Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv, del 2 av 8

Bilden ovan föreställer Platon och Aristoteles och är en detalj ur ”Skolan i Aten”, en större fresk målad av Rafael som man idag kan se i Vatikanmuseet. I denna målning har Rafael samlat alla grekiska filosofer som har haft betydelse för filosofin och vetenskapen. Platon och Aristoteles står i mitten av bilden och utgör målningens naturliga centrum. Platon, den äldre mannen till vänster, pekar uppåt, mot himlen, medan Aristoteles håller sin hand rakt framför sig, med handflatan vänd mot jorden. Detta är naturligtvis ingen tillfällighet, gesterna förmedlar, i konstnärlig form, essensen i deras respektive filosofi. I denna andra artikel i vår serie, ska vi bekanta oss närmare med dessa tänkare och se vilken betydelse de har haft för den ursprungliga utformningen av vårt vetenskapsbegrepp.

Det grekiska undret?

Som Svante Nordin skriver i Filosofins historia, har det blivit en konvention i filosofihistorien att utgå från Thales (född på 600-talet f.Kr.) när man vill markera filosofins födelse. Thales var den förste av naturfilosoferna och hans syn på vatten som naturens urämne brukar betraktas som den grekiska filosofins början. Det speciella med de första grekiska filosoferna brukar, på samma konventionella sätt, karakteriseras som övergången från mytiskt till rationellt tänkande. Med detta menar man att även om tidigare kulturer hade utvecklat tankesystem och vetenskapliga redskap (såsom lantmätarkonsten i Egypten och astronomin i Babylonien), så var tänkandet i dessa kulturer fortfarande inbäddat i ett mytiskt förhållande till verkligheten, det vill säga att naturfenomen och mänskliga skeenden tolkades som gudarnas ingripande i världen. Det är detta tänkande som man menar att de grekiska tänkarna skall ha ersatt med ett mer rationellt sätt att förhålla sig till verkligheten. Bilden av Grekland som rationalitetens vagga måste dock nyanseras. För det första utvecklades filosofiska system i till exempel både Kina och Indien, även om dessa var inbäddade i en religiös världsbild. För det andra var kunskaperna i vare sig Egypten eller Babylonien rena trosföresatser eller rena empiriska iakttagelser. Dessa inordnade sig i en rationell reflexion och avgörande upptäckter gjordes före det så kallade grekiska undret. Nämnas kan exempelvis att vissa grundläggande geometriska lagbundenheter, såsom Pytagoras sats, var kända redan på babylonisk tid.

Det som emellertid karakteriserar de första grekiska filosoferna, vilket därmed ger anledning att betrakta dem som den västerländska filosofins egentliga grundare, är det systematiska sökandet efter orsakerna till vad som är. I Babylonien hade man kunskaper som vittnade om ett rationellt förfaringssätt, men man hade fortfarande inte tagit steget till att systematiskt fråga efter orsakerna till allting. Detta orsakssökande var ett sökande efter grundprinciper som kunde bidra till en enhetlig förståelse av världens fenomen. Det är just detta sökande efter grundprinciper som markerar filosofins och även vetenskapens födelse, eftersom det var en och samma sak att vara filosof eller vetenskapsman i det antika Grekland. Filosofens uppgift var att försöka nå den fasta, odiskutabla grunden, på vilken man kunde bygga en säker vetenskap om världens företeelser.

Platons tvåvärldslära

Som vi vet är Sokrates, den ständigt frågande människan, förebilden för det mänskliga sökandet efter rationell kunskap, som filosofi och vetenskap alltid har inneburit. Därför är det i Platons dialoger, där Sokrates sökande iscensätts av Platon, som vi kan finna den dualistiska läran som skulle bli så betydelsefull för filosofin och vetenskapen. För Platon finns det inte en värld utan två världar, han talar om en sinnevärld och om en idévärld. Sinnevärlden är den vi kommer i kontakt med via våra sinnen och den är föränderlighetens värld. Det finns ingen beständighet eller varaktighet i denna värld: en ros föds, växer och blommar upp för att till sist förmultna. Men det finns också en annan värld, idévärlden, som vi når med hjälp av vår tanke och det är just denna värld som har varaktighet, oföränderlighet. Ty visserligen föds och dör rosor varje år inför våra ögon men rosen som idé försvinner inte med den sinnliga rosens försvinnande. Denna rosens idé fanns dessutom innan vi själva föddes och skall även finnas kvar efter vår död. Idévärlden har alltså, utöver varaktighet och oföränderlighet, en evighetskaraktär. Utan att gå djupare in i en språklig analys, måste nämnas att det givande med Platons dialoger är att filosofin där ännu är ung. Det finns en öppenhet, en nyfikenhet och en glädje att förstå världen och allt detta återspeglar sig i ett språk som ännu inte har funnit sin fasta filosofiska form. Vårt idébegrepp till exempel, som anknyter till de grekiska orden eidos och idea, får med dessa ord en bredare betydelse, såsom fysiskt utseende, form, art, väsen eller natur. Detta innebär att Platons filosofi är mångfacetterad och inte alltid så entydig som vi gärna vill göra den till.

Platons tvåvärldslära hänger samman med hans syn på den mänskliga kunskapen. Således gör han i ”Staten”, bland andra dialoger, skillnad mellan doxa (mening, antagande) och episteme (exakt vetande, vetenskap). Doxa är en mening, en åsikt som relaterar till sinnevärlden och aldrig höjer sig över den. Dessa åsikter är förstås viktiga men de kan inte förmedla någon varaktig kunskap eftersom de härstammar från sinnenas värld, det vill säga föränderlighetens värld. De saknar med andra ord en fast grund och denna grund finner vi just med hjälp av episteme, kunskapen som tar sig an den oföränderliga idévärlden. När det gäller episteme skiljer Platon på den matematiska/geometriska och den dialektiska vetenskapen. Matematiken och geometrin är visserligen vetenskaper vars objekt endast är tillgängliga för tanken, men samtidigt använder de sig fortfarande av symboler eller figurer såsom trianglar och fyrkanter, vilka härstammar från sinnevärlden. Det är av denna anledning som matematiken och geometrin endast är en förberedelse, en propedeutik, för en högre vetenskap, den högsta vetenskapen, nämligen dialektiken, vars mål är den rena idévärlden (ren från allt som kommer från sinnevärlden). Dialektikerns väg är en mödosam väg och det är bara efter en lång skolning som han kan, med ”teorins öga” (theoria betyder seende, kontemplation på grekiska), skåda den högsta principen, det vill säga det godas idé – filosofens ideal och högsta mål. I detta perspektiv är alltså vetenskapen, den högsta vetenskapen, för Platon det som berör det varaktiga och det eviga. Detta innebär att vetenskapens dignitet är knuten till dess föremåls dignitet: Ju renare föremålet är (ren från sinnevärlden) desto högre värde har detta föremåls vetenskap.

Denna uppfattning om vetenskapen har två följdaspekter, vilka vittnar om hur radikalt annorlunda vi uppfattar vetenskapen idag. Den ena aspekten är antikens syn på vetenskapens spridning eller, rättare sagt, icke-spridning. Enligt denna uppfattning om vetenskap var det fullkomlig otänkbart att den skulle spridas hur som helst. Eftersom dess högsta mål var förborgat hörde vetenskapen till det hemliga och man kunde inte få ta del av den utan noggranna förberedelser. Idag är däremot ingenting mer främmande för oss än just hemlighållandet av vetenskapliga rön. Den andra aspekten av den antika vetenskapen är att den saknar historisk karaktär, vilket är ganska följdriktigt eftersom den befattar sig med eviga, tidlösa, sanningar. Återigen är skillnaden stor med våra moderna vetenskaper, vilka förutsätter ett ständigt ifrågasättande, och förkastande, av tidigare vetenskapliga rön. Denna ”obefläckade” högsta vetenskap kommer att länge hålla stånd mot sinnenas vetenskap (naturvetenskapen) och det är först på 1600-och 1700-talet som den kommer att ge vika även om fröet till naturvetenskapens erkännande såddes redan av Platons lärjunge, Aristoteles.

Aristoteles första filosofi

Aristoteles förkastade Platons tvåvärldslära och föreställningen om att idéerna hade en självständig existens i en värld bortom sinnevärlden. För honom finns idéerna som inneboende grundprinciper i tingen och idén, uppfattat här främst som form, har sin hemvist hos världens ting. Aristoteles underkände alltså inte, såsom Platon gjorde, sinnenas erfarenhet. Tvärtom menade han, att all vår kunskap börjar med sinnenas erfarenhetsvärld. Således fördjupade sig Aristoteles i zoologi, meterologi, botanik etc. – eller med andra ord: dagens naturvetenskaper. Aristoteles är också grundaren av den, i hans ögon, främsta vetenskapen av alla, nämligen logiken, eller organon (redskap på grekiska) som logiken först benämndes. Dessa logiska redskap var vad filosofen behövde för att ta sig an förståelsen av världen och naturen omkring oss.

Utöver logiken och naturfilosofin utvecklade Aristoteles dessutom en lära om grundprinciperna för all vår kunskap om världen. Denna allmänna principernas filosofi kallade han för ”första filosofin”, ”första” i betydelsen att denna filosofi är en vetenskap om de ”första orsakerna” och om de ”första principerna”. Det är intressant att notera att just denna Aristoteles första filosofi gick till historien under namnet Metafysik trots att Aristoteles aldrig begagnade sig av det begreppet som beteckning för sin första filosofi. Metafysik, på grekiska meta ta physika, är ett uttryck som lär ha uppstått redan under 200-talet f.Kr. och man brukar ange två huvudförklaringar till uttryckets uppkomst. Den ena förklaringen är av mer praktisk natur. Eftersom meta ta physika betyder ”det som kommer efter fysiken” ser man metafysiken (eller metafysikerna egentligen, som den gamla benämningen lyder) ur en praktisk synvinkel. Ur detta perspektiv var metafysiken helt enkelt den samling texter som kom efter fysiken på Lykeions (Aristoteles skola) hyllor, vilka utgivits under samma namn strax före vår tidräkning av en av Aristoteles lärjungar, Andronikos från Rhodos. Den andra förklaringen, som premierades främst av nyplatonikerna, är mer filosofisk. Eftersom physis på grekiska betyder natur, ser man Aristoteles ”fysiska” texter som det som berör naturvetenskaperna medan metafysiken är texten som berör allt det som är över, bortom det fysiska. Det är av den anledningen som Aristoteles Metafysik ganska fort, redan under senantiken, betraktades som de allmänna principernas lära, medan fysiken behandlade naturens fenomen.

Eftersom metafysik är ett ord och ett begrepp som vi ofta kommer att stöta på i vår framställning kan det vara av värde, utan att gå närmare in på det, att nämna de tre områden som Aristoteles Metafysik spänner över. På grund av verkets tillkomst är dessa tre områden inte ordnade i en övergripande struktur även om de är relaterade till varandra. Först är Metafysiken en lära om de första orsakerna och de första principerna. Det är här Aristoteles reflekterar över visheten uppfattad som orsaksvetenskapen och det är här som han bland annat lägger fram sin lära om de fyra orsakerna. Sedan är Metafysiken en ontologi, det vill säga en lära om varat och dess egenskaper. Det är här Aristoteles reflekterar över varat samt de olika sätt, av vilka substansen är den främsta, som varat ”kan sägas på”. Slutligen är Metafysiken en lära om det högsta, gudomliga, varat, det vill säga en teologi. Etiologi (läran om orsakssamband), ontologi och teologi, så kunde man mycket kort sammanfatta Aristoteles främsta verk.

Det som emellertid är viktigast för vår betraktelse är att komma ihåg att metafysiken för Aristoteles inte är det man senare gjort den till. Skillnaden mellan kunskapen om naturen och kunskapen om varats väsen, som utvecklades till det för oss välbekanta motsatsförhållandet mellan naturvetenskap och filosofi/metafysik (det är för övrigt i samma andemening som vi fortfarande idag gör skillnad mellan natur- och humanvetenskap) är inte så entydig hos Aristoteles. På ett sätt kunde man betrakta hans Metafysik som en annan sorts fysik, en fysik som fortsätter med andra medel. Den tolkningen görs till exempel av Pierre Pellegrin, en fransk forskare. Det är dessutom så att några av Aristoteles texter, vilka man betraktar som hans ”fysiska” texter, innehåller några ”metafysiska” resonemang och vice versa. Man får inte glömma att det hos Aristoteles inte finns någon metafysik utan bara en första filosofi, vilken undersöker orsakerna till det som är tillhanda i vår fysiska värld samt grundprinciperna till vår kunskap om denna värld. Det finns således inget motsatsförhållande hos Aristoteles mellan vad vi idag skulle kalla en ideell och en materiell verklighet. Tvärtom var det fråga om en enhet och den högsta vetenskapen, första filosofin, ledde till insikten om denna enhet.

Till sitt innehåll skiljer sig alltså Aristoteles filosofi från Platons filosofi därigenom att han menar att idéerna inte finns i en annan högre värld, utan lever som inneboende grundprinciper i tingen. När det gäller själva synen på vetenskapen, behåller dock Aristoteles i stort sett samma förhållande till och samma uppfattning om vetenskapen som Platon: Vetenskapen, den högsta vetenskapen, är det som berör det eviga och det nödvändiga. Ur det perspektivet kom metafysiken, uppfattad som en teologi, en vetenskap om det högsta varat, ”första röraren”, Gud, att passa som hand i handske för de muslimska och de kristna tänkarna.

Medeltiden och övergången till ett nytt vetenskapligt förhållningssätt

Medeltiden är en mångfacetterad tid. Från det västromerska rikets fall under 400-talet fram till Konstantinopel och det östromerska rikets fall 1453, utspelar sig tusen år av mycket rik historia. Ur idéhistorisk synpunkt är kanske en av denna tids viktigaste händelser den filosofiska och vetenskapliga utvecklingen som skedde under den arabiska kulturen, vilken nådde sin höjdpunkt från mitten av 900-talet till slutet av 1100-talet med bland annat Bagdad och Cordobas enastående blomstring. Mycket av antikens filosofiska och vetenskapliga skatter överlevde tack vare denna kultur. Så var fallet med Aristoteles skrifter, vilka ”återupptäcktes” av de kristna lärde först i början på 1200-talet, i och med att dessa skrifter översattes från arabiska och grekiska till latin. Tack vare Thomas av Aquinos arbete under 1200-talet, bröts slutligen kyrkans fientliga inställning till Aristoteles och därmed kunde en ny filosofisk och vetenskaplig tid ta sin början. Kristendomen, som hittills hade varit starkt präglad av främst de platonska idéerna, tog sig an Aristoteles filosofi och hans skrifter blev snabbt källan till all vetenskaplighet och förblev det ända fram till 1600-talets början. Under senmedeltiden blev skolastiken dock alltmer inskränkt och dogmatisk. Aristoteles reducerades till att vara en ofelbar auktoritet och det vetenskapliga bestod framförallt i att tolka Mästarens ord, själva erfarenheten var av mindre betydelse – vilket egentligen var långt ifrån Aristoteles uppfattning om kunskapen. Så studerade skolastikerna Aristoteles och vände ryggen till världen utanför studiekammaren. Det berättas anekdotiskt att denna absurda attityd nådde sin höjdpunkt under 1600-talets första hälft då några envisa aristoteliker vägrade att se genom det nyss uppfunna teleskopet, med anledningen att de visste mycket väl vad de skulle se, eftersom de hade läst det i Mästarens skrifter.

Det var först under senrenässansen som några tänkare öppet började motsätta sig auktoriteten Aristoteles, såsom han framfördes av kyrkofäderna. Efter att Kopernikus hade banat vägen, var Galileo Galilei, samtida med Kepler, den som blev galjonsfiguren i kampen mot aristotelikerna. Galilei begagnade sig av ett nytt vetenskapligt förhållningssätt, han integrerade experimenten (sinnenas erfarenhet) i den vetenskapliga processen. Visserligen tillskrev Galilei också stor vikt till den rent intellektuellt-spekulativa forskningen men likväl framhävde han vikten av experimenten som forsknings- och kontrollmedel. Med Galilei blir experimenten en metodisk nödvändighet i kunskapsprocessen. Han experimenterade till exempel mycket med pendel och det lutande planet för att kunna beräkna kroppars fall. Detta ledde till att han så småningom kunde formulera sin teori om kroppars rörelser, en teori som gick helt emot Aristoteles teori om fallande kroppars hastighet. Vidare vederlade Galilei stora delar av Aristoteles astronomi, vilket föranledde den berömda rättegången mot honom.

I England hade Francis Bacon också tagit sig an den skolastiska aristotelismen och hans kritik var långtgående. Han menade att vetenskapens uppgift var att befria människor från alla ”idoler”, det vill säga fördomar i Bacons terminologi. Det var dessa fördomar, vilka först och främst aristotelikerna stod för, som förhindrade ett sunt, verklighetsförankrat, förhållande till världen. Bacon utgick från sinnenas erfarenhet och han ansåg att det är genom sinnena som vi får all vår kunskap om naturen. Enligt Bacon skulle man bygga vetenskapen på ett strängt och metodiskt experimenterande. Han hävdade vikten av att först samla in erfarenheter och sedan dra slutsatser i stället för att, på skolastiskt vis, underkänna sinnenas erfarenhet. Bacons metod, att förlita sig på sinneserfarenheten och experimenten, brukar kallas för empirism (empeiria är grekiska för erfarenhet). Denna empirism blev stilbildande för många av Englands filosofer och är än idag fortfarande stark representerad i England och engelsktalande länder. Parallellt med denna empiristiska skola utvecklades den rationalistiska skolan. Empirister och rationalister var visserligen förenade i kampen mot aristotelismen och framhävandet av ett nytt vetenskapligt förhållningssätt, men de var ändå starkt skilda åt i fråga om sin metod. Empiristernas metod var induktiv, den skred från erfarenhet till erfarenhet för att slutligen, ur dessa erfarenheter, härleda teorin. Rationalisternas metod var deduktiv, den utgick från fasta grundläggande principer för all vår kunskap. Rationalisterna föraktade inte experimentets värde men hos dem, var experimenten inte det primära utan mer ett hjälpmedel för det deduktiva tänkandet. René Descartes var rationalisternas främsta företrädare och fader. Som sådan betraktas han som den klassiska filosofins och vetenskapens egentliga grundare. Vi ska därför ägna nästa inlägg helt och hållet åt honom.
Foto: Wikimedia

Ladda ner artikeln som pdf här.

Läs hela artikelserien ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”

Artikel #1: ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”
Artikel #2: ”Den platonska och aristoteliska kunskapen”.
Artikel #3: ”Descartes och 1600-talets vetenskapliga revolution”
Artikel #4: ”Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik”
Artikel #5: ”Grunddragen i Steiners kunskapsteori”
Artikel #6: Steiner och strävan efter en gränsöverskridande kunskap
Artikel #7: ”Den klassiska vetenskapens villkor, kriterier och begränsningar”
Artikel #8: ”Mot en utvidgad vetenskap”

TED-talks är 18 minuters föredrag av engagerade och kunniga personer som på ett eller annat sätt ”söker en djupare förståelse för världen”. Syftet är att sprida idéer och talarna består av forskare och experter inom olika områden. Här kommer en tipslista på tre videos att titta på och som på olika sätt, förhoppningsvis, kan inspirera till nya sätt att tänka på. Har du egna favoriter bland alla TED-talks? Dela gärna med dig på vår facebooksida.

Ken Robinson: ”Skolan dödar kreativiteten”

Kreativitetsexperten Ken Robinson utmanar dagens skolsystem och sättet vi utbildar våra barn på. Han pratar framför allt om fördelarna med att skapa ett utbildningssystem som vårdar (snarare än stjälper) kreativiteten.

Brené Brown: ”Styrkan i sårbarhet”

Brené Brown är en amerikansk doktor i sociologi och forskningsprofessor vid University of Houston Graduate College of Social Work. Här delar hon med sig av sina insikter från många års forskning kring ämnen som sårbarhet, mod, empati och skam. Insikter som har fått henne att både vilja förstå sig själv och mänskligheten.

Hans Rosling: ”Den bästa statistiken du har sett”

Detta klipp har blivit något av en klassiker i TED-talks-sammanhang men vi tycker ändå att den är värd att tipsa om. Har du inte sett Hans Rosling presentera statistik – och slå hål på myter – kring utvecklingen i världens länder, så bör du kolla på detta.

Del 1 av 8

Under ett antal veckor kommer vi att publicera en serie artiklar som syftar till att sätta Steiner i ett idéhistoriskt sammanhang, framförallt i förhållande till uppkomsten och utvecklingen av vetenskapsbegreppet, samt till 1900-talets rationalitetskris. Enligt vår mening råder det idag, både i den antroposofiska rörelsen och bland allmänheten, en relativt stor okunnighet om Steiners filosofiska tänkande och hur han förhåller sig till den filosofihistoriska traditionen. Den – inom antroposofiska kretsar utbredda – ordagranna översättningen från tyskans Geisteswissenschaft till svenskans andevetenskap, i stället för det i vissa sammanhang mer relevanta begreppet humanvetenskap, väcker dessutom innehållsspecifika frågor som är viktiga att reda ut i betraktandet av antroposofin. Vi hoppas därför kunna bidra till en mer nyanserad bild både av Steiners filosofiska utgångspunkter samt av människans mångfacetterade förhållande till vetenskapsbegreppet.

En svårfångad enhet

Rudolf Steiner (1861-1925), antroposofins grundare, är för de flesta mest känd genom de otaliga waldorfskolorna bildade i hans efterföljd. Den antroposofiska rörelsen sträcker sig idag världen över och omfattar verksamheter inom många av livets områden. Waldorfpedagogiken, biodynamiskt jordbruk, antroposofisk medicin, läkepedagogik samt socialterapi (omsorg om personer med psykiska funktionsnedsättningar) är några av de mer välbekanta grenarna av denna rörelse. Drygt hundra år efter sin uppkomst är dock antroposofin, som Steiner lika gärna benämnde Geisteswissenschaft (andevetenskap i svensk direktöversättning), fortfarande svår för många att förhålla sig till. De flesta som har kommit i kontakt med dessa antroposofiska verksamheter överlag är mycket positivt inställda till den pedagogik, vård eller omsorg de möter samt de biodynamiska produkterna de kan köpa, samtidigt som de har svårt att förstå hur dessa verksamheter hänger ihop med något så svåråtkomligt eller rent av suspekt som en andevetenskap.

Även de som är lite mer insatta i Steiners liv och tänkande kan ha svårigheter att förstå hur antroposofin hänger samman med hans tidigare filosofiska verksamhet. Fram till ungefär 1900, då han började röra sig i teosofiska kretsar och lade grunderna för det som skulle bli antroposofin (Antroposofiska Sällskapet grundades i samband med att Steiner bröt med Teosofiska Sällskapet 1912/13), var Steiner en erkänd skribent och forskare. Bland annat hade han arbetat vid Goethe- och Schillers arkiv i Weimar och där givit ut Goethes naturvetenskapliga skrifter, publicerat ett antal filosofiska verk samt varit redaktör för ”Das Magasin für Literatur”, en konstnärlig tidskrift i Berlin. Sedd utifrån denna tidigare verksamhet, förefaller Steiners liv ha tagit en ny, ”mystisk”, vändning runt 1900 och han skulle ha varit en bland många tänkare (som till exempel Edouard Schuré i Frankrike), som fallit offer för den ockulta våg som drabbade ett antal personligheter kring förra sekelskiftet. Steiner skulle helt enkelt ha tappat greppet om verkligheten.

Problemet med denna tolkning är att Steiner själv aldrig såg annat än en klar kontinuitet mellan hans tidiga filosofiska verksamhet och den antroposofiska. Detta kan förstås avfärdas genom att hävda att Steiner inte skulle vara den första som därmed visar att även galenskapen följer sin egen logik, men det vore samtidigt att avfärda en hel idéströmning som var aktuell i Steiners samtid. Ett annat problem är hur man kan förhålla sig till de praktiker som fötts ur antroposofin, i synnerhet som dessa i allra högsta grad ännu är levande, fruktbara och uppskattade av många människor idag. Dessa praktiker är dock inte okontroversiella. I enlighet med ordspråket ”the proof of the pudding is in the eating”, menar de som uppskattar antroposofins praktiker att de bevisar sig själva, medan skeptikerna tar fram bristen på vetenskaplig bevisföring i förhållningsättet. Här konfronteras självupplevd praktisk erfarenhet och ”vetenskap och beprövad erfarenhet” för att använda ett aktuellt uttryck. Denna konfrontation, med grund i den underliggande begreppsmotsättningen mellan det subjektiva, förstått som det personliga, och det objektiva, förstått som det allmängiltiga, förefaller helt självklar för många idag. Ur ett filosofihistoriskt perspektiv är dock denna motsättning mellan subjektivt och objektivt både oreflekterad och onyanserad. För att på ett fruktbart sätt kunna övervinna detta tal för döva öron som denna motsättning har utvecklats till, krävs en djupare reflexion över framväxten av vårt moderna vetenskapsbegrepp.

Humaniora och naturvetenskap

Uppgörelsen kring Steiners vetenskaplighet eller brist på sådan, har mycket att göra med motsättningen mellan naturvetenskap och humanvetenskap som vuxit fram under 1800-talet. Om vi återgår till andevetenskap, som används som en alternativbenämning för antroposofin, är det ett faktum att detta begrepp är svårt att ta till sig och väcker inte så sällan undran eller förargelse. Agnes Nobel, som för några år sedan skrev om waldorfpedagogiken, Filosofens knapp, tar upp detta i sin bok. Hon skriver att många av de problem som uppstår vid granskningen av antroposofin ”närmast är av språkligt art och därmed samtidigt innehållsfrågor”. Av kulturhistoriska skäl verkar begreppet andevetenskap särskilt belastat i just Sverige, vilket gör det nästan oanvändbart inom vetenskapliga eller filosofiska kretsar. Ande är ett begrepp som man i bästa fall associerar till det kyrkliga och i sämsta fall till allt det ”mystiska” som ordet förknippas med. På senare tid har visserligen den så kallade nyandligheten fått stort genomslag hos den breda allmänheten men detta har på intet sätt bidragit till en större acceptans från vetenskapligt håll, snarare tvärtom. Andevetenskap ter sig därför som en närmast omöjlig begreppskombination eftersom vi grundligt har fått lära oss att den moderna vetenskapens framsteg bottnar just i avståndstagandet från allt vad andligheten eller metafysiken heter.

Rent språkligt är Steiners andevetenskap en direktöversättning från tyskans Geisteswissenschaft, ett begrepp som har en helt annan klang än sin svenska motsvarighet. I Tyskland idag är Geisteswissenschaft fortfarande ett använt begrepp som täcker samma område som vårt humaniorabegrepp, likaså i Norge där ”åndsvitenskap” är det gängse begreppet för humaniora. Geisteswissenschaft betecknar den vetenskap som är knuten till människan och mänskliga värden, till skillnad från naturvetenskap (ty. Naturwissenschaft) som är inriktad på världens fenomen. Geisteswissenschaft handlar alltså om humanvetenskaperna, vilket för övrigt är det som ordet antroposofi syftar på: Kunskap/vishet om människan*. Skulle man i Sverige, liksom i Tyskland och Norge förstå andevetenskap som humanvetenskap, vore det antagligen mycket enklare att förstå vad antroposofin är eller vill vara. Därmed inte sagt att antroposofi för den skull skulle vara mer ”vetenskaplig”. Att humanvetenskaperna idag inte kan göra anspråk på samma vetenskapliga status som naturvetenskaperna betraktas närmast som ett faktum, både i vetenskapliga kretsar och hos allmänheten. Humanvetenskaperna anses helt enkelt sakna den mätbarhet, tillförlitlighet eller allmängiltighet som är naturvetenskapernas signum.

Denna starka gränsdragning mellan naturvetenskap och humanvetenskap är dock relativt ny och har sitt ursprung i 1600-talets vetenskapliga revolution, vilken har gett upphov till vårt moderna vetenskapsbegrepp. Vi kommer att se att vetenskapsbegreppets historia har sina rötter i antiken och att dagens motsättning mellan natur- och humanvetenskaper måste förstås utifrån sitt filosofihistoriska sammanhang. Diltheys åtskillnad mellan Geisteswissenschaft, vars mål är att förstå (ty. ”verstehen”) och Naturwissenschaft, vars mål är att förklara (ty. ”erklären”), är till exempel oundgänglig för en djupare analys av dessa två vetenskaper. Vi kommer också att se att Steiners tänkande, långt ifrån att inta en säregen plats i filosofins historia, inordnar sig helt i den stora filosofihistoriska utvecklingen som sedan antiken har berört frågan om den mänskliga kunskapens uppbyggnad och mål. I sitt främsta filosofiska verk, Frihetens filosofi (1894), ger sig Steiner i kast med samma frågor som sysselsatte hans filosofiska samtid och anknyter därtill till klassiska filosofiska grundfrågor såsom giltigheten i filosofins och vetenskapens utsagor, den mänskliga kunskapens grundvalar och frågan om den mänskliga viljans frihet.

Rationalitetens kris

Många av de frågor som var i sin linda under Steiners verksamma tid, åren kring 1900-talet, är högst aktuella idag, såsom den så kallade modernitetens eller rationalitetens kris. Vid det förrförra sekelskiftets dominerade framstegsoptimism och den naiva tron att vetenskap och framsteg skulle befria människan från föråldrade, främst religiösa, föreställningar samt skapa förutsättningar för en upplyst, fredlig och människotillvänd värld. Men idag, efter ett sekel kantat av krig, människoförnedring, miljöförstöring samt ekonomisk exploatering av ofattbara mått, är det just vetenskapens förmåga att överhuvudtaget kunna skapa en människovärdig värld som står i åklagarbåset. Allt fler människor världen över vänder ryggen till vår modernitet för att åter söka meningsfullhet eller tillhörighet i traditionella religiösa sammanhang eller i den så kallade nyandligheten. Från vetenskapligt håll har detta gett upphov till olika ställningstaganden, allt från det pånyttfödda närmast naivistiska scientismen, som brännmärker alla former av ny- och gammal religiositet som olika uttryck för en obskurantistisk kvarleva, till en mer nyanserad reflexion över behovet av ett nytt vetenskapligt paradigm som återintegrerar osäkerheten och meningsfrågor i det mänskliga kunskapandet. En sådan nyanserad och integrerande reflexion är inte främmande för filosofin. Tvärtom har filosofi och vetenskap samma ursprung och har dessutom så länge varit sammanlänkade att det historiskt inte är meningsfullt att betrakta dem var för sig. Ur ett kulturellt perspektiv är det därför ingen överdrift att påstå att känslan av främlingskap och meningslöshet som alltfler människor känner idag, bottnar i glömskan av denna ursprungliga enhet mellan filosofi och vetenskap.

Det var just kampen mot detta främlingskap inför en alltmer avhumaniserad värld som var Steiners främsta drivkraft. Som många andra i hans samtid var han konfronterad med den stora diskrepansen mellan naturvetenskapens enorma framsteg och människans stigande olust och oförmåga att inordna sig i en värld där hon inte längre tycks ha någon plats. Steiner menade att denna känsla av främlingskap skulle öka ännu mer i framtiden och leda till vår civilisations fullständiga kollaps om människan inte förmådde att etablera ett förhållande till sig själv och världen, som inte enbart baseras på naturvetenskapliga utsagor. Han menade att detta nya förhållande måste baseras på en humanvetenskap (en Geisteswissenschaft) som inte bara tar hänsyn till människans andliga dimension, utan helt och hållet utgår från denna dimension, det vill säga från henne själv.

Tio år efter Steiners död, kommer Husserl, som har haft stor betydelse på hela 1900-talets filosofi, att uttrycka ungefär samma sak. Så här sade han, i Wien 1935, i sitt berömda föredrag, ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin”:

”I vår tid möter vi överallt ett brinnande begär att förstå anden, och den oklarhet som råder om det metodiska och sakliga förhållandet mellan natur- och humanvetenskapen upplevs som närmast outhärdlig… Men det kan aldrig bli fråga om någon förbättring så länge inte objektivismen, med dess ursprung i vår naturliga inställnings inriktning på omvärlden, blivit genomskådat i sin naivitet, och insikten slagit igenom att den dualistiska världsuppfattningen, enligt vilken natur och ande är realiteter i samma bemärkelse, om än i en inbördes kausal hierarki, är fullständig förfelad.”

Den som är bevandrad i Husserl kommer här att invända att han, trots ovanstående, inte höll med om en del av Steiners filosofiska ståndpunkter. Invändningen är korrekt men det intressanta här är inte samstämmigheten dessa filosofer emellan utan det faktum att båda två kommer fram till samma slutsats om den återvändsgränd som den europeiska filosofin hamnat i under deras livstid. Denna återvändsgränd bottnar, i korta ordalag, i just det faktum att filosofin, allt sedan Descartes, i stort sett har varit oförmögen att befrukta vetenskapen, vilket ha haft som följd att vetenskapen i sin tur ha blivit oförmögen att förstå sig själv.

Kommande inlägg

Hur detta främlingskap mellan filosofi och vetenskap uppstod, och vilka följder den har haft för vår samtid, kommer att uppta merparten av föreliggande artikelserie. Denna syftar alltså inte till att rättfärdiga, förklara eller ens presentera antroposofin, utan att sätta Steiner i ett idéhistoriskt sammanhang och mer specifikt, i förhållande till uppkomsten och utvecklingen av vetenskapsbegreppet. Vi kommer att ta avstamp i antikens Grekland, där sökandet efter orsakerna till vad som är utgjorde den enhetliga grunden till det som senare skulle särskilja sig som filosofi och vetenskap. Därefter kommer vi att koncentrera oss på Descartes och Kants betydelse för framväxten av vår moderna syn på vetenskaplighet. Slutligen kommer vi att anknyta till Steiner, Husserl, med flera, samt behovet att ett nytt filosofiskt/vetenskapligt förhållningssätt som blev följden av den klassiska vetenskapens** sammanbrott till följd av bl.a. kvantfysikens utveckling.

Denna betraktelse är inget akademiskt arbete utan riktar sig till alla som är intresserade av frågor knutna till vetenskapsbegreppet samt till de som önskar få veta mer om Steiners filosofi. Av det skälet har vi begränsat antalet fotnoter till ett minimum. Inget anspråk görs heller på att vara uttömmande, självfallet kunde många fler filosofer har valts ut men då hade det blivit ett helt annat arbete. Målet har varit att göra vissa grundfrågor tillgängliga för var och en som är intresserade av dem. Det förs därför inga alltför avancerade filosofiska resonemang utan att för den skull förenkla idéerna till oigenkännlighet. Balansgången mellan tillgänglighet och stringens är däremot svår och vi gör inte anspråk på att ha lyckats i alla lägen.

Rent praktiskt kommer texten att publiceras här, på Ytterjärna Forums hemsida, under ett antal veckor framöver. Den preliminära indelningen är som följer:

Inlägg 1: Inledning (detta inlägg)
Inlägg 2: Antikens och medeltidens syn på vetenskap
Inlägg 3: Descartes och 1600-talet vetenskapliga revolutionen
Inlägg 4: Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik
Inlägg 5: Steiners filosofiska utgångpunkter (1)
Inlägg 6: Steiners filosofiska utgångpunkter (2)
Inlägg 7: Den klassiska vetenskapens villkor och begränsningar

Därefter följer ett par avslutande inlägg som berör vår modernitet och behovet av ett nytt vetenskapligt paradigm.

Fotnoter:
* Antroposofi är, som det låter, ett sammansatt ord, från två grekiska ord, Anthropos (människa) och Sophia (vishet). Ordet är inte skapat av Steiner utan myntades under 1500-talet och användes bl.a. av Fichte.
** Vi använder här begreppet ”klassisk vetenskap” i sin gängse betydelse. Klassisk vetenskap syftar alltså inte till antik vetenskap utan till den klassiska perioden av vårt moderna vetenskap som är frukten av 1600-talets vetenskapliga revolution. Denna klassiska period sträcker sig ungefär från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet.

Text: Gérard Lartaud
Foto: Flickr

Ladda ner artikeln som pdf.

Läs hela artikelserien ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”

Artikel #1: ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”
Artikel #2: ”Den platonska och aristoteliska kunskapen”.
Artikel #3: ”Descartes och 1600-talets vetenskapliga revolution”
Artikel #4: ”Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik”
Artikel #5: ”Grunddragen i Steiners kunskapsteori”
Artikel #6: Steiner och strävan efter en gränsöverskridande kunskap
Artikel #7: ”Den klassiska vetenskapens villkor, kriterier och begränsningar”
Artikel #8: ”Mot en utvidgad vetenskap”