För fyra år sedan började det dyka upp artiklar om honungsbin i tidningarna. De handlade om att bina inte mår särskilt bra och att deras ohälsa kan få stora negativa konsekvenser för oss människor. Vad har hänt sedan dess? Peter Schneider Vingesköld, biodlare sedan 40 år, berättar.

Tyvärr är läget i stort sett oförändrat. Forskarna famlar fortfarande i mörker. De yttre hoten som man hittills har ringat in kvarstår. Då menar jag allt ifrån aggressiva kvalster, sjukdomar, sofistikerade jordbruksgifter till ensidig näring och svält. I början av året träffade till jag till exempel Günter Friedman, demeter-certifierad biodlare i Tyskland. Han berättade om landets problem med monokultur, framför allt alla biogasodlingar, där det odlas vall som slås flera gånger och alltid innan blomningen. Det blir inget alls kvar till bina. I Sverige är jordbruken fortfarande förhållandevis små och inte lika högavkastande och landskapet är till största del rätt skiftande.

Något jag däremot tycker att det talas alldeles för sällan om i sammanhanget är vilken roll biodlaren spelar. I USA, där Colony Collapse Disorder (CCD) har dödat fler än 10 miljoner bisamhällen under sex år, börjar det höras röster om att vi pressar bina för hårt. Där är visserligen biodling en gigantisk industri och läget mångfalt värre än hos oss. Jag är helt övertygad om att världens biodlare skulle kunna göra mycket mer för att stärka bisamhällenas vitalitet så att de blir mer motståndskraftiga mot alla yttre faror. Problemet är att de flesta biodlare är rörande överens om att de redan gör allt rätt.

Ända sedan slutet av 1700-talet, då kupor med rörligt vaxbygge infördes i biodlingen, har vi kunnat studera bisamhällena i detalj och kunskapen vi fick har gett oss möjligheten att ingripa i binas liv. Vår strävan efter att söka ny kunskap har lett till stora förbättringar för biodlingen. Idag har vi dock förlorat känslan och respekten för helheten och vår girighet har lett till ett maximalt utnyttjande av bisamhället. Bisamhällets naturliga förökning förebyggs, fördröjs och förhindras. Biodlaren åstadkommer konstgjord förökning där man odlar drottningar som flyttas runt utan hänsyn till samhörigheten mellan drottningen och arbetsbina. Bin har blivit odlingsmaterial och produktionsmedel. I mitten av 1800-talet, lyckades man förädla fram sockerbetor med högre sockerhalt vilket resulterade i att sockerpriset sjönk. Det blev då lönsamt att ta all honung från bina på hösten och låta dem övervintra på socker istället. Att ersätta all honung med raffinerat socker på hösten är idag en självklarhet bland de flesta biodlarna.

Hur ska vi göra i framtiden? Ja, att bara låta bina vara, att återgå till tiden före alla ingrepp, tror jag inte är möjligt. Att bara fortsätta på den inslagna vägen går inte heller. Då återstår bara att hitta ett nytt sätt att förhålla oss till bisamhället. De senaste två åren har jag ägnat åt att skriva en bok om min biodling. I den vill jag väcka förundran och respekt för bisamhällena och lära ut praktiska metoder som följer och stödjer bisamhällets naturliga liv. Bara det faktum att bisamhället har utvecklats under 90 miljoner år och människan bara har funnits i 200 000 är en hisnande skillnad. Hur kan vi tro att vi vet bättre? Ta sammanhanget mellan bina och idisslarna som exempel: Bina sprider jästsvampar (som finns i vissa blommor) och mjölksyrabakterier (som bina har med sig) bland blommor, idisslarna äter blommorna och med hjälp av jästsvamparna och mjölksyrabakterierna kan de omvandla cellulosa till högvärdiga proteiner i sina magar.

I bästa av världar får fler bisamhällen leva ett mer naturligt liv; de får föröka sig på ett naturligt sätt, de får välja de drottningar de själva vill ha, de får bygga sina vaxkakor fritt och de får övervintra på den honung de så ihärdigt samlat in under säsongen och inte på socker. Och biodlarna förstår äntligen att bisamhället inte är någon byggsats med utbytbara delar, utan en hel organism.

Nu börjar det bli vår och jag längtar efter mina bin. Jag hoppas på en varmare och soligare sommar än den förra året. Med 4 grader på midsommarafton var det en av de tuffaste för bisamhällena på många år. Den honung de ändå lyckades samla mellan regnskurarna fick de behålla, jag och mina kunder blev utan. Men vintern verkar bli kort och det ger förutsättningar för en bra start på årets bi-säsong. Snart kan de flyga ut och bajsa för första gången sedan november och då får jag veta vilka samhällen som har klarat vintern. Hjälp mig att hålla tummarna!

I mars kommer Peter Schneider Vingesköld ut med en ny bok om bin: ”Handbok i naturlig biodling”.