Nyligen hittades det hittills äldsta fossilet på jorden av australiensiska geologer. Det är spår av mikrobansamlingar – s.k. stromatoliter – som hittats i några av världens äldsta bergarter på Sydvästra Grönland. Stromatoliterna uppges vara omkring 3,7 miljarder år gamla, och bör alltså ha formats ungefär 900 miljoner år efter att jorden och vårt solsystem skapades.

Samma vecka som upptäckten av världens hittills äldsta spår av liv på jorden tillkännagavs, presenterade en annan forskargrupp från Stanford i USA en studie med följande skrämmande namn: Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans. I korthet har forskargruppen studerat vilka djur som stryker med fortast i det kommande massutdöendet i haven. Ja för vi står faktiskt med näsan mitt framför ett kommande massutdöende.

Massutdöende är en dramatisk term, som lätt kan få saker att låta lite ödesmättat klingande. Därför ger de nyfunna fossilansamlingarna i Grönlands bergarter bra perspektiv.

Livet uppkom alltså på jorden för runt 3,7 miljarder år sedan och har, tack vare de finfina förutsättningarna vår planet utgör, allt sedan dess florerat och utvecklats i de mest fantastiska former. Men under loppet av dessa 3,7 miljarder år och fram tills idag har det också förekommit massutdöenden, närmare bestämt fem stycken:

– Det första massutdöendet skedde i skiftet mellan de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, för 444 miljoner år sedan. Troligen berodde det utdöendet på att jordens medeltemperatur sjönk kraftigt och stora delar av jordklotet täcktes av is.

– Det andra massutdöendet skedde i skiftet mellan Devon och Karbon, för ca 360 miljoner år sedan. Orsaken var syrebrist på havsbottnarna (de flesta arterna levde då ännu i haven) och det uppskattas att runt 70 % av alla då levande arter strök med.

– Det tredje massutdöendet är det hittills största, och skedde för 251 miljoner år sedan, i skiftet mellan Perm och Trias. Det uppskattas att 95 % av alla havslevande arter, och 70 % av alla landlevande arter dog ut. Vad som hände är inte riktigt klart, men troligen var det en kombination av gigantiska vulkanutbrott i Sibirien, växthuseffekt och bildandet av giftiga gaser.

– Det fjärde massutdöendet skedde ca 50 miljoner år efter det tredje, och markerar gränsen mellan Trias och Jura. Vad som hände är det ingen som vet, men runt 20 % av alla arter försvann, och dinosaurierna fick fritt fram att ta över.

– Det femte och hittills sista massutdöendet är också det kanske mest kända: för 65 miljoner år sedan slog en stor asteroid ned vid Yucatán utanför Mexiko. Förutom själva smällen spreds så mycket stoft och aska i atmosfären att jorden blev markant kyligare och fick mindre solinstrålning, vilket i sin tur ledde till att näringskedjorna kollapsade med massdöd som resultat.

Så varför pratar då forskargruppen från Stanford om ett pågående massutdöende i haven – för här pågår väl inga asteroidnedslag eller gigantiska vulkanutbrott just nu?

Principen för det pågående massutdöendet är detsamma som det som hände efter asteroidnedslaget för 65 miljoner år sedan: kollapsande näringskedjor.

Genom att konstant överfiska alla större havslevande arter är det just det vi människor är på väg att orsaka, just nu. De större arterna är helt livsnödvändiga för återföring av näringsämnen och upprätthållandet av de marina ekosystemens näringsvävar. Pessimistiska uppskattningar säger att vi, i den takten vi för närvarande håller, är på väg att utrota 25 % av alla marina vertebrater och 40 % av alla marina mollusker. Optimistiska uppskattningar säger att vi fortfarande kan ändra takten och sluta överfiska.

En annan som pratar om ett sjätte massutdöende är den amerikanska journalisten och Pulitzer Prize-vinnaren Elizabeth Kolbert. I sin bok The Sixth Extinction: An Unnatural History, från 2014 förklarar hon:

Det är just nu som vi, nästan ofrivilligt, avgör vilka evolutionära vägar som vidhålls öppna och vilka som kommer att stängas för evigt. Aldrig tidigare har det hänt att en varelse står inför något liknande, och det kommer, olyckligtvis, att bli människans mest varaktiga arv.  

Här kan du läsa och ladda ned studien Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans.

På ett ögonblick kunde jag gå från att vara helt nertyngd av bekymmer, frånvarande och spänd i hela kroppen, till att känna mig helt avslappnad, bekymmersfri och närvarande i nuet. Det fungerade omedelbart, och det fungerade varje gång jag var ur form. Vad var det som hände? Hade jag fått en kemisk mirakeldrog rakt in i blodomloppet? Nej, jag befann mig i ett skapande sammanhang tillsammans med andra människor – jag var på repetition med min kör. Varje onsdagskväll.

Den här väldigt påtagliga, direkta effekten som körsången hade på mig märkte jag allra mest under en begränsad, orolig period i livet då jag av olika skäl hade det svårt. Både före och efter den perioden handlar min körsångsaktivitet mer om att det helt enkelt är underbart på flera olika sätt (jag ska strax förklara hur). Och det räcker väldigt långt. Att kultur verkligen hänger ihop med välbefinnande och hälsa är idag helt självklart för mig. Det finns numera också en massa forskning som visar det. Jag hoppas att samhället och hälso- och sjukvården omsätter den kunskapen i mer handling.

Idag lär det finnas omkring 600.000 människor i Sverige som sjunger i kör. Så många kan inte ha fel. Alldeles uppenbart ger körsången något som folk mår bra av. Det här är ett av många exempel på hur olika kulturuttryck kan vara väldigt välgörande. Människan är en kulturell och social varelse, där kropp och själ (eller kropp och psyke, om du så vill) oskiljbart hänger ihop.

När jag berättar för andra varför jag tycker körsång är en så fenomenalt bra sak att hålla på med brukar jag lyfta fram några aspekter:

• Körsång är enormt socialt och trevligt. Det är ett av de där viktiga sammanhangen – ungefär som vänner, familj, jobb osv – som vi människor är så beroende av för att må bra.
• Körsång är ett musikaliskt skapande och låter snabbt riktigt bra, och mycket. En musikalisk upplevelse som du själv är en del av, redan från första repetitionen. Och sedan förstås i genrep och konserter, kanske då även tillsammans med professionella musiker (då är lyckan fullständig).
• Körsång ger en märklig och stimulerande gruppdynamik där 1+1 blir minst 3, rent musikaliskt. Det du själv sjunger lyfter i samklang och samspel med de övriga. Det känns mycket belönande.
• Körsång är en väldigt fysiskt aktivitet. Andning, kroppshållning, kontroll av muskler man knappt visste fanns, mycket avslappningsteknik osv.
• Körsång och god sångteknik kräver också mental inställning och väldigt mycket koncentration, om det ska blir bra. Det går i stort sett inte att tänka på något annat när man sjunger.
• Körsång innebär inte minst att man förmedlar känslor och stämningar som finns i verken man sjunger, både musikaliskt och textmässigt. Här finns en uppsjö nyanser som kräver inlevelse, stor lyhördhet och återigen koncentration.

Det här är en kombination av positiva sidor som är svårslagen, förutsatt att man gillar körsång förstås. På liknande sätt är det troligen med många andra kulturuttryck.

Det är intressant och bra att kopplingen mellan kultur och hälsa blir alltmer beforskad och erkänd i samhället och i hälso- och sjukvården. Det talar för att alltmer se på människan och hennes hälsa som en helhet, vilket egentligen borde vara självklart. Om vi erkänner kulturens hälsoeffekter måste vi nog också erkänna att det inte duger att enbart betrakta och behandla människan som en hög atomer och celler, och sjukdom enbart som enskilda symtom. Människans hälsa är mer komplex och i många lägen räcker det inte med det strikt biokemiska angreppssättet, som har blivit alltför dominerande idag. Det finns fler framkomliga vägar till hälsa som också är mer förebyggande. Det här handlar inte om att den ena vägen ska utesluta den andra. Det handlar om att i praktiken använda flera framkomliga vägar och utgångspunkter, därför att människor är just människor. Kultur i olika former är en sådan väg. Jag vet, jag har provat.

1 juni 2016 samlades nära 250 personer från miljösverige i Grand Hotel för att ta del av de senaste frågorna på miljöagendan. I fokus var digitaliseringen, den cirkulära ekonomin, COP 21 och FNs globala mål för hållbar utveckling.

I tolv år har Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL) arrangerat en konferens om tillståndet i miljön som ”tar pulsen på miljösverige” genom att beröra områden som varit på agendan under det senaste året. IVL som i år firar 50 år i miljöns tjänst, har arbetat med forskning och olika lösningar som är till gagn för både samhälle och natur. 

Kan Sverige bli klimatneutralt före år 2050?

Sverige har en unik möjlighet att gå före i klimatfrågan, menar Anders Wijkman, miljömålsberedningens ordförande, som talade om det betänkande som nyligen lämnats till miljöministern. Betänkandet innehåller ett samlat förslag till ett klimatpolitiskt ramverk som består av ett långsiktigt mål fram till år 2045. Idag minskar de globala CO₂ utsläppen något (med 1,2 % /år) men denna minskning skulle behöva vara 6,2 % varje år fram till år 2100, om vi ska klara 2 graders-målet.

Vad är det då som gör Sveriges möjligheter så speciella? Jo, det är våra naturresurser: såsom vattenkraften, bra förutsättningar för vindkraft och själva skogen som binder koldioxid. Vi har erfarenhet av den politiska CO₂ – skatten, som redan har gjort stor nytta i energiomställningen. Vår forskning och våra innovationer tillsammans med ny grön teknik bidrar till att vi kan ligga i framkant. Vi har flera aktiva och intresserade kommuner där många företag är proaktiva, det vill säga, de gör mer än de måste för att uppfylla lagkraven. Även våra insikter om Nord/Syd‐spänningen gör vårt bistånd viktigt.

Med tanke på att jordbrukets roll i klimatförändringarna alltmer erkänns som ”måste-frågor” fick dessa förvånansvärt lite fokus under konferensen. Undertecknades frågor om vad miljömålsberedningen anser behöver ändras i dagens jordbruk för att öka kolinlagringen i marken, öka den biologiska mångfalden samt minska näringsämnesläckaget – statistik från SCB indikerar att jordbruket i Sverige utgör en av de branscher som släpper ut mest växthusgaser – förblev otydliga eller uteblev helt.

Bland de få inspel som förekom bekräftade dock Anders Wijkman att idisslarna fått ta för mycket ansvar i miljödebatten, om vilket sorts kött som har störst klimatpåverkan och menade att en större inhemsk produktion av livsmedel behövs för jordens alltmer växande befolkning, att jordbruksstödet ska premiera både klimat – och miljönyttan. Svenska miljökvalitetsmål som ”Ingen övergödning”, ”Grundvatten av god kvalitet”, och ”Ett rikt odlingslandskap” verkar däremot inte kunna uppfyllas inom utsatt tid.

Om frågan hur genomgripande besvarades svepande, var dock det övergripande budskapet från konferensen kärnfullt och koncist: Vi måste börja tänka på flera mål samtidigt, (och sluta med stuprörsperspektivet) såsom FNs 17 globala mål för en hållbar utveckling, de svenska miljökvalitetsmålen samt Parisavtalet för klimatet.

Företag som går i bräschen

Coop har riktat hela sin verksamhet mot FNs 12:e miljömål ”En hållbar konsumtion och produktion” och kommit fram till att mycket av det som är bra för miljön också är bra för hälsan, berättade Louise König, hållbarhetschef. Sedan år 1990 har de arbetat med det egna varumärket Änglamark och de har låtit sitt övriga sortiment vara med och subventionera Änglamarkprodukterna. De har även främjat sina ekologiska produkter med olika erbjudanden, som till exempel veckans eko. De gjorde filmen Ekoeffekten som lades ut på YouTube. Den beskriver en familj som byter ut sin mat mot en helt ekologisk. Före de började med ekologisk mat så hade de en hel del bekämpningsmedelsrester i sina kroppar, vilket efter två veckor hade minskat betydligt. Denna lilla film har medfört en ökad konsumtion av ekologiska varor i Sverige med 40 – 50 %, klippet som har setts 50 miljoner gånger, har översatts till 6 språk. Idag är det brist på ekologiska varor, vilket skulle vara en signal till bönderna, om vad kunderna efterfrågar. Louise vill gärna ge tips till andra, att sätta upp mål och om att göra det enkelt och lustfyllt att handla ekologiskt och förstås att även lyssna på kunderna.

Det finns ekonomiska incitament till att arbeta med hållbarhetsfrågor, visade Anna Denell, hållbarhetschef på Vasakronan, med sina diagram. Genom att ta sitt miljöansvar med att och minska energi -och, material användningen, minska transporterna och sortera sitt avfall, så spar de pengar. Detta påverkar värdet på fastigheterna och inspirerar till nya idéer som till exempel att de nu har satt upp solpaneler på alla sina hus, där det är möjligt. Tidigare så var de bara ansvariga för att ge avkastning till sina ägare. Detta har ändrats, idag måste de tänka mer långsiktigt, vilket har ökat värdet på Vasakronans fastigheter.

Efter COP 21

Många företag har kommit längre än politiken i de länder som de verkar i. I Paris så gav 500 företag ett löfte att sätta upp mål, som kan bidra till att vi kan klara 2 graders-målet. Initiativ, nätverk och målsättningar finns, men det kan bli svårt att översätta dessa till handling. Det finns dock stora svagheter med Parisavtalet, då det till exempel inte beslutades om införande av CO₂ skatt och att ländernas åtgärdsprogram, inte är tvingande. Det blir ett digert arbete att omsätta ambitionerna i praktiken. Johan L. Kuylenstierna, chef för Stockholm Environment Institute, menade att äldre låsningar mellan nord och syd, öppnades upp då man fokuserade på konkreta lösningar. Han talade också om att problem behöver lösas branschvis. För att till exempel genomföra alla förändringar som behövs för att minska klimatutsläppen från transporter, krävs samarbete inom branschen, så att både små, medelstora och stora företag kan vara med och ta sitt ansvar, där behöver de stora företagen stötta de mindre.

Några avslutande reflektioner

Vegetarisk mat serverades, vilket var en självklarhet i sammanhanget som ökade känslan att det som sades, verkligen menades. Glädjande var också att Anders Wijkman berörde idisslarna och att de många gånger framstått som miljöbovar i klimatdebatten. Den debatten behöver nyanseras då det är stor skillnad på naturbetande djur och de som föds upp med importerat foder som odlats i regnskogsområden. Trots detta står jag kvar med undran om det som nu görs kanske bara är ett skrap på ytan. Det var mycket fokus på stegvisa förändringar, i stället för ett stort tekniksprång och på små beteendeförändringar vilka inte innebär några uppoffringar. Är egentligen Sverige föregångare eller är det bara svaga förändringar vi ser? Vart tog initiativen om en rättvis fördelning på global nivå vägen, var tog alla fantastiska initiativ på gräsrotsnivå vägen? De som jag betraktar som verkliga föregångare i miljösverige.

Det är mycket hoppingivande att det idag är stort fokus på en övergång från det fossila till förnyelsebara energikällor, klimatfrågan är den absolut största miljöfrågan idag, men det ser dystert ut med våra svenska miljökvalitetsmål, inte många blir uppfyllda under utsatt tid. Klarar vi verkligen av att hålla alla mål i medvetandet samtidigt?

Citat ur Vidarklinikens Vänblad. Något kort om den som hör sommaren till just nu i rabatter, den förädlade, och i kalkrik jord på åkrar och längs dikesrenen.

I förrgår – den 26 april 1986 – var det 30 år sedan kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev small i luften och orsakade den värsta kärnkraftsolyckan i historien (tillsammans med olyckan i Fukushima i 2011 – atombomberna över Hiroshima och Nagazaki kan knappast kallas för olyckor). I ett DN-reportage berättar Mykola Rasiuk från Ukraina, om hur han som trettioåring körde förbi kärnkraftverket i samband med olyckan och då såg hur det över den brinnande reaktor fyra som just exploderat svävade ett stort hallonfärgat moln. ”Folk öppnade fönstren, tittade och beundrade”. Informationen från bakom järnridån var knapphändig, och till omvärlden rapporterades först ingenting. I Sverige registrerade anställda vid Forsmark, 1100 km från Tjernobyl, kraftigt höjda strålningsnivåer två dagar efter olyckan och först därefter rapporterades det från Sovjetiskt håll att en olycka ägt rum.

Många har sett bilder och filmer från Tjernobyl och den närliggande staden Pripyat. Det påminner om någon sorts fridfull apokalyps med sina övergivna pariserhjul, tomma blockhus, asfalt genomborrad av träd och växter, och stora salar fyllda av böcker, dockor och annat som inte hanns packas ned inför den hastiga evakueringen. Bäst tycks paradoxalt nog djuren trivas, som trots all strålning brett ut sig kraftigt i människans frånvaro. Detta att djurlivet i Tjernobyl återhämtat sig förvånansvärt väl brukar av forskare tillskrivas just effekten av att staden tömdes på mänskligt liv.

Efter att omfattningen av olyckan började klarna – i början var strålningsmängderna så höga att skalan på mätinstrumenten inte räckte till för att visa den – och då det visade sig att det mesta av det radioaktiva läckaget transporterades med vindar norrut till Vitryssland, och till viss del västerut till Finland och Skandinavien, evakuerades punktzoner som ansågs vara värst utsatta. DN-reportaget jag nämnde handlar om människor som evakuerades just från sådana zoner.

I Sverige drabbades trakterna kring Gävle och Sundsvall värst; lantbrukare där fick hålla korna inne hela sommaren och fodra med förra årets skördar och specialfoder importerat från de mindre drabbade regionerna i södra Sverige. Vad som ändå utmärkte hela situationen, enligt en bonde intervjuad i tidningen ATL, var att staten ryckte in och hjälpte bönder som förlorade arbetsinkomster – staten bekostade importen av friskt foder och kompenserade för den mjölk som inte kunde säljas. På det hela taget verkar det vara långt värre att driva lantbruk i dag, då Arla pressar priserna på mjölk så lågt att bönderna går med förlust för varje liter de producerar, än under tiden för de radioaktiva nedfallen.

Som jag ser det, visar olyckan i Tjernobyl på två intressanta saker:

• Sett till att olyckor förr eller senare händer är det dumt att ha kärnkraft.
• Sett från en mjölkbondes synpunkt är konsekvenserna av en prishetsande marknadsekonomi värre än härdsmälta.

Människor har i alla tider försökt att underlätta sina liv med hjälp av teknik. Medan det förr främst handlade om hjälpmedel som kunde betraktas som en vidare utveckling av människans kropp som olika verktyg och färdmedel, så har den senare datatekniska utvecklingen skapat en ny dimension med nya möjligheter, risker och begränsningar.

Under mitt arbete som läkare, inom barn- och ungdomsmedicin samt barn- och ungdomspsykiatri, har jag mött barn vars liv har påverkats av tekniken, på både gott och ont. Från barn som flytt från sina hemländer och där mobiltelefonen varit deras enda sätt att hålla kontakt med sin familj som splittrats och där tekniken verkligen varit deras tjänare i livet, viktigare än någonting annat. Till barn som vuxit upp i Sverige och där till exempel dataspelandet och sociala medier har påverkat deras liv på ett helt annat sätt, med inte sällan konsekvenser som ångest, depression och osäkerhet i sociala situationer.

Det kan vara en svår balansgång mellan att ha tekniken som ens tjänare eller härskare.

Från fysisk närvaro till kroppsbefriad kommunikation

Möjligheten att blixtsnabbt överföra information i princip när som helst och var som helst över hela världen har totalt förändrat människans sätt att kommunicera på. Från att fysisk närvaro var en förutsättning för samtal och kontakt genom blickar, ord, beröring till att kommunikationen idag kan vara i princip befriad från direkta personliga sinnesintryck av andra människor.

För unga människor har det alltid funnits ett stort behov av kommunikation, samspel och sociala kontakter. Men aldrig förr har de haft ett så stort kontaktnät som inte bara spänner över den närmaste kompiskretsen, utan långt utöver, till människor som de aldrig ens har mött.

Kunskap har blivit ett föremål för information via internet och kräver inte längre en färdighet som har uppnåtts genom fördjupning och övning. Färdighet är numera en fråga om att behärska teknologin för att så snabbt som möjligt uppnå resultat vare sig det är inom kommunikation, underhållning eller information.

Denna acceleration i livet följer inte människans fysiologiska rytmer och lagbundenheter. Den har sitt ursprung i en växande föreställning att livet är en kort resa med begränsat tid och var det gäller att hinna med så mycket som möjligt.

Men barn upplever oftast att livet är oändligt. Livet finns i nuet och har inga andra krav än närvaro. Det finns ett medfött och ursprungligt behov av att knyta an till andra människor, känna sig nära och uppskattad, lära sig färdigheter med hela kroppen och känna sig lyckad och stolt.

Att uppleva tidspress medför stress och olust och sätter spår i kroppens fysiologiska processer och påverkar även psykets grundläggande funktioner, att tänka och minnas, känna och vilja.

Det skapas även en konstant oro och stress av att kontinuerligt jämföra sig med andra på sociala medier. Det blir svårt att vara tillfreds med sig själv och hitta ett lugn inom sig.

I mitt arbete möter jag även de förödande och destruktiva konsekvenser det kan få när naturliga mänskliga frågor och behov som att duga, prestera och tävla får sin plattform i sociala medier. Där kan de lätt bli till ett instrument för att skaffa sig övertag över- eller förnedra andra.

Ska man ge mindre barn en ipad?

Surfplattor till barn i förskoleåldern utvecklar visserligen barnens förmåga att använda sig av teknikens möjligheter, men en surfplatta ger inte de möjligheter till att vara nyskapande och kreativ i hela sin omgivning som ett litet barn har ett naturligt behov av. Möjligheterna till detta begränsas av den virtuella verkligheten på skärmen. Kroppens rörelser reduceras till fingerrörelser och sinnesintrycken begränsas till syn-och hörselintryck medan kroppsliga upplevelser som kommer från beröring, balans och rörelse är närmast frånvarande. Detta kan leda till en ensidighet i verklighetsupplevelsen och kan på sikt även påverka barnets trygga och självklara förhållande till sin omgivning.

Givetvis beror detta på tiden som tillbringas bakom skärmen men erfarenheten visar att många barn har en tendens till att välja skärmen och fastna framför den. Den roll tekniken kan spela i en ung människas liv beror på hur medvetet den hanteras av de vuxna och hur livet ser ut i övrigt.

Både tjänare och härskare

Att ensidigt fördöma tekniken som en risk för barns utveckling är lika fel som att hävda att den är en nödvändighet för barnets utveckling. Den är en del av verkligheten i vår tid och har potential till att bli vår tjänare men även att härska över våra liv och till och med göra oss sjuka. Den är såpass avancerad och fascinerande att den kan få oss till att tro att den kan mer än människan. Den kan faktiskt härma och överträffa väsentliga mänskliga färdigheter som minne och kombination. Men där ligger också dess begränsningar.

För utan ett rikt utvecklat känsloliv som grundlag för vår moral och våra värderingar, våra beslut och handlingar kan den inte mera än just minnas och kombinera.

Men kan den bidra till att utveckla en ung människas omdöme, fantasi och skaparglädje?

Ja, i viss mån kan den det. Möjligheten att snabbt få tillgång till information, till spel som övar minnet och fantasi samt kontakt med andra via nätet är stimulerande. Men mänsklig utveckling är mera än det. Den bygger på att alla sinnen, känslor och hela kroppen tas i bruk på ett varierat sätt som erbjuder erfarenheter från hela verkligheten. Direkta mänskliga kontakter samt fysiska och mentala utmaningar som kräver uthållighet och övande är därför högst centrala och kan aldrig ersättas.

En matbutik i Täby, norr om Stockholm, väckte nyligen mycket medial uppmärksamhet då man placerade vindruvorna på hyllan med städartiklar. ”Jag anser att det är väldigt mycket kemikalier på dem så då tycker jag att kemikalier ska stå bredvid andra kemikalier, på grovkemhyllan. Vi är en matbutik och vi borde ta lite större ansvar” rapporterades handlaren Joakim Skotte ha sagt då.

Just vindruvor har blivit något av ett symbollivsmedel för att peka på skillnaden mellan ekologisk och konventionell framställning, och Naturskyddsföreningen är en av dem som driver frågan hårdast. I ett debattinlägg från 2008 lade de fram fakta kring gifthalterna i vindruvor som säkerligen är en av anledningarna till att Joakim Skotte väljer att sälja dem som grovkemiska produkter snarare än som livsmedel:

• 70 % av 65 000 livsmedelsprover på vindruvor innehöll giftiga ämnen.
• 60 % av de prover som visade på en så hög gifthalt att de ansågs ha en direkt negativ verkan på hälsan kom från vindruvor.
• I vissa fall överskreds den för barn tillåtna resthalten av bekämpningsmedel med 900 %.

Anledningen till att druvorna besprutas så hårt är att vindruvsodlingen har stora problem med olika former av mögel som vid kraftiga angrepp kan förstöra hela årsskördar. Därför väljer många odlare att använda sig av s.k. förebyggande kemisk bekämpning vilket helt enkelt innebär att man sprutar redan innan man ser angrepp på grödan.

Från producenters håll framförs ofta att det inte finns något alternativ till förebyggande kemisk bekämpning om man inte vill att bladmöglet ska få härja fritt, även om den senaste tidens uppsväng vad gäller ekologiska vindruvor pekar på att motsatsen verkar möjlig.

Skördesäsongen hösten 2014 i norra Italien kom att utgöra ett utmärkt tillfälle att undersöka hur nödvändigt det egentligen är att giftbespruta vindruvorna för att hålla bladmöglet undan. Vädret var, ur skördesynpunkt, uruselt: kalla vindar, ihärdigt regn och en kraftig hagelstorm i slutet av juni, vilket allt sammantaget ger goda förhållanden för omfattande bladmögelangrepp.

På en vingård i San Michele all’Adige, i närheten av Trento, hade en forskargrupp bestående av italienska och tyska mikrobiologer sedan en tid tillbaka förberett för att studera om det fanns några skillnader i hur olika jordbruksformer klarade av angrepp av bladmögel. Ett biodynamiskt odlande utan några kemiska bekämpningsmedel jämfördes med en konventionellt odlande metod med förebyggande kemisk bekämpning och konstgödsel. Under år med normala väderleksförhållanden är det biodynamiska jordbrukets bladmögelsbekämpning med moderata mängder koppar, svavel och växtextraktsblandningar vanligtvis fullt tillräckliga för att få goda skördar, men forskarna fick nu anledning att in situ undersöka hur ett år med dålig väderlek och omfattande mögelangrepp inverkade på de olika odlingsmetoderna.

Resultatet av studien, som publicerades hösten 2015, visar att hagelstormen och det dåliga vädret banade vägen för stora parasitangrepp som kraftigt minskade skördarna i både den biodynamiska och den konventionella odlingen. I termer av kvaliteten hos druvorna, deras mikrobiotiska innehåll och resistensförmåga visade sig dock de biodynamiskt odlade druvorna klara sig lika bra som de konventionellt odlade – detta trots den omfattande besprutningen av de senare. De biodynamiska druvorna var dessutom bättre lämpade för att användas i vinproduktion då de hade ett högre tillgängligt kväveinnehåll, vilket spelar en stor roll för jäsningen och utvecklingen av aromer hos druvor.

Om vindruvor odlade utan några som helst kemiska bekämpningsmedel klarar att stå emot mögelangrepp – och det under de svåraste förhållanden – lika bra som de druvor som senare säljs i hyllan för städprodukter på grund av sitt höga giftinnehåll, och dessutom lämpar sig mycket bättre för vinproduktion för att de helt enkelt smakar mer och bättre – då återstår bara frågan varför vi fortsätter använda sådana vansinniga mängder bekämpningsmedel över huvud taget?

Vad är konst? Den frågan diskuterades hett både teoretiskt och platoniskt den gång jag gick på konstskola för länge sedan. Då förstod jag ingenting, det var för mig en allt för svår fråga att formulera sig kring i ord och mening.
Om jag skulle försöka nu, med utgångspunkt i de erfarenheter och upplevelser jag gjort, så märker jag att jag har ju redan prövat och lika många gånger glömt.
Varje gång jag begripit har jag låtit den nyfunna sanningen glida och upplösas lika fort.

Men om jag för er som läser detta skall försöka fånga den fågel som flyger mig förbi och beskriva den fläkt av duvvita vingar som omger mig, så börjar det med ull.

En duva i handen

Hantverket står för tradition och urgammal kunskap om material och metod. Det är vägen jag måste gå. Från att tvätta ull till tesning, kardning och sammanfiltning, planering och arbetsupplägg i tur och ordning allt efter materialets begränsningar och förutsättningar.
Det är lustigt att ordet tova som heter felt på engelska betyder just känna.
För när jag kommit så här långt i arbetsprocessen är det dags att känna.
Jag lägger råmaterialet till min duva i mina händer, knådar, vänder, vrider, ser och känner. Fattar nytt grepp med de starka tumbenen, trycker, pressar, formar. Klämmer fram själva livet i duvan som vill ut! Klämmer så som Askeladden från den norska folksagan klämde ut saften ur osten för att överlista jätten!

Så plötsligt har jag den här i min hand, flygfärdig klar.
Förbluffad får jag se att halsen är sträckt eller kokett på sned, bröstet uppburrat och huvudet under vingen eller stjärten i sväng och blicken så nyfiken stolt…
Som den Svenska konstnären och formgivaren Tyra Lundgren sa: Får man bara något formbart i sina händer så vill liksom händerna av sig själva forma en fågel.

Ja så går skapandet till när huvudet står still!

Till Washington

Mina 33 vita duvor skall flyga till Washington och slå följe med en sällsam karneval av handgjorda väsen i hantverksutställningen Next Level Craft. Se och följ!

Noas Ark

I Gamla testamentet sänder Noa trefaldigt ut en duva för att söka efter fast mark. Första gången kom den tomnäbbad tillbaka, andra gången bar den en grön olivkvist i sin näbb, tredje gången kom den alls inte tillbaks.

Så sänder också jag ut mina duvor i världen att söka det goda land där människor och djur kan slå bo i fred med varandra.

Efter hantverk kommer konst

Att hantverket är viktigt i skolslöjden idag kan inte nog försvaras och lyftas.
Där orden tryter och begreppen bleknar tar handen vid och slutför det ofullbordade otillräckliga. Den möjligheten får vi inte stänga för dagens barn och framtidens ungdomar. Detta som ett svar till Expressens Ann-Charlotte Marteus ledare: ”Hur många smörknivar tål Sverige?” (5/1).

De som väljer den hårda vägen att ta ämnet ett steg till för att skänka tillbaka till världen det som världen tillhör, av god konst, är konstnärerna, musikerna, författarna och poeterna.

Dem har vi att tacka för allt det som höjer och lyfter, som inspirerar och på ett ständigt nytt sätt visar på den gnista som lyser upp världen.
Denna gnista behöver vi om och om igen bli uppmärksammade på. Den slocknar så fort och blinda kan vi också gå men hur mycket går vi inte miste om då!?

Här är en liten historia om hur stora ord och siffror blir till liten hjälp i verklighetens mylla.

Det hela började med att uppmärksamheten kring de krisande mjölkbönderna i Sverige nådde till nivån att ett antal aktörer faktiskt agerade. När innebörden av utsagan ”fem mjölkbönder i veckan lägger ner i Sverige” gick upp för tre stora livsmedelskoncerner, bestämde sig dessa för att drastiskt bryta mot marknadsreglerna som säger att efterfrågan på varan är det som bestämmer dess pris, och agera för att rädda.

I september förra året slog sig ICA samman med LRF (Lantbrukarnas RiksFörbund) och berättade att de skulle ta en krona extra för mjölken i sina butiker, en krona som skulle gå oavkortat till de svenska mjölkbönderna i kris. Kampanjen döptes till ”en krona mer till mjölkbonden” och beräknas dra in totalt omkring 100 miljoner kronor fram till den avslutas i mars 2016. Kampanjen fick mycket uppmärksamhet, och i en sällsynt kombination av solidaritet och konkurrenspress följde två andra livsmedelskoncerner efter med samma koncept redan påföljande månad. Det handlar om Axfood, som via sitt eget varumärke Garant själva stod för den extra kronan till mjölkbönderna under perioden oktober-december 2015, och grossistföretaget Martin & Servera som gjorde likadant. Axfood ville vid kampanjens slut inte avslöja hur många ”mjölkmiljoner” de dragit in, utan nöjde sig med att nämna att de genererat ”ett antal miljoner”, medan Martin & Servera redovisade att de bidragit med 2,1 miljoner.

Uppskattningsvis har Axfood, med sina runt 200 levererande mjölkbönder, genererat någonstans kring 10 miljoner, vilket gör att den totala inkomsten för de tre initiativen under 2015 blir 67 miljoner kronor. Räknar man dessutom in att ICA och LRF:s kampanj fortsätter till mars 2016, kommer mjölkkronan att bidra med uppskattningsvis 112 miljoner kronor som alltså oavkortat går till bönderna. Det kan synas som en betydande hjälp, särskilt i beaktande av Jimmy Larssons, segmentschef för jord och skog hos LRF konsult, uttalande om att ”varje öre är viktigt i det här sammanhanget”. Men varför pratar han om ören när det handlar om kronor?

Dessvärre har han helt rätt, för i praktiken visar det sig att varje extra mjölkkrona inte är mer värda än 4,4 öre, och att 67 miljoner kronor uppdelat på de berörda och ofta tungt skuldsatta gårdarna som levererar mjölk innebär att varje gård får ett tillskott om ca 25 000 kronor. Jämför detta med att en bonde som levererar till Arla med dagens mjölkpriser går runt 1,4 kronor med förlust för varje liter mjölk hen producerar, och det blir svårt att se hur ICA, Axfood och Martin & Serveras uppflammande solidaritet kan ha någon som helst betydelse i praktiken. För eftersom så mycket som 70 % av all mjölk som produceras i Sverige förädlas till andra mejeriprodukter än den färskmjölk som säljs i butikshyllorna, t.ex. ost, crème fraiche, yoghurt, fil etc. och den extra mjölkkronan som genererats från de tre livsmedelskoncernernas initiativ till allra största del gäller just försäljningen av färskmjölk, kommer mjölkstödet således att slås ut på hela mjölkbondens produktion. Totalt producerar Sveriges mjölkbönder ca 1,5 miljarder kilo mjölk på sex månader, och 67 miljoner kronor utslaget på detta blir alltså 4,4 öre per producerad liter mjölk. Här upplöses därmed mjölkkronan i futtiga ören och försvinner.

Orsaken till mjölkkrisen har diskuterats här tidigare, liksom olika tillvägagångssätt för att hantera den. Att livsmedelskoncernerna här beskrivna vill bidra genom att antingen höja priserna eller sänka sin egen vinstmarginal är naturligtvis hedervärt och bra, men då är det samtidigt viktigt att öppet redovisa i vilken utsträckning den extra mjölkkronan gäller och hur mycket det betyder i sammanhanget. Jimmy Larsson vid LRF har säkert rätt i att varje öre är betydelsefullt i det här sammanhanget, men att en mjölkbonde som går med 1,4 kronor förlust för varje producerad liter mjölk får 4,4 öre mer för detta är löjligt, i alla fall om man vill se det som en lösning på krisen.

Hade livsmedelskoncernerna (och LRF) däremot sagt ”en krona mer för mjölken” och i praktiken menat all mjölk och inte bara 30 % av den, och dessutom inte gjort det som en tidsbegränsad kampanj som, cyniskt sett, bara syftar till att väcka uppmärksamhet, ja då hade vi kanske närmat oss en verklig lösning.

Text: Tord Ranheim