I Sverige har det funnits Waldorfpedagogiska verksamheter i närmare 70 år. De har vuxit fram ur ett starkt ideellt engagemang från föräldrar och pedagoger. Waldorfskolan, och de som kämpade för den, hade en avgörande betydelse för att Sverige fick friskolereformen 1992. Den pedagogiska idén är dock i Sverige i skolan idag underställd nationella styrinstrument, vilket inneburit begränsningar, men den kunskap om det växande barnet som styrt utformningen av Waldorfpedagogiken är lika hållbar nu som då.

Den första Waldorfskolan startade 1919 i Tyskland och pedagogiken firar hundraårsjubileum i år. En tysk fabrikör, Erik Molt, gav tänkaren och filosofen Rudolf Steiner, i uppdrag att starta en skola för arbetarbarnen i cigarettfabriken Waldorf-Astoria i Stuttgart. Vid den här tiden, efter första världskriget, gick det en våg av pedagogiskt nytänkande genom Europa och USA. Det var många som reagerade på den då traditionella skolans ”industriella” syn på utbildning och människa. Waldorfskolans utformning kan sägas vara ett alternativ till denna, då man vid sidan av rena kunskaper ville stödja barnens och ungdomarnas mognads – och- värderingsutveckling och anpassa de pedagogiska greppen till olika utvecklingsstadier.

Internationellt finns det idag drygt 1000 skolor. Nya verksamheter växer fram, framför allt i Asien och Afrika. Även i områden som Silicon Valley i USA har Waldorfskolorna blivit en stor succé, då många föräldrar som själva arbetar med teknikutveckling, uppskattar den personlighetsutvecklande pedagogiken, fokuset på balans mellan intellektuellt, konstnärligt och praktiskt arbete och försiktigheten med att ta in datorer i skolundervisningen. Det kan synas som en paradox, men är en tydlig trend.

Ursula Flatters är läkare med omfattande erfarenhet av den antroposofiska hälso- och sjukvården. Hon har själv gått i en tysk Waldorfskola och har dessutom under nästan 25 år arbetat som skolläkare på Martinskolan, en Waldorfskola på Södermalm i Stockholm och Solvikskolan i Järna. Hon har träffat tusentals Waldorfelever, undervisat på studiedagar och är väl bevandrad i de grundläggande idéerna bakom pedagogiken.

– En viktig målsättning med Waldorfpedagogiken är att uppfostra barn till människor, som är kapabla att lära, ha relationer och utveckla ett rikt emotionellt liv, säger hon. De ska få självförtroende, våga lita på det de själva vill och dessutom ha förmågan att förverkliga det.

– Precis som det lilla barnet har ett fönster för språk i åldern mellan ett och ett halvt och tre år, så finns det fönster för vissa förmågor även i det äldre barnets utveckling.

Ursula menar att det egentligen borde vara självklart att skolan ska ge kompetens för livet – inte bara för högskola eller karriär.

– Människor är olika och det viktigaste är att vi utvecklar det vi har anlag för och inte bara det som samhället vill eller behöver. I Waldorfskolan värderar man exempelvis inte abstrakt intelligens som bättre än praktisk intelligens, utan alla ska göra allt.

Olika underteman

Först i sex- till sju-årsåldern skiljer barnet väldigt tydligt på sin inre värld och sin omvärld. Det lilla barnet uppfattar yttervärlden på ett sätt som egentligen hör till innervärlden – stolen är dum och så vidare.

– Det som gör en människa skolmogen är att hon slutar med det, säger Ursula. I Waldorfskolan berättar man mycket sagor för barnen i början. Meningen är att de ska njuta av sin nya förmåga att ha en egen föreställningsvärld och få utveckla sina egna inre bilder.

– Läraren ska också se till att barnen blir en grupp. Man lär sig att det finns barn som är annorlunda man själv, hur man förhåller sig till dem och fungerar socialt.

Framförallt under de två första skolåren i Waldorfskolan är dessa förmågor ett undertema vid sidan av mer konkreta färdigheter. Läraren ska berätta, men också iaktta hur varje barn utvecklar sin förmåga till föreställande, bildskapande, återgivande och hur det börja fungera i gruppen.

– I andra klass ska man utveckla just en social intelligens, som man är bra på då, säger Ursula. Då tar man in fabler i berättelserna – roliga historier om djur – haren, räven, igelkotten och så vidare. Djuren är ju alla karaktärer och typer med egenskaper, som även finns i människoriket.

– Det finns ju en räv i oss alla, som är slug, liksom det också finns ett lamm i oss som är tåligt och snällt. Våra många olika sidor blir tydliga på ett enkelt sätt.

– Det är roligt, men det är också mycket psykologi och vishet i det.

Läraren ska också akta på att barnen ”andas”, vilket innebär att man ”växlar” väl mellan olika typer av aktiviteter och stimulans.

– När barnen är mätta på berättandet ska de leka, springa eller göra något praktiskt. Därefter går man tillbaka till det första. Barnen ska få en känsla för hur länge de kan hålla på med det ena eller det andra – något som många vuxna idag tyvärr saknar. Det är det som menas med att ”kunna andas.”

I tredje klass kommer något nytt igen.

– Inte sällan innebär det lite kris, menar Ursula. Ett barn som är nio, tio år har ofta existentiella upplevelser. Barnet vet plötsligen mycket väl att man kan dö. De märker också att de är egna individer och inte som tidigare knutna till sina föräldrar.

– Det kan upplevas som en ensamhet och en ny jagupplevelse, som kan var ganska dramatisk.

Waldorfskolan vill hantera detta på ett annorlunda sätt, som Ursula menar kräver sin förklaring.

– Man har fram till nu gärna berättat historier ur gamla testamentet. Det är dock inte tänkt som religionsundervisning. Man kan välja andra historier, men historierna ska ha en speciell karaktär som passar barnets utveckling i den här åldern.

– Det är många personer och mycket dramatik i gamla testamentet. Det handlar ofta om att lyda gud. Gud kan utsätta sina tjänare för prövningar som är hårda – misslyckanden, förluster, sjukdomar. Det kommer hela tiden an på att de här personerna fortsätter att tro på gud. Då blir de till slut belönade.

Varför berättar man sådant för barn just i den åldern?

– Det är underförstått att läraren vet att han bara använder ett verktyg, säger Ursula. I dessa historier står gud för det egna självet. Det man ska tro på – även om livet utsätter en för motgångar – är på sig själv. Man ska tro på den man är och det ska man fortsätta med även om man får det lite motigt.

I tredje klass kommer funderingar som: Vem är jag egentligen? Då ska man bekräfta för barnet: Ha mod att tro på dig själv. Gå din egen väg. Tvivla inte på dig själv.

Viljekraft och självförtroende 

I tredje klass lär sig barnen också grunderna eller förutsättningarna för det fysiska livet.

– Man ser ofta på skolgårdar vid Waldorfskolor att klassen har byggt ett litet hus eller en hydda tillsammans, säger Ursula. Man får lära sig om jägare och andra uryrken, som har att göra med grunden för vår fysiska existens. Man lär känna material, man odlar, bakar bröd och lagar mat vid sidan av att man är helt i den existentiella världen. På ett lekfullt sätt utvecklas viljan till att verka, att göra något i livet.

I fjärde klass följer man upp temat autencitet, livsmod, livsglädje genom berättelser ur den egna mytologin. I Norden pratar man om den nordiska mytologin. Här kan hjältarna också göra fel.

– I mytologin finns det många hjältar, både män och kvinnor, som lyder just sig själva, även om de misslyckas ibland, säger Ursula. Där får barnen en hel palett av möjligheter att finna sitt ideal, en hjälte som passar. Man gör ofta spel och hittar andra pedagogiska sätt att använda detta material.

I fyran tittar man utöver detta på vad är det för plats vi lever på – vad det finns för blommor, vad det finns för landskap och så vidare. Självklart finns också alla andra ämnen parallellt.

– Tredje, fjärde klass handlar om viljekraft, självförtroende och kontakt med sig själv, sammanfattar Ursula. Som läkare upplever jag att det är ett mycket stort problem för många vuxna. Jag menar att det har mycket med våra utbrändheter att göra, att man i grunden upplever en konflikt mellan det liv man lever och den man är.  Man upplever att det inte stämmer. Det skapar psykiska problem.

När barnen blir elva, tolv år kommer också vissa nya fysiologiska skeenden. Hos barn slår hjärtat snabbt. På en vuxen människa ska relationen vara fyra hjärtslag på ett andetag.

– Det börjar komma i den åldern, berättar Ursula. Samtidigt är det som om en slöja faller och världen ser ut som den gör, materiellt, rationellt. Borta är det känslofyllda och fantasirika sättet att uppleva världen som barnen hade innan dess. I den här åldern börjar barnen också utveckla ambitioner. Ser vad de är bra på. De tävlar gärna. Man vill inte bara dansa balett, utan man vill bli bäst i världen.

– Det är svårt om man hela tiden jämför sig med andra, att man hela tiden vill vara bättre än andra, men det finns ett utrymme för det också – så länge det är lekfullt, läraren är skicklig och många kan vara bäst på något. En viss tävlan hör till, men det får inte gå till överdrift. Viktigt är att barnet gör sitt bästa i förhållande till sig själv, inte till andra.

I femte klass börjar man i Waldorfskolan undervisa i historia och då om väldigt gamla tider.

– Det som då är viktigt är att man upplever att det fanns samhällen med helt olika värderingar. Man börjar i det gamla Indien. Där var den fysiska världen inte viktig, utan bara den inre världen. Man skulle akta sig för att inte falla för mycket för det yttre för det är bara ”maya” – sken.

Man berättar livligt för barnen, men man säger inte att det är bra eller dåligt.

– Så kommer nästa – gamla Persien. Här var det tvärtom jorden som var viktig. Man skulle arbeta. Därifrån kommer våra sädesslag, våra husdjur, jordbruket och så vidare. Så fortsätter det genom olika kulturperioder. Man bara bjuder på dessa berättelser utan att värdera.

– Det underliggande syftet är att barnet ska få möjlighet att fritt utveckla sitt etiska omdöme och sina värderingar. Det är ett ömtåligt område och man bör akta sig för torra regler om vad som är rätt och fel. I det vuxna livet ställs man många gånger inför svåra moraliska beslut, som måste fattas utifrån individens värderingar.

– Förmågan till etiskt ansvar handlar om att utveckla ett slags hjärtats intelligens – en förutsättning för att fria människor kan leva tillsammans.

– I den här åldern vill barnen ofta ha samtal och gärna ställa frågor om livet. De skall också gärna läsa biografier eftersom de söker efter idoler.

– Jag brukar säga att det som utvecklas i 12-årsåldern är den etiska eller moraliska förmågan och förmågan att ta ansvar, sammanfattar Ursula.

I sjätte klass kommer man till Romarriket. I Romarriket har man för första gången i mänsklighetens historia en lagbok, skriven av människor.

– Det finns hemska kejsare, som Nero och andra, och det finns visa som Justiniano I. Människorna går över från att uppleva sig ledda av det gudomliga till att leva i ett samhälle som de själva skapat på gott och ont, med domstolar och liknande, förklarar Ursula.

– Man hade fortfarande slavar, men människor är medborgare och börjar bli individuellt ansvariga.

Svart och vitt

I 13-, 14-årsåldern handlar det om att utveckla förmågan till relationer, vilket inte är detsamma som social kompetens. Man har relationer till olika människor, inte bara en älskad, utan till vänner, föräldrar, arbetskamrater.

Barnen lever i relationer i den här åldern, menar Ursula. Med fel lärare lär de sig ingenting. De är lättkränkta och beroende av att tillhöra, att känna sig hemma med några nära kompisar och så vidare. Det är en on/off period, emotionellt svart/vit.

– Det är väldigt viktigt att man får betyda något för någon, att vara viktig för någon – nu kommer första förälskelsen, bästa väninnan… Man provar verkligen ut hur man är med andra på många olika sätt.

I Waldorfskolan målar man genom alla år på olika sätt. I den här åldern tar man bort färgen.

– Man tar upp det svart/vita, men man arbetar med nyanser. I den här åldern lever man i ljus eller mörker. Ibland är det becksvart i själen eller så är det helt upplyst.

– Man arbetar med renässanstiden, när allting blev nytt. Här fanns det också fantastiska individer – Leonardo da Vinci, Michelangelo… Man berättar mycket om enskilda genier och hur de faktiskt kunde förändra världen. Man ger näring till individualiseringen.

– Man har olika ämnen, men läraren måste förstå på vilket sätt det blir till något som engagerar barn i den åldern. Man använder materialet både för att man ska lära sig fakta, men också för att man ska tillfredsställa något som barnet behöver för sin emotionella utveckling.

Hela tiden följs kunskapsinhämtningen av det konstnärliga och det praktiska.

– Jämställdhet är också en aspekt på Waldorfskolan. Det är fullständigt självklart att pojkar och flickor alltid gör samma saker. Alla ska lära sig laga mat. Alla ska lära sig lägga om sår. Alla ska lära sig trädgårdsarbete, bygga hus och släpa stenar och hålla på med lite cement, sticka och sy osv.

Ett tema i Waldorfpedagogiken är också lärarens betydelse för barnet. I Waldorfskolan vill man helst ha samma lärare, som har huvudlektionerna, ända upp i åttonde klass. Parallellt kommer andra specialistlärare in.

– Barnet har under de här åren helt enkelt behov av att se upp till en lärare och känna sig lite beskyddad, menar Ursula. Läraren ska inte, liksom inte heller föräldrar, ha en auktoritär roll. De ska se barnen, gestalta och sätta gränser.

– Att barnet sedan upplever läraren som en älskad auktoritet måste läraren förvärva –inte genom makt utan genom intresse och förmåga. Det måste vara en relation som barnet helt enkelt vill ha och känner sig sedd i.

Relationen till läraren

Sedan kommer gymnasiet, som det heter. Det börjar egentligen i årskurs åtta. De sista två åren på grundskolan tillhör i pedagogiskt hänseende det nya stadiet.

– Relationen till läraren ska nu vara helt annorlunda. Nu ska läraren framförallt vara kunnig och ämneskompetent, och gärna också lite livserfaren.

– Läraren pekar nu mer mot ämnet och man ska lära sig älska det, älska sanningen och älska kunskapen.

– Det är då bra med lärare som utöver ämnet vet något om livet. Det tänder ett engagemang. Nu handlar det om just engagemang.

– För de mindre barnen är en trygg relation till läraren mycket viktig, för ungdomar är entusiastiska kunniga lärare viktiga eftersom ungdomarna söker förebilder.

Även högstadiet har några teman, som är mer existentiella. Man läser till exempel myten om Parsifal och Graalsborgen och som utmynnar i frågeställningen till Graalsborgens lidande härskare Amfotas: ”Vad är det som fattas dig?”

– Det som ligger bakom är egentligen att vi lever i en tid när vi borde ställa den frågan hela tiden till våra medmänniskor, säger Ursula. Frågan innebär verkligen att jag vill veta vad jag kan göra för dig. Inte vad jag själv tror att jag ska göra för dig. Det handlar om att i sina relationer utveckla ett verkligt – vad kan jag göra för dig?

– Man kommer in på annat också under den här tiden som modern litteratur, matematik och geometri, men fortfarande spelar det konstnärliga en stor roll, liksom det sociala.

– Det konstnärliga är inte att man ska bli en konstnär, utan varje människa är kreativ och det kan övas på olika sätt. Man spelar kanske ett instrument, man målar, man skulpterar, man prövar alla möjliga saker. Syftet är att utveckla det konstnärliga i sig, som en förmåga att leva livet på ett kreativt sätt.

I tolfte, liksom i åttonde klass, är det fokus på mycket teater.

– Teater är toppen när det gäller att lära sig att samarbeta, menar Ursula. Det är så mycket som måste till om man ska sätta upp ett riktigt rejält drama med rollfördelning, kostymer och tolkningar. Ett sådant teaterstycke är en prövning och en stor seger när det till slut är på scenen.

I tolfte klass gör man också en genomgång, en sammanfattning och konklusion av alla ämnen man läst. Varje elev gör ett enskilt arbete efter sitt intresse som redovisas inför publik. Man gör i allmänhet en resa någonstans i Europa, en större klassresa där man tittar på arkitektur, konsthistoria och allt annat.

Dessa teman, ligger hela tiden som underströmmar till all faktainlärning och utgör grunden i Waldorfskolans pedagogik och utgår från den antroposofiska människosynen.

– Waldorfskolan har en djupare idé om barnens utveckling. Det handlar inte bara om att få kunskap, utan också i hög grad om en sund emotionell utveckling, om att utveckla färdigheter för livet och inte minst om fysisk och psykisk hälsa.

– Pedagogik kan främja hälsa genom en djupare förståelse av hur kropp och själ utvecklas ihop. Den kan också skapa ohälsa när den inte utgår från barnens djupare behov i olika åldrar.

– Arbetet i skolan har en enorm inverkan på barnets mognad och förmåga att utveckla positiva värderingar, livskraft och kreativitet, avslutar Ursula. Som skolläkare ser man speciellt mycket på just den fysiska och emotionella utvecklingen. Man har också regelbundna samtal med lärare om de enskilda barnen. Skolan har ett stort ansvar. Här finns mycket bra att hämta ur Waldorfpedagogiken.