24 februari, 2019

Mjölk eller vegetabilisk dryck – vad är bäst för miljön och hälsan?

Det finns enligt en ny rapport inga enkla svar på om mjölk eller vegetabiliska alternativ är bäst för miljön och hälsan. Hur produktionssystemet ser ut är viktigare för hållbarheten än vilken enskild produkt man väljer. Ett system som kombinerar växtodling och djurhållning tycks vara bäst och ger även bäst förutsättningar för en balanserad kost.

Det här framkommer av en omfattande genomgång av en lång rad vetenskapliga artiklar och rapporter från olika organisationer, myndigheter och aktörer (300 källor). Den nya rapporten heter Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa. Den är, på uppdrag av projektet MatLust, framtagen av Gunnar Rundgren, som är expert på jordbruk och livsmedelssystem. Han har i rapporten främst tittat på mjölk som dryck, havredryck och soyadryck ur miljö- och hälsoperspektiv.

 

Förenklingar och konstruerad motsättning

Bland det första Gunnar Rundgren betonar är att det är svårt att jämföra enskilda livsmedel i sig när det gäller miljö och hälsa. Sådana jämförelser ser man ofta, men de innebär en alldeles för stor förenkling. Vi äter inte några få enskilda produkter utan en hel kost. Och jordbruket producerar inte isolerade produkter, utan det hela är ett system med många flöden som påverkar varandra.

Gunnar Rundgren menar också att motsättningen mellan animalier och vegetabilier i stor utsträckning är konstruerad och att de för det mesta egentligen är beroende av varandra. Exempelvis ger produktion av havredryck även restprodukter som används som djurfoder och strömedel. Och korna äter flera restprodukter från odlingssystemet. Han säger att ”kriget i mejeridisken” kanske mer handlar om olika världsbilder, värderingar och kommersiella intressen, snarare än om vad som är bäst för miljön och hälsan.

 

 

Skillnader i näringsinnehåll

När det gäller hälsa pekar Rundgren på några skillnader mellan mjölk, havredryck och soyadryck:

  • Mjölk är i många avseenden ett näringsrikt och väl sammansatt livsmedel, och är särskilt värdefullt för personer med lågt intag av protein. Ett minus för mjölken är de mättade fetterna.
  • Havredryck har lågt proteininnehåll och lägre proteinkvalitet än mjölk. På plussidan finns innehållet av betaglukaner (bra för kolesterolhalt och blodsockernivå) och omättat fett (som tillsatts från raps).
  • Soyadryck har ett högt proteininnehåll, hög proteinkvalitet och omättat fett. Energiinnehållet är dock lägre.

Genom berikning innehåller både havredryck och soyadryck flera av de näringsämnen som mjölk innehåller. För alla tre drycker ser Gunnar Rundgren inga starka hälsoskäl till att man behöver dricka dem. Och inte heller starka hälsoskäl till att undvika dryckerna – dock naturligtvis med reservation för allergier och sjukdomar som kan göra det olämpligt.

För hälsan är det även flera andra faktorer som spelar in och som inte är klarlagda. Exempelvis kroppens förmåga att ta upp näringsämnena, andra ämnen som kan uppstå i industriell bearbetning, förekomst av tungmetaller och rester av bekämpningsmedel samt hur olika produktionsmetoder påverkar dryckens innehåll.

Markanvändning och klimat – beror helt på hur man räknar

När det gäller miljöpåverkan av mjölk, havredryck och soyadryck handlar det om en lång rad faktorer: Klimat, markanvändning, markvård, vattenanvändning, spridning av gifter, påverkan på landskap, biologisk mångfald med mera.

Markanvändning tas ofta upp i jämförelser mellan mjölk och vegetabiliska alternativ. Om man räknar per liter dryck innebär mjölk klart större markanvändning än havredryck och soyadryck. Men om man räknar per 100 gram protein är mjölk och havredryck jämbördiga, och om man dessutom tar hänsyn till proteinkvaliteten väger den jämförelsen över till mjölkens fördel.

Soya är, enligt Rundgren, klart bäst när det gäller att producera protein markeffektivt. Soyaodling passar dock inte i Sverige utan sker i andra delar av världen, både på jättefält i avskogad regnskogsmark och hos småbönder med bra växtföljder. Därför är det inte så meningsfullt att jämföra med svensk produktion av mjölk eller havre. Rundgren menar också att det är mycket tveksamt att Sverige ska vara beroende av importerad soya med tanke på resurshushållning och sårbarheten i vår livsmedelsförsörjning.

 

"…när det gäller den livsviktiga biologiska mångfalden har mjölkproduktion en inneboende fördel jämfört med havre och soya"

 

När det gäller jämförelser av klimatgasutsläpp beror resultaten återigen på hur man räknar. Per liter dryck har mjölk enligt vissa studier högre utsläpp än havredryck och soyadryck. Men räknar man per gram protein blir mjölk och havre likvärdiga. Det har också gjorts en studie av olika icke-berikade drycker där man vägde in flera näringsämnen som finns i de nordiska näringsämnesrekommendationerna. Resultatet blev då att mjölk var den dryck som gav lägst växthusgasutsläpp i förhållande till näringsvärdena.

Gunnar Rundgren pekar också på en annan faktor i jämförelser av klimatgasutsläpp som inte alls brukar uppmärksammas: Cirka hälften av utsläppen från mjölkproduktion (räknat i koldioxidekvivalenter) är metangas, vilket är en kortlivad gas som finns kvar i bara 11-12 år. Koldioxid däremot finns kvar och ackumuleras i tusentals år. Därför är det inte rättvisande att jämföra olika mix av utsläpp rakt av. Det här är till mjölkens fördel i jämförelsen.

 

Viktiga fördelar med både djur och växtodling

De miljömässigt positiva sidor som finns i kombinationen djurhållning och växtodling är också ofta till mjölkens fördel på flera sätt. Inte minst när det gäller kolinlagring i odlingsjorden, som spelar stor roll för koldioxidhalten i atmosfären. Kolet finns i jordens mull, som är viktig även för bördigheten och för markens förmåga att motstå erosion och hålla kvar vatten. Det här handlar alltså också om markvård och den är en förutsättning för allt vårt jordbruk, menar Gunnar Rundgren. Om vi inte sköter våra jordresurser på rätt sätt har vi ingen framtid på den här planeten, säger han.

Växternas rötter har stor betydelse för denna kolinlagring och markvård, och här har i regel fleråriga växter större andel rot än ettåriga. Mjölkproduktion i Sverige bygger delvis på flerårig vallodling av gräs och klöver, och detta är en av fåtal växtodlingar som förbättrar jorden och ökar mullhalten och bördigheten. Däremot ensidig spannmålsodling bryter istället ner marken. Med enbart växtodling kan man visserligen hålla bördigheten på hyfsad nivå med hjälp av bland annat undergrödor och mellangrödor, men enligt Rundgren inte alls på samma nivå som med kombinationen betande djur och växtodling.

Även när det gäller den livsviktiga biologiska mångfalden har mjölkproduktion en inneboende fördel jämfört med havre och soya. Betande djur är enligt Gunnar Rundgren en förutsättning för att upprätthålla den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. Men han pekar också på att dagens strukturförändring i mjölkproduktionen minskar dess betydelse för den biologiska mångfalden. Här är ekologisk produktion klart bättre än konventionell. Överhuvud taget passar mjölkproduktion med en kombination av djurhållning och växtodling bra ihop med ekologisk produktion.

 

Se upp med livscykelanalyser

När det gäller miljöpåverkan pekar Gunnar Rundgren också på att livscykelanalyser, som idag dominerar i bedömningar av enskilda livsmedels miljöeffekter, har stora begränsningar. Den typen av analyser har visserligen ett värde när det gäller att hitta förbättringsmöjligheter och jämföra olika sätt att producera samma sak. Men Rundgren menar att man ska ta livscykelanalyser med en stor nypa salt. Resultaten av dessa beror väldigt mycket på vilka avgränsningar som gjorts, vad som tas med i mätningarna (exempelvis inkluderas sällan biologisk mångfald och toxitet), vilken enhet miljöpåverkan relateras till (per kilo, eller mängd kalorier, eller proteininnehåll, osv), om produktionen även ger biprodukter, och användning av osäkra beräkningsschabloner med mera. Det här gör att det blir svårt, och kanske rent vilseledande, att jämföra enskilda livsmedel utifrån livscykelanalyser. Om man dessutom jämför olika produkter från helt olika produktionssystem som har olika miljöpåverkan blir det ännu svårare. Det här är komplicerat. En av slutsatserna i rapporten är, som sagt, att jordbrukssystemets inriktning och struktur är viktigare än valet av enskilda produkter i sig.

presskontakt
Text: Red / Staffan Nilsson