Just nu visas filmen Jordens salt om den brasiliansk-franska fotografen Sebastião Salgado på utvalda biografer i Stockholm. Med sin kamera upptäcker Salgado världen med ett ständigt sökande efter det existensiella.

”Jag såg hela mänsklighetens historia; byggandet av pyramiderna, Babels torn och Salomos gruvor… Det var som om jag kommit till tidens början”. Så berättar den brasilianske fotografen Sebastião Salgado på mjuk franska kring filmens första fotografi. Bilden, tagen från kanten av ett enormt jordhål och blickandes ned i dess djup, föreställer tusentals och åter tusentals människor som på tusentals branta småvägar myllrar upp och ner ur en guldgruva någonstans i hjärtat av Brasilien. Fäst med ett rep kring huvudsvålen och hängandes ned över ryggarna har var och en av de tusentals arbetarna en trådsäck, vars last de klättrar upp till ytan med och sedan tömmer ut. Lasten består av jord ur gruvans djup, och jorden bär på guld.

Associationen till mytologiska byggnadsverk och mytologisk urtid är slående. Myllret av människor, jakten efter guld, jordhålet som bit för bit utvidgas och djupnar, med människans febrila sökande som bakomliggande kraft och hennes kropp som kraftens enda redskap.

Mindre existentiell än så är Sebastião Salgado egentligen aldrig. Hans fokus skiftar i teman från folkmord, massutvandringar och krig, till arbetare och naturens otämjda skönhet, men utgångspunkten är alltid densamma: ett formspråk av polerat svart-vitt och existentiellt porträtterande. Det hela understryks ytterligare av namnen på de teman som sedermera sammanställts i utställningar och utgivits i bokform; här återfinns Migrations, Workers, The children och Genesis.

När vi i filmen sedan vandrar med Salgado från tema till tema får vi inblick i fotografens egen historia och vad det är han försöker visa på. Porträttet av Salgado själv utvecklas till en dels intuitivt verkande fotograf – i det att han, nästan som av en slump, ständigt befinner sig i stora och dramatiska skeenden med en kamera till hands – och dels som en högst målmedveten och estetiskt faktiskt ganska smal konstnär, i det att hans fotografier bär en omisskännlig prägel av ett och samma mycket målmedvetna bildspråk.

Det är nog därför heller ingen slump att det är just Wim Wenders, med sitt tidigare porträtterande av t.ex. dansaren Pina Bausch från 2011, som fastnat för Salgados ödesmättade estetik och i dokumentären återför denna estetik på sitt eget porträtterande av Salgado.

Det finns anledning att återkomma till det övergripande temat i Salgados konstnärskap. Genom strömmar av växelvis bilder och intervjuklipp med hans närmaste får vi en inblick i motiven till några av temana; hur han vid de första bilderna av förödelsen Saddam Husseins reträtt ur Kuwaitkriget i det närmaste kastar sig ut i den brinnande öknen med kameran i hand för att porträttera oljedränkta brandmän, helveteseld och evig skymning till följd av giftiga rökmoln; hur han i 1994 befinner sig i närheten av Rwandas eskalerande folkmord och följer vägar kantade av styckade människor fram till en kyrka överfull av människor som förgäves sökt skydd men som hittats… När miljoner av människor på flykt sedan desperat strömmar ur landet, är Salgado med dem, och kameran med honom.

I nästa tema, Genesis, ser vi världen porträtterad utan människor. Det är förståeligt, efter ett så koncentrerat lidande och elände känns det som en lättnad; tydligen var fotograferandet av naturen (i det närmaste) orörd av människan ett konvalescensarbete.

Det har blivit sagt om Salgados konstnärskap att det är ett försök att avbilda människans strävan, men det kan också förstås efter grunddevisen för all konstnärlighet, den att det egentligen är förgäves som vi försöker uttrycka en saks väsen i ord, men att vi varseblir verkningar och en fullständig historia över dessa verkningar skulle väl omfatta en saks väsen. Det väsen genom vars verkningar Salgado så ihärdigt försöker beskriva är nog i så fall ingenting mindre ödesmättat än existensen själv, att döma av bildspråket.

Det är så att man nästan anar hur NASA:s rymdfarkost ”New Horizon” och dess extremt vackra och ödesmättade bilder på Pluto och dess månar egentligen är Salgado som bestämt sig för att, efter att ha avslutat Genesis, utforska existensen ett steg djupare genom att rikta kameran mot världsrymden.
Foto: Sebastian Salgado