Artur Granstedt är docent i ekologisk odling och författare till boken Morgondagens jordbruk. Här kommenterar han de återkommande försöken att via media baktala ekologisk odling.

Påståenden att ekologiskt odlade livsmedel skulle motverka klimatmålet dyker då och då upp i media. Nu senast baserat på en studie av bland andra Staffan Wirsenius. Man påstod att lägre skördar i ekologisk odling skulle leda till att mer mark tas i anspråk och att det leder till ökad avskogningen – vilket var en slutsats som blev kraftigt kritiserad från flera håll.

Den här typen av påståenden blir som vanligt falsk matematik. Och som vanligt missar man helhetsperspektiven och att det, utöver klimatfördelar, också finns flera andra mycket viktiga miljöfördelar med ekologisk odling. Detta gäller både ur internationellt och svenskt perspektiv.

För svensk del brukar den här sortens utspel från eko-motståndare baseras på en misstolkning av det som i svensk jordbruksstatistik klassas som ekologiskt. Där räknar man in jordbruk som fortfarande är under omläggning till ekologisk odling samt gårdar som egentligen inte är särskilt ekologiska utan bara klarar minikraven på kemikaliefri odling, vilket då ger ekobidrag. Verkligt ekologiska lantbruk bygger på lokala och förnyelsebara resurser och ett kretslopp av växtnäringsämnen samt drivs utan import av kemikalier och djurfoder. Sådant jordbruk reducerar vår klimatpåverkan påtagligt. Dessutom har det en rad andra positiva effekter som minskad näringsläckage till haven, minskad giftspridning och ökad biologisk mångfald.

När det gäller det globala perspektivet måste vi lyfta blicken. Tvärt emot vad eko-motståndare brukar påstå visar omfattande studier åt FN att ekologisk odling ger betydligt högre skördar än konventionell odling särskilt på marginella jordar i tredje världen. Här gäller det att istället för konstgödsel använda kvävefixerande och samtidigt humusuppbyggande marktäckande gröngödslingsgrödor. Sådan organisk odling är helt avgörande särskilt i de allt varmare områdena för att stoppa den omfattande markförstöringen genom industriella brukningsmetoder.

Det industriella jordbruket driver på fortsatt avskogning som enligt en färsk FN-rapport, och trots uppsatta mål, fortsatt ligger på närmare 15 miljoner hektar per år. Det gäller nu att vända den utvecklingen och gynna vegetation och mångfald både i odlingsmarken och i världens skogar. Fotosyntesen i den gröna växten är den enda naturliga vägen att åter binda kol ur atmosfären. Genom förbättrade odlingsjordar i ekologiskt odling förbättras även vattenhushållningen och överhuvudtaget möjligheten till överlevnad.

Sverige och världen står inför ett uppenbart klimathot. Det framgick senast av klimatkonferensen Katowice i Polen. I Sverige står maten och jordbruket för en tredjedel av konsumtionens klimatbelastning. Produktion och konsumtion måste på kort tid reformeras i grunden. Detta bör vara av högsta prioritet för den tillträdande regeringen.

En omläggning till verkligt ekologiskt kretsloppsjordbruk skulle enligt genomförda gårdsstudier inom Östersjöprojektet BERAS* kunna halvera matens klimatbelastning och samtidigt förverkliga centrala miljömål. Effektiva kretslopp, upphörd användning av kemiska insatsmedel och ökad bindning av kol i marken genom växtföljder med baljväxtvallar på alla gårdar skulle göra detta möjligt. Det gäller att återcirkulera organiskt material och växtnäring samt att ha en djurhållning som är anpassad till den egna odlingen. Ett sådant jordbruk ökar markens organiska substans, bördighet och produktion utan att tära på naturresurserna. Det här visar långliggande jämförande odlingssystemstudier både i Sverige och internationellt. Genom biogasproduktion på återcirkulerat organiskt material kan jordbruket dessutom bli helt fossilfritt även i sin maskinanvändning.

För att klara klimatmålet måste vi också kraftigt minska vår köttkonsumtion, särskilt från djur som äter spannmål och importerade fodermedel som sojaprotein, vilka leder till fortsatt avskogning. Den svenska konsumtionen av livsmedel baseras till 40 procent på import både av livsmedelsprodukter och indirekt via foder till det konventionella lantbrukets kött- och mjölkproduktion. Det är inte hållbart. Däremot en kött- och mjölkproduktion baserad på enbart gräs och baljväxter skulle minska arealbehovet för vår mat till 2000 kvadratmeter person. Med en arealanvändning på den nivån får vi globalt fram den mat vi behöver till alla människor på vår jord, baserad på de resurser jorden själv kan förnya.

Det är viktigt att vi alla är vaksamma när förespråkare för intensifierat, industriellt jordbruk hävdar att ekologiskt jordbruk är sämre för miljön. Sådana utspel bygger i regel på missvisande tolkningar av noga utvalda uppgifter utan helhetssyn, och blir därför falsk matematik.

Maria Soxbo, är journalist och en av medgrundarna till initiativet Klimatklubben som på mindre än en månad samlat nära 20 000 följare på Instagram och facebook. Målet är att skapa en folkrörelse av engagemang för ett mer hållbart samhälle.

Tid är en lurig grej. Den går fort när vi har roligt och långsamt när vi har tråkigt, trots att en sekund alltid är exakt en sekund lång. Tid är relativt, att ha gott om tid betyder en sak för en tidsoptimist och en helt annat för en tidspessimist. Tiden går fortare och fortare ju äldre vi blir, och när man som jag passerat 40 tvingas man inte sällan räkna efter innan man kan svara på hur gammal man är. En akademisk kvart, fint folk kommer alltid försent och bättre sent än aldrig. Tiden är ständigt närvarande i våra samtal.

Det finns också en aspekt av hållbarhet som handlar om tid, och som fått alldeles för lite plats i samhällsdebatten. Den stressade nutidsmänniskan är synnerligen besatt av tid. Vi drömmer om mer tid, klagar över hur lite tid vi har, tänker att den dag vi får tid ska vi göra så många saker vi inte hinner nu – för att vi har för många andra saker att göra. Vi har hamnat i ett läge där tiden styr oss, snarare än att vi styr vår egen tid. Inte konstigt att utmattning blivit något av en folksjukdom.

Kopplingen mellan hållbarhet och tid har blivit viktigare än någonsin, så här veckor efter att FN meddelat att vi har mindre än ett decennium på oss att vända Tellus-skutan rätt. Det är bråttom, bråttom att skapa en hållbar värld, och en redan gigantisk utmaning blir ännu större om vi betänker att det är när vi har ont om tid som vi fattar de sämsta besluten. Det är då vi gör oövertänkta spontanköp för att vi inte hunnit göra research. Det är då vi tar kaffet i en engångsmugg med plastlock istället för att sitta ner i fem minuter, hämta andan och dricka ur en porslinskopp. Det är då vi slänger och klickar hem nytt istället för att lämna in på lagning eller reparation. Det är då vi tar flyget istället för tåget, bilen istället för cykeln.

Allt detta hänger också ihop. Vi har tappat greppet om vår egen tid och då mår vi dåligt av stress. Vi släcker livsstilsbränder till höger och vänster, inte sällan genom snabb konsumtion, och sen mår vi ännu sämre av att livet plötsligt bara verkar gå ut på att köpa saker. Vi får dessutom ångest av den akuta klimatkrisen, som ironiskt nog till stor del beror på att vi ser konsumtion som problemlösning.

Det första steget till ett hållbart liv för både människa och planet borde alltså vara att hitta tillbaka till tiden igen. Att varva ner, ”ta fem”, hinna lösa problem med hjärnan istället för med plånboken. Att kunna vila i att vi faktiskt fattat bra beslut istället för bara ”beslut”. Att våga låta saker ta tid frigör märkligt nog mer tid, och plötsligt kommer vi att upptäcka att det visst finns tid att göra många av de där sakerna vi just nu inte hinner – eftersom vi har fullt upp med att må dåligt över att vi inte har … tid.

Snart drar julhandeln igång. Förra året slog vi rekord igen, 77,9 miljarder kronor landade notan på. Men tänk om julen inte handlar om de dyraste klapparna eller den största julklappshögen, utan om att få tillbringa tid med familjen?

Mitt mål i år var att handla alla julklappar secondhand. Jag började i god tid, sex veckor innan jul, för att göra det omöjligt att misslyckas. På två dagar var julklappsshoppingen avklarad, med minimalt klimatavtryck och knappt mätbar stressnivå. Det tar inte så lång tid att ta sig tid som man kan tro.

Karin Dahlberg är professor i vårdvetenskap, filosofie doktor i pedagogik, legitimerad sjuksköterska och lärare i hälso- och sjukvård. Här gästbloggar hon om sin syn på problematiken inom svensk sjukvård.

En essentiell orsak till dagens problem i sjukvården är en bristfällig syn på (o)hälsa som något som kan förstås och förklaras teknologiskt och reduktionistiskt. Det finns en genuin okunskap om hur olika kroppsliga system interagerar och t.ex. hur kropp och själ samspelar. En annan orsak till dagens problem är att sjukvården anammat en vetenskapssyn som fungerar som hand i handske med läkemedelsbehandling. De vetenskapliga modeller som tillämpas tillåter inte komplexa behandlingsformer, t.ex. sådana behandlingar som stödjer kroppens egna möjligheter att bekämpa sjukdom.

En logisk följd av detta är att vi har en ökande ohälsa med små möjligheter till bot. Faktum är att vi idag har en situation där över hälften av alla besök som görs till olika sjukvårdsinrättningar görs av personer med icke botbara sjukdomstillstånd. Vi har i princip alltså inte större andel ”botbarhet” idag än för några decennier sedan. Visst har vi lyckats finna läkemedel för några tidigare obotbara sjukdomar, men istället har vi fått nya sjukdomar. Ett exempel är den utbredda ohälsa som under 90-talet benämndes muskuloskeletal sjukdom, sedan utbrändhet, och så småningom psykisk ohälsa och utmattning. Nu kommer nya diagnoser som ME, kronisk trötthet, kronisk smärta och liknande. Men det är i stort sett samma problematik som tidigare, och tusentals människor lider. Helt i onödan. För med en större öppenhet finns det stora möjligheter att hjälpa alla dessa människor. Men då måste vi utveckla annan vård och andra behandlingar än symtomlindrande läkemedel.

40% på medicinvårdsavdelningen vårdas pga läkemedelsbiverkningar

Sveriges läkemedelsnota är svindlande och dessutom har vi en mångmiljardkostnad för vård av personer med läkemedelsbiverkningar. En klinisk farmakolog på KI berättade att ca 40 procent av alla patienter på medicinvårdsavdelningar vårdas på grund av läkemedelsbiverkningar. Det finns mängder av offentlig statistik att tillgå gällande kostnader både för läkemedel och dess biverkningar. Det finns också skrämmande statistik om den ökande förskrivningen av psykofarmaka, bl.a. till (även små) barn.

Sedan 80-talet har jag varit involverad i många forskningsprojekt med fokus på hälsa och vård. Från denna forskning är det enkelt att dra slutsatser om hur mångfasetterade och sammansatta sådana företeelser som livet, hälsa, sjukdom, vård och behandling är. Här finns också många exempel på enkla insatser som hjälper människor, t.ex. kan äldres insomningssvårigheter undanröjas med något så banalt som ett glas mjölk och en smörgås tillsammans med lite småprat på sängkanten, men som inte skulle kunna evidensbeläggas med den rådande extrema synen på vetenskap. Jag har också erfarenheter från t.ex. Hong Kong där man utan några problem driver både sjukhus och öppna kliniker med både traditionell kinesisk medicin och västerländsk s.k. skolmedicin. Det räcker dessutom med att åka en liten bit söderut till Tyskland och Schweiz för att hitta samma inställning till hälsa, vård och behandling. Och anledningen är dubbel: i dessa länder finns ambitioner att både hålla nere samhällets kostnader och minska lidande.

Det pågår en hetsjakt på dem som försöker införa eller upprätthålla alternativa initiativ i sjukvården. Men ska vi kunna lösa vårt lands hälsoproblem krävs annorlunda insatser än de som erbjuds nu. Det krävs ett nytänk. Vi måste erkänna komplexiteten, samarbeta bättre, ta utmaningarna på allvar och utveckla sådana metoder som kan möta verkligheten.

Maria Torshall är journalist och kommunikatör med hälsa som specialitet och var tidigare chefredaktör för tidningen Hälsa. Här gästbloggar hon om bland annat sin erfarenhet av svensk sjukvård.

Kom in på trauma-bår efter en olycka – och du möts av en svärm av duktiga sjukvårdare, läkare och sköterskor som mäter, testar, frågar och undersöker. Kom in med ett misstänkt malignt melanom – och du får, efter rätt mycket tjat och remisser hit och dit, fantastisk vård på ett universitetssjukhus. Korrekt, proffsigt och (när du stridit för att få komma så långt) utan dröjsmål. En mindre påstridig patient hade fått vänta längre, med uppenbar risk för att melanomet växte ytterligare. Men, kom in som åldrig patient med stomi efter tarmcancer, visserligen pigg och vital, men med svår förstoppning – och läkaren klämmer på magen och vill skicka hem dig. Mitt i natten.

Det senaste året har jag skaffat mig mer erfarenhet av svensk sjukvård än jag önskat, både som patient och som anhörig.
Och – själva vården har varit fantastisk. Trevliga, kunniga läkare, fantastisk vårdpersonal, nästan gratis…

När svensk sjukvård funkar är den bra på riktigt. Jag vill inte vara utan den fantastiska akutsjukvården, kunnandet och proffsigheten. Sex dagar på Södersjukhuset med all tänkbar vård och smärtlindring kostade mig 600 kronor. Operationen för att laga mitt trasiga nyckelben; 100 kronor. Det är unikt.

Men unik är tyvärr också striden för att komma till vård. Mitt nyckelben låg trasigt och skavde i flera månader innan jag äntligen fick en tid för operation. Det är illa, men inte livshotande.
Läkaren som ville skicka hem en 90-åring med stomi och potentiellt livsfarlig förstoppning fick efter ett långt samtal med en orolig men beslutsam anhörig (läs mig) backa och behålla patienten på en vårdplats.
På morgonen kom en annan läkare, och gjorde en helt annan bedömning av exakt samma symtom. Patienten fick medicinsk behandling och kunde åka hem botad, men oerhört medtagen.
Vad som hänt om förstoppningen inte behandlats och tarmen spruckit vågar jag inte ens tänka på. Det hade varit livshotande – och den första läkaren är också anmäld till IVO.
Det kostade också vårdapparaten tre extra dygn av vård att inte ta patienten på allvar från början. För att nu inte ens nämna patientens lidande.

Det är många gånger inte själva vården som är fel, utan vägen till vården som blir en upplevelse som ingen ska behöva genomgå, och framför allt inte samhällets svagaste, de sjuka.

Alldeles för ofta kommer patienter inte ens till vård, de skickas hem eller ignoreras på grund av platsbrist och personalbrist.
Och det finns naturligtvis skäl till det: Vården går på knäna. Medan jag skriver detta hör jag på radion att Södersjukhuset, mitt eget hemma-sjukhus, har gått upp i stabsläge i brist på vårdplatser. Det är andra gången bara i år.

Vi svenskar blir fler och vi blir äldre och vi behöver mer vård än någonsin. Antalet sjukvårds-platser blir däremot färre.
Läget är akut, akutmottagningar och sjukhusens vårdplatser har varit underdimensionerade länge. Personalen flyr, både för att arbetsförhållandena blir allt sämre och för att de inte kan leva på sina löner. Kompetenta sjuksköterskor åker över gränsen till Norge för att dra hem en anständig lön. Och vem kan klandra dem?
De av patienterna som kan flyr också – till annan och mer effektiv vård i grannländer eller längre bort.
Mitt i detta kaos finns en utsträckt hand.
Den stavas integrativ vård och erbjuder vård och omsorg som är väl beprövad, som vi vet fungerar väl i våra grannländer och som skulle kunna fungera lika bra här som där om beslutsfattarna valde en inställning till komplementära metoder som är mindre kalla handen och mera öppet sinne.
Jag använder medvetet ordet ”komplementär”, inte ”alternativ”. För det är både och jag vill se, inte antingen eller.
Komplementär vård skulle både kunna avlasta vår hårt belastade sjukvård och vårda dem som idag inte ens får plats i vården. Det skulle spara pengar, tid och lidande.
Långt ifrån alla besök på vårdcentraler och sjukhus gäller faktiskt potentiellt livshotande tillstånd, som melanomet, förstoppningen och traumat i mina exempel ovan.
Bland de vanligaste åkommorna i primärvården är hypertoni, det vill säga högt blodtryck. För just det finns en rad komplementära metoder som saknar biverkningar, som massage och yoga.
Många besök handlar om tillstånd som kunde ha avhjälpts av friskvård innan de ens krävde sjukvård. Andra, på tok för många, handlar om bieffekter av sjukvård och mediciner.
Den första frågan en patient med misstänkt blödande magsår får svara på är inte sällan om hen använder mycket Treo. Och svaret är ofta ja.

Jag tror att vi alla kan enas om en sak: Vi vill alla leva friska så länge som möjligt. Hälsa är inte avsaknaden av sjukdom, utan känslan av att kunna leva ett helt liv, det liv vi känner oss ämnade att leva. Det som har kvalitet.
Med en mer ödmjuk och tillåtande inställning skulle fler kunna få komplementär medicin för mindre allvarliga åkommor – och frigöra vårdresurser för sådant som kräver konventionell sjukvård.
En sjukvårdspolitik och ett läkemedelsverk som förkastar traditionell kinesisk medicin, som använts i tusentals år i Kina (och nyligen fått Nobelpris), som hånar antroposofisk vård, som framgångsrikt används i närliggande länder som Tyskland och Schweiz, som förringar beprövad kunskap om kostens effekt på en rad kroniska sjukdomar – en sådan sjukvårdspolitik respekterar inte dem som faktiskt betalar för vården, det vill säga oss skattebetalare.
En sådan sjukvårdspolitik är som en drunknande som ratar en utsträckt hand, bara för att den tillhör någon som talar ett främmande språk.
Och vem skulle ens komma på tanken att göra det?

PS. Melanomet var på riktigt och är borta nu – men om patienten inte hade ilsknat till och drivit på hade det fått sitta kvar och växa till sig ett tag till medan remisserna skickades runt i en vårdapparat som delegerar till privata vårdgivare.
Det fantastiska trauma-teamet, däremot, har hyllats offentligt.

Frihet att välja utan valbara möjligheter är lite som… Fria val i en enpartistat.

– Jomen visst, vi är demokratiska här, ser du. Du får rösta på PRECIS vilket parti du vill! Finns det bara ett? Jamen, du har ju ändå frihet…

Eller inte.

I Sverige har vi enligt patientlaget ”fritt vårdval”. Men hur fritt är det? Egentligen?

”Valfriheten innebär att patienten kan välja och välja om utförare samt att ersättningen till utföraren följer patientens val.” (Sveriges kommuner och landsting)

Visst låter det bra? För bra för att vara sant nästan… Precis, det är det också.

”Enligt hälso- och sjukvårdslagen är varje landsting och region skyldig att införa vårdvalssystem som ger medborgarna rätt att välja mellan olika vårdgivare i primärvården. Alla vårdgivare som uppfyller de av landstinget beslutade kraven i vårdvalssystemen ska ha rätt att etablera sig i primärvården med offentlig ersättning.” (Sveriges kommuner och landsting) (Min markering i texten.)

Med andra ord: Du får välja. Men landstinget bestämmer gör urvalet och bestämmer vad du har att välja mellan. Fritt vårdval? Nja, inte så fritt, va?

Det där gäller primärvården, alltså vårdcentraler och all vård utanför sjukhusen för dig och mig.

Pratar vi sjukhus så blir patientens valmöjligheter ännu färre. Landstingen måste inte ens ge dig valfrihet:

”Inom övrig hälso-och sjukvård är det frivilligt att införa vårdvalssystem. Det är varje landsting eller region som beslutar om valfrihetssystem ska införas och inom vilka områden, vilka krav som ska ställas och hur ersättningen ska utformas.”

Landstingen bestämmer OM du ska ha valmöjligheter VAD du du i så fall har att välja mellan. Patientens fria vårdval blir lite… Kejsarens nya kläder.

I Stockholm har det liberala landstingsrådet Anna Starbrink varit väldigt tydlig med sina egna, personliga åsikter:

”Det är ingen hemlighet att jag är kritisk till antroposofiska och homeopatiska ”läkemedel”… skrev hon på sin blogg den 30 juni 2016.

Anna Starbrink har gjort sitt val – och det står henne naturligtvis fritt. Men med den makt Anna Starbrink besitter som landstingsborgarråd väljer hon inte bara åt sig själv utan även åt alla oss andra.

Det är kort och gott Annas val vi lever med och Anna som bestämmer vad vi har att välja mellan. Vårt fria val är tomma ord.

Ironin i det hela är att Anna Starbrink är liberal politiker. Liberal!

På Liberalernas egen hemsida är just frihet partiets ledstjärna. ”Frihet måste försvaras” – och begrepp som fri rörlighet, stärkt demokrati, kvinnors och mäns lika rätt till frihet, ansvar och makt förs fram som liberala grundbultar.

Anna Starbrink tar minst lika stora ord i sin mun i progamförklaringen på den egna bloggen:

”Frihet måste försvaras. Och utvecklas. För mig är detta viktigast av alla. Alla människor ska vara fria att forma sina liv och göra sina val. Jag vill vara en liberal röst där viktiga beslut fattas.”

Vi tar det en gång till: ”Alla människor ska vara fria att forma sina liv och göra sina val.”

Exakt hur det rimmar med att inskränka individens rätt att välja typ av vård övergår mitt förstånd.

Anna Starbrink har gjort sitt val. Och hon får naturligtvis tro och tycka precis vad hon vill om komplementära metoder, om homeopati, antroposofisk medicin och osteopati. Men – det får jag också! Och du och alla andra. Vi har alla rätt till vår åsikt – och en sann liberal borde vilja ge var och en rätt att välja den vårdform som hen mår bra av.

I våras samlades 25 000 namnunderskrifter för att rädda Stockholms Läns Landstings avtal med dåvarande Vidarkliniken i Järna, ett avtal som Anna Starbrink, för att hon tycker som hon tycker om komplementär medicin och antroposofi, hade avslutat.

Det var 25 000 namn som Anna Starbrink struntade i.

I somras undersökte Novus svenskarnas inställning till komplementär medicin; Tre av fyra kvinnor, eller 76%, svarade att de skulle vilja att deras läkare hade kunskap om komplementär medicin. För hela befolkningen, män och kvinnor, var samma siffra 50%. Varannan svensk skulle alltså önska att läkarna hade den kunskapen.

I min värld borde den som talar vitt och brett om individens frihet att välja stanna upp och lyssna då.

År 1948 fick Paul Müller Nobelpriset för upptäckten att man kan använda DDT som insektsgift. Eftersom det från början antogs att DDT var ofarligt för miljö och människor fick medlet en mycket stor användning. På tidiga DDT-förpackningar kunde man läsa följande motsägelsefulla slogan:
DDT – dödar allt, ofarligt för människor och husdjur.

Med tiden blev dock de oönskade toxikologiska effekterna av DDT-användningen allt mer uppenbara och medlets användning förbjöds i Sverige på 70-talet. Men inställningen att kemiska bekämpningsmedel kan vara mycket effektiva för att bekämpa de organismer man vill bli av med samtidigt som de är helt ofarliga för människor och miljö lever ännu.

Efter andra världskriget inleddes en ny era inom jordbruket tack vare Paul Müllers upptäckt. Utmaningar inom odlingen som tidigare lösts med biologiska metoder hittade nu allt oftare sin lösning inom kemin. Idag används omkring 150 olika kemiska substanser i det svenska jordbruket för att bekämpa ogräs, svampsjukdomar och insekter. Trots att den ekologiska arealen ökar och nu utgör 18 procent av den totala odlingsarealen så minskar inte den totala användningen av kemiska bekämpningsmedel i det svenska jordbruket. Det totala antalet årliga hektardoser är lika stor idag som för 40 år sedan vilket innebär att intensiteten ökat på den krympande konventionellt odlade arealen.

Den stora användningen av kemiska substanser har många kända och sannolikt även okända negativa konsekvenser. I en studie av skånska vattendrag från år 2015 hittades i snitt mer än 10 bekämpningsmedel i varje prov. I sex av de tio undersökta vattendragen fanns en teoretiskt beräknad risk för negativ påverkan på organismerna i vattendraget och i 44 procent av proverna var summahalten högre än EU:s gränsvärde för dricksvatten – 0,5 µg/L.

Idag är glyfosat det vanligaste verksamma kemiska bekämpningsmedlet som används i Sverige. Glyfosat används främst för ogräsbekämpning på jordbruksmark på våren före grödornas uppkomst och på hösten efter skörden. Det är mest känt under varumärket Roundup som ägs av företaget Monsanto. Den årliga försäljningen uppgår till mellan 600 och 700 ton. Cirka 10 ton av dessa används i privata trädgårdar. Men nu har regeringen kommit med ett förslag som ska förbjuda kemiska växtskyddsmedel – inklusive glyfosat ¬– i privata trädgårdar.

– Vår målsättning är att införa ett nationellt förbud mot privat användning av kemiska växtskyddsmedel. Det är ett viktigt steg på väg mot en giftfri vardag, säger miljöminister Karolina Skog i ett pressmeddelande.

Det är gott och väl att regeringen vill förbjuda användningen i privata trädgårdar som ofta utförs på ett okunnigt sätt. Men det hela blir ett slag i luften när man samtidigt meddelar att man inte har för avsikt att driva på för att begränsa användningen av glyfosat i jordbruket, som av WHO har klassats som cancerframkallande. Istället väljer man att luta sig mot den europeiska kemikaliemyndighetens bedömning av glyfosat i de kommande EU-diskussionerna om växtskyddsmedlet. Det betyder att den ymniga användningen kan fortsätta inom jordbruket. Ska målet Giftfri miljö kunna nås krävs större mod från regeringen att stå emot påtryckningarna från den agrokemiska industrin.

”Att tänka är ett sätt att tänka. Att göra är ett annat.”
För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag en intervju med Eva Malm för tidskriften Balder. Intervjun handlade bland annat om Evas nyskrivna bok ”Handen som handling” , en bok som fått sin upprinnelse i de tankar, frågor och utmaningar hon mött i sitt yrkesliv som waldorflärare och som utbildare av waldorflärare. Det hon under vårt samtal berättade om handen och handens betydelse för vårt tänkande gjorde starkt intryck på mig. Bilden av handen som medarbetare till hjärnan, som ett redskap som arbetar i två riktningar – inåt och utåt – bär jag med mig som ett nytt, både öppnande och ödmjukande perspektiv i livet.

På senare tid har jag känt mig föranledd att återvända till Evas bok. Det är som om något i vår akuta samtid ropar efter de svar som boken rymmer med sin tanke, att det i den skolade handens känsla för material och form finns en potential för en allomfattande omsorgs- och ansvarskänsla att växa fram. I nyhetsrapportering, debattartiklar, i samtal vid frukostbordet med frustrerade tonåringar om världen efter Trumps intåg, omdömeslösa diskussioner på nätet, brister i skolsystemet, är det lätt att känna en barnslig längtan efter ordning, att någon ska veta bättre och på något sätt ta ett omsorgsfullt ansvar för allt galet vi får ta del av. För hur vet man egentligen hur man ska tänka, vad som är relevant eller vad som är sant? Hur tar man ut kursen över det öppna hav som det mediala havet förvandlats till? Kompassen behöver finnas inom mig och en stor existensiell fråga tornar upp sig och blir stående i skälvande majestät – hur fostras egentligen ett gott omdöme, en ansvarskänsla att navigera efter? Kan handen – genom sin förmåga att nå ut och knyta an – vara oss en ledsagare i vår tankemässiga mognad?

Så jag sätter mig i junisommaren och läser om Evas bok. Låter texten ta mig med på en resa som tar sin början i de handavbildningar som hittats i grottor, bilder som skapats för många, många tusen år sedan. Resan går vidare till hieroglyfernas Egypten, där flinka händer genom gestaltande bildtecken fick ut de tänkta begreppen till det gemensammas sfär. Det blir uppenbart hur starkt förbundna handen och anden på den här tiden var med varandra. Det inre och det yttre var aspekter av samma värld och materien var besjälad och krävde både handen och andens vördnad. I boken tar handens färd oss vidare till Grekland och genom Evas poetiska och bildrika språk får vi uppleva hur de egyptiska bildtecknen övergår till alfabetets bokstäver som låter även mer abstrakta och filosofiska tankar tränga ut ur människans inre för att kunna skrivas ner och inte minst delas i samtal och filosofiska dialoger. Fortfarande står människan nära det gudomliga och balansen mellan kropp och själ var viktig. I boken låter Eva Aristoteles vara den som genom sitt tänkande försiktigt och trevande frigör människan från överhög (gudomlig) ledning för att överlåta den kunskapande ansträngningen till människan själv. I sitt verk ”Den nikomakiska etiken” delar han in kunskapsbegreppet i tre olika fält då han skiljer på vetande (episteme), kunnande (techne) och klokhet (fronesis), dvs det teoretiska fältet från det praktiska och det som handlar mer om socialt samspel. Det praktiska kunnandet, det som har sin boning i handen, har sin givna plats i mitten och en mer konstnärlig gestaltning av händernas centrala position i kunskapsprocessen speglas genialt i skulpturen ”Körsvennen från Delfi”. Eva skriver:

”Denna bild kan man se som en idealiserad mänsklig representant för Apollons, Dionysos och Athenas samarbete. Det stilla huvudet med stark inre aktivitet som riktar sig utåt mot ett mål. Hästarnas driftartade krafter som styrs och hålls i schack av körsvennens händer i uppmärksam avvägning. Som tänkandet i behov av de viljemässiga livskrafterna, representerade av hästarna. Som viljan i behov av tyglarna genom tänkandets klarhet och besinning. Och man kan se hur händerna spelar sin nödvändiga, kloka och styrande roll i mittfältet av den gudabenådade kroppen. Händerna, som både inser och vill. I människans mitt. För människan i gudomlig balans. Apollon, Athena, Dionysos.”

Händer som både inser och vill, skriver Eva. Händer som både känner in och kan, händer som tänker, känner och vill i utrymmet mellan det yttre och det inre, i fältet där uppmärksamheten samspelar med omdömet och skapar en stundens nödvändiga sanning.

Vi färdas vidare i händernas historia och i nära samarbete bygger hand och ande katedraler i Europa och vi förstår att ännu på 1200-talet var tro och kunskap delar av samma helhet, att bygga en katedral krävde ett besjälat kunnande, men något börjar ändå hända här. Händerna bygger vid den här tiden ett universitetet i Paris och långsamt börjar tro och vetande skiljas åt. Ett bildningsideal utanför kyrkan växte fram i Europa och som ett svar på det kom Gutenbergs boktryckarkonst. Kunskapen blir mer tillgänglig och när industrialismen får sitt genombrott och maskinen övertar en del av handens arbetsuppgifter släpper handen också sitt samarbete med anden och i det frirum som uppstår inleder handen i stället en långvarig relation med det renodlade tänkandet. Hantverket tappar sin ställning, materien bearbetas av maskinen och vägen framåt för människan går nu genom att hon skolar sitt tänkande. Vi börjar känna igen oss i det kunskapsorienterare landskap vi själva lever i. Från att ha varit fast förbundna med vårt inre i vårt sökande efter sanning och kunskap har vi på senare tid mer och mer orienterat oss mot det yttre, det mät- och vägbara, mot det vi kallar vetenskapen. Genom att lägga tyngdpunkten utanför oss själva, sätta vår tilltro till instrumenten, tycks vår kunskap oss mer objektiv. I vår datoriserade tid är det inte bara hantverket som övertagits av maskinen utan delvis också vårt tänkande, med all information tillgänglig i ”molnet”. Det historiska förlopp som tänkandet haft att hantera omfattar nu inte bara det tredimensionella rummet utan faktiskt hela oändlighetsprincipen. Vi når långt utanför vår mänskliga dimension, men vem vägleder oss i vårt ansvarstagande? Gudarna upplevs som långt borta och vi bär ansvaret bokstavligt talat i våra egna händer som vi ju alltmer slutat att skola.

Jag tänker ibland på de enkla orden ”ta hand om”. De får liksom en ny innebörd när jag läser och begrundar Evas bok. Ta Hand Om – beroende på vilket ord jag väljer att betona, får meningens egentliga innebörd en större tyngdpunkt – ta hand om, vilken varm och vacker gest. Jag ser för mitt inre hur en trygg hand läggs kring något som behöver skydd, omsorg och kärlek. Vi behöver ta hand om varandra och om vår levnads tid, lägga vår hand om det omgivande på ett välvilligt och människotillvänt sätt.

I min omläsning av Evas bok drabbas jag denna gång på ett fördjupat sätt av bokens sista del där hon initierat beskriver hur handen är och blir en central del av vårt omdömes utbildande. I kapitlet ”Daning” beskrivs hur ett barn danas och växer in i sitt jag inte minst genom beröring. Samhörighet och förbindelse skapas genom händernas och kroppens bekräftelse på en inifrån ställd men outtalad fråga om livet. Med våra händer, blickar och gester kan vi välja att gestalta ett ordlöst ja. När barnet växer till sig gör det det från huvudet och ut mot periferin. Riktningen växlar sedan håll i puberteten då den kroppsliga tillväxten plötsligt sker från periferin och inåt. I samma skede utvecklas självständigheten och förmågan att på allvar förbinda sig med jorden. Den individuella förmågan till tänkande och kreativitet har nu en möjlighet att mogna till vuxet ansvarstagande.

Det gamla begreppet för denna process var jordemognad, ett fantastiskt ord! Eva uttrycker att det både hos det lilla barnet och hos tonåringen finns ett livsavgörande behov och en kunskapstörstande drivkraft att med sina händer anknyta, inte bara i relation till andra, utan även till jordens materia och att det här finns en stor uppgift och potential inte minst för pedagogiken. Hon introducerar oss för pedagogen och filosofen Merleau-Ponty och begreppet ”den levda kroppen”, ett begrepp som tar oss in i handens egen upplevelse av sig själv genom följande bild:

”Om vi med vår vänstra hand tar tag i vår högra hand är det den vänstra handen som är det aktiva subjektet och den högra handen som är föremål för handlingen, objektet. Här finns en klyfta mellan subjektet och objektet. Men i det ögonblick då den vänstra handen fattar om den högra sker också något annat. Den högra handen varseblir, känner, den vänstra och får då rollen av subjekt. Båda händerna blir på samma gång subjekt och objekt i sinnesupplevelsen.”
Citatet ovan beskriver också det som Merleau-Ponty kallar ”subjekt-objektkretsen”. Händerna som fattar varandra är den trängsta subjekt-objektkretsen. Genom vårt agerande vidgar vi kretsen, när vi skriver lämnar till exempel vår uppmärksamhet händerna och förflyttas till pennans spets, när vi kör bil vidgas kretsen ytterligare. Våra sinnesupplevelser finns inte enbart lokaliserade till vår kropp utan vidgar sig till ett område utanför kroppens gränser.
”I den levda kroppen, i subjekt-objektkretsen, är man aktiv och skapande. Även andra människor agerar i min levda kropp. I det som uppstår förankrar man sitt liv. Detta sätt att uppleva livet som en realitet åstadkommer en ansvarskänsla, för sig själv och sina handlingar. Ansvaret vidgar sig och införlivar andra människor och världen i vid bemärkelse.”

Genom att vi lever och agerar förlägger vi vårt inre i det yttre, vi tar plats i världen. För mitt inre ser jag hur varje individ liksom omges av en trädgård. Vi väljer delvis själva hur vi vill gestalta den trädgården och hur vi vill ta hand om den och hur vi vill att andra ska ha det i vår trädgård – i vår närhet. Vilka tankar ska få växa där, vilka gester går i blomning, hur beskär jag träden, skapar ljus och luckrar jorden så att vattnet tränger ner. I mellanrummet mellan tanke och handling agerar handen. I mellanrummet mellan människor agerar jag. Våra individuella trädgårdar bildar en gemensam plats, en jord att vårda.

Ja, någonting händer då våra händer möter världen. Våra tankar finns med i händerna och händerna är med och formar det vi tänker. Processen går i två riktningar oavsett vem som beskriver den och med vilka begrepp. Materien bjuder våra händer både motstånd och möjligheter, lär oss skilja på mjukt och hårt och lär oss genom övandet och bedömningen vilken gest som bäst lämpar sig. Vi bildar genom händernas möte med materien en omdömesförmåga. Vad vill den här processen lära oss, vad har den att säga vår samtid där handens verksamhet – hantverkandet – visst finns i många yrkesgrupper och intresseområden, men ändå lever åtskilt i kunskapsprocessen så som den generellt ser ut i våra skolor och i vår allmänna uppfattning om den? Kanske kan den lära oss att vi, genom att låta handen och sinnesvarseblivningen ta plats och få betyda något i vårt kunskapande, får mer tid och utrymme till besinning – till ett före som skapar möjlighet till eftertanke. Om en mer närvarande sinnesiakttagelse blir något som vi medvetet skapar utrymme för då vi iakttar ett fenomen, om handen ibland får vägleda tanken, om vi genom att lyssna och att intuitivt våga tro på det våra sinnen talar om för oss, då finns det i uppmärksamhetens ögonblick en plats, en fantastisk möjlighet att öva och skola vår omdömesförmåga, att förstå att omdöma är något helt annat än att döma. Kanske låter det oss utveckla en mer finkänslig förmåga att navigera i den oändlighetsprincip vi just nu är satta att förstå och omfatta. Inför ett otal varianter av sanningen får vi kanske en rimlig chans att bedöma vad som i eftertanken blir mest mänskligt. Vi griper med handen, men begriper – bildar begrepp – med vår tanke. Handen som anatomi och som sinnesverksamhet och som möjlighet att genom sinneserfarenheten besinna oss, ta oss tiden att bilda oss ett rimligt och gott omdöme, ge oss möjligheten att Ta Hand Om.

Medan jag skriver min text lyssnar jag hängivet till en speciell nocturne av Chopin och känner stor och ödmjuk tacksamhet till pianisten som så flitigt övat sina händer att hon med dem får mig att stundvis lämna min kropp och mitt tänkande och flyga fritt i sommarens dofter och ljumma vindar.

Riksdagsledamoten Stefan Nilsson (MP) gästbloggar idag med anledning av regeringens nya utredning som syftar till att öka samarbetet och förståelsen mellan skolmedicin och komplementära behandlingar:

För den som söker vård måste det vara möjligt att få bra och pålitlig information även om behandlingsmetoder som finns utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Sådan vård brukar även kallas alternativ, komplementär eller integrativ. I praktiken innebär det att komplementära behandlingar samverkar med skolmedicinen under läkaransvar.

Det måste bli lättare att ta del av information kring olika metoders effekt och evidens. Jag är därför väldigt glad över att regeringen nu beslutat att tillsätta en utredning, som ska bidra till ökat samarbetet mellan den alternativa och den etablerade vården. I det sammanhanget ska man också titta på säkerhetsfrågorna kopplade till den idag i stora delar oreglerade alternativmedicinen. Det är viktigt för oss alla att patientsäkerheten är hög även inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården.

I Sverige finns det idag inte tillräcklig kunskap om aktuella forskningsresultat eller om vilken pågående forskning som bedrivs om behandlingsmetoder som används utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Det finns inte heller kunskap om vilka olika metoder som används vid utvärdering av sådana behandlingsmetoder. Den av regeringen tillsatte utredaren ska därför genomföra en sådan kartläggning, samt ta reda på i vilken mån de alternativa metoderna genomgått klinisk prövning enligt gängse praxis och vilka eventuella hinder som finns för sådan prövning.

Kartläggningen ska också omfatta relevant internationell forskning i jämförbara länder, och beskriva hur forskning- och finansieringsstrukturer vad gäller integrativ medicin ser ut i dessa länder. Utredaren ska även se över i vilken utsträckning de forskningsresultat som finns idag faktiskt används i Sverige och vilka metoder som används, inom eller i kombination med etablerad hälso- och sjukvård.

Den av regeringen utsedde utredaren är Kjell Asplund. Han har tidigare varit generaldirektör för Socialstyrelsen, haft uppdrag som nationell cancersamordnare och är sedan 2012 ordförande i Statens medicinsk-etiska råd. Hans roll i den nyligen beslutade utredningen blir också att bidra till att öka kontakterna och förståelsen mellan den etablerade vården och vården utanför denna. Om kommunikationen behöver förbättras ska förslag till sådana förbättringar lämnas. Utredningen skall redovisas till regeringen i mars 2019.

Jag tror personligen att denna utredning kommer att bli väldigt betydelsefull för att stärka patienternas möjligheter att göra välinformerade vårdval, liksom med att stärka patientsäkerheten i samband med detta.

Anette Dieng är frilansskribent och var med och startade Ekolådan. Hon är dagsaktuell med en ny bok: ”Skörd – 41 grönsaker och 810 recept från Ekolådan”. Här gästbloggar hon om grönsakens möjligheter.

Vi äter allt mer grönsaker i Sverige. Enligt Jordbruksverket har konsumtionen av färska grönsaker ökat med omkring 14 procent per person de senaste tio åren. Anledningarna till att fler låter grönsakerna ta större plats på tallriken är många. Miljön och klimatet är en, andra ser djurens väl som främsta orsak till att ersätta köttet med vegetabilier, och vissa har den personliga hälsan som drivkraft. Men vi blir också fler som äter mer grönsaker för att vi upptäckt att de är så goda.

Som så ofta är fallet med förändringar som rör våra matvanor har de sitt ursprung i restaurangköket. Många menar att manifestet ”Det nya nordiska köket” som skrevs av René Redzepi, kock på numera legendariska restaurang Noma i Köpenhamn, och elva andra nordiska kockar i början av 2000-talet, blev startskottet för grönsakernas statushöjning. Från att ha haft en rätt undanskymd plats på tallrikarna fick de plötsligt spela huvudrollen och restaurangerna började bräcka varandra i konsten att ta tillvara på allt som växer, inte bara på åkrar och i växthus utan även på ängar, i skogar och hav. Och för att inte stå tomhänta under vinterhalvåret fick man åter bruk för gamla förvarings- och tillagningsmetoder, fast nu i en ny och modernare tappning. Smakerna togs emot med ovationer, både här hemma och internationellt.

Det tycks nu alltså som om kockarnas entusiasm tillsammans med diverse larmrapporter om hur våra matval påverkar oss och vår miljö, har öppnat ögonen för grönsakernas möjligheter också i hemmaköken. Men även om viljan att äta mer grönsaker är stor, kan tröskeln att komma igång ändå vara hög. Trots ett nära nog obegränsat utbud av recept både i kokböcker, tidningar och på nätet känner sig många osäkra på hur de ska få in grönsakerna som en naturlig del i matlagningen. Ett sätt att komma igång är att närma sig dem successivt – vanor är ju inget man ändrar i brådrasket. Välj en grönsak som redan finns hemma eller någon som väcker nyfikenhet i affären och börja experimentera. I de allra flesta fall gömmer sig ett antal olika smaker och konsistenser i en och samma grönsak, beroende på hur den tillagas. Skillnaden är till exempel stor mellan en råriven, en hastigt kokt och en ugnsstekt morot. Fördelarna med grönsaker är att det inte finns några direkta regler och inga rätt och fel kring hur de ska tillagas jämfört med till exempel en köttbit. Det kostar inte heller speciellt mycket att misslyckas. Dessutom finns det väldigt många grönsaker att välja bland, var och en med sin specifika karaktär och smak. Genom att sedan kombinera dem med varandra ökar variationerna ytterligare. För att inte tala om alla smaksättningar som finns att ta till. Och kanske det bästa, med det växande kunskaps- och smakförrådet kommer också självförtroendet som gör det kul att laga mat.

Ett annat knep är att utgå från bra råvaror. Det gör det enklare att laga god mat. Köp smakfulla grönsaker när de är i säsong och välj sådana som fått växa utan kemikalier och bekämpningsmedel. På sätt förblir jorden de vuxit i frisk och stark också till kommande skördar.

Anette Dieng har skrivit boken ”Skörd – 41 grönsaker och 810 recept från Ekolådan” ihop med kocken och krögaren Ingela Persson. I boken får du 810 förslag på vad du kan göra av våra 41 mest vanliga grönsaker. Du hittar mer information om boken hos förlaget Natur & Kultur.