Nu när Stiftelsen Vidarkliniken tvingats lägga ner sin sjukvårdsverksamhet (rehabiliteringssjukhus och vårdcentral) efter ett politiskt spel i Region Stockholm kan man fråga sig hur det kunde gå så här för en så uppskattad och för patienterna så framgångsrik verksamhet. Det finns flera oroande dimensioner i det här dramat, men jag ska för enkelhetens skull här bara hålla mig till en enda.

Inom hälso- och sjukvården finns det förvisso olika synsätt på hur vård bör bedrivas, och vad som läker människor och ger dem bättre hälsa. Men om vi för ett ögonblick bortser från alla sådana diskussioner finns det ändå en odiskutabel grundbult som borde förena och som borde väga allra tyngst – nämligen SLUTRESULTATEN FÖR PATIENTERNA. Jag vill här lyfta fram det egentligen helt självklara att det absolut inte kan finnas någonting i hälso- och sjukvården som är viktigare än just detta, givet att vården också ges på ett patientsäkert sätt. Vården finns ju till för patienterna!

Men när det gäller Region Stockholms hantering av Stiftelsen Vidarkliniken måste man tyvärr konstatera att de ansvariga sjukvårdspolitikerna den senaste tiden har låtit egna symbolfrågor och ideologi gå före faktiska resultat för patienterna. Det är riktigt oroande och mycket allvarligt.

Det man åstadkommit på Vidar Rehab (som tidigare hette Vidarkliniken och genom åren varit huvudverksamheten) är påtagligt positivt. Alla studier och patientutvärderingar, både egna och andras, visar att rehabiliteringssjukhusets vårdkoncept gav mycket bra resultat för patienterna när det gäller hälsa, livskvalitet och även ökad egen förmåga att ta ansvar för sin fortsatta hälsa. I många fall handlar det om livsavgörande resultat – ganska ofta för patienter som inte blivit hjälpta någon annanstans inom vården. Det är nog svårt att hitta en klinik i Sverige med genomgående så nöjda patienter.

Publicerade vetenskapliga studier (läs här och här) har också visat att patienter med långvarig smärta respektive utmattningssyndrom som fått vård på Vidar Rehab halverade sin användning av smärtstillande läkemedel respektive psykofarmaka, samtidigt som motsvarande patientgrupper i landstingets vård istället fick fördubblad förskrivning av sådana läkemedel. Ett högintressant resultat för både patienter och samhällets hälsoekonomi.

I den logiska världen borde alla sjukvårdspolitiker, forskare och även samhällsekonomer applådera och säga att: den här vårdinriktningen verkar ju fungera bra både för patienterna och samhället – den ska vi ha kvar och utveckla och lära oss av. Så har också tongångarna från landsting och regeringar varit under många av de 33 år som Vidar Rehab funnits. Men idag har vi tydligen fått fler sjukvårdspolitiker som i praktiken tillåter sig att prioritera annat än resultaten för patienterna.

Om det nu finns något som ansvariga politiker i Region Stockholm tycker är viktigare för en rehabiliteringsklinik än att patienterna får bättre hälsa, minskad sjukskrivning och dessutom blir mindre läkemedelsberoende så skulle jag hemskt gärna vilja veta vad detta kan vara. Patientsäkerheten kan det knappast handla om i det här fallet. Det är nog svårt att hitta vårdformer som är så fria från biverkningar och vårdskador som vården på Vidar Rehab.

När de goda patientresultaten i Stiftelsen Vidarklinikens verksamheter offras i Region Stockholm görs det med svepande och grovt förenklade allmänna formuleringar om vetenskap och patientsäkerhet. Detta blir ganska bakvänt och motsägelsefullt. Det finns en hel del vetenskaplig evidens till stöd för den här vårdinriktningen, och även lång beprövad erfarenhet. Hela den här frågan handlar egentligen inte om evidens utan om andra saker, exempelvis att Sverige har fyrkantigare regelverk för naturbaserade läkemedel än många andra länder. Det handlar också en hel del om personligt tyckande hos enskilda politiker.

Det finns väldigt mycket att säga om allt detta. Men man behöver egentligen inte alls ha den diskussionen för att se hur fel det var av Region Stockholm att sänka samarbetet med Stiftelsen Vidarkliniken. Det räcker med att konstatera att en mycket efterfrågad vårdverksamhet som visar goda patientresultat, hög patientsäkerhet och av allt att döma är samhällsekonomiskt vettig helt enkelt har stängts av. Och att det främst är två politiker som nu står bakom detta, Anna Starbrink (L) och Ella Bohlin (KD).

Så kan det gå när verkliga resultat i vården inte längre är det viktigaste.