Det lyser om Daniel Birnbaum, Moderna museets chef, när han pratar om framgångarna med vandringsutställningen med konstnärinnan Hilma af Klints abstrakta måleri. Den har nu setts av över en miljon besökare i Helsingfors, Olso, Tallin och Berlin och även visats på Louisiana utanför Köpenhamn och på Picassomuseet i Spanien.

– Jag tror det är den bäst besökta utställningen alla kategorier av en svensk konstnär, säger han, för oss som bara jobbar med 1900-talskonst är den definitivt det. Räknat i faktisk publik har vi aldrig sett något liknande!

Vad är det då som gör Hilma av Klint så intressant?
– Utöver att hon är en exceptionell bildskapare, är hon också en väldigt spännande person, säger Daniel. Tänk en kvinna här uppe i norr som skapar en helt egen stil som totalt bryter med det akademiska måleriet.
– Hon var visserligen samtida med de flesta abstrakta konstnärer som Kandinsky, Mondrian m fl, men de var ju alla grundare av skolor och instutioner och skrev stora manifest, men hon arbetade på egen hand.

Inget institutionellt stöd

Daniel understryker att Hilma af Klint inte hade något institutionellt stöd eller någon lobby i konstmarknaden som gallerister, konstkritiker, konsthandlare eller liknande dvs inget av allt det som brukar omge framgångsrika konstnärer.

– Hon har inte haft den där armén omkring sig, som bidrar till framgången, skrattar han. Hon är istället en person som hade noll stöd, noll lobby och ingen kommunikation kring sig och lyckas ändå skapa fantastiska bilder i tusental. Dessutom verkar det som att hon nu , hundra år senare, börjar påverka yngre konstnärer trots att hon inte haft vare sig någon skola eller några elever.

– Jag vill inte säga att det finns en Hilma af Klintskola än, fortsätter han, men det är på gång och det är något helt nytt att man med ett glapp på hundra år plötsligt ser en konstnär som börjar influera unga konstnärer som verkar i tiden.
Hilma af Klint gick en konventionell konstutbildning när hon var i 20-årsåldern,
men när genombrottet kom med det abstrakta måleriet vid 1900-talets början var hon 44 år.

Hon hade vid den tiden kommit i kontakt med Rudolf Steiner, sedermera antroposofins grundare, och rådgjorde med honom om sin konst, där hon ju bl a hämtade inspiration från andliga upplevelser. Steiner uppmuntrade henne, men menade också att människor vid den tiden inte var mogna att ta emot verken på det sätt hon skulle vilja.
”Det kommer att ta 50 år innan folk kommer att vara redo att uppskatta detta”, menade han, vilket ledde till att hon i sitt testamente skrev in att hennes verk fick visas först i mitten på 60-talet.

En tidig kontakt

Daniel Birnbaum kom själv tidigt i kontakt med Hilma af Klint genom sin mycket konstintresserade lärare Åke Fant, på Kristofferskolan i Bromma. Åke Fant hade i sin tur skrivit en doktorsavhandling, där han jämförde den inflytelserika tyska Bauhausskolans idéer med Rudolf Steiners, och i det sammanhanget skrev han också om Hilma af Klint.

När Daniel Birnbaum senare började skriva om bl a konst hade intresset för henne blossat upp då hennes verk hade kunnat börja visas för allmänheten.
– Det blev ju omöjligt att inte tycka till om henne och jag beskrev henne vid något tillfälle redan på 80-talet som långt bättre än andra mer kända abstrakta konstnärer och som mer expansiv än de flesta.

Daniel menar också att hon inte heller bara är en abstrakt pionjär som många andra av – Vad som händer med standardberättelserna om man tar henne på allvar? Man kanske befriar andra konstnärer också, från snåla berättelser om vad abstrakt konst är, reflekterar han.
– Jag tror helt enkelt att hon kan fungera som en emancipatorisk kraft för läsningen av andra konstnärskap. Det har funnits ganska tydliga standard berättelser, som har sina poänger, men som också är ganska tjatiga kring att inordna konstnärer i olika skolor, och vilka som räknas har bestämts av några få konstmuseer och andra tongivande institutioner.

– Så finns Hilma af Klint plötsligt där och stör så kraftigt att vi måste tillåta oss att se vad som händer om vi inte försöker pressa in henne i något vi redan känner till utan bara konstaterar att hon faktiskt fanns där hon också! Då blir hon riktigt intressant!

Moderna museet kommer från mitten av februari att ha ett särskilt litet Hilma af Klintrum, som en del av de permanenta samlingarna och i början av mars är det vernissage för en 2,5 månader lång utställning i London på The Serpentine Gallery, en konsthall inne i Hyde Park.

I Järna planerar man också att uppföra en konsthall för permanent visning av Hilma af Klints konst, men med plats också för tillfälliga utställningar av andra intressanta kontnärer.
– Vi har idag ett 25-årigt avtal med Stiftelsen Hilma af Klints verk, som innebär att vi ska hjälpa till att göra hennes konst tillgänglig för allmänheten i enlighet med stiftelsens ändamål och hennes testamente, säger Anders Kumlander, som representerar stiftelsen Kristallen i Järna, som har dessa planer.

Ny konsthall i Järna

Den norska arkitetbyrån Snöhetta har redan ritat ett förslag och frågan om stöd till driften bearbetas för närvarande. Därefter återstår att finna konstintresserade donatörer till uppförandet av utställningshallen.

Daniel Birnbaum ser också gärna att Moderna museet får en roll att spela.
– Vi vill helt enkelt vara huvudmuseet för hennes verk. Vi har kompetens och kan också hjälpa till med att konservera, renovera och annat. Stiftelsen ”Hilma af Klints verk” behöver kanske också hjälp med internationella kontakter och utbyte med andra muséer, men det beror ju på hur långt man vill gå i att tvinna samman institutionerna.

Det finns ca 1200 verk av Hilma af Klint i Sverige. De flesta av de målningar som har visats tillhör det hon kallade Templet, en grupp på 193 målningar.
– De är kanske de mäktigaste, säger Daniel, men det finns ytterligare många hundra målningar, som är helt fantastiska och visar hennes utveckling över olika delar av hennes liv.

– Tio av dem är extremt stora. Det är mycket ovanligt i sig! Hon tänkte mer i rum än andra i hennes tid och bröt den konstnärliga traditionen även där.
Daniel Birnbaum menar att stiftelsen ”Hilma af Klints verk” kanske borde skänka en del av verken till intressanta institutioner ute i världen, där de får bli begripliga i sitt sammanhang och får hänga tillsammmans med andra samtida.
– Vi som Stockholmare och i Sverige har ju ändå tillgång till mycket mer än vad vi har av någon annan konstnär.

Daniel är säker på att betydelsen av hennes konst just har börjat med den hundraåriga fördröjningen.
– Det kommer bara att rulla på. Det finns så många unga, nu verksamma konstnärer, som tycker att det hon bidrar med är fantastiskt.