6 augusti, 2020

GRÄS, poaceae – gramineae, grunden till vårt välstånd

I familjen gräs ryms 635 släkten och 9000 arter som täcker en fjärdedel av jordens yta. De är grunden till mänskligt välstånd. Tack vare gräset har vi våra förädlade sädeskorn. …

LÄS MER

I familjen gräs ryms 635 släkten och 9000 arter som täcker en fjärdedel av jorden yta. De är grunden till mänskligt välstånd. Tack vare gräset har vi våra förädlade sädeskorn.

Gräset väver en matta så vitt och så brett, i den bär den fram alla blommor och utgör själv en bakgrund för dem liksom himmelen för alla stjärnor. Uppåt växer gräset som om det hälls ned från fria luften i en strilande ström ned i marken där den bildar rotknippen som strålar vidare, ja rötterna formligen flyter som floder under markytan och vill klä all kal jord med sitt gräs.

En fjärdedel av jordens yta är täckt av gräs. Genom sin individrikedom bestämmer de karaktären för savanner, stäpper, ängar, hedar och hagar världen över. Tack vare gräset har vi vårt förädlade sädeskorn. Alla tusentals olika vetesorter vi har idag härstammar från det vilda vetet vid medelhavet. Våra fyra sädesslag är havre (Avena sativa), vete (Triticum aestivum), råg (Secale cereale) och korn (Hordeum vulgare).

Träda eller närande och tärande grödor

Träda är vilande åkermark som ger ett avbrott i den linjära jordbruksproduktionen innan en ny odling anläggs. Träda är ett arv från äldre odlingsmetoder som innebär att gräset får växa fritt och upprepade gånger plöjs och harvas tills jorden är helt ren för ogräs.

I äldre tiders jordbruk var ängen åkerns moder. Gräs blev foder som blev gödsel som transporterades ut på åkern. Idag ser vi ängen främst i gränsområden mellan åker och skog. Idag har vi mer åker en äng och med rätt odlingsmetod kan Sveriges lantbruk försörja många fler människor än vi är idag. Nyckeln är att ta och ge, inte att bara ta eller att bara ge: Närande och tärande grödor.

I det ekologiska växeljordbruket odlas vallgrödor under två till tre år av en sjuårsperiod.  Gräs tillsammans med baljväxter som klöver och lysern som kan fixera kväve ur luften, plöjs ned i åkern för att bygga upp humus och berika jorden.

Den mer passiva metoden med träda är här ersatt med vall som både ger jorden återhämtning och näring tillbaka till marken själv. Åter kan åkern nära oss… Gräsätande vilt, betesdjur, idisslande kor och får ger oss mjölk och kött på vårt bord, skinn, päls och ull klär vi oss i och inte minst, gödsel får vi till vår odling. Allt detta skänker oss ängen! 

Gräset är grunden till allt mänskligt välstånd

Länge innan den första plogen sattes i marken samlades frön från vilda gräs och kokades till gröt. All den tid det tog! När människan började odla och bruka jorden övergick hon från att vara en samlare till att bli en kulturutövare. Från fyra olika världsdelar förädlades vilda frön till odlad säd för 5000 till 10 000 år sedan. Vete i Europa, ris i Asien, majs i Amerika och hirs och durra i Afrika. Den kultiverade säden har gjort det möjligt att mätta jordens ökande befolkningsmängd.

Långt uppåt nord trivdes råg bättre än vete. Den stora skillnaden på odlad säd och vilda gräsfrön är att odlad säd inte släpper sina frön fritt för vinden utan sitter kvar på sitt ax och samlar all sin näring där. Många gräsarter är perenna. Det vill säga att när gräset vissnar ner lever rötterna vidare och skjuter upp nya strån till våren. Det finns gräs som är mångtusenårigt. Säd är ettårigt och måste sås på nytt varje år, höst eller vår.

Kvickrot kallas världens snabbaste gräs. Det är nordens vildaste vete. Kvickrot koncentrerar sin näring i rötterna, kan tro det är dem vildsvinen vill åt då de bökar med trynet i jorden! Agropyron repens heter de på Latin och dessa rötter rostas och mals till mjöl. Det användes till att dryga ut mjölet med för att få det att räcka längre i det svenska folkhushållet. Det finns även medicin som innehåller kvickrot som skall vara särskilt till hjälp vid långvarig snuva som går upp i bihålorna.

Kulturväxter

Det finns vissa växter som trivs ihop med gräset, ogräs som vi ofta kallar dem, men i själva verket var de ”gårdagens nyttoväxter” och delikata grönsaker så som molla, pilört, svartkämpe, våtarv och lomme. Kirskålen infördes i vårt land av munkarna. Av vallmo framställdes morfin. Av brännässlans fiberstänglar gjordes tyg. Dessa växter odlades i vårt land innan man lärt sig odla säd.

Prästkragen kom till Sverige från ängarna i Frankrike och Tyskland när frön därifrån köptes in för att sås ut på våra beten för att förbättra höodlingen. Torkat gräs av ett flertal arter kan flätas till korgar och hattar samt till packnings och stoppningsmaterial, till papper och till byggnadsmaterial. Strandråg och sandrör binder flygsand och sockerrörets märg har en starkt sockerhaltig märg som svarar för hälften av världens sockerproduktion.

Gräset vi trampar gör luften vi andas

Musen pilar genom gräset i snabba streck, haren hoppar och är borta, fåglar bygger bon och fjärilarna hänger sin puppa på ett strå medan de minsta små insekter klättrar och strävar. Alla gröna blad, stort som smått, bidrar till att rena vår luft från koldioxid och generöst ge oss syre tillbaka.

Gräset är ihåligt och dubbelt rörformat. Det gör det till världens starkaste konstruktion. Fylligt och spänstigt vajar gräset i vinden och glittrande kisel håller det ståndaktigt upprätt. Inget annat kan som gräset böja sig till marken och resa sig igen, ingen så lång och smal som grässtrået kan bära så tungt ett ax eller vippa som det kallas när blomskaften är längre. Doftlöst är gräsets blommor, nästan aldrig giftigt och när det blommar går det fort, det vet de som plötsligt drabbas av hösnuva för när gräset blommar syns det ej men kan kännas överallt i luften.

Böjning av strået görs möjligt genom att de har nod, de små kompakta ledknutar som bladslidan utgår ifrån. Bladet omsluter strået nedtill och öppnar sig i olika formationer som tecknar diagonala linjer i gräslandskapet.

Familjen gräs har 635 släkten och 9000 arter. I Sverige finns 58 släkten och 150 arter.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

11 juni, 2020

Kardborre och spåtistel, arctium lappa, carlina vulgaris

Den fastnar i fårens ull och i kläder, som ett sätt att sprida sig. Kardborren, av det korgblommiga släktet compositae, vars rot är ätbar och som även använts i folkmedicinen.…

LÄS MER

Den fastnar i fårens ull och i kläder, som ett sätt att sprida sig. Kardborren, av det korgblommiga släktet compositae, vars rot är ätbar och som även använts i folkmedicinen.

I vår hage växer sedan sista somrars hetböljor kardborrar till min stora förtret. Kardborrar i ullen vill ingen ha. Av ängens växter är timotej och de med hyskor och hakar de värsta att trassla in sig i ullens fina fibrer. Omsorgsfullt måste ullen kammas och kardas innan den förädlas till textil, ett ax av timotej sprider hundravis av små frön när kardans taggar griper tag i den och en kardborre går aldrig att få ur.

Jag har gått med sax och samlat ihop karborreknoppar och lagt på brandplatsen, men ifrån varje avklippt stjälk växer sju nya taggbollar upp. Förra sommaren gav jag upp men i år ämnar jag bestämt gå ut i torrbacken med spaden och gräva upp rötterna. Dock ser de ut att ha hunnit sprida sig än mer i år.

Men varför kommer då alla dessa kardborrar nu? Har de flugit hit med vinden som frö och landat på den branta slänten ned mot sjön som solen bränner hårt? Min far berättade att i jorden finns en enorm fröbank med miljontals av frön som ligger och väntar på de rätta förhållandena för just dem.

Det är klimatomständigheterna som bestämmer vilka frön som skall gro. Kardborren och tisteln är pionjärväxter som spränger sönder jordskorpan med sina starka rötter för att etablera grogrund för andra växter som trivs i lucker jord. Då undrar jag igen över hetböljor, den globala uppvärmningen och några av dess konsekvenser…

"Namnet kardborre är välbekant för sin geniala egenskap att försluta och detta har människan förstått sig på att efterhärma"

 

Efter att ha bläddrat och sökt i floran visar det sig vara en tistel vi har i hagen, spåtistel (carlina vulgaris). En taggig, nästan exotisk tistel med spetsig pålrot och mörkgröna blad och en gul, platt blomma i stjälkänden. Vanliga åkertistlar (carduus arvense) och en och annan ståtlig krustistel (carduus crispus) bekymrar mig inte så mycket. Däremot nejlikroten, (geum) som kan fastna med sina hullingförsedda bruna frön över hela koftan när vi strövar genom höga gräset. Ett annat busfrö är småborren, (argimona) vars små blommor klättrar oskaftade på en stängel. Den liknar en mager majskolv mitt i en lurv av ruccolablad, frukten är hård som en liten nöt och omkransad av krokborst. Båda dessa gulblommande växter är värt att hålla reda på i hagen.

Kardborre, snörning, dragkedja, knapp eller nit. Namnet kardborre är välbekant för sin geniala egenskap att försluta och detta har människan förstått sig på att efterhärma. Benämningarna Lappa officinalis och Lappa major är gamla latinska namn på stor kardborre. Lappa betyder att hålla sig fast och Arctium, av arktos, betyder ”björn”, på grund av sin ulliga beskaffenhet.

Arctium lappa och minor, tomentosum och nemorosum

Sedan långliga tider och inte minst i krigstider har människor berett, använt och ätit växter vi idag inte i det första ville tro det var något särskilt med. Så är det med stor kardborre som har en ätbar rot. Den trivs bäst i kväverik kulturmark, på banvallar och längs vägkanter, den har vi intill fårhuset här hemma och känns igen av de flesta med sina stora, nästan trekantiga, lite buckliga och på undersidan gråludna blad som är len som filt emot handen.

Blommorna är vackert lila i toppen, klotrunda frökorgar med krokuddiga holkfjäll hakar fast i pälsen på djur för att med dem kunna sprida sina frön vitt och brett. Sitt första år utvecklar den en bladrosett och sin kraftiga rot, andra året blir den en hög och imponerande växt!

Kardborrens användning utvärtes och invärtes

Kardborrerot smakar som en snäll beta mild och mjäll med ett spännande sting av ovanlig art. Späda bladskaft kan kokas som sparris och roten skördas om hösten första året och på våren det andra, annars blir den allt för träig och besk att äta. Kardborren är för övrigt släkt med kronärtskocka.

"Kardborreroten är utmärkt till soppor och grytor och innehåller inulin och mineraler och väldigt mycket kolhydrater"

 

Är marken hård kan både spade och spett behövas när roten grävs upp. Precis som svartrot oxiderar kardborrerot när den kommer i kontakt med luft, ett knep är att blötlägga den i citronvatten en stund. Roten kan skrubbas eller skalas och bör koka i 20 minuter. Den är utmärkt till soppor och grytor och innehåller inulin och mineraler och väldigt mycket kolhydrater. Kokvattnet kan användas till utvärtes omslag på brännsår och utslag eller som ett hårvatten. De färska krossade bladen lindrar klåda från insektsbett.

En stärkande dryck av kardborrerotens avkok har använts i folkmedicin för sin vätskedrivande, blodrenande, och avgiftande verkan på lymfsystemet. En kur av kardborrerot anses öka kroppens motståndskraft samt förebygga förkylning och influensa. Fröna går att grodda och använda i hudvårdsprodukter.

I Japan är picklad kardborrerot en delikatess som kallas Gobo. Där används den gärna till fisk både wokad och syltad. Bladen kan man svepa in fisk i när man grillar, i stället för folie, tipsar Lisen Sundgren om i sin bok Vildvuxet (Bonnier fakta förlag). På denna underbara boks baksida står: Låt naturen krydda maten! Lev vildare! Skörda vackert!

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
7 maj, 2020

Malört, Artemisia absinthium asteraceae

Ljust guldgul hälsodryck av silvergrön bitterört. En bägare bjöds till vinnaren av kapplöpningsspelen i det antika Grekland för en god hälsa skattades högt. Med en krans av gudinnan Artemis malörtskvist kröntes den utkårade.…

LÄS MER

Ljust guldgul hälsodryck av silvergrön bitterört. En bägare bjöds till vinnaren av kapplöpningsspelen i det antika Grekland för en god hälsa skattades högt. Med en krans av gudinnan Artemis malörtskvist kröntes den utkårade.

I kanske den sista moderskulten i templet på Efesos härskade Artemis, modern till allt levande som vakade över skog, jakt och unga kvinnor, kyskhetens och dygdernas hetlevrade gudinna, tvillingsyster till Apollon, dotter av Zeus. Naturkrafterna låg i gudinnan Artemis händer och den vördnad hon skänktes lönades med balans och harmoni mellan natur, människa och kultur. 

Artemes betyder frisk på grekiska och absinthium var romarnas namn på malörten. I en fransk örtabok från 1400-talet står att läsa: ”Är du grön som en lövgroda, mager som en poppel, minskar du dagligen i vikt, och kastar du slutligen ingen skugga mer, så tag din tillflykt till malörten”.

Malört är en av våra allra äldsta läkeörter. Denna ludna halvbuske, både älskad och ratad är en riktig flamma. Plinius sade att vandrare, som gå med malörtsblad i skorna, ej känna någon trötthet, även om de gå aldrig så långt. Sniglarna i rabatten lär sky den, en födande kvinna välkomnar den för hjälpen att dra samman och rena livmodern medan den gravida ej ens skall smaka den och 1800-tals konstnärsbohemer fördrack sig på den.

Den sorgligt beryktade franska absinten, en kombination av anis, malört och sprit är numera förbjuden där men Italien har sitt vermutvin och vi våra bäska droppar som får somliga att grina illa vid snapsbordet. I tungroten sitter smaklökarna för det bittra. Vår nyförlösta finullstacka fick malörtste i vattenspannet emot sin bubbliga mage!

"Ett te på malört skall dra ej mer än en minut i kokhett vatten och endast en nypa ört till en kopp"

Att uppskatta de lite bittra smakerna förstår man sig på i medelhavsländerna medan vi här uppe i Norden kanske tänker på malörten som den glädjedödande droppen som sprider misstämning i ett sällskap. Ordspråket lyder: Kunskapens rötter är bittra men dess frukt söta.

Med största försiktighet bör man närma sig den, för mycket av det bittra blir till gift i kroppen. Det fatala ämnet är den flyktiga oljan thujon som verkar maskdödande och kan ge alvarliga skador på kropp och nervsystem. Absintin är det huvudsakliga bitterämnet och cinol som har en kramplösande effekt har man använt till att göra epilepsimedicin av.

Ett te på malört skall dra ej mer än en minut i kokhett vatten och endast en nypa ört till en kopp. Om morgonen är det en uppfriskande brygd som skingrar huvudvärk, magproblem och sätter igång en serie av impulser till salivutsöndringen och vätskorna i organen som skall ta hand om maten vi äter. En förbättrad nedbrytning av maten ger ett bättre näringsupptag. Det är några av anledningarna till att en kur med malörtste en halv timme före maten kan stärka immunförsvaret och väcka våra sinnen till liv.

Om sommaren skördas grenspetsar med små ljusgula blomkorgar som torkas och förvaras i burk med tättslutande lock.

Gråbo, Artemisia vulgaris

Gråbo kallas i folkmun för örternas moder. Vulgaris betyder vanlig på latin. Alla har vi sett den stå dyster och ståtlig i åkerkant och längs vägren ända upp till Norrland. Hög och rak med gröna blad som är vitt filthåriga undertill, rödlupna stjälkar och blommor. När den sprider sitt pollen måste varje allergiker gå och snyta sig.

Liksom malörten var gråbo en trollört. Englands gamla berömda ”Song of the nine magic herbs” nämner först gråbon med följande ord:

Una heter du, den äldsta av örter;

du har makt mot 3 och 30,

du har makt mot gikt och smitta,

du har makt mot det onda, som väller

fram över världen.

Gråbo har en försonligare smak än malört och passar till krydda av fet mat, att strö över sallad och i soppor. Ett te på gråbo till fotbad efter en arbetsam dag sägs verka särskilt välgörande. Skörd sker just innan blommorna slår ut och enligt gammal sed på själva midsommardagen.

Åbrodd, Artemisia abrotanum 

Åbrodd har en saltig citronliknande, uppfriskande doft, smaken är mer varm än bitter. Som flerårig växt är den vacker i trädgården och står sig bra heta somrar med sina fjäderliknande, tunna blad. I Norden uppnår den sällan blom så hela kvistar skördas.

Åbrodd sägs vara utmärkt som hårvatten och vattendrivande medel. Förr i tiden hörde den till kvinnornas kyrkbuketter som stammar från en än äldre sed att föra en vigvattenbukett med starkt doftande örter till kyrkan vid Marie Himmelfärdsdag.

Dragon Artemisia dracunculus

Dragon härstammar från Sibirien, Ostasien. Dragon är en upprätt kal ört med linjära, smalt eliptiska, helbrädade blad. Den får hängande gulaktiga diskblommor på spridda skaft. Smaken är en aning anisartad och används som smaksättare i vinäger och i såser. En gång avslöjade farbror Pär hemligheten med sin vidunderligt goda sås; en gnutta dragon! Enbart bladen skördas.

Hippokrates, även kallad läkekonstens fader, budskap lyder: ”Era livsmedel skall vara läkemedel och era läkemedel skall vara mat”.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
11 april, 2020

Viol, viola tricolor

I gult vitt och blått blommar de första vårblommorna och när solen riktigt värmer backen kommer violerna i klungor tätt inpå marken, milda som en sänghimmel i färgen blå.…

LÄS MER

I gult vitt och blått blommar de första vårblommorna och när solen riktigt värmer backen kommer violerna i klungor tätt inpå marken, milda som en sänghimmel i färgen blå.

 

”Inte som en blyg viol,” lyder ordspråket när det används för att rättfärdiga någon. Inte som en blyg viol är den som rakryggat står fram som sig själv, som modigt och självsäkert tror på sin sak, sitt bidrag i världen.

En aktiv viljehandling när människan förmår gestalta, höja och lyfta jordbunden natur till upphöjd kultur är motsatsen till att låta naturen ha sitt förlopp och följa dess självgenerande lagar där frukt faller till marken för att förena sig med de krafter som låter frön spira och gro emot solens varma ljus i ett ostört kretslopp.

Att inte vara en blyg viol är att bära ett ansvar, ett ansvar i att samarbeta med de stora sammanhangen och verka med dem som en hjälpare i det goda. Detta kan människan, kulturutövaren.

För är inte sann kultur ett försök att samarbeta med visheten som formar världen?

 

En blomma för sinne, kropp och själ

Styvmorsviolen är en av 400 till 500 arter i familjen violaceae.

Styvmorsviol, luktviol, skogsviol och ängsviol är några och penséer hör till samma familj och alla kan vi äta, lukta och glädja oss åt i kruka, åkerren eller skogsbryn.

Vill man testa om en vätska är sur eller basisk kan man få svar av en violblomma. Blir den gul är den basisk, blir den röd är den sur.

Att kandera både blommor och blad till smakligt pynt görs genom att doppa dem först i lättvispad äggvita så i socker för att sedan få torka på bakplåtspapper.

Hela växten innehåller saponiner, salicylbindningar och flavonoider.

 

"Att inte vara en blyg viol är att bära ett ansvar, ett ansvar i att samarbeta med de stora sammanhangen och verka med dem som en hjälpare i det goda."

 

Sedan lång tid tillbaka använde man violens olika växtdelar som infusion för att badda hudutslag, klåda och akne både in och utvärtes, som drog till att behandla katarrer och reumatism samt som te för att lindra eller förbättra vattenstockningar, torr rethosta, luftrörskatarr och febertillstånd.

Företaget Weleda grundades 1921 med mottot ”i samklang med människa och natur” för läkemedel och hudvårdsprodukter där substanser och processer från naturen får verka. Den mångfaldigt prisbelönade hudvårdssalvan Skin food med extrakt av just styvmorsviol viola tricolor, rosmarin, kamomill och ringblomma, håller sig fortfarande gott på marknaden och passar bra att smörja händerna med där tvål och vatten torkar ut dem.

De unika lenande egenskaperna hos viol var känd redan under medeltiden, se den bruna munkkåpan som bakgrund till den violetta blå i den örtkunniges av köld så nariga hand när marken ännu mörk av mull låter violaceae slå ut.

Ett ställe i Rudolf Steiners bevarade texter beskriver violen som en av de växter som kommer att kunna förvandla sig och tillpassa sig in i framtiden medan andra och särskilt giftiga växter dör ut.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
11 mars, 2020

Harsyra, oxalis acetosella

Harsyreplantan håller sig skir grön året om, som om den inte vill bli större än en evig grodd. Oxalis har traditionellt en roll att spela som läkeväxt eftersom syran stöttar den kemiska ämnesomsättningen. Men oxalsyra i för stora dosor är giftigt och kan ge symptom som kräkningar, diarré, yrsel samt svårighet att andas – och njursvaga ska vara försiktiga.…

LÄS MER

Harsyreplantan håller sig skir grön året om, som om den inte vill bli större än en evig grodd. Oxalis har traditionellt en roll att spela som läkeväxt eftersom syran stöttar den kemiska ämnesomsättningen. Men oxalsyra i för stora dosor är giftigt och kan ge symptom som kräkningar, diarré, yrsel samt svårighet att andas – och njursvaga ska vara försiktiga.

 

Där skogen är djup och mossan len under trädens lummiga himmel finner vi oxalis, harsyran med sina ljusgröna, perfekt hjärtformade blad sammankopplade i en treklöverformation. De släta bladen ser på ett vis robusta och samtidigt späda och flyktiga ut på en rosa trådställning fästa på en krypande jordstam. De vecklar ihop sig som en bok då vädret är hårt eller regn i annalkande. I folkmun kallas de för skogens barometer.

Oxalis har sitt namn efter grekiska oxal som betyder skarp, sur.

När vi ser lite noga på harsyreplantan som håller sig skir grön året om,  som om den inte vill bli större än en evig grodd, ser vi hur bladets huvudåder är tillbakahållen till skillnad från de flesta andra blad där mittådern brukar sträcka sig allra längst ut till bladets spets. Hjärtformationen breder ut sig grön på var sida och den omvända spetsen möter upp de andra två i mitten. Den vita blomman som slår ut i maj – juni har rosa nerver, övriga små knoppar slår aldrig ut och så sprätter de iväg sina frön flera meter. En hel liten matta av harsyra kan spreta lågt över marken på nästan osynliga stjälkar från samma jordstam.

 

Sätter igång ämnesomsättningen

Utefter stigen kan vi plocka dem och smaka på syran som sätter igång magsyrorna på samma sätt som citron och omogen frukt. Barnen låter sig lätt förtjusas.

Men; iakttag försiktighet vid njursvaghet! Oxalsyra i för stora dosor är giftigt och kan ge symptom som kräkningar, diarré, yrsel samt svårighet att andas. Motgiftet är kalk, kalciumsalt binder oxalsyra så att giftet försvinner ut ur kroppen med avföringen. Detta visste samerna som använde harsyra till att syra mjölk.

 

"Att tugga några harsyreblad om våren kan hjälpa oss att övervinna de av vintern framkallade stockningar i vår organism."

 

Christian Osika, en av läkarpionjärerna på det dåvarande Vidarkliniken, beskriver i Falkbladet nr 4, 1989 hur oxalis som läkeväxt representerar det stadium i växternas fruktbildning där syraprocesserna djupt förankrar den kemiska ämnesomsättningen.

Det är just vid stockningar och kramper i bukområdet som en insmörjning på magen med oxalis-salva kan stimulera till bättring.

”Att tugga några harsyreblad om våren kan hjälpa oss att övervinna de av vintern framkallade stockningar i vår organism”.

Vi vet ju att vid chock eller nervositet kan magen börja krångla, samma då, en liten extraskjuts från naturens egna sura skapar en balans där beska rötter och bittra lavar överväger. Så var det nog under de tider vi främst åt den årstidbaserade föda som fanns helt i vår närhet. En utmärkt smaksförbättrare och källa till C-vitamin är oxalissyra som vi även finner i ängssyra, rabarber, spenat och kardborrerot. Vid kokning mildras syran, ta vara på några blad från en skogspromenad och strö i salladen eller soppan eller som ett surrogat för citron i en drink så som fransmännen gjort.

 

Uppfriskande lemonad

 

Här följer ett recept på en uppfriskande

Lemonad

6 citroner

½ liter kallt vatten

1 ½ dl socker

isbitar

2 nävar färska harsyreblad

Dela citronerna i två och pressa ut saften.

Blanda med vatten och socker och rör tills allt socker löst upp sig.

Servera med isbitar och harsyreblad.

Receptet är hämtat från Naturens spiskammer.

 

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
22 februari, 2020

Mossor och lav, lichen och bryophyta

Vi har ett tusental arter av mossa i Sverige och dubbelt så många arter av lavar. Mossor är oftast gröna, tar upp vatten och näring ur luften och växer överallt omkring oss i alla möjliga olika miljöer även där ingenting före dem har vuxit. De är primärväxter som bereder grogrund för andra växter att kunna etablera sig genom att de håller fukt och när mossans undre delar bryts ned skapas näring åt andra växter. Lavarna är dubbelorganismer av en svamp som lever i symbios med gröna, ibland grågröna alger som bildar vackra mönster.…

LÄS MER

Vi har ett tusental arter av mossa i Sverige och dubbelt så många arter av lavar.
Mossor är oftast gröna, tar upp vatten och näring ur luften och växer överallt omkring oss i alla möjliga olika miljöer även där ingenting före dem har vuxit. De är primärväxter som bereder grogrund för andra växter att kunna etablera sig genom att de håller fukt och när mossans undre delar bryts ned skapas näring åt andra växter.
Lavarna är dubbelorganismer av en svamp som lever i symbios med gröna, ibland grågröna alger som bildar vackra mönster.

 

Vore jag en liten tomte som stövlade iväg över berghällar, klättrade över stubbar och väjde för stenar, bodde under trädens rötter där håligheter ger skydd för världens stormar och oseende ögon, skulle mossorna vara mitt rike och barr och kvistar mina hinder på vägen.

Liksom mossor och lav skulle jag vistas rotlöst närmast intill markens och mineralernas gräns för djupare ner tränger de större växterna ned för att fästa sig stadigt och sträcka sig högre och det som var mitt rätta element var en miniatyr av dem alla.

Tiden skulle gå långsamt och långsamt växer mossa och lav. Obekymrad lätt, men känslig för atmosfärens nedfall, uppfångande allt som vi sprider ut i vår luft, skulle tomten snart tvingas fly till gästvänligare trakter. Det är föroreningar som mest hotar det mjuka livet i skogens lägsta nivå ovan jord. Det sägs att tomtarna flyttar norröver undan människornas oväsen och oförstånd, så gör även skägglaven på träden för ren luft är en
förutsättning för dem. Kanske ändå kan vi med våra oseende ögon föreställa oss en liten grå figur i en färgsprakande mosse dricka till bords ur en bägare som vi kallar tomteglas. – Skål, kära tomte, må du leva länge än som om tiden stod still och vi människor slutade med vårt vårdslösa spill!

 

"Det är föroreningar som mest hotar det mjuka livet i skogens lägsta nivå ovan jord."

 

 

Man skiljer på mossor och lav. Mossor är oftast gröna, tar upp vatten och näring ur luften och växer överallt omkring oss i alla möjliga olika miljöer även där ingenting före dem har vuxit. De är så kallade primärväxter som bereder grogrund för andra växter att kunna etablera sig genom att de håller fukt och när mossans undre delar bryts ned skapas näring åt andra växter. Lager på lager av vitmossa på myrmark blir till mångtusenårig, meterdjup torv.

Ibland kallas lav för mossa, den vita dekorationsmossan till jul är i själva verket en fönsterlav liksom islandsmossa är en lav. Mossor räknas till runt 1000 arter i Sverige och lavarna till ca 2000. Lavarna är dubbelorganismer av en svamp som lever i symbios med gröna, ibland grågröna alger som bildar vackra mönster.

Lavar är rika på lavstärkelse. Förutom essentiella aminosyror, jod, B12 och selen, har lav medicinska effekter framför allt när man kokar te på dem.

Många lavar kan användas som alger i maten men innan de kan äts måste de lakas ur med aska eller lut för att bli av med de bittra lavsyrorna. Dessa syror bryter långsamt ned berget de växer på så att de kan tillgodogöra sig mineraler. Naturfolk har länge ätit lavar och i den nordiska vildmarken utgör de en viktig överlevnadsväxt. Även som extrafoder åt boskapen tjänade lavar om vintern.

 

Islandsmossa

På Island serveras fortfarande islandsmossa i sallader. En busklik broskartad växt, oregelbundet flikad, blekt grågrön till färgen och brungrön i topparna som växer allmänt i glesa skogar, på skogsberg och tallhedar. Som läkeväxt har den en lång tradition vid lungsjukdomar och astma. I folkmun även kallad lungmossa, brömossa och renhorn. Till exempel kunde man göra ett grötomslag med islandslav och lägga på halsen under natten. Weledas Flechtenhonig mot hosta med smak av anisolja innehåller fyra sorters lav: Islandslav, lichen islandicus, renlav, cladonia, skägglav, usnea barbata, lunglav, sticta, den är så god!

 

Navellavar

I en enda punkt fäster sig navellavarna på sten eller berg, likt fjäll täcker de stenens yta och breder ut sina ibland stora kronblad med vågiga kanter skiftande i grått när de torkar och mörkare då de blir
våta.

Navellavar innehåller mycket lite lavsyra och kan därför beredas till mat utan att först lakas ur. Tusclav växer främst i Götaland och Svealand på klippor längs kuster och sjöstränder medan andra navellavar är vanligast i fjälltrakterna. Tuschlav har sitt namn efter bruket att tillverka tusch för att skriva med. De avger en kraftfull lila färg som lämpar sig väl till växtfärgning men färgen är känslig för ljus och bleknar med långa tider av slitage och tvätt.

Så länge lavar skördas varsamt och med måtta med hänsyn till sin långsamma återväxt och restriktionen att de kan innehålla bland annat secium på vissa utsatta platser, torde de kunna bli ett bra komplement även i den moderna kosthållningen.

 

Slemlösande

Från naturens apotek i boken om huskurer av Gunilla Boman kommer den här beskrivningen av hur man bereder ett slemlösande medel av islandslav:
Blötlägg drogen i kallt vatten några timmar.

Blötläggningsvattnet hälls bort och 1 liter nytt vatten hälls på.

Koka tills hälften av vattnet återstår.

Sila och drick under dagens lopp i små klunkar.

 

Lavbröd

Detta recept kommer från Pelle Holmbergs Vanliga vilda växter till mat, hälso-och kroppsvård:
Tag 1 dl målarsoda till 10 l kokande vatten. Lägg ner laven och låt den ligga i blöt ett par timmar.

Skölj noga i 4-5 vatten. Mal den fuktiga laven, torka den. Eller: torka den först och mixa sedan den torkade laven.

Tag 2 dl mixad, torkad lav till en deg på 5 dl degspad. Häll kokande vatten över laven och låt svalna till fingerljummet.

Tillsätt:

50 g jäst

1 tsk salt

2 msk olja

Mjöl till rätt konsistens.

Jäs i bunken 30 min. Baka ut till 2 limpor, jäs dem på plåt 30 min.

Grädda i 200 grader i 30 min.

Läs även

Text och bild: Anna Gran

Illustration Anna Gran
23 januari, 2020

Nypon, Rosa Canina, Rosaceae

Vintern igenom kan hela nyponbusken vara full av nypon och glittra med frusna droppar från sin nästipp, ibland kan nyponen sitta kvar till våren då nya knoppar sväller. Erkänt är att nypon motarbetar vårtrötthet och ökar motståndskraften mot infektionssjukdomar. …

LÄS MER

Vintern igenom kan hela nyponbusken vara full av nypon och glittra med frusna droppar från sin nästipp, ibland kan nyponen sitta kvar till våren då nya knoppar sväller.
Erkänt är att nypon motarbetar vårtrötthet och ökar motståndskraften mot infektionssjukdomar.

 

Svart våt bark, grå dag, pärlemorskyar och en skymt av himlen blå ibland.

– Men se på nyponen som är röda än! Den lilla pricken av färg överraskar: ”Så vit som snö, så röd som blod och så svart som ebenholts.” Sagans tre färger är nyckeln till drottningens högsta önskan, att få ett litet barn och Snövit skall hon heta…

En ros så skön, en ros för kärleken som fullkomnar livet blev drottningens efterlängtade barn.

Under blomman bildas nyponet. Nyponen kan användas hos alla våra vilda rosor.

Vintern igenom kan hela nyponbusken vara full av nypon och glittra med frusna droppar från sin nästipp, ibland kan nyponen sitta kvar till våren då nya knoppar sväller men då de rosaskimrande rosenblommorna slår ut ser vi bara dem och doftar gör de.

Stenrosens nypon orangeröda och blanka om hösten håller sig stadigt fast i sin buske och mjuknar med åldern, lite skrynkliga och några alldeles svarta, faktiskt kan man plocka dem ändå. Skalet håller om nyponkrämen som blir en pytteliten munsbit när man suger ut den ur fruktens skaftfäste, låt kärnorna och klifjunen bli kvar eller spotta ut. Plocka fler och torka i ugn med luckan på glänt, mortla och mal till mjöl om ni har en sädeskvarn, för ett helnyponpulver är särdeles nyttigt. Kärnorna är tio gånger så vitaminrika som skalen – men de är stenhårda så en vanlig mixer klarar inte av att finfördela dem. Av nyponmjöl eller av torkade blötlagda och mixade nyponskal kan ni bereda en soppa – helst utan att koka. Värm först en redning med äppelmust och stärkelse.

Rulla också små syrliga bollar med kokosolja, havregryn och lite honung.

Eller bered en ansiktsmask med 1 tsk nyponpulver, 3 tsk mandelmjöl och 3 tsk kokosolja tipsar Evelinas ekologiska på Femina.

 

"...mammas hemmagjorda nyponsoppa som kliade i halsen är inte bara ett smakminne, det är också en bild av mor med sjalett i nyponsnåren..."

 

Godisfruktband gör du genom att mosa snoppade mjuka nypon med en gaffel. Älta med sked genom en finmaskig sil, blanda med lite äppelmos och bred ut på bakplåtspapper. Torka i ugn ett par timmar på 50 grader och klipp till remsor.

Nypon betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.

Rosornas frukt är en hängande klase nötter inneslutna i en skenfrukt. En stiftkrans springer ut ur blombottens rör till den lustiga diskringen på fruktens topp, ibland omgärdad av kvarsittande flikiga foderblad. Buskens grenar har utstickande spetsar, en slags epidermifjäll omsluter själva veden likt kakelplattor där några har utväxta vassa krokar.

Bladen, oftast parvisa och spridda över busken, har sågtandad eller ojämnt tandad, glandelsågad kant och små rörlika spröt vid skaftfästet, så kallade stipler.

Näringen i nypon är vida omtalad, C-vitamininnehållet är viktigt och det behöver vi måna lite extra om nu som förr.

Nypon bidrar även till att bilda kollagen i benstommen och hålla våra leder rörliga. Karoten och lykopen verkar antioxidativt i blodplasman samt skyddar och stärker huden.

Citronsyra och äppelsyra, socker och slemämnen är några fler ämnen som nypon innehåller, garvämnen i bladen ger vackra avtryck på tyg.

Erkänt är att nypon motarbetar vårtrötthet och ökar motståndskraften mot infektionssjukdomar.

Te på nypon med lite honung och citron minner oss om sommarens skira blommor som lyfter både de bedrövade och de vemodiga i solskensdagarna de blida!

Jag tror på att det man förmår göra själv har en vidare verkan än att köpa färdiga soppor med främmande tillsatser och mycket socker. Min mammas hemmagjorda nyponsoppa som kliade i halsen är inte bara ett smakminne, det är också en bild av mor med sjalett i nyponsnåren och en lustig min i min brors ansikte snett över matbordet.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran.
13 december, 2019

Rönn, sorbus aucuparia

Skynda att plocka dig några rönnbär för just sent om hösten kommer sidensvansarna i tusental från den nordliga taigan med sina silverklockor och äter dem alla! De små fröna vill spridas med dem. Skynda – för kanske dröjer det tre år till nästa rönnbärsår och då finns det så det räcker till både fåglarna och oss.…

LÄS MER

Skynda att plocka dig några rönnbär för just sent om hösten kommer sidensvansarna i tusental från den nordliga taigan med sina silverklockor och äter dem alla!  De små fröna vill spridas med dem. Skynda – för kanske dröjer det tre år till nästa rönnbärsår och då finns det så det räcker till både fåglarna och oss.

 

Det är verkligen något visst med rönnbären, inte bara den pigga anblicken
eller att de utgör föda för vinterns alla fåglar och att de smakar gott till viltkött
och ost. Nej, rönnbär är ett värmekoncentrat från sommaren, ett litet
stjärnvälsignat äpple som skall njutas ett och ett men inte ätas som frukt i
mängder.

Den kraftfulla smaken kan vi inte tåla mycket av men vi kan lära oss
att uppskatta det pikanta bittra och sura som balanserar tung mat. Förr
skördades stora mängder rönnbär för att säkra folk och fä för vintern.
Det finns en särskild sorts rönnbärsträd som kallas flygrönn, den slår rot i
grenklykor på andra träd. Liksom misteln är den mytomspunnen och äger
magiska krafter. Det berättas i gammal folktro om att med dessa kvistar kan
man göra sig en slagruta och söka att finna en gömd skatt. En amulett av en
flygrönn bringar lycka och skyddar emot blixt, troll och häxor.

 

Särdrag

Historien berättar att Kristi kors var av rönnbärsträd. Vackert svarta avtecknar
sig det kryss -och korsverk av skaft som håller frukterna fast. Friskt orangeröd är färgen och rött är ordet som gav upphov till rönnens namn.
Blommornas gulvita halvkupoler slår ut i juni.
Rönn är släkt med oxeln, men bladen där ser annorlunda ut och bären till oxeln
är ätbara men mjöliga och alls inte lika goda. Dock kan du plocka dem hela
vintern om de sitter kvar för fåglarna äter även oxelbär. Rönnbärens blad växer i parvis 5 -7 stycken på samma bladskaft, sågtandade och undertill ludna.

Stammen är blank och grå, virket är ett gott slöjdämne, men träden blir sällan
gamla. Det sägs att efter 20 år avstannar de i växten och blir inte större än så.
Rönnen växer ensam eller i små grupper i skog, fjäll, bryn och på hyggen över
hela landet. I stadsparker ser vi ofta planterade rönnbärsträd och är det inte för
trafikerat av bil och avgaser så kan man plocka lite där.
Några användningsmöjligheter.

 

Sinneshöjare

Plockas rönnbär efter att frosten nupit dem mildras den beska smaken men vill man hinna före fåglarna så går det bra att frysa eller laka ur det allra mest beska med saltat vatten. Övermogna bär har inte mycket av pektinet kvar så att gelén kan stelna. Då kan man prova att råröra dem med lika delar socker som bär, låta stå i rumstemperatur under två dagar, och då och röra och mosa. Sätt på burk och förvara i kylen.
Trä på tråd, koka saft, strö dem torkade i müslin, gör en ansiktsmask, ett
gurgelvatten för sår halsen, mal till pulver, mixa med salt eller tillred en bitter
dram – rönnbär ingår i äkta bitter Gammel Dansk.  Bladen blir ett snällt te.

Ha några bär i ditt skåp för att ta i förkylningstider. De är rika på C-vitamin och
sorbitol. Innan man började framställla sötningsmedlet sorbitol syntetiskt
utvanns det ur rönnbär. Skjörbjugg som var de hårda tidernas bristsjukdom
motverkades med rönnbär.

Rönnbär i folkmedicin har använts emot olika åkommor i levern och ett bär om
dagen rekommenderades vid prostatabesvär.
Tidningen Coop hade ett recept på saffransbröd med mandelmassa och rönnbär nu till advent, en äppelkaka med mandelmassafyllning glaserad med rönnbärsgelé blir med ett uns av den bittra eftersmaken en sinneshöjdare.

Röda bitterljuva, sura solgenomlysta vildfrukt. Det är rönnens bär.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
27 november, 2019

En, Juniperus communis, Cypressfamiljen

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen. Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande.…

LÄS MER

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen. Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande.

 

Längs riksväg 55 mellan Strängnäs och Enköping passerar man ett gammalt kulturmarksområde där på ett ställe en armé av stora enar vandrar i ett brett led upp från strandlinjen.

I skymningen liknar de en märklig skara av urtidsvarelser och jag undrar varje gång vart de månne vara på väg, vad de vill och vad de ruvar på för hemliga historier?

Tätt sammansatta silhuetter avtecknar sig mörkt gröna året om i de mest olika skepnader. Enebärsbusken uttrycker sin egen personlighet och form, om den så är ett lågformat träd eller ljungkrypande buske. Likt kloka små gummor och farbröder segar de sig fram genom solgenomlysta skogar, backar, betesmarker och hedar. Aldrig ha de blommat med smicker och förslösat sin kraft, men i minsta fiber sitter en aromatisk doft av en, en smak av sött, av len metall, varm och frisk. Det är så med de gamla, det de inte har av flödande lyster kompenseras av en inre glöd, förädlad sötma och förvärvad visdom.

Bären sitter strödda i svärmar på honbusken, mörkt blå är de mogna och gulgröna gröna är ett- och två-åringarna. Först på tredje året bekläs skenfrukten med ett vaxartat täcke som i toppen avslöjar spetsarna av tre små sammanvuxna kottar som de egentligen är med ett frö i vart och ett av de tre.

Att försiktigt plocka några bär då och då och stoppa i munnen kan man göra året om, vill man skörda fler blir det stickigt, för barren är hårda och vassa och sitter tre och tre tätt inpå grenen. Håll en påse under och fös ned de blå som lätt faller av eller lägg ut ett tyg under busken och fasa med en käpp uppåt längs hela trädet. Så skördade de som samlade in bär för medicin i stora mängder. De mogna kan torkas och användas till dryck, i surkål, till långkoket, köttgrytan eller som krydda. De omogna kan stötas och beredas till olja för värmande insmörjning av reumatiska leder.

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen, den är utbredd över alla kontinenter på norra halvklotet, är tvåbyggare och växer långsamt och länge. Envist står den fast hur hårt det än stormar omkring den. I vår hage har vi en särskild kli-en som vi ser från vårt fönster där vi sitter och äter. Runt den flockar sig fåren, de vilar, idisslar och lammen skuttar och stångas. En låg gren har en böj som passar alldeles rätt i höjd för att fåren skall kunna klia sig på ryggen emot den. År efter år tjänar kli-enen och marken under är avskavd och bar.

 

"Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider."

 

 

Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande. Bären innehåller cirka tio procent kåda, 1–2-procentig eterisk olja, sju procent druvsocker, och dessutom små mängder av myrsyra, ättiksyra och äppelsyra samt även ett starkt bitterämne.

Vid graviditet och njursjukdomar skall man inte äta enbär.

Det går att färga med både grenar och bär. Grenarna ger brunröda toner och bären ger lila-aktiga. Enen innehåller garvämnen som hjälper till att beta färgen.

Enrisets antiseptiska egenskaper kommer fram vid rökning av fisk och kött. En enbärsbrasa rensar ut unken luft och det sprakar vackert.

Mig tycks enbär och enbärsris vara särskilt välgörande och värmande för dem som sitter mycket stilla om vintern och som blir lätt kalla om fötterna. Dem ville jag bjuda på glögg gjord på äppelmust som fått koka upp och dra med en näve enbär och kanske lite vitt vin.

 

 

Läs även

Text: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
31 oktober, 2019

Hassel, Corylus avellana

Vid första köldknäpp skördas hasselnötterna, kanske finns det ännu några kvar på grenarna... Det gäller att passa på just när nötterna faller till marken, det är många som vill samla dem innan de skrumpnar eller nötvivlarna borrar sig in och äter upp dem. Dock ingår de ej i allemansrätten, men en äldre sed säger att en vandrande man får fylla sin hatt eller sin vante upp till tummen med nötter åt sig själv. …

LÄS MER

Vid första köldknäpp skördas hasselnötterna, kanske finns det ännu några kvar på grenarna…
Det gäller att passa på just när nötterna faller till marken, det är många som vill samla dem innan de skrumpnar eller nötvivlarna borrar sig in och äter upp dem. Dock ingår de ej i allemansrätten, men en äldre sed säger att en vandrande man får fylla sin hatt eller sin vante upp till tummen med nötter åt sig själv.
 
 
Hassel är lundens träd, där blåsippor och sällsynta blommor som gillar halvskugga finner sin bästa miljö. Hasselbusken växer i samlade knippen som en bukett käppar med förgreningarna nere i marken. Knopparna vänder sig nedåt och först helt utslagna blad rätar upp sig emot en blå himmel. Det tycks som de funderar över något de ser nere vid sin fot, sin kraftkälla i jorden. Hanblommorna utvecklas redan under sommaren och övervintrar på naken gren för att tidigt gå i blom medan honblommorna ännu gömmer sig i knoppen och sticker endast ut sina purpurröda märken.

Hasseln sprids av skogens små djur, trivs särskilt där avverkningar gjorts under elledningar och där lövskogen tar vid. Raskt skjuter de nya skott upp där vi klipper ned.

Nötterna vi vill åt omsluts av skalet, det benhårda frukthöljet klädda i väna foderblad med fransar i kanten. Hasselns värmande kraft om hösten levererar i sina nötter näring för hjärnan hos dem som har starka magar och för nötskrikor, möss och ekorrar. Det gäller att passa på just när nötterna faller till marken, det är många som vill samla dem innan de skrumpnar eller nötvivlarna borrar sig in och äter upp dem. Dock ingår de ej i allemansrätten, men en äldre sed säger att en vandrande man får fylla sin hatt eller sin vante upp till tummen med nötter åt sig själv.

 

"Nötterna vi vill åt omsluts av skalet, det benhårda frukthöljet klädda i väna foderblad med fransar i kanten."

 

Behöver vi magnesium, ät nötter! Behöver vi fett, protein och ny energi, ät nötter!
Prova att knapra på nötter och morötter till mellanmål.
Min mammas nötkrokar till jul är det bästa pappa vet – och jag gillar Wickmans chokladkaka med nötter från Husmoderns köksalmanacka från 1973.
Här följer ett recept på nötkaka som jag bakar även när det inte är jul. Denna har jag fått nedskriven en gång men minns inte var eller av vem.

Botten
300 g råsocker
4 ägg
150 g mandel
150 g hasselnötter
175 g smör

Ägg och socker röres samman, mandel och nötter males och blandas i. Smält smör och rör i till en jämn, lite grötig smet.
Häll i smord och bröad form med avtagbar botten.
Grädda i 200 grader i ca 40 minuter.

Täck gärna med bakpapper sista 10 min, så den ej blir mörk.
Vänd upp kakan på uppläggningsfat. Lägg bakpapper och en grytlapp på kakan.
Pressa ihop botten så den blir saftig och kompakt.
Låt svalna.

Glasyr
3 msk smör
3 msk kakaopulver
Ca 2 dl florsocker
2–3 msk hett kaffe               

Smör smälts i en kastrull, blanda med kakao och florsocker, rör tills det blir tjockt och gryningt. Späd med kaffe, rör runt och låt puttra lite tills det blir en slät, tjockflytande smet.
Bred ut över kakbotten.
Sikta eventuellt över florsocker när det svalnat.
Kan med fördel tillagas flera dagar innan den ska ätas.

 

Läs även

Text: Anna Gran