Terrorattackerna i Paris i januari och i november förra året har fullständigt förändrat det politiska livet i Frankrike. I kölvattnet av novemberattacken, som föranledde införandet av undantagstillståndet, har en livlig debatt uppstått i franska medier. Hur långt kan staten gå för att skydda sina medborgare utan att inskränka allt för mycket på grundläggande medborgerliga rättigheter?

Jacques Toubon, som är ”Rättigheternas försvarare” ¹ har nyligen släppt sin årliga rapport där han konstaterar att det nyss förlängda undantagstillståndet innebär ”en förskjutning mot ett ständigt kristillstånd som karakteriseras av en långvarig restriktion i frihets- och rättigheternas utövande”. Den mycket omdiskuterade lagen om fråntagande av franskt medborgarskap, som igår antogs av franska nationalförsamlingen, illustrerar väl vad som står på spel i Frankrike just nu.

I detta sammanhang har ett flertal uttalanden från premiärministern Manuel Valls ytterligare förvärrat det redan inflammerade politiska klimatet. Ett par veckor efter attentaten deklarerade Valls i franska senaten att han var ”trött på dem som alltid söker ursäkter eller kulturella och sociologiska förklaringar till det som har hänt”. 9 januari i år återkom han till temat: ”För dessa fiender som attackerar sina landsmän, som river sönder den (sociala) kontrakt som förenar oss, kan det inte finnas några förklaringar, ty att vilja förklara, det är redan att lite grann vilja ursäkta”.

Dessa uttalanden har väckt en kritikstorm hos franska intellektuella, främst hos sociologerna som står i Valls direkta skottglugg. 12 januari i tidningen Libération, fick Valls svar på tal av fyra sociologer som bland annat påpekar att försök till förståelsen naturligtvis inte är liktydig med ursäktande eller fråntagande av ansvar, utan är en absolut nödvändighet om man vill förutse och förhindra liknande händelser i framtiden.

Faktum är, såsom Sorbonneprofessorn Pierre Beckouche påpekar i en annan artikel i Libération, att det onekligen finns en mycket stor komponent av socio-geografisk lagbundenhet i terroristernas uppväxt, samtidigt som han är mån att understryka att terrorismens komplexitet inte kan reduceras till sociologiska faktorer. Beckouche visar att så gott som samtliga förra årets terrorister kommer från olika ”heta” förorter, eller från fattiga kommuner, runt om i Frankrike eller Belgien. Gemensamt för alla dessa orter är en känd lista på svårigheter: fattigdom, brist på samhällsinsatser, arbetslöshet, utbredd drogmissbruk, kriminalitet mm.

Christiane Taubira, fd justitieministern, som avgick 27 januari i protest mot den föreslagna lagen om fråntagandet av fransk nationalitet är även hon starkt kritisk mot Valls ovilja att förstå. I sin nyss utgivna bok, Murmures à la jeunesse (Viskningar för ungdomen) skriver hon: ”Ja, man måste förstå för att kunna förutse och även för att ge någon mening (åt det som sker) i världen…”

Sökandet efter mening

Frågan efter mening är central här. Det är sökandet efter mening, driften att förstå, som är människans signum. Att vägra inse detta och i stället propagera för handfasta lösningar som Valls gör, kan naturligtvis ses om ett uttryck för realpolitik. Förutom de eventuella poänger han räknar med att samla inför en fortsatt politisk karriär, vill han (och även Hollande) slå undan fötterna för Front national och Marine Le Pens högljudda krav på resoluta tag mot terrorismen.

Bortsett från det faktum att Front nationals politik inte plötsligt skulle bli mer acceptabel bara för att den förs av en socialistisk regering, vittnar Valls resonemang om en allvarlig brist i betraktandet av människans ställning i världen. Ty att ge mening åt det som sker i livet är primär för människan, utan detta är hon inte människa fullt ut. Det är dessutom ur meningsperspektivet det är absolut nödvändigt att betrakta mekanismerna vid nya rekryteringar till IS eller liknande terrororganisationer.

Det är ett väl dokumenterat faktum att psykisk ohälsa, i synnerhet bland unga, har ökat dramatiskt i världen under de senaste decennierna. WHO har uppmärksammat detta och här i Sverige har Sven Bremberg från Karolinska Institutet forskat mycket i ämnet. Psykisk ohälsa är komplex och har ett flertal orsaker. En viktig komponent är dock den stigande känsla av meningslöshet som allt fler människor, i synnerhet unga, upplever. I samband med till exempel globaliseringen har sociala, kulturella och arbetsmässiga strukturer upplöst (att fler människor blir ställda utanför arbetsmarknaden och den sociala gemenskapen det innebär) och människan kan inte längre vare sig få grepp om sig själv eller ge mening åt det som sker allt snabbare och allt ogripbarare runt omkring henne.

För de som har dubbla kulturella identiteter, som flertalet av terroristerna i Frankrike, och som är konfronterade med både den socio-kulturella segregation de är uppväxt i och det stora behovet av mening, som de inte längre tycks finna någonstans, erbjuder IS väloljade propagandamaskin en ny livsmening. Vilsna människor erbjuds ett klart definierat mål, en gemenskap, en mening, som de så länge har saknat. Visst är denna nya livsmening en fruktansvärd sådan och ingenting kan ursäkta terrorhandlingar. Att inte vilja inse att detta existentiella behov av mening är en viktig komponent i terrorismens rekryteringsprocess i europeiska länder är dock att begå ett allvarligt misstag, även om terrorismens komplexitet, på samma sätt som med sociologiska orsaker, inte kan reduceras till ett existentiellt problem.

Terrordåden är oacceptabla och ska bekämpas men det vore mycket naivt och farligt att tro att det kommer att räcka med militära och polisiära åtgärder, även om dessa behövs också. Det räckte inte för Bushs administration efter 11 september och det kommer inte heller att räcka för Frankrikes nuvarande regering samt alla andra länders politiker som propagerar för mer hårda tag och mindre reflexioner. Att inte vilja förstå, att inte bemöda sig om att undersöka terrorismens mekanism i hela sin komplexitet är inte att bekämpa dagens barbari på ett effektivt sätt, det är att bädda för morgondagens.

¹ Jacques Toubon är ”Défenseur des droits”, en fransk motsvarighet till JO.