Det finns enligt en ny rapport inga enkla svar på om mjölk eller vegetabiliska alternativ är bäst för miljön och hälsan. Hur produktionssystemet ser ut är viktigare för hållbarheten än vilken enskild produkt man väljer. Ett system som kombinerar växtodling och djurhållning tycks vara bäst och ger även bäst förutsättningar för en balanserad kost.

Det här framkommer av en omfattande genomgång av en lång rad vetenskapliga artiklar och rapporter från olika organisationer, myndigheter och aktörer (300 källor). Den nya rapporten heter Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa. Den är, på uppdrag av projektet MatLust, framtagen av Gunnar Rundgren, som är expert på jordbruk och livsmedelssystem. Han har i rapporten främst tittat på mjölk som dryck, havredryck och soyadryck ur miljö- och hälsoperspektiv.

Förenklingar och konstruerad motsättning

Bland det första Gunnar Rundgren betonar är att det är svårt att jämföra enskilda livsmedel i sig när det gäller miljö och hälsa. Sådana jämförelser ser man ofta, men de innebär en alldeles för stor förenkling. Vi äter inte några få enskilda produkter utan en hel kost. Och jordbruket producerar inte isolerade produkter, utan det hela är ett system med många flöden som påverkar varandra.

Gunnar Rundgren menar också att motsättningen mellan animalier och vegetabilier i stor utsträckning är konstruerad och att de för det mesta egentligen är beroende av varandra. Exempelvis ger produktion av havredryck även restprodukter som används som djurfoder och strömedel. Och korna äter flera restprodukter från odlingssystemet. Han säger att ”kriget i mejeridisken” kanske mer handlar om olika världsbilder, värderingar och kommersiella intressen, snarare än om vad som är bäst för miljön och hälsan.

Skillnader i näringsinnehåll

När det gäller hälsa pekar Rundgren på några skillnader mellan mjölk, havredryck och soyadryck:

• Mjölk är i många avseenden ett näringsrikt och väl sammansatt livsmedel, och är särskilt värdefullt för personer med lågt intag av protein. Ett minus för mjölken är de mättade fetterna.
• Havredryck har lågt proteininnehåll och lägre proteinkvalitet än mjölk. På plussidan finns innehållet av betaglukaner (bra för kolesterolhalt och blodsockernivå) och omättat fett (som tillsatts från raps).
• Soyadryck har ett högt proteininnehåll, hög proteinkvalitet och omättat fett. Energiinnehållet är dock lägre.

Genom berikning innehåller både havredryck och soyadryck flera av de näringsämnen som mjölk innehåller. För alla tre drycker ser Gunnar Rundgren inga starka hälsoskäl till att man behöver dricka dem. Och inte heller starka hälsoskäl till att undvika dryckerna – dock naturligtvis med reservation för allergier och sjukdomar som kan göra det olämpligt.

För hälsan är det även flera andra faktorer som spelar in och som inte är klarlagda. Exempelvis kroppens förmåga att ta upp näringsämnena, andra ämnen som kan uppstå i industriell bearbetning, förekomst av tungmetaller och rester av bekämpningsmedel samt hur olika produktionsmetoder påverkar dryckens innehåll.

Markanvändning och klimat – beror helt på hur man räknar

När det gäller miljöpåverkan av mjölk, havredryck och soyadryck handlar det om en lång rad faktorer: Klimat, markanvändning, markvård, vattenanvändning, spridning av gifter, påverkan på landskap, biologisk mångfald med mera.

Markanvändning tas ofta upp i jämförelser mellan mjölk och vegetabiliska alternativ. Om man räknar per liter dryck innebär mjölk klart större markanvändning än havredryck och soyadryck. Men om man räknar per 100 gram protein är mjölk och havredryck jämbördiga, och om man dessutom tar hänsyn till proteinkvaliteten väger den jämförelsen över till mjölkens fördel.

Soya är, enligt Rundgren, klart bäst när det gäller att producera protein markeffektivt. Soyaodling passar dock inte i Sverige utan sker i andra delar av världen, både på jättefält i avskogad regnskogsmark och hos småbönder med bra växtföljder. Därför är det inte så meningsfullt att jämföra med svensk produktion av mjölk eller havre. Rundgren menar också att det är mycket tveksamt att Sverige ska vara beroende av importerad soya med tanke på resurshushållning och sårbarheten i vår livsmedelsförsörjning.

När det gäller jämförelser av klimatgasutsläpp beror resultaten återigen på hur man räknar. Per liter dryck har mjölk enligt vissa studier högre utsläpp än havredryck och soyadryck. Men räknar man per gram protein blir mjölk och havre likvärdiga. Det har också gjorts en studie av olika icke-berikade drycker där man vägde in flera näringsämnen som finns i de nordiska näringsämnesrekommendationerna. Resultatet blev då att mjölk var den dryck som gav lägst växthusgasutsläpp i förhållande till näringsvärdena.

Gunnar Rundgren pekar också på en annan faktor i jämförelser av klimatgasutsläpp som inte alls brukar uppmärksammas: Cirka hälften av utsläppen från mjölkproduktion (räknat i koldioxidekvivalenter) är metangas, vilket är en kortlivad gas som finns kvar i bara 11-12 år. Koldioxid däremot finns kvar och ackumuleras i tusentals år. Därför är det inte rättvisande att jämföra olika mix av utsläpp rakt av. Det här är till mjölkens fördel i jämförelsen.

Viktiga fördelar med både djur och växtodling

De miljömässigt positiva sidor som finns i kombinationen djurhållning och växtodling är också ofta till mjölkens fördel på flera sätt. Inte minst när det gäller kolinlagring i odlingsjorden, som spelar stor roll för koldioxidhalten i atmosfären. Kolet finns i jordens mull, som är viktig även för bördigheten och för markens förmåga att motstå erosion och hålla kvar vatten. Det här handlar alltså också om markvård och den är en förutsättning för allt vårt jordbruk, menar Gunnar Rundgren. Om vi inte sköter våra jordresurser på rätt sätt har vi ingen framtid på den här planeten, säger han.

Växternas rötter har stor betydelse för denna kolinlagring och markvård, och här har i regel fleråriga växter större andel rot än ettåriga. Mjölkproduktion i Sverige bygger delvis på flerårig vallodling av gräs och klöver, och detta är en av fåtal växtodlingar som förbättrar jorden och ökar mullhalten och bördigheten. Däremot ensidig spannmålsodling bryter istället ner marken. Med enbart växtodling kan man visserligen hålla bördigheten på hyfsad nivå med hjälp av bland annat undergrödor och mellangrödor, men enligt Rundgren inte alls på samma nivå som med kombinationen betande djur och växtodling.

Även när det gäller den livsviktiga biologiska mångfalden har mjölkproduktion en inneboende fördel jämfört med havre och soya. Betande djur är enligt Gunnar Rundgren en förutsättning för att upprätthålla den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. Men han pekar också på att dagens strukturförändring i mjölkproduktionen minskar dess betydelse för den biologiska mångfalden. Här är ekologisk produktion klart bättre än konventionell. Överhuvud taget passar mjölkproduktion med en kombination av djurhållning och växtodling bra ihop med ekologisk produktion.

Se upp med livscykelanalyser

När det gäller miljöpåverkan pekar Gunnar Rundgren också på att livscykelanalyser, som idag dominerar i bedömningar av enskilda livsmedels miljöeffekter, har stora begränsningar. Den typen av analyser har visserligen ett värde när det gäller att hitta förbättringsmöjligheter och jämföra olika sätt att producera samma sak. Men Rundgren menar att man ska ta livscykelanalyser med en stor nypa salt. Resultaten av dessa beror väldigt mycket på vilka avgränsningar som gjorts, vad som tas med i mätningarna (exempelvis inkluderas sällan biologisk mångfald och toxitet), vilken enhet miljöpåverkan relateras till (per kilo, eller mängd kalorier, eller proteininnehåll, osv), om produktionen även ger biprodukter, och användning av osäkra beräkningsschabloner med mera. Det här gör att det blir svårt, och kanske rent vilseledande, att jämföra enskilda livsmedel utifrån livscykelanalyser. Om man dessutom jämför olika produkter från helt olika produktionssystem som har olika miljöpåverkan blir det ännu svårare. Det här är komplicerat. En av slutsatserna i rapporten är, som sagt, att jordbrukssystemets inriktning och struktur är viktigare än valet av enskilda produkter i sig.

Svenskt skogsbruk har i grunden omvandlat stora delar av vår natur genom kalhyggen och ensidiga planteringar som hotar den biologiska mångfalden. Det menar Naturskyddsföreningen i rapporten Från mångfald till enfald, där man vill ge en annan bild än den som skogsbranschen målar upp.

Naturskyddsföreningen pekar på att det idag bara finns begränsade områden kvar med naturliga skogsekosystem. Förutom de få procent av den produktiva skogen som skyddats som reservat, minskar den skog som aldrig kalhuggits i rask takt. Drygt 30 procent av äldre skog har kalavverkats sedan slutet av 1980-talet. Naturskogar fortsätter att kalhuggas till förmån för odlingar av gran och tall på ett sätt som kan liknas vid ett åkerbruk och som skiljer sig kraftigt från skogens naturliga utveckling, skriver Naturskyddsföreningen. Man pekar också på att trycket på skogsråvara idag ökar i takt med omställningen till ett fossilfritt samhälle.

I rapporten ges bland annat en bild av hur det ser ut i 16 representativa ytor på vardera 300 kvadratkilometer, i olika delar av landet. I sex av dessa områden har cirka 80 procent av den produktiva skogen kalavverkats sedan 1950-talet. I alla områden utom två är den siffran 50 procent eller mer. Till den övergripande bilden tillkommer också att skogarna idag genomkorsas av 210 000 kilometer skogsbilvägar och att det årligen byggs 1700 nya kilometer.

Allt det här påverkar den biologiska mångfalden mycket negativt. Drygt 900 olika skogslevande arter är idag klassade som hotade, enligt Naturskyddsföreningen, och framtiden för mer än 1800 arter är osäker. Man menar att det står klart att Sverige inte kommer kunna nå de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen och inte heller flera internationella åtaganden som rör skog. Sverige har bland annat förbundit sig att hejda förlusten av biologisk mångfald.

Naturskyddsföreningen anser att dagens svenska skogsbruk drivs på ett sätt som helt enkelt inte är hållbart. Det behövs en skogspolitik som tar verklig hänsyn till alla värden i skogen – biologisk mångfald, sociala värden, kulturmiljöer, renskötseln, friluftslivet och andra frilufts- upplevelse- och besöksnäringar. Man vill bland annat se ett skogsbruk med flera olika brukningsmetoder och menar att ett variationsrikt skogsbruk ökar motståndskraften mot yttre förändringar.

Nyligen gick Naturskyddsföreningen också ut med ett upprop tillsammans med en rad andra organisationer där man riktar sig till Sveaskog som är Sveriges största skogsägare och som ägs av staten, det vill säga svenska folket. I uppropet anser man bland annat att staten och Sveaskog ska vara en förebild och ligga i framkant när det gäller utvecklandet av ett ekosystembaserat, hyggesfritt skogsbruk – men att skogsbolaget avverkar allt mer skyddsvärd skog.

Den biodynamiska odlingen och forskningen lade i Sverige en viktig grund för det som senare kom att kallas ekologiskt. Det här växte inte minst fram i Järna-trakten, långt innan det ekologiska blev hett. Här är historien om hur ett från början lokalt initiativ av forskning och praktik växte och kom att påverka eko-utvecklingen i Sverige, i Östersjöregionen och så småningom även internationell via FN.

Det är en historia som är okänd för många. Flera decennier innan vi allmänt började prata om ekologisk odling utan kemikalier, konstgödsel och med hållbara kretslopp var detta redan etablerat inom den biodynamiska odlingen. Här pågick redan då forskning och utveckling för hållbart jordbruk och näringsrika matgrödor.

Handlade först om kvalitet

En viktig startpunkt i Sverige och Norden kan anses vara 1949 när Nordisk Forskningsring för Biodynamisk Odling bildades, med ett institut i Järna. Man ville anpassa biodynamisk odling till skandinaviska förhållanden. Ett första långliggande fältförsök med växtföljder och olika gödslingssystem startade 1958, intill det som senare skulle bli Saltå Kvarn. Försöken kom att pågå under hela 32 år och kallades K-försöken, där K stod för kvalitet.

På den här tiden var inte miljöfrågorna det främsta motivet för utvecklingsarbetet. Man var snarare ute efter hälsoeffekter och att de biodynamiska produkterna skulle bli så näringsrika och bra som möjligt. Tidigt fanns också ett starkt samspel mellan det biodynamiska och frisksportarrörelsen, som blev en naturlig kundkrets och marknad. I omvärlden kom 1962 ett stort internationellt genombrott även för miljöfrågorna i jordbruket, när den amerikanska forskaren Rachel Carson kom med rapporten ”Tyst vår”. Hon pekade på att bekämpningsmedel har en förödande effekt och gör att insekter och fåglar försvinner.

År 1964 startade Saltå Kvarn. Bakgrunden var att elever med funktionsnedsättning på Saltå By (dåvarande Saltå Arbetsskola) sedan några år tillbaka bakade bröd på biodynamiskt mjöl och att det här blev mycket populärt och växte i omfattning. 1970 invigde Saltå Kvarn ett nytt bageri i anslutning till kvarnen. 1966 startades också det som idag heter Biodynamiska Produkter. Det var viktigt att på det här sättet öppna marknaden och att bönder kunde få avsättning för biodynamiskt odlade grödor, långt innan livsmedelshandeln hakade på den ekologiska strömningen.

Under 1970-talet gjordes fältförsök i Järna där man jämförde biodynamisk och konventionell odling, vilket bland annat ledde fram till den första svenska doktorsavhandlingen i ämnet 1981. Den forskningen visade att den biodynamiska skörden var mindre än 10 procent lägre (här slipper dock odlarna köpa in jordbrukskemikalier) och att det biodynamiska spannmålet hade bättre näringsvärden än det konventionellt odlade. Det var ungefär då man lade den vetenskapliga grunden för biodynamisk odling i vår region. Begreppet ekologisk odling fanns ännu inte.

Det fanns ett visst uppvaknande för miljöfrågor på 1970-talet. Exempelvis hölls den första FN-konferensen om hållbarhetsutveckling i Stockholm 1972. Men fram till slutet av 1980-talet var det bara inom det biodynamiska som man forskade och erbjöd rådgivning om hållbarhetsfrågorna för jordbruk. Det hade också skapats en tillväxt inom det området, tack vare det biodynamiska initiativet. Det här bäddade för det som skulle komma att kallas ekologiskt.

Stort systemfel uppdagades

Redan på den här tiden pågick i det svenska konventionella lantbruket en strukturomvandling mot ökad specialisering, som sedan har fortsatt in i våra dagar. Vi fick alltmer en uppdelning i specialiserade växtodlingsgårdar respektive specialiserade djurgårdar, som också koncentrerades till olika delar av landet. Det här gjorde att det naturliga kretsloppet av växtnäringsämnen bröts i stor skala. Vi fick allt mindre av det kretslopp som annars är möjligt i jordbruk som har en balanserad kombination av odling och djurhållning. De specialiserade växtodlingsgårdarna fick ett underskott av växtnäringsämnen och blev alltmer beroende av konstgödsel samt även kemiska bekämpningsmedel, medan djurgårdarna fick ett stort överskott av växtnäringsämnen som läcker ut i mark och hav.

Under 1980-talet gjordes jämförande studier som påvisade det här problemet med brutna kretslopp i jordbruket. Man jämförde då hela gårdar – dels biodynamiska gårdar som har ett bibehållet kretslopp, dels konventionella specialiserade växtodlings- respektive djurgårdar där kretsloppet rationaliserats bort. I en doktorsavhandling 1990 kunde man för första gången vetenskapligt visa det grundläggande problemet med förluster av näringsämnen i det konventionella jordbruket. Här framgick samtidigt att biodynamiskt/ekologiskt jordbruk med ett balanserat kretslopp mellan växtodling och djurhållning samt med mångsidiga växtföljder klarar sin försörjning av växtnäringsämnen utan att använda konstgödsel.

I växtföljderna ska då ingå flerårig humusuppbyggande vallodling med bland annat baljväxter.

Det som visades i den här forskningen var egentligen ett gigantiskt systemfel i det konventionella svenska lantbruket, som sedan dess fortsatt att förvärras. Vi hade fått ett lantbrukssystem som blivit beroende av att använda konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och importerat foder. Det leder till övergödning av Östersjön och inte minst negativ påverkan på klimatet, den biologiska mångfalden och bördigheten i marken. Grundorsaken är det brutna kretsloppet av växtnäringsämnen i det konventionella jordbruket. Den nyss nämnda forskningen fick på sin tid inget stort genomslag, men den lade en grund för det man idag kallar ekologiskt kretsloppsjordbruk.

Alternativ odling blev ekologisk

År 1985 bildades Kontrollföreningen för Alternativ Odling, som förkortades KRAV. Det var ett svar på att handeln och konsumenterna ville ha en enhetlig märkning. En av de fyra organisationerna som bildade KRAV var Biodynamiska föreningen med sin redan då etablerade kontrollorganisation DEMETER.

År 1986 kom regeringen med en forskningsproposition som fick betydelse. Då talade man bland annat om icke önskvärda effekter av konventionell odling. Detta var ett motiv till att titta närmare på det man då kallade alternativ odling, som till 95 procent var biodynamisk odling (enligt en inventering). Det här var första gången som det ekologiska tilldelades statliga resurser i Sverige. Pengar gick till rådgivning och omläggning av gårdar som skulle bli fria från kemiska insatsmedel. Och så småningom också till forskning. Det gjorde Sverige delvis ledande på området.

Men det var först 1988 som det kom en nordisk definition av begreppet ekologisk odling och vad som skulle få kallas ekologiskt. Då kom även en vetenskaplig definition av vad ekologi är, vilken löd ungefär så här: kunskapen om levande organismer och deras samverkan med varandra och den miljö de befinner sig i. Det som definierades som ekologiskt jordbruk rymmer till stor del det som också ingår i biodynamiskt jordbruk, utom vissa specifika åtgärder och odlingspreparat. Det biodynamiska jordbruket tar också det ekologiska ett steg längre och betonar gårdens kretslopp av växtnäringsämnen mycket tydligare.

Saltå Kvarn blev ledande på eko-marknaden

Saltå Kvarn har ända sedan starten varit en positiv kraft i eko-utvecklingen. Från omkring år 2002 och framåt hade företaget en stark tillväxt. Både sortimentet av nya ekologiska produkter och omsättningen ökade kraftigt under en lång rad år och företaget utsågs av Dagens Industri till Gasellföretag fyra år i rad. Saltå Kvarn blev det ledande ekologiska varumärket i Sverige och har sedan dess i olika mätningar legat i den absoluta toppen bland Sveriges mest hållbara varumärken.

Företaget har varit, och är, föregångare inom eko och hållbarhet på flera sätt. Man var exempelvis år 2006 första företag i Sverige som klimatkompenserade sina transporter och man har överhuvud taget alltid strävat efter att åstadkomma mer än det som definierats som eko. Ett exempel är att Saltå Kvarn sedan många år har en unik verktygslåda och poängsystem med en lång rad extra eko-åtgärder som de levererande bönderna frivilligt kan genomföra och få extra betalt för. En viktig faktor i tillväxten för både Saltå Kvarn och den ekologiska maten i stort var också att Coop som första stora aktör i livsmedelshandeln satte ner foten och tydligt satsade på ekologiska produkter.

Mer betoning på hållbara matsystem

År 1999 hölls en konferens i Järna som blev förspel till de fleråriga EU-stödda BERAS-projekten som startade 2003 under ledning av Artur Granstedt och Biodynamiska Forskningsinstitutet i Järna. Fokus var just ekologiska kretsloppsjordbruk där man har ett eget kretslopp av näringsämnen, vilket är en av de huvudsakliga poängerna i biodynamiskt jordbruk. Baserat på forskning arbetade man inom BERAS med 48 typgårdar i alla länder runt Östersjön. Man visade här att det går att ställa om till ekologiskt kretsloppsjordbruk och att det ger avsevärda miljöeffekter. Bland annat kan vi på det sättet minska matens klimatbelastning med 65 procent och samtidigt halvera jordbrukets utsläpp av näringsämnen till Östersjön samt eliminera jordbrukets spridning av kemiska bekämpningsmedel.

Inom BERAS* satsade man också på att studera en mer hållbar livsmedelskedja från odlare, förädlare, distributörer och konsumenter och man jämförde dess miljökonsekvenser med konventionella livsmedelssystem. En viktig poäng för BERAS var att inkludera aktörer från hela kedjan, inklusive kommuner, för att åstadkomma hållbara livsmedelssystem. Inte minst lokalt och regionalt. Det här integrerade synsättet tog sig omkring år 2011 konkret uttryckt i konceptet Diet for a Claen Baltic, som senare blev Diet for a Green Planet. Det handlade om en god, näringsrik och hållbar diet, där mycket kunde baseras på lokala resurser. Som partners ingick här Södertälje kommun och Saltå Kvarn. Södertälje kommun blev ganska snart föregångare i Sverige när det gäller att ställa om till lagad, ekologisk mat i skolor och äldreomsorg.

Modell med rötter i Järna sprids globalt

BERAS-projektens forskning och erfarenheter kring kretsloppsjordbruk, som startade i Järna och blev ett regionalt arbete i hela Östersjöregionen, har på senare år spridits globalt. Inte minst genom FN. BERAS har ett partnersamarbete med världsorganisationen för ekologiskt lantbruk IFOAM samt det globala forskarnätverket Food Quality and Health. I det samarbetet har man utvecklat Organic Food Systems Programme (OFSP), vilket bygger mycket på principerna om kretslopp, kvalitet och hållbara matsystem som man länge arbetat med i Järna och Södertälje. Detta har blivit ett internationellt erkänt koncept och blev år 2017 ett av huvudprojekten i FN:s 10-åriga arbete för hållbara matsystem.

De biodynamiska initiativ som började i Järna har tydligt påverkat framväxten av det ekologiska i Sverige och bidrar nu också till hållbarhetsarbetet globalt. Inte minst genom betoningen på kretsloppsjordbruk, eller Ecological Regenerative Agriculture som det ofta kallas internationellt. Det här arbetet har påverkat utvecklingen främst genom att man utifrån forskning och konkreta försök verkligen har sett till att omsätta nya kunskaper i modeller som fungerar i praktiken. Det är ett av skälen till att FN vill använda sig av detta. Ekologiska kretsloppsjordbruk tar det ekologiska ett steg längre än det som idag definieras som ekologiskt. Man skulle kunna kalla det Eko 3.0 och mycket talar för att det även framöver kommer att fortsätta påverka utvecklingen mot mer hållbar matproduktion och matkonsumtion.

—–

*BERAS var under 2003–2013 förkortning av Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society. Senare kom BERAS i internationella sammanhang att betyda Building Ecological Regenerative Agriculture and Societies.

För flera år sedan förbjöd EU tre bekämpningsmedel i gruppen neonikotinoider som anses bidra till en oroande minskning av mängden bin och andra pollinerande insekter. Nyligen gav den svenska Kemikalieinspektionen dispens för sockerbetsodlare att fortsätta använda en av dessa pesticider, vilket nu får kritik från bland annat svenska EU-politiker.

Fredrik Federley (c) menar att dispensbeslutet är anmärkningsvärt. Jytte Guteland (s) har i EU-parlamentet sysslat med risker kring bekämpningsmedlen och säger till Sveriges Radio:

– Jag tycker det är negativt med den här typen av beslut. Jag vill inte se en utveckling där man får undantag. Vi ser i vissa medlemsländer att man systematiskt lägger undantag på varandra. Man staplar dem. Då betyder inte förbudet av de här farliga ämnena någonting när man agerar på det sättet.

Enligt forskaren Maj Rundlöf finns anledning att vara försiktig. Hon menar att pesticiderna kan stanna kvar i marken och tas upp av andra grödor som exponeras för insekter.

Det var de svenska sockerbetsodlarnas organisation Betodlarna som ansökte om dispens för 2019 och enligt SR var orsaken att de bedömer att de annars riskerar 10 procent av skörden. Kemikalieinspektionen gav dispens på vissa villkor och pekar på att man enligt EU:s regler kan ge tillfällig dispens om odlingen är i fara och det inte finns något annat rimligt sätt att avvärja faran.

Den av sockerbetesodlarna bedömda risken för 10 procent av skörden kan ställas mot de återkommande larmen om att bin och andra pollinerande insekter försvinner samt vilka konsekvenser det kan få för vår matförsörjning. FN har varnat för att 40 procent av pollinerande insekter, särskilt bin och fjärilar, riskerar global utrotning. Neonikotinoider angriper insekternas centrala nervsystem och studier har visat att de bland annat påverkar binas fortplantning och minne.

Flera EU-länder har enligt Lantbrukets Affärstidning gett motsvarande dispens för sockerbetsodlare, de flesta är länder i Östeuropa. Trots att Sverige var med och verkade för förbudet mot neonikotinoider finns vi nu med bland de länder som ger dispens.