Hur kan vi hjälpas åt att göra gamla människors sista år i livet mindre ensamma och mer meningsfyllda? frågar leg psykoterapeut Ann Mari Orrenius i denna gästblogg.
2 april, 2019

Hur har man det som äldre i Sverige i dag?

Hur har man det som äldre i Sverige i dag?
Det är inte lätt att bli gammal i vårt land. Klyftorna mellan människor i olika åldrar har ökat. Många äldre känner sig värdelösa och utanför.

Vi lever längre i dag och det är ju glädjande. En del menar kanske att äldre aldrig har haft det så bra som nu och visst är vi duktiga på att ta hand om kroppar. Men är vi lika duktiga på att ta hand om själarna?

Min man är på ett boende och jag märker hur stor ensamheten är bland de äldre där han bott de senaste två åren.
”Mina barn är så upptagna”, säger många gamla. ”De är snälla, men jag kan inte begära att de ska hälsa på mig när de har så mycket annat viktigt i sina liv.”
Personalen som är kunnig och empatisk på hemmet där min man är, uttrycker ofta besvikelse över att de anhöriga inte bryr sig tillräckligt. Allt hänger på personalen om de gamla ska må bra. De upplever sig dock underbemannade och tycker ofta att de sliter för en alldeles för låg lön.
Jag önskar att den sista fasen i livet fick bli mer synlig. På samma sätt som vi har kontroller för att följa upp hur barnen mår under sina första levnadsår, borde vi införa något motsvarande under slutfasen i en människas liv. Ett konkret förslag kunde vara att knyta terapeuter till våra äldreboenden eller till gamla som sitter hemma –specialutbildade personer med uppgift att ta reda på hur personen ifråga mår. De kunde finnas där när den gamla vill berätta om sig själv och sitt liv, vad som har varit bra och vad har varit svårt. Kanske vill den gamla be om ursäkt för något eller få bekräftelse för det hon eller han har gjort. Den som inte längre kan tala borde i alla fall få besök av någon som håller handen eller bara ger full uppmärksamhet en stund.

 

"Jag önskar att den sista fasen i livet fick bli mer synlig."

 

Jag är en 77 år gammal legitimerad psykolog och terapeut. Jag har arbetat – och gör det fortfarande till en del – med föräldrar och barn, de senaste 16 åren vid Ericastiftelsen i Stockholm. Jag har skrivit tre böcker om relationer mellan vuxna och barn. I min terapeutiska verksamhet träffar jag ofta människor som sörjer över att de inte hunnit fråga sina föräldrar om viktiga saker innan dessa gått bort.

Förr hette det att man blev gammal och vis. I vårt moderna samhälle har denna visdom ett begränsat värde.
Den snabba teknikutvecklingen och digitaliseringen bidrar till utanförskap, men med en vidare syn på vad som skapar ett rikt och gott liv och med en vilja att inkludera och värdera alla åldrar i det pågående livet finns det mycket kvar för den åldrande människan att både bidra med och ta del av.

I riksdagen finns idag bara tre personer över 65 år, medan ca 20 procent av befolkningen i vårt land är över 65.
Ålderspyramiden borde bättre återspeglas i riksdagens sammansättning. Den sista fasen i våra liv borde bli lika värdefull som den första fasen, när vi börjar våra liv. Men jag hör inga förslag överhuvudtaget som konkret skulle förbättra livskvaliteten och livsglädjen för våra äldre.
Hur kan vi hjälpas åt att göra gamla människors sista år i livet mindre ensamma och mer meningsfyllda?

Ann Mari Orrenius är legitimerad psykoterapeut inom barnhälsovård och har de senaste 16 åren arbetat vid Ericastiftelsen. Hon har också en privatpraktik för vuxna sedan 1986 där hon fortfarande arbetar med några patienter. Hon har skrivit tre böcker om föräldrar och barn och arbetar också som volontär på Minds föräldralinje sedan starten 1996. Hon har tre vuxna barn och 7 barnbarn.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Ann Marie Orrenius