21 november, 2018

Levande marmorkonst talar sitt språk

Inger är den starka människan bakom sina verk i bländande marmor, som arbetat sig igenom formen och kommit ut på andra sidan där balansakten är övervunnen, där bågen är spänd och stenen fylld till brädden.

Där står den så fulländad, så len och så svävande. Vippar inte det minsta för tyngdlagen utan behärskas av asymmetrins gåtfulla lagar. Tidsaspekten i formen visar sig som en förskjutning som ger liv åt det fasta och förutsägbara. Ett ohanterligt kaos har tillåtits att lyfta, dra och trycka och lekfullt dansa med de tredimensionella formerna tills det hårda blivit sams med det flytande.

Skulpturen ser ut att vilja visa sig som den verkligen är, inifrån och ut och utifrån och in, av krafter skapad, inte karvad och huggen efter en i förväg färdig idé.

 

"Motståndet tvingar mig att vara långsam och att förbli i nuet."

 

Se och dröja. Verket talar till oss som verk och inte som överbringare av ett budskap. Om detta talar den tyska filosofen Hans-Georg Gadamer.

Fri från associationer i form av alla de ting den kan tyckas likna, får konstverket möjlighet att tala sitt språk, att viska sin hemlighet, att drömma sin dröm. Betraktaren måste tysta sina tusen röster för att höra, hålla sitt öga friskt.

Hur skall vi då öva vårt öga och öra, tänja och stärka våra muskler så att de kan bli det redskap med vilka vi kan uppleva konsten för konstens skull? Så att vi inte går miste om ögonblicket, inte förmår dröja där dröjsmålet har någonting åt oss?

Förmågan till lek, fantasi och förundran är barnet förunnat. De gyllene portar som öppnar nya världar gäller samma lika för vuxna när vi är medskapande med våra sinnen.

 

 

Norska konstnären Inger Sannes är skulptören som bytte bana mitt i livet. Mitt i en framgångsrik karriär på IBM åkte Inger ned till Pietrasanta i Italien och lärde sig hugga i sten av mästarna på studio Sem. Det började med ett friår tillsammans med sin man, barnläkaren och forskaren Magnus Wickman, som uppfyllde sin önskan att arbeta på en riktigt fin vingård.

Inger har alltid tecknat och har sinne för matematik, kunskaper som är till stor fördel när det handlar om proportioner och konstruktioner. Att förstora upp ett verk från en modell med hjälp av Pythagoras sats enligt den gamla hantverksmatematiska traditionen är ett tidskrävande räknestycke med precision.

Invid Klämmingens östra strand utanför Gnesta bor Inger och Magnus sedan några år, de flyttade från ett liv i Stockholm till Sörmland, där har Inger sin studio då hon inte är i Italien och arbetar med sten där marmorn skärs ut direkt från berget i Carrara.
Marmorn, denna lysande bergart finns i många olika färger och skiftningar, eller alabastern, genomskinlig och fossil efter tusentals år på havets botten. Mjuk och hård på samma gång, känslig för väder och syra i luften. Alabaster tål inte att stå ute, men i trädgården ovanför grönsaksodlingar och rabatter, tronar skulpturer i marmor med heroisk storlek, det vill säga att de är större än människan.

Eller miniatyrer som inte just därför måste vara gulliga men inbjudande att beröra.

 

 

Direkt jag kommer ned för trappan vilar en havsjungfru intill stugväggen i grönskiftande brons. Hon gäckar synen som var hon en strimma från sjön just landad för en sekund.

Längs vandringsstigen nedanför minneslunden vid Frustuna kyrka utanför Gnesta står IL PASSAGGIO, en Carraramarmorskulptur som har en öppen form med ett djup och ett hål och en räfflad, vågig yta. Väl värd ett besök!

Se även ELEMENTS i hårdare marmor från Turkiet som står vid huvudingången till SAS Institute AB i Stora Frösunda, Solna.

Ingers verk är representerade på platser spridda i världen. I offentliga parker, privata salonger och på en rad utställningar fortlöpande och efterfrågade.

Några exempel är en skulpturträdgård för barn i Söderköping i Sverige, Oslo innovation Award med en skulptur som hon under åtta år årligen skapade till de mest innovativa företagen i Norge, ”Sky Garden” en plats för kontemplation i Kowloon i Hong Kong och skulpturen SOURCE till isfestivalen ”Tusen Vintrar” i Uppsala i Sverige samt den monumentala marmorskulpturen ELEMENTS till Christopher Newport University i Virginia, USA.

Läs även

Text: Anna Gran