljer för att se ut som ett lejon, säger Geseke. Nu vet den att om den bara faller på alla fyra, ser inte de andra att det är ett lejon.

 

Förlusten av leken

Geseke menar att vi saknar den intuitiva leken hela livet – att vi har denna längtan som vuxna också.

– Längtan är samtidigt drivkraften till nästa steg. Barnet börjar själv initiera lekar och bli kreativ. Barnet skapar realiteter. Den börjar tillverka klor. Den gör en man. Den gör en svans med plysch på. Det ska bli så naturtroget som möjligt. Det blir en oerhörd aktivitet i detta skapande.

– Barnet blir regissör och börjar realisera sina inre bilder och sätta ut dem i verkligheten på riktigt. Lekförloppet är väldigt annorlunda från en fyra-, femåring som kryper runt. Sexåringen skapar en hel verklighet.

Fyra-, femåringarna dyker dock ofta in och ut i lekarna som sexåringarna skapar.

– Sexåringen kan vara rigid i början. ”Nu gör vi så, sedan gör vi så. Så säger du det och gör du inte vad jag säger får du inte vara med.” Jag kanske behöver anpassa mig lite. Öva mig socialt och i samarbete för att det ska fungera.

Geseke menar att det är lätt att fylla sexåringens dag med olika göromål.

– De blir jätteduktiga på att göra det du föreslår. Men kreativiteten sitter hos dig och inte hos barnet. Barnet blir då beroende av andras inspiration för att komma från sysslolöshet till aktivitet.

 

 

Foto: Erik Olsson

 

Motbilden är sexåringen som sitter och har tråkigt: ”Fröken, jag har ingenting att göra!”

– Jag är pest och pina som svarar: ”Det gör inget”, säger Geseke. ”Du kan sitta ett tag och fundera lite. Du kommer säkert på något.”

– Det jag egentligen säger är: ”Du behöver inte mig. Det är ingen fara att sitta och ha tråkigt. Du dör inte av det.”

– När de haft tråkigt i tio minuter, som är en jättelång tid för en sexåring, börjar de med någonting. Jag som pedagog kan då med glädje se att barnet kommer i verksamhet av sig själv.

– Erfarenheten att jag kan komma ur en passiv, tråkig och utestängd situation och aktivera mig själv är omvälvande. Det är kreativitet på riktigt och början till skolmognad. Vet jag att jag kan förändra världen, och har skaparkällan i mig, har jag helt andra förutsättningar att vara med aktivt i en läroprocess som kommer utifrån.

 

Mål och framtid

Så länge vi i läroplanen för förskolan har tydliga ”strävandemål ” menar Geseke att det går bra för olika pedagogiska inriktningar att anpassa sig. Barnen behöver då inte ha uppnått en viss förmåga eller färdighet i form av så kallade ”uppnåendemål”.

– Det har varit en stor kamp i revideringen av läroplanen att få behålla strävandemålen, säger hon. Det kryper in fler och fler begrepp och krav i förskolans läroplan, som inte är adekvata för den första sjuårsperioden.

– Barnen ska exempelvis lära sig förstå teknik och lära sig ett matematiskt tankesätt och förhållningssätt. Det strös in ord, som man visserligen kan arbeta lekfullt med, men själva ordbruket blir mer och mer skola.

I Waldorfpedagogiken lägger man tyngden på att barnen ska kunna vara i ett utforskande hela tiden.

– Jag ska inte lyfta ut dem ur den processen och börja fråga: ”Kan du berätta vad du har sett?” Jag kräver då något av dem, som de inte ska behöva kunna ännu – minnas, reflektera, analysera och utvärdera. De ska vara i det, uppleva och lära på det sättet. Reflekterande och analyserandet kommer senare, liksom förmågan till det.

Geseke tycker att förskolorna i Sverige genomgående är väldigt bra.

– Det gäller inte bara Waldorf, säger hon. Det som blir svårt är att förskolan både ska täcka allt yngre åldrar och längre dagar. Förskolan är inte barnens hem. Det är deras arbetsplats hur underbar vi än försöker gestalta den.

– Det är en stor utmaning för förskolorna idag, att kunna tillhandahålla en omsorg som tillgodoser behovet av vila och rekreation, så att barnen orkar göra arbetet med att hitta till sig själva i leken och i en social gemenskap som är större än en familj.

Läs även

Text: Inger Holmström

Helena E. Källgren, förälder som haft barn Waldorfförskolan Solgläntan i Sundbyberg, Ellen Key-skolan i Spånga och Kristofferskolan i Bromma.
19 mars, 2019

Waldorf 100 år: Waldorfpedagogik – ett naturligt val för moderna föräldrar

Skolledare har börjat tala om hållbarhet, ekologisk och giftfritt. Och Sveriges riksdag planerar en lag om mobilfria skolor. Det verkar helt enkelt finnas en strävan efter att alla barn ska få det lite mer som mina barn alltid haft det i waldorfskolan. …

LÄS MER

Skolledare har börjat tala om hållbarhet, ekologisk och giftfritt. Och Sveriges riksdag planerar en lag om mobilfria skolor. Det verkar helt enkelt finnas en strävan efter att alla barn ska få det lite mer som mina barn alltid haft det i waldorfskolan.

Det plingar till i telefonen. Min snart 18-åriga dotter säger att hon är sugen på guldsoppa med örter som gurkmeja och ingefära. Helst serverat med nybakat surdegsbröd och syrade grönsaker. Mat värdig vilken hälsotidning som helst – men det här är ett recept från barnens gamla waldorfförskola.

När en vanlig skola inför vegetarisk måndag blir det en riksnyhet. Men waldorfskolor är faktiskt de som på riktigt varit avant gardet. Vegetariskt, ekologiskt, ägg från de egna höns och honung från egen biodling är så naturligt att ingen ens pratat om det utåt.

I waldorfskolor lagar man inte bara mat. Man lagar också saker. Med nål och tråd eller fil och lim. När alla började prata om hållbarhet och det blev på modet att giftsanera skolor behövde waldorfpedagogerna knappt lyfta blicken. Plastleksaker och miljögifter skulle aldrig ha kommit innanför tröskeln i en värld som alltid doftat naturligt av såpa, ull och lavendel.

Jämställdhet är också viktigt. När en genusforskare besökte en waldorfförskola upplevde hon först väldigt tydliga könsroller – tills hon upptäckte att det var hon själv som hade sett fel på vilka barn som var flickor och pojkar.

En harmonisk arkitektur och färgsättning är också centralt i pedagogiken.

– När omgivningen är vacker vill barnen naturligt vara rädda om miljön, förklarade en lärare för mig.

Det finns en helhetssyn, med så många olika bra saker att tilltalas av, att det inte är så konstigt familjer från vitt skilda samhällsklasser och kulturer samlas i skolorna. Det är bland annat populärt bland high-tech-arbetande föräldrar i Silicon Valley att sätta barnen i waldorfskola. Även om de anser att IT är bra bedömer de att skärmar bör användas med måtta medan hjärnan utvecklas. De allra flesta pedagoger jag vet införde mobilförbud långt innan någon politiker ens närmat sig frågan.

 

"...inte så konstigt att den vanligaste frågan jag får är om ”barnen verkligen lär sig något också?” Jag tror att de lär sig mer!"

 

Waldorfskolor inger ofta en snäll och trygg känsla där barn gärna leker riddare och drakar till högt upp i åldrarna. Men när det en dag kändes rökdoft i skolan var det en ny elev som trodde att någon hade tänt eld på en papperskorg, precis som det hänt på hennes förra skola.

– Ingen fara, det är bara treorna som växtfärgar garn, lugnade hennes kompisar som själva hade gjort samma sak för några år sedan.

För mig är det omöjligt att inte prata om alla dessa sinnenas upplevelser. Det är därför inte så konstigt att den vanligaste frågan jag får är om ”barnen verkligen lär sig något också?” Jag tror att de lär sig mer!

Kunskapskraven är desamma som i alla Sveriges skolor. En skillnad med waldorf är att de olika sinnena inkluderas i all undervisning. Helt i linje med modern minnesforskning som säger att ju fler minnen som kan kopplas till information man har i hjärnan desto lättare är det att använda sig av kunskapen. Gymnasieelever på naturprogrammet arbetar alltså inte bara med derivat och fysikformler utan får dessutom göra eurytmi och måla med flödande färger. Waldorfpedagogiken genomförs i en rytm som eftersträvar balans. Mellan yin och yang, den högra och vänstra hjärnhalvan eller som jag hört waldorfpedagoger själva uttrycka sig:

– En människa behöver både in- och utandning.

Waldorfpedagogiken har alltså utan att skryta om det varit först med att hantera en rad av dagens utmaningar. Och trots sin tidlöshet har den kanske aldrig legat mer rätt i tiden.

 


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Läs även

Av: Helena E. Källgren, förälder som vill tacka alla pedagoger på Waldorfförskolan Solgläntan i Sundbyberg, Ellen Key-skolan i Spånga och Kristofferskolan i Bromma för allt ni gjort och fortfarande gör för mina barn, 13 och 17 år gamla.

23 februari, 2019

Waldorfpodden: Intervju med Birgitta Carlgren

I ett extra långt avsnitt av Waldorfpodden samtalar Caroline Bratt och Jessica Thorell med Waldorfutbildningens Grand Old Lady i Sverige, Birgitta Carlgren som arbetade på Kristofferskolan i Bromma mellan 1954 – 1994 och senare på Kristofferseminariet, lärarutbildningen i Bromma.…

LÄS MER

I det här avsnittet samtalar Caroline Bratt och Jessica Thorell  med Birgitta Carlgren som arbetade på Kristofferskolan i Bromma mellan 1954 – 1994 och även på Kristofferseminariet, lärarutbildningen i Bromma, under 1980 – 1990 – och 2000 talen.

Avsnittet är extra långt eftersom Birgitta hade så mycket att berätta om sin tid som Waldorflärare, undervisande lärare på seminariet men även om sin tid som student i Stuttgart där hon undervisades av lärare som i sin tur hade undervisats av Rudolf Steiner.

Här kan du höra avsnittet: https://waldorfpodden.wordpress.com/

 

 

 

Läs även


Bild ur filmen Barndom av Margreth Olin. (Folkets Bio)
22 september, 2018

Expressen recenserar ”Barndom” – en film om livet på en Waldorfförskola

”Den småbarnsförälder som inte googlar efter närmaste antroposofiska förskola efter att ha sett ”Barndom” finns nog inte…” Så skriver Jonas Holmberg i en recension av ”Barndom”, en norsk dokumentärfilm om livet på en Waldorfförskola, i Expressen Kultur.…

LÄS MER

”Den småbarnsförälder som inte googlar efter närmaste antroposofiska förskola efter att ha sett ”Barndom” finns nog inte…”
Så skriver Jonas Holmberg i en recension av ”Barndom”, en norsk dokumentärfilm om livet på en Waldorfförskola, i Expressen Kultur.

Jonas Holmberg, som också är chef för Göteborgs filmfestival, inleder sin recension av Margreth Olins film ”Barndom” med att relatera till sitt eget liv. Han har för första gången lämnat sin dotter på förskolan – första dagen av fem år som väntar på skolan, reflekterar han.

Det framgår inte hur gammal dottern är – men när recensenten Holmberg hämtar henne senare samma dag kan hon inte berätta om hur dagen varit, om barnen har varit snälla eller vad personalen gjort. Det har dottern ännu inget språk för.

Samma kväll, med dottern sovande i vagnen, ser Jonas Holmberg ”en anspråkslös men smått förtjusande dokumentär, som stillsamt observerar livet under ett år på förskolan Aurora i Oslo”.
Han beskriver i recensionen hur filmen ”vrålar om lekens egenvärde genom poetiska bilder av en sexåring som spatserar på en skogsstig med en ormbunke som hatt” och beskriver filmen som helhet som en uttalad protest mot politiker som ”vill skapa produktiva samhällsmedborgare av tultande telningar”.
Jonas Holmberg reflekterar över milda och inspirerande pedagoger som låter barnen leka med hjälp av naturen – bygga käpphästar och gå på styltor, gå på skogspromenad och laga mat. Någon teknisk utrustning, som en Ipad, finns inte på den förskolan, kommenterar han beundrande.

Holmberg kan dock tyvärr inte avhålla sig från att ursäkta sin positiva upplevelse av filmen genom att markera sitt avståndstagande till antroposofisk filosofi i allmänhet och knyta an till den ytliga nidbild som lever i vissa kretsar och påpeka att filmen långt ifrån är en ”introduktion till Rudolf Steiners andelära om eurytmi och astralkroppar”.

Han skriver också att den förälder ”finns nog inte” som inte genast googlar efter en antroposofisk förskola i sitt närområde efter att ha sett ”Barndom”.

Den enda negativa kritik Jonas Holmberg framför riktar sig mot SVT snarare än mot dokumentärfilmare Margreth Olin, som för övrigt är Norges mest prisade filmare i sin genre. SVT har nämligen kapat 30 minuter av filmen för att den ska passa in i TV-tablån. ”Som om Norstedt skulle kapa 100 sidor av en Knausgård-roman”, kommenterar Holmberg.

”Barndom” går att se på SVT Play fram till 19 februari nästa år.
https://www.svtplay.se/video/18947926/barndom

Läs även

Redaktionen

Källor

Expressen

Foto: Erik Olsson
5 april, 2018

Så kan Waldorf möta dagens problem och behov i skolan

Waldorfskolan, världens största friskolerörelse, har med sina nära 100 år på nacken en pedagogik som på flera sätt ligger helt rätt i tiden. Det är en inriktning som kan möta många av de utmaningar som vi ser i samhället och den svenska skolan idag, menar Cia Edsberger, som är ordförande i Waldorfskolefederationen.…

LÄS MER

Waldorfskolan, världens största friskolerörelse, har med sina nära 100 år på nacken en pedagogik som på flera sätt ligger helt rätt i tiden. Det är en inriktning som kan möta många av de utmaningar som vi ser i samhället och den svenska skolan idag, menar Cia Edsberger, som är ordförande i Waldorfskolefederationen.

I Sverige har waldorfpedagogiken funnits cirka 70 år och utvecklingen är ganska stabil idag. Särskilt stor tillströmning har man på senare tid sett inom waldorf-förskolorna.

– Jag tror det bland annat beror på att unga föräldrar idag tänker mer på hållbarhet, kreativitet och att barn ska få vara barn, säger Cia Edsberger.

Adresserar flera av dagens stora skolfrågor

Hon pekar på att waldorfpedagogiken är modern på flera sätt, och att man alltid har adresserat flera av de behov och sakfrågor som idag diskuteras alltmer i den svenska skolan. Ett exempel är lärarens roll och relationen mellan lärare och elever.

– Idag pratas det mycket om ”lärarens återkomst”, dvs att läraren ska vara ledaren i klassrummet. Hos oss har vi alltid arbetat så.

Inom waldorf betonar man bland annat betydelsen av en lärarledd undervisning. Så här står det på Waldorfskolefederationens hemsida: Läraren förmedlar stoffet muntligt och under ögonkontakt med eleverna. Det stimulerar eleverna att meduppleva och förbinda sig med innehållet och leder till att olikheter i förmågan att uppfatta stoffet blir mindre avgörande för deltagandet.

Andra typiska drag i waldorfpedagogiken som ligger väl i tiden är, enligt Cia, åldersprogressionen (anpassning till elevernas ålder och utveckling), hållbarhetstänket, förhållningssättet till naturen, kulturens betydelse med mera. Apropå modern skola nämner hon också att många Silicon Valley-föräldrar sätter sina barn i waldorfskolor, bland annat därför att de vill stimulera kreativiteten.

Om man tittar på flera av de behov och problem i samhälle och skola som diskuteras idag är det inte så svårt att se att waldorfpedagogiken kan bidra positivt. Några exempel på diskussionsteman som känns högaktuella är ojämlik skola, dåliga studieresultat, psykisk ohälsa hos unga, överanvändning av skärmar, bristande respekt för andra, arbetsmarknadens behov av kreativa människor, ökade krav på hållbarhet med mera. Flera av dessa behov passar bra med inriktningen i waldorfskolan.

– När man frågar elever vad waldorf är för dem är ett vanligt svar att man får vara den man är. Det har att göra med den sociala respekten och den hövlighet som finns här. Eleverna blir sedda och vi arbetar mycket med relationen mellan lärare och elever.

Det här uttrycks delvis också på Waldorfskolefederationens hemsida: Eleverna möter redan från första dagen en skola där alla, lärare och elever är jämlika. Klasslärarna har ett speciellt ansvar som bland annat innebär att de varje dag möter eleverna i klassrumsdörren med personlig handhälsning och individuellt bemötande. Att elever och lärare möts på samma nivå står inte i motsättning till lärarens tydliga ledarskap och ansvar gentemot klassgemenskapen och elevgruppen.

Waldorfskolor arbetar mycket med konstnärliga uttryck som del av pedagogiken, men konst är inte ett primärt ämne. Tanken är att en konstnärlig och hantverksmässig bearbetning av lärostoffet inbegriper många sidor hos eleven och gör att det blir levande på ett personligt sätt och anpassat till varje elev.

Användningen av IT och skärmar är överlag mindre betonad i waldorfskolorna jämfört med andra skolor. Man kan då fråga sig hur waldorfpedagogiken möter behoven som kommer av den ökande digitaliseringen i samhället. Cia Edsberger berättar att det i den reviderade nationella läroplanen LGR11 finns krav på att alla skolor ända från förskolan ska ha digitala inslag.

– De kraven ska vi följa, men frågan är också vad kraven innebär, exempelvis hur mycket och på vilka sätt digitala inslag ska finnas. Vi tar nu fram en plan för det. Det finns många sätt att arbeta med det digitala och inriktningen bör vara att behärska tekniken och inte tvärt om. Vi är inte emot teknik, men vi tycker detta bör utformas så att det blir åldersadekvat.

Cia Edsberger, ordförande i Waldorfskolefederationen.

Kreativa och självständiga människor

Utöver den nationella läroplanen har waldorfskolor en egen kursplan som heter En väg till frihet. Enligt Cia Edsberger bidrar den till att göra eleverna till kreativa och självständiga människor. Ett mål är att skapa livslång lust att lära genom engagemang, nyfikenhet och förundran.

– Vi arbetar mycket utifrån begreppen tanke, känsla och vilja, vilket bäddar för ökad förmåga hos eleverna att ta självständiga beslut. De får med sig flera verktyg och bredare perspektiv. Viljan och uthålligheten är svårt för studenter idag och detta är något vi övar mycket på.

När det gäller mer mätbara studieresultat hävdar sig waldorfskolor väl enligt Cia Edsberger, men sticker överlag inte ut i jämförelse med andra skolor. Tidigare forskning har visat att en jämförelsevis hög andel waldorfelever gick vidare och genomförde högre studier, oavsett social bakgrund, samt att man också var mer intresserade av samhällsfrågor än andra elever.

Framöver ser Cia Edsberger flera utmaningar för Waldorfskolefederationen att arbeta med. Liksom andra skolor känner man exempelvis av dagens stora lärarbrist och nu planerar man bland annat att genomföra ett waldorf-lärarlyft.

– Vi behöver också arbeta med att anpassa och stärka waldorfpedagogiken och vår identitet för att kunna presentera waldorfskolan på ett bra sätt. Det är viktigt att visa bland annat politiker att vi är ett bra alternativ som behövs inom pedagogiken, och här ska vi även samarbeta med andra pedagogiska inriktningar, säger Cia Edsberger.

Läs även

presskontakt
Text: Red./Staffan Nilsson

Källor

Waldorf.se

15 februari, 2018

Waldorf 100 – nytt globalt initiativ som vill lyfta fram waldorfpedagogiken

Den första waldorfskolan startade år 1919 i Tyskland och var till för barnen till arbetarna i en cigarettfabrik. Sedan dess har waldorfpedagogiken spridits över hela världen och idag finns över 1100 waldorfskolor och nästan 2000 waldorfförskolor i över 80 länder. Det gör waldorfpedagogiken till den största friskolerörelsen i hela världen. Nästa år firar man hundra år och inför det har ett nytt initiativ tagits: "Waldorf 100".…

LÄS MER

Den första waldorfskolan startade år 1919 i Tyskland och var till för barnen till arbetarna i en cigarettfabrik. Sedan dess har waldorfpedagogiken spridits över hela världen och idag finns över 1100 waldorfskolor och nästan 2000 waldorfförskolor i över 80 länder. Det gör waldorfpedagogiken till den största friskolerörelsen i hela världen. Nästa år firar man hundra år och inför det har ett nytt initiativ tagits: ”Waldorf 100”.

Visionen med Waldorf 100 är att öka medvetenheten kring waldorfpedagogiken runt om i världen. Genom en rad olika projekt vill man belysa hur waldorfpedagogiken övervinner kulturella, ideologiska, ekonomiska och sociala gränser.

”Vi gör vårt hundraårsjubileum till ett tillfälle att vidareutveckla waldorfpedagogiken för nutiden och fokusera mer medvetet på dess globala dimensioner. Med många spännande projekt på alla kontinenter. Håll öronen och ögonen öppna. Var en del av rörelsen: 100 år är bara början!” skriver man på hemsidan.

projektets hemsida kan du bland annat följa projekten som är på gång, se events som är inplanerade under jubileumsåret och lära dig lite mer om waldorfpedagogiken. Skådespelaren Samuel Weiss är intervjuad på sidan och säger bland annat detta:

”Waldorfskolan har lyckats väcka en nyfikenhet i mig, en önskan att helt enkelt prova saker. […] I en värld som blir alltmer kallare och mer likformig, anser jag att det här är en underbar gåva.”

Filmen som haft över 250.000 visningar

Waldorf 100 har även tagit fram en film som översatts till nio olika språk. Filmen berättar om hur waldorfpedagogiken kom till, men framför allt ger den en bild av waldorf idag. I filmen intervjuas lärare från bland annat Kenya, Kina, Indien, USA, Tyskland, Israel och Brasilien.

Totalt har filmen visats över 250.000 gånger på Youtube (om man räknar ihop de olika språkversionerna). Se filmen här:

""

Läs även


10 november, 2017

Skolkritik i USA: Ökad tid vid skärmar är dåligt för barnen

Överanvändning av skärmteknik i skolan försämrar våra barns fokusering, kunskaper, kritiska tänkande och sociala förmåga. Det här varnar man för i den nya boken Screen Schooled, skriven av två erfarna amerikanska lärare, Joe Clement och Matt Miles, som också driver bloggen paleoeducation.com. …

LÄS MER

Överanvändning av skärmteknik i skolan försämrar våra barns fokusering, kunskaper, kritiska tänkande och sociala förmåga. Det här varnar man för i den nya boken Screen Schooled, skriven av två erfarna amerikanska lärare, Joe Clement och Matt Miles, som också driver bloggen paleoeducation.com.

Ger kognitiva och sociala brister

De beskriver hur skola och hem som är genomsyrade av skärmar skapar en rad kognitiva och sociala brister hos unga människor. I skolan har man idag bråttom att dela ut laptops och pads, men man frågar sig inte vad som är bäst för eleverna.

Författarna är inte teknikfientliga, men de pekar på flera problem i skolan som konsekvens av fokuseringen på skärmteknologi. Bland annat mentalt frånvarande barn som är ofokuserade, dåligt förberedda och osociala, samt lärare som är maktlösa inför distraherande mobiltelefoner. Istället för att bli bättre på att lösa problem vänder sig barnen till Google för svaren. Istället för att fördjupa elevernas intellektuella nyfikenhet blir utbildningsteknologin alltför ofta besvärlig, distraherande och något som förlänger tiden med hemläxor. Samtidigt är skoladministratörer ofta påverkade av tveksam vetenskap som är sponsrad av företag som förser oss med tekniken.

Den nya bokens fullständiga titel är: Screen Schooled: Two Veteran Teachers Expose How Technology Overuse Is Making Our Kids Dumber. Du hittar den bland annat på Adlibris. Den innehåller inte bara kritik mot överanvändning av skärmteknologi. Författarna ger även konstruktiva tips till föräldrar om hur man kan kräva förändring och de beskriver hur ett enklare och effektivare lärande kan se ut.

Silicon Valley-föräldrar verkar inse problemet

Det är intressant att konstatera att två av de största teknologiprofilerna i modern historia, Bill Gates och Steve Jobs, satte gränser för hur mycket deras egna barn fick använda den teknik som de själva var med och utvecklade. Joe Clement och Matt Miles menar att välbeställda Silicon Valley-föräldrar verkar förstå den beroendeframkallande kraften som finns i smartphones, paddor och datorer. De tycks förstå detta bättre än allmänheten. Det finns en rad specialiserade Silicon Valley-skolor som är mycket mer low-tech än övriga skolor. Här använder man exempelvis svarta tavlan och vanliga pennor, och lär sig mjuka förmågor som kreativitet, samarbete och respekt. Ett exempel är Waldorfskolan.

Det finns enligt Joe Clement en växande mängd vetenskaplig forskning som visar på nackdelarna med överanvändning av skärmar. Han ger i en artikel flera exempel på resultat från forskning i USA. Två studier visar att ökande skärmtid leder till försämrade akademiska resultat. Flera forskare och institutioner har i olika studier kommit fram till att ökad tid med digital skärmteknik leder till minskat engagemang i klassrummet, sämre matematikresultat, ökad mobbing, minskad fysisk aktivitet med mera. Studier har också kopplat ökad skärmtid till flera störningar som minskad empati, ökad ångest och sömnproblem.

Joe Clement menar att forskning från olika institutioner och discipliner pekar på samma sak: ökad skärmtid är dåligt för barn. Ända driver skolor på den utvecklingen till en punkt där det inte spelar någon roll vilka gränser man sätter som förälder. Det är helt enkelt inte ok, menar han.

Försämrade förmågor hos elever

Joe Clement, som är prisbelönad lärare, skriver på sin blogg paleoeducation.com att han själv kan se hur hans elever har försämrats av den teknologiska miljön. Det är försämringar som han beskriver i fyra kategorier:
• Försämrat fokus. Unga som använder många former av teknik tror att de blir bra på ”multitasking”. Men ”multitasking” är till stora delar en myt och unga födda på 2000-talet är t.o.m. sämre på detta än äldre generationer. Överstimulansen som skapas av tekniken har minskat ungas förmåga att fokusera på en enda sak som är mindre stimulerande.
Försämrade kunskaper. Unga har blivit beroende av sökmotorer för att få kunskaper och den gränslösa tillgången till information har dämpat deras intellektuella nyfikenhet.
Försämrat kritiskt tänkande. De områden i hjärnan som behövs för tänkande på högre nivå underutnyttjas, vilket leder till förlorad kognitiv förmåga. Detta kombinerat med avsaknad av taktil inlärning från erfarenheter har minskat förmågan att uttrycka djupare tankar.
Försämrade sociala förmågor. Sociala media har ersatt riktig face-to-face- interaktion med kommunikation som är mindre dynamisk och självinvolverande.

Skillnad på användbar och skadlig teknologi

Joe Clement skriver att det här inte handlar om att all teknik är dålig. Det handlar om att unga människor genomsnittligt lägger omkring 9 timmar per dag på passiv konsumtion av underhållningsmedia och att detta påverkar deras kognitiva och sociala utveckling. Den period av livet som är mest kritisk för den mentala tillväxten ägnar hela generationer av unga åt tanklös underhållning.

Enligt Joe Clement finns det självklart många tillfällen då det är bra att använda teknologin och han menar att det finns en klar skillnad mellan användbar och skadlig teknologi. Men han hävdar också att det genomsnittliga barnet är en teknologimissbrukare som inte kan lägga missbruket åt sidan närhelst de vill. Missbruket av den skadliga sidan av teknologin gör också att de inte inser fördelarna med användbar teknologi.

Läs även

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson

Foto: Erik Olsson
23 september, 2017

Förslag om mer likvärdig skola kan ge alltför likriktad skola

De idéburna skolorna i Sverige är oroliga för att vissa av Skolkommissionens utredningsförslag om ökad statlig styrning av skolan ska leda till minskat inflytande för professionella pedagoger. Konsekvensen kan bli en alltför stark likriktning av skolan och därmed en minskning av den verkliga valfriheten för elever och föräldrar. Det menar Idéburna Skolors Riksförbund i sitt remissvar till regeringen. …

LÄS MER

De idéburna skolorna i Sverige är oroliga för att vissa av Skolkommissionens utredningsförslag om ökad statlig styrning av skolan ska leda till minskat inflytande för professionella pedagoger. Konsekvensen kan bli en alltför stark likriktning av skolan och därmed en minskning av den verkliga valfriheten för elever och föräldrar. Det menar Idéburna Skolors Riksförbund i sitt remissvar till regeringen.

Statlig styrning som lösning på alla problem

– Det finns flera bra förslag i utredningen, men vi tycker att man är för ensidigt inriktade på förstärkt statlig styrning som lösning på alla problem i skolan. Här finns en motsägelse mot det utredningen själv säger om att åstadkomma ett skolsystem där de professionella pedagogerna får ökat inflytande över skolans utveckling, säger Håkan Wiclander, ordförande i Idéburna Skolors Riksförbund.

Han menar att man genom en rad regelstyrningar och kontroller driver på en likformighet i skolan. Det kan undergräva den pedagogiska mångfalden som är en förutsättning för verklig valfrihet för elever och föräldrar. Valfriheten kan då mest komma att handla om vem som driver skolan, inte så mycket om innehåll och pedagogisk inriktning.

Waldorfskolorna är en av de inriktningar som ryms inom Idéburna Skolors Riksförbund. I ett remissvar från Waldorfskolefederationen och Waldorflärarhögskolan finns liknande kritik mot Skolkommissionens förslag. Man anser att utredningen inte tillräckligt adresserar det grundläggande spänningsförhållande som finns mellan likvärdig skola och pedagogisk mångfald. Här pekar man också på det som kommissionen själv säger om att ”ett likvärdigt skolsystem inte innebär att utbildningen behöver utformas på samma sätt överallt… likvärdighet innebär inte likformighet…”. Waldorfskolorna vill bland annat se ett skydd mot negativ påverkan på de alternativa pedagogiska inriktningarnas förutsättningar att möjliggöra en reell pedagogisk mångfald.

Nya regionala skolmyndigheter skapar mer byråkrati

Idéburna Skolors Riksförbund vänder sig särskilt emot Skolkommissionens förslag om att inrätta regionala statliga skolmyndigheter.

– Vi håller med om att styrningen av den svenska skolan har blivit alltför fragmentiserad. Men vi tror inte det är en bra idé att skapa nya myndigheter och därmed lägga till ytterligare ett byråkratiskt tjänstemannaskikt för att styra upp detta. Det här kan man istället komma åt genom riktig målstyrning, utrymme för pedagogerna och förstärkning av lärarhögskolorna, säger Håkan Wiclander.

Han tror att ett inrättande av regionala statliga skolmyndigheter leder till att skolan tappar resurser, både i pengar och tid. Pengar som skulle kunna gå till förstärkning av skolor går istället till nya myndigheter. Och både rektorer och lärare kommer att få lägga mer tid på det kontrollsystemet istället för på sin kärnuppgift.

– Regionala skolmyndigheter kommer att arbeta styrande och jag uppfattar det som att det handlar om att inordna olika huvudmän och pedagogiska inriktningar i en likformig struktur. Här finns en oro. Det är viktigt att förstå att de olika pedagogiska inriktningarna är något som våra idéburna skolor och många andra skolor behöver för att kunna utföra uppdraget på sitt sätt.

Foto: Nicklas Gustafsson

Kan försämra för skolor som fungerar bra

Skolkommissionen tillsattes för att föreslå hur man kan uppnå högre kunskapsresultat, förbättra kvaliteten i undervisningen och öka likvärdigheten i den svenska skolan. Det handlar om en rad problem kring skolan som diskuterats mycket på senare år. Man kan då fråga sig: Kan en för stark betoning på statlig styrning som lösning på alla problem leda till försämringar i skolor och pedagogiska inriktningar som idag fungerar bra?

– Ja, menar Håkan Wiclander. Vi har upplevt det här under många år. Det finns många bra skolhuvudmän och skolor som belastas med skikt efter skikt av kontroller, styrning, administration osv så att man får allt mindre tid till själva kärnuppdraget. Och det är ett kärnuppdrag som kan utföras på många olika sätt.

Flera bra förslag men man undviker skolmarknaden som grundorsak

Idéburna Skolors Riksförbund är dock positivt till att flera av Skolkommissionens förslag är inriktade på stöd och stimulans snarare än kontroll. Bland annat tycker man förslag om förstärkt nationell finansiering av skolan är bra. Håkan Wiclander menar att det idag finns en bristande likvärdighet i den svenska skolan med stora socioekonomiska orsaker, och då kanske man måste arbeta även med ekonomiska styrmedel. Men han menar också att det även finnas andra sätt att kompensera för sådana brister.

Han tycker överlag att Skolkommissionens intentioner är seriösa och tydliga och att man går igenom den svenska skolan på ett tydligt sätt. Det gäller inte minst fragmentiseringen av skolan, men sedan tar utredningen inte riktigt tag i det problemet.

– Vi tycker att Skolkommissionen undviker grundproblemet att den svenska skolan blivit en marknad med många olika huvudmän och att det starkt har bidragit till att skolan blivit fragmentiserad, säger Håkan Wiclander.

Läs även

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson

17 december, 2015

Göran Fant: Hur bra är waldorfskolan?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland: ”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.” Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.…

LÄS MER

Vad säger forskningen och oberoende instanser?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland:
”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.”
Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.

Andreas Schleicher är OECD:s bildningsexpert och formulerade sin uppfattning av waldorfpedagogiken för två år sedan:
”Det finns en höggradig kongruens mellan det som världen fordrar av människor och det som waldorfskolorna utvecklar hos sina elever. Förmågan att reproducera fakta får allt mindre betydelse. Det viktiga är att eleverna kan använda sina kunskaper på ett kreativt och problemorienterat sätt, något som är centralt i waldorfskolor.”

Det finns också evidensbaserad forskning där man gått ut till ett stort antal elever och undersökt deras uppfattningar om sina respektive skolor. I en av dessa undersökningar utförd vid Heinrich-Heine universitetet i Düsseldorf konstateras att lärandet upplevdes som lustfyllt av 80 procent av eleverna i waldorfskolor. I kommunala och statliga skolor var motsvarande antal 60 procent. Synen på lärarna differerade ännu mer. I waldorfskolor såg 65 procent av eleverna med sympati på lärarna, i andra skolor endast 31 procent.

Det finns fler undersökningar, också långsiktiga, som kommit till liknande positiva resultat på olika områden, bl a hälsoeffekter på lång sikt.

Bo Dahlin ledde ett undersökningsprojektet om waldorfskolor, som visserligen har några år på nacken, men det finns ingen anledning att anta att dess resultat skulle vara inaktuella.

Där jämfördes exempelvis i en delundersökning resultaten av elevenkäter i kommunala skolor och gymnasier med waldorfskolor. Resultaten är ytterst intressanta:

  • Waldorfeleverna upplevde oftare än kommunala skolans elever att undervisningen i samhällsorienterande ämnen var bra och intressant.
  • Waldorfeleverna kände ett större ansvar för sociala och moraliska frågor.
  • Waldorfeleverna var mer benägna att referera till kärlek, medmänsklighet och civilkurage när det gällde att föreslå lösningar på sociala problem.
  • Waldorfeleverna tog i större omfattning avstånd från nazistiska och rasistiska ideologier.
  • Waldorfeleverna upplevde i större utsträckning att deras lärare lade vikt vid människovärde, jämställdhet och miljö/ekologi i undervisningen.
  • Waldorfeleverna hade mer toleranta attityder till avvikande samhällsgrupper (homosexuella, narkomaner, psykiskt sjuka), dock inte till rasister/nazister och kriminella. Skillnaden mellan flickors och pojkars attityder var mindre i Waldorfskolorna.
  • Waldorfelevernas engagemang i sociala och moraliska frågor ökade med åldern, medan de kommunala elevernas engagemang snarare tenderade att minska eller vara konstant.

I Sverige har vi en mycket fördelaktig situation. De föräldrar som sätter sina barn i waldorfskola behöver inte betungas av höga avgifter vilket är unikt för vårt land. I övriga länder, liksom tidigare också i Sverige, måste skolorna till stor del finansieras av föräldrabidrag som i regel är ganska kännbara.

Det är bra att föräldrars ekonomi inte påverkar barnens möjlighet till en god skola, men vad gäller de pedagogiska alternativ som finns att välja mellan har man, inte minst genom statliga ingrepp, tvingat in alla skolor i stort sett i samma regelverk och nästan alla använder samma kursplaner.
Detta kan ses som ett pris waldorfskolorna måste betala för föräldrarnas avgiftsfrihet, och endast efter ett energiskt politiskt arbete har de kunnat få vissa undantag.

Trots att många föräldrar inte har en djup kunskap om Waldorfpedagogiken , måste sägas att föräldrarna generellt är ett starkt och viktigt stöd i Waldorfskolorna och visar stor solidaritet.

Text: Göran Fant
Foto: Erik Olsson

 


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Läs även