11 oktober, 2019

Stegen mot välbefinnande och behovet av inre utveckling

– Många av de problem vi har, inte minst klimatproblemen, hör ihop med överkonsumtion. Denna överkonsumtion hänger samman med att vi tror att vi kan lösa våra behov av välbefinnande genom att konsumera. Orden är Ted Harris, präst i svenska kyrkan med rötter i Barbados och ett förflutet i Storbritannien. – De kommande decennierna skulle jag vilja se mer tid och kraft i vårt samhälle ägnat åt inre utveckling, säger författaren till den nyutkomna boken ”Vägar till välbefinnande”.…

LÄS MER

– De kommande decennierna skulle jag vilja se mer tid och kraft i vårt samhälle ägnat åt inre utveckling, säger Ted Harris, präst och författare bland annat till en nyutkommen bok med titeln ”Vägar till välbefinnande”.
– Många av de problem vi har, inte minst klimatproblemen, hör ihop med överkonsumtion. Denna överkonsumtion hänger samman med att vi tror att vi kan lösa våra behov av välbefinnande genom att konsumera.

 

Jag träffar Ted en vacker höstdag i hans bostad alldeles invid Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Han är präst, teologie doktor och har också fördjupat sig i den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaards tänkande. Ted är även medlem av Franciskus tredje orden och anordnar regelbundet pilgrimsresor bland annat till Assisi, Franciskus hemstad.

– Jag menar att vi människor har en inneboende förmåga att ta hand om varandra och att kunna känna samhörighet med hela tillvaron, säger han. Omsorg är inbyggt i våra hjärnor, men måste kultiveras och utvecklas.

– Den största utmaningen för oss i väst är mötet med en väldigt militant, materialistisk och reduktionistisk grundsyn. Det finns ett sökande efter livsmening, som inte vetenskapen kan tillfredsställa och det finns en subtil dimension hos oss människor, som inte heller nödvändigtvis får sin tillfredsställelse via religion.

– Men hur öppnar vi upp för den här subtiliteten, där man kan säga att det känns gott att vara med i livets flöde?

 

Tillitsfull

Ted Harris är född i en religiös familj på Barbados, när han var 13 år emigrerade familjen till Storbritannien. Till Sverige kom han för första gången i början på 1970-talet och sedan 1977 har varit en del av det svenska samhället och präst i svenska kyrkan.

– Mina föräldrar var bokstavstrogna, berättar han. De läste bibeln och tolkade allt som stod i bibeln ordagrant, men särskilt min mamma hade också en hjärtats tro. Hon var väldigt tillitsfull och kände sig buren av Gud. Jag växte upp med det och vill hävda att jag har den känslan kvar.

– Jag vill skilja mellan religion och andlighet och använder inte så mycket ordet Gud, fortsätter han, men jag har en grundläggande tillit till livet. Jag känner att livet vill mig väl. Bokstavstolkning har jag lämnat bakom mig. Himlen är inte en plats, utan mer av ett tillstånd i mig. Gud är inte en person, utan mer som livskraften.

Ted känner inte heller någon bundenhet vid traditioner och ritualer.

– Det som präglar det mänskliga livet är förändringar. I vår tid har vi våra egna utmaningar, som vi måste hantera på ett vettigt sätt. Jag tror inte att, låt oss säga de tio budorden – om man nu tror att Moses fick dem för 3500 år på Sinai – ska ha samma bärkraft idag. Det är lite svårt.

 

Behovet av visdom

Sedan upplysningstiden har västvärlden inriktat sig på en förståelse av den yttre, fysiska världen, menar Ted.

– Det är helt fantastiskt, säger han. Det har producerat kunskaper som är helt enastående inom medicinen, teknologin etc. Men kunskap räcker inte. Vår utmaning idag är istället hur vi ska odla visdom! Vi har kämpat sedan mitten av 1800-talet med att bygga skolor för att alla ska få en utbildning och kunna läsa, skriva och räkna. Idag behöver vi något liknande när det gäller visdomsskapande.

– Vi har klarat av att ge alla mat och tak över huvudet i vårt land, nu ska vi hjälpa människor att fylla det inre livet med positiv livskraft – godhet i stället för hat, solidaritet istället för själviskhet. Jag tror vi är på väg dit, men det tar tid!

Men vad är då vi människor kapabla till? Vad behöver vi för att utnyttja vår kapacitet?

– Vi människor bär inom oss olika strukturer som är i kamp med varandra, menar Ted. Hur vi ska få alla dessa olika delar av vår existens att hitta en balanserad integration är väldigt svårt. Man brukar säga att människor inte är mogna förrän de är 18/20 år därför att vi behöver tid att få saker och ting att komma på plats. När det väl är på plats, måste man ändå fortsätta odla det. Det är ofta först när man är 50/60/70 år som man fått lite vishet.

– Dessutom är det som var visdom för tretusen år sedan inte dagens visdom. Visdom tar utgångspunkt i sin tid och varje tid är en annan känsla. Kvinnans situation eller de fattigas situation på 1700-talet är helt annorlunda – åtminstone i Sverige – än vad det är idag. Vi har svårt att leva oss in i en situation där kanske 2-3 procent av befolkningen har allt och kan göra allt och resten är urfattiga. Det är svårt att smaka på det tillståndet.

Olika kulturer har olika syn på människor och utifrån det byggs olika samhällen. Hur ser ditt idealsamhälle ut?

– Jag kan följa Maslows idé om vårt fysiologiska behov av mat och vårt behov av trygghet, liksom vårt behov av kunskap, av att kunna förstå och hantera vår omvärld. Maslow talar också om vårt behov av det han kallar livsmening och självtrancendens, det vill säga vårt behov av att känna oss delaktiga i det stora. Detta synsätt är basen i min människosyn.

– Kan man få alla dessa grundläggande behov tillfredsställda når man det jag kallar välbefinnande. Alla samhällen experimenterar kring hur kan man skapa möjligheter för detta och det finns ingen patentlösning. Det är mycket ”trial and error”. Jag tror att både individen och kollektivet vill må bra, men alla dessa behov måste kunna tillfredsställas i ett samhälle.

 

Medvetande

Teds senaste bok om Vägar till välbefinnande kommer ur en känsla av att vi människor, trots att vi lyckats skaffa oss tillförlitliga kunskaper om materiens och livets strukturer och funktioner, saknar motsvarande kunskaper om medvetandet och självmedvetandet.

– Även denna senaste bok bygger mycket på Søren Kierkegaard, berättar Ted. Han i sina skrifter har försökt att hörsamma Sokrates uppmaning ”Känn dig själv”.

– Huvudfrågan är hur jag kommer fram till en positiv känsla av livets meningsfullhet.

– Kierkegaard har pekat ut vissa grunddrag i denna process, t ex självreflexion, att ta sig tid att stanna upp och försöka förstå vem man är. Men det är tyvärr inte många människor som tar halvtimme eller en timme varje dag, för att stanna upp och lära känna sig själva.

Ted menar att ett sådant arbete kan ta formen av meditation, av ett samtal eller kanske bara att man läser texter om självreflektion. Det viktiga är att det sker en utveckling mot en större förståelse av vem man faktiskt är.

 

 

"Vi har klarat av att ge alla mat och tak över huvudet i vårt land, nu ska vi hjälpa människor att fylla det inre livet med positiv livskraft..."

 

 

Teds son är hjärnforskare och Ted beskriver med stor insikt hur vetenskapen idag nästan i detalj kan kartlägga hela processen kring vår varseblivning – från stunden när vi nås av ett nytt intryck, vägen genom hjärnans olika delar tills synintrycket i omgivningen uppfattas. Man kan inte bara beskriva en atom utan även dess kärna, kropp, kvarkar liksom vibrerande, dynamiska processer.

– Det är fantastiskt, säger Ted, men är vi människor en organisation av elektrokemiska processer? Nej, jag tror det är mer! Filosofins kanske största fråga idag är frågan om vad medvetande är och hur det subjektiva och subtila uppstår ur kvarkarnas vibrationer. Det vet vi inte, men vi vet att vi är bärare av inre kvaliteter som kärlek, empati etcetera.

– Vi måste börja ägna mer tid åt hur en stark känsla av meningsfullhet uppstår i en människa. Hur processen för meningsskapande ser ut.

Ted är också kritisk till högmässan, som i princip är det enda andliga sammanhang som svenska kyrkan erbjuder.

– Kyrkan kunde vara en plats där man odlar andlighet, men jag tror tyvärr inte att svenska kyrkan med högmässorna på söndagar skapar detta sammanhang. Det som vi erbjuder är att sjunga psalmer och läsa bibeltexter. Jag tror inte att många upplever det som meningsfullt på samma sätt som man kanske gjorde för hundra eller tvåhundra år sedan.

– I det gamla Grekland fanns Platons akademi, Aristoteles Lyséeum och stoikernas trädgård – platser där den inre utvecklingen kunde kultiveras. Sådana platser saknar vi idag!

 

Stegen mot välbefinnande

I sin bok pekar Ted ut olika steg på vägen till det han kallar välbefinnande. Han skiljer på det han kallar det sekulära välbefinnandet och det religiösa välbefinnandet.

– I det sekulära välbefinnandet beskriver jag det första steget som just ”självreflexion” och steg två som ett ”meningsskapande”, där jag väljer att tillskriva mitt liv och livet i sig självt betydelse och signifikans, berättar han. Det tredje steget är ”rimlighet” dvs frågan om den bild som jag väljer att tillskriva mig själv och livet är rimlig? Den bilden ska inte strida mot vetenskap, men den kan gå bortom vetenskap.

Ted menar att vi i vår fantasivärld kan simulera olika möjliga bilder av hur våra liv ska se ut, men finns flera möjliga bilder måste vi välja en av dem. Vi kan inte ha alla.

– Det fjärde steget mot välbefinnande är valet eller det jag kallar ”relevans”. Av tre eller fyra möjliga framtidsbilder är bara en relevant. Det femte steget är sedan ”handling” – där jag gestaltar eller förverkligar den bild som jag väljer.

Ted ser på motsvarande sätt fem steg mot det religiösa välbefinnandet.

– Livet visar att en del människor kan, låt oss säga, gå till en högre dimension, förklarar han. Jag talar om självtrancendens, där man går bortom sitt individuella jag och ser sig själv som en del av något större.

 

Ökat medvetande

– Jag öppnar upp mig själv på något sätt och då talar jag om förundran – livet blir plötsligt större. Horisonten öppnar sig och jag kan se livet ur ett annat perspektiv med ett ökat medvetande.

– Är den känslan tillräckligt stark kan man som Franciskus välja att utforska det. Då måste man på något sätt släppa sig själv och ge sig hän åt det nya man anar framför sig.

Det första steget i den religiösa, eller kontemplativa, vägen kallar Ted för ”förundran” den andra kallar han för att ”släppa mig själv”, öppna sig själv för något som är större och den tredje kallar han för ”inspiration”.

Det fjärde steget illustrerar Ted med berättelsen av Moses, som befinner sig i öknen. Han är ute i det okända och ser plötsligt en brinnande buske. Ett samtal börjar då mellan Gud och Moses och Moses ställer frågan – vem är du? Den brinnande busken svarar: Jag är livets grund, jag är själva existensen.

– Bara den känslan av att man är i tillvarons mitt i en medveten relation till ”Gud” som tillvarons grund kan leda till en inre förvandling, menar Ted.

Detta fjärde steg kallar han också följdriktigt för ”förvandling”.

– Mitt möte med kärleken gör att jag kommer att bli Gud lik, det vill säga lik den villkorslösa kärleken och den förvandlingen måste sedan gestaltas i kärlek.

”Gestaltningen” blir alltså även här det femte steget

Ted berättar att man i den engelsktalande världen idag brukar man tala om ”The meaning crisis”, frånvaron av meningsfullhet som många upplever i vår tid.

 

Existentiell ohälsa

– Jag undrar om inte mycket av samtalet i Sverige om ohälsa är kopplad till existentiell ohälsa.

– Man känner inte livsglädjen i själen. Man kan må bra rent fysiskt, man kan ha ett jättebra jobb och tillräckligt med pengar, men ändå sakna upplevelsen av mening i livet och en dynamik som gör skillnad.

– Omsorgen om varandra visar sig på olika sätt och vissa kulturer har utvecklat fasta strukturer och det har man också när det gäller andlighet.

– Jag tror vi behöver lyfta samhällsdebatten till en annan nivå, avslutar han. Det gäller alla ungdomar om de är kristna, muslimer eller buddister. I en kultur där allt bara är materiellt blir det svårt för alla unga människor att lyfta blicken.

 

Ted Harris bok Vägar till välbefinnande är gratis och kan beställas på spiritualfuture@gmail.com

 

Läs även

Text: Inger Holmström
7 oktober, 2019

2000 kvadratmeter – så kan vi odla och äta gott inom planetens gränser

En konkret bild av vad hållbar produktion och konsumtion av god mat egentligen innebär – om vi håller oss inom vad planeten tål. Det är en av grundtankarna bakom 2000m2-experimentet som skapats av ledande hållbarhetsforskare tillsammans med kockar och odlare på Rosendals Trädgård i Stockholm. …

LÄS MER

En konkret bild av vad hållbar produktion och konsumtion av god mat egentligen innebär – om vi håller oss inom vad planeten tål. Det är en av grundtankarna bakom 2000m2-experimentet som skapats av ledande hållbarhetsforskare tillsammans med kockar och odlare på Rosendals Trädgård i Stockholm.

 

Odling av 2000 kvadratmeter per person är fullt tillräckligt för att försörja oss människor med mat. Om vi fördelar all odlingsbar mark som finns i världen jämnt över hela jordens befolkning blir det ungefär den ytan, och utöver det tillkommer också en hel del betesmark. Men i exempelvis Sverige använder den genomsnittliga konsumenten i praktiken den dubbla ytan odlingsmark, cirka 4000 kvadratmeter, vilket inte är hållbart i längden.

Samtidigt har produktionen av vår mat idag stor påverkan på miljön både lokalt och globalt, bland annat 30 procent av klimatutsläppen, giftspridning, minskad biologisk mångfald och övergödning av haven. Allt det här kokar ner till frågor om både hur och vad vi kan odla, producera och konsumera på ett hållbart sätt.

 

Miniformat av hur det hänger ihop

– Vi vill visa i miniformat hur en hållbar odling av matråvaror kan se ut och på så sätt skapa viktiga insikter och synliggöra hur allt hänger ihop i ett hållbart jordbruk. Om vi ska ha en uthållig livsmedelsproduktion måste vi också ha en balans i odlingssystemet så att vi inte tär mer på jordens resurser än vi ger tillbaka, säger Sofi Gerber som är forskningsledare på Biodynamiska Forskningsinstitutet.

Hon berättar att arbetet med 2000m2-experimentet vill väcka intresse hos konsumenter för hur maten har producerats och hur det påverkar naturen och oss själva. Det finns ett stort matintresse idag och man vill fånga upp och koppla det ända tillbaka till odlingsjorden och de effekter som det vi äter har på miljön.

– Det handlar inte om att ge exakta dietrekommendationer eller att vi ska äta mindre mat, säger Sofi Gerber, utan snarare om att äta rätt saker. Mycket av det här går i linje med Livsmedelsverkets rekommendationer som säger att vi bör äta mer grönsaker, baljväxter och fullkorn än vad de flesta gör idag. Det är också viktigt att få matförädlare och andra aktörer i livsmedelskedjan att se möjligheterna som finns i allt detta.

 

Sofi Gerber är forskningsledare på Biodynamiska Forskningsinstitutet. Foto Erik Olsson.

 

Odlingssystem i balans

2000m2-experimentet bygger på forskning från BERAS-projektet om hur ett ekologiskt kretsloppsjordbruk, i kombination med en förändrad livsmedelskonsumtion, kan minska näringsläckaget till Östersjön och jordbrukets klimatpåverkan. Utifrån dessa principer har Rosendals Trädgård i dialog med Biodynamiska Forskningsinstitutet, utformat 2000m2-odlingen med dess proportioner av vall, spannmål, grönsaker etc. Ett femtiotal svenska och internationella forskare med olika specialiteter inom utveckling av hållbara livsmedelssystem besökt odlingen och kommit med input. Grunden är det man internationellt och i FN kallar regenerativt jordbruk, eller kretsloppsjordbruk, där man fokuserar på hela odlings-och livsmedelssystem.

I ett sådant jordbruk är det viktigt att ha en balans mellan växtodling och djurhållning och vara så självförsörjande på lokala resurser som möjligt, inte minst stallgödsel och foder. Det kräver i sin tur att man har en balanserad växtföljd med bland annat kvävebindande vallodling (för foder), som via de idisslande djurens gödsel ger växtnäring tillbaka till jorden. Detta för att man ska kunna odla sådant som vi människor kan äta utan att odlingsjorden med tiden utarmas. Med ett sådant kretslopp behövs inget konstgödsel. På Rosendals Trädgård har man visserligen ingen egen djurhållning, men man har ett lokalt utbyte av foder och gödsel med intilliggande Skansen och dess idisslande djur.

 

 

Viktig växtföljd

Växtföljden innebär här att på ungefär hälften av de 2000 kvadratmeterna odlas vall med olika djurfoderväxter som binder kol och kväve till jorden och bygger upp mullhalten. På den andra halvan odlas en lång rad matgrödor. Efter ungefär tre år byter man plats på de båda halvorna. Om man enbart skulle odla matgrödor år efter år på samma yta utarmas jorden.

 

"Det hela är ett odlingssystem som gör det möjligt att minska klimatpåverkan av vår matförsörjning med 85 procent..."

 

– Man kan lite förenklat säga att i vallodlingen tar vi ner näring i jorden, och i odlingen av matgrödorna tar vi upp den näringen. Det hela är ett odlingssystem som gör det möjligt att minska klimatpåverkan av vår matförsörjning med 85 procent, berättar Anna Emmelin, som är projektkoordinator för 2000m2-experimentet på Rosendals Trädgård.

 

Det här odlas

Odlingen är biodynamisk och de matgrödor som odlas här ger en fingervisning om vad vi bör äta mer av på våra breddgrader. Man vill bidra till att utveckla en matkultur kring Östersjön som ger oss människor, Östersjön och planeten god hälsa. För att förstå vilka proportioner av olika livsmedel som då bör ätas här i Sverige tittar man på forskning från BERAS-projektet, EAT Lancet och forskaren Elin Röös.

Bland annat är det viktigt att förstå de lokala förhållandena, till exempel hur vår mjölkproduktion behöver se ut för att underhålla de svenska naturbetena. På en del av ytan i 2000m2-experimentet odlas spannmål och här har man testat olika äldre kultursorter som svedjeråg, nakenhavre, enkorn och dinkel. För att täcka behovet av vegetabiliskt fett odlas ryps, lin och även pumpa (fett från kärnorna). Exempel på baljväxter i odlingarna är gråärt och vårärt.

Därutöver odlas ett 15-tal grönsaker, bland annat tomater, chili, gurka, olika löksorter, rödbetor, polkabetor, potatis, morötter, rotselleri med mera. Det är en hel del rotfrukter. En stor del av grönsakerna bör vara lagringsdugliga eftersom de ska hålla till nästa växtsäsong. Ett budskap här är att vi bör äta mer säsongsanpassat men också tänka på hur vi förädlar och lagrar så det räcker hela året.

 

Anna Emmelin, projektkoordinator för 2000m 2 -experimentet på Rosendals Trädgård. Foto Erik Olsson.

Ska ge viktiga insikter

– Den viktigaste insikten vi vill ge besökare till våra 2000 kvadratmeter är att vi måste ta hand om vår matjord och inse att hur jag själv äter påverkar hur mycket matjord jag använder och hur den mår. Vi vill visa att man kan äta gott och nyttigt på ett sätt som även resten av världen och hela planeten mår bra av, säger Anna Emmelin.

Ett syfte är också att genom upplevelsen av 2000m2-experimentet och genom maten ge möjlighet att förstå och sätta sig in i de komplexa hållbarhetsfrågorna i ett konkret sammanhang. Annars blir det lätt polariseringar mellan hårda ståndpunkter. Det är viktigt att få en nyanserad bild av allt detta, anser Anna.

Det kommer en hel del företag på besök i olika arrangemang som Rosendals Trädgård ordnar kring 2000m2-experimentet. Inte minst från livsmedelssektorn, och här vill man ge insikter om hur företagens egen marknad kommer att förändras.

– Det är många som får inspiration och idéer om vad man vill göra och förändra i sina respektive verksamheter. En allmän reaktion från våra besökare är också att det här känns hoppfullt och att det ger en direkt och konkret kontakt med forskningen.

De 2000 kvadratmeterna tar Rosendals Trädgård även vidare in i matlagningen på olika sätt. Alltifrån att bjuda på smakprov, till att kockarna komponerar en hållbar festmeny eller en vanlig skolmåltid. Framöver planerar man att ta fram ett Östersjöskafferi som både kockar och konsumenter kan känna fungerar.

Hur kan konsumenter till vardags använda sig av kunskaperna från era 2000 kvadratmeter, när man exempelvis handlar i mataffären?

– Om vi som konsumenter vill ge svenska bönder en möjlighet att arbeta på det här sättet så måste vi ju köpa de här livsmedlen. Det är exempelvis vettigt att köpa svenska ekologiska helkorn och baljväxter, liksom förstås att äta mer grönsaker och minska kraftigt på köttet. Mjölkprodukter och en mindre mängd kött från kor som ingår i ett sådant här kretsloppsjordbruk är också bra, säger Anna Emmelin

– Genom valen av våra livsmedel kan vi både äta gott och få ihop det där med planetens gränser, Östersjöns hälsa med mera.

 

Trädgårdsmästare Niklas Karlsson bland matgrödorna. Foto Erik Olsson.

Läs även

, ,

Text: Red / Staffan Nilsson

Källor

Rosendals Trädgård

Biodynamiska Forskningsinstitutet

30 september, 2019

Jord

Om hösten flyr livet ur det levande gröna och frukten faller till marken. Först när det blivit helt stilla i marken kan vi kalla jorden för materia för sten och mineral är mångtusenårig, komprimerad, stelnad materia. Läs Anna Grans informativa och vackra betraktelse över elementet jord.…

LÄS MER

Vår jordskorpa är så fint ett tyg, så sprött och tunt på sina håll och så kraftig och mustig som den kostbaraste matta på somliga platser. Det lager jord som låter träd och växter gro är som en arena för hela det vidunderliga kretslopp vi står inställda i, som ger näring via miljontals och åter miljontals små rötter till den mat vi lever av och syre till den luft vi andas.
Allt vi ser och gläder oss åt om sommaren är bara halva sanningen, halva delen av ett kretslopp. Den andra sanningen finns i jorden, i mötet mellan luftig materia i rörelse och den underliggande mineralens vilande ro. Liksom det vackra måste födas ur smärta, konstnärens höga konst ur kamp, måste grödor gro ur mörka myllan och bonden han gödslar sin åker. Det är en livets världsprincip lika sann som att i ögats svarta pupill speglas världens ljusa avbild.

Morän är Sveriges vanligaste jordart, den täcker 75 procent av landets yta och bildades när inlandsisen rörde på sig och drog med sig små och stora stenar och bitar av berggrunden. Vi har många namn för jordart och jordmån, mager jord, mullrik jord, trädgårdsjord, barrskogsjord, mineraljord, sedimentära jordar, listan kan göras väldigt lång.

Om hösten flyr livet ur det levande gröna och frukten faller till marken. Först när det blivit helt stilla i marken kan vi kalla jorden för materia för sten och mineral är mångtusenårig, komprimerad, stelnad materia. I markens organiska del, i det lager som vi kan kalla den levande fonden har vi humus i form av mull, torv, mår och dy. Humus är färsk jord som ännu inte blivit tung och kompakt, som nästan känns studsig i handen, den beskrivs som nedbrutna djur och växtdelar i förnan som inte längre går att urskilja med blotta ögat. Humus är basisk, den jord som omvandlats av brunrötesvampar och mjukrötesvampar och bearbetas av mikroorganismer och daggmaskar till en finfördelad massa.

Åkerjord med en mullhalt på 3 procent i det översta matjordslagret på 20 centimeter innehåller en blandning av organisk substans som bildas i markytan och som vi människor har blandat om med den underliggande mineraljorden som kan bestå av lera eller sand med hjälp av hacka, spade eller plog i samspel med markens levande organismer. I naturmarken är det enbart maskarna och andra markdjur som svarar för omblandningen mellan den organiska substans som ansamlas av fallande löv och vissnande växter och som dras ned av daggmaskarna och blandas med markens fasta partiklar och mullskiktet ansamlas helt på ytan.

Matjorden består av de fasta partiklarna av mineraler och mull och utrymmet mellan dem som kallas för porer och som är fyllda med luft och vatten. De fasta partiklarna består av organiskt bundna ämnen som kol, kväve, fosfor och svavel och mineraliskt bundna ämnen och spårämnen. På
partiklarnas yta är bundet för växterna tillgängliga vattenlösliga ämnen som kväveföreningar, kalium, fosfor, svavel, kalk och viktiga spårämnen. Den ständigt nedbrytande processen måste balanseras av att nya mull bildande ämnen tillförs. I marken med dess organiska substans, humusen, pågår en samverkan mellan rötter, daggmaskar, olika andra markdjur, svampar, bakterier med en uppbyggnad och nedbrytning och utbyte av näringsämnen, det finns en omfattande litteratur som beskriver detta. Artur Granstedt, forskare i biodynamiskt kretsloppsjordbruk pekar på att dessa processer förbereds i kons mage när gräs och klöverväxter ombearbetas till gödsel för grödan och till mjölk. När bonden plöjer åkern blandas den underliggande mineraljorden med det övre skiktet för en gynnsam näringsfördelning i marken.

Humuspreparatet

Om två polariteter som kan ses som ett konstnärligt och förinnerligat arbete i förhållande till jorden, kosmos och det levande handlar de biodynamiska preparaten med humus 500 och kisel 501. Om hösten grävs humuspreparatet ned i form av kogödsel i ett kohorn att långsamt och fint förmultna under den tid då det yttre livet drar in i jorden och lite gåtfullt, blir som mest levande. I samband med vårbruket grävs kohornet upp och humuspereparatet används som ett extra belivande komplement när jorden förberedas för sådd.

Kiselpreparatet bereds i jorden under sommarens aktiva månader då jorden är mera vilande och flyttar ut sin verksamhet ovan jord i luftens ljusa sfär. I själva beredningen potentieras preparatet utrört i vatten. Vattnets rörelse i två motsatta strömmar har en förbindande, mottagande gest inför alla de sfärer som en vattenvirvel kan ta emot.
Liksom bonden förädlar sitt kultiverande av jorden, målaren skolar sin blick, musikern stämmer sin gaffel och bagaren förfinar sitt bröd, kan vi kanske se en bildlig glimt av vad de biodynamiska preparaten vill tillföra, vill sammanklinga med för sammanhang för vår näring, vår mognad och växt.
Välsmakande är det bröd som fått jäsa länge och bakas med omsorg, välljudande den musik som spelas under en musas inflytande. Ja, bonden är också han en konstnär med spade i hand.

 

Läs även

Anna Gran

Källor

Morgondagens jordbruk med fokus på Östersjön, Artur Granstedt.

25 september, 2019

Greta och tre människorättskämpar får Alternativa Nobelpriset

I år när Right Livelihood-priset firar 40-årsjubileum är Greta Thunberg en av pristagarna, vid sidan om tre kvinnor som kämpar för mänskliga rättigheter i Brasilien, Kina och Västsahara. Alla på olika sätt högaktuella i vad man kan kalla modig kamp för rättvisa och hållbarhet.…

LÄS MER

I år när Right Livelihood-priset firar 40-årsjubileum är Greta Thunberg en av pristagarna, vid sidan om tre kvinnor som kämpar för mänskliga rättigheter i Brasilien, Kina och Västsahara. Alla på olika sätt högaktuella i vad man kan kalla modig kamp för rättvisa och hållbarhet.

 

Priset kallas sedan länge även för Alternativa Nobelpriset. I år vill man hedra, stötta och även skydda praktiska visionärer vars ledarskap har inspirerat miljoner människor att kräva sina grundläggande rättigheter och kämpa för en hållbar värld för alla. Förutom Greta Thunberg är årets pristagare Davi Kopenawa och organisationen Hutukara Yanomami Association (Brasilien), Guo Jianmei (Kina) och Aminatou Haidar (Västsahara).

Greta Thunberg får Right Livelihood-priset “för att med utgångspunkt i vetenskapliga fakta inspirera till och stärka politiska krav på omedelbara åtgärder mot klimatförändringarna.” Right Livelihood-stiftelsen menar bland annat att hon ger röst åt en generation som kommer att tvingas bära konsekvenserna av vår tids politiska oförmåga att stoppa klimatförändringarna. Och att hennes beslutsamhet att inte acceptera passiviteten har inspirerat miljoner jämnåriga att kräva omedelbara åtgärder.

Ett annat högaktuellt område som berör både hållbarhet och mänskliga rättigheter är utvecklingen i Brasilien, där Davi Kopenawa (som tillhör ursprungsfolket Yanomami) och organisationen Hutukara Yanomami Association för sin kamp.
De får Right Livelihood-priset för sitt ”outtröttliga och modiga arbete med att skydda Amazonas skogar och biologiska mångfald, liksom ursprungsfolkens landområden och kultur”.

Kopenawa spelar en central roll i att förena olika grupper av ursprungsfolk och motverka exploateringen från gruvindustri, ranchägare och andra aktörer som hotar deras existens.

Den kinesiska advokaten Guo Jianmei får priset ”för sitt banbrytande och ihärdiga arbete med att säkra kvinnors rättigheter i Kina”. Hon har under lång tid, och under vad hon beskriver som svåra omständigheter, arbetat för detta och även för att främja demokrati och rättssäkerhet i Kina.
En av fyra gifta kvinnor i Kina har upplevt någon form av våld i hemmet, och könsdiskriminering på arbetsplatsen är enligt Right Livelihood-stiftelsen mycket omfattande. Jianmei har grundat flera organisationer för kvinnors rättigheter, drivit tusentals rättsfall och påverkar kvinnorättsfrågorna på nationell nivå.

Aminatou Haidar får priset ”för sin orubbliga ickevåldskamp för självständighet och rättvisa åt Västsaharas folk, trots tortyr och förföljelse”.
Bakgrunden är att Västsahara annekterades 1975 av Marocko när Spanien övergav området som kolonialmakt. Haidar har under 30 år fört en fredlig kamp för sitt hemlands självständighet och kallas ibland ”Västsaharas Gandhi”. Ursprungsbefolkningen sahrawierna har fler gånger lovats självbestämmande, men detta har inte infriats och världssamfundet har förhållit sig passivt i frågan.

 

En miljon kronor var

De fyra pristagarna får en miljon kronor vardera – pengar som är avsedda att användas i deras arbete, inte för personligt bruk. Förutom detta erbjuder Right Livelihood-stiftelsen pristagarna långvarigt stöd och särskilda insatser för att skydda de pristagare vars liv eller frihet hotas. Själva prisutdelningen sker den 4 december i år i Stockholm. Hittills har 178 personer och organisationer från 70 länder mottagit priset under dess 40-åriga historia. Greta Thunberg blir den tredje svenska pristagaren, efter Astrid Lindgren (1994) och organisationen Kvinna till Kvinna (2002).

Läs även

Text: Red / Staffan Nilsson

Källor

The Right Livelihood Foundation

25 september, 2019

Robert Hahn: Vetenskap och Folkbildning (VoF) – en inflytelserik aktivistgrupp

"Jag har genom åren funderat mycket över föreningen Vetenskap och Folkbildnings (VoF) roll i det svenska samhället", skriver läkaren och forskaren Robert Hahn i en gästblogg där han på punkt efter punkt pekar på föreningens oetiska och ovetenskapliga metoder – och efterlyser granskning av VoF i media. "Jag har mött dem i min roll både som läkare, forskare och vetenskapsman och förvånats över att denna aktivistorganisation med ofta oetiska och ovetenskapliga metoder får sådant genomslag i samhällsdebatten."…

LÄS MER

Jag har genom åren funderat mycket över föreningen Vetenskap och Folkbildnings (VoF) roll i det svenska samhället. Jag har mött dem i min roll både som läkare, forskare och vetenskapsman och förvånats över att denna aktivistorganisation med ofta oetiska och ovetenskapliga metoder får sådant genomslag i samhällsdebatten.

 

VoF består i Sverige av ett par tusen personer, många av dem befinner sig i vetenskapens marginal. Det kan vara datatekniker, gymnasielärare, studenter och opinionsbildare, som tror att deras medverkan gynnar vetenskapens intressen. De utgör en gren av den internationella skeptikerrörelsen, men deras agenda är inte alls svensk – och tyvärr inte heller särskilt vetenskaplig.

VoF utmärks av en god portion självförtroende kopplat till en skrämmande brist på respekt för kompetensgränser. Man har god hand med media som, i likhet med många andra, föreställer sig att VoF är en slags akademi eller sammanslutning av kunniga vetenskapsmän – men inte verkar ha förstått att detta är en ideologisk påtryckargrupp utan vetenskaplig verksamhet.
VoF bryter i stället återkommande mot den vetenskapliga etik, som jag har sammanfattat i några viktiga punkter och kommenterar nedan.
Med vetenskapsmannen avser jag förstås både kvinnliga och manliga forskare.

 

"Genom att utge sig för att vara vetenskapens röst lurar de hela samhället, och det gör de framgångsrikt."

 

1. Vetenskapsmannen ska visa respekt för andras kön, ras och andliga trosuppfattning.

VoF förklenar genomgående personer utifrån deras allmänna trosuppfattning, gör dem till åtlöje med hänvisning till detta och ifrågasätter deras vetenskapliga status. Det har hänt både mig och andra.

2. Vetenskapsmannen ska inte förklena andras vetenskapliga slutsatser med hänvisning till dennes person. Debatt ska bedrivas med vetenskapliga sakfrågor.

VoF har en stark tendens att blanda ihop personen med forskningen. I stället för att ta upp kvaliteten i det som har skrivits intresserar man sig för personen. Det är en etisk fråga att kunna skilja på sak och person.

3. Vetenskapsmannen ska bemöta andra personer med respekt och undvika att raljera och använda förlöjligande epitet och kränkande värderingar.

Föreningen VoF utser Årets förvillare och kallar vetenskapsmän för bedragare eller charlataner om de inte gillar slutsatserna från deras forskning. Det är ovärdigt en vetenskapsman att använda kränkande och nedvärderande epitet när man pratar om andra människor exempelvis om de företräder en annan inriktning inom medicinen. Läkarförbundet har en uppförandekodex för detta. Man får inte använda nedsättande epitet om kollegor. VoF:arna är dock oftast varken läkare eller vetenskapsmän och känner sig inte bundna av detta.

4. När vetenskapsmannen kritiserar annan person offentligt skall denne informeras och erbjudas möjlighet att besvara kritiken. Försvaret ska publiceras på likvärdig plats och genom vetenskapsmannens försorg. Det gäller även publicering i böcker.

Detta är en publicistisk regel, som tidningar och media ska rätta sig efter. När VoF skickar ut pressreleaser till alla Sveriges tidningar och talar om att Årets förvillare i år heter XX och i texten namnger och beskriver en person som en riktig ”knasboll”, kan detta publiceras i media utan möjlighet till genmäle. Pressmeddelanden från VoF verkar gå i en egen fil.
Personer inom VoF skriver också böcker där de misskrediterar andra. Med böckerna som grund gör de kurser på universiteten t ex kursen ”Dålig vetenskap”, som gått i flera olika städer, där man alltså använder sig av sina egna föreläsare och sin egen litteratur och där den som exemplifieras inte får tillfälle att ge sin syn på saken. VoF är inte intresserade av att läsarens eller elevens bild ska nyanseras och tillåts i dessa sammanhang gå över kompetensgränser och ha åsikter även om de inte är pålästa.

5. Vetenskapsmannen skall så långt möjligt undvika personkritik utan alltid sträva efter att utgå från vetenskapliga argument.

Man kan inte definiera en vetenskapsman som person utifrån hans fynd, resultat eller slutsatser från den egna forskningen. Forskningen måste vara fristående.

6. Vetenskapsmannen skall visa respekt för ämnesgränser och förstå att olika sorters vetenskap, liksom litteratur, måste värderas utifrån egna utgångspunkter (en skönlitterär bok kan inte värderas utifrån vetenskapliga principer. Ett påstående i en andlig bok är vetenskapligt att betrakta som en hypotes, inte som ett vetenskapligt resultat).

Människor litar på vetenskapen idag och här måste medier och beslutsfattare vara vaksamma. Professorstitel innebär bara att du förhoppningsvis är väl insatt i det ämne du är professor i och inte att du kan allt. Även professorer kan vara aktivister. VoF har åtminstone en framträdande medlem som är ett tydligt exempel på det.

7. Vetenskapsmannen ska bejaka att ett påstående kan ha andra utgångspunkter än ett strikt vetenskapligt synsätt.

Det finns mycket som inte går att förklara vetenskapligt, men det görs ändå utifrån beprövad erfarenhet i sjukvården. Du går på läkarutbildningen och lär dig att en sjukdom ser ut på ett visst sätt. I kontakten med riktiga patienter kanske inte verkligheten visar sig på det sättet. Det går faktiskt att vara alltför skolmedicinsk och vetenskapligt tuff och därmed begränsa möjliga medicinska insatser.

8. Vetenskapsmannen skall inte delta i negativ ryktesspridning som sker anonymt.

Det gör medlemmar i VoF framförallt på nätet, utan att berätta var de hör hemma. Det är ovärdigt. Har man en åsikt måste man stå för den.

9. Vetenskapsmannen skall bejaka att ett vetenskapligt resultat kan ändras på grundval av nya fynd. Detta påkallar ödmjukhet i relationen med meningsmotståndare.

Nya rön kan komma, ibland rena paradigmskiften, som gör att teser och ”sanningar” kullkastas. Det finns otaliga exempel i historien på det. När jag läste medicin var magsår stort och man opererade bort magen på folk var och varannan dag. Idag finns det knappt. Vetenskapsmannen måste också bejaka att sanningar kan ändras. VoF säger att man gärna ändrar uppfattning om nya rön kommer fram. Det låter bra, men stämmer inte. När nya rön presenteras för dem ändrar de sig ändå inte.

10. I offentlig debatt får vetenskapsmannen inte ”mörka” sin kompetens. Om han uttalar sig i en viss fråga, men saknar erforderlig vetenskaplig sakkunskap inom ämnet ifråga ska han framträda som privatperson och inte såsom vetenskapsman.

Medlemmar i VoF har varit väldigt skickliga på att mörka sin inkompetens inom områden de gärna uttalar sig om. De lyckas med hjälp av media sprida påståenden som är onyanserade och inte håller om man läser vad som egentligen står i litteraturen. De lyckas lura de flesta att de är ”i mitten” och står för de objektiva åsikterna. De upplevs därigenom vara sakkunniga, fastän de egentligen är part i målet. De skrämmer akademierna och angriper det de menar är ”ovetenskapliga” aktiviteter på universiteten. Skeptikerna möter tyvärr inte så mycket motstånd. De är på frammarsch i hela världen och här i Sverige har de lyckats väl med att tränga undan bland annat den integrativa och komplementära medicinen, vilket har varit en viktig målsättning för dem.
De angriper inte stora företag, som kan försvara sig, utan de går på dem som inte har resurserna.

 

 

Jag efterlyser en granskning av VoF i media bland annat för att klargöra att deras uttalanden inte är vetenskapens synsätt utan partsinlagor från en påtryckargrupp med en ideologisk agenda.

Genom att utge sig för att vara vetenskapens röst lurar de hela samhället, och det gör de framgångsrikt. Om VoFs verksamhet och etiska övertramp blottläggs riskerar det tyvärr även att skada anseendet för svensk vetenskap, men framförallt visa hur lätt det är att lura medierna genom att utge sig för att företräda vetenskapen.

VoF har inga positiva effekter alls utan ställer endast till skada.

Fakta:

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) utgör en svensk gren av den internationella skeptikerrörelsen. VoF bildades i början av 80-talet i syfte att ”främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat” och har idag ett par tusen medlemmar. Föreningens arbete handlar till stor del om att delta i den offentliga debatten i ämnen som faller inom vetenskapsområdet, framförallt frågor relaterade till vård, hälsa och klimat. Föreningen säger sig vara en oberoende röst för klinisk vetenskap, men är i grunden en aktivistorganisation.
Den amerikanska förebilden Committee for Skeptical Inquiry, som grundades 1976, var från början huvudsakligen inriktad på att granska paranormala fenomen, medan den svenska valde en mer allmän inriktning.

Beteckningen ”skeptiker” är vanlig på föreningens sympatisörer. Utgångspunkten för anhängare av skeptikerrörelsen är att sanningshalten hos ett påstående bedöms och avgörs helt utifrån om det går att bevisa genom ”etablerade” vetenskapsmetoder.

De senaste åren har organisationen gått till hårt angrepp mot personer och grupper som inte delar deras uppfattningar – i debattartiklar, genom medverkande i TV och radio, diskussioner i webbforum, egna podcasts och tidskrifter och genom att systematiskt redigera och kontrollera faktaposter om personer som man uppfattar som motståndare på svenska Wikipedia. Genom anonyma alias ägnar sig användarna sedan åt att redigera och kontrollera
information om organisationer och privatpersoner som framförallt ägnar sig åt
hälsoströmningar som faller utanför den skolmedicinska traditionen.

Flera privatpersoner och organisationer vittnar om hur informationen på deras
Wikipediasidor har ändrats till mer tendensiösa definitioner av ord och begrepp, och i vissa fall ersatts av direkt felaktig och missvisande information. Wikipedias alert-funktion, som uppdaterar administratören när ändringar görs i faktaposter, gör det svårt för drabbade personer att rätta till sina poster. Poster som korrigerats ändras snabbt tillbaka till den ursprungliga versionen, som går bättre i linje med skeptikerrörelsens motiv och uppfattning.

Enligt VoF själva finns det ingen organiserad påverkan av svenska Wikipedia. Att VoF-anhängarnas perspektiv ofta segrar i redigeringskonflikter menar organisationen istället beror på att man har ”gemensamma ideal och målsättningar”.

Föreningen delar också ut det årliga antipriset ”Årets Förvillare” till privatpersoner och organisationer som man anser medvetet eller omedvetet har bidragit till att sprida påståenden och information som saknar vetenskaplig grund.

Bland organisationens frontfigurer finns Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala och numera även preses i Kungliga Vetenskapsakademien och Mats Reimer, barnläkare och bloggare.

Robert Hahn
Läkare och forskare
22 september, 2019

Funktionsmedicin – tar sikte på grundorsakerna

Många människor med kroniska och autoimmuna sjukdomar skulle bli hjälpta av ändringar i livsstil när det gäller kost, sömn, rörelse, stress och relationer med mera. Hela 80 procent av kroniska sjukdomar anses bero på epigenetiken – hur det liv man lever påverkar hur de egna generna styrs. Inom funktionsmedicin fokuserar man mycket på att komma åt grundorsakerna till att en patient är sjuk, snarare än att försöka slå ut enskilda symptom.…

LÄS MER

Många människor med kroniska och autoimmuna sjukdomar skulle bli hjälpta av ändringar i livsstil när det gäller kost, sömn, hur man rör på sig, stress, relationer med mera. Hela 80 procent av kroniska sjukdomar anses bero på epigenetiken –  hur det liv man själv lever påverkar hur de egna generna styrs. Inom funktionsmedicin fokuserar man mycket på att komma åt grundorsakerna till att en patient är sjuk, snarare än att försöka slå ut enskilda symptom.

 

– Det logiska är att som vårdgivare fråga sig varför just den patient du möter blivit sjuk. Vi som arbetar med funktionsmedicin lägger mycket tid och lyssnar ordentligt på varje patient. Vi gör bland annat mycket mätningar, ser mönster i detta och kan sedan hjälpa patienter med vad de kan göra för att vända en kronisk sjukdom, berättar Peter Martin, som är läkare, medicine doktor i farmakologi och grundare av FunMed AB.

 

Vetenskapligt grundad

Som läkare drabbades han tidigare själv av utmattning och fick i samband med det upp ögonen för funktionsmedicin. Peter ändrade då sin kost och blev snabbt av med flera hälsoproblem.

– Hjärnan klarnade, jag gick ner i vikt och blev av med ledvärk. Då förstod jag att det här är något viktigt som jag inte fått lära mig som läkare.

Peter utbildade sig så småningom även i funktionsmedicin i USA och har sedan fem år tillbaka arbetat med detta i Sverige. Funktionsmedicin är en växande medicinsk inriktning som utvecklades i USA på 1990-talet. Inom den här inriktningen ser man kroppen som en integrerad helhet där gener och livstilsvanor samverkar och att detta också är olika för olika individer. Funktionsmedicin är vetenskapligt grundad, patientcentrerad och fokuserar på grundorsakerna till sjukdom.

 

Peter Martin är läkare och satsar på funktionsmedicin. Foto: Jonas Ahlsén

 

Holistiskt arbetssätt

– Vi jobbar mycket med livsstil och näringsbrister, ser om immunförsvaret är överaktiverat, om det finns problem med tarmfloran, mäter toxiner och mycket annat. Vi väger även in sådant som inte är biomedicin, som patientens livssituation, relationer, eventuella trauman med mera, berättar Peter Martin.

Han menar att det här holistiska arbetssättet ger en bred överblick och är något som uppskattas av patienterna. Många av Peters patienter har varit sjuka länge och har tidigare slussats runt till olika specialister. Inom funktionsmedicin ser man helheten och kroppen som ett komplext och integrerat system. På den punkten finns det enligt Peter ett problem med den konventionella vården – ­man gör förvisso mycket nytta och räddar liv, men man delar samtidigt upp kroppen i olika delar och vården tenderar att bli för organfragmenterad.

 

"...ungefär 65 procent av vår sjukvårdsbudget egentligen skulle kunna påverkas av saker som kost och livsstil."

 

Arbetssättet inom funktionsmedicin ser han också som en ny läkarroll där man inte bara agerar som specialist och säger vilka läkemedel patienten ska ta.

– Den nya läkarrollen är att vara mer av en coach, vilket man dock inte har tid med i den vanliga vården. Det blir också mer meningsfullt som läkare att hela tiden arbeta från grunden på det här sättet och man får färre återkommande patienter. De lär sig i regel hur de blir friska och håller sig friska.

 

Epigenetik och livsstil

Funktionsmedicin passar kanske särskilt bra för de många människor som har kroniska och autoimmuna sjukdomar. Här pekar Peter Martin på att av hela samhällets sjukvårdsbudget går 80 procent till de kroniska sjukdomarna. Av dessa anses lika stor andel, 80 procent, bero på epigenetik, det vill säga livsstil, miljö och allt som inte är våra gener, men som påverkar hur våra gener styrs.
Alla påverkas av epigenetiken.

– Det här betyder att ungefär 65 procent av vår sjukvårdsbudget egentligen skulle kunna påverkas av saker som kost och livsstil, men idag går bara 3 procent till sådan prevention.

Den västerländska sjukvården är inriktad på ett farmakologiskt tänkande kring att döda bakterier och slå ut symptom. Men Peter Martin ifrågasätter varför man fortsätter med den ensidiga inriktningen trots att den inte tycks fungera och trots att alla egentligen inser att den även är ekonomiskt ohållbar. Här tror han att funktionsmedicin kommer att vara en av lösningarna. På branschsajten Funktionsmedicin.se skriver man att vi snart når fram till en brytpunkt där sjukvården i större utsträckning behöver fokusera mindre på läkemedel och mer på livsstil.

 

Läkare kan för lite om kost och näring

En av Peters käpphästar är att läkare i Sverige kan alldeles för lite om nutrition. Ofta mindre än de själva tror.

– I Sverige läser läkare idag bara 12,5 timmar nutrition, och så var det även när jag utbildade mig. Att läkare kan för lite om kost och näringsämnen är ett hinder, säger Peter, och ger ett prov på hur viktigt det är med kunskaper på det området.

– Exempelvis magnesium är ett centralt ämne i 300 olika enzymer i kroppen. Har man brist på magnesium kommer inte alla de enzymerna att fungera. Idag är det många som har magnesiumbrist, och samtidigt är detta svårt att säkert mäta med ett vanligt test på en vårdcentral.

Bland det första som Peter Martin brukar titta på hos en patient är mag-tarmkanalen, och särskilt tunntarmen. Han menar att det är logiskt eftersom tunntarmen är kroppens största yta mot omvärlden. Den motsvarar ytan på en badmintonbana.

 

Autoimmuna sjukdomar ökar

– Vi stoppar i oss omkring 30 ton mat under ett liv och det är bara näringsämnena som ska tas upp av kroppen – inte toxiner, bakterier med mera – vilket ger en väldig press på tunntarmen. Så det är klart att vad vi äter kan påverka hälsan. Vi ser också hur autoimmuna sjukdomar ökar hela tiden.

En kritik som Peter Martin har mot konventionell sjukvård och Livsmedelsverket är att man utgår från att alla är lika och ska behandlas på samma sätt. Livsmedelsverket har exempelvis rekommendationer om hur vi alla bör äta, men Peter pekar på att vi människor är lika olika på insidan som på utsidan.

Om man blir sjuk kan man enligt Peter behöva prova en annan kost och att leva på ett annat sätt och se hur det fungerar för just mig. Det kan exempelvis handla om att dra ner på kolhydrater. Han menar att det också är vanligt att vara överkänslig för proteiner i mat som vi ur evolutionärt perspektiv inte ätit i den mängd som vi gör nu. Sjukdom kan också ha med tarmfloran att göra, med mera. Så det kan behövas flera åtgärder för att komma åt grundorsakerna, menar Peter.

 

Ökat intresse

Funktionsmedicin är idag inte något som ingår i den skattefinansierade vården. Som patient får man alltså själv betala hela kostnaden (eller hälsoinvesteringen). Intresset för funktionsmedicin ökar. Läkarna på FunMed är fullbokade och man har ambitiösa planer för framtiden, med bland annat nya mottagningar och ett franchise-system. Allt fler läkare går också de kurser i funktionsmedicin som man arrangerar.

– Ett mål är att 1000 läkare ska arbeta med funktionsmedicin i Sverige år 2026. Något som talar för en ökning är den starka trenden mot mer individualiserad medicin. Folk är också själva mer pålästa idag och hittar funktionsmedicin på nätet. Kunskaperna om den här inriktningen är inte så hög bland politiker ännu, men om några år tror jag att de flesta vet vad funktionsmedicin är, säger Peter Martin.

Text: Red / Staffan Nilsson

Källor

Funktionsmedicin.se

FunMed AB

Funktionsmedicinska Vårdutbildningar

Funktionsmedicinsk Tidskrift

17 september, 2019

Om akademisk frihet

”Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar.” Bo Dahlin, professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet, reflekterar över tidsandan och hur vi hamnat där vi är. ”Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan. Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara vaksam”, menar han. …

LÄS MER

”Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar.”
Bo Dahlin, professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet, reflekterar över tidsandan och hur vi hamnat där vi är.
”Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan. Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara vaksam”, menar han.

År 1810 grundades Humboldtuniversitetet i Berlin på initiativ av framför allt Wilhelm von Humboldt (1767-1835). Humboldt var lingvist och filosof och skrev bland annat boken Om gränserna för statens verksamhet, ett mycket intressant arbete i just detta sammanhang.
Humboldtuniversitetet var det första moderna universitetet i den meningen att det omfattade både undervisning och forskning. Tidigare universitet var enbart undervisande, forskning var då inte en så institutionaliserad verksamhet som det är idag.

 

Frihet att välja

Humboldtuniversitetet är nu det största och äldsta universitetet i
Berlin. Det grundades på två frihetsprinciper: Lehrfreiheit och
Lernfreiheit. Det betyder frihet att studera vad man vill, frihet att
undervisa om vad man vill, och frihet att forska om vad man vill. Dessa friheter var direkta konsekvenser av den Upplysningsfilosofi som kulminerade i slutet av 1700-talet, från vilken vi också har en oberoende press och oberoende domstolar.
Detta är den historiska bakgrunden till att jag som nybliven student på Stockholms universitet hösten 1967 hade frihet att välja vilket ämne som helst. Jag behövde inte bestämma mig för en särskild yrkesinriktning. Jag kunde fortsätta att fördjupa mig i de ämnen som var mina favoriter på gymnasiet (som var matematik och fysik. Efter två, tre år hade jag dock helt sadlat om till filosofi och pedagogik.)

 

Politiskt vakna studenter

Ett och ett halvt år senare, våren 1968, kom studentrevolten. Särskilt i Paris gick det våldsamt till. I Stockholm ockuperades kårhuset. Här var anledningen den så kallade UKAS-reformen: en utredning från universitetskanslersämbetet föreslog att fasta studiegångar med yrkesinriktning skulle införas i den högre utbildningen.

Kanske var studenterna mer politiskt vakna på den tiden; de tycks i varje fall ha ansett att detta var ett oberättigat ingrepp i den akademiska friheten från statens sida. Universiteten skulle inte vara serviceorgan åt näringslivet.

Resultatet av konflikten blev en modifierad reform, den så kallade PUKAS (Palmes UKAS). Idag finns det fortfarande möjlighet att välja ämnen fritt, men jag skulle tippa att majoriteten av i vart fall yngre studerande läser på fasta studiegångar, delvis av rädsla för att inte bli ”anställningsbara”. (På exempelvis Karlstad universitet var andelen helårsstudenter som läste på program förra året cirka 80 procent.)

Ett val baserat på rädsla är inte ett fritt val.

 

Fullsatta föreläsningssalar

Men vissa politiska krafter klagar fortfarande på att universiteten inte anpassar sig till företagens behov. För några år sedan föreslogs också att studerande i humanistiska ämnen skulle få lägre studielån. Humaniora ansågs inte vara lönsamt ur samhällets perspektiv. Förslaget gick som väl var inte igenom men UKAS-impulsen fortlever.

En reflektion om mitt eget ämne, pedagogik: Under några år på 1970-talet var det mycket populärt att läsa pedagogik i Stockholm. Grundkursernas föreläsningssalar var i det närmaste fullsatta. Ett skäl var att många unga människor önskade en förändring av samhället och insåg att skola och utbildning var en central faktor i denna strävan. Idag är grundkurserna i pedagogik som enskilt ämne nedlagda på de flesta lärosäten på grund av för få studerande.

Grundkurser med bara en handfull studerande går inte ihop ekonomiskt. Det beror på det anslagssystem som infördes på 1990-talet, som ger pengar på basis av antalet ”producerade” högskolepoäng. Industriella modeller för sociala verksamheter är som bekant populära idag. Den högre utbildningen ses som en industri som producerar högskolepoäng och som får betalt därefter (vilka eländiga arbetsvillkor det leder till kan man läsa om i Susanne Dodillets artikel ”Så löser universiteten en omöjlig uppgift” – även i länk nedan).

 

”Produktion” och anslag

Tidigare fanns inte denna koppling mellan ”produktion” och anslag. Då kunde man ge kurser som ansågs viktiga, oberoende av hur många som läste dem. Det finns olika sätt att begränsa friheten i en verksamhet. Anslagssystemet är nu visserligen föremål för utredning – kan man då hoppas att sambandet mellan ”produktion” och anslag upplöses?

Jag tror det inte förrän jag ser det.

 

"Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan. Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara vaksam."

 

Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar. I Ungern är det numera så att regeringstrogna tjänstemän fördelar forskningsmedel, samtidigt som universitetsstuderande uppmanas anmäla lärare som uttrycker vänstersympatier.

Andra länder som Polen, Serbien och Tjeckien är på väg åt samma håll. Det lagstadgade skyddet för Lehr– och Lernfreiheit behöver därför stärkas (se Mats Ericson, ordförande i SULF, SvD Debatt 22/6 2019 – även i länk nedan). Det är alltför lätt att ta för givet att friheter som vi haft en lång tid är tillräckligt skyddade av lagar och förordningar.

 

Autonomireformen

I Sverige genomfördes den så kallade autonomireformen för universitet och högskolor 2011. Det låter ju som ett stärkande av friheten. Men universitetslärarnas kollegiala inflytande i den högre utbildningen har paradoxalt nog minskat sedan dess (se Mats Ericsons debattartikel).
Anledningen är att autonomin visserligen ökat på lärosätenas högsta ledningsnivå, men inte på underliggande nivåer (institutioner, ämnesavdelningar). I lärosätenas styrelser sitter inte sällan representanter för näringsliv och politik, med – kan man tänka sig – mer eller mindre egna agendor.

 

Skydd för akademisk frihet

Det lagstadgade skyddet för akademisk frihet behöver stärkas, så att det gäller också för enskilda lärare och forskare.
Ett annat exempel på hur friheten beskärs är hur sökandet av
forskningsmedel från Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansierande myndigheter har blivit alltmer styrt och byråkratiserat.

Flera villkor måste uppfyllas för att en ansökan överhuvudtaget ska behandlas. Genusaspekter ska anges – eller förklaras varför de inte är relevanta. Detta gäller särskilt forskning i humaniora och samhällsvetenskap. (Detta gäller för övrigt inte bara för forskning utan för alla typer av kulturprojekt.) Nätverkskontakter ska anges, helst ska man vara flera från olika lärosäten som söker pengar till ett gemensamt projekt. Soloansökningar har mindre chans att få anslag.

Tillämpbarheten eller förväntade praktiska konsekvenser ska anges. Det räcker inte med att bara vilja förstå något. Man kan undra hur det skulle gå för Albert Einstein om han sökte forskningsmedel idag. Skulle han ha någon chans? Han ingick inte i något formellt forskningsnätverk. Han satt på patentverket i Bern och klurade på en rätt säregen fråga, typ: ”hur ter sig naturen för en observatör som rör sig med ljusets hastighet?”

Tänkbara praktiska konsekvenser…?

 

Strävan att homogenisera

Ett sista exempel: Under 2016 gav S/MP-regeringen i uppdrag till alla lärosäten och forskningsfinansierande myndigheter att arbeta med jämställdhetsintegrering. Uppdraget gällde inte bara ledning och styrning – vilket kanske vore rimligt – utan också utbildning och forskning.

Sålunda föreskrivs det nu ofta att kurslitteraturen till åtminstone 40% ska vara författad av kvinnor. Avsteg från denna norm måste då motiveras. Det finns alltså en strävan att homogenisera och politisera utbildning och forskning så att allt genomsyras av det som anses politiskt korrekt. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har protesterat mot undervisningens och forskningens ”genusifiering” i olika tidningsartiklar redan långt före 2016, men således utan resultat. I den nyligen utkomna boken Befria universiteten menar statsvetaren Erik Ringmar att svenska
politiker verkar tro, att det är staten som är universitetets huvudman.

 

Instrument för politisk styrning

Därför behandlas utbildning och forskning som instrument för politisk styrning. I samma anda skriver litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg i en tänkvärd artikel i Axess (nr 6/2017) att ”våra universitet är i allt mindre utsträckning en heterogen plats för omstridda idéer och individer. I stället lever vi i megafonernas tidevarv där den tågande kören kräver intellektuell och politisk rättning i ledet”.

Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan.
Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara
vaksam. Akademisk och kulturell frihet handlar om möjligheten för andliga inspirationer att förkroppsligas och förverkligas i kulturlivet. Frihet är ett villkor för att man ska kunna ta initiativ och skapa något nytt. Utan ett fritt kulturliv stelnar hela samhället förr eller senare i en själsdödande konformism.
1) Helårstudenter (HST) är ett volymmått på antalet registrerade studenter.

 

Bo Dahlin
professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet

Källor

Susanne Dodillet: ”Så löser universiteten en omöjlig uppgift”

Mats Ericson: ”Akademiska friheten hotad – dags att agera”

14 september, 2019

Var finns utrymmet för hjärtat inom vården av funktionsnedsatta?

Den 19 april i år läste fick Ursula Flatters veta genom Länstidningen i Södertälje att hon blivit IVO-anmäld av Södertälje kommun. Den 27 maj meddelades i samma tidning att IVO inte såg någon anledning att ens utreda frågan då anmälan inte var relevant. Läs Ursula Flatters blogg om en anmälan som tog utgångspunkt i ett intyg hon skrivit angående en patient. Bakom denna felaktiga anmälan ligger större frågor förborgade.…

LÄS MER

Den 19 april i år läste jag i Länstidningen i Södertälje att jag blivit IVO-anmäld av Södertälje kommun. Den 27 maj meddelades i samma tidning att IVO inte såg någon anledning att ens utreda frågan då anmälan inte var relevant. Anmälan tog utgångspunkt i ett intyg jag skrivit angående en av mina patienter.

Bakom denna felaktiga anmälan ligger större frågor förborgade.

Vad har myndigheten för människosyn och är det patienten som står i fokus eller är det reglerna?

Jag tar det från början:

Patienten var en ung pojke i 17-årsåldern när han insjuknade 2015. Han ville inte gå i skolan. Föräldrarna kämpade länge själva med hans problem, men tog till slut kontakt med Vidar vårdcentral sommaren 2017. Pojken ville inte själv komma till mottagningen och en läkare och en sjuksköterska gjorde ett hembesök. De konstaterade att det var något allvarligt fel och en remiss skickades till psykiatrin på Södertälje lasarett.

 

Hemma i fyra år

Därefter följde en del kontakter med psykiatrin och småningom en lång utredning, som blev klar i början av 2019. Från att han tog kontakt med sjukvården 2017 dröjde det alltså fram till våren 2019 innan han fick en diagnos. Under hela den tiden fick han gå hemma – sammanlagt i fyra år. Hans föräldrar har berättat att han blev sämre och sämre. Han var inbunden och hade inget umgänge. På dagarna kunde han gå in till folk som inte hade låst och inte var hemma.

Vårvintern 2019 fick jag reda på att han hade fått en bokstavsdiagnos med rätt till LSS-boende och han fick då träffa Södertälje kommun, som skulle hjälpa honom med ett boende.

De intervjuade honom och tog reda på om han kunde borsta tänderna, klä på sig själv osv, vilket han bejakade. Han uttryckte samtidigt en önskan om att få komma till ett boende i området med antroposofisk bakgrund, som han kände väl till.

 

Skulle bo ensam

Det ansågs dock räcka med ett stödboende och hans önskan om placering kunde man inte ta hänsyn till. Det betydde att han skulle bo och vara ensam större delen av tiden, dock med lite hjälp. Men att vara ensam var ju det han inte klarade av!

Då sökte han upp till mig. Jag blev först tveksam till om diagnosen var rätt. Jag tyckte att det var egendomligt att Södertälje kommun inte tog hänsyn till hans eget önskemål om sitt boende. Föräldrarna var förtvivlade.

Jag bestämde mig för att skriva ett intyg till kommunen, där jag utifrån en medicinsk utgångspunkt hävdade att patienten skulle må bra av ett boende i ett antroposofiskt sammanhang eftersom han var van vid det och önskade det.

 

IVO-anmäld av kommunen

Detta intyg ledde till att kommunen IVO-anmälde mig. De menade att jag lade mig i deras arbete och att jag inte hade angett några medicinska skäl, trots att jag skrev att det var betydelsefullt för hans mående.

Anmälan var helt okunnig. IVO tar hand om patientsäkerhetsfrågor och inte om felaktiga intyg. Anmälan togs inte upp, men säger något om vårt samhälle. 1)

 

"Han slängde sig på britsen, lade sig i fosterställning, bad att få bli omhändertagen, var psykotisk och väldigt, väldigt rädd."

 

Plötsligen anmälde sig patienten åter på vårdcentralen och fick en jourtid. Han slängde sig på britsen, lade sig i fosterställning, bad att få bli omhändertagen, var psykotisk och väldigt, väldigt rädd.

Jag ringde till mottagningen på Södertälje sjukhus, där han var inskriven och där det finns en akutmottagning. De hade inte tid den dagen och ringde tillbaka först efter två timmar, bad om ursäkt och sa att han kunde komma först nästa dag.

Under tiden hade jag ringt mamman och hade ordnat med ett rum på mottagningen, där han kände sig trygg, ordnat lite mat och en sjuksköterska hade gett honom lugnande insmörjningar.  Mamman kom och följde honom till St Görans sjukhus.

 

Inlagd på sjukhus

St Görans sjukhus lade in honom direkt på vårdintyg. Inom en vecka fick jag ett remissvar där det stod att han hade schizofreni.

Mamman tog kontakt med mig när artikeln om att jag var IVO-anmäld kom i Södertälje tidning. Hon förstod att det gällde intyget för hennes son. Pojken var då på slutenvården i Södertälje och hade varit där ett tag.

En bror till pappan är god man. Han hade varit i kontakt med Södertälje kommun efter allt som hänt och helt plötsligt fick den antroposofiskt inspirerade, socialterapeutiska Hagastiftelsen en ansökan om en plats för pojken. Nu är han där han ville och det är glädjande.

 

Varför skriver jag om detta?

Lagstiftningen säger att personer med funktionshinder ska leva ett så normalt liv som möjligt. Enligt min mening borde det vara grundläggande normalt att en människa ska få välja om det finns likvärdiga placeringar. Det borde överhuvudtaget vara överordnat vad en människa med funktionshinder vill ha för livssammanhang, hur man vill tillbringa sitt liv.

Hur är det möjligt att man inte lyssnar på det? Det viktigaste valet i livet är ju inte vilket rum och vilka kläder man har, utan vilka kompisar och livssammanhang man har. Den frågan måste vara den viktigaste vid placeringar av funktionsnedsatta människor.

När de själva, och de som känner dem väl, har synpunkter ska det väga tungt!

Det borde vara en grundläggande kvalitet för ett så normalt liv som möjligt, att få leva med de människor man vill leva med!

 

Värdefulla år rinner iväg

En annan fråga är hur vi kan acceptera att så unga människor får vänta utan åtgärd så länge på en utredning som i sin tur tar lång tid och i det här fallet dessutom ledde till fel eller i varje fall en ofullständig diagnos. En stor del av en utredning handlar om att fylla i formulär och få poäng för den ena eller andra diagnosen.

Varför tar det så lång tid? Patienten är ung och värdefulla år rinner iväg i meningslösa tomma, ensamma dagar, där tåliga föräldrar försöker att göra så gott det går. I mina egna och min kollega från vårdcentralens anteckningar står att det fanns misstanke om kronisk psykos från början och det var också frågeställningen i remissen som skrevs till psykiatrin.  Det är en patientsäkerhetsfråga att inte alltför snabbt ställa diagnoser, men det är inte alltid det räcker med poäng från ifyllda formulär heller. Vid alla återbesök var huvudfrågan hur den unge mannen tillbringar sin tid? Hur föräldrarna orkar med? Och det får gå fyra år utan någon terapeutiskt insats?

 

En fråga om människosyn

Kanske ska vi ha ett preliminärt omhändertagande så att patienten, när det är uppenbart att situationen inte fungerar kan få ett boende med terapi under utredningstiden?

Den stora övergripande frågan handlar dock om människosynen. Vad är ett normalt liv? Jag har känt patienten sedan han var ett litet barn och varit familjens läkare. Ingen har sökt upp mig. Borde inte en familjeläkare ha en roll i att bidra med en helhetssyn? I stället blev det stuprör och revir mellan olika instanser.

Jag kanske överskred revirgränsen när jag tyckte att man skulle ta hänsyn till patientens önskemål om placering, men jag visste också att en felaktig placering skulle ha långtgående följder för hans livskvalitet.

Var finns det något utrymme kvar för hjärtat?

 

1) Jag visste inte ens om att jag var IVO-anmäld. De har senare bett om ursäkt och beklagat att det blev fel. Det visade sig att det kom sig av att handläggaren på IVO gått på långsemester och missat att informera mig om anmälan.

 

 

 

Ursula Flatters
Läkare och specialist allmänmedicin
8 september, 2019

När bra resultat för patienterna inte längre är det viktigaste

Nu när Stiftelsen Vidarkliniken tvingats lägga ner sin sjukvårdsverksamhet (rehabiliteringssjukhus och vårdcentral) efter ett politiskt spel i Region Stockholm kan man fråga sig hur det kunde gå så här för en så uppskattad och för patienterna så framgångsrik verksamhet. Det finns flera oroande dimensioner i det här dramat, men jag ska för enkelhetens skull här bara hålla mig till en enda. …

LÄS MER

Nu när Stiftelsen Vidarkliniken tvingats lägga ner sin sjukvårdsverksamhet (rehabiliteringssjukhus och vårdcentral) efter ett politiskt spel i Region Stockholm kan man fråga sig hur det kunde gå så här för en så uppskattad och för patienterna så framgångsrik verksamhet. Det finns flera oroande dimensioner i det här dramat, men jag ska för enkelhetens skull här bara hålla mig till en enda.

 

Inom hälso- och sjukvården finns det förvisso olika synsätt på hur vård bör bedrivas, och vad som läker människor och ger dem bättre hälsa. Men om vi för ett ögonblick bortser från alla sådana diskussioner finns det ändå en odiskutabel grundbult som borde förena och som borde väga allra tyngst – nämligen SLUTRESULTATEN FÖR PATIENTERNA. Jag vill här lyfta fram det egentligen helt självklara att det absolut inte kan finnas någonting i hälso- och sjukvården som är viktigare än just detta, givet att vården också ges på ett patientsäkert sätt. Vården finns ju till för patienterna!

Men när det gäller Region Stockholms hantering av Stiftelsen Vidarkliniken måste man tyvärr konstatera att de ansvariga sjukvårdspolitikerna den senaste tiden har låtit egna symbolfrågor och ideologi gå före faktiska resultat för patienterna. Det är riktigt oroande och mycket allvarligt.

Det man åstadkommit på Vidar Rehab (som tidigare hette Vidarkliniken och genom åren varit huvudverksamheten) är påtagligt positivt. Alla studier och patientutvärderingar, både egna och andras, visar att rehabiliteringssjukhusets vårdkoncept gav mycket bra resultat för patienterna när det gäller hälsa, livskvalitet och även ökad egen förmåga att ta ansvar för sin fortsatta hälsa. I många fall handlar det om livsavgörande resultat – ganska ofta för patienter som inte blivit hjälpta någon annanstans inom vården. Det är nog svårt att hitta en klinik i Sverige med genomgående så nöjda patienter.

Publicerade vetenskapliga studier (läs här och här) har också visat att patienter med långvarig smärta respektive utmattningssyndrom som fått vård på Vidar Rehab halverade sin användning av smärtstillande läkemedel respektive psykofarmaka, samtidigt som motsvarande patientgrupper i landstingets vård istället fick fördubblad förskrivning av sådana läkemedel. Ett högintressant resultat för både patienter och samhällets hälsoekonomi.

 

 

"...en mycket efterfrågad vårdverksamhet som visar goda patientresultat, hög patientsäkerhet och av allt att döma är samhällsekonomiskt vettig helt enkelt har stängts av."

 

 

I den logiska världen borde alla sjukvårdspolitiker, forskare och även samhällsekonomer applådera och säga att: den här vårdinriktningen verkar ju fungera bra både för patienterna och samhället – den ska vi ha kvar och utveckla och lära oss av. Så har också tongångarna från landsting och regeringar varit under många av de 33 år som Vidar Rehab funnits. Men idag har vi tydligen fått fler sjukvårdspolitiker som i praktiken tillåter sig att prioritera annat än resultaten för patienterna.

Om det nu finns något som ansvariga politiker i Region Stockholm tycker är viktigare för en rehabiliteringsklinik än att patienterna får bättre hälsa, minskad sjukskrivning och dessutom blir mindre läkemedelsberoende så skulle jag hemskt gärna vilja veta vad detta kan vara. Patientsäkerheten kan det knappast handla om i det här fallet. Det är nog svårt att hitta vårdformer som är så fria från biverkningar och vårdskador som vården på Vidar Rehab.

När de goda patientresultaten i Stiftelsen Vidarklinikens verksamheter offras i Region Stockholm görs det med svepande och grovt förenklade allmänna formuleringar om vetenskap och patientsäkerhet. Detta blir ganska bakvänt och motsägelsefullt. Det finns en hel del vetenskaplig evidens till stöd för den här vårdinriktningen, och även lång beprövad erfarenhet. Hela den här frågan handlar egentligen inte om evidens utan om andra saker, exempelvis att Sverige har fyrkantigare regelverk för naturbaserade läkemedel än många andra länder. Det handlar också en hel del om personligt tyckande hos enskilda politiker.

Det finns väldigt mycket att säga om allt detta. Men man behöver egentligen inte alls ha den diskussionen för att se hur fel det var av Region Stockholm att sänka samarbetet med Stiftelsen Vidarkliniken. Det räcker med att konstatera att en mycket efterfrågad vårdverksamhet som visar goda patientresultat, hög patientsäkerhet och av allt att döma är samhällsekonomiskt vettig helt enkelt har stängts av. Och att det främst är två politiker som nu står bakom detta, Anna Starbrink (L) och Ella Bohlin (KD).

Så kan det gå när verkliga resultat i vården inte längre är det viktigaste.

 

Läs även

, ,

Staffan Nilsson

Källor

Studie: Opposite Drug Prescription and Cost Trajectories following Integrative and Conventional Care for Pain – A Case-Control Study

Studie: Usage and cost of first-line drugs for patients referred to inpatient anthroposophic integrative care or inpatient conventional care for stress-related mental disorders—a register based study

6 september, 2019

Så gör ekologisk mat skillnad

Det finns flera viktiga poänger med att producera, köpa och äta mer ekologisk mat. Det här är fördelar som också hänger nära ihop med många av FN:s globala hållbarhetsmål. Nu startar en bred kampanj i Sverige som ska ge mer ekologisk mat genom att öka kunskaperna om hur den produceras och vad den bidrar till.…

LÄS MER

Det finns flera viktiga poänger med att producera, köpa och äta mer ekologisk mat. Det här är fördelar som också hänger nära ihop med många av FN:s globala hållbarhetsmål. Nu startar en bred kampanj i Sverige som ska ge mer ekologisk mat genom att öka kunskaperna om hur den produceras och vad den bidrar till.

Satsningen presenterades på Ekologiska Framtidsdagen nyligen, där fördelarna med ekologiskt också fördjupades av en rad sakkunniga inom hållbarhet. Bakom kampanjen, som kallas Eko-september och troligen blir återkommande, står Organic Sweden, Ekologiska Lantbrukarna, Krav och Sveriges Konsumenter.

 

Sju eko-fördelar lyfts fram

Det kampanjen lyfter fram är att de idag 858 reglerna eller åtgärderna som krävs för KRAV-märkning gör skillnad och ger åtminstone sju viktiga vinster. Det hela grundar sig på vetenskaplig forskning. Det handlar om biologisk mångfald, rent vatten, levande jordar, inga naturfrämmande kemiska bekämpningsmedel, extra god djuromsorg och mat utan onödiga tillsatser. Och att allt detta kontrolleras av någon annan än den som odlar och producerar maten. Det går förstås att se flera fördelar med mer ekologisk mat, men det här är vad kampanjen fokuserar på.

Att inga naturfrämmande kemiska bekämpningsmedel används och sprids i naturen är viktigt bland annat för att de anses bidra till den mycket oroande minskningen av pollinerande insekter som humlor, bin och fjärilar. Bekämpningsmedlen kan också sprida sig till grundvattnet. En annan viktig fördel med ekologisk odling är att man använder djurgödsel istället för fossilkrävande och klimatpåverkande konstgödsel. Det ger bördiga, näringsrika odlingsjordar som myllrar av liv och det minskar också läckaget av näringsämnen till våra hav (övergödningen). När det gäller biologisk mångfald konstaterar man i kampanjen att det på ekologiska gårdar i genomsnitt finns 50 procent fler arter av växter och pollinerande insekter. Man pekar också på att djuren på eko-gårdar i extra hög grad får göra sådant som är naturligt för dem – beta, böka, sprätta och vara ute. Det är också mindre ”jox” i eko-maten. Enligt ekoreglerna får man inte använda syntetiska färgämnen, smakämnen, konserveringsmedel eller sötningsmedel.

 

Stora dolda kostnader från konventionell mat

Ekologiska Framtidsdagen gästades av Michael Wilde, hållbarhetschef på Eosta, som är en innovativ internationell distributör av ekologisk frukt och grönsaker, och som på olika sätt satsar mycket på transparens mellan konsument och producent. Han pekade på att styrkan i ekologisk produktion blir extra tydlig om man även tittar på de verkliga kostnaderna av matproduktion, inklusive de dolda kostnaderna. Han menar att vinst idag definieras på fel sätt – det handlar om värde för aktieägare, medan stora miljö- och sociala kostnader vältras över på skattebetalare och framtida generationer. Exempel på dolda kostnader kan vara att rena grundvatten, klimatsäkra städer, reparera jordar, återplantera skog, handpollinera, tackla diabetes etc. Michael Wilde berättade att det exempelvis skulle kosta den franska staten 522 miljarder euro att rena landets vattentillgångar från kemikalier. Han menar att konventionellt producerad mat är för billig, därför att de dolda kostnaderna inte räknas med. Även ekologisk matproduktion har dolda kostnader, men på betydligt lägre nivåer.

 

"...styrkan i ekologisk produktion blir extra tydlig om man även tittar på de verkliga kostnaderna av matproduktion, inklusive de dolda kostnaderna"

 

 

Michael Wilde konstaterade också att fördelarna med ekologisk matproduktion har en positiv verkan på åtta av FN:s globala hållbarhetsmål. I flera fall dubbelt upp – både genom att bidra positivt och genom att reducera den negativa inverkan av konventionell produktion. Det handlar bland annat om att minska skadliga kemikalier av både miljö- och hälsoskäl, öka biologisk mångfald, ökad kolinlagring, säkra rent vatten, få bättre vattenhållningsförmåga i marken, att motverka döda havsbottnar, motverka hunger och att värna hela biosfären. Här pekar Wilde också på att man inte bara ska se på enskilda hållbarhetsmål. De fyra målen som rör ekosystemen, haven, rent vatten och klimatet är mer grundläggande eftersom de har med vår biosfär att göra och därför är något som övriga hållbarhetsmål för samhälle och ekonomi vilar på.

 

Sågar argument mot eko

Gunnar Rundgren, författare och samhällsdebattör, var en annan av huvudtalarna på Ekologiska Framtidsdagen. Han pekade på att ekobönder levererar och bidrar positivt på många områden. Han var också kritisk till flera av de argument som ekomotståndare ofta för fram. Bland annat gör man orättvisa jämförelser mellan å ena sidan de ekobönder som bara följer ekoreglerna, och å andra sidan idealiserade konventionella bönder som han menar är rena drömbilder och inte finns i verkligheten. Rundgren pekade också på att man försöker sprida en motsättning mellan ekologiskt och svenskproducerat, vilket han menar är en ganska teoretisk diskussion. ”Eko är mer lokalt än lokalt”, sa han – och förklarade att ekologisk produktion bygger på att använda lokala resurser, eko vårdar det lokala landskapet och skapar mer lokala arbeten eftersom det ofta är mer arbetsintensivt. Eko skapar mervärden i jordbruket.

När det gäller klimatdiskussionen konstaterade Gunnar Rundgren att i Sverige är konstgödsel den största källan till klimatutsläpp från jordbruket och att användningen av konstgödsel dessutom ger andra problem som övergödning av haven. Han menar att konstgödsel har möjliggjort en snedvridning i matproduktion och odlingssystem, vilket också gjort det hela beroende av kemiska bekämpningsmedel.

Ekologisk odling har överlag lägre intensitet än konventionell och ger ofta lägre skörd (det sistnämnda är dock olika för olika odlingsförhållanden, eko kan även ge större skörd/reds anm). Lägre skörd beror, menar Rundgren, på att vi inom eko lämnar mer utrymme även för annat än just det vi ska skörda. Det här framställs ofta som ett problem i klimatdebatten kopplat till markanvändningen. I Sverige har vi lagt igen väldigt mycket åkermark och betesmark, påpekade Rundgren. Att brist på mark skulle vara ett argument i Sverige är inte relevant. Jordbrukets största problem är överproduktion, menar han.

Gunnar Rundgren pekade också på en rapport från FN-organet FAO där olika scenarier beskrivs. I ett scenario för hållbarhet avvecklar man all konstgödsel och försörjer hela världens befolkning med mat. Det kräver bara sex procent mer åkermark än idag, samtidigt som man kan hålla klimatmålet. Och här förutsätter man också att matsvinnet minskar.

 

 

Viktiga sammanhang borttappade

Liksom Michael Wilde sa Gunnar Rundgren att priset för mat är för lågt därför att många kostnader inte är inkluderade. Han menar också att de flesta idag har tappat förståelse för sammanhangen i livsmedelssystemet och att det mest är debatter om enskildheter. Ett sammanhang han tog upp var betydelsen av animalier i systemet. Djur kan ta hand om mycket restprodukter från matproduktionen och idisslarna har en viktig roll att omvandla vallodling till sådant vi människor kan äta. Samtidigt har vallen stor betydelse för att binda kväve och kol i marken, vilket gör att man kan öka produktionen av matgrödor. Det behövs mer integrering här, menar Rundgren.

Han pekade även på att djuren under jorden också är viktiga i odlingssystemet och att dessa inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Samspelet med jordens mikroorganismer kortsluts lätt om man fortsätter använda konstgödsel. Forskarna börjar nu också se samband mellan mikrolivet i jorden och mikrolivet i magen, och hur det bidrar till hälsan, sa Gunnar Rundgren.

Läs även

Text: Red / Staffan Nilsson

Källor

Eko-september

Organic Sweden

Krav

Ekologiska Lantbrukarna

Sveriges Konsumenter