Om några månader hålls FN:s klimatkonferens i Paris. Samtidigt håller dörren för klimatmålen på att stängas. Men fortfarande betonas inte jordbruket och vår matkonsumtion tillräckligt mycket i klimatpolitiken i Sverige och internationellt, trots att detta står för en mycket stor del av klimatbelastningen – och trots att lösningarna finns.

Det menar Artur Granstedt, docent i växtodlingslära och ekologiskt lantbruk, som under lång tid har forskat kring problem och möjligheter i jordbruket och genom hela livsmedelskedjan. Inte minst har han studerat och utvärderat ekologiska kretsloppsjordbruk, som visat sig kunna minska jordbrukets och matens stora klimatbelastning radikalt.

En av de allra största klimatpåverkarna

För att undvika mer än två graders global temperaturökning krävs enligt FN:s klimatpanels (IPCC) senaste bedömning att brytpunkten, med en minskning av växthusgasutsläpp istället för en fortsatt ökning, måste inträffa inom detta årtionde och att åtgärderna för detta måste starta nu. Nettoutsläppen behöver minska med 80 procent till 2050 jämfört med dagens nivåer.

– Jordbruket och matkonsumtionen står för cirka 40 procent av klimatbelastningen om man räknar in hela matkedjan från jord till bord, inklusive den avskogning som sker till följd av dagens produktions- och konsumtionsmönster, säger Artur Granstedt.

– EU:s beslutade Climate Action, kommer att presenteras vid FNs klimatkonferens i november i Paris. Då om inte förr är det nödvändigt att på allvar lyfta fram en av de allra största källorna till den globala klimatförändringen – jordbruket och maten – och vad som krävs där för att nå klimatmålen.

Lösningar finns, men kräver förändringar

Grundproblemet är, enligt Artur Granstedt, att vi skickar ut mer koldioxid i atmosfären än vad som åter binds genom jordens växtlighet globalt. Det sker genom att vi förbränner för mycket av det växtligheten skapar, och inte minst att vi dessutom förbränner fossilt lagrad kol från en tidigare epok i jordens historia. Även jordbruket har idag blivit beroende av tillskott av fossil energi, trots att det bygger på fotosyntesen och biomassaproduktion. Man kan säga att vår mat idag produceras och konsumeras på ett sätt som förbrukar mer än vad växtligheten egentligen förmår att återskapa. Bland annat tillför man i stor skala fossilbränslekrävande konstgödsel i ett jordbrukssystem som inte längre bygger på kretslopp av naturliga näringsämnen. Odlingsjordar utarmas med tiden och dess förmåga att binda kol minskar. Dessutom gör överskottet av artificiellt kväve att den starka klimatgasen dikväveoxid adderas till problemet.

Men så här behöver det inte vara och det finns ett antal fullt möjliga och beprövade steg att ta som har potential att eliminera större delen av matens klimatpåverkan. Jordbruk kan mycket väl bedrivas som ekologiska kretslopp, med en balans mellan växtodling och djurhållning och med markvårdande växtföljder, vilket gör att är konstgödsel inte behövs. Där är mycket vunnet. Förädling och distribution av livsmedel kan också ske mer lokalt. Viktigt för klimatarbetet är också att vi minskar köttkonsumtionen.

EU-projektet BERAS (Building Ecological Recycling Agriculture and Societies) i samtliga Östersjöländer visar att matens klimatpåverkan kan minskas kraftigt genom förändringar av markanvändning, jordbruk, förädling, distribution och konsumtion. Mat från ekologiska kretsloppsjordbruk skulle genom hela produktionskedjan kunna minska klimatbelastningen med cirka 25 procent, samtidigt som läckagen av näringsämnen till mark och hav halveras. Räknar man med den uppbyggnad av markens organiska substans som ekologiska kretsloppsjordbruk ger efter minst ett växtföljdsomlopp har klimatbelastning visat sig minska med hela 55 procent. Lokal förädling och distribution minskar klimatbelastningen ytterligare, ner till 60 procent. Om vi väljer att lägga till en kraftigt minskad köttkonsumtion (minus 88 procent) kan klimatbelastningen av maten minska med totalt 75 procent, samtidigt som också det egentliga behovet av åkerareal per capita halveras. Här kan det vara bra att veta att svenskarnas köttkonsumtion har ökat med 70 procent sedan 1960. Använder man dessutom gårdsbaserad biogas (från gårdens egen gödsel) som drivmedel i jordbruken minskar klimatbelastningen med 85 procent. Det här bygger på verkliga erfarenheter från ett 50-tal ekologiska kretsloppsgårdar runt Östersjön under det senaste decenniet.

– Detta är befintliga lösningar som borde diskuteras öppet i klimatpolitiken. Hållbar konsumtion och ekologiska kretsloppsjordbruk innebär inte att man går tillbaka till gamla tiders jordbruk. Det här handlar om att med dagens teknik och kunnande ännu effektivare utveckla jordbruket och vår livsmedelsförsörjning, men mer baserat på de grundläggande ekologiska lagbundenheter som är förutsättningar för en uthållig existens på jorden, säger Artur Granstedt.

Han menar att en utveckling åt det hållet kan ske i steg. Efter ett ambitiöst förändringsarbete serverar exempelvis Södertälje kommun idag 25.000 portioner i skolor och äldreboenden varje dag baserat på en mer hållbar diet, med 60 procent ekologiskt, 35 procent mindre kött samt mer säsongsanpassade grönsaker och rotfrukter, utan att kostnaderna ökade.

Brutet kretslopp

Artur Granstedt påminner om att det är fotosyntesen hos växterna som är grunden för all verksamhet på jorden. Den fotosyntesbaserade jordbruks- och skogsproduktionen drev hela samhället, fram till helt nyligen. Historiskt har överutnyttjande av markresurserna lett till utarmade jordar och i sin tur stora kriser och folkvandringar. Med tiden har man dock lärt sig hur jordbrukets bärkraft för en växande befolkning kunde förbättras, baserat på de lokala och förnyelsebara resurserna.

I vår del av världen innebar växtföljdsjordbruket med baljväxtvallar en stor förändring. En sådd vall med kvävefixerande baljväxter som klöver eller lusern ger i storleksordningen tre gånger så stor skörd som den man får av en huvudsakligen gräsbevuxen ängsmark. Växtföljder vidareutvecklades med en balans mellan de närande, humusuppbyggande baljväxtvallarna och de ”tärande” grödorna som brödsäd och rotfrukter på åkern. På gårdarna hade man tidigare också ofta en balans mellan antalet djur och hur mycket foder man själv kunde producera, och i detta hade man alltså ett balanserat kretslopp av näringsämnen. Kring mitten av 1900-talet hade vi i Sverige ett högproduktivt jordbruk baserat på huvudsakligen egna och förnyelsebara resurser.

Därefter började konstgödsel (som uppfanns redan år 1903) få sitt genombrott i bland annat Sverige.

– Tillgången på konstgödsel var en förutsättning och en drivkraft till den snabba strukturrationaliseringen i det svenska jordbruket mellan 1950 och 1980. Det blev möjligt att driva jordbruk utan varken kvävesamlande vallar eller välfungerande kretslopp med dess återcirkulation av växtnäring via stallgödsel. Det skapades en specialisering av jordbruket som än idag går i två riktningar – vi får allt fler specialiserade växtodlingsgårdar, och djuren koncentreras till ett mindre antal specialiserade djurgårdar, berättar Granstedt.

Det här innebär att kretsloppen av näringsämnen i jordbruket är brutet. Omkring 80 procent av allt som odlas blir djurfoder till de specialiserade djurgårdarna, där det uppstår ett stort överskott av näringsämnen som läcker till mark och hav. Hos de specialiserade växtodlingsgårdarna däremot får man ett underskott av näringsämnen, som kompenseras med stora mängder klimatpåverkande konstgödsel i form av kväve, fosfor och kalium (dock kompenseras inte förlusten av flera andra s.k. mikronäringsämnen som är viktiga för oss människor). Det här brutna kretsloppet har lett till ökad klimatpåverkan, både genom framställningen av konstgödsel och genom att markernas förmåga att binda kol har försämrats. Det har också lett till att odlingsmarker blir utarmade på olika näringsämnen. De ensidigt drivna spannmålsgårdarna har även blivit allt mer beroende av kemiska bekämpningsmedel.

Vallodling helt nödvändig

Artur Granstedt betonar betydelsen av växtföljder och vallodling, dvs att varva exempelvis spannmålsodling med flerårigt gräs, klöver eller lusern. Vallodling kompenserar för huvuddelen av den nettonedbrytning av jordens humusförråd som odling av spannmål och andra ettåriga växtprodukter ger. Vallodling binder på så sätt stora mängder kol och ger en väsentligt minskad klimatpåverkan. Här har de idisslande nötkreaturen en central roll, eftersom de har förmåga att omvandla de för människor oätliga vallfoderväxterna till både näringsrika livsmedel och naturlig gödning av odlingsmarkerna.

En femårig växtföljd med tre år vall samt återförd stallgödsel ger i genomsnitt en mullhaltsökning motsvarande 1,5 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år (kolsänka). Utan vall och stallgödsel skulle det ske en mullhaltsminskning och klimatpåverkan motsvarande mellan 500 och 1000 kg koldioxidekvivalenter per hektar och år.

– Vallodlingen som sker i ett ekologiskt kretsloppsjordbruk med växtföljd är helt nödvändig för att både balansera klimatet och säkra våra odlingsjordars framtida produktionsförmåga och därmed vår livsmedelsförsörjning, säger Artur Granstedt.

Text: Red SN