På Ytterjärna Forum använder vi cookies för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen. Genom att surfa godkänner du att vi använder cookies. Läs mer om personuppgiftsbehandling här.
×
28 juli, 2019
Dumförklara oss inte!
Läkare kallar det ”psykologisk vurpa” och politiker höjer ett varningens finger.
Men vi svenska kvinnor är beredda som kanske aldrig förr att ta till oss kunskap – gammal som ny, svensk som från fjärran länder och kulturer – för att leva våra bästa liv. Det handlar handlar varken om naivitet, dumhet eller tankevurpor. Det handlar om självbevarelsedrift. Dumförklara oss för det – och ni har dumförklarat er själva.…
LÄS MER
Läkare kallar det ”psykologisk vurpa” och politiker höjer ett varningens finger. Men vi svenska kvinnor är beredda som kanske aldrig förr att ta till oss kunskap – gammal som ny, svensk som från fjärran länder och kulturer – för att leva våra bästa liv. Det handlar handlar varken om naivitet, dumhet eller tankevurpor. Det handlar om självbevarelsedrift. Dumförklara oss för det – och ni har dumförklarat er själva.
Unga kvinnor som inte får hjälp, eller inte litar på att de kommer att få hjälp, av den konventionella sjukvården söker sig till komplementär och alternativ medicin.
Och det ställer till problem – för somliga politiker och vissa läkare. Kvinnorna däremot rapporterar att de mår bättre och många att de blir friska.
Det har läkare mage att kalla ”psykologisk vurpa” och politiker höjer ett varningens finger.
Men – det handlar inte om naivitet, inte om dumhet eller tankevurpor. Det handlar om självbevarelsedrift. Och tack och lov är den hög.
Vi, svenska kvinnor, vill må bra. Och för att göra det är vi beredda som kanske aldrig förr att ta till oss kunskap – gammal som ny, svensk som från fjärran länder och kulturer – för att leva våra bästa liv.
Dumförklara oss för det – och ni har dumförklarat er själva.
Det vore mycket smartare och bättre för alla parter om ni lyssnade istället.
Nu kan jag väl inte längre kalla mig ”ung kvinna”, men jag var, och när ryggen smärtade efter en vurpa (fysisk sådan, med häst) fick jag absolut NOLL hjälp av den konventionella sjukvården. Eller ja, kanske 0,1:
– Ta smärtstillande och gör sit ups, sa läkaren till mitt 17-åriga jag, som inte kunde ta sig ur sängen utan att först rulla över på magen och ta sig upp på armbågarna.
Ingen röntgen (jag stod och gick ju), ingen undersökning, ingen uppföljning, inga återbesök.
Jag kan knappt räkna alla de komplementära terapier jag vänt mig till sedan dess; naprapat, akupunktur, osteopat, kiropraktor, homeopat, kinesolog (fast just det var mer nyfikenhet än vårdbehov)… Och sjukgymnastik.
Jag har däremot hittills aldrig tagit värktabletter för min ryggskada och ja, jag kan göra sit ups numera (och ta mig ur sängen utan problem).
Min poäng: Det var inte sjukvården som hjälpte mig, det var den komplementära vården. Men mest av allt var det min självbevarelsedrift och vilja att vara frisk till varje pris.
Gudarna ska veta att jag var skeptisk till mycket – mest av allt homeopaten, som ställde ett otal frågor som kändes helt irrelevanta. Men rädslan för vad skadan – som vid det laget hade fått benämningen ”kotförskjutning” av mer än en terapeut – skulle göra med min rygg genom graviditet och förlossning var starkare än skepticismen.
När jag kom hem med för mig okända pulver i små påsar ringde jag min läkare. Detta var i London och min allmänläkare, var också min mödravård – och skulle det visa sig, en väldigt öppensinnad läkare, som just då utbildade sig i homeopati. Han förhörde sig om vad det stod på mina pulverpåsar och kunde försäkra mig om att de inte skulle skada mitt ofödda barn.
Jag kanske hade fått hjälp av sjukvården om jag kommit in på bår den där gången, om min smärttröskel varit lägre och jag hade klagat högre. Det hade kanske varit fantastisk vård – vem vet?
Men nu gick jag en annan väg och tog hand om min rygg på mitt eget sätt, utan att förkasta vare sig sjukvårdens sjukgymnastik eller den komplementära vårdens örtmediciner. Precis som horder av kvinnor gör för andra typer av medicinska problem, där de inte känner att vården tar dem på allvar. De förkastar inte – de välkomnar allt som hjälper dem att leva sina liv till dess fulla potential. De vill vara friska och ha sin hälsa och är beredda att gå utanför ramarna som satts av svenska myndigheter (och som är markant snävare än bara i vårt grannland Norge, liksom i Tyskland och Schweiz).
För mig är just det integrativ medicin.
Jag kommer dessbättre aldrig att få veta om den första naprapaten jag träffade överdrev när hon sa:
– Du måste ta hand om din rygg – annars kommer du att sitta i rullstol innan du är 35.
Det är det jag har gjort, efter bästa förmåga. Och för det tänker jag inte låta mig dumförklaras.
Sommartid är högsäsong för campylobacter, den bakterie som ger magsjuka. Rena händer och rent i köket är bästa sättet att undvika problem – men när mag magsjukan är ett faktum är det viktigt att ta hand om sig för att hjälpa kroppen att läka. Mat kan vänta, men vätska är A och O!…
LÄS MER
Sommartid är högsäsong för campylobacter, den bakterie som ger magsjuka. Rena händer och rent i köket är bästa sättet att undvika problem – men när mag magsjukan är ett faktum är det viktigt att ta hand om sig för att hjälpa kroppen att läka. Mat kan vänta, men vätska är A och O!
Allmänt om magsjuka
Problem med magen med illamående, diarré och kräkningar, kan ha många olika orsaker – det kan vara magsjuka/maginfluensa, vinterkräksjuka, matförgiftning eller bero på intolerans/allergi. Maginfluensa är en infektion i mag-tarmkanalen med diarré och illamående, ofta kräkningar, feber samt buksmärtor, orsakad av virus – därför namnet maginfluensa. Det finns inte någon medicin mot viruset och det smittar lätt. Kräkningarna brukar upphöra efter ett till två dygn, medan diarréerna kan fortsätta i någon vecka.
Allmänna råd
För allmänna tips se Vårdguiden 1177.se eller kontakta sjukvården.
Drick!
För att motverka vätskeförlusterna, som är större än vanligt pga. kräkningar och diarréer, behöver man se till att få i sig tillräckligt med vätska och det är särskilt viktigt för barn.
På apoteket finns färdiga blandningar till vätskeersättning att köpa, men du kan också göra din egen vätskeersättning.
Recept vätskeersättning:
1 liter kokt avsvalnat vatten
6 teskedsmått socker
½ teskedsmått salt
Använd: Normalt behöver en vuxen cirka två liter vätska per dygn, lägg till ungefär den mängden som försvinner med kräkningar och diarréer.
Om du kastar vatten som vanligt är det nog med vätska. Barn behöver mer vätska i förhållande till sin kroppsvikt. Kontrollera att barnet kissar som vanligt och att slemhinnorna i munnen är fuktiga som vanligt.
Stora mängder vätska på en gång provocerar ofta till nya kräkningar. Tar man det försiktigt och dricker teskedsvis och gör pauser, går det oftast bättre. Drycken kan vara vanligt vatten, örtte eller svart te (som verkar stoppande). Temperaturen på vätskan får gärna vara ljummen eller varm – undvik iskallt och hett, kolsyrade drycker och kraftiga smaker (heta, sura osv).
Örtte vid maginfluensa
Ett bra örtte är svagt kamomillte, som brukar tolereras bra och som verkar lugnande på mag- och tarmverksamheten och kan lindra magont.
Vid diarréer kan blåbärste eller pepparmintste vara ett alternativ. Te på torkade blåbär har traditionellt använts för att lugna magen.
Vid kräkningar kan salviate användas. För barn är särskilt fänkålste ett alternativ.
I återhämtningsfasen är det bra med röllekate.
Mat
Man kan avvakta med mat tills aptiten kommer tillbaka. Då kan det vara bra att ta det försiktigt och eventuellt använda traditionella dieter med ”snäll” mat som exempelvis skorpor, rostat bröd, buljong, blåbärssoppa, kokt potatis, kokta morötter, kokt vit fisk eller kokt kött.
Mot illamåendet
Mot illamående kan man använda bittermedel, ingefära eller citron.
Ingefära är en krydda och är ett välbeprövat medel mot olika former av matsmältningsproblem såsom illamående, diarré och andra magbesvär. Du kan exempelvis tugga färsk ingefära, dricka ingefärste eller äta ingefärsgodis. Tabletter med ingefära finns att köpa på apotek. Ingefärste: Skiva eller riv färsk ingefära grovt, ca 2 cm rotknöl (man kan låta skalet vara kvar, men tvätta av den först) och lägg i en kopp med varmt vatten.
Man kan göra ett örtte på en bitter ört, exempelvis malört (ta en nypa malört, häll på vatten som är ca 80 grader, låt dra en minut, sila av). Teet ska drickas varmt, utan sötningsmedel. Man kan också blanda i lite pepparmynta eller någon annan ört som man tycker om smaken på.
Du kan också gärna testa med att suga på en skiva citron eller dricka lite citronvatten, som kan dämpa kräkreflexer.
Mot diarré och magont
Mot diarréerna och framförallt magont kan det hjälpa att göra en kompress med kamomillte eller kamomillolja på magen.
Ett alternativ till kamomill är harsyra som finns som Oxalis-essens, -salva eller -olja.
Diarré anses dock vara funktionell, dvs. den gör att man blir av med magsjukan fortare.
Invärtes kan man använda kapslar med kol, Birkenkohle comp, mot diarré.
Utvärtes behandlingar
En kompress med kamomillte på magen kan lugna magen och hjälpa mot magont.
Gör i ordning ca ½ liter kamomillte (teet ska vara något starkare än te som dricks. Ta 1 msk torkad kamomill som får dra ca 2-4 minuter under lock).
Ta fram en bit bomullstyg (t.ex. en bit av ett gammalt lakan) som viks 2-3 gånger så det blir lagom stort för magen, en kökshandduk och en bred yllesjal som räcker runt kroppen.
Häll teet i en skål och doppa det hopvikta tyget, som lagts i handduken och vrid ur.
Lägg yllesjalen runt livet och lägg dig. Ta ur bomullskompressen ur handduken och lägg den direkt på magen så varmt som det går och att det känns behagligt, fäst med yllesjalen och lägg en varmvattenflaska ovanpå.
Dra över dig en filt/täcke och vila i 30-45 min.
Kamomill (Matricaria recutita) finns också som olja – som man kan göra en oljekompress med.
Kompress med harsyra
En kompress med harsyra (Oxalis acetosella) i form av Oxalis Essens (kutan lösning), på magen, kan vara hjälpsamt då den lugnar genom att verka kramplösande och värmande på mage och tarm:
Ta fram en bit bomullstyg (t.ex. en bit av ett gammalt lakan) som viks 2-3 gånger så det blir lagom stort för magen och en bred yllesjal som räcker runt kroppen.
Ta ca 4 dl kroppsvarmt vatten (inte över 40° C) i en skål och tillsätt 1 msk Oxalis-essens
Doppa det hopvikta tyget i essensblandningen i skålen och vrid ur.
Lägg yllesjalen runt livet och lägg dig. Lägg bomullskompressen direkt på magen, fäst med yllesjalen och lägg en varmvattenflaska ovanpå.
Dra över dig en filt/täcke och vila i 30-45 min.
Harsyra (Oxalis acetosella) finns även som salva och som olja – som man kan göra en salv- eller oljekompress med.
Salvkompress vid magsjuka
En kompress salva med harsyra (Oxalis acetosella) på magen kan vara hjälpsamt. Harsyra finns även som kutan lösning och som olja.
Salvkompress: använd gärna ett bomullstyg, ex vis en bit av ett gammalt lakan och stryk på salvan ca 1-2 mm tjockt på en bit tyg som är dubbelvikt, kanterna lämnas fria. Man kan eventuellt värma salvkompressen till kroppstemperatur på t.ex. en värmeflaska, men den ska inte vara het utan bara varm så salvan inte smälter. Salvkompressen läggs direkt på huden och kan fästas med en sjal eller en bit bomullstyg som går runt livet och får ligga på så länge man önskar och det känns behagligt. Man kan använda samma kompress flera gånger och lite ny salva stryks på varje gång man vill använda den.
Oljekompress vid magsjuka
En kompress olja av kamomill (Matricaria recutita) eller harsyra (Oxalis acetosella) på magen kan vara hjälpsamt. Omslag kan även göras med kamomillte eller harsyra i form av kutan lösning och salva.
Oljekompress: är en varmare behandling. Man använder även här gärna ett bomullstyg ex vis en bit av ett gammalt lakan. För på oljan på en bit tyg genom att hålla det mot oljeflaskan och upprepade gånger vända det hela så oljan kommer på olika ställen på tyget. Lägg oljekompressen i en plastpåse och värm den med hjälp av en värmeflaska. Tar ut oljekompressen ur plastpåsen och lägg den direkt på huden med en bit ylletyg ovanpå. Fäst med en sjal som går runt livet eller låt lämpligt klädesplagg hålla den på plats.(eller så räcker det med åtsittande byxor.) Låt kompressen ligga på så länge som önskas och det känns behagligt. Kompressen kan användas flera gånger och lite ny olja förs på varje gång man vill använda den.
Som alternativ kan man smörja in oljan på magen, men försiktigt för ibland blir beröringen en för kraftig stimulans och då fungerar omslagen bättre.
Om Hjälpsamt:
Alla råd som presenteras på Ytterjärna Forum under vinjetten Hjälpsamt är skrivna av legitimerade sjuksköterskor och granskade av legitimerade läkare. Samtliga är baserade på långvarig beprövad erfarenhet och är avstämda mot tillgänglig litteratur och forskning i ämnet.
Råden gäller för vuxna om inte annat anges. De ersätter inte annan rådgivning och vård av medicinsk personal.
Om du är osäker på om du kan använda något utav råden, på grund av medicinering, hälsotillstånd eller annat, kontakta din läkare. Hjälpsamt tillhandahålls av den ideella föreningen SAMT (Svensk förening för antroposofisk medicin och terapi).
Växter och andra ämnen som lyfts fram kan ha fler egenskaper än de vi tar upp i temat. I enstaka fall kan allergier förekomma mot det vi tar upp i våra råd, det är därför är viktigt att du själv tar ansvar för och bara använder de råd som passar för just dig.
Waldorfförskolan – en lärresa med den fria leken i centrum
– Det växande barnet behöver göra sig hemmastadd i sin kropp, som är verktyget för att kunna ta emot världen både fysiskt, själsligt och intellektuellt. Att bereda en omgivning där det kan ske är Waldorfförskolans viktigaste uppgift, menar Geseke Lundgren, Waldorfförskolelärare sedan 1980-talet och idag verksam inom fortbildning av förskollärare både i Sverige och internationellt. …
LÄS MER
– Det växande barnet behöver göra sig hemmastadd i sin kropp, som är verktyget för att kunna ta emot världen både fysiskt, själsligt och intellektuellt. Att bereda en omgivning där det kan ske är Waldorfförskolans viktigaste uppgift, menar Geseke Lundgren, Waldorfförskolelärare sedan 1980-talet och idag verksam inom fortbildning av förskollärare både i Sverige och internationellt.
På Waldorfförskolan är det genom leken barnet gör sin lärresa in i livet och leken behöver vara självstyrd och självinitierad för att bli den läroprocess den ska vara.
– Det handlar om att ta in och lära sig om världen, så att den blir min, inuti mig, säger Geseke. Att se vad som är bra för mig och hör hemma hos mig och vad jag behöver skilja ut. Det är en process som varje barn helt individuellt gestaltar i sin lek.
Pedagogens viktigaste uppgift i Waldorfförskolan är att skapa tydliga ramar och förutsättningar för en omgivning som är igenkännlig och konstant.
– I en tämligen oföränderlig omgivning vågar jag förändra mig själv, menar Geseke. Om jag inte hela tiden måste vara beredd på att min omgivning förändras, så kan jag släppa min rädsla. Jag är inte redo ännu att möta varje förändring i världen när jag är liten. Kan jag lita till att nästa dag är samma som igår och imorgon, så uppstår trygghet: Jag vet att jag får mat. Jag vet att jag får vila. Jag vet att jag får tid att leka och jag vet att, om jag inte klarar något så får jag hjälp. Jag behöver inte vara rädd för att bli utmanad utanför min gräns.
Den bästa tiden för ett barn att börja i en förskola är egentligen i åldern mellan tre till tre och ett halvt år, menar Geseke. Först då har barnen på riktigt hunnit etablera den livsviktiga anknytningen till föräldrarna.
– De flesta föräldrar idag har dock inte möjlighet att ha barnen hemma de tre första åren. Därför bemödar sig alla förskolor idag om att erbjuda en så gynnsam och hemlik miljö som möjligt även för de riktigt små barnen.
– När barnen är mellan tre och tre och ett halvt år har de kommit över trösklarna att lära sig gå och prata, säger hon. De har en begreppsvärld där de börjar förstå att det finns omvärld utanför det lilla och har kommit till ett tydligt förankrat ”jag” och ”du”: Nu vet jag att jag är här och du är där. Jag har min vilja och du har din.
– Då föds också en önskan att odla det sociala. Då anammar jag kulturkretsen jag rör mig i och dess sociala samspel. På vilket sätt tar jag kontakt med någon annan? På vilket sätt gör jag tydligt vad jag vill, eller vad jag inte vill? Samtidigt har barnen precis kommit till att interagera när de leker. Jag kan inte interagera med andra om jag inte kommit till mig själv.
Naturen och miljön
Waldorfförskolorna vill också tillhandahålla en återkommande årsrytm för barnen.
– Människan är en del av världen och behöver bli bekant med den, säger Geseke. Vi lever i en natur som bjuder oss på rytmer som vi även har inom oss som människor – bara vi uppmärksammar dem!
– På våren och försommaren och försommaren är hela naturen inne i en utåtriktad, uppvaknande gest. Allting strävar utåt, uppåt. Den spirande, växande, vidgande gesten i naturen dominerar då också hur vi pedagogiskt planerar våra sånger och lekar. Årstidsfesten som vi gör är sommarfesten. På hösten när naturen är i en motsatt gest samlar vi ihop igen. Nu tar vi hand om frukterna av sommarens rikedom, så att de kan leda oss in i hösten.
– Det blir samtidigt ett ”förinnerligande” av de upplevelser och erfarenheter vi har gjort i det yttre under sommaren. Vi berikas i vårt inre och bevarar skatterna som ger oss kraft och inspiration för att förnya, omforma och skapa även under vintern.
– Vi följer dessa rytmer och försöker också bygga in en form av så kallad in- och utandning – aktivitet och vila – i dagsförloppet.
"En typisk Waldorfdocka är (…) en docka som har ett ganska öppet ansikte, som för barnet kan bli precis det dockan behöver bli."
Det som finns i rummet på en Waldorfförskola ska inspirera och kunna förvandlas. Leksakerna ska vara föränderliga även för barnet. En typisk Waldorfdocka är exempelvis inte en leende eller gråtande docka, utan en docka som har ett ganska öppet ansikte, som för barnet kan bli precis det dockan behöver bli. Den blir glad eller ledsen beroende på vad barnet behöver i sin lek.
– Vi utformar vår miljö i Waldorfförskolan så att den fria leken, som skiftar under varje stund, ska möjliggöras genom materialen och genom att barnen alltid vet att de har tid att leka, säger Geseke.
– Det är likadant med träleksaker. Det finns en tendens att även dessa ska vara fullständigt utformade, men de små barnen blir egentligen störda av det.Är det gjort som en ko så blir det lite svårt att låtsas att det är ett lejon. När de har en kloss, som inte är så tydligt utformad kan den bli en noshörning, en ko, ett lejon eller en elefant beroende på vad leken kräver.
I Waldorfförskolan arbetar vi både med småbarnsgrupper där barnen är mellan ett och tre år gamla och blandade syskongrupper för barn i åldrarna mellan tre och sju år. De blandade åldersgrupperna främjar barnens utveckling.
– Det lilla barnet får sin utmaning och inspiration av att i vissa stunder kunna delta i någon lek som de större arrangerar, säger Geseke. För de äldre barnen är det en trygghet att se att ett litet barn ännu inte kan saker som de kan. Den äldre kan kanske till och med hjälpa till ibland, med något som den mindre inte klarar än. Då bygger barnen upp en säkerhet i att det är ok både att be om hjälp och att hjälpa.
Kroppsfunktionerna etableras
I Waldorfpedagogiken säger man att den första sjuårsperioden företrädesvis är fysisk, även om vi föds med känslor och tankar. Kroppen ska etablera sig.
Nästa sjuårsperiod är det känslolivet som ska odlas och den sista sjuårsperioden, innan man är helt vuxen, domineras av intellektets utveckling. Det är kropp, själ och tanke i tre sjuårscykler.
– De flesta livsuppehållande, grundläggande funktionerna i kroppen rent organmässigt etableras under de första sju åren – matsmältningen, ämnesomsättningen och även det rytmiska systemet, säger Geseke. Det som grundläggs de första sju åren kan du inte göra om, göra rätt. Det växer till, men funktionerna är grundlagda.
– För ett litet barn är det kontrollen av viljan och impulskontrollen också. Jag börjar kontrollera när jag går på toaletten och hur jag tar på min kompis – inte nyper för hårt till exempel.
– Ett litet barn måste öva och öva för den har ännu inte kontroll över sin kropp och sin vilja, som kan vara oerhört stark. Hur ska jag härbärgera den? Hur ska jag lära mig hantera den?
– Jag vill vara med andra, men jag vill också dominera andra. Jag vill att alla andra ska göra det jag vill. Så lär jag mig att det gör de faktiskt inte, eller de kanske blir ledsna om jag tvingar dem. Då tycker inte jag att det är roligt heller.
– Hur lär jag mig att få ett utbyte och dominera så länge som de andra tycker det är roligt, men också kan foga mig? Ibland behöver jag vara med i andras vilja och lek för att vi alla ska må bra?
Foto: Erik Olsson
Från födseln fram till treårsåldern domineras leken – eller läroprocessen – av härmning och upprepning. Det är en intensiv aktivitet i att öva vissa färdigheter och förmågor. Barnet leker samma lek gång på gång för att det är roligt, som exempelvis tittut.
Vid tre- till tre och ett halvt-årsåldern, när barnet börjat få grepp om jag och du, din vilja och min vilja, kommer det till en mer interaktiv lek. Då domineras leken inte längre av härmningen. Fantasin kommer in och leken börjar utvecklas av sig själv.
– I den här åldern har barnen tillgång till en fantasiförmåga, som verkligen gör att de ser molnet framför sig när de lyfter tygstycket i luften, säger Geseke. När en fyraåring börjar krypa runt, ser de sig till hundra procent som en katt eller en hund eller ett lejon, även om du bara ser en fyraåring som kryper.
– Det krävs att jag har en inkänningsförmåga och inte gör något fel och tilltalar en katt, när det är ett lejon eller en elefant.
– I sex-, sju-årsåldern kommer en väldigt kraftfull utveckling – både fysiskt, själsligt och intellektuellt. Då skiftar detta.
En fysisk omformning
Kroppen, inklusive benstommen, är väldigt mjuka under småbarnsåren. Det lilla barnets kropp är formbar. När de bryter något är det inte alltid man gipsar. Man bara stadgar och fixerar så växer det samman igen. Det är ojämförbart med någon annan period i livet.
– Det lilla barnets huvud är otroligt stort i förhållande till kroppen, säger Geseke. Det är också det som är mest färdigt när vi föds. De organ vi har där – synen, hörseln, lukten och smaken är på plats redan under fosterutvecklingen.
– Kroppen är däremot rudimentär, menar hon. Organen har en lång tid för att hinna ikapp och även kroppen tar lång tid på sig för att komma ikapp med det huvudet redan har.
– Det är en av anledningarna till att vi säger vi inte behöver tilltala huvudet ännu. Vi behöver tilltala resten, som är i behov av näring och utveckling så att det blir någon form av balans.
Det tar sju år att byta ut varje vital cell i en människas kropp. Det vi fick som arvsmaterial från mamma och pappa har vi jobbat igenom helt en gång under den livstiden.
– Det hårdaste vi har är våra tänder, säger Geseke. Att då även byta ut dem är pricken över i på en härdningsprocess. Förr var det en viktig del i att bedöma barnets skolmognad.
Det sker en förvandling i kroppshållningen hos sexåringen. Då uppkommer den tydliga s-kurvan i ryggen. Allt mognar till och kroppen kan nu omfamna hela rörelsen. Den härdade ryggraden, brosket och alla nervtrådar håller nu för det fortfarande förhållandevis tunga huvudets fria rörlighet och balans. Skuldrorna går nedåt, bakåt. Den bulliga magen buktas in.
– Många föräldrar till fem- till sexåringar blir oroliga och undrar om de äter för lite, berättar Geseke. De blir ofta så smala. Revbenen ändrar läge. De har varit stängda, men nu öppnas ett rum i bröstkorgen. Barnets hals sträcks ut och blir synlig på ett nytt sätt. Den kan nu vridas 90 grader mot skuldrorna. Huvudet får en helt annan frihet, resning och balans. Sexåringen blir suverän på rockringen. Från att ha haft en naturlig preferens av fram-och bakrörelse blir nu höften helt befriad. De har en annan steglängd och kan springa längre. Du ser fysiskt att kroppen nu är deras.
"Det hårdaste vi har är våra tänder. Att då även byta ut dem är pricken över i på en härdningsprocess."
Barnet förändrar sin djupandning och lungkapacitet avsevärt under några månader i sex-, sju-årsåldern. Det mellersta området, där också det rytmiska systemet sitter, öppnas för utveckling. Barnet blir realist och fantasileken som har kännetecknat perioden från 3-årsåldern går inte längre att upprätthålla. Det är en tung förlust.
– Men fantasileken där allt blir till det jag vill att det ska bli, kan ännu inte kallas för kreativ, menar Geseke. Fantasileken fungerar bara om barnet kan skärma av omgivningen någorlunda.
Även 6-åringen behöver fortsätta att vara skapande för att förhålla sig till världen. Här sker en övergång mellan fantasilek och föreställningslek – en rollek där världen blir real.
– En sex-, sjuåring, som vill leka lejon, behöver alla attiraljer för att se ut som ett lejon, säger Geseke. Nu vet den att om den bara faller på alla fyra, ser inte de andra att det är ett lejon.
Förlusten av leken
Geseke menar att vi saknar den intuitiva leken hela livet – att vi har denna längtan som vuxna också.
– Längtan är samtidigt drivkraften till nästa steg. Barnet börjar själv initiera lekar och bli kreativ. Barnet skapar realiteter. Den börjar tillverka klor. Den gör en man. Den gör en svans med plysch på. Det ska bli så naturtroget som möjligt. Det blir en oerhörd aktivitet i detta skapande.
– Barnet blir regissör och börjar realisera sina inre bilder och sätta ut dem i verkligheten på riktigt. Lekförloppet är väldigt annorlunda från en fyra-, femåring som kryper runt. Sexåringen skapar en hel verklighet.
Fyra-, femåringarna dyker dock ofta in och ut i lekarna som sexåringarna skapar.
– Sexåringen kan vara rigid i början. ”Nu gör vi så, sedan gör vi så. Så säger du det och gör du inte vad jag säger får du inte vara med.” Jag kanske behöver anpassa mig lite. Öva mig socialt och i samarbete för att det ska fungera.
Geseke menar att det är lätt att fylla sexåringens dag med olika göromål.
– De blir jätteduktiga på att göra det du föreslår. Men kreativiteten sitter hos dig och inte hos barnet. Barnet blir då beroende av andras inspiration för att komma från sysslolöshet till aktivitet.
Foto: Erik Olsson
Motbilden är sexåringen som sitter och har tråkigt: ”Fröken, jag har ingenting att göra!”
– Jag är pest och pina som svarar: ”Det gör inget”, säger Geseke. ”Du kan sitta ett tag och fundera lite. Du kommer säkert på något.”
– Det jag egentligen säger är: ”Du behöver inte mig. Det är ingen fara att sitta och ha tråkigt. Du dör inte av det.”
– När de haft tråkigt i tio minuter, som är en jättelång tid för en sexåring, börjar de med någonting. Jag som pedagog kan då med glädje se att barnet kommer i verksamhet av sig själv.
– Erfarenheten att jag kan komma ur en passiv, tråkig och utestängd situation och aktivera mig själv är omvälvande. Det är kreativitet på riktigt och början till skolmognad. Vet jag att jag kan förändra världen, och har skaparkällan i mig, har jag helt andra förutsättningar att vara med aktivt i en läroprocess som kommer utifrån.
Mål och framtid
Så länge vi i läroplanen för förskolan har tydliga ”strävandemål ” menar Geseke att det går bra för olika pedagogiska inriktningar att anpassa sig. Barnen behöver då inte ha uppnått en viss förmåga eller färdighet i form av så kallade ”uppnåendemål”.
– Det har varit en stor kamp i revideringen av läroplanen att få behålla strävandemålen, säger hon. Det kryper in fler och fler begrepp och krav i förskolans läroplan, som inte är adekvata för den första sjuårsperioden.
– Barnen ska exempelvis lära sig förstå teknik och lära sig ett matematiskt tankesätt och förhållningssätt. Det strös in ord, som man visserligen kan arbeta lekfullt med, men själva ordbruket blir mer och mer skola.
I Waldorfpedagogiken lägger man tyngden på att barnen ska kunna vara i ett utforskande hela tiden.
– Jag ska inte lyfta ut dem ur den processen och börja fråga: ”Kan du berätta vad du har sett?” Jag kräver då något av dem, som de inte ska behöva kunna ännu – minnas, reflektera, analysera och utvärdera. De ska vara i det, uppleva och lära på det sättet. Reflekterande och analyserandet kommer senare, liksom förmågan till det.
Geseke tycker att förskolorna i Sverige genomgående är väldigt bra.
– Det gäller inte bara Waldorf, säger hon. Det som blir svårt är att förskolan både ska täcka allt yngre åldrar och längre dagar. Förskolan är inte barnens hem. Det är deras arbetsplats hur underbar vi än försöker gestalta den.
– Det är en stor utmaning för förskolorna idag, att kunna tillhandahålla en omsorg som tillgodoser behovet av vila och rekreation, så att barnen orkar göra arbetet med att hitta till sig själva i leken och i en social gemenskap som är större än en familj.
Ida är en 29-årig tjej med Retts syndrom, en svår funktionsnedsättning, där rätt stimulans och trygg miljö ger ökad möjlighet till förbättrade förmågor och ett rikare liv. Idag lever Ida under förhållanden som gör henne alltmer inåtvänd och sluten. Hennes föräldrar vill flytta henne till Solåkrabyn i Järna, där allt finns som hon behöver, men Stockholms stad vägrar.…
LÄS MER
Ida är en 29-årig tjej med Retts syndrom, en svår funktionsnedsättning, där rätt stimulans och trygg miljö ger ökad möjlighet till förbättrade förmågor och ett rikare liv. Idag lever Ida under förhållanden som gör henne alltmer inåtvänd och sluten. Hennes föräldrar vill flytta henne till Solåkrabyn i Järna, där allt finns som hon behöver, men Stockholm stad vägrar.
Jag träffar Idas föräldrar, Lars och Claudie, i en förort till Stockholm. De är nu i 70-årsåldern, har tre barn tillsammans, men lever separerade. Ida är deras yngsta dotter och det av barnen som de fortfarande oroar sig mycket över.
– Vi vill hitta en total framtidstrygghet för både Ida och oss, säger Claudie. Vi vill att hon ska få bo på en plats där hon kan vara resten av livet, där allt finns samlat. Där hon inte behöver åka taxi och färdtjänst varje dag för att komma till en daglig verksamhet och där det finns natur och människor som ser henne som en tillgång.
Allt de önskar för Ida finns idag i den socialterapeutiska Solåkrabyn i Järna, mitt i vackra Sörmland, med boende och verksamheter samlade på ett ställe. Där erbjöds Ida en plats för ett par år sedan, men hennes stadsdelsförvaltning sa stopp och istället för en lösning på Idas situation, blev det en långdragen kamp med handläggare och andra beslutsfattare, som slutligen ledde till ett avslag i Förvaltningsrätten i mars i år.
– Ingen i denna uppslitande process visade intresse för Idas behov utifrån det syndrom hon har. Så länge hon är hel och ren och man kan visa att hon inte är misskött, finns ingen lyhördhet för vem hon är och hur ett bra liv för just henne ser ut, menar Lars och Claudie.
Foto: Privat
Lycklig på Solberga
Ida har provat på livet i Solberga By tidigare, från skolstarten tills hon var 21 år gammal bodde hon först på Solbergahemmet (numera Solberga By), ett annat antroposofiskt boende och skola nära Solåkrabyn i Järnaområdet. Därefter gick hon fyra år på Ekgårdens Gymnasiesärskola i Vagnhärad.
Lars och Claudie berättar med inlevelse om en underbar tid, fjorton väldigt bra år i Idas liv:
– Hon var lycklig, Hon mådde bra. Hon ritade. Hon målade. Hon jobbade med ull. Hon jobbade med lera. Hon var på samling varje morgon. Varje år spelade de en teater och hon var till och med med på scenen. Hon var en väldigt kontaktsökande och levande liten människa. Omgivningen såg henne, pratade med henne, sjöng med henne och promenerade med henne. Hon sågs som en gåva.
– Hon valde själv instrument ur en korg och hon rörde sig till musik. Allt detta ställdes till hennes förfogande. Hon var en helt vanlig liten skolflicka helt enkelt, fast hon hade sina funktionsnedsättningar och inte hade något tal.
När det var dags för gymnasiet sökte de till Ekgårdens gymnasiesärskola i Vagnhärad. Det blev också väldigt bra. Personal och lärare såg alltid till att Ida var med.
– Man engagerade henne utan tvång i allt från kasperteater till sömnad. Hon hade jämnåriga kamrater omkring sig. Hon var ute i trädgårdarna. De plockade äpplen och lagade mat.
"Omgivningen såg henne, pratade med henne, sjöng med henne och promenerade med henne. Hon sågs som en gåva."
Idag upplever Lars och Claudie sin dotter som ledsen, ensam och lite frånvarande. Hon har också blivit svårare att få kontakt med.
– Vi tror att det bland annat beror på bristen på närhet och kommunikation. Man sköter om Ida, duschar henne, klär på henne, kammar henne, borstar tänderna på henne och ger henne mat – men man umgås inte med Ida och bygger inga relationer med henne.
– Det gjorde man förut. I den antroposofiska verksamheten var de påhittiga. De hade maskerad. Ida var stolt. Hon hade uppgifter. Hon hade uppdrag. Hon gick fram till tavlan på gymnasiet när man ropade hennes namn i klassrummet – otänkbart idag. De hade konstutställningar och gjorde keramik. Fantastiska saker. Det var en tillvaro i färger – rött, grönt, blått…
– Efter varje termin var det vernissage. Man fick komma och titta och Ida visste precis vad hon hade gjort.
Idag finns ingen skapande verksamhet för Ida. Hon bor sedan åtta år tillbaka i en gruppbostad några meter från E4:an på en liten upphöjning mellan en fotbollsplan, motorvägen och en rondell nära Telefonplan vid den södra infarten till Stockholm.
Det finns sex ”brukare” i det som tidigare varit ett daghem. Runtom en gemensam yta med kök, tvättstuga och vardagsrum har de boende varsin liten lägenhet. Där lever Ida tillsammans med fem medelålders personer, som alla är sängbundna eller rullstolsbundna. Ingen av dem har något tal.
Ida fick denna placering från stadsdelsförvaltningen i Bromma efter gymnasiet när hon var 21 år gammal, trots att det inte fanns någon jämnårig att identifiera sig med. Lars och Claudie berättar också om stor omsättning på personal och långa taxiresor till den dagliga verksamheten.
Foto: Erik Olsson. (Personerna på bilden har ingenting med Idas fall att göra, men bor/arbetar i Solberga By.)
I rullstol – fast hon kan gå
– Det är svårt att komma ut med Ida, berättar Claudie. Hon får sitta i en rullstol istället för att gå på sina ben. Det är dåligt med långa promenader, utflykter, skog och parker. Oftast handlar det om att man går med henne i rullstolen runt fotbollsplanen. Hon får inte tillgång till det hon älskar mest, det vill säga gräs och att vistas i naturen. Hon är väldigt bunden till träd, natur och ljusets spel i löven. Hon ser andra saker än vi gör. Hon har ett eget liv med naturen.
Lasse berättar att hela Idas uppväxt präglades av just detta.
– Vi tog ut henne jämt. Det visade sig att hon tycker väldigt mycket om att gå i skogen. Och trots att hon gick så illa kunde vi släppa henne på en stig som var full med rötter och stenar och hon klarade det jättebra. Hon hade uppenbart nöje av de här naturupplevelserna.
– Det gäller fortfarande, fyller Claudie i.Vi tar varje sommar upp henne till Hälsingland, där jag och min man har ett sommarställe. Hon känns harmonisk och lycklig när hon har den frihet vi kan erbjuda där.
Lasse och Claudie upplever idag avsaknad av intresse för och kunskap om Idas syndrom både på boendet och i den dagliga verksamheten – vad det innebär, hur man behandlar det och vad som krävs för att hon inte ska förlora sina förmågor.
– Det krävs också en beständig personalstyrka. Det går inte att hoppa in för människor som Ida aldrig har träffat förut, menar Lars. Arbetet med henne förutsätter att man har en tät relation. Det är då man kan åstadkomma något.
Foto: Erik Olsson. (Personerna på bilden har ingenting med Idas fall att göra, men bor/arbetar i Solberga By.)
Löfte om plats
Lars och Claudie har gjort flera försök att få en förändring, men är djupt besvikna över det överförmynderi de mött. Hösten 2017 väcktes dock ett nytt hopp.
En ny handläggare på Stadsdelsförvaltningen som Ida hör till, uppmanade dem att själva leta upp ett bra alternativ och lovade en snabb handläggning.
Föräldrarna tog då kontakt med Solåkrabyn, som de kände till från Idas skoltid då hon varit så lycklig och levt ett så bra liv. Där lovades Ida en plats i en gruppbostad i en liten, helt nybyggd lägenhet. De hade också plats på daglig verksamhet. Allt stämde perfekt.
– Det var riktigt underbart. Vi kände oss upplyfta, säger Lars. Solåkrabyn har en kombination av gruppbostäder och egna bostäder.Oavsett om man bor i gruppbostad eller egen bostad har man personal som finns som stöd i allt – i boendet, i dagliga livet, i den dagliga verksamheten. Personalen bor delvis där med sina familjer.
– Man promenerar genom en ljuvlig park till de olika verksamheterna. Det är ute på landet. Det finns skog och djur. Många i Solåkrabyn känner Ida sedan tidigare. De vet precis vem hon är och de ville gärna ha henne där.
Solåkrabyn befinner sig i ett generationsskifte. Det finns ett litet äldreboende för dem som åldras, så att man kan lämna plats för de yngre. Lasse och Claudie följde de instruktioner de fått från handläggaren på stadsdelsförvaltningen till punkt och pricka – men allt gick fel och inget av det de blivit lovade kunde uppfyllas.
Hoppet grusades
Handläggaren visade sig ha överträtt sina befogenheter. Förvaltaren blev sjuk och byttes ut och hela processen började om. Tiden rann iväg. En undermålig utredning klipptes och klistrades ihop med gammalt och felaktigt underlag och presenterades från förvaltningen. Det blev avslag på ansökan. Lars och Claudie överklagade, men det hjälpte inte. Solåkrabyn måste till slut ge platsen de reserverat till Ida till en annan sökande.
Lars och Claudie upplever en viktig distinktion mellan den antroposofiska verksamhet de känner och stadsdelsförvaltningens verksamhet. I den förra ser man Idas utvecklingsmöjligheter, medan det är ett vårdperspektiv som man får från det andra hållet.
– De tycker att deras jobb är gjort när hon är ren och proper, menar Lars. I Solåkrabyn tänker man istället: Nu har du kommit hit, nu ska vi komma överens och se vad vi kan göra för att ha kul tillsammans. Vi ska se vad du är road av och utveckla det.
– Det perspektivet verkar svårt att få in i den offentliga vården, men i Solåkrabyn är hela verksamheten byggd efter det.
"Dagarna går, den ena efter den andra, utan att hon får det som skulle kunna göra hennes liv roligt."
Under de åtta åren som Ida bott på i sin nuvarande gruppbostad har hon varit på några olika dagliga verksamheter. Det som fungerade bra gick förlorat i en upphandling och det mesta har lämnat mycket i övrigt att önska.
– Hon känns ensam. Hon är mycket, mycket lämnad ensam på sitt rum på boendet, berättar Claudie. Ida har helt enkelt inte kul. Hon är ostimulerad. Man respekterar inte att hon kan gå utan kör henne i en stol med hjul från rummet till matbordet fast hon skulle kunna gå själv. Hon har inte en tillvaro som hon som ungdom borde ha.
– Dagarna går, den ena efter den andra, utan att hon får det som skulle kunna göra hennes liv roligt. Hon skrattar inte längre. Hon gråter ibland, vilket hon faktiskt sällan gjorde förr. Hon är visserligen omgiven av personal, men ensam ändå.
– Vad gäller hennes utveckling gör man ingenting med henne. Man stimulerar inte att hon använder de förmågor hon har. Man skulle kunna ta henne i handen och gå och vattna blommor, man skulle kunna ha henne vid tvättmaskinen när man fyller den. Man skulle kunna berätta för henne vad man gör. Hon får inte vara med och laga mat, utan man spärrar av köket för henne så hon inte kan komma in.
– När vi är hemma med henne står hon med näsan i stekpannan och deltar i allra högsta grad i dofterna, i matlagningen, i det som händer. På boendet isoleras hon mer och mer.
Just nu orkar Lars och Claudie inte gå vidare. Den advokat de anlitade i rättsprocessen har haft förslag på fler steg att ta, men de känner sig stukade, trots att Idas behov kvarstår.
– Vi är nu i en ålder att vi känner att vi inte längre riktigt orkar ordna så att Ida får komma därifrån så mycket som vi skulle vilja.Vi träffar henne varje helg, men Lars klarar henne inte själv längre, berättar Claudie. Hon övernattar hos mig och min man nästan varannan vecka och när vi inte kan ta hem Ida hälsar vi på, men det känns otillräckligt.
Idas systrar har egna familjer och inte heller tid.
– De har ambitioner, men vi vill inte lägga något ansvar på dem att ta över. På sikt kanske någon av dem blir god man, men det är ett ganska stort jobb varje år med papper och redovisningar och tar många timmar i anspråk. Vi börjar känna att vi kanske ändå måste hitta en annan lösning.
En placering av Ida på Solåkrabyn skulle ha gjort att de kunde känna ett lugn inför framtiden.
– Hon skulle kunna bo där resten av livet. Där hon är sedd som den människa hon är med ett levande inre liv och en egen vilja. Hon skulle få en rik tillvaro och kanske bli glad igen.
Var är valfriheten?
Lasse och Claudie kan inte förstå varför en biståndshandläggare, som inte ens träffat Ida en timme anses kunna bedöma hennes behov bättre än de, som levt nära henne ett helt liv.
– Vi är hennes ombud och ställföreträdare. Vi kan bedöma henne bättre än någon annan, men det lyssnar man inte på. Ida förvandlas till en pappersexercis och ett ärende. Reglerna ska följas och det finns bestämmelser, samtidigt som vi menar att det finns alla möjligheter att avvika från dessa stelbenta regleringar.
– Idag är hon placerad av människor som inte bemödat sig om att lära känna henne och som inte är insatta vare sig i hennes svårigheter eller behov.
Var är valfriheten det talas så varmt om, undrar Lars och Claudie? Är inte Sverige en helhet? Varför är det så svårt för olika stadsdelsförvaltningar att byta tjänster med varandra för att möta behovet hos en liten skör människa? Med vilken rätt tar man ifrån Ida det som skulle göra henne lycklig?
– Vi vet inte hur hennes syndrom kommer att utvecklas, men vi vet att personalen i Solåkrabyn skulle jobba med Ida i en positiv riktning på ett helt annat sätt än man gör idag för att hon skulle kunna återta förlorade förmågor och vinna nya, avslutar Claudie. Vi vågar inte hoppas, men vi vill det bästa för vår dotter och kanske ger det kraft att försöka en gång till.
Det började som en liten sommarkurs med några få konserter för bara två år sedan. Men i sommar, den 19-28 juli, innehåller Järna Festival Academy hela 33 evenemang där kvalitet och det mänskliga perspektivet står i centrum. Empatins gränser är ett huvudtema.
…
LÄS MER
Det började som en liten sommarkurs med några få tillhörande konserter för bara två år sedan. Men i sommar, den 19-28 juli, innehåller Järna Festival Academy hela 33 evenemang där kvalitet och det mänskliga perspektivet står i centrum. Empatins gränser är ett huvudtema.
Kammarmusiken är kärnan i Järna Festival Academy, men årets festival har stor bredd och innehåller även teater, dans, en hel operaföreställning samt olika familjeprogram. Både kända svenska artister och internationella musiker med stor karriär medverkar. Från Sverige bland andra Rebecka Törnqvist och den Grammis-vinnande trion Cecilia Zilliacus, Kati Raitinen och Bengt Forsberg. Med i programmet finns också 24 masterclass-elever från hela världen. Utöver festivalens 33 evenemang bjuds även på öppna masterclasses. Det hela går av stapeln i Kulturhuset i Ytterjärna och arrangeras av pianisten Peter Friis Johanssonoch cellisten Jakob Koranyi, som också själva medverkar.
Ska vara en positiv kraft
– Den här festivalen har ingen motsvarighet i Sverige och idag tycker jag vi har lyckats få till det som var vår vision när vi startade, säger Peter.
Både Peter och Jakob är intresserade av det mänskliga perspektivet. De ville satsa på en kvalitativ festival i internationellt snitt som, utan att vara politisk, vågar vara progressiv och drivas av moderna värderingar.
– Festivalen ska vara en positiv kraft för människan och samhället. Det är också viktigt att festivalens innehåll är tillgängligt för många. Absolut inget snobberi, menar Peter. Alla ska känna att man får ut något och man ska även kunna upptäcka något nytt.
På de flesta scener för klassisk musik brukar det enligt Peter vara lite tabu att arbeta med progressiva teman. Det anses ofta att det bara är musikens budskap som ska komma fram.
– Men vi tänker lite tvärt om. Temat ska anknyta till något som är viktigt för framtiden. Det här är inte en museiverksamhet, vi vill verka här och nu, säger Peter Friis Johansson.
Tema om empati
I år är temat som sagt empatins gränser och det speglas i ett antal tematiska konserter, föreläsningar samt filmvisning med underrubriken Imaginary Alien. Mekanismerna bakom empatin är något som är omedvetet och det vill man åskådliggöra, berättar Peter. Han menar att gränserna för empati har förändrats, och nämner flyktingfrågan och nationalism som exempel.
– Vi har våra sfärer där vi är empatiska, och utanför de sfärerna är vi inte lika empatiska. Men är dessa sfärer egentligen sanna? Den typen av resonemang och frågor vill vi lyfta fram.
Hur kan då det här ta sig uttryck musikaliskt under festivalen? Ett specifikt exempel är att melodin till Värmlandsvisan kommer att dyka upp i olika former. Peter berättar att den melodin egentligen kommer från Italien på 1600-talet och har anammats i många länder genom åren, bland annat i Israels nationalsång. Ett annat musikanknutet exempel på hur empatins gränser kan förflyttas är kompositören Sjostakovitj, som först blev mycket hyllad i Sovjetunionen, men som senare hotades och ständigt var beredd att fly från landet.
Kvaliteten främst
Det främsta målet med festivalen är att uppnå högsta möjliga konstnärliga kvalitet, både när det gäller tillresta artister och masterelever.
– I valet av medverkande och inslag under festivalen är den konstnärliga nivån det absolut viktigaste. Vi jobbar med toppskiktet av europeiska musiker, säger Peter. Vi försöker också ha jämställt artistutbud och vi värnar om miljömässig hållbarhet. Bland annat genom att uppmuntra artister att resa med tåg och att klimatkompensera när det inte är möjligt.
Seminarium i Almedalen: Alternativ medicin – alternativ etik
Statens medicinsk-etiska råd, SMER, anordnade under årets Almedalsvecka ett seminarium på temat Alternativ medicin – alternativ etik. Temat lockade och seminariet var välbesökt, men trots den utmanande rubriken fanns det ingen konfliktyta kring etikfrågan. Att samma etikkrav ska råda oavsett behandlingsmetod tvekade ingen paneldeltagare om.…
LÄS MER
Statens medicinsk-etiska råd, SMER, anordnade under årets Almedalsvecka ett seminarium på temat Alternativ medicin – alternativ etik. Temat lockade och seminariet var välbesökt, men trots den utmanande rubriken fanns det ingen konfliktyta kring etikfrågan. Att samma etikkrav ska råda oavsett behandlingsmetod tvekade ingen paneldeltagare om.
Redan i seminariets inledning hettade det ändå till mellan läkaren Ursula Flatters, Stiftelsen Vidarkliniken/VidarRehabs talesperson i medicinska frågor och Professor Dan Larhammar, för detta ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning och numera preses i Kungliga Vetenskapsakademien.
– Du, Dan, sa Ursula Flatters, har varit en huvudmotståndare till mig och Vidarkliniken i över 30 år. Du använder i det sammanhanget din professorstitel på ett oetiskt och vilseledande sätt. När du uppträder som kritiker av antroposofisk medicin, går du utanför ditt kompetensområde (som är ett helt annat/red. anm.) och agerar i själva verket som aktivist. Då är det etiskt viktigt och riktigt att förklara för allmänheten att man i själva verket uppträder som privatperson!
Någon kommentar till det fick Ursula Flatters inte. Dan Larhammar kommenterade dock att han på KIs läkarutbildning undervisar studenterna om alternativmedicin och inte i alternativmedicin.
Begreppsförvirring
Kjell Asplund, som nyligen lämnat sitt betänkande om KAM till regeringen (Komplementär och alternativ medicin och vård – säkerhet, kunskap, dialog) modererade seminariet där också Professor Jonas Ludvigsson, Örebro universitetssjukhus samt Hanna Angerud, ordförande i Akupunkturförbundet medverkade.
Debatten kom att präglas av en viss begreppsförvirring. Dan Larhammar och Jonas Ludvigsson, valde genomgående att använda begreppet ”alternativmedicin”, som innebär patientens val står mellan antingen så kallas skolmedicin eller alternativa terapier av olika slag. Kjell Asplund talade utifrån ”KAM”–begreppet – det vill säga komplementär, alternativ medicin, alltså terapier som även kan fungera som rena komplement till den konventionella medicinen så som exempelvis akupunktur. Den antroposofiska medicinen, som Stiftelsen Vidarkliniken företräder, är integrativ, alltså en helt integrerad metod som sammanfogar konventionella och antroposofiska terapier och behandlingar i en helhetslösning under läkaransvar.
Hela filmen: SMER i Almedalen: Alternativ medicin – alternativ etik
5 juli, 2019
Kamomill, Matricaria recutita
Studsiga gula små kuddar löser upp sig i teet som färgas ljust gröngult, goda att tugga och behagligt rogivande att dricka, det är kamomill med sitt erkända rykte om sig att vara bra för både nervsystemet och glatt muskulatur.…
LÄS MER
Studsiga gula små kuddar löser upp sig i teet som färgas ljust gröngult, goda att tugga och behagligt rogivande att dricka, det är kamomill med sitt erkända rykte om sig att vara bra för både nervsystemet och glatt muskulatur.
Cyklar eller går man längs vägen får man glädjen att betrakta dikesrenens alla blommor, att känna dofter stiga och ana pollinerarnas ihärdiga arbete.
På soliga platser, på kulturmarker och i den magra jorden mellan asfalten och dikets gräns kan kamomill växa i kolonier. Kamomill känns igen på sin finhet, de ihåliga upphöjda blomfästena och, till skillnad från baldersbrå som inte har någon medicinsk egenskap alls, doftar den kryddigt sött. I varje stjälkände, en knopp eller blomma med tunna, rent vita strålblad och liten grönska, ja, bladen är mest som nerver och den vediga roten biter sig fast i den hårda jordskorpan.
Själva blomman är som ett koncentrat av solkraft och hälsa – med förmåga till lindring vid onda magar och trötta sinnen! Om inget annat örtte än kamomill finns att uppbringa i ett skafferi så välj den om du befinner dig i ett överansträngt mood.
En vän på besök bad om en kopp örtte istället för kaffe, jag har kamomill, sade jag då. Nej tack, då somnar jag…
Kamomill är ettårig och finns både som odlad och vild, men i rågåkern där den gärna skulle vara, har den motats bort med bekämpningsmedel. Då är det dikesrenen och åkerkanten som återstår, för längs landsvägarna blomstrar alla de vackra sommarblommor som kommer fram när gräset slås och näringen forslas bort.
"Själva blomman är som ett koncentrat av solkraft och hälsa – med förmåga till lindring vid onda magar och trötta sinnen!"
Så var det med ängen som det talas så mycket om nu, det mogna gräset fyllde vinterförråden åt djuren, varpå nya blommor fick njuta sol och besökas av humlor, baggar och bin. Där näringen är riklig i dikets djupa fåra ser vi horder av nässlor, ryssgubbe och älggräs ta över. På gårdstun och parkeringsplats kan man finna gatkamomill, Matricaria matricarioides, som invandrade från Nordamerika i mitten på 1800-talet. Den är knubbigare, kortare och saknar trålblad men doftar än godare än vår chamomilla! Gatkamomill till glass med bär eller till potatisen kan serveras av innovativa kockar, ta några i handen och smaka!
Etymologi
Moderört kallades kamomill eftersom vi gärna behandlade det käraste vi har – barnen – med kamomillte. Under antiken användes den som lindringsmedel vid födelsesmärtor. Om detta skriver Nils Hewe i Välsignade växter. Artepitetet recutita betyder studsa tillbaka, trubbig, flådd. Släktnamnet Matricaria kommer av den gamla benämningen Matrix som betyder livmoder.
Det latinsk-grekiska chamomilla är sammansatt av chamai som betyder vid jorden och melon som betyder äpple.
Som ett ädelt äpple doftar kamomillblomster – särskilt om vi gnuggar dem i händerna.
Skörd
I bondesamhällets Sverige uppmanades folket att samla in örter till apotekens förbrukning och i utförliga växtbeskrivningar angavs vikten av att plocka kamomill under soligt, torrt väder, att genast breda ut dem på rensopat stugugolv eller loft och att packa dem helt torra i luftiga lådor.
”Med tummen och pekfingret i ett litet knips (pekfingret förs hastigt nedåt) avbrytas skaftet omedelbart. Omkring ½ kg färska blomkorgar kan insamlas per timme och 5 kg färsk vara lämna 1 kg torkad.”
Tillämpning
Kamomill såsom ”växternas läkare” odlades nära växter som såg vissna och sjuka ut.
Ett te på bittra örter vid klen mage rådes till bot av örtkännare. Kamomillte är ett te där den bittra smaken är omtyckt och mild.
Teet skall inte koka utan dra i hett vatten ett par minuter så det inte blir för beskt. För utvärtes bruk kan det vara lite starkare.
Den eteriska oljan tillsammans med flavonglykosiderna är de mest aktiva ämnena i örten, speciellt vid kramptillstånd, inflammationer och sår.
Bitterämnena stimulerar matsmältningskörtlarna som i sin tur kan reglera obalansen i körtelfunktionen. För hälso-och kroppsvård används kamomill till hårkurer för blont hår, till behandling av variga ögon och såra småbarnsstjärtar utvärtes och lindring av menssmärtor och ångbad vid luftrörsproblem invärtes.
Alla örtens ämnen men framförallt kumarinämnena samverkar för en lugnande verkan.
Det korgblommiga växtsläktet kan i enstaka fall orsaka allergiska reaktioner hos särskilt känsliga personer. Detta uppmanas att tänka på i Vanliga växter till mat, krydda hälso-och kroppsvård av Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf.
Text: Anna Gran
3 juli, 2019
Människosynen – grunden i alla samhällsbyggen
– Jag tror på tanken att om man förstår andras bevekelsegrunder – vilket inte är detsamma som att man accepterar allting – kan man med denna förståelse möta den andre respektfullt.
Det säger Lennart Koskinen, biskop emeritus i svenska kyrkan, författare och medlem i The Elijah Board of World Religious Leaders, som samlar företrädare för världens åtta största religioner.
Gruppen har som mål att lära känna varandras traditioner i teori och praktik, utan att blanda ihop dem, berättar han.…
LÄS MER
– Jag tror på tanken att om man förstår andras bevekelsegrunder – vilket inte är detsamma som att man accepterar allting – kan man med denna förståelse möta den andre respektfullt.
Det säger Lennart Koskinen, biskop emeritus i svenska kyrkan, författare och medlem i The Elijah Board of World Religious Leaders, som samlar företrädare för världens åtta största religioner.
Gruppen har som mål att lära känna varandras traditioner i teori och praktik, utan att blanda ihop dem, berättar han.
Jag träffar Lennart Koskinen en solig sommardag i hans vackra hem i Nacka, där han numera bor med sin hustru Birgitta. Det vi ska prata om är just olika sätt att se på människan i olika kulturkretsar och religioner.
– Det går inte att förstå en kultur om man kopplar bort religionen, säger Lennart. I de tre stora abrahamitiska religionerna – bokens religioner – kristendomen, judendomen och islam, är det gemensamma att vi är beroende av en högre makt, som vi kallar lite olika saker.
– Vi är inte utkastade i världen, utan det finns en relation till ett större Något, som vi är beroende av och som dessutom har gett oss vissa riktlinjer kring hur vi ska agera och inte – både en livshållning och en slags etik helt enkelt.
– Samtidigt finns ett liberalt synsätt där människan anses har en stor frihet – men också ett stort ansvar – ansvar för vad hon gör av sin frihet. Utformningarna ser lite olika ut. I kristendomen och judendomen finns en moralisk naturlag på samma sätt som det finns en biologisk naturlag – om du ljuger, dödar eller förstör slår tillvaron tillbaka mot dig. Jag har inte bara ett ansvar mot mig själv som individ. När jag gör fel drabbar det också andra. Islam är lite annorlunda eftersom man delar upp män och kvinnor som man gör.
Det indiska kastsystemet, med sin människosyn, har vuxit fram ur en tradition som låg före både buddismens och hinduismens framväxt.
Cirkulär syn på tiden
– Det uppstod ur en insikt att vi människor har kommit olika långt i vår utveckling. Man har en cirkulär syn på tiden. Man ser tid som en slags kedja där varje länk i kedjan består av mindre länkar och varje större länk är delar av en större kedja, som bara är en länk i en ännu större. Det går både uppåt och nedåt.
– Människan är bestämd av hur långt hon har kommit i sin mänskliga utveckling. Tanken är att det finns en reinkarnation och att man återföds från den punkt där man är och i följande liv kan man arbeta sig upp mot nästa länk i sin kedja.
I buddismen har man tagit det ett steg längre.
– Det yttersta målet där är total befrielse från de här länkarna, säger Lennart, samma i hinduismen, där återfödelsens mål är befrielse.
– De som kommit längst utgjorde den högsta kasten och de skulle återfödas dels som människor och dels på en ännu högre nivå, medan de kastlösa hade kommit en väldigt kort bit på väg och de kunde återfödas som ett djur eller något annat. På det sättet kom de – även om de såg ut som människor – att jämföras med en groda och i bästa fall kunde de i nästa liv bli en hund.
Så småningom institutionaliserades detta och kasten blev till sociala kaster som fick en funktion som blev i hög grad politisk.
– Idag har man som tur är avskaffat kastväsendet samtidigt som det lever kvar – i bästa fall som en insikt att vi alla är på väg någonstans och att det är en utmaning hur jag hanterar mitt liv för att kunna växa, utvecklas och mogna.
"I det Kina vi ser idag har man ersatt kejsaren med partiet. Partitoppen har definitionsmässigt rätt."
Det konfucianska utgör en kollektivistisk syn med kejsaren i toppen. Det är en hierarki. Där är det inte länkar utan istället en stege. Där kommer påbud från kejsaren som är högst upp och de som är längre ner har bara att inordna sig.
– Den är extremt kollektivistisk, menar Lennart. I det Kina vi ser idag har man ersatt kejsaren med partiet. Partitoppen har definitionsmässigt rätt. De är ofelbara och går inte att ifrågasätta. Individen har egentligen inget egenvärde. Individens uppgift är att bidra till kollektivet.
Olika nivåer i människosynen
Människosynen har olika nivåer. En nivå är individualismen kontra kollektivism och alla former däremellan, där man kan tänka en individualism, som är kombinerad med grupptillhörighetstanken eller klantillhörighet.
– I Sverige har vi en alldeles egen form, som man skulle kunna kalla statsindividualism. Alla undersökningar visar att vi ligger på topp när det gäller individualism och självförverkligande, samtidigt som vi under lång tid har vant oss vid att det är staten och politikerna som har ansvaret för oss, medan vi själva inte har ansvar för staten.
– Vi gör våra egna val, men när det går illa, vi gör bort oss, blir fattiga eller sjuka är det statens ansvar. Då blir jag istället offer.
– Det är en extremt destruktiv människosyn. Den tappar bort både det kollektiva ansvaret och ansvaret för kollektivet, men faktiskt också individens ansvar.
– Vi ser också en polarisering. Antisemitismen ökar. Islamofobin ökar. Synen på invandrare med annan hudfärg blir mera synligt destruktiv. Det växer fram en människosyn där man är sig själv närmast. Vi kan se att den är kopplad till extrem individualism, där de som är annorlunda än vi själva ska bort.
Lennart menar att det i grunden finns några olika generella sätt att se på människan. Ett synsätt är den mekanistiska människosynen, där man ser människan mer eller mindre som en maskin.
Den främste företrädaren för den mekanistiska människosynen är B.F. Skinner, amerikansk psykolog, beteendevetare och social filosof, född i början av förra seklet.
– Skinner var i ropet på 70-talet, berättar Lennart. Det var input och output. Man skulle inte bry sig om det som hände inne i människan, utan bara hur hon reagerade utifrån de stimuli man utsatte henne för. Det kallades behaviorism.
– Han utsattes för mycket kritik, men i praktiken lever mycket av Skinner och behaviorismen kvar i den här mekanistiska människosynen, framförallt inom vården.
Objekt för läkarvetenskapen
Människan blir ett objekt för läkarvetenskapen. Läkaren och vårdgivaren är det aktiva subjektet. Vårdtagaren det passiva objektet. Vilket leder till att människan själv inte har något stimuli att bidra med någonting. Man blir ett offer och väntar sig att vården ska ta hand om en.
– Denna människosyn är farlig och när den också har förts in i New Public Management och blivit ett ekonomiskt system, får det ett sådant oerhört genomslag. Hela det offentliga upphandlingssystemet är ju så fyrkantigt och därmed så kontraproduktivt.
– Kroppen är ju väldigt självläkande och med detta synsätt pressas människans egna läkandeförmåga, helandeförmåga och livskraft ner.
Ett annat värdigare synsätt i vården är patienten som det egna autonoma subjektet, som lider av både ”illness” och ”disease”. ”Disease” är det observerbara, medan ”illness” är känslan och upplevelsen av sjukdom.
– Problemet är sjukdomen. Det är objektet. Patienten, som autonomt subjekt, får vägledning till en förståelse för hur problemet ser ut och inser att hon behöver hjälp. Ett andra subjekt kan vara läkaren som stöttar mig och min läkande förmåga och ger behandlingar. Sedan kan det finnas ett tredje subjekt, som kan var en sköterska, ett subjekt fyra kan vara en sjukgymnast. Därefter kanske en dietist eller en meditationslärare. Alla jobbar i första hand för helande och med att stärka subjektets motstånd mot det primära objektet – sjukdomen
– Det är en helt avgörande skillnad mellan en objektsyn eller en subjektsyn – det paternalistiska eller det autonoma. Det senare skulle jag kalla för en holistisk eller existentiell människosyn.
Människan som biologisk varelse
En mjukare variant av den mekanistiska människosynen är ett biologistiskt, evolutionärt synsätt, där man i första hand ser människan som en biologisk varelse.
– Man försöker förstå människan i evolutionära termer, säger Lennart, varför vi reagerar som vi gör och vilka behov vi har utifrån vår månghundratusenåriga historia.
Lennart berättar om fynden efter Homo Heidelbergiensis, som levde för ca 400 000 år sedan i Nordafrika och som uppvisar de första kända tecknen på att vara lika oss med sin DNA-struktur och sitt sätt att leva.
– Det finns tre kännetecken som man menar tillhör människan, säger han. Den första är att hon kan bruka och skapa eld, vilket ledde till att vi kunde tillreda mat och tillgodogöra oss näringsämnen, som fick hjärnan att växa. Elden skyddade oss också så vi kunde bli fler och fungera bättre tillsammans. Det bidrog till våra sociala förmågor och att vi kunde utveckla samarbete.
– Det andra är att man begraver sina döda. Vi vet nu med säkerhet att de för 400 000 år sedan gjorde det. De hade behov av att ta avsked, att minnas på ett sätt som inga djur gör, vilket förutsätter rätt välutvecklade frontallober.
– Det tredje är att det finns ett altare eller en offerplats. Man har en aning om att tillvaron är större än man själv och man försöker kommunicera med detta större.
"Jag tror på en respektfull pluralism, där vi ser att vi är olika, där det finns en styrka i dessa olika traditioner."
Några hundra tusen år senare skedde en mutation och vi blev Homo sapiens.
– När hjärnan växte började man reflektera över gott och ont, rätt och fel. Man började reflektera över sig själv. Det blev ett avstånd till skapelsen. Man ställde sig utanför. Då var man inte bara en del av ett omedvetet sammanhang.
– Vi kan lära oss mycket av våra förfäder, förstå varför vi reagerar som vi gör. Varför är det så viktigt att samarbeta? Jo, det har sina evolutionära skäl. Varför ska vi respektera egendom? Varför ska vi hålla oss till sanningen? Det har varit evolutionärt positivt och har lett till överlevnad och utveckling.
– Ska man förstå rasismen ur ett evolutionärt perspektiv hänger det samman med när vi levde i små grupper och plötsligt kom det främlingar som såg annorlunda ut. De var ett hot. De ville ta vår grotta. De ville ta våra kvinnor. De ville ta våra liv. Vi vet att när vi möter någon som är annorlunda än vi så reagerar amygdala i vår hjärna med rädsla och när man rationaliserar rädslan kan det bli rädsla för andra raser.
– Vi kan förstå, men inte acceptera den reaktionen och då blir det så mycket viktigare med den andra evolutionära perspektivet, nämligen att frontalloberna har utvecklats. Där kan vi ju ha föreställningar om alla människors lika värde, rätt och fel och ha en medveten människosyn. Vi kan alltså hantera vår besvärliga amygdala och behöver inte reagera så negativt.
Den kristet, humanistiska människosynen
Ytterligare en variant på människosyn, som Lennart tar upp, är den kristet humanistiska – idén om alla människors lika värde. Den allra äldsta beskrivningen, finns dokumenterad i skapelseberättelsen: ”Gud skapade människan till sin avbild. Till man och kvinna skapade han dem.”
– Om avbilden består av man och kvinna måste man tänka sig förebilden som bärare av både manligt och kvinnligt, menar Lennart. Om förebilden består av en helhet måste det speglas i avbilden, som också består av både manligt och kvinnligt, som i bilden av Ying och yang.
Paulus skriver i Kolosserbrevet. ”Nu är här inte längre jude eller hedning, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett.”
– Det uttalades i en tid där rangordningen av människor var enorm. Utifrån denna nya syn växer så småningom den antika humanismen fram. Det fanns hos några tidiga grekiska filosofer tankar i den riktningen, men det blir sedan väldigt tydligt när kristendomen blir statsreligion på 300-talet. Då kommer den här tanken att bli en del av hela teologin och har haft en enorm betydelse.
– Den finns exempelvis inte i konfucianismen och inte heller i islam. Islam växte i ett samhälle tydligt segregerat mellan män och kvinnor. Muhammed själv gav kvinnorna vissa rättigheter. De fick till exempel halv arvsrätt. Före honom hade de ingen alls. Han gav också kvinnan rätt att skilja sig om mannen betedde sig illa. Det var en klar förbättring jämfört med hur det var tidigare, men inte alls på samma grunder som i kristendomen och den humanistiska traditionen.
– Sedan fick vi ju en profan humanistisk tradition, som gick parallellt med den kristna. Den är ju tydligast i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna. Grunden är ändå intressant och den hittar man alltså hos Paulus.
Människan som medel
Den sista modellen hänför Lennart till, den polske filosofen och idéhistorikern Kolakowsky.
– Han är den som har drivit detta i modern tid. Det är människan som instrumentell. I den humanistiska människosynen är människan ett mål i sig själv. I den instrumentella människosynen är hon ett medel.
– Det är allra tydligast i den socialistiska, kollektivistiska synen. Människan, individen, har inget värde i sig. Individen är till för kollektivet, för att bygga samhället och framtiden. Individen är till för de andra. Instrumentell, kollektivistisk människosyn är egentligen en socialistisk människosyn.
Det finns en annan variant på den instrumentella synen och det är den ekonomistiska, det vill säga ditt värde är bara det du bidrar med till företaget.
– Det har ju präglat väldigt mycket av den industriella arbetsmarknaden och är fortfarande förhärskande, menar Lennart. Ditt värde räknas i vad du gör och vad du åstadkommer och inte i vem du är. Man har från fackligt håll lyckats skapa vissa skyddsåtgärder i form av arbetsrätt och strejkrätt och så vidare, men själva värdet ligger i vad du presterar och det har i sin tur bidragit till vår västerländska, individualistiska syn.
"Mångfald är bättre än enfald och att faktiskt tillåta mångfald och se att det är rikedom är för mig väldigt avgörande."
Vartannat år har The Elijah Board of World Religious Leaders ett stort möte någonstans i världen. Senast var de i Sevilla i Spanien, där kristna, judar, muslimer och araber under flera hundra år levde tillsammans i samförstånd.
– I Sevilla behöll de sina egna kulturella traditioner. Jag tror det är lösningen, säger Lennart. Jag tror på en respektfull pluralism, där vi ser att vi är olika, där det finns en styrka i dessa olika traditioner. Ett första steg i att leva tillsammans är att vi lär känna varandra.
– Utifrån det evolutionära synsättet är främlingen farlig, men när jag lär känna dig ser jag också att jag kan lära något av dig. Alla har något att ge. Det behöver inte innebära att vi blir likadana.
– Iden om integration som är assimilation är jag absolut emot. Den är livsfarlig. Egentligen använder vi ordet fel. Det är samhället som behöver integrera alla i sig, och inte individen som skall tvingas till likriktning. Samhället behöver ha en integrativ självbild, där det finns utrymme för olikheter inom vissa ramar.
– Vissa saker är inte förhandlingsbara, som svensk lagstiftning, synen på våld, kvinnan, hennes sexuella rättigheter och så vidare. Det måste vi vara tydliga med.
– Alla människors lika värde är fundamentalt. I vår kultur ligger det oerhört djupt. Världen måste manifesteras i rättigheter och skyldigheter, frihet och ansvar. Mångfald är bättre än enfald och att faktiskt tillåta mångfald och se att det är rikedom är för mig väldigt avgörande, avslutar han.
Text: Inger Holmström
Källor
The Elijah Board of World Religious Leaders
27 juni, 2019
Hjälpsamt: Reseapoteket
Insektsbett, stukade fotleder, blåmärken sår och solbränna...
Det kan vara bra att vara förberedd när man är på resa. Här är råd för ett smart egenvårdsapotek att packa med på semestern.…
LÄS MER
Insektsbett, stukade fotleder, blåmärken sår och solbränna… Det kan vara bra att vara förberedd när man är på resa. Här är råd för ett smart egenvårdsapotek att packa med på semestern.
Tips vid insektsstick
Akut vid stick och bett av större insekter som geting, bi eller broms: Dela en lök (gul eller röd) och lägg den färska snittytan på området där insekten stuckit eller bitit. Gör det direkt efter att du fått sticket eller bettet.
Låt vara kvar tills smärtan avtagit. Det verkar avsvällande och renande. Om du inte har tillgång till lök kan du använda en skiva färsk citron istället.
Kyla på området minskar risken för svullnad.
Någon droppe eterisk olja av t.ex. pepparmynta eller Tea Tree på området kan verka lugnande och stilla klåda.
För insektsstick som inte kan behandlas direkt enligt ovan, eller har hunnit svullna: Gör ett omslag med en kutan lösning med en blandning av arnika (slåttergubbe, Arnica montana) och etternässla (Urtica urens) (säljs som Combudoron):
Ta 40 droppar (2 tsk) kutan lösning till 1 dl kallt vatten.
Doppa en kompress eller en bit bomullstyg i lösningen. Vrid ur lätt och lägg kompressen/tyget dubbelvikt över insektssticket.
Låt omslaget vara rätt vått och fäst vid behov med en elastisk binda.
Omslaget kan upprepas flera gånger vid behov.
Dessa råd kan användas även för barn.
OBS! Vid allergisk reaktion av insektssticket kontakta vården!
Tips vid skador
Ibland råkar man ut för akuta skador såsom vrickningar, stukningar, bulor, klämskador, muskelbristningar och blåmärken, utan sårskador.
Arnika (slåttergubbe, Arnica montana) i form av kutan lösning (essens) och salva är mycket bra att ha i reseapoteket för dessa typer av skador.
Annat som är bra att ha i reseapoteket för skador är: kompress/bomullstyg, ylletyg, elastisk binda.
Vid en skada, gör ett omslag, gärna så snabbt som möjligt efter olyckan.
Ta 1 tsk kutan lösning till 1 dl vatten.
Doppa en kompress eller en bit bomullstyg i lösningen, vrida ur. Lägg kompressen/tyget dubbelt över skadan.
Lägg på en yllelapp som täcker det våta och fäst med en elastisk binda omkring.
Byt omslaget när det torkat.
Efter den akuta fasen kan du gå över till att smörja in det skadade området med salva med arnika.
Dessa råd kan användas även för barn.
Elastisk linda är bra att ha med i reseapoteket, för både sår och andra skador.
Tips vid solbränna
När huden skadas av överexponering i solen är det bra att behandla det så fort som möjligt. De ultravioletta strålarna skadar vävnaden i läderhuden. Drick gärna extra för att kompensera för vätskeförlusten som stark sol kan ge.
En dusch med svalt vatten kan hjälpa om huden inte hunnit bli för röd.
Sedan kan du smörja in hela hudområdet med gel med en blandning av arnika (slåttergubbe, Arnica montana) och etternässla (Urtica urens) (säljs som Combudoron gel).
Om du på ett mindre område fått en kraftig solbränna (t.ex. ansiktet, näsan, axlarna) så kan du göra ett omslag med en kutan lösning med en blandning av arnika (slåttergubbe, Arnica montana) och etternässla (Urtica urens) (säljs som Combudoron):
Ta 40 droppar (2 tsk) kutan lösning till 1 dl kallt vatten, dubbla satsen vid ett större solbränt område.
Doppa en kompress eller en bit bomullstyg i lösningen. Vrid ur lätt och lägg kompressen/tyget dubbelvikt över det solbrända området.
Låt omslaget vara rätt vått och fäst vid behov med en elastisk binda.
Låt det ligga på så länge det känns behagligt och upprepa vid behov.
Du kan också hälla lösningen i en ren sprayflaska och spraya på huden. Låt det självtorka och upprepa vid behov.
Gel med Aloe vera (eller färsk) kan användas istället.
Om du ej har tillgång till ovanstående så kan du badda det solbrända hudområdet med kamomillte. Gör ett te genom att hälla ½ l kokande vatten på 2 tsk kamomillblommor (eller tepåsar). Låt det dra 2-4 minuter. Låt det kallna och används sedan på samma sätt som ovan.
Som efterhandling av solbrännan kan du använda: Gel eller salva gjort på en kombination av arnika och etternässla (Combudoron).
Dessa råd kan användas även för barn.
Reseapotek och tips vid sår
Här är några tips på vad som är bra att ha i reseapoteket (om det ej kan ordnas på plats) vid eventuella sår.
Till sår:
sårtvätt (mild tvål eller sårtvätt från apotek)
kutan lösning med ringblomma (Calendula), för sårtvätt eller behandling av hudinflammationer och infekterade sår
blandade plåster
elastisk binda
kirurgtejp
suturplåster, för att hålla ihop glipande sårkanter.
kompresser och/eller rent bomullstyg (t ex gammal lakansväv) som man kan riva i lagom storlek.
pincett, sax
Användning av ringblomma för att tvätta smutsiga sår och som omslag på infekterade eller inflammerade sår:
Blanda 1-2 tsk kutan lösning med ringblomma med 2,5 dl kokt avsvalnat vatten (eller ca 20-40 droppar till 1 dl vatten).
Tvätta såret med en kompress doppad i den utspädda ringblomslösningen.
För att göra ett omslag så doppa sedan en ny kompress i ringblomslösningen och vrid ur.
Lägg t.ex. en yllelapp ovanpå (vilket håller förbandet fuktigt men luftigt, använd t.ex. en bit ylleplagg som krympt i tvätten) och fäst omslaget.
Om förbandet fastnat när det ska tas bort så blöt det igen med ringblomslösning.
Upprepa omslaget det närmaste dygnet eller dygnen, därefter kan salva med ringblomma smörjas runt såret istället.
Dessa råd kan användas även för barn.
Solen i all ära – det är lätt hänt att få för mycket sol på bar hud under semestern.
Tips på egenvårdsmedel till reseapotek
Apoteken har många receptfria förslag till olika åkommor. Här kommer några tips på naturliga egenvårdsmedel.
Vid huvudvärk: Arnika essens (kutan lösning) kan användas för att göra omslag som läggs på pannan. Även fotbad med färsk uppskuren citron kan hjälpa.
För cirkulationen: Cardiodoron mite (orala droppar), kan vara hjälp när man fått för mycket sol, men även vid långa resor och jet-lag, vid oro, svårt att somna m.m.
För magen: Beska droppar, t.ex. Amara droppar, kan användas vid illamående och t.ex. hjälpa under kostomställning. Det hjälper till att lugna magen vid kramper eller illamående.
Vid diarré: Kolsuspension (medicinskt kol) från apoteket eller björkkolskapslar, t.ex. Birkenkohle (som även hjälper mot magont). Tänk på att dricka mycket vid diarréer.
Vid illamående: Vid akut illamående kan du pröva att suga på en citronskiva eller inta ingefära i någon form (färsk, tabletter eller som godis). Färdiga blandningar mot illamående är Balsamischer Melissengeist eller Amara droppar.
Vid åksjuka: Förutom apotekets medel mot åksjukan kan du testa att inta ingefära i någon form (färsk, tabletter eller som godis). Det finns många åtgärder du kan ta för att förebygga eller mildra åksjuka, se tips på Vårdguiden 1177.se.
Om Hjälpsamt:
Alla råd som presenteras på Ytterjärna Forum under vinjetten Hjälpsamt är skrivna av legitimerade sjuksköterskor och granskade av legitimerade läkare. Samtliga är baserade på långvarig beprövad erfarenhet och är avstämda mot tillgänglig litteratur och forskning i ämnet.
Råden gäller för vuxna om inte annat anges. De ersätter inte annan rådgivning och vård av medicinsk personal.
Om du är osäker på om du kan använda något utav råden, på grund av medicinering, hälsotillstånd eller annat, kontakta din läkare. Hjälpsamt tillhandahålls av den ideella föreningen SAMT (Svensk förening för antroposofisk medicin och terapi).
Växter och andra ämnen som lyfts fram kan ha fler egenskaper än de vi tar upp i temat. I enstaka fall kan allergier förekomma mot det vi tar upp i våra råd, det är därför är viktigt att du själv tar ansvar för och bara använder de råd som passar för just dig.
Under flera årtionden har pollinerarnas livsbetingelser gradvis försämrats. Och det är vi människor som bär skulden genom de landskap vi har skapat. Allt från storskaliga rationella jordbruket till perfekta robotklippta gräsmattor som blir gröna öknar utan mat för pollinerarna.
Men nu sker en revolution i det lilla; flera kommuner släpper gräs och ogräs fritt i parker och grönområden, Trafikverket låter vägrenar blomma och lantbrukare kantar åkrarna med fruktträd – allt för att främja våra livsviktiga humlor, bin, vildbin, fjärilar och andra pollinerande insekter.…
LÄS MER
Under flera årtionden har pollinerarnas livsbetingelser gradvis försämrats. Och det är vi människor som bär skulden genom de landskap vi har skapat. Allt från storskaliga rationella jordbruket till perfekta robotklippta gräsmattor som blir gröna öknar utan mat för pollinerarna. Men nu sker en revolution i det lilla; flera kommuner släpper gräs och ogräs fritt i parker och grönområden, Trafikverket låter vägrenar blomma och lantbrukare kantar åkrarna med fruktträd – allt för att främja våra livsviktiga humlor, bin, vildbin, fjärilar och andra pollinerande insekter.
Solitärbin, honungsbin och humlor ser till att vi får grödor, frukt och bär från den svenska naturen. Det är något vi alla tar för givet. Men sedan 1950-talet har pollinatörerna fått allt svårare att överleva i de landskap vi människor har skapat.
När det småskaliga varierade jordbruket ersattes av det monotona storskaliga jordbruket försvann många av pollinatörernas naturliga boplatser. Användandet av konstgödsel i kombination med olika former av växtskyddsmedel försämrade också deras överlevnadsmöjligheter.
Den stora inflyttningen till städerna innebar samtidigt att det byggdes och förtätades, ofta på bekostnad av träd, buskar och blommande rabatter.
Arbetskrävande kortklippta gräsytor blev hög status och med skötseln av dem försvann mycket av den biologiska mångfalden i städer och villaträdgårdar. Hårt ansade gräsytor kan jämföras med en grön öken, en monokultur där det finns väldigt lite att äta av för insekterna.
Släpper upp gräset
Men nu är en förändring på gång. Flera kommuner som Malmö, Linköping, Danderyd och Växjö släpper upp gräset i sina parker och får vackra blommande ängar som följd. Trafikverket på Gotland har prisats för sina blommande vägrenar och försöksodlingar med pollineringsvänliga växter pågår på flera håll inom lantbruket. Kunskapen om att blommor ökar skörden kommer tillbaka. Lantbrukare börjar odla bivänliga växter i kanterna på sina fält för att öka skörden på naturlig väg. Äldre tiders kunskap om hur viktig naturens blomning är för att få mat på bordet kommer till användning igen.
De senaste årens kampanjer för att uppmärksamma de livsviktiga insekterna börjar ge resultat. Pollinering nämns till exempel i Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centern, Liberalerna och Miljöpartiet.
Organisationer och nätverk som Svenska Bin, Pollinera Sverige och Naturskyddsföreningen har medvind. Kunskapen om att bin, humlor och andra pollinerare är naturens egna lantarbetare och trädgårdsmästare når ut till allt fler. Barn lär sig bygga bihotell i förskolan och biodlarkurser fulltecknas snabbt. Både privata och kommunala bostadsbolag satsar på att gynna pollinatörer när de planerar utemiljön.
Perfekta gräsmattor är gröna öknar utan mat för pollinerarna.
Ökat samarbete mellan organisationer
Nätverket Pollinera Sverige grundades 2017 av Anna Lind Lewin, kommunikatör, och Lotta Fabricius Kristiansen, sakkunnig i biodling och pollinering från Svenska Bin. De hade i flera år arbetat med organisationen Svenska Bin för att höja kunskapen kring svensk honung. De såg behovet av ett ökat samarbete mellan organisationer, myndigheter, livsmedelsproducenter och forskare för att lära ut betydelsen av biologisk mångfald och bra levnadsvillkor för pollinerarna. De ville visa på positiva exempel och att alla, från lantbrukaren till den enskilda människan i storstaden, kan göra något för att öka mångfalden.
Biodling var förr ett naturligt inslag inom jord-och lantbruket. Det ökade skördarna och gav honung på bordet.
̶ När vi lade om hela jordbrukssystemet från småskaligt till det storskaligt rationella försvann även biodlingen bort från gården, säger Lotta Fabricius Kristiansen. Det blev helt enkelt för mycket att ta hand om. Man började använda konstgödsel och växtskyddsmedel på sina åkrar och tänkte inte så mycket på pollinerarnas betydelse.
̶ Nu när vi måste tänka om och satsa mer hållbart så behöver kunskapen öka om hur viktig pollineringen är. En bra inspiration är att se hur ekologiska gårdar gynnar den biologiska mångfalden på naturlig väg.
"...alla, från lantbrukaren till den enskilda människan i storstaden, kan göra något för att öka mångfalden."
En stor del av det vi hittar i frukt-och grönsaksdisken är beroende av pollinatörer. Samtidigt riskerar 40 procent av världens bin, fjärilar och andra arter som pollinerar att dö ut, vilket skulle få katastrofala konsekvenser för människans livsmedelsförsörjning.
Lotta Fabricius Kristiansen har en biodling i Tjällmo i Östergötland ihop med sin man Preben Kristiansen. Den är en av Sveriges cirka 50 KRAV-certifierade biodlingar.
̶ De flesta som håller bin har bara några få kupor och då blir det för dyrt att certifiera sin honung. Det kräver ju också att man vet att till exempel jordbruk i ens omgivningar är ekologiska, säger Lotta som en förklaring till de relativt få KRAV-certifierade biodlarna.
Intresset för vad vilda pollinatörer och odlade bin kan bidra med har ökat på senare år hos både allmänheten och inom jordbruksnäringen. Pollinera Sverige vill lyfta fram positiva exempel på hur vi kan förbättra livsbetingelserna för alla de insekter som utför ekosystemtjänster åt oss människor.
̶ Vi vill inte fokusera på hoten utan på möjligheterna, förklarar Lotta. Vi vill till exempel få lantbrukarna att inse hur de kan öka skörden på naturlig väg. När kommunerna släpper upp gräset i parker så gynnar det blomningen och pollinatörerna samtidigt som skötselkostnaderna av grönytorna minskar.
När gräs och ogräs får växa så hittar pollinerarna föda.
Även skogens bär är beroende
Både solitärbin, humlor, honungsbin och fjärilar hör till dem som gynnas när lantbrukare planterar in strängar av blommor som blommar i omgångar under hela odlingssäsongen.
̶ De vilda insekterna arbetar ihop med de odlade bina och ger oss ett rikare landskap. Många glömmer bort att även skogens bär är beroende av pollinerare, förklarar Lotta.
̶ Det som är bra med honungsbin är att du kan flytta runt kuporna dit där de behövs!
Pollinera Sverige har tre år i rad utsett Årets Pollinatör. 2017 belönades Trafikverket på Gotland för sina blommande vägrenar, 2018 fick gårdsmästaren Niclas Malm utmärkelsen för sitt arbete med att visa andra bönder hur de kan kombinera rationellt storskaligt lantbruk med rik biologisk mångfald.
Behöver mat hela säsongen
Många andra insekter deltar också i det viktiga pollineringsarbetet, som skalbaggar, fjärilar och blomflugor. Det som är avgörande för arternas överlevnad är att det finns mat till dem under hela säsongen. Här kan alla trädgårdsägare, kolonister och odlare bidra på sitt sätt genom att odla många olika slags blommor, bärbuskar och fruktträd.
På försöksgårdarna Glyttinge och Klostergården utanför Linköping har Niclas Malm sått in ett- och fleråriga växter på svårbrukade åkerkilar och hörn som utan förlust kan användas för att gynna pollinatörerna. Han anordnar fältvandringar i Hushållningssällskapets regi inom Jordbruksverkets projekt Mångfald på slätten. Det har skapat ett samarbete med lantbrukare, växtodlingsrådgivare och övriga intressenter som bidragit till att fler inom lantbruket lär sig om pollinatörernas behov av mat under hela säsongen.
Niclas Malm är glad att arbetet uppmärksammas, men njuter också av resultatet.
– Honungsört är härligt att gå i – det bara surrar av humlor och bin där. Det är en upplevelse.
För tio år sedan visste jag faktiskt inte ens att det fanns vilda bin, säger han.
Projektet har tagit fram billiga och effektiva metoder för att gynna mångfalden, bland annat fröblandningar utifrån markens förutsättningar så att de uppfyller villkoren i EU:s förgröningsstöd*. Örter som är bra att så är honungsört, timotej, vitklöver, rödklöver, käringtand, cikoria, gul sötväppling och bovete.
"Genom att plantera fruktträd i kanten på en åker eller solrosor på ett fält i närheten så ökar du skörden dramatiskt."
Niclas Malm menar även att de blommande fälten är lönsamma:
– Jag är himla intresserad av ekonomi nämligen, och det här kostar oss inget. Vi bönder slipper besvärliga hörn och kan inrikta oss på de ytor som är mer rationella att bruka. I och med att det är så mycket baljväxter i blandningen så ökar vi också bördigheten till den dag man vill ta jorden i bruk igen. Jag tycker inte det har varit svårt alls att skapa de blommande fälten. Jag gör bara som jag brukar och är noga med att göra allt rätt från grunden.
Lantbrukarna har under projekttiden anlagt blommande kantremsor och skalbaggsåsar samt gjort planteringar och andra åtgärder i anslutning till vindkraftverk. De har också satt ut fågelholkar, bikupor för tambin, halmbalar för humlor och bibatterier för solitärer.
– Lantbruket är en bransch i behov av förebilder, säger Jenny Henriksson på Jordbruksverket som också arbetar med projektet Mångfald på slätten. Lantbrukarna är ju den grupp som kan göra mest för mångfalden – särskilt i uppodlade slättbygder som Östergötland och Skåne. Insekterna är ju viktiga som pollinatörer men också som föda åt andra, till exempel fåglar. Därför är det viktigt att visa att arbete med biologisk mångfald inte behöver gå stick i stäv med matproduktionen, utan tvärtom kan gynna den, påpekar hon.
I maj arrangerade Pollinera Sverige forumet Vägen till en hållbar pollinering i samarbete med Rosendals trädgård, Naturskyddsföreningen och LRF med stöd från Naturvårdsverket.
"Det som är bra med honungsbin är att du kan flytta runt kuporna dit där de behövs!"
Gemensamt manifest
Experter inom pollinering, naturvård, artbestånd och samhällsplanering möttes för att gemensamt arbeta fram ett manifest som ska visa vägen till en hållbar pollinering. Manifestet ska lämnas över till regeringens miljö-och klimatminister Isabella Lövin och landsbygdsminister Jennie Nilsson under sensommaren 2019.
Lucas Garibaldi från Argentina är en av världens ledande forskare inom pollinering och artmångfald.
̶ Vi studerar hur jordbrukare ska kunna minska på externa medel och istället dra nytta av den biologiska mångfalden – det vi kallar ekologisk intensifiering. Genom att plantera fruktträd i kanten på en åker eller solrosor på ett fält i närheten så ökar du skörden dramatiskt, förklarar han.
Storbritannien, Frankrike, USA, Skottland och Nederländerna är exempel på länder som antagit nationella pollineringsstrategier. I Sverige är till exempel Södertälje på väg att anta en kommunal pollineringsplan.
Anna Lind Lewin från Pollinera Sverige har tagit fram ett kampanjmaterial för att sprida information om pollinatörer och de växter som ger dem näring. Skyltar, kort och affischer är vackert illustrerade av Aron Landahl. Nya illustrationer lanseras årligen under Pollineringsveckan som infaller i maj varje år.
– Att känna till alla våra pollinatörer och deras olika behov är en överlevnadsfråga. Ju fler som deltar i mångfaldsarbetet, desto fler arter kan gynnas och bevaras, avslutar Lotta Fabricius Kristiansen.
*Förgröningsstödets syfte är att minska det europeiska jordbrukets klimatpåverkan och främja den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.
Så kan du hjälpa pollinerarna!
Släpp upp gräset! Gröna hårt klippta gräsmattor är som grön asfalt!
Se till att ha blommor hela säsongen – allt från maskros, rödklöver, vitklöver, prästkragar, backtimjan, fibblor, humleblomster, tistlar, rosor, lavendel, blåeld, gulmåra, ljung, honungsört, vallmo.
Humlor och bin gillar hallon-, krusbärs- och vinbärsbuskar, blåbärs- och lingonris, jordgubbar, smultron, äpple, päron och körsbär.
Plantera in ängsblommor i kanten av dina odlingar.
Spara ett ”skräpigt hörn” i trädgården, spara stubbar och döda träd.
Bygg biholkar och spara sandhögar där humlor kan bygga bo.
