De flesta av oss har lärt att vi har fem sinnen – hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Med dem orienterar vi oss i vår omgivning. En som tänkt djupare på detta är filosofen Rudolf Steiner, upphovsmannen till antroposofin. Han menade att vi i själva verket har tolv sinnen. Några av dem hjälper oss att uppleva oss själva i vår kropp, medan våra kända sinnen också har en vidare betydelse för vår upplevelse av världen än vad vi kanske är medvetna om.

– Våra tolv sinnen hjälper oss att kommunicera både med kroppen och omgivningen, liksom de hjälper oss att göra världen begriplig, säger Ursula Flatters, läkare med stor kunskap om den antroposofiska filosofin. Sinnena leder oss tillsammans till en djupare förståelse av våra mänskliga möjligheter.

Vi har träffats för att hon ska reda ut begreppen kring våra tolv sinnen, som många antroposofiskt inspirerade personer gärna relaterar till, och som väcker intresse även på många andra håll. I slutet av förra året höll Ursula till exempel föredrag på temat för en stor grupp finska studenter.

– Dessa sinnen är viktiga för hälsan och de behöver utvecklas under olika faser genom hela livet för att vi ska växa i vår mänskliga dimension, säger hon.

Ursula Flatters menar att sinnena presenterar världen för oss rikare och starkare än det vi tänker kring dem:

– En tulpan är mer för upplevelsen än när jag försöker beskriva en tulpan. Orden kan inte fånga den verkliga tulpanen och hela upplevelsen av den såsom den förmedlas av våra sinnen.

Våra kroppssinnen

De tolv sinnena, enligt det antroposofiska sättet att beskriva dem, formar sig i tre grupper. Till den första gruppen hör våra kroppssinnen.

– Det är egentligen de som gör att vi upplever oss själva i vår kropp och kroppen i världen, berättar Ursula. Man upplever helt enkelt sig själv med dem.

Det första kallas livssinnet eller det basala kroppssinnet. Känslan av att ”jag är en kropp” finns inte hos det nyfödda barnet. Det lilla barnet börjar finna sin identitet i sin kropp i 6-9-månadersåldern. Varseblivningen av kroppen som en enhet krävs för den senare ”jag- upplevelsen” där vi upplever oss som unika individer. Detta basala kroppssinne relaterar till det rum som vår kropp intar i omvärlden.

– Det är svårt att bara ha en ren upplevelse i detta livssinne, förklarar Ursula. De andra sinnena spelar in hela tiden.

Törst och hunger upplevs med detta basala kroppssinne, men inte sjukdom. Detta sinne gör att vi upplever kroppen och därmed oss själva som en helhet.

– Livssinnet förmedlas av tunna nervtrådar som finns i hela kroppen, det så kallade autonoma nervsystemet, och fungerar som en tunn inre ”hud” som gör att vi upplever denna helhetskänsla, beskriver Ursula. Sjukdom skapar känslan av att vi går sönder och gör att vi upplever delar. Sjukdom och smärta innebär mer direkta och tvingande upplevelser av kroppen, de perforerar den fina upplevelsen av kroppen som mig, som vi har genom livssinnet.

Beröringssinnet, är det andra kroppssinnet, som är en fördjupning av det vi gängse kallar känseln, utvecklas tidigt och hjälper det lilla barnet att uppleva kroppens yttre gräns, liksom olika former av beröring.

– Det viktiga med detta sinne är just att jag upplever min gräns till omvärlden liksom den mänskliga beröringens olika uttryck, berättar Ursula. God beröring är otroligt viktigt hela livet. Med den goda beröringen skapas trygghet, känslan av att den främmande världen utanför min kropp är god, medan motsatsen skapar oro och ångest.

Beröringssinnet går även utanför vår egen gräns och vi ”känner ” som spetsen på pennan mot pappret, fast vi bara håller i den, liksom vi känner var staven, vi kanske stödjer oss på, berör marken.

– Genom att beröra något ger vi också något av oss själva, säger Ursula. Vi utvidgar vårt ”rike”. Det vi berört hänger samman med oss – vår säng, våra kläder och så vidare. I Norrland säger man till exempel att man får ”främmande”. Gästerna kan ses som främmande i det berörda riket.

– Beröringssinnet är intimt, fortsätter hon. Det är också sårbart att röra vid varandras beröringsytor. Det måste ske på rätt sätt.

Beröringssinnet finns också i de inre hudsäckarna eller kapslarna, som kroppens olika organ omges av. De är därför väldigt smärtkänsliga, medan organen i sig själva inte har någon känsel.

Negativa beröringsupplevelser som barn gör att det blir svårt att uppleva trygghet som vuxen. Ofta ger sådana tidiga negativa upplevelser djup ångest.

Det tredje kroppssinnet är rörelsesinnet, där vi förnimmer vår egen rörelse. Genom detta sinne kan vi känna om en muskel är spänd eller inte och vi kan känna exakt i vilken position våra kroppsdelar befinner sig till omvärlden, liksom vi kan känna koordinationen av våra rörelser.

– Förnimmelsen av våra kroppsdelars position är väldigt exakt, medan upplevelsen av muskelspänning normalt är svagare. Rörelsen måste dock erövras oavsett om det handlar om att stå, gå, skriva, cykla, spela eller något annat. Att kunna rörelseförlopp hänger ihop med att öva och övervinna hinder. När vi övervinner en rörelseutmaning känner vi en seger, vilket är urkällan till glädje, menar Ursula.

– Man kan exempelvis träna och lära in ett stycke musik, men rätt som det är kan din kropp detta och fingrarna går av sig själva och du kan koncentrera dig på uttrycket du skapar.

Det lilla barnet har till en början bara reflexer, men börjar öva direkt och efter bara några veckor kan barnet fästa blicken och därmed börja behärska sina ögonrörelser. Samtidigt får det lite kontroll över sina ansiktsrörelser. Mimiken och ögonen är de första rörelserna som barnet lär sig behärska och genom att le första gången visar det sin glädje för oss. Därefter får barnet kontroll över huvudet och sedan händerna.

– Barnet riktigt erövrar sin kropp till stående och gående och glädjen är stor, säger Ursula.

Det fjärde kroppssinnet är balanssinnet.

– Det är ett i det närmaste esoteriskt sinne, menar hon, och det är lite hemligt.

Balanssinnet ligger i en egen liten grotta tillsammans med innerörat, som finns i höjd med där nacken övergår i skallen. Det ligger i kroppens allra hårdaste ben och är integrerat med många delar av kroppen. Balanssinnets tre små båggånger uppfattar alla nyanser av hur vi befinner oss i rummet och är hela tiden med och förstärker känslan av att ”jag är där kroppen är”.

Vi upplever med detta sinne kroppen korrekt i alla olika kroppsställningar. Står vi på huvudet vet vi ändå att huvudet sitter överst på kroppen. ”Jag är där min kropp är” oavsett i vilket läge den befinner sig.

– Det är viktigt för detta organ att det är lugnt i grottan. Vid störningar upplever vi en fruktansvärd yrsel och illamående. Det kan gå så långt att vi tappar fästet i vår kropp och orienteringen i rummet. Ett bra utvecklat balanssinne skapar också förutsättningar för en god själslig balans, säger Ursula, som jobbade mycket med detta som skolläkare.

– Att gå på lina kräver till exempel total balans och koncentration. Det klarar ofta inte hyperaktiva barn, även om de annars kan vara motoriskt skickliga. Man kan t ex inte lyssna på musik och gå på lina samtidigt. Att träna sådana saker som barn skapar förutsättningar för själslig balans och koncentration längre fram.

Våra perceptuella sinnen

Nästa grupp kallas de perceptuella sinnena. Genom dem upplever vi världen och alla dessa sinnen är kopplade till starka känslor. De är också ursinnen, som ska guida oss i omvärlden och ger oss därför starka emotionella påslag.

– Hit hör luktsinnet, som i en djupare mening hjälper oss att ”sträcka ut oss i världen”, berättar Ursula. Det är också kopplat till starka känslor som bland annat berättar vad som är bra och vad som är farligt för oss.

Luktsinnet hjälper oss att känna om maten är ätbar eller inte, om det brinner och så vidare. Den har också i forskning visat sig innehålla sociala incitament och guidar oss exempelvis i kärlek och i sökandet efter en partner.

– I vår tid finns en ganska stor drift att ta bort naturliga dofter och ersätta dem med andra, menar hon. Man skapar olika parfymer och kemiska doftämnen för rum som inte längre har den doft de skulle haft om de fått vara sig själva.

– Doften är också ett område där man kan påverkas på olika sätt, då den är alltifrån en ljuvlig upplevelse till en kraftansträngning för att man ska kunna stå ut med den.

Doft uppkommer i övergången till upplösningen av något. Det är när blomman är i sin höjdpunkt på väg mot sitt vissnande, som den doftar som mest. Förruttnelse skapar dem starkaste luktupplevelser och talar om att något ämne förfaller.

Smak är det andra perceptuella sinnet och vi kan med smaksinnet uppleva salt, sött, beskt och surt. Vi tar in substanser som måste lösas upp för att vi ska känna smaken. Salt smakar inte om det inte löses upp av vår saliv.

– Här finns det också starka subjektiva känslor och reaktioner, menar Ursula. Om vi smakar på något beskt upplever vissa det som obehagligt, andra som välgörande. Efter att vi löst upp substansen och tuggat sönder den är smaken också en guide till just formen av det vi ätit: söt från frukter, beskt och surt från blad, salt från rötter. Ett exempel på en frukt som inte är söt är tomat och smaken ljuger inte: det är något ”fel” med den frukten, den innehåller nämligen lite gift i form av alkaloider.

– Smak är också en fråga om smak, nämligen att vara smakfull. Vi använder helt enkelt gärna smakbegrepp för andra saker. Du är en söt flicka eller en sur gubbe. Du kan också vara en krydda, klädseln är smakfull osv, Det gör man inte med något annat sinne så tydligt och starkt.

Synen är det tredje perceptuella sinnet.

– Det viktigaste med synsinnet är kanske vad som händer när man öppnar ögonen på morgonen, fortsätter Ursula. Precis när man vaknar har man en ganska stark kroppsupplevelse i den basala bemärkelsen. Vi känner vår kropp, värmen och så vidare, men så snart vi slår upp ögonen tas vi ut i världen. Synen är så mäktig att den ibland tar oss bort från oss själva.

Vår upplevelse genom ögonen är ganska objektiv, men inte helt. Det vi ser kan fortfarande väcka olika känslor. Färger kan också upplevas olika av olika människor.

– Synsinnet har karaktär av att vilja förföra oss, menar Ursula. När man tänker tillbaka på dagen man upplevt märker man att det är väldigt mycket synintryck. Världens glans tar oss och vår uppmärksamhet ut i världen, men när det blir mörkt kommer vi tillbaka till vår kropp och vårt eget inre – njuter kanske av en stund på kvällen när vi reflekterar och inte behöver se så mycket mer. Vi kan nöja oss med att sitta över en kopp te utan att titta på något speciellt.

Det fjärde perceptuella sinnet kallas värmesinnet. Det blandas lätt ihop med beröringssinnet, men tänker man efter är det inte samma sak.

– Det är ett arbete att identifiera detta som ett sinne. Detta sinne vill hela tiden jämna ut. Ett rum kan ha en viss temperatur, men upplevs olika om man kommer dit från en varm eller kall plats. Efter en stund upplevs det dock lika oavsett var man kom ifrån. Värmesinnet skapar en sorts balans – det harmoniserar.

– Vi upplever detta också i kroppen exempelvis i blodomloppet, som sörjer för att vi har samma temperatur överallt. Så fort vi blir kalla drar kärlen ihop sig och vi får kalla händer och fötter, men vår kroppstemperatur är densamma. Det är bara på ytan som kroppen kyls ner. Blodet är igång i den här processen hela tiden.

– Filosofiskt kan man säga att värmen är något socialt. I upplevelsen av värmen av en annan person, som när vi kramas, upplever vi inte bara den fysiska utan också den själsliga värmen. Vi förbinder den också med kärlek eller avsaknaden av den med hat. Att uppleva ”stämningen” bland människor är att använda sitt värmesinne och vi använder ord som kall eller varm för att beskriver en dålig eller god stämning. Vi använder oss av vårt värmesinne både på ett fysiskt och psykiskt plan.

Våra konceptuella sinnen

Den tredje gruppen sinnen är de konceptuella sinnena och med dem förstår vi världen. Gemensamt för dem är att det vi förnimmer är exakt samma.

Hit hör hörselsinnet, som det också finns mycket att säga om. Vår upplevelse av en ton påverkar inte hur vi hör den, därför kan en orkester stämma sina instrument på exakt samma ton.

– Vi kan höra enstaka ljud, eller en ton – som är ett organiserat ljud – liksom vi kan uppfatta musik, men hörseln skiljer sig mycket från synen, menar Ursula. I lyssnandet kommer man till sig själv, även om det man hör är utanför. Ljuden och tonerna berättar om världen, men man möter också världens många ljud i sin egen känsla. I musiken hör vi inte bara musiken, utan vi blir berörda i oss själva.

– Vi kommer också samman i hörandet. Musik exempelvis är ett världsspråk, som alla kan ta in och uppleva. Inre balans och hörande är nära varandra. De ligger i samma lilla grotta.

Hörselsinnet kan berätta något om materialen – glas och metall klingar olika – men detta sinne säger också något om själen:

– Det är fascinerande hur lyssnandet för oss djupare inåt/utåt. Du har inget medvetande om din öronsnäcka och det är inte så klart att tonen egentligen är en rumslig företeelse. Upplevelsen är faktiskt något som står vid tröskeln av en själslig företeelse.

Till de konceptuella sinnena hör också ord- eller språksinnet, som gör att vi uppfattar att det är just ett språk vi hör till skillnad från andra ljud.

– Vi har ett sinne för språk, även om vi inte förstår ett ord av det som sägs, förklarar Ursula. Vi kan uppfatta språk som språk och vet till exempel att det inte är höns som kacklar! På ett djupare plan kan vi också uppfatta formen/ljudbilden. Poeten använder sig av det i poesin. Vokaler uttrycker till exempel mycket mer stämning, medan konsonanter är mer beskrivande.

– Vi kan hela tiden utveckla vårt sinne för språk och barn är experter på detta ord – och språksinne. Det finns till exempel ett tidsfönster där barn i princip kan lära sig hur många språk som helst.

Det tredje konceptuella sinnet som Ursula beskriver är tankesinnet.

– Det är ofta ännu inte så utvecklat, menar hon, men handlar om vår förmåga att förnimma tänkande. Vi vet direkt att någon tänkt ut hur det ska se ut, när vi exempelvis ser ett hus. Utan en tanke skulle huset inte finnas. Vi förstår idén direkt.

– Det finns en tanke exempelvis med mjölkkannan på bordet. Kannan är ett objekt, men för att den ska finnas måste den tänkas ut först.

Hemlighetsfullt jag-sinne

I den levande världen är vi inte så vana att tala om tanken med till exempel ett äppelträd, men vi förnimmer den! Vi känner ju igen ett äppelträd, även om det kan ha många olika former och storlekar. Det finns en idé i det som vi direkt förstår. Det är intressant att öva sin uppmärksamhet på detta område och fråga sig hur det kan komma sig att man känner igen maskrosen i alla dess stadier och skepnader och kan vara så säker att det är en maskros.

– Att förstå varandra som människor har inte bara med intelligens eller utbyte av information att göra, utan handlar även om att tankesinnet finns med, menar Ursula. Det uppfattar snabbt om man förstår vad en person menar med vad den säger.

Det fjärde konceptuella sinnet, och det tolfte sinnet totalt, är det hemlighetsfulla ”jag-sinnet”, som också gör att vi uppfattar varandra som människor.

– Barnet härmar jättemycket, säger Ursula, men en dag kommer det till en punkt när det säger ”jag”. Det kan man inte härma. Innan dess pratar det i tredje person. Varifrån kommer denna unika upplevelse att ”jag” är jag? Vad har jag varseblivit?

– Jag-sinnet kan förnimma att du är en som säger ”jag” till sig själv och att du alltså är en människa, men varje människa är en stor hemlighet.

Hon fortsätter:
– Vi har mycket kläder på oss i symbolisk mening. Det handlar om uppfostran, miljö och konventioner. Det kräver uppmärksamhet att se en människa så som hon verkligen är. I sagor förvandlas ofta en yttre skepnad till en annan figur. Prinsessan blir en ful gammal gumma. Grodan blir en prins. Först efter vissa prövningar kan vi se människan – jaget – på riktigt. Uppmärksamhet utvecklar jag-sinnet och lär oss se mer av varandra.

Sinnen för ett rikare liv

Steiner ville med uppdelningen i dessa tolv sinnen skapa en systematik i vårt förhållande till det kroppsliga, berättar Ursula. Han ville fördjupa kunskapen om hur vi kommunicerar med omvärlden och hur vi kan uppfatta vad det är vi förnimmer. Att arbeta med dessa sinnen så att de utvecklas och förfinas, ger en rik och sann upplevelse av verkligheten. Det ger möjlighet till en djupare upplevelse av världen och människorna, men leder också till fördjupning inom vissa professionella områden, menar Ursula. De olika sinnena tydliggör vilka strängar det finns att spela på i människans kropp och psyke.

I den antroposofiska läkepedagogiken är arbetet med dessa tolv olika sinnen grundläggande, liksom i Waldorfpedagogiken, men det är också viktigt för hälso- och sjukvården.

– Där skulle vi kunna utveckla mycket mer på denna grund, menar Ursula. Varje individ kan personligen utveckla dessa sinnen även för en bättre hälsa. Tänk exempelvis på beröringssinnets betydelse för att på ett naturligt sätt lära känna först sin fysiska, och senare sin psykiska, gräns. Om beröringssinnet är välutvecklat känner man när man överskrider en gräns. På så sätt kan man undvika utmattningssyndrom, som är ett bra exempel på en gränssättningsproblematik. Även balanssinnet spelar en roll vid upplevelsen av stress: förlusten av inre ro visar sig inte sällan i problem med yrsel. Här finns intressanta infallsvinklar som också kan leda till effektiva terapeutiska åtgärder.

Ursula Flatters avslutar vårt samtal med orden:
– På basis av våra sinnen vidgar vi våra egna gränser, men lär också känna dem. Att utveckla alla sinnen är basen för livsglädje och hälsa, men också för god smak, starka kulturupplevelser med mera.

– Det är helt enkelt nyckeln till ett rikare liv.

Mig tycks det vila en viss melankoli och samtidigt en livskraft över denna fleråriga läkeört som sägs ha vuxit på Golgataberget då Kristus korsfästes. Enligt legenderna användes järnört för att badda Kristi sår och kallades herba sacra av prästerna som använde den som offergåva.

Järnört var en välsignad ört som ingick i altarväxterna för att rena och smycka altaret hos romarna och andra antika folk. Helgad åt Afrodite ingick den i olika kärleksbrygder. De keltiska druiderna använde järnörtsvatten i kultiska profetiska ritualer. Ett starkt beskydd tillskrivs järnört i historien. Små ljust lila blommor på långa vediga stråax, lite spretiga dovt mörkgröna blad, grovtandade med djupa flikar, inte överjordisk eller gudaskön vid det första ögonkastet.

De torkade tebladen doftar ej och smakar inte som citronverbena av aromatisk citron, och är inte heller släkt med den. Järnört är en mer allvarligt sinnad läkeväxt och trolldomsväxt som är så kraftfull att den inte får säljas som te i lösvikt i de norska hälsokostbutikerna. Så drick den med andakt och måtta för självhjälp som kan lindra menssmärtor och ha en sammandragande effekt på livmodern.

Järnört innehåller garvämnen som verkar sårläkande, slemämnen som kan lindra vid halsinfektioner och bitterämnen som gynnar matsmältningen. Några fler nedtecknade användningsområden för järnört är tillexempel vid depression, sömnlöshet, huvudvärk, nervspänning, särskilt i nacke och för att stimulera produktionen av bröstmjölk. Järnört anses ha en renande verkan men skall inte intas under graviditet.

Att dricka dess te under en period för dem som har tröttnat på teer som smakar mynta och lakrits är ett sätt att pröva järnörtens egenskaper. Låt inte dra för länge så det blir för beskt. Ett andra vätskeutdrag blir mildare i smaken.

Att strö blomstänglar och blad på golvet vid fest kanske friskar upp gästernas humör. Att lägga en kvist under huvudkudden kanske ger sköna drömmar och att bjuda sin hjärtanskär en brygd kanske gynnar den spirande kärleken…

Av örtens forna anseende finns idag inte mycket kvar. Vi finner den främst i medelhavsområdet och i våra örtagårdar och hos välsorterade tehandlare och någon enstaka gång förvildad. Sitt svenska namn järnört har den fått för sin rostbruna stjälk och i folktron förmågan att skydda emot att bli sårad av järn i strid och göra orm oskadlig.

Från antik grekisk tid lever namnet verbena kvar. Då användes benämningen som betyder ”helig ört” på ett flertal örter som brukades till altartjänst, dit hör också myrten och lager. Officinalis betyder verkstad, apotek på latin och syftar på artens användning som läkeväxt och att den sålts på apotek.
Läkeverbena kallas den fortfarande idag och tack för att vi har den än!

Guldbär, gyllenbär, kapkrusbär, lyktörtsläktet i familjen potatisväxter.
Inneslutet i ett uppblåst prasslande hölje av foderblad glimmar brandgula, lustiga kulor som smakar sött, fylligt och syrligt. De är dekorativa på kakor och fat men ät dem gärna när de bjuds för de är ett stycke hälsomagi.

För att små fina frön skall kunna sätta nytt liv när en säsong tonar av, finner naturen på de mest sinnrika och hemlighetsfulla överraskningar när den delar ut sin frukt. Dessa långväga bär är små lanternor, släkt med den japanska lyktan och kan lätt glädja en klåfingrig telning som norpar garneringen på festbordet.

När själva jorden blir som en måne om vintern, är det brasan och trevnaden som lyser upp skålen i den liggande skäran, höljets mitt. Så får kokongen bli till en förmedlare av en innerlig stämning.

Det latinska namnet Physalis betyder blåsa och syftar till det ballonglika blomfodret som utvecklas efter blomningen.

Inkaindianernas bär

Vi finner dem i fruktdisken eller torkade under namnet inkabär. Physalis användes av Inkaindianerna i Sydamerika där de har sitt ursprung.

Bären är bra mot forntidens bristsjukdomar som kom av skörbjugg. De hjälper hålla vikten, hantera diabetes, optimera njurfunktionen och maximera immunförsvaret.

Näringsinnehåll:

Pektin är en naturlig konsistensgivare som gör kräm och sylt tjock vid kokning. Pektin är lösliga fibrer som på grund av sin gelébildande förmåga ökar mättnadskänslan och förhalar tarmarnas arbete så att mer näring kan tas upp. När vi äter fett frisätts gallsalter som förs ut med pektinets hjälp, detta sänker aktivt kolesterolvärdet. Eftersom gallsalter tillverkas av kolesterol, innebär detta att mer kolesterol kommer att gå åt till nybildningen av gallsalter. Och kolesterolhalten sjunker.

Karotenoider – den orangea färgen har antioxidanta egenskaper som är ett förstadium till vitamin A som bidrar till ögats funktion och syn.

C-Vitamin i kombination med bioflavonoider tas extra bra upp av kroppen, fungerar som antioxidanter och skyddar cellerna och gör skillnad både för vårt inre och yttre.

Dessutom innehåller physalis fosfor, kalium och B12.

Odling:

Physalis är vårt mest exotiska bär som går att odla här i norr precis som tomat i uterum eller växthus och övervintrar om den får stå svalt och ljust.

Lämplig tid att så är slutet på mars-början av april i en kruka inomhus. Köp en ask physalisfrukter och pilla ned fröna i lite såjord, täck med plast så får du drivhusmiljö. När de kommit upp en bit planteras plantorna om en och en i större krukor med mer näringsrik jord för att sedan planteras ut i solig miljö när det är frostfritt. Plantan blir cirka en meter hög och behöver beskäras redan tidigt så den inte blir för tanig och yvig. Blommorna påminner om potatisblomman, gul med brunvioletta fläckar.

Vartefter bären mognar och blir mörkt gula plockas de och stoppas allrahelst rätt i mun, vik försiktigt upp svepet för att kolla mognaden innan du nyper av frukten.

Vi lever på en del av jorden där årstidernas växlingar är tydliga och starka. När hösten övergår i vinter märker vi det i att dagarna blir kortare, det vill säga det är mörkare under dagen. Vi märker det också i att färgerna från träden skalas av, bladen faller och gråbrunsvarta siluetter blir kvar – vi ser trädens gester. Sedan kan snön falla och ge ett nytt ljus åt världen, men samtidigt blir mörkret längre. Kylan kommer med snön och blir liksom en motpol till ljusglittret.

Detta är naturens skeenden. Vilka är då skeendena i människan?

Vi skulle inte kunna upprätthålla vår mänsklighet om vi bara lät naturen råda. Mörker och kyla måste vi innerligt resa oss emot.

Människor har vetat detta så länge människor har funnits och i riter och religiösa firanden hävdat det mänskliga gentemot kylan och mörkret som finns ”där ute”. En upplevelse har funnits: I det mörkaste mörkret kan det starkaste ljuset lysa.

Men det tar tid – den mörkaste dagen på året kommer inte med en gång. I december firar vi i den kristna traditionen ”advent”: Vi väntar på att något skall ske, vi väntar på en ”ankomst”.

Att vänta innebär en öppen gest, en aktiv utåtriktad gest, en aktiv uppmärksamhet. Man kan gestalta det med att öppna armarna i en riktad vinkel framåt – då är det en eurytmisk gest, åtbörden för ljudet A.

I den kristna traditionen har man velat hänvisa människorna på just kraften i att vänta, till skillnad från att genast få något eller att i förtvivlan räkna med att det aldrig kommer att ske. Man kan säga att vi varje år i adventstid blir påminda om att denna kraft att vänta är en urmänsklig kraft som har att göra med att vi utgår från att det finns något som är värt att vänta på.

I det gamla bondesamhället var detta grunden för kulturen. Man väntade på regn, på sol, på rätt tid att så, att slå, att skörda, att gifta sig. Och när någon dog väntade man tre dagar innan den döda kroppen flyttades från gården och begravdes. Det var en väntandets kultur.

Vår tid är i västvärlden en nu-kultur där allting måste ske och sker nu – i ögonblicket.

Egentligen behövs väl båda delarna i en mänsklig kultur och kanske är adventstiden fortfarande en möjlighet att kultivera detta, även om det ser ut som om hetsen aldrig är större än då. I alla fall ligger det i årstiden att påminna oss om detta – det tar sin tid tills dagarna är så korta och mörka att det starkaste ljuset kan lysa.

Detta det starkaste ljuset – vad är då det?

Bilden av modern med barnet på armen är egentligen en urbild för var och en av oss, kvinna och man. Modern är det i oss som är förutsättningen och som kan vara grogrund för att det innersta lilla ”barnet”, människans individuella kärna, hennes jag, skall kunna födas. Det inre ljuset kan födas i oss om vi ger det möjligheten, och från att vara ett litet fladdrande ljus i mörkret kan det bli stort som en sol.

Detta blir vi påminda om varje jul, att det sannaste i oss till att börja med är som ett litet barn: naivt, utan fördomar, oprövat – men samtidigt fullt av kraft och ljus, och med möjligheten att växa.