Den antroposofiska vården i Sverige har på senare tid varit utsatt för en snedvriden debatt, i samband med diskussionen om komplementära läkemedel. För det första är läkemedelsdebatten alltför snäv och kritiken som förkommer är ofta direkt felaktig. Det är inte bara så att den antroposofiska vården är en självklar del av den offentliga vården i andra länder, utan det är också så att läkemedlen redan är godkända i andra EU/EES länder. Vården på Vidarkliniken, liksom all antroposofisk vård, baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Undertecknade har själva tagit del av forskning från andra länder i Europa, främst i Tyskland och Schweiz. Jämförande kliniska studier mellan skolmedicin och antroposofisk vård och medicin visar övergripande positiva resultat gällande patienters stärkta egenvårdsförmåga, dvs. deras egen förmåga till läkning och hälsa.

För det andra är det märkligt att det i debatten bara fokuseras på läkemedlen. För oss som legitimerade och disputerade sjuksköterskor är det tydligt hur det antroposofiska perspektivet berikar vår syn på och kompetens gällande hälsa och vårdande. Som sjuksköterska arbetar man inom ett vårdvetenskapligt och humanvetenskapligt paradigm, som kompletterar det medicinska. Vi företräder således en vård av den individuella människan i sitt existentiella sammanhang, med fokus på hälsa. Här har vi mycket att lära av den antroposofiska vården, där även den medicinska delen är hälsoorienterad. Om inte läkemedlen godkänns kommer vi även att gå miste om en viktig hälsoorienterad förebild.

För det tredje är den antroposofiska vården en förebild när det gäller att utnyttja vårdrelationen samt annan humanvetenskaplig kunskap som stödjer hälsoprocesserna. Det handlar om att hjälpa patienter att känna livskraft och livsmening, trots svår och kanske obotlig sjukdom. I svensk vårdvetenskaplig forskning har detta diskuterats under många år, men det har varit svårt att få gehör för sådana inslag i vårdpraxis. I den antroposofiska vården är det ett naturligt inslag att ta sin utgångspunkt i t.ex. konst eller musik för att därigenom hitta sätt att förhålla sig till lidande och klara av att fullfölja sådana livsprojekt som ger livet mål och mening. Ingen av dessa aspekter är fullt ut mätbara och kan därför inte alltid tillmätas en statistisk signifikans, med det finns annan god kvalitativ forskning som visar hur viktiga dessa inslag i vården är.

I t.ex. en studie som genomfördes på Vidarkliniken 2011-2013 framkom som centralt för patienterna att de blev tilltalade ur ett helhetsperspektiv. Vården beskrevs vara en ”livlina” som inte utgjordes av den fragmenterade vård som de hade upplevt i konventionell vård. Upplevelsen av vården byggdes upp av vårdarnas förhållningssätt och vårdens inriktning, tillsammans med den vårdande miljön, som kännetecknas av välvald arkitektur, gott material i byggnader så väl som i sängmaterial och textiler, och t.ex. mat som grundas på ekologiskt odlade produkter.

Som sjuksköterskor står vi mitt i spänningsfältet mellan de biomedicinska och humanvetenskapliga synsätten. Medicinens fokus på sjukdom är ofta ett hinder för oss som vill vårda med helhetsfokus på människan och med hälsa som mål för vårdandet. Här sammanfaller vårdvetenskapens fokus med antroposofisk läkekonst, som har framarbetat både medel och metoder som tar just hela människan i betraktning och stödjer patientens egen förmåga till läkning. Samtidigt som en mångfald av vårdvetenskapliga studier ger evidens för det antroposofiska perspektivet för vårdande, är den antroposofiska vården en inspiratör för den konventionella och skolmedicinskt orienterade hälso- och sjukvården i Sverige.

Vi har båda djupa erfarenheter från den antroposofiska vården. En av oss har arbetat många år som sjuksköterska på Vidarkliniken, både inom slutenvården på avdelningarna och som distriktsköterska inom öppenvården. Den andra har viktiga erfarenheter som patient. Vi arbetar båda som forskare inom den offentliga vården. Erfarenheterna har vi tagit med oss till arbete inom t.ex. kommunal äldreomsorg och barnhälsovård, respektive undervisning och forskning vid högskolor och universitet. För vår del är dessa kunskaper omistliga. Vi önskar att fler professionella vårdare och fler patienter kan få del av dessa erfarenheter.

Albertine Ranheim, Leg. Sjuksköterska, Distriktssjuksköterska, Med. Dr.
Karin Dahlberg, Leg. Sjuksköterska, lärare i hälso- och sjukvård, fil.dr. i pedagogik, professor i vårdvetenskap