Vi lever i ett samhälle där det som inte går att mäta prioriteras bort och där det ses som ett tecken på lathet att göra ingenting – och där många blir sjukskrivna. Men att göra ingenting och rent av riskera att ha tråkigt kan verkligen vara viktigt på flera sätt, menar copywritern Sofia Zetterqvist i denna gästblogg.

 ”Jag har tråkigt” brukade jag som barn klaga till mamma. Känslan av att ha lekt klart alla lekar, ryktat alla barbiehästar och rastat alla gosedjur, var hemsk. Jag minns den väl. Känslan av att ha ingenting alls att göra. Och om känslan i sig var hemsk så var min mammas svar om möjligt ännu mindre tillfredsställande: ”Det är nyttigt att ha tråkigt ibland”. Det fick mig oftast att skrika rakt ut.

Tjugofem år senare står jag i kassakön på min lokala matbutik och rullar ögongloberna medan svetten sakta sipprar ut längs ryggraden. Kvinnan framför mig letar efter sitt betalkort. Jag tuggar intensivt på tuggummit som en gång under dagen smakade pepparmint. Hon säger att korten ligger ju aldrig där man lagt dem, att det är nästan som om de får ben ibland. Jag ler. Den obefintliga smaken av pepparmint blandas ut av blodet från min kind jag råkar bita i.

I Sverige sjukskrivs tiotusentals svenskar varje år som ett resultat av stress. Antalet sjukskrivningar med utmattningssymptom har sexdubblats på bara tio år. Majoriteten av alla jag känner i min bransch har någon gång varit sjukskriven som ett resultat av för mycket att göra.

Vi gör så mycket att det gör oss sjuka. Och den som gör mest är oftast bäst. Att göra ingenting är nämligen ett tecken på lathet, det visste redan påve Gregorius när han formulerade de sju dödssynderna år 540.

Att ta det lugnt idag innebär oftast att titta på en serie eller scrolla sig genom sociala medier, ofta båda samtidigt. Inte sällan med en podcast i öronen, ja jag vet till och med de som har på tv:n i bakgrunden medan de spelar en film på datorn. När jag senast såg en hel film utan att ta upp mobiltelefonen under tiden kan jag inte ens minnas.

Enligt Anders Hansens bok Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda rör vi vid våra mobiltelefoner så mycket som 2600 gånger per dag, och vi gör det i snitt minst en gång var tionde minut. En av tre kollar till och med mobilen mitt i natten. Kanske är det därför inte heller någon slump att sömnstörningar bland unga har ökat i Sverige med 500% sedan 2007 – året då iphonen såg dagens ljus.

Vi lever i ett samhälle där det som inte går att mäta och stoppa in i ett Excel-dokument prioriteras bort. Istället hyrs management-konsulter in för skyhöga arvoden för att ta reda på var i kedjan det görs minst, var det går att effektivisera mera. En personlig inre upplevelse är sällan något värt om den inte på något sätt går att omsätta i ett diagram till en powerpointpresentation.

För hur mäter man det där som sker i mellanrummen, i pauserna? Hur mäter man den inre resan? Och framför allt: hur mäter man effekten av att göra just ingenting?

En brittisk studie visar att passiva aktiviteter, aktiviteter som skulle kunna klassas som tråkiga, faktiskt kan öka kreativiteten. Genom att göra ingenting börjar du istället att dagdrömma vilket i sin tur kan ha positiva effekter för att komma på nya idéer.

Det är i alla fall vad man tror på The Boring Conference som arrangeras varje år i England. En konferens där man garanteras en riktigt tråkig dag. ”En dags firande av det vardagliga, det vanliga, det uppenbara och det förbisedda” står det i programtexten.

Enligt psykologiforskaren John Eastwood, som driver Boredom Lab där de undersöker just fenomenet att ha tråkigt, är det inte heller bra att vara uttråkad för mycket. Det är däremot bra att vara i en potentiellt tråkig situation utan att bli uttråkad. ”Förnöjsamhet är konsten att ha tråkigt utan att ledsna på det” lyder ett gammalt talesätt och kanske ligger det någonting i det?

I Italien har man ett helt eget uttryck, dolce far niente, som betyder det ljuvliga i att göra ingenting. Det brukar även översättas med behaglig sysslolöshet. Ett uttryck som omvandlar själva situationen av att göra ingenting alls, till att bli ett event i sig.

Jag minns fortfarande scenen som utspelade sig på Pasticceria Alcedo i den toscanska byn Fiesole. Det var min första av sextio dagar i Italien och på väg till bussen skulle jag köpa med mig en kaffe som takeaway. ”Takeawhat?” Ordet fanns uppenbarligen inte i den lokala baristans ordförråd. ”To bring, I want to bring the coffee with me.” Jag gick på stället samtidigt som jag höll en låtsaskaffe framför mig. Baristan såg frågande ut men dök tillslut ned i en låda och kom efter en lång stund upp med en mugg tillverkad av frigolit. Lock hade aldrig funnits. Mannen bredvid mig som hade iakttagit scenariot försökte förklara: ”You know here in Italy we like to drink our coffee in the bar, while actually talking to someone.” Jag har aldrig känt mig så svensk.

Vad är det egentligen vi håller på med när vi mikrostressar över att tunnelbanan är två minuter sen, att baristan är ovanligt långsam, eller för den delen att kvinnan framför oss i kön inte står med betalkortet redo i handen?

14 mars 2020 avrådde Utrikesdepartementet från resor utanför Sverige och Folkhälsomyndigheten uppmanade oss att jobba hemifrån. Under flera veckor har vi stannat hemma i våra bostäder, skurit ned på socialt umgänge, ställt in resor, afterworks, träningar och fester. Hela landets befolkning har kollektivt fått öva på det, att göra ingenting. Och även om jag önskar att pandemin aldrig hänt, så tänker jag att vi kanske kommer kunna titta tillbaka på den här tiden och se att vi även lärde oss någonting. Att göra ingenting gav oss kanske mer?

Kanske blir min mammas svar, inte bara ett svar till en uttråkad femåring som borstat klart barbiehästarnas regnbågsfärgade svansar, utan ett svar som får eka ut till hela nationen: ”Det är nyttigt att ha tråkigt ibland.” Kanske blir dolce far niente det nya carpe diem. Ja, kanske blir 2020 året då ingenting-konsulten blir den nya management-konsulten som fakturerar för att se var i systemet vi kan införa fler andningspauser att göra ingenting på.

Text: Sofia Zetterqvist

I år fyller Solåkrabyn, den största socialterapeutiska verksamheten i Sverige, 50 år. Gerard Lartaud, styrelseordförande i Saltå by och författare, har inför jubileet skrivit boken Historien bakom Solåkrabyn, som blickar tillbaka på läkepedagogikens och socialterapins utveckling i Sverige, vars rika historia bara kan förstås i ljuset av svensk omsorgshistoria. Hans blogginlägg nedan ger en resumé.

Viggbyholmsskolan

Av alla praktiker sprungna ur det antroposofiska arbetet hör läkepedagogik och socialterapi till de mest utbredda och allmänt erkända. Läkepedagogik och socialterapi riktar sig till personer med psykiska funktionsnedsättningar – läkepedagogiken riktar sig not barn och ungdomar och socialterapi mot vuxna.

Allt började 1934 på Viggbyholmsskolan, Sveriges första internatsamskola, som låg i frontlinjen för utvecklingen av nya reformpedagogiska idéer. Skolans rektor Per Sundberg, var en betydande personlighet både inom pedagogik och socialt engagerad kristendom. Året innan han startade Viggbyholmsskolan 1928, hade han startat Olofskolan i Stockholm tillsammans med bland andra Carl Malmsten. Sundbergs och Malmstens centrala idé var att förena hand och tanke, en idé som även var central för Waldorfpedagogiken, som hade grundats 1919 i Stuttgart av Rudolf Steiner, antroposofins upphovsman.

Med tanke på detta var det inte förvånande att Sundberg hade knutit till sig ett antal lärare, som var intresserade av antroposofin, Helmut Giese och Marit Laurin bland andra.

Skolan hade så kallade ”problembarn” och Marit var en av lärarna. I maj 1934 fick Marit höra att en tysk läkepedagog var på besök i Stockholm och nämnde detta för Per Sundberg. ”Ta hit honom” svarade rektor Sundberg. Efter lite övertalning kom så småningom denna läkepedagog, Gustav Ritter, på besök på skolan. Det inledande besöket ledde till att Mikaelgården bildades ett år senare, den första läkepedagogiska verksamheten i Sverige. Grundarna var Marit Laurin, Gustav och Charlotte Ritter.

Ett modernt initiativ

År 1935 var läkepedagogiken knappt 10 år gammal. I juni 1924 hade Steiner hållit sin Läkepedagogiska kurs, en serie om 12 föredrag riktade till medarbetare knutna till Lauenstein i Tyskland – den första läkepedagogiska verksamheten i världen. Läkepedagogikens bärande idéer var revolutionerande i mitten av 1920-talet. Tanken om alla människors lika värde, liksom tanken att det inom varje individ, oavsett funktionsnedsättning, finns utvecklingsmöjligheter, gick helt emot dåtidens dominerande socialdarwinistiska idéer.

Med hänvisning till Darwins evolutionsteori och begreppet naturligt urval – jmfr Survival of the fittest, de bäst anpassades överlevnad – var socialdarwinismens utgångspunkt att samhällets utveckling sker genom utslagning av de svaga individerna. Därför var man emot socialpolitiska insatser för svaga och utslagna personer, dessa skulle helt enkelt rensas bort från samhället – allt för att skydda dem med goda gener, så att dessa gener kunde föras till nästa generation. I detta perspektiv sågs personer med funktionsnedsättningar (man sade naturligtvis inte så på den tiden) som underlägsna varelser, vilka utgjorde en fara för samhället.

Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream och representerades i Sverige främst av det sinistra ”Statens institut för rasbiologi”, grundat 1922 i Uppsala, vars uppgift var att skapa en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder. Nazisterna hämtade för övrigt mycket inspiration från detta institut för rasbiologi. De tog också dessa idéer till sin spets, när de under slutet av 1930-talet satte igång med ett stort eutanasiprogram och avlivade alla personer med någon form av utvecklingsstörning i Tyskland.

För att till fullo förstå det revolutionerande i läkepedagogiken, när den såg sin början i Sverige i mitten av 1930-talet, måste man alltså komma ihåg att det var vid den tidpunkten som ovannämnda socialdarwinistiska idéer var som starkast i Sverige. Tala om att vara före sin tid och att kämpa mot strömmen!

De första verksamheterna

Tillbaka till Mikaelgården och 1935. Det var svåra tider, inte nog med att man kämpade mot strömmen, man hade inga pengar, urusla lokaler och därtill fick man ofta treva sig fram på okända pedagogiska och terapeutiska vägar. Christhild Ritter, dotter till Gustav Ritter, har i sin bok Annons om ett ledigt hus, ingående skrivit om denna första tid. Även Marit Laurin har, med anledning av Mikaelgårdens 40-årsjubileum 1975, skrivit en krönika över läkepedagogikens första svåra tid i Sverige.

Förutom Gustav och Charlotte Ritter och Marit Laurin är Hans Glaser en person som kom att betyda mycket för utvecklingen av läkepedagogiken i Sverige. Hans var från Tjeckoslovakien och av judisk härkomst. Han var köpman, handlade med tyger, och råkade befinna sig i Sverige när Hitler invaderade Tjeckoslovakien. Hans stannade här och kom så småningom till Mikaelgården genom kontakter.

Efter några år tog verksamheten vid Mikaelgården form och man började även planera för en fortsättning för de äldre barnen. Det ska även sägas att det fanns en del slitningar i relationerna mellan främst Gustav, Marit och Hans. Allt detta ledde till att Marit Laurin Valborgsmässoafton 1942 skrev under köpekontrakt för Saltå Gård (numera Saltå By) vid Pilkrog i Järna. Därmed tog läkepedagogiken ett nytt steg – ett mycket svårt steg med hänsyn till rådande krigsomständigheter.

I sin krönika skriver Marit följande: ”Och nu började alltsammans om igen, alla pionjärtidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mer totalt än första gången. Ty till Mikaelgården medförde Charlotte och Gustav Ritter dock flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn […] Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva försöka komma underfund med.”

Når Saltå grundades kallades det Saltå Arbetsskola (namnbytet till Saltå By skedde 1995). Precis som namnet antyder var idén med Saltå Arbetsskola att erbjuda ungdomar, i början nästan bara pojkar, möjlighet att lära sig ett yrke. Att personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle lära sig ett yrke var en helt revolutionerande tanke på den tiden.

Jag har redan nämnt de socialdarwinistiska idéerna, vilka fortfarande var tongivande under 1940-talet. Det var brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” – tyvärr ett vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler. På den punkten var Saltå en helt unik föregångare – ja, en av de allra första verksamheterna, som förde fram idén om rätten till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning. Vi lyssnar åter på Marit i ett ”tiggarbrev”, som hon skrev 1946, med anledning av de stora ekonomiska svårigheterna Saltå mötte då:

”Finns det resurser bland skolans vänner eller har någon av dem kanske ett annat förslag till lösning av svårigheterna? Det gäller skolans existens […] Så liten och obetydligt den kan förefalla, så är den dock den enda i sin art, den enda som medvetet strävar efter att infoga utvecklingshämmad ungdom i det produktiva sociala livet. Det är kanske ej så betydelselöst, som det utifrån kan se ut, om den finns eller ej.”

Med tanke på utvecklingen i Järna och Sverige är dessa rader närmast profetiska. Precis som Marit retoriskt anade 1946 var pionjärernas umbäranden inom läkepedagogiskt arbete verkligen inte ”så betydelselöst”! Tvärtom! Allt det som har skett i Järna och i landet, både vad gäller läkepedagogik och socialterapi – och allt det övriga antroposofiska arbetet – bygger vidare på dessa pionjärers insatser.

År 1945 var det dags för den tredje verksamheten, efter Mikaelgården och Saltå Arbetsskola, när Gustav Ritter, tillsammans med sin andra fru Agathe, grundade Solbergahemmet, numera Solberga By. Solbergahemmet var precis som Mikaelgården en internatskola för skolbarn med psykiska funktionsnedsättningar. Mora Park, ett internat för förskolebarn, kom 1952, och 1953 hade turen kommit till Helgestahemmet, numera Stiftelsen Eir.

Ännu fler verksamheter växte fram till under de följande årtiondena, som till exempel Solåkrabyn 1970. Idag omfattar svensk läkepedagogik och socialterapi ca 40 verksamheter på skilda håll i landet, vilka tillsammans erbjuder plats till totalt ca 1 000 personer med funktionsnedsättningar och arbete åt ca 1 800 medarbetare.

Solåkrabyn blir till

När Solåkrabyn öppnade sina portar 1970 var pionjärtidens kämparanda långt ifrån över. Visserligen började man verksamheten i nyuppförda lokaler, men ekonomin var lika problematisk som 35 år tidigare. På samma sätt som Marit beskrev det i sin krönika var dessutom Helmut Just (Solåkrabyns föreståndare) och hans medarbetare konfronterade med det faktum att de inte hade någon erfarenhet att anknyta till. Socialterapin var ännu i sin vagga. Steiner dog 1925, ett år efter att han hade hållit sin läkepedagogiska kurs och eftersom denna kurs endast fokuserade på barn, fanns det inga anvisningar om hur man skulle arbeta med vuxna med funktionsnedsättningar.

Det fanns inga liknande verksamheter i Sverige, inga idéer att anknyta till. Det fanns visserligen antroposofiska verksamheter för vuxna framförallt i Tyskland, men geografiskt avstånd, kulturella/sociala skillnader, samt den något dogmatiska antroposofiska hållningen, som präglade arbetet i dessa verksamheter, gjorde att det inte heller där fanns mycket att anknyta till.

Människorna som grundade Solåkrabyn hade dock en vision om en bygemenskap där vuxna med psykiska funktionsnedsättningar både skulle kunna bo och arbeta, i ett medlevarskap med medarbetarna. På samma sätt som läkepedagogiken på 1930-talet, var antroposofisk socialterapi i början av 1970-talet långt före sin tid. När personer med psykiska funktionsnedsättningar fortfarande samlades i stora institutioner avskilda från samhället, hade Solåkrabyns grundare en idé som föregrep samhällsutvecklingen och synen på omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning – ja, kort sagt om alla idéer, som kom att ligga till grund för den sedan 1994 gällande LSS-lagen.

Karl Grünewald och de olika omsorgslagarna

En person som har betytt oerhört mycket för utvecklingen av levnadsvillkoren för personer med psykiska funktionsnedsättningar är Karl Grünewald, som var medicinalråd på Socialstyrelsen 1968, när den första omsorgslagen började gälla. Den andra omsorgslagen kom 1986. Grünewald kom att föra en livslång kamp mot de stora avskärmade – till stor del omänskliga – institutionerna för psykiskt- och utvecklingsstörda. Dessa stora institutioner började avvecklas på 1970-talet, men det skulle dröja drygt 20 år innan de sista stora institutionerna stängdes. Det tog alltså många år för samhället att hinna i kapp det, som från starten, var den drivande idén bakom Solåkrabyns – liksom för all antroposofisk läkepedagogik och socialterapi – nämligen ett fullvärdigt liv baserat på respekt för varje individs inneboende utvecklingsmöjligheter.

I jubileumsboken Historien om Solåkrabyn redogör jag detaljerat för samhällsutvecklingen, de olika omsorgslagarna, samt de olika regelverken på handikappomsorgsområdet, i förhållande till framväxten av antroposofisk socialterapi i Sverige. Grünewald själv hade ett gott öga till bland annat Solåkrabyn och betraktade verksamheten som det goda exemplet på hur modernt omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle bedrivas. Då Grünewald under åren utvecklat ett vänskapligt arbetsförhållande till Helmut Just, Solåkrabyns föreståndare, ringde han ofta i början av 1970-talet och bad Helmut att ta emot studiebesök från när och fjärran.

Så kan man till exempel läsa i en tidningsartikel från Södermanlands Nyheter den 8 augusti 1972: ”Solåkrabyn, som tillkommit efter fastställande av den reviderade omsorgslagen, har planerats och anlagts enligt senaste rön. Det har också gjort att den väckt berättigat intresse över praktiskt taget hela världen. Många omsorgsdelegationer har under den senaste tiden besökt Solåkrabyn. Hittills har man haft flera besök från USA men också från bland andra Japan, Indien, England och Tyskland.”

Sedan 1994 är det LSS-lagen som reglerar arbetet med personer med funktionsnedsättningar. Denna lag betonar individens behov och rätt att leva som alla andra, samt respekten för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Dessa grundläggande rättigheter är alltså 26 år gamla, men det var hela 85 år sedan samma värderingar låg till grund för det läkepedagogiska och socialterapeutiska arbetet. Något att minnas och att firas när Solåkrabyn i år firar sitt 50-årsjubileum!

Text: Gérard Lartaud

Varför inte helt enkelt betrakta naturen som helig? Något vi absolut inte får våldföra oss på eller förstöra. Ungefär som en del äldre kulturer med vördnad har betraktat sin levnadsmiljö genom vad vi idag ofta uppfattar som ett religiöst filter, men som nog egentligen var väldigt pragmatiskt. Det handlar om synsätt som är avgörande för vår överlevnad, och idag behöver vi det mer än någonsin.

Genom naturvetenskapen och vår förmåga att ackumulera och överföra kunskaper har vi idag fått helt andra möjligheter än människor hade tidigare. Inte minst en förmåga att göra något bra eller något dåligt i en global skala. Med vetenskapliga metoder har vi kunnat klargöra enskilda funktionssätt och orsakssamband i naturen. Och här verkar vår intelligens och förmåga vara oändlig, så länge vi håller oss till avgränsade ”stuprör” av fenomen i naturen.

Men så fort det handlar om helheten står vi oss ganska slätt, trots den samlade naturvetenskapen. Vi vet idag visserligen mycket mer än tidigare, men även idag är vi mycket långt ifrån att veta hur allt hänger ihop. Personligen tror jag att naturen, livet och allt vi har omkring oss är så enormt komplext och mångfasetterat att vi egentligen aldrig kommer att ens vara i närheten av att ha den totala bilden av hur allt samspelar. Tyvärr, det är liksom en uppgift för ”gudar”.

Och kanske är det precis så. Att vi människor genom historien har överlåtit sådant vi inte kan greppa och begripa till just gudar. Att vi har uppfunnit gudar och väsen som får den uppgiften och som vi praktiskt och tankemässigt kan förhålla oss till. Idag tror jag många har känslor kring naturen som påminner lite om detta – som något väldigt, ogripbart och meningsskapande, för att nämna några karaktärsdrag hos en gud.

Historien är full av religiöst färgade uppfattningar och levnadsregler kring sådant som varit viktigt för människors och samhällens överlevnad – bland annat hur vi förhåller oss till naturen. Exempelvis de nordamerikanska indianerna anses allmänt ha praktiserat en andlig syn på och en vördnad för naturen, som man ju direkt levde av, och en fruktan för de okontrollerbara naturkrafterna.

Har vi praktisk användning av något liknande synsätt idag? Ja, på sätt och vis. Det handlar fortfarande om överlevnad i en värld som vi långt ifrån vet hur den fungerar i alla delar. Och vi har all anledning att frukta naturkrafterna. Vi behöver förstås inte se det här ur ett religiöst eller andligt perspektiv, utan kanske mer som en ödmjuk och livsnödvändig respekt för naturen.

Idag vet vi mycket mer om orsakssamband i vår miljö än tidigare. Men det finns så oändligt många direkta och indirekta samband och skeenden som vi inte har grepp om. Vi vet exempelvis inte alls vilka kombinationseffekter alla gifter vi använder kommer att ha på den natur vi lever av. Vi vet inte vad den dramatiska minskningen av insekter som vi orsakar idag kommer att leda till. Listan över vad vi inte har koll på, men som är viktigt för vår överlevnad, kan göras lång.

Här har vi faktiskt något viktigt att lära av exempelvis de nordamerikanska indianerna och andra kulturer som inte visste hur allt hänger ihop i detalj, men som uppenbart förstod vad som är viktigt för att överleva. Den lärdomen borde leda fram till att vi inte gynnar sådant som vi idag faktiskt vet är skadligt för naturen. Lärdomen borde också leda fram till en försiktighetsprincip när det gäller allt som vi inte har full koll på och som kan riskera vår bas för överlevnad. Det här kan rent praktiskt ta sig uttryck i bland annat lagar, regleringar och ekonomiska incitament på systemnivå. Och för oss konsumenter kan den här lärdomen innebära att vi exempelvis säger: Nej tack, vi köper inte matprodukter som besprutats med gifter. Nej tack, vi gynnar inte de produkter som är allra billigast att köpa om de samtidigt innebär en rovdrift på naturen. Nej tack, vi vill inte ha något att göra med de företag som skadar naturen och våra ekosystem och vältrar över kostnaderna och konsekvenserna av det på kommande generationer. Och så vidare.

Alldeles oavsett om vi människor genom historien betraktat naturen och dess mysterier ur ett andligt, religiöst eller naturvetenskapligt perspektiv förblir det gemensamma och väsentliga att vi bör ha en vördnad för naturen. Detta är större och djupare än att på ett opinionsmässigt sätt ta ställning i enskilda sakfrågor som är aktuella just nu. Det handlar mer om en grundinställning: Vi själva och alla andra arter lever direkt av naturen och den får vi förstås inte ens riskera att förstöra.

Det borde vara självklart för oss, på ungefär samma pragmatiska grunder som i många tidigare kulturer och naturfolk. Idag har vi ju dessutom så mycket mer kunskaper och vi borde därför veta bättre. Så, varför inte helt enkelt betrakta naturen som helig – något vi absolut inte får våldföra oss på eller riskera att förstöra!

Jag har genom åren funderat mycket över föreningen Vetenskap och Folkbildnings (VoF) roll i det svenska samhället. Jag har mött dem i min roll både som läkare, forskare och vetenskapsman och förvånats över att denna aktivistorganisation med ofta oetiska och ovetenskapliga metoder får sådant genomslag i samhällsdebatten.

VoF består i Sverige av ett par tusen personer, många av dem befinner sig i vetenskapens marginal. Det kan vara datatekniker, gymnasielärare, studenter och opinionsbildare, som tror att deras medverkan gynnar vetenskapens intressen. De utgör en gren av den internationella skeptikerrörelsen, men deras agenda är inte alls svensk – och tyvärr inte heller särskilt vetenskaplig.

VoF utmärks av en god portion självförtroende kopplat till en skrämmande brist på respekt för kompetensgränser. Man har god hand med media som, i likhet med många andra, föreställer sig att VoF är en slags akademi eller sammanslutning av kunniga vetenskapsmän – men inte verkar ha förstått att detta är en ideologisk påtryckargrupp utan vetenskaplig verksamhet.
VoF bryter i stället återkommande mot den vetenskapliga etik, som jag har sammanfattat i några viktiga punkter och kommenterar nedan.
Med vetenskapsmannen avser jag förstås både kvinnliga och manliga forskare.

1. Vetenskapsmannen ska visa respekt för andras kön, ras och andliga trosuppfattning.

VoF förklenar genomgående personer utifrån deras allmänna trosuppfattning, gör dem till åtlöje med hänvisning till detta och ifrågasätter deras vetenskapliga status. Det har hänt både mig och andra.

2. Vetenskapsmannen ska inte förklena andras vetenskapliga slutsatser med hänvisning till dennes person. Debatt ska bedrivas med vetenskapliga sakfrågor.

VoF har en stark tendens att blanda ihop personen med forskningen. I stället för att ta upp kvaliteten i det som har skrivits intresserar man sig för personen. Det är en etisk fråga att kunna skilja på sak och person.

3. Vetenskapsmannen ska bemöta andra personer med respekt och undvika att raljera och använda förlöjligande epitet och kränkande värderingar.

Föreningen VoF utser Årets förvillare och kallar vetenskapsmän för bedragare eller charlataner om de inte gillar slutsatserna från deras forskning. Det är ovärdigt en vetenskapsman att använda kränkande och nedvärderande epitet när man pratar om andra människor exempelvis om de företräder en annan inriktning inom medicinen. Läkarförbundet har en uppförandekodex för detta. Man får inte använda nedsättande epitet om kollegor. VoF:arna är dock oftast varken läkare eller vetenskapsmän och känner sig inte bundna av detta.

4. När vetenskapsmannen kritiserar annan person offentligt skall denne informeras och erbjudas möjlighet att besvara kritiken. Försvaret ska publiceras på likvärdig plats och genom vetenskapsmannens försorg. Det gäller även publicering i böcker.

Detta är en publicistisk regel, som tidningar och media ska rätta sig efter. När VoF skickar ut pressreleaser till alla Sveriges tidningar och talar om att Årets förvillare i år heter XX och i texten namnger och beskriver en person som en riktig ”knasboll”, kan detta publiceras i media utan möjlighet till genmäle. Pressmeddelanden från VoF verkar gå i en egen fil.
Personer inom VoF skriver också böcker där de misskrediterar andra. Med böckerna som grund gör de kurser på universiteten t ex kursen ”Dålig vetenskap”, som gått i flera olika städer, där man alltså använder sig av sina egna föreläsare och sin egen litteratur och där den som exemplifieras inte får tillfälle att ge sin syn på saken. VoF är inte intresserade av att läsarens eller elevens bild ska nyanseras och tillåts i dessa sammanhang gå över kompetensgränser och ha åsikter även om de inte är pålästa.

5. Vetenskapsmannen skall så långt möjligt undvika personkritik utan alltid sträva efter att utgå från vetenskapliga argument.

Man kan inte definiera en vetenskapsman som person utifrån hans fynd, resultat eller slutsatser från den egna forskningen. Forskningen måste vara fristående.

6. Vetenskapsmannen skall visa respekt för ämnesgränser och förstå att olika sorters vetenskap, liksom litteratur, måste värderas utifrån egna utgångspunkter (en skönlitterär bok kan inte värderas utifrån vetenskapliga principer. Ett påstående i en andlig bok är vetenskapligt att betrakta som en hypotes, inte som ett vetenskapligt resultat).

Människor litar på vetenskapen idag och här måste medier och beslutsfattare vara vaksamma. Professorstitel innebär bara att du förhoppningsvis är väl insatt i det ämne du är professor i och inte att du kan allt. Även professorer kan vara aktivister. VoF har åtminstone en framträdande medlem som är ett tydligt exempel på det.

7. Vetenskapsmannen ska bejaka att ett påstående kan ha andra utgångspunkter än ett strikt vetenskapligt synsätt.

Det finns mycket som inte går att förklara vetenskapligt, men det görs ändå utifrån beprövad erfarenhet i sjukvården. Du går på läkarutbildningen och lär dig att en sjukdom ser ut på ett visst sätt. I kontakten med riktiga patienter kanske inte verkligheten visar sig på det sättet. Det går faktiskt att vara alltför skolmedicinsk och vetenskapligt tuff och därmed begränsa möjliga medicinska insatser.

8. Vetenskapsmannen skall inte delta i negativ ryktesspridning som sker anonymt.

Det gör medlemmar i VoF framförallt på nätet, utan att berätta var de hör hemma. Det är ovärdigt. Har man en åsikt måste man stå för den.

9. Vetenskapsmannen skall bejaka att ett vetenskapligt resultat kan ändras på grundval av nya fynd. Detta påkallar ödmjukhet i relationen med meningsmotståndare.

Nya rön kan komma, ibland rena paradigmskiften, som gör att teser och ”sanningar” kullkastas. Det finns otaliga exempel i historien på det. När jag läste medicin var magsår stort och man opererade bort magen på folk var och varannan dag. Idag finns det knappt. Vetenskapsmannen måste också bejaka att sanningar kan ändras. VoF säger att man gärna ändrar uppfattning om nya rön kommer fram. Det låter bra, men stämmer inte. När nya rön presenteras för dem ändrar de sig ändå inte.

10. I offentlig debatt får vetenskapsmannen inte ”mörka” sin kompetens. Om han uttalar sig i en viss fråga, men saknar erforderlig vetenskaplig sakkunskap inom ämnet ifråga ska han framträda som privatperson och inte såsom vetenskapsman.

Medlemmar i VoF har varit väldigt skickliga på att mörka sin inkompetens inom områden de gärna uttalar sig om. De lyckas med hjälp av media sprida påståenden som är onyanserade och inte håller om man läser vad som egentligen står i litteraturen. De lyckas lura de flesta att de är ”i mitten” och står för de objektiva åsikterna. De upplevs därigenom vara sakkunniga, fastän de egentligen är part i målet. De skrämmer akademierna och angriper det de menar är ”ovetenskapliga” aktiviteter på universiteten. Skeptikerna möter tyvärr inte så mycket motstånd. De är på frammarsch i hela världen och här i Sverige har de lyckats väl med att tränga undan bland annat den integrativa och komplementära medicinen, vilket har varit en viktig målsättning för dem.
De angriper inte stora företag, som kan försvara sig, utan de går på dem som inte har resurserna.

Jag efterlyser en granskning av VoF i media bland annat för att klargöra att deras uttalanden inte är vetenskapens synsätt utan partsinlagor från en påtryckargrupp med en ideologisk agenda.

Genom att utge sig för att vara vetenskapens röst lurar de hela samhället, och det gör de framgångsrikt. Om VoFs verksamhet och etiska övertramp blottläggs riskerar det tyvärr även att skada anseendet för svensk vetenskap, men framförallt visa hur lätt det är att lura medierna genom att utge sig för att företräda vetenskapen.

VoF har inga positiva effekter alls utan ställer endast till skada.

Fakta:

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) utgör en svensk gren av den internationella skeptikerrörelsen. VoF bildades i början av 80-talet i syfte att ”främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat” och har idag ett par tusen medlemmar. Föreningens arbete handlar till stor del om att delta i den offentliga debatten i ämnen som faller inom vetenskapsområdet, framförallt frågor relaterade till vård, hälsa och klimat. Föreningen säger sig vara en oberoende röst för klinisk vetenskap, men är i grunden en aktivistorganisation.
Den amerikanska förebilden Committee for Skeptical Inquiry, som grundades 1976, var från början huvudsakligen inriktad på att granska paranormala fenomen, medan den svenska valde en mer allmän inriktning.

Beteckningen ”skeptiker” är vanlig på föreningens sympatisörer. Utgångspunkten för anhängare av skeptikerrörelsen är att sanningshalten hos ett påstående bedöms och avgörs helt utifrån om det går att bevisa genom ”etablerade” vetenskapsmetoder.

De senaste åren har organisationen gått till hårt angrepp mot personer och grupper som inte delar deras uppfattningar – i debattartiklar, genom medverkande i TV och radio, diskussioner i webbforum, egna podcasts och tidskrifter och genom att systematiskt redigera och kontrollera faktaposter om personer som man uppfattar som motståndare på svenska Wikipedia. Genom anonyma alias ägnar sig användarna sedan åt att redigera och kontrollera
information om organisationer och privatpersoner som framförallt ägnar sig åt
hälsoströmningar som faller utanför den skolmedicinska traditionen.

Flera privatpersoner och organisationer vittnar om hur informationen på deras
Wikipediasidor har ändrats till mer tendensiösa definitioner av ord och begrepp, och i vissa fall ersatts av direkt felaktig och missvisande information. Wikipedias alert-funktion, som uppdaterar administratören när ändringar görs i faktaposter, gör det svårt för drabbade personer att rätta till sina poster. Poster som korrigerats ändras snabbt tillbaka till den ursprungliga versionen, som går bättre i linje med skeptikerrörelsens motiv och uppfattning.

Enligt VoF själva finns det ingen organiserad påverkan av svenska Wikipedia. Att VoF-anhängarnas perspektiv ofta segrar i redigeringskonflikter menar organisationen istället beror på att man har ”gemensamma ideal och målsättningar”.

Föreningen delar också ut det årliga antipriset ”Årets Förvillare” till privatpersoner och organisationer som man anser medvetet eller omedvetet har bidragit till att sprida påståenden och information som saknar vetenskaplig grund.

Bland organisationens frontfigurer finns Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala och numera även preses i Kungliga Vetenskapsakademien och Mats Reimer, barnläkare och bloggare.

Den 19 april i år läste jag i Länstidningen i Södertälje att jag blivit IVO-anmäld av Södertälje kommun. Den 27 maj meddelades i samma tidning att IVO inte såg någon anledning att ens utreda frågan då anmälan inte var relevant. Anmälan tog utgångspunkt i ett intyg jag skrivit angående en av mina patienter.

Bakom denna felaktiga anmälan ligger större frågor förborgade.

Vad har myndigheten för människosyn och är det patienten som står i fokus eller är det reglerna?

Jag tar det från början:

Patienten var en ung pojke i 17-årsåldern när han insjuknade 2015. Han ville inte gå i skolan. Föräldrarna kämpade länge själva med hans problem, men tog till slut kontakt med Vidar vårdcentral sommaren 2017. Pojken ville inte själv komma till mottagningen och en läkare och en sjuksköterska gjorde ett hembesök. De konstaterade att det var något allvarligt fel och en remiss skickades till psykiatrin på Södertälje lasarett.

Hemma i fyra år

Därefter följde en del kontakter med psykiatrin och småningom en lång utredning, som blev klar i början av 2019. Från att han tog kontakt med sjukvården 2017 dröjde det alltså fram till våren 2019 innan han fick en diagnos. Under hela den tiden fick han gå hemma – sammanlagt i fyra år. Hans föräldrar har berättat att han blev sämre och sämre. Han var inbunden och hade inget umgänge. På dagarna kunde han gå in till folk som inte hade låst och inte var hemma.

Vårvintern 2019 fick jag reda på att han hade fått en bokstavsdiagnos med rätt till LSS-boende och han fick då träffa Södertälje kommun, som skulle hjälpa honom med ett boende.

De intervjuade honom och tog reda på om han kunde borsta tänderna, klä på sig själv osv, vilket han bejakade. Han uttryckte samtidigt en önskan om att få komma till ett boende i området med antroposofisk bakgrund, som han kände väl till.

Skulle bo ensam

Det ansågs dock räcka med ett stödboende och hans önskan om placering kunde man inte ta hänsyn till. Det betydde att han skulle bo och vara ensam större delen av tiden, dock med lite hjälp. Men att vara ensam var ju det han inte klarade av!

Då sökte han upp till mig. Jag blev först tveksam till om diagnosen var rätt. Jag tyckte att det var egendomligt att Södertälje kommun inte tog hänsyn till hans eget önskemål om sitt boende. Föräldrarna var förtvivlade.

Jag bestämde mig för att skriva ett intyg till kommunen, där jag utifrån en medicinsk utgångspunkt hävdade att patienten skulle må bra av ett boende i ett antroposofiskt sammanhang eftersom han var van vid det och önskade det.

IVO-anmäld av kommunen

Detta intyg ledde till att kommunen IVO-anmälde mig. De menade att jag lade mig i deras arbete och att jag inte hade angett några medicinska skäl, trots att jag skrev att det var betydelsefullt för hans mående.

Anmälan var helt okunnig. IVO tar hand om patientsäkerhetsfrågor och inte om felaktiga intyg. Anmälan togs inte upp, men säger något om vårt samhälle. ¹⁾

Plötsligen anmälde sig patienten åter på vårdcentralen och fick en jourtid. Han slängde sig på britsen, lade sig i fosterställning, bad att få bli omhändertagen, var psykotisk och väldigt, väldigt rädd.

Jag ringde till mottagningen på Södertälje sjukhus, där han var inskriven och där det finns en akutmottagning. De hade inte tid den dagen och ringde tillbaka först efter två timmar, bad om ursäkt och sa att han kunde komma först nästa dag.

Under tiden hade jag ringt mamman och hade ordnat med ett rum på mottagningen, där han kände sig trygg, ordnat lite mat och en sjuksköterska hade gett honom lugnande insmörjningar.  Mamman kom och följde honom till St Görans sjukhus.

Inlagd på sjukhus

St Görans sjukhus lade in honom direkt på vårdintyg. Inom en vecka fick jag ett remissvar där det stod att han hade schizofreni.

Mamman tog kontakt med mig när artikeln om att jag var IVO-anmäld kom i Södertälje tidning. Hon förstod att det gällde intyget för hennes son. Pojken var då på slutenvården i Södertälje och hade varit där ett tag.

En bror till pappan är god man. Han hade varit i kontakt med Södertälje kommun efter allt som hänt och helt plötsligt fick den antroposofiskt inspirerade, socialterapeutiska Hagastiftelsen en ansökan om en plats för pojken. Nu är han där han ville och det är glädjande.

Varför skriver jag om detta?

Lagstiftningen säger att personer med funktionshinder ska leva ett så normalt liv som möjligt. Enligt min mening borde det vara grundläggande normalt att en människa ska få välja om det finns likvärdiga placeringar. Det borde överhuvudtaget vara överordnat vad en människa med funktionshinder vill ha för livssammanhang, hur man vill tillbringa sitt liv.

Hur är det möjligt att man inte lyssnar på det? Det viktigaste valet i livet är ju inte vilket rum och vilka kläder man har, utan vilka kompisar och livssammanhang man har. Den frågan måste vara den viktigaste vid placeringar av funktionsnedsatta människor.

När de själva, och de som känner dem väl, har synpunkter ska det väga tungt!

Det borde vara en grundläggande kvalitet för ett så normalt liv som möjligt, att få leva med de människor man vill leva med!

Värdefulla år rinner iväg

En annan fråga är hur vi kan acceptera att så unga människor får vänta utan åtgärd så länge på en utredning som i sin tur tar lång tid och i det här fallet dessutom ledde till fel eller i varje fall en ofullständig diagnos. En stor del av en utredning handlar om att fylla i formulär och få poäng för den ena eller andra diagnosen.

Varför tar det så lång tid? Patienten är ung och värdefulla år rinner iväg i meningslösa tomma, ensamma dagar, där tåliga föräldrar försöker att göra så gott det går. I mina egna och min kollega från vårdcentralens anteckningar står att det fanns misstanke om kronisk psykos från början och det var också frågeställningen i remissen som skrevs till psykiatrin.  Det är en patientsäkerhetsfråga att inte alltför snabbt ställa diagnoser, men det är inte alltid det räcker med poäng från ifyllda formulär heller. Vid alla återbesök var huvudfrågan hur den unge mannen tillbringar sin tid? Hur föräldrarna orkar med? Och det får gå fyra år utan någon terapeutiskt insats?

En fråga om människosyn

Kanske ska vi ha ett preliminärt omhändertagande så att patienten, när det är uppenbart att situationen inte fungerar kan få ett boende med terapi under utredningstiden?

Den stora övergripande frågan handlar dock om människosynen. Vad är ett normalt liv? Jag har känt patienten sedan han var ett litet barn och varit familjens läkare. Ingen har sökt upp mig. Borde inte en familjeläkare ha en roll i att bidra med en helhetssyn? I stället blev det stuprör och revir mellan olika instanser.

Jag kanske överskred revirgränsen när jag tyckte att man skulle ta hänsyn till patientens önskemål om placering, men jag visste också att en felaktig placering skulle ha långtgående följder för hans livskvalitet.

Var finns det något utrymme kvar för hjärtat?

¹⁾ Jag visste inte ens om att jag var IVO-anmäld. De har senare bett om ursäkt och beklagat att det blev fel. Det visade sig att det kom sig av att handläggaren på IVO gått på långsemester och missat att informera mig om anmälan.

Nu när Stiftelsen Vidarkliniken tvingats lägga ner sin sjukvårdsverksamhet (rehabiliteringssjukhus och vårdcentral) efter ett politiskt spel i Region Stockholm kan man fråga sig hur det kunde gå så här för en så uppskattad och för patienterna så framgångsrik verksamhet. Det finns flera oroande dimensioner i det här dramat, men jag ska för enkelhetens skull här bara hålla mig till en enda.

Inom hälso- och sjukvården finns det förvisso olika synsätt på hur vård bör bedrivas, och vad som läker människor och ger dem bättre hälsa. Men om vi för ett ögonblick bortser från alla sådana diskussioner finns det ändå en odiskutabel grundbult som borde förena och som borde väga allra tyngst – nämligen SLUTRESULTATEN FÖR PATIENTERNA. Jag vill här lyfta fram det egentligen helt självklara att det absolut inte kan finnas någonting i hälso- och sjukvården som är viktigare än just detta, givet att vården också ges på ett patientsäkert sätt. Vården finns ju till för patienterna!

Men när det gäller Region Stockholms hantering av Stiftelsen Vidarkliniken måste man tyvärr konstatera att de ansvariga sjukvårdspolitikerna den senaste tiden har låtit egna symbolfrågor och ideologi gå före faktiska resultat för patienterna. Det är riktigt oroande och mycket allvarligt.

Det man åstadkommit på Vidar Rehab (som tidigare hette Vidarkliniken och genom åren varit huvudverksamheten) är påtagligt positivt. Alla studier och patientutvärderingar, både egna och andras, visar att rehabiliteringssjukhusets vårdkoncept gav mycket bra resultat för patienterna när det gäller hälsa, livskvalitet och även ökad egen förmåga att ta ansvar för sin fortsatta hälsa. I många fall handlar det om livsavgörande resultat – ganska ofta för patienter som inte blivit hjälpta någon annanstans inom vården. Det är nog svårt att hitta en klinik i Sverige med genomgående så nöjda patienter.

Publicerade vetenskapliga studier (läs här och här) har också visat att patienter med långvarig smärta respektive utmattningssyndrom som fått vård på Vidar Rehab halverade sin användning av smärtstillande läkemedel respektive psykofarmaka, samtidigt som motsvarande patientgrupper i landstingets vård istället fick fördubblad förskrivning av sådana läkemedel. Ett högintressant resultat för både patienter och samhällets hälsoekonomi.

I den logiska världen borde alla sjukvårdspolitiker, forskare och även samhällsekonomer applådera och säga att: den här vårdinriktningen verkar ju fungera bra både för patienterna och samhället – den ska vi ha kvar och utveckla och lära oss av. Så har också tongångarna från landsting och regeringar varit under många av de 33 år som Vidar Rehab funnits. Men idag har vi tydligen fått fler sjukvårdspolitiker som i praktiken tillåter sig att prioritera annat än resultaten för patienterna.

Om det nu finns något som ansvariga politiker i Region Stockholm tycker är viktigare för en rehabiliteringsklinik än att patienterna får bättre hälsa, minskad sjukskrivning och dessutom blir mindre läkemedelsberoende så skulle jag hemskt gärna vilja veta vad detta kan vara. Patientsäkerheten kan det knappast handla om i det här fallet. Det är nog svårt att hitta vårdformer som är så fria från biverkningar och vårdskador som vården på Vidar Rehab.

När de goda patientresultaten i Stiftelsen Vidarklinikens verksamheter offras i Region Stockholm görs det med svepande och grovt förenklade allmänna formuleringar om vetenskap och patientsäkerhet. Detta blir ganska bakvänt och motsägelsefullt. Det finns en hel del vetenskaplig evidens till stöd för den här vårdinriktningen, och även lång beprövad erfarenhet. Hela den här frågan handlar egentligen inte om evidens utan om andra saker, exempelvis att Sverige har fyrkantigare regelverk för naturbaserade läkemedel än många andra länder. Det handlar också en hel del om personligt tyckande hos enskilda politiker.

Det finns väldigt mycket att säga om allt detta. Men man behöver egentligen inte alls ha den diskussionen för att se hur fel det var av Region Stockholm att sänka samarbetet med Stiftelsen Vidarkliniken. Det räcker med att konstatera att en mycket efterfrågad vårdverksamhet som visar goda patientresultat, hög patientsäkerhet och av allt att döma är samhällsekonomiskt vettig helt enkelt har stängts av. Och att det främst är två politiker som nu står bakom detta, Anna Starbrink (L) och Ella Bohlin (KD).

Så kan det gå när verkliga resultat i vården inte längre är det viktigaste.

2004 lämnade jag med hjälp av miljöpartiet in en motion till Stockholms kommunfullmäktige kring en idé för att intressera elever i femte klass för våra folksagor. Jag hade fem år tidigare i samband med ett projekt jag drivit i en femteklass i Stockholm kring scenisk gestaltning av en berättelse blivit chockad av barnens situation.

Jag upplevde, att den gränsade till känslomässig misär. Barnen var ovana vid att uppleva bilder och att använda fantasien för att forma situationer med varandra, att leka. De blev generade, när de uttryckte känslor. Det kändes jobbigt för dem, när ord betecknade något märkvärdigare än vardagshändelser. Djur som talade väckte motstånd. Flera detaljer av det här slaget skapade under övningarnas gång en bild av känslomässig näringsbrist, som om barnen aldrig någonsin odlade känslor inom ramarna för skolarbetet.

Jag oroades av upplevelsen och försökte så småningom hantera den genom att utveckla en ingivelse från arbetet med dessa elever på Matteusskolan. Ett allmängiltigt material, som ger barnen chansen att tillgodogöra sig vunna skatter, borde kunna vara en nyckel till deras fantasivärld. Folksagan är ett sådant material. Turneringar är barnen vana vid från idrottsvärlden. Nationalscenerna är platser, där medvetenhetssjälen frodas.

Kort sagt: Jag skulle gärna se att femteklassare landet runt ägnar en lektion i veckan under höstterminen åt att öva in en scengestaltning av en folksaga och under vårterminen spelar upp den i ädel kamp med andra femteklassers scengestaltningar av andra folksagor för att i slutet av skolåret eventuellt bli en av de tre-fyra klasser som framträder med sin folksaga – exempelvis i operans rotunda!

Hur har man det som äldre i Sverige i dag?
Det är inte lätt att bli gammal i vårt land. Klyftorna mellan människor i olika åldrar har ökat. Många äldre känner sig värdelösa och utanför.

Vi lever längre i dag och det är ju glädjande. En del menar kanske att äldre aldrig har haft det så bra som nu och visst är vi duktiga på att ta hand om kroppar. Men är vi lika duktiga på att ta hand om själarna?

Min man är på ett boende och jag märker hur stor ensamheten är bland de äldre där han bott de senaste två åren.
”Mina barn är så upptagna”, säger många gamla. ”De är snälla, men jag kan inte begära att de ska hälsa på mig när de har så mycket annat viktigt i sina liv.”
Personalen som är kunnig och empatisk på hemmet där min man är, uttrycker ofta besvikelse över att de anhöriga inte bryr sig tillräckligt. Allt hänger på personalen om de gamla ska må bra. De upplever sig dock underbemannade och tycker ofta att de sliter för en alldeles för låg lön.
Jag önskar att den sista fasen i livet fick bli mer synlig. På samma sätt som vi har kontroller för att följa upp hur barnen mår under sina första levnadsår, borde vi införa något motsvarande under slutfasen i en människas liv. Ett konkret förslag kunde vara att knyta terapeuter till våra äldreboenden eller till gamla som sitter hemma –specialutbildade personer med uppgift att ta reda på hur personen ifråga mår. De kunde finnas där när den gamla vill berätta om sig själv och sitt liv, vad som har varit bra och vad har varit svårt. Kanske vill den gamla be om ursäkt för något eller få bekräftelse för det hon eller han har gjort. Den som inte längre kan tala borde i alla fall få besök av någon som håller handen eller bara ger full uppmärksamhet en stund.

Jag är en 77 år gammal legitimerad psykolog och terapeut. Jag har arbetat – och gör det fortfarande till en del – med föräldrar och barn, de senaste 16 åren vid Ericastiftelsen i Stockholm. Jag har skrivit tre böcker om relationer mellan vuxna och barn. I min terapeutiska verksamhet träffar jag ofta människor som sörjer över att de inte hunnit fråga sina föräldrar om viktiga saker innan dessa gått bort.

Förr hette det att man blev gammal och vis. I vårt moderna samhälle har denna visdom ett begränsat värde.
Den snabba teknikutvecklingen och digitaliseringen bidrar till utanförskap, men med en vidare syn på vad som skapar ett rikt och gott liv och med en vilja att inkludera och värdera alla åldrar i det pågående livet finns det mycket kvar för den åldrande människan att både bidra med och ta del av.

I riksdagen finns idag bara tre personer över 65 år, medan ca 20 procent av befolkningen i vårt land är över 65.
Ålderspyramiden borde bättre återspeglas i riksdagens sammansättning. Den sista fasen i våra liv borde bli lika värdefull som den första fasen, när vi börjar våra liv. Men jag hör inga förslag överhuvudtaget som konkret skulle förbättra livskvaliteten och livsglädjen för våra äldre.
Hur kan vi hjälpas åt att göra gamla människors sista år i livet mindre ensamma och mer meningsfyllda?

Ann Mari Orrenius är legitimerad psykoterapeut inom barnhälsovård och har de senaste 16 åren arbetat vid Ericastiftelsen. Hon har också en privatpraktik för vuxna sedan 1986 där hon fortfarande arbetar med några patienter. Hon har skrivit tre böcker om föräldrar och barn och arbetar också som volontär på Minds föräldralinje sedan starten 1996. Hon har tre vuxna barn och 7 barnbarn.

Skolledare har börjat tala om hållbarhet, ekologisk och giftfritt. Och Sveriges riksdag planerar en lag om mobilfria skolor. Det verkar helt enkelt finnas en strävan efter att alla barn ska få det lite mer som mina barn alltid haft det i waldorfskolan.

Det plingar till i telefonen. Min snart 18-åriga dotter säger att hon är sugen på guldsoppa med örter som gurkmeja och ingefära. Helst serverat med nybakat surdegsbröd och syrade grönsaker. Mat värdig vilken hälsotidning som helst – men det här är ett recept från barnens gamla waldorfförskola.

När en vanlig skola inför vegetarisk måndag blir det en riksnyhet. Men waldorfskolor är faktiskt de som på riktigt varit avant gardet. Vegetariskt, ekologiskt, ägg från de egna höns och honung från egen biodling är så naturligt att ingen ens pratat om det utåt.

I waldorfskolor lagar man inte bara mat. Man lagar också saker. Med nål och tråd eller fil och lim. När alla började prata om hållbarhet och det blev på modet att giftsanera skolor behövde waldorfpedagogerna knappt lyfta blicken. Plastleksaker och miljögifter skulle aldrig ha kommit innanför tröskeln i en värld som alltid doftat naturligt av såpa, ull och lavendel.

Jämställdhet är också viktigt. När en genusforskare besökte en waldorfförskola upplevde hon först väldigt tydliga könsroller – tills hon upptäckte att det var hon själv som hade sett fel på vilka barn som var flickor och pojkar.

En harmonisk arkitektur och färgsättning är också centralt i pedagogiken.

– När omgivningen är vacker vill barnen naturligt vara rädda om miljön, förklarade en lärare för mig.

Det finns en helhetssyn, med så många olika bra saker att tilltalas av, att det inte är så konstigt familjer från vitt skilda samhällsklasser och kulturer samlas i skolorna. Det är bland annat populärt bland high-tech-arbetande föräldrar i Silicon Valley att sätta barnen i waldorfskola. Även om de anser att IT är bra bedömer de att skärmar bör användas med måtta medan hjärnan utvecklas. De allra flesta pedagoger jag vet införde mobilförbud långt innan någon politiker ens närmat sig frågan.

Waldorfskolor inger ofta en snäll och trygg känsla där barn gärna leker riddare och drakar till högt upp i åldrarna. Men när det en dag kändes rökdoft i skolan var det en ny elev som trodde att någon hade tänt eld på en papperskorg, precis som det hänt på hennes förra skola.

– Ingen fara, det är bara treorna som växtfärgar garn, lugnade hennes kompisar som själva hade gjort samma sak för några år sedan.

För mig är det omöjligt att inte prata om alla dessa sinnenas upplevelser. Det är därför inte så konstigt att den vanligaste frågan jag får är om ”barnen verkligen lär sig något också?” Jag tror att de lär sig mer!

Kunskapskraven är desamma som i alla Sveriges skolor. En skillnad med waldorf är att de olika sinnena inkluderas i all undervisning. Helt i linje med modern minnesforskning som säger att ju fler minnen som kan kopplas till information man har i hjärnan desto lättare är det att använda sig av kunskapen. Gymnasieelever på naturprogrammet arbetar alltså inte bara med derivat och fysikformler utan får dessutom göra eurytmi och måla med flödande färger. Waldorfpedagogiken genomförs i en rytm som eftersträvar balans. Mellan yin och yang, den högra och vänstra hjärnhalvan eller som jag hört waldorfpedagoger själva uttrycka sig:

– En människa behöver både in- och utandning.

Waldorfpedagogiken har alltså utan att skryta om det varit först med att hantera en rad av dagens utmaningar. Och trots sin tidlöshet har den kanske aldrig legat mer rätt i tiden.