Illustration: Anna Gran
7 maj, 2020

Malört, Artemisia absinthium asteraceae

Ljust guldgul hälsodryck av silvergrön bitterört. En bägare bjöds till vinnaren av kapplöpningsspelen i det antika Grekland för en god hälsa skattades högt. Med en krans av gudinnan Artemis malörtskvist kröntes den utkårade.…

LÄS MER

Ljust guldgul hälsodryck av silvergrön bitterört. En bägare bjöds till vinnaren av kapplöpningsspelen i det antika Grekland för en god hälsa skattades högt. Med en krans av gudinnan Artemis malörtskvist kröntes den utkårade.

I kanske den sista moderskulten i templet på Efesos härskade Artemis, modern till allt levande som vakade över skog, jakt och unga kvinnor, kyskhetens och dygdernas hetlevrade gudinna, tvillingsyster till Apollon, dotter av Zeus. Naturkrafterna låg i gudinnan Artemis händer och den vördnad hon skänktes lönades med balans och harmoni mellan natur, människa och kultur. 

Artemes betyder frisk på grekiska och absinthium var romarnas namn på malörten. I en fransk örtabok från 1400-talet står att läsa: ”Är du grön som en lövgroda, mager som en poppel, minskar du dagligen i vikt, och kastar du slutligen ingen skugga mer, så tag din tillflykt till malörten”.

Malört är en av våra allra äldsta läkeörter. Denna ludna halvbuske, både älskad och ratad är en riktig flamma. Plinius sade att vandrare, som gå med malörtsblad i skorna, ej känna någon trötthet, även om de gå aldrig så långt. Sniglarna i rabatten lär sky den, en födande kvinna välkomnar den för hjälpen att dra samman och rena livmodern medan den gravida ej ens skall smaka den och 1800-tals konstnärsbohemer fördrack sig på den.

Den sorgligt beryktade franska absinten, en kombination av anis, malört och sprit är numera förbjuden där men Italien har sitt vermutvin och vi våra bäska droppar som får somliga att grina illa vid snapsbordet. I tungroten sitter smaklökarna för det bittra. Vår nyförlösta finullstacka fick malörtste i vattenspannet emot sin bubbliga mage!

"Ett te på malört skall dra ej mer än en minut i kokhett vatten och endast en nypa ört till en kopp"

Att uppskatta de lite bittra smakerna förstår man sig på i medelhavsländerna medan vi här uppe i Norden kanske tänker på malörten som den glädjedödande droppen som sprider misstämning i ett sällskap. Ordspråket lyder: Kunskapens rötter är bittra men dess frukt söta.

Med största försiktighet bör man närma sig den, för mycket av det bittra blir till gift i kroppen. Det fatala ämnet är den flyktiga oljan thujon som verkar maskdödande och kan ge alvarliga skador på kropp och nervsystem. Absintin är det huvudsakliga bitterämnet och cinol som har en kramplösande effekt har man använt till att göra epilepsimedicin av.

Ett te på malört skall dra ej mer än en minut i kokhett vatten och endast en nypa ört till en kopp. Om morgonen är det en uppfriskande brygd som skingrar huvudvärk, magproblem och sätter igång en serie av impulser till salivutsöndringen och vätskorna i organen som skall ta hand om maten vi äter. En förbättrad nedbrytning av maten ger ett bättre näringsupptag. Det är några av anledningarna till att en kur med malörtste en halv timme före maten kan stärka immunförsvaret och väcka våra sinnen till liv.

Om sommaren skördas grenspetsar med små ljusgula blomkorgar som torkas och förvaras i burk med tättslutande lock.

Gråbo, Artemisia vulgaris

Gråbo kallas i folkmun för örternas moder. Vulgaris betyder vanlig på latin. Alla har vi sett den stå dyster och ståtlig i åkerkant och längs vägren ända upp till Norrland. Hög och rak med gröna blad som är vitt filthåriga undertill, rödlupna stjälkar och blommor. När den sprider sitt pollen måste varje allergiker gå och snyta sig.

Liksom malörten var gråbo en trollört. Englands gamla berömda ”Song of the nine magic herbs” nämner först gråbon med följande ord:

Una heter du, den äldsta av örter;

du har makt mot 3 och 30,

du har makt mot gikt och smitta,

du har makt mot det onda, som väller

fram över världen.

Gråbo har en försonligare smak än malört och passar till krydda av fet mat, att strö över sallad och i soppor. Ett te på gråbo till fotbad efter en arbetsam dag sägs verka särskilt välgörande. Skörd sker just innan blommorna slår ut och enligt gammal sed på själva midsommardagen.

Åbrodd, Artemisia abrotanum 

Åbrodd har en saltig citronliknande, uppfriskande doft, smaken är mer varm än bitter. Som flerårig växt är den vacker i trädgården och står sig bra heta somrar med sina fjäderliknande, tunna blad. I Norden uppnår den sällan blom så hela kvistar skördas.

Åbrodd sägs vara utmärkt som hårvatten och vattendrivande medel. Förr i tiden hörde den till kvinnornas kyrkbuketter som stammar från en än äldre sed att föra en vigvattenbukett med starkt doftande örter till kyrkan vid Marie Himmelfärdsdag.

Dragon Artemisia dracunculus

Dragon härstammar från Sibirien, Ostasien. Dragon är en upprätt kal ört med linjära, smalt eliptiska, helbrädade blad. Den får hängande gulaktiga diskblommor på spridda skaft. Smaken är en aning anisartad och används som smaksättare i vinäger och i såser. En gång avslöjade farbror Pär hemligheten med sin vidunderligt goda sås; en gnutta dragon! Enbart bladen skördas.

Hippokrates, även kallad läkekonstens fader, budskap lyder: ”Era livsmedel skall vara läkemedel och era läkemedel skall vara mat”.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
11 april, 2020

Viol, viola tricolor

I gult vitt och blått blommar de första vårblommorna och när solen riktigt värmer backen kommer violerna i klungor tätt inpå marken, milda som en sänghimmel i färgen blå.…

LÄS MER

I gult vitt och blått blommar de första vårblommorna och när solen riktigt värmer backen kommer violerna i klungor tätt inpå marken, milda som en sänghimmel i färgen blå.

 

”Inte som en blyg viol,” lyder ordspråket när det används för att rättfärdiga någon. Inte som en blyg viol är den som rakryggat står fram som sig själv, som modigt och självsäkert tror på sin sak, sitt bidrag i världen.

En aktiv viljehandling när människan förmår gestalta, höja och lyfta jordbunden natur till upphöjd kultur är motsatsen till att låta naturen ha sitt förlopp och följa dess självgenerande lagar där frukt faller till marken för att förena sig med de krafter som låter frön spira och gro emot solens varma ljus i ett ostört kretslopp.

Att inte vara en blyg viol är att bära ett ansvar, ett ansvar i att samarbeta med de stora sammanhangen och verka med dem som en hjälpare i det goda. Detta kan människan, kulturutövaren.

För är inte sann kultur ett försök att samarbeta med visheten som formar världen?

 

En blomma för sinne, kropp och själ

Styvmorsviolen är en av 400 till 500 arter i familjen violaceae.

Styvmorsviol, luktviol, skogsviol och ängsviol är några och penséer hör till samma familj och alla kan vi äta, lukta och glädja oss åt i kruka, åkerren eller skogsbryn.

Vill man testa om en vätska är sur eller basisk kan man få svar av en violblomma. Blir den gul är den basisk, blir den röd är den sur.

Att kandera både blommor och blad till smakligt pynt görs genom att doppa dem först i lättvispad äggvita så i socker för att sedan få torka på bakplåtspapper.

Hela växten innehåller saponiner, salicylbindningar och flavonoider.

 

"Att inte vara en blyg viol är att bära ett ansvar, ett ansvar i att samarbeta med de stora sammanhangen och verka med dem som en hjälpare i det goda."

 

Sedan lång tid tillbaka använde man violens olika växtdelar som infusion för att badda hudutslag, klåda och akne både in och utvärtes, som drog till att behandla katarrer och reumatism samt som te för att lindra eller förbättra vattenstockningar, torr rethosta, luftrörskatarr och febertillstånd.

Företaget Weleda grundades 1921 med mottot ”i samklang med människa och natur” för läkemedel och hudvårdsprodukter där substanser och processer från naturen får verka. Den mångfaldigt prisbelönade hudvårdssalvan Skin food med extrakt av just styvmorsviol viola tricolor, rosmarin, kamomill och ringblomma, håller sig fortfarande gott på marknaden och passar bra att smörja händerna med där tvål och vatten torkar ut dem.

De unika lenande egenskaperna hos viol var känd redan under medeltiden, se den bruna munkkåpan som bakgrund till den violetta blå i den örtkunniges av köld så nariga hand när marken ännu mörk av mull låter violaceae slå ut.

Ett ställe i Rudolf Steiners bevarade texter beskriver violen som en av de växter som kommer att kunna förvandla sig och tillpassa sig in i framtiden medan andra och särskilt giftiga växter dör ut.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
11 mars, 2020

Harsyra, oxalis acetosella

Harsyreplantan håller sig skir grön året om, som om den inte vill bli större än en evig grodd. Oxalis har traditionellt en roll att spela som läkeväxt eftersom syran stöttar den kemiska ämnesomsättningen. Men oxalsyra i för stora dosor är giftigt och kan ge symptom som kräkningar, diarré, yrsel samt svårighet att andas – och njursvaga ska vara försiktiga.…

LÄS MER

Harsyreplantan håller sig skir grön året om, som om den inte vill bli större än en evig grodd. Oxalis har traditionellt en roll att spela som läkeväxt eftersom syran stöttar den kemiska ämnesomsättningen. Men oxalsyra i för stora dosor är giftigt och kan ge symptom som kräkningar, diarré, yrsel samt svårighet att andas – och njursvaga ska vara försiktiga.

 

Där skogen är djup och mossan len under trädens lummiga himmel finner vi oxalis, harsyran med sina ljusgröna, perfekt hjärtformade blad sammankopplade i en treklöverformation. De släta bladen ser på ett vis robusta och samtidigt späda och flyktiga ut på en rosa trådställning fästa på en krypande jordstam. De vecklar ihop sig som en bok då vädret är hårt eller regn i annalkande. I folkmun kallas de för skogens barometer.

Oxalis har sitt namn efter grekiska oxal som betyder skarp, sur.

När vi ser lite noga på harsyreplantan som håller sig skir grön året om,  som om den inte vill bli större än en evig grodd, ser vi hur bladets huvudåder är tillbakahållen till skillnad från de flesta andra blad där mittådern brukar sträcka sig allra längst ut till bladets spets. Hjärtformationen breder ut sig grön på var sida och den omvända spetsen möter upp de andra två i mitten. Den vita blomman som slår ut i maj – juni har rosa nerver, övriga små knoppar slår aldrig ut och så sprätter de iväg sina frön flera meter. En hel liten matta av harsyra kan spreta lågt över marken på nästan osynliga stjälkar från samma jordstam.

 

Sätter igång ämnesomsättningen

Utefter stigen kan vi plocka dem och smaka på syran som sätter igång magsyrorna på samma sätt som citron och omogen frukt. Barnen låter sig lätt förtjusas.

Men; iakttag försiktighet vid njursvaghet! Oxalsyra i för stora dosor är giftigt och kan ge symptom som kräkningar, diarré, yrsel samt svårighet att andas. Motgiftet är kalk, kalciumsalt binder oxalsyra så att giftet försvinner ut ur kroppen med avföringen. Detta visste samerna som använde harsyra till att syra mjölk.

 

"Att tugga några harsyreblad om våren kan hjälpa oss att övervinna de av vintern framkallade stockningar i vår organism."

 

Christian Osika, en av läkarpionjärerna på det dåvarande Vidarkliniken, beskriver i Falkbladet nr 4, 1989 hur oxalis som läkeväxt representerar det stadium i växternas fruktbildning där syraprocesserna djupt förankrar den kemiska ämnesomsättningen.

Det är just vid stockningar och kramper i bukområdet som en insmörjning på magen med oxalis-salva kan stimulera till bättring.

”Att tugga några harsyreblad om våren kan hjälpa oss att övervinna de av vintern framkallade stockningar i vår organism”.

Vi vet ju att vid chock eller nervositet kan magen börja krångla, samma då, en liten extraskjuts från naturens egna sura skapar en balans där beska rötter och bittra lavar överväger. Så var det nog under de tider vi främst åt den årstidbaserade föda som fanns helt i vår närhet. En utmärkt smaksförbättrare och källa till C-vitamin är oxalissyra som vi även finner i ängssyra, rabarber, spenat och kardborrerot. Vid kokning mildras syran, ta vara på några blad från en skogspromenad och strö i salladen eller soppan eller som ett surrogat för citron i en drink så som fransmännen gjort.

 

Uppfriskande lemonad

 

Här följer ett recept på en uppfriskande

Lemonad

6 citroner

½ liter kallt vatten

1 ½ dl socker

isbitar

2 nävar färska harsyreblad

Dela citronerna i två och pressa ut saften.

Blanda med vatten och socker och rör tills allt socker löst upp sig.

Servera med isbitar och harsyreblad.

Receptet är hämtat från Naturens spiskammer.

 

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
22 februari, 2020

Mossor och lav, lichen och bryophyta

Vi har ett tusental arter av mossa i Sverige och dubbelt så många arter av lavar. Mossor är oftast gröna, tar upp vatten och näring ur luften och växer överallt omkring oss i alla möjliga olika miljöer även där ingenting före dem har vuxit. De är primärväxter som bereder grogrund för andra växter att kunna etablera sig genom att de håller fukt och när mossans undre delar bryts ned skapas näring åt andra växter. Lavarna är dubbelorganismer av en svamp som lever i symbios med gröna, ibland grågröna alger som bildar vackra mönster.…

LÄS MER

Vi har ett tusental arter av mossa i Sverige och dubbelt så många arter av lavar.
Mossor är oftast gröna, tar upp vatten och näring ur luften och växer överallt omkring oss i alla möjliga olika miljöer även där ingenting före dem har vuxit. De är primärväxter som bereder grogrund för andra växter att kunna etablera sig genom att de håller fukt och när mossans undre delar bryts ned skapas näring åt andra växter.
Lavarna är dubbelorganismer av en svamp som lever i symbios med gröna, ibland grågröna alger som bildar vackra mönster.

 

Vore jag en liten tomte som stövlade iväg över berghällar, klättrade över stubbar och väjde för stenar, bodde under trädens rötter där håligheter ger skydd för världens stormar och oseende ögon, skulle mossorna vara mitt rike och barr och kvistar mina hinder på vägen.

Liksom mossor och lav skulle jag vistas rotlöst närmast intill markens och mineralernas gräns för djupare ner tränger de större växterna ned för att fästa sig stadigt och sträcka sig högre och det som var mitt rätta element var en miniatyr av dem alla.

Tiden skulle gå långsamt och långsamt växer mossa och lav. Obekymrad lätt, men känslig för atmosfärens nedfall, uppfångande allt som vi sprider ut i vår luft, skulle tomten snart tvingas fly till gästvänligare trakter. Det är föroreningar som mest hotar det mjuka livet i skogens lägsta nivå ovan jord. Det sägs att tomtarna flyttar norröver undan människornas oväsen och oförstånd, så gör även skägglaven på träden för ren luft är en
förutsättning för dem. Kanske ändå kan vi med våra oseende ögon föreställa oss en liten grå figur i en färgsprakande mosse dricka till bords ur en bägare som vi kallar tomteglas. – Skål, kära tomte, må du leva länge än som om tiden stod still och vi människor slutade med vårt vårdslösa spill!

 

"Det är föroreningar som mest hotar det mjuka livet i skogens lägsta nivå ovan jord."

 

 

Man skiljer på mossor och lav. Mossor är oftast gröna, tar upp vatten och näring ur luften och växer överallt omkring oss i alla möjliga olika miljöer även där ingenting före dem har vuxit. De är så kallade primärväxter som bereder grogrund för andra växter att kunna etablera sig genom att de håller fukt och när mossans undre delar bryts ned skapas näring åt andra växter. Lager på lager av vitmossa på myrmark blir till mångtusenårig, meterdjup torv.

Ibland kallas lav för mossa, den vita dekorationsmossan till jul är i själva verket en fönsterlav liksom islandsmossa är en lav. Mossor räknas till runt 1000 arter i Sverige och lavarna till ca 2000. Lavarna är dubbelorganismer av en svamp som lever i symbios med gröna, ibland grågröna alger som bildar vackra mönster.

Lavar är rika på lavstärkelse. Förutom essentiella aminosyror, jod, B12 och selen, har lav medicinska effekter framför allt när man kokar te på dem.

Många lavar kan användas som alger i maten men innan de kan äts måste de lakas ur med aska eller lut för att bli av med de bittra lavsyrorna. Dessa syror bryter långsamt ned berget de växer på så att de kan tillgodogöra sig mineraler. Naturfolk har länge ätit lavar och i den nordiska vildmarken utgör de en viktig överlevnadsväxt. Även som extrafoder åt boskapen tjänade lavar om vintern.

 

Islandsmossa

På Island serveras fortfarande islandsmossa i sallader. En busklik broskartad växt, oregelbundet flikad, blekt grågrön till färgen och brungrön i topparna som växer allmänt i glesa skogar, på skogsberg och tallhedar. Som läkeväxt har den en lång tradition vid lungsjukdomar och astma. I folkmun även kallad lungmossa, brömossa och renhorn. Till exempel kunde man göra ett grötomslag med islandslav och lägga på halsen under natten. Weledas Flechtenhonig mot hosta med smak av anisolja innehåller fyra sorters lav: Islandslav, lichen islandicus, renlav, cladonia, skägglav, usnea barbata, lunglav, sticta, den är så god!

 

Navellavar

I en enda punkt fäster sig navellavarna på sten eller berg, likt fjäll täcker de stenens yta och breder ut sina ibland stora kronblad med vågiga kanter skiftande i grått när de torkar och mörkare då de blir
våta.

Navellavar innehåller mycket lite lavsyra och kan därför beredas till mat utan att först lakas ur. Tusclav växer främst i Götaland och Svealand på klippor längs kuster och sjöstränder medan andra navellavar är vanligast i fjälltrakterna. Tuschlav har sitt namn efter bruket att tillverka tusch för att skriva med. De avger en kraftfull lila färg som lämpar sig väl till växtfärgning men färgen är känslig för ljus och bleknar med långa tider av slitage och tvätt.

Så länge lavar skördas varsamt och med måtta med hänsyn till sin långsamma återväxt och restriktionen att de kan innehålla bland annat secium på vissa utsatta platser, torde de kunna bli ett bra komplement även i den moderna kosthållningen.

 

Slemlösande

Från naturens apotek i boken om huskurer av Gunilla Boman kommer den här beskrivningen av hur man bereder ett slemlösande medel av islandslav:
Blötlägg drogen i kallt vatten några timmar.

Blötläggningsvattnet hälls bort och 1 liter nytt vatten hälls på.

Koka tills hälften av vattnet återstår.

Sila och drick under dagens lopp i små klunkar.

 

Lavbröd

Detta recept kommer från Pelle Holmbergs Vanliga vilda växter till mat, hälso-och kroppsvård:
Tag 1 dl målarsoda till 10 l kokande vatten. Lägg ner laven och låt den ligga i blöt ett par timmar.

Skölj noga i 4-5 vatten. Mal den fuktiga laven, torka den. Eller: torka den först och mixa sedan den torkade laven.

Tag 2 dl mixad, torkad lav till en deg på 5 dl degspad. Häll kokande vatten över laven och låt svalna till fingerljummet.

Tillsätt:

50 g jäst

1 tsk salt

2 msk olja

Mjöl till rätt konsistens.

Jäs i bunken 30 min. Baka ut till 2 limpor, jäs dem på plåt 30 min.

Grädda i 200 grader i 30 min.

Läs även

Text och bild: Anna Gran

Illustration Anna Gran
23 januari, 2020

Nypon, Rosa Canina, Rosaceae

Vintern igenom kan hela nyponbusken vara full av nypon och glittra med frusna droppar från sin nästipp, ibland kan nyponen sitta kvar till våren då nya knoppar sväller. Erkänt är att nypon motarbetar vårtrötthet och ökar motståndskraften mot infektionssjukdomar. …

LÄS MER

Vintern igenom kan hela nyponbusken vara full av nypon och glittra med frusna droppar från sin nästipp, ibland kan nyponen sitta kvar till våren då nya knoppar sväller.
Erkänt är att nypon motarbetar vårtrötthet och ökar motståndskraften mot infektionssjukdomar.

 

Svart våt bark, grå dag, pärlemorskyar och en skymt av himlen blå ibland.

– Men se på nyponen som är röda än! Den lilla pricken av färg överraskar: ”Så vit som snö, så röd som blod och så svart som ebenholts.” Sagans tre färger är nyckeln till drottningens högsta önskan, att få ett litet barn och Snövit skall hon heta…

En ros så skön, en ros för kärleken som fullkomnar livet blev drottningens efterlängtade barn.

Under blomman bildas nyponet. Nyponen kan användas hos alla våra vilda rosor.

Vintern igenom kan hela nyponbusken vara full av nypon och glittra med frusna droppar från sin nästipp, ibland kan nyponen sitta kvar till våren då nya knoppar sväller men då de rosaskimrande rosenblommorna slår ut ser vi bara dem och doftar gör de.

Stenrosens nypon orangeröda och blanka om hösten håller sig stadigt fast i sin buske och mjuknar med åldern, lite skrynkliga och några alldeles svarta, faktiskt kan man plocka dem ändå. Skalet håller om nyponkrämen som blir en pytteliten munsbit när man suger ut den ur fruktens skaftfäste, låt kärnorna och klifjunen bli kvar eller spotta ut. Plocka fler och torka i ugn med luckan på glänt, mortla och mal till mjöl om ni har en sädeskvarn, för ett helnyponpulver är särdeles nyttigt. Kärnorna är tio gånger så vitaminrika som skalen – men de är stenhårda så en vanlig mixer klarar inte av att finfördela dem. Av nyponmjöl eller av torkade blötlagda och mixade nyponskal kan ni bereda en soppa – helst utan att koka. Värm först en redning med äppelmust och stärkelse.

Rulla också små syrliga bollar med kokosolja, havregryn och lite honung.

Eller bered en ansiktsmask med 1 tsk nyponpulver, 3 tsk mandelmjöl och 3 tsk kokosolja tipsar Evelinas ekologiska på Femina.

 

"...mammas hemmagjorda nyponsoppa som kliade i halsen är inte bara ett smakminne, det är också en bild av mor med sjalett i nyponsnåren..."

 

Godisfruktband gör du genom att mosa snoppade mjuka nypon med en gaffel. Älta med sked genom en finmaskig sil, blanda med lite äppelmos och bred ut på bakplåtspapper. Torka i ugn ett par timmar på 50 grader och klipp till remsor.

Nypon betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.

Rosornas frukt är en hängande klase nötter inneslutna i en skenfrukt. En stiftkrans springer ut ur blombottens rör till den lustiga diskringen på fruktens topp, ibland omgärdad av kvarsittande flikiga foderblad. Buskens grenar har utstickande spetsar, en slags epidermifjäll omsluter själva veden likt kakelplattor där några har utväxta vassa krokar.

Bladen, oftast parvisa och spridda över busken, har sågtandad eller ojämnt tandad, glandelsågad kant och små rörlika spröt vid skaftfästet, så kallade stipler.

Näringen i nypon är vida omtalad, C-vitamininnehållet är viktigt och det behöver vi måna lite extra om nu som förr.

Nypon bidrar även till att bilda kollagen i benstommen och hålla våra leder rörliga. Karoten och lykopen verkar antioxidativt i blodplasman samt skyddar och stärker huden.

Citronsyra och äppelsyra, socker och slemämnen är några fler ämnen som nypon innehåller, garvämnen i bladen ger vackra avtryck på tyg.

Erkänt är att nypon motarbetar vårtrötthet och ökar motståndskraften mot infektionssjukdomar.

Te på nypon med lite honung och citron minner oss om sommarens skira blommor som lyfter både de bedrövade och de vemodiga i solskensdagarna de blida!

Jag tror på att det man förmår göra själv har en vidare verkan än att köpa färdiga soppor med främmande tillsatser och mycket socker. Min mammas hemmagjorda nyponsoppa som kliade i halsen är inte bara ett smakminne, det är också en bild av mor med sjalett i nyponsnåren och en lustig min i min brors ansikte snett över matbordet.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran.
13 december, 2019

Rönn, sorbus aucuparia

Skynda att plocka dig några rönnbär för just sent om hösten kommer sidensvansarna i tusental från den nordliga taigan med sina silverklockor och äter dem alla! De små fröna vill spridas med dem. Skynda – för kanske dröjer det tre år till nästa rönnbärsår och då finns det så det räcker till både fåglarna och oss.…

LÄS MER

Skynda att plocka dig några rönnbär för just sent om hösten kommer sidensvansarna i tusental från den nordliga taigan med sina silverklockor och äter dem alla!  De små fröna vill spridas med dem. Skynda – för kanske dröjer det tre år till nästa rönnbärsår och då finns det så det räcker till både fåglarna och oss.

 

Det är verkligen något visst med rönnbären, inte bara den pigga anblicken
eller att de utgör föda för vinterns alla fåglar och att de smakar gott till viltkött
och ost. Nej, rönnbär är ett värmekoncentrat från sommaren, ett litet
stjärnvälsignat äpple som skall njutas ett och ett men inte ätas som frukt i
mängder.

Den kraftfulla smaken kan vi inte tåla mycket av men vi kan lära oss
att uppskatta det pikanta bittra och sura som balanserar tung mat. Förr
skördades stora mängder rönnbär för att säkra folk och fä för vintern.
Det finns en särskild sorts rönnbärsträd som kallas flygrönn, den slår rot i
grenklykor på andra träd. Liksom misteln är den mytomspunnen och äger
magiska krafter. Det berättas i gammal folktro om att med dessa kvistar kan
man göra sig en slagruta och söka att finna en gömd skatt. En amulett av en
flygrönn bringar lycka och skyddar emot blixt, troll och häxor.

 

Särdrag

Historien berättar att Kristi kors var av rönnbärsträd. Vackert svarta avtecknar
sig det kryss -och korsverk av skaft som håller frukterna fast. Friskt orangeröd är färgen och rött är ordet som gav upphov till rönnens namn.
Blommornas gulvita halvkupoler slår ut i juni.
Rönn är släkt med oxeln, men bladen där ser annorlunda ut och bären till oxeln
är ätbara men mjöliga och alls inte lika goda. Dock kan du plocka dem hela
vintern om de sitter kvar för fåglarna äter även oxelbär. Rönnbärens blad växer i parvis 5 -7 stycken på samma bladskaft, sågtandade och undertill ludna.

Stammen är blank och grå, virket är ett gott slöjdämne, men träden blir sällan
gamla. Det sägs att efter 20 år avstannar de i växten och blir inte större än så.
Rönnen växer ensam eller i små grupper i skog, fjäll, bryn och på hyggen över
hela landet. I stadsparker ser vi ofta planterade rönnbärsträd och är det inte för
trafikerat av bil och avgaser så kan man plocka lite där.
Några användningsmöjligheter.

 

Sinneshöjare

Plockas rönnbär efter att frosten nupit dem mildras den beska smaken men vill man hinna före fåglarna så går det bra att frysa eller laka ur det allra mest beska med saltat vatten. Övermogna bär har inte mycket av pektinet kvar så att gelén kan stelna. Då kan man prova att råröra dem med lika delar socker som bär, låta stå i rumstemperatur under två dagar, och då och röra och mosa. Sätt på burk och förvara i kylen.
Trä på tråd, koka saft, strö dem torkade i müslin, gör en ansiktsmask, ett
gurgelvatten för sår halsen, mal till pulver, mixa med salt eller tillred en bitter
dram – rönnbär ingår i äkta bitter Gammel Dansk.  Bladen blir ett snällt te.

Ha några bär i ditt skåp för att ta i förkylningstider. De är rika på C-vitamin och
sorbitol. Innan man började framställla sötningsmedlet sorbitol syntetiskt
utvanns det ur rönnbär. Skjörbjugg som var de hårda tidernas bristsjukdom
motverkades med rönnbär.

Rönnbär i folkmedicin har använts emot olika åkommor i levern och ett bär om
dagen rekommenderades vid prostatabesvär.
Tidningen Coop hade ett recept på saffransbröd med mandelmassa och rönnbär nu till advent, en äppelkaka med mandelmassafyllning glaserad med rönnbärsgelé blir med ett uns av den bittra eftersmaken en sinneshöjdare.

Röda bitterljuva, sura solgenomlysta vildfrukt. Det är rönnens bär.

Läs även

Text och illustration: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
27 november, 2019

En, Juniperus communis, Cypressfamiljen

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen. Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande.…

LÄS MER

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen. Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande.

 

Längs riksväg 55 mellan Strängnäs och Enköping passerar man ett gammalt kulturmarksområde där på ett ställe en armé av stora enar vandrar i ett brett led upp från strandlinjen.

I skymningen liknar de en märklig skara av urtidsvarelser och jag undrar varje gång vart de månne vara på väg, vad de vill och vad de ruvar på för hemliga historier?

Tätt sammansatta silhuetter avtecknar sig mörkt gröna året om i de mest olika skepnader. Enebärsbusken uttrycker sin egen personlighet och form, om den så är ett lågformat träd eller ljungkrypande buske. Likt kloka små gummor och farbröder segar de sig fram genom solgenomlysta skogar, backar, betesmarker och hedar. Aldrig ha de blommat med smicker och förslösat sin kraft, men i minsta fiber sitter en aromatisk doft av en, en smak av sött, av len metall, varm och frisk. Det är så med de gamla, det de inte har av flödande lyster kompenseras av en inre glöd, förädlad sötma och förvärvad visdom.

Bären sitter strödda i svärmar på honbusken, mörkt blå är de mogna och gulgröna gröna är ett- och två-åringarna. Först på tredje året bekläs skenfrukten med ett vaxartat täcke som i toppen avslöjar spetsarna av tre små sammanvuxna kottar som de egentligen är med ett frö i vart och ett av de tre.

Att försiktigt plocka några bär då och då och stoppa i munnen kan man göra året om, vill man skörda fler blir det stickigt, för barren är hårda och vassa och sitter tre och tre tätt inpå grenen. Håll en påse under och fös ned de blå som lätt faller av eller lägg ut ett tyg under busken och fasa med en käpp uppåt längs hela trädet. Så skördade de som samlade in bär för medicin i stora mängder. De mogna kan torkas och användas till dryck, i surkål, till långkoket, köttgrytan eller som krydda. De omogna kan stötas och beredas till olja för värmande insmörjning av reumatiska leder.

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen, den är utbredd över alla kontinenter på norra halvklotet, är tvåbyggare och växer långsamt och länge. Envist står den fast hur hårt det än stormar omkring den. I vår hage har vi en särskild kli-en som vi ser från vårt fönster där vi sitter och äter. Runt den flockar sig fåren, de vilar, idisslar och lammen skuttar och stångas. En låg gren har en böj som passar alldeles rätt i höjd för att fåren skall kunna klia sig på ryggen emot den. År efter år tjänar kli-enen och marken under är avskavd och bar.

 

"Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider."

 

 

Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande. Bären innehåller cirka tio procent kåda, 1–2-procentig eterisk olja, sju procent druvsocker, och dessutom små mängder av myrsyra, ättiksyra och äppelsyra samt även ett starkt bitterämne.

Vid graviditet och njursjukdomar skall man inte äta enbär.

Det går att färga med både grenar och bär. Grenarna ger brunröda toner och bären ger lila-aktiga. Enen innehåller garvämnen som hjälper till att beta färgen.

Enrisets antiseptiska egenskaper kommer fram vid rökning av fisk och kött. En enbärsbrasa rensar ut unken luft och det sprakar vackert.

Mig tycks enbär och enbärsris vara särskilt välgörande och värmande för dem som sitter mycket stilla om vintern och som blir lätt kalla om fötterna. Dem ville jag bjuda på glögg gjord på äppelmust som fått koka upp och dra med en näve enbär och kanske lite vitt vin.

 

 

Läs även

Text: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
31 oktober, 2019

Hassel, Corylus avellana

Vid första köldknäpp skördas hasselnötterna, kanske finns det ännu några kvar på grenarna... Det gäller att passa på just när nötterna faller till marken, det är många som vill samla dem innan de skrumpnar eller nötvivlarna borrar sig in och äter upp dem. Dock ingår de ej i allemansrätten, men en äldre sed säger att en vandrande man får fylla sin hatt eller sin vante upp till tummen med nötter åt sig själv. …

LÄS MER

Vid första köldknäpp skördas hasselnötterna, kanske finns det ännu några kvar på grenarna…
Det gäller att passa på just när nötterna faller till marken, det är många som vill samla dem innan de skrumpnar eller nötvivlarna borrar sig in och äter upp dem. Dock ingår de ej i allemansrätten, men en äldre sed säger att en vandrande man får fylla sin hatt eller sin vante upp till tummen med nötter åt sig själv.
 
 
Hassel är lundens träd, där blåsippor och sällsynta blommor som gillar halvskugga finner sin bästa miljö. Hasselbusken växer i samlade knippen som en bukett käppar med förgreningarna nere i marken. Knopparna vänder sig nedåt och först helt utslagna blad rätar upp sig emot en blå himmel. Det tycks som de funderar över något de ser nere vid sin fot, sin kraftkälla i jorden. Hanblommorna utvecklas redan under sommaren och övervintrar på naken gren för att tidigt gå i blom medan honblommorna ännu gömmer sig i knoppen och sticker endast ut sina purpurröda märken.

Hasseln sprids av skogens små djur, trivs särskilt där avverkningar gjorts under elledningar och där lövskogen tar vid. Raskt skjuter de nya skott upp där vi klipper ned.

Nötterna vi vill åt omsluts av skalet, det benhårda frukthöljet klädda i väna foderblad med fransar i kanten. Hasselns värmande kraft om hösten levererar i sina nötter näring för hjärnan hos dem som har starka magar och för nötskrikor, möss och ekorrar. Det gäller att passa på just när nötterna faller till marken, det är många som vill samla dem innan de skrumpnar eller nötvivlarna borrar sig in och äter upp dem. Dock ingår de ej i allemansrätten, men en äldre sed säger att en vandrande man får fylla sin hatt eller sin vante upp till tummen med nötter åt sig själv.

 

"Nötterna vi vill åt omsluts av skalet, det benhårda frukthöljet klädda i väna foderblad med fransar i kanten."

 

Behöver vi magnesium, ät nötter! Behöver vi fett, protein och ny energi, ät nötter!
Prova att knapra på nötter och morötter till mellanmål.
Min mammas nötkrokar till jul är det bästa pappa vet – och jag gillar Wickmans chokladkaka med nötter från Husmoderns köksalmanacka från 1973.
Här följer ett recept på nötkaka som jag bakar även när det inte är jul. Denna har jag fått nedskriven en gång men minns inte var eller av vem.

Botten
300 g råsocker
4 ägg
150 g mandel
150 g hasselnötter
175 g smör

Ägg och socker röres samman, mandel och nötter males och blandas i. Smält smör och rör i till en jämn, lite grötig smet.
Häll i smord och bröad form med avtagbar botten.
Grädda i 200 grader i ca 40 minuter.

Täck gärna med bakpapper sista 10 min, så den ej blir mörk.
Vänd upp kakan på uppläggningsfat. Lägg bakpapper och en grytlapp på kakan.
Pressa ihop botten så den blir saftig och kompakt.
Låt svalna.

Glasyr
3 msk smör
3 msk kakaopulver
Ca 2 dl florsocker
2–3 msk hett kaffe               

Smör smälts i en kastrull, blanda med kakao och florsocker, rör tills det blir tjockt och gryningt. Späd med kaffe, rör runt och låt puttra lite tills det blir en slät, tjockflytande smet.
Bred ut över kakbotten.
Sikta eventuellt över florsocker när det svalnat.
Kan med fördel tillagas flera dagar innan den ska ätas.

 

Läs även

Text: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
4 maj, 2019

Ek, Quercus robur

Fram till 1700-talet var eken kronans egendom och de bönder som vågade såga ned eken på sin mark straffades hårt. Idag ser vi fortfarande stora orörda ekar i närheten av slott och herresäten. Månne det vara så, att sitta under sin korkek som tjuren Ferdinand och låta sig inspireras till saktmod och kraft, gör att vi bättre kan stå emot livets alla skadeangrepp uppe i det ymnigt gröna.…

LÄS MER

Eken växer lugnt uppåt och utåt i sin egen takt, i nya vinklar riktar den sent sina vårskott medan grenspetsen dör, därav kommer den att med tiden få tvära riktningar i sin teckning. Hos väldigt unga ekar som syns spridda som sticklingar planterade av nötskrikor och ekorrar, sitter bladen kvar vissnade och bruna hela vintern. Får eken stå i fred ett par hundra år och ha fri rymd att breda ut sig kan den bli väldigt stor och tung med tjock stam och inge trygghet i en värld som står under ständig förvandling. Artnamnet robur kommer av latinets robustus. Bladen är vackert skurna som klippta i grönt läder av en skicklig körsnär.

 

Först efter 30–40 år går eken i blom.
Ekollonen, barken och bladen är rika på tanniner, garvsyra som är giftigt bittert men användbart till växtfärgning och tillsammans med järnvatten kan bli stålgrå eller lilasvart färg.
Genom att släppa döda grenar till marken håller den sin krona luftig. På riktigt gamla ekar är det svårt att räkna årsringarna eftersom den kan murkna inuti stammen och småningom bli ihålig.

Ekollon kan ätas om de först skalas för hand eller i ugn på 50 grader med luckan på glänt tills skalet släpper och kokas av i omgångar tills det beska gått ur, därefter kan de mixas med vatten för att blanda i bröddegen eller torkas och malas till mjöl och till kaffesurrogat. Utförligare recept på ekmjölsberedning finns på ”Dags att plocka”.

Förr samlades stora mängder ekollon varje sensommar till svinfoder. Detta var under långa tider en viktig resurs från skogarna. Liksom andra nötter är ekollon rikt på vitaminer, fett, protein och kolhydrater. Ekbark som smaksättare skördas från yngre träd med slätare bark när bladen är som musöron. Detta i spånform gavs till korna för att dryga ut fodret.

 

 

"Eken tillskrevs styrka behärskad av starka Gudar som Tor och Zeus."

I forntiden hade människan stark tillit till trädens undergörande förmåga. Eken tillskrevs styrka behärskad av starka Gudar som Tor och Zeus. Det sägs att eken spelade en roll när Sverige kristnades för genom att såga ned ekarna upphörde de hedniska kulterna. Senare lärde man sig att garvsyra gjorde eken användbar inom medicinen, förutom att den brukades till garvning av läder. Ekblad lades direkt på sår, te på ekbark och bad och tarmsköljningar vid tjocktarmskatarr och vätskande hudsjukdomar och där den kunde ha en antiseptisk, antiinflammatorisk och sammandragande effekt.

 

I beredning av det biodynamiska kompostpreparatet förstärker man de upplösande och förhårdnande processerna genom att lossa skrovlig, kalciumrik bark från äldre ekar om hösten som grävs ned i höljet av en koskalle i fuktig slamjord och plockas upp om våren för att berika komposten med kvaliteter som stärker balansen mellan det vegetativa och det formande i naturen och profylaktiskt förebygga växtsjukdomar. Se ”Biodynamiska preparat” av Thomas Lüthi & Berit Löfström. I Weledas husapotek ingår quercus tillsammans med conchae, snäckskal i Kalk 2.

 

Fram till 1700-talet var eken kronans egendom och de bönder som vågade såga ned eken på sin mark straffades hårt. Virket användes till att bygga slott, kyrkor och skepp. Till ett linjeskepp gick det åt 2000 fullvuxna ekar. Idag ser vi fortfarande stora orörda ekar i närheten av slott och herresäten. Ett hus byggt av ekvirke är segt nog att stå emot en jordbävning eller en tornado, virket är lika starkt som stål och säkrare vid husbrand.

Ekvirke användes till att bygga bronsålderns största teknologiska uppfinning hjulet. I milor brände man träkol av ek. Det gick åt mycket träkol till att bearbeta bly, koppar, brons, järn, tenn, guld och silver. Ekspån som spills på golvet kan ge variga fläckar, även på marmor- och stengolv.

Under 1800-talet användes ek till allt från byggnader, transporter och uppvärmning, färgning, emballage och till att härbärgera miljontals liter öl, vin och sprit. Inte undra på att denna värdefulla resurs höll på att ta slut men i perioder av minskad folkmängd kunde ekens bestånd något reparera sig. Fram emot slutet av 1800-talet började skeppsvarven använda järn och senare stål istället till fartygen.

Nordeuropas äldsta träd finns på Norra Själland, en kungsek på 1500 år. Månne det vara så, att sitta under sin korkek som tjuren Ferdinand och låta sig inspireras till saktmod och kraft, gör att vi bättre kan stå emot livets alla skadeangrepp uppe i det ymnigt gröna.

Läs även

Text: Anna Gran

Illustration: Anna Gran
5 april, 2019

Björk, Betula

Att tappa björksav till dricka är en vårlig rit och en omtyckt dryck enligt gammal tradition i Skandinavien. Den innehåller många mineraler, bland annat vitamin C, Kalium, Kalcium och magnesium. Att björken kan ha en utjämnande verkan på det som är förhårdnat efter vinterns ansträngningar har människor förstått sig på i långa tider.…

LÄS MER

En ljummen vårvind drar igenom björkhagen och svepande kjolar vajar och susar under ranka stammar som glimmar i vitt. En och annan en och rönn inemellan hör hagen till. Saven stiger yr av iver att nå upp till knoppändarna för att veckla ut sina ljusgröna blad. Det är ett sug och en kraft och en sång om Venus som viskas. Skrovlig, mossig och ömsom len och slät är barken som höljer det vatten som björken dricker när tjälen lämnar marken. Någon har broderat Japansk sashiko med trockeltråd på stammen och någon har skurit svarta fåror medan en annan har smekt dess lena fjun, sådan är björken, vän och fin men stark och tålig. Så tålig och envis att den klättrar ända upp till trädgränsen på fjäll och berg. Den böjliga nävern, väl ägnad till flätning och sulor och kärl, svepask är ett utsökt exempel, är ett ämne för slöjd.

Att tappa färsk björksav till dricka är en vårlig rit och en nyttjad dryck enligt gammal tradition i Skandinavien. Den innehåller många mineraler, bland annat vitamin C, Kalium, Kalcium och magnesium. Allemansrätten tillåter inte fri tappning av sav eller plockning av nötter, ekollon eller granskott, så markägaren måste alltid frågas om lov.

 

"Skrovlig, mossig och ömsom len och slät är barken som höljer det friska vatten som björken dricker ur markens fukt."

 

Inte oftare än vartannat år bör en björk tappas. Från mitten av mars tills bladen slår ut i april kan en fingerstjock nedåtpekande gren snedkapas och en flaska träs på, knyt fast med ett snöre och vänta ett par timmar, en natt eller två tills det upphört att droppa. Färsk björksav håller sig några dagar i kylen och kan pastöriseras, frysas, kokas ned till sirap eller mjölksyras för längre lagring. Den kan också användas till gröt och brödbak, eller tillsättas malt och jäst och bryggas till öl.

Björksläktet har omkring 60 arter varav tre förekommer i Sverige. Vårtbjörk (Betula pendula) med hängande grenar och glasbjörk (Betula pubsecens) med slätare stam och dvärgbjörk (Betula nana), fjällbjörk är en underart av glasbjörk. Det finns en mängd användningsområden för björken som resurs. Växtfärgning, björksocker, (xylitol), pottaska, tvättmedel, lim, ryssolja, brasvärme, näverslöjd, svarvarämne, fanér, pappersmassa och möbelvirke. Björkris till kvastar samlas i skogen innan björken slår ut. Att koka saft på nyutslagna björklöv ger en dryck för rening och vitaliserande boost. En risbastu med en björkriska att stänka ångande vatten över ryggen både tvagar och lyfter sinnet.

Under vinterhalvåret kan knopparna ätas, råa eller kokta. Björk ingår i listan på de 14 vildväxande överlevnadsväxterna.

Från slutet av april fram till början av juni utgör björkpollen stora besvär för pollenallergiker.

Björkblad till te plockas mellan pingst och midsommar. För medicinskt bruk, till bad och till kurer har björkens lövgrönska och vita bark använts och används än idag emot förkalkning av leder och muskler, ödem och för att lösa upp slaggprodukter och bakterieansamlingar i tillexempel urinvägarna. Björkens saponiner och eteriska oljor stimulerar njurarna, den höga halten av C-vitamin stärker kroppens försvar och skapar en basisk miljö.

Ett starkt utrensande te på björkblad kan drickas 2–3 gånger per dag under 1–2 veckor enligt Pelle Holmberg i ”Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso- och kroppsvård”.

Björkbark används utvärtes vid eksem och hudutslag enligt ”Huskurer” av Gunilla Boman.
I den Antroposofiska medicinen finns tillexempel björkkoltabletter (Carbo Betulae comp) med indikationen akuta matsmältningsbesvär med diarré, magknip och gaser.
Att björken kan ha en utjämnande verkan på det som är förhårdnat efter vinterns ansträngningar har människor förstått sig på i långa tider.
”Björklaka samlar man i fullmånaden, den rensar blåsan, njuren, lungan, levern och mjältan, skall ock förtaga fläckar, om man tvår av ansiktet därmed”. – Alfred Kämpe i svenska allmogens frihetsstrider, volym 2, s 198.
Under den senaste hungersnöden i Sverige, 1867, kallades björken för ”fattig mans ko”.

 

 

Läs även

Text: Anna Gran