Bland krukor och vinterbråte i det lilla växthuset syns några försiktiga spår av en odlingssäsong i antågande – två brätten med nysådda rädisor. Utanför blåser en snålkall januarivind, regnet hänger tungt i luften och årstidens sparsamma dos av dagsljus håller sakta på att ta slut. Om några månader är det 42 år sedan Harald och Sonja Speer sa adjö till storstaden och for till landet för att förverkliga sin dröm. Harald har hunnit fylla 85 år och Sonja 81. Här är en bråkdel av deras historia.

– Det var bråda tider, berättar Harald. Miljonprogrammet skulle byggas och konkurrensen om uppdragen var hård. Jag arbetade som landskapsarkitekt på ett kontor i stan där dagarna var fyllda med sammanträden och kvällarna av massa arbete. Någon tid för eftertanke fanns aldrig. Jag rökte som en borstbindare, hade ständigt huvudvärk och åt massor av värktabletter. Beslutet att säga upp mig utan att ha en aning om vad som skulle hända därefter, var nog det djärvaste jag har gjort i hela mitt liv.

Redan 10 år innan uppsägningsdagen hade paret tagit ett första kliv ut ur stan. Vid Botkyrka kyrka, på pendlingsavstånd till arbetet, låg deras lilla hus till vilket det hörde en 3 000 kvm stor trädgård. I den odlade de grönsaker för eget bruk på sina lediga stunder, något som Harald hade lärt sig lite om på utbildningen för landskapsplanering.
– Vi hade en önskan om att ha djur också men utrymmet var inte tillräckligt och med tanke på att kompost knappt var tillåtet i planlagt område på den tiden var djur naturligtvis helt uteslutet, berättar Sonja.

Sonja hade vid den här tiden ett välbetalt arbete på en stor annonsbyrå i Stockholm och var egentligen, till skillnad från Harald som växt upp på en bondgård, en inbiten stadsbo. Det tog dock inte lång tid förrän även hon såg fördelarna med livet på landet och deras gemensamma dröm började sakta ta form. Med inspiration från en växande miljörörelse tillsammans med deras egen starka vilja att bidra till en bättre värld växte önskan om att flytta till landet för gott och försörja sig på egen småskalig och giftfri grönsaksodling.

Vid samma tid erbjöds introduktionskurser i biodynamisk odling i Järna, de så kallade vinterkurserna. Harald åkte dit och lyssnade på föredrag av Kjell Arman, Bo Pettersson och Arne Klingborg, några av rörelsens förgrundsfigurer.
– Till en början hade jag svårt att ta till mig den nya kunskapen eftersom jag var van med de konventionella metoder jag lärt mig tidigare, berättar Harald. Men förtroendet jag fick för de här människorna hade stor inverkan på mig. Till skillnad från all den fakta jag hade studerat på universitetet tillförde de ytterligare perspektiv på saker och ting, bland annat det andliga.

”Börja smått och väx med kunskaperna”

Harald och Sonja ägnade många helger åt att åka runt och titta på hus och mark. Till slut fann de Uppmälby gård i Björnlunda, 8 mil sydväst om Stockholm.
– Vi hade kvar huset i Botkyrka som en eventuell reträttplats till en början, säger Sonja. Men vi förstod snart att vi ville bli gamla här.

I sin handbok i biodling från 1920-talet rekommenderade Alexander Lundgren sina läsare att ”börja smått och växa med kunskaperna”. Det tog Harald och Sonja fasta på när arbetet med jordbruket påbörjades. Verksamheten skulle få växa fram långsamt och utvecklas vart eftersom erfarenheterna gjordes.
– Det var kämpigt i början eftersom det var så mycket vi inte kunde”, berättar Sonja. En granne sa att vi nog måste tänka om, utan konstgödsel skulle det aldrig växa hos oss. Våra vänner skakade på huvudet. Det går väl inte att leva av 10 hektar?, sa en del. Men det gick.

Djuren fick snabbt en självklar plats på gården.
– Det började med 14 höns som vi fick av våra vänner på invigningsdagen, berättar Sonja. Andra året köpte vi fem lamm och så småningom en bagge och ännu fler får. På det följde ett antal gäss, ankor, kalkoner, bin och till slut ett föl som skulle användas som arbetshäst.

– En gård måste ha en idisslare som ordnar för en bra växtföljd och ger gödsel, fyller Harald i. Fåglarna tar hand om resterna vilket är viktigt för att ett litet ställe ska gå ihop. Man måste kunna ta rätt på och använda allt.

De första 10–15 åren var tuffa ekonomiskt och tvivlen var många. Den första tiden jobbade de dubbla skift, dels med jordbruket och även med uppdrag från deras gamla arbetsgivare. Men till slut var de tvungna att välja, skulle de bli jordbrukare eller återvända till stan?
– Det var det näst djärvaste beslutet i mitt liv, att vi valde att stanna kvar. Det är viktigt att jordbruket inte lever på nåder av sidoinkomster. Det blir inte samma sak.

Närheten till Stockholm var en förutsättning för att Sonjas och Haralds projekt skulle lyckas. Där var efterfrågan av deras biodynamiska grönsaker stor. Familjer gick samman i föreningar, så kallade matfronter, i vilka de gjorde gemensamma inköp.
– Det var mellan 5 och 8 grupper som fick regelbundna leveranser från oss, säger Sonja. Vi ställde in våra säckar och de delade själva upp varorna sinsemellan.

Under årens lopp har många av deras kunder varit dem trogna. Leveransområdet har utökats då barnen i de ursprungliga familjerna flyttat ut och bildat egna hushåll. För Harald innebär det att han packar bilen full två dagar varannan vecka och far till Stockholm. Med på leveranslistan är också runt 10 förskolor.
– Ibland kommer barnen ut och hälsar på, berättar Sonja. Det är roligt för dem att upptäcka gården med alla växter och djur. Helst vill de komma på våren förstås då vi har bråda dagar. Men vi har lärt oss att tiden med barnen är väl använd.

När det är högsäsong och mycket arbete på gården har de även tagit emot praktikanter och andra frivilliga arbetare. Några av dem som kanske drömmer om ett litet jordbruk, som de själva gjorde en gång.
– Om fler verkligen skred till verket skulle vi ha både lyckligare människor och en friskare natur, tror Harald. Själv hade jag nog inte levt idag om jag hade stannat kvar i stan.

I harmoni med naturen

I grund och botten har livet blivit som Harald och Sonja en gång önskade. De har kunnat försörja sig på det gården har gett och även om inkomsterna inte har varit jämförbara med dem de hade i Stockholm tycker de att de har levt ett rikt liv. De kallar sin livsstil för frivillig enkelhet.

– Enkelhet behöver inte betyda torftighet, förtydligar Harald. Vi lever gott här. Vi kan åka på teater och opera i Stockholm. Däremot åker vi inte utomlands och har ingen semester. Men för att upptäcka fantastiska saker behöver man inte åka jorden runt. Det räcker att lägga sig i närmaste dike och titta på vad till exempel en myra har för sig. Efter 40 år hittar jag fortfarande insekter som jag aldrig har sett förut här på markerna. Man behöver heller inte uppfylla alla sina önskningar bums. Det enda lån vi har var det som togs när vi köpte gården. Resten av inköpen har fått vänta tills pengarna har kommit in. Risken är annars stor att man hamnar i knät på en bank som plötsligt dikterar villkoren.

Att leva i samklang med dygnets, årstidernas och naturens rytm är viktigt för Harald och Sonja och något de rekommenderar andra.
– Människan mår bra av rutiner och är skapt för att vara aktiv på sommaren och ta det lugnare på vintern, menar Harald. Sonja och jag har alltid mycket att göra fram till jul, därefter tar vi paus och på våren och under sommaren är vi uppe med solen igen. Vi människor är också en del av naturens rytm vilket man kanske glömmer när man bor i stan. Vi kan till exempel inte sätta igång och gräva förrän jorden tillåter och så kan vi först när jorden reder sig.

När Harald och Sonja flyttade till Björnlunda på 1970-talets början var det full fart i trakten. Där fanns bland annat en kvarn i byn där man kunde mala mjöl och en fantastiskt duktig smed.
– Det finmaskiga nätet som en gång fanns blir bara grövre och grövre, suckar Harald. I bästa av världar önskar vi att det skulle finnas fler egna företagare och småjordbrukare på landsbygden. Många små enheter som inte är beroende av storföretagens vara eller inte vara.

Själva hoppas de att någon vill ta över och fortsätta att driva Uppmälby gård den dagen de själva inte orkar. Men brättena med rädisor i växthuset vittnar om att det inte är dags än och någon oro för saken visar de inte utåt i alla fall.
– Det ger sig, säger Sonja lugnt.