I de senare årens skoldebatt har man ofta velat ställa idén om en kunskapsskola mot en lite äldre flumskola. Hårdvalutan kunskap är mätbar medan mjukvaran i form av en trygg, varm miljö är mer diffus. Motsättningen är i själva verket skenbar. En skola som utvecklar kunskaper och färdigheter behöver värme, ordning, trygghet. I tre artiklar på Ytterjärna Forum som baseras på tankar från waldorfpedagogiken kommer Göran Fant att utveckla dessa tankar.

Lära för livet, inte för skolan, Non scholae sed vita discimus, är ett alltid lika aktuellt motto. Den aktuella debatten om dagens skola har i hög grad fokuserat på mätbara kunskapsresultat. Det är då naturligtvis praktiskt att utgå från konkreta faktorer och ur dessa hitta på reformer som skall ge resultat. ”Är du lönsam lille vän?” som man ironiskt kan karikera den positionen i den politiska/samhällsekonomiska debatten.

Jovisst, skolan skall förmedla kunskaper och färdigheter. Men låt oss gå vidare från det självklara till det mindre självklara, men viktigare: djupast sett måste undervisningens och uppfostrans syfte vara att hjälpa barn och unga människor till förmåga att orientera sig i världen, att finna ett meningsfullt sätt att förhålla sig till den verklighet som omger dem och att utveckla fria, ansvarstagande människor. Detta i sin tur förutsätter kunskaper och färdigheter, kompetenser.

Det är uppenbart att de käcka förslag och kullerbyttor som kännetecknat svensk skolpolitik inte resulterat i några påtagliga framgångar. Tvärtom har skolan snarare försämrats, byråkratiserats och blivit mindre effektiv genom brandkårsliknande utryckningar där man lappar det ena hålet efter det andra för att därigenom skapa nya hål och brister som man i sin tur lappar osv…

Undersökningar visar exempelvis att den ökade datoranvändningen i sig snarare försämrar kunskapsresultaten. Digital demens kallar den tyske neurologen Manfred Spitzer fenomenet. Självklart är datorer ett utomordentligt hjälpmedel i undervisningen om de används på ett vettigt sätt. Men biverkningarna är förödande: I kunskapsprocessen leder den alltför lätt till fragmentisering och ytlighet. Och framför allt stimulerar den en förströelsekultur som är ett hot, särskilt mot den västerländska kulturen.

Skolans sociala uppgift

Visst: Skolans centrala uppgift är att utveckla kunskaper och färdigheter, men lika viktig är dess sociala funktion – att den låter eleverna uppleva gemenskap och trygghet, där ingen lämnas utanför. Mobbning har alltid funnits, men dagens skola är alltför ofta hetsig och i skrämmande hög grad präglad av aggressiva situationer: bötningar (utpressning), kommentarer kring kamraters utseenden och kläder är alltmer markanta inslag liksom nätmobbning. I dagarna presenteras en rapport som säger att 60 000 barn i den svenska skolan utsätts för mobbning. Visst är detta en produkt av samhällets mer generella trender, men den präglar livet i skolan och måste kraftfullt bemötas av den.

Skenproblem som när man oroligt förkunnar den obestridliga sanningen att klyftan i den svenska skolan blir allt större mellan högpresterande och framgångsrika och allt fler (procentuellt) som inte uppnår gymnasiekompetens efter avslutad grundskola. Men just detta är faktiskt ingen egentlig skam för vårt land. Vem kan egentligen förvånas? I själv verket är det en ofrånkomlig konsekvens av en hedervärt generös flyktingpolitik som innebär att många nyanlända barn och ungdomar av helt naturliga skäl inte kan tillgodogöra sig undervisningen, till stor del pga av språkproblem. Det kräver stora insatser för att motverka detta: pedagogisk kompetens och tålamod. Men är det egentligen ett misslyckande? Rimligen måste detta snarare ses som en krävande uppgift som kräver tid för att bemästras. Vem kan förvånas?

Kunskapsskolans grundproblematik

Aktuella forskningsresultat förklarar vikten av en långsammare bokläsning i stället för snabb digital informationskonsumtion som leder till ytligare och snart glömda kunskaper. Eleverna skall alltså få näring för livet i skolan. Kunskaper är en förutsättning för detta, men om kunskapsprocessen skall vara närande måste den samtidigt vara aptitretande: vi måste alla – skolelever liksom alla strävande människor – känna en lockelse i det vi lär och uppleva sammanhang och mening i det vi möter. Bara kunskaper som inspirerar till verksamhet, engagemang och en starkare livskänsla har betydelse.

I förstone kan man uppleva waldorfpedagogikens motto för undervisningen som egendomlig – Världen är skön, världen är sann, världen är god – för vi vet alla att världen inte är sådan. Tvärtom. Och man får inte ljuga, inte heller för barn. Kanske allra minst för just dem. Så mottot måste uppfattas i det uppenbart fruktbara perspektivet: Det sköna, det sanna och det goda finns. Även om motsatsen ibland tycks dominera måste, i synnerhet barn och unga, lära denna sanning. Alltså aldrig förljugenhet, men förtroende för och strävan för möjligheten. Exempelvis är det äventyrligt om man låter historieundervisningen i första hand bli eländets, katastrofernas och misslyckandenas historia. Självklart måste man också se det destruktiva, men historieundervisningen får inte stanna där. Den måste också ge exempel på modiga människor som kämpar mot förtryck och ondska, inte minst när deras kamp blir framgångsrik – Nelson Mandela, Vita rosen i nazismens Tyskland, Solsjenitsyn.

Länge var man i intellektuella kretsar fokuserad på att skolan inte skulle indoktrinera i bestämda politiska eller religiösa inriktningar. När det gäller religion är det nog allmänt vedertaget att det är olämpligt att i undervisningen företräda en bestämd konfession och enbart den. Men att bara skildra fakta och doktriner i olika religioner från en förment objektiv position är otillräckligt. Lika viktigt är att skapa en förståelse för den religiösa livshållningen, upplevelsen av mening och av översinnliga krafters verklighet. Det är något som finns som en av livets viktigaste realiteter. Man kan förvisso leva utan religion, men det är en allvarlig inskränkning just i friheten om man inte redan under barndomen får en förståelse för den religiösa upplevelsen. Också, så småningom förstås, för dess risker: fanatism och intolerans mot oliktänkande. Men framför allt är det undervisningens uppgift att visa innerligheten, den livgivande, hoppingivande upplevelsen av mening och sammanhang. Och utan att uppleva mening och sammanhang i livet är det svårt att leva vare sig man ger den en religiös förankring eller inte.

Kunskapsmål

I den aktuella pedagogiska debatten stirrar man sig ofta blind på kunskapsmål. Trots att alla vet att barn är olika. De utvecklas i olika takt och har olika förutsättningar för att möta livets verkligheter. Men man drar sällan adekvata slutsatser av denna truism. Skolan måste respektera och se dessa olikheter och arbeta aktivt med dem. Inte bara respektera, utan också se dem som inspirerande uppgifter. Varje elev är en sällsam gåta som kräver ett individuellt svar i form av områden och uppgifter där han eller hon kan glädjas åt framgångar efter en tids flitigt arbete. Men dessa områden kan inte vara samma för alla elever i klassen och för de runt hundratusen svenska barn och ungdomar i samma åldersgrupp. Visst är det bra att ha samma generella mål för alla, men det viktiga är inte att alla når just det.

I kommande inlägg kommer dessa tankar att utvecklas. Teman blir lärarens roll och möjligheten att ha olika alternativ i skolan som verkar parallellt.