Foto: Erik Olsson
26 maj, 2019

Människosynen grunden för Vidarklinikens uppskattade verksamhet

Stiftelsen Vidarklinikens sjukhus, som idag heter Vidar Rehab, lägger ner efter mer än 30 års verksamhet. För ett par år sedan förlorade man sina största landstingsavtal med nuvarande Region Stockholm vilket bidragit till en ohållbar ekonomisk situation. 

Vidarkliniken har under flera decennier drivit en unik rehabiliteringsverksamhet, som på ett avgörande sätt hjälpt tusentals patienter med komplexa sjukdomar till ett bättre liv.

Kliniken har varit ett modellsjukhus för vård med en stark inriktning på den enskilde patienten och med en kompetens att tillfredsställa den enskildes behov med speciella verktyg från den antroposofiska hälso- och sjukvården.

Läkare och annan vårdpersonal på sjukhuset är legitimerade och har samma grundutbildning som sina kollegor i den offentliga vården. Dessutom har de vidareutbildning inom den integrativa antroposofiska vårdformen.

Jag träffar Ursula Flatters, specialistläkare inom allmänmedicin.  Hon har varit med ända sedan starten och har under många år varit medicinskt ansvarig och under en period även chef för hela verksamheten.

Vad är det då som gjort kliniken så älskad och uppskattad?

– Jag tror det handlar om vår människosyn, säger hon. Patienter har känt sig sedda och tagna på allvar här. Det har att göra med att vi fokuserar på helheten och inte separerar sjukdomen från själva människan. Sjukdom handlar inte bara om kroppen, utan är ju även en händelse i personens liv.

– Den integrativa antroposofiska hälso- och sjukvården har verktyg för ett riktigt bra omhändertagande, samtidigt som vi hjälper patienterna att ta eget ansvar och få fram sina egna resurser för läkande. Vården har därmed en stark inriktning på hälsa, säger Ursula.

Hon berättar att vården har passat särskilt bra för patienter med komplexa behov. Det har på senare år oftast handlat om patienter med långvarig svår smärta, stressrelaterad ohälsa samt patienter, som har behövt rehabilitering efter krävande cancerbehandlingar. Främst kvinnor.

 

 

Men låt oss ta det från början.

När Vidarkliniken startade 1985 väckte den stort intresse bland politiker, patienter och professionen. Här fanns en intressant modell för ett ordnat samarbete mellan legitimerad vårdpersonal och andra typer av terapeuter. Det var också det första sjukhuset i Sverige som med sin unika arkitektur byggdes ur ett patientperspektiv. Flera regeringar stödde sedan på olika sätt Vidarkliniken under en lång rad år.

– Kanske förstod vi att det var ett tomrum i svensk sjukvård som vi tog? Vi hade en otrolig tilltro till det vi gjorde, berättar Ursula. Det var modigt att starta ett stort sjukhus i ett land där nästan ingenting annat fanns än skolmedicin och lite folkrörelser kring hälsohem. Att starta ett sjukhus är ju att tro på någonting! Det fanns så lite säkerhet i det – men så mycket entusiasm.

Ursula minns hur positiva de första åren var. Man tittade på det vackra sjukhuset som ett sorts mirakel.

– De patienter vi började ta emot var så nöjda och från sjukvården började busslaster strömma till. Vi var med på konferenser inom vården och berättade om antroposofisk hälso- och sjukvård. En hel del TV-reportage gjordes. Det var väldigt glädjande.

Vidarklinikens svåraste fråga var även då de antroposofiska läkemedlen. Ganska snabbt tillsatte Gertrud Sigurdsen, som då var socialminister, en utredning, den så kallade alternativmedicinkommittén. Dåvarande Vidarkliniken kom genom detta genast upp på regeringsnivå och blev skälet till att man ville se över lagstiftningen för alternativmedicin överhuvudtaget. Kommittén reste runt och tittade på antroposofiska sjukhus i andra länder, men också på ayurvedisk medicin, kinesisk medicin och så vidare.

– De reste till olika länder och hade med sig tillbaka till Sverige en sorts förvåning över hur mångkulturellt det kunde vara i andra länder och hur tolerant, berättar Ursula. Det hade en stark verkan.

Forskning kring rehabilitering efter bröstcancer

Alternativmedicinkommitténs förslag utmynnade dock inte i så mycket eftersom lagstiftningen nu skulle anpassas till ESS, där Sverige under tiden hade blivit medlem. För att hitta en lösning för de antroposofiska läkemedlen skrevs en särskild text om tillstånd till försäljning av dessa in i lagen. Den var kopplad till vissa krav. Det blev nödvändigt för Vidarkliniken att bedriva forskning och den kom snabbt igång. Elisabeth Hamrin, som senare blev professor, tillfrågades om hon kunde göra ett forskningsprojekt. Kvinnor med bröstcancer var den enskilt största diagnosgruppen och en omfattande studie kring hur det gick för dessa patienter efter vård på Vidarkliniken startade. Den innehöll kvantitativa och kvalitativa delar, liksom doktorsavhandlingar och pågick under många år.

De flesta patienterna var svårt sjuka med spridd cancer och forskningen handlade om att undersöka deras livskvalitet efter två veckors rehabilitering på Vidarkliniken. De jämfördes med en kontrollgrupp, som enbart fick landstingsvård. Alla följdes upp under ett år. (se länk nedan.)

– Det var den första studien som visade att vi hade bättre resultat än kontrollgruppen, berättar Ursula, Man mätte allt från ont i magen, ont i huvudet, bra respektive dålig sömn till existentiella frågor, som om livet upplevdes som meningsfullt? Det var olika skikt i livskvaliteten man undersökte.

– Efter två veckors rehabilitering på Vidarkliniken hade livskvaliteten signifikant förbättrats för denna grupp mycket svårt sjuka patienter, vilket är ganska otroligt, menar Ursula. I kontrollgruppen hade upplevelsen av livskvalitet sjunkit efter ett år, men för vår grupp fortsatte den att öka.

Här kunde man för första gången tydligt se vad behovet egentligen är, när det gäller rehabilitering av en kvinna med bröstcancer. Det var på den tiden inte så klart. Livet efter att man förlorat ett bröst, blivit strålad och tagit cellgifter blir inte detsamma som innan. När man är klar med behandlingarna undrar de flesta hur de nu ska gå vidare, hur de ska leva med sina nya erfarenheter och för en del, hur de ska leva med sin sjukdom

 

"I vår människosyn ingår att människan hela tiden är i utveckling. Det finns ingen fas och ingen dag i livet när detta inte är möjligt."

.

– Jag brukade säga till bröstcancerpatienterna: ”Under behandlingen handlade det om din tumör. Nu handlar det om dig.” Det är en väldig skillnad. En människa kan ha svårt att komma vidare om man inte kommer till hur man själv tolkar en svår sjukdom i sitt liv. Det gäller också andra kroniska sjukdomar. För patienter med cancer är inte minst upplevelsen av den egna kroppen drabbad av hotet i sjukdomen och jobbiga behandlingar.

– Vi har därför i vårt upplägg haft en generös hållning till omvårdnad. Även om du kan klä på dig själv, kan du få omvårdnad – bad, massage, insmörjningar och beröring – som stärker din positiva kroppsupplevelse. Kroppen är inte bara en kropp, den är du. Du måste leva med den. Du måste identifiera dig med den. Du måste acceptera den och du måste i bästa fall tycka om den. Det är grundläggande för framtiden.

Vidarkliniken har utvecklat ett tydligt koncept för en process för rehabilitering i tre till fyra steg, som varit avgörande för de goda resultaten. I den processen användes verktyg som omvårdnad, konstnärliga terapier, kost, rörelse och samtal med innehåll anpassat till olika faser.

– Principiellt såg vi rehabilitering och läkning som en kreativ process med individens egen potential i fokus, berättar Ursula.

– Den första delen av rehabiliteringen handlar om att bekräfta, symtomlindra, vårda och lyssna – att skapa en terapeutisk allians – så att patienterna känner att här får jag vara precis den jag är och här finns det någon som lyssnar förutsättningslöst.

– Nästa fas handlar om bearbetning och utveckling. Man får tid att gå igenom vad man upplevt, vad man förlorat, vad man har lidit, men också vad man vunnit och vill utveckla. Fokus ligger helt på individen.

– Den fasen leder över i hur han eller hon vill komma vidare, vad patienten sätter främst, vad som är nästa steg och hur man ska implementera sin egen inre och yttre förändring i sin familj och i sin vänkrets.

– Det kommer frågor som: Hur berättar jag? Hur kommer mina nära, vänner och sedan arbetskamrater ta emot mig, för jag är inte samma som jag var innan? Hur kommer jag tillbaka till mitt jobb?

Under den första delen av rehabiliteringen står individen i centrum. Hon eller han får vara i sin ”grotta,” men får nu sällskap där. Man bearbetar och kommer fram till ”vem är jag nu?” och ”vad vill jag göra nu?”. I den senare fasen får man hjälp med att implementera det nya i sitt nya liv.

 

 

Långvarig svår smärta och stressrelaterad ohälsa

Rehabiliteringsprocessen för de andra stora patientgrupperna med långvarig svår smärta och stressrelaterad ohälsa är samma, även om verktygen är lite annorlunda.

– Speciellt för dessa patienter är det första steget väldigt viktigt, menar Ursula. De saknar inte sällan att bli tagna på allvar, att bli lyssnade på.

– Det hände ofta att det blev en stor suck av lättnad när någon, som hade ont, fick ligga i sängen, och kunde få en insmörjning, en värmeflaska, en kopp te – och bli trodd på. Vi visade att vi ville förstå det de upplevde. Först när patienten känner sig trygg och tagen på allvar, går det att arbeta vidare och komma ur sin problematik.

 

"...förskrivningen av smärtläkemedel halverades efter integrativ antroposofisk vård mot smärta på Vidarkliniken"

 

Även dessa grupper har varit föremål för jämförande forskning, där man haft kontrollgrupper inom landstingsvården.

En studie, som publicerades i den ansedda tidskriften PLOS One 2014, visade att förskrivningen av smärtläkemedel halverades efter integrativ antroposofisk vård mot smärta på Vidarkliniken, medan motsvarande patienter i vanlig sjukvård nästan fördubblade sin användning. (Se även länk nedan.)

En annan studie på patienter med stressrelaterad ohälsa publicerades 2015 i PLOS One. Den visade på signifikant bättre hälsorelaterad livskvalitet, bättre självskattad hälsa och minskad användning av receptförskrivna läkemedel efter vård på Vidarkliniken jämfört med kontrollgruppen. (Se även länk nedan.)

De senaste studierna, som också är publicerade , visar att kliniken har bättre resultat än kontrollgruppen även när det gäller sjukskrivningstiden och att vården på kliniken därmed är effektiv även ur ett hälsoekonomiskt perspektiv. (Se även länk nedan.)

– Framgångsfaktorn även här är människosynen, menar Ursula. Den innebär bland annat konkreta insikter i helheten av kropp och själ, som ligger till grund för de kompletterande terapimetoder vi använder. Överlag gäller också att många har sagt att vi varit väldigt bra på den existentiella dimensionen, som är involverad i alla sjukdomstillstånd. Vi var tidiga med det. Idag talas det mycket om att de existentiella frågorna måste tas på allvar.

– För 30 år sedan var det inte så. Då var det kropp och själ, men nu har existentiellt och socialt kommit till, men fortsatt finns dessa aspekter inte på ett naturligt sätt i all sjukvård. Styrkan är att se alla dimensioner i en enda helhet. Man behöver inte dela på det. En insmörjning kan vara existentiellt berörande, ett samtal lindra smärta och så vidare. Vi ser till helheten i alla åtgärder, även gestaltningen av ett rum, material, färg med mera.

Ursula menar att skolmedicinen också har mycket bra vårdforskning, som både är filosofisk och djup, medan att det medicinska anses vara en naturvetenskap, där kroppen blir ett biologiskt objekt. Vården hotar då bli för inriktad på piller- och dubbelblinda studier.

– För mig är en stor sak att vi på Vidarkliniken kunde få ihop detta – filosofi, psykologi och naturvetenskap i en samsyn på kropp och själ, säger hon.

 

Den palliativa vården

Hälsa kan beskrivas som att vara i harmoni med sig själv. Är man inte i harmoni med sig själv är man inte helt frisk.

– Sjukdom är någon slags disharmoni, som är genomgående, menar Ursula. Både kropp och själ är involverade. Det finns ingen sjukdom, som man kan definiera som bara kroppslig eller bara själslig. Det går inte. Bara du har snuva är din själ drabbad i form av sämre tänkande. Vad är fysiskt och vad är psykiskt? Du kan i grunden inte dela det.

– Men även svårt sjuka människor kan känna att de uppnår harmoni med sig själva. Patienter med svår cancer har uttryckt sig så. Den förvånande harmonin, som en del svårt sjuka människor ger uttryck för, talar om att människans förmåga till utveckling och meningsskapande är stor och viktig.

 

"Ingen behövde vara ensam. Alla gavs möjlighet att inte bara få symptomlindring, utan ett meningsfullt liv."

 

Under 2000-talet fick Vidarkliniken en tilläggssumma för att bedriva palliativ vård med antroposofisk inriktning. Vid den tiden började palliativ vård komma upp som ett eget område inom medicinen. Innan dess betraktades det som en del av olika specialistområden. Sverige var tidiga. En professur i palliativ medicin tillsattes.

– Palliativ medicin är komplex och där är det särskilt tydligt att varje symptom kan ha flera dimensioner, som exemelvis smärta. Den kan vara fysisk, själslig och existentiell, menar Ursula. Var och en av de dimensionerna påverkar varandra. Det vet idag varje palliativ medicinare.

– Vi var redan vana på Vidarkliniken att bemöta människor och ta allting på allvar – att ta på patienterna, att vårda dem, kroppsnära, men också själsnära. Hela den goda omvårdnaden där vi använder omslag och insmörjningar, hands on, skönhet också i patientrummen och lyssnandet. Det var helt tydligt att vi var uppskattade inte minst för omvårdnaden. Även kritiker gav uttryck för att de gärna ville vårdas på Vidarkliniken i livets slutfas.

– Ingen behövde vara ensam. Alla gavs möjlighet att inte bara få symptomlindring, utan ett meningsfullt liv. Våra patienter fick t ex. måla eller göra läkeeurytmi. De var kreativa. Vissa tyckte att de upplevde den bästa tiden i sitt liv. Det låter som ironi, men de sa det. När jag frågade varför, kom svaret ”jag har aldrig haft så mycket insikter”, ”jag har aldrig varit så överens med mig själv”.

– Det behövs också här en människosyn för att den vården ska fungera. I vår människosyn ingår att människan hela tiden är i utveckling. Det finns ingen fas och ingen dag i livet när detta inte är möjligt. Det driver framåt och är en väldigt livsbejakande hållning.

De antroposofiska läkemedlen

Ett område som ständigt diskuterats och ifrågasatts är de antroposofiska läkemedlen. Under nästan 30 år godkände Sveriges olika regeringar användningen av dem i särskilda beslut. EU krävde dock till slut att det systemet måste upphöra och att läkemedlen måste inordnas i gängse läkemedelslagstiftning. Just nu finns ett försäljningstillstånd som går ut den 1 september. Därefter försvinner de flesta läkemedlen och patienter är bestörta och arga. Framtiden för dessa läkemedel i vårt land är fortfarande oviss.

Ursula Flatters menar av användningen av dem är helt avgörande för tillämpningen av den integrativa, antroposofiska vården.

– Synen på sjukdom och läkning hos en människa får sitt yttersta uttryck i vad man anser vara ett läkemedel. Inom antroposofisk hälso- och sjukvård har vi en helt annorlunda syn på dessa medel än inom den konventionella medicinen, som har en väldigt reduktionistisk syn i sin ansats. Där gäller ju smalare verkan, desto bättre läkemedel. Det ska bara verka i något ”fel”, som man ser att sjukdomen beror på.

– Det synsättet står i tydlig motsats till hur man tänker när man utvecklar ett antroposofiskt läkemedel. Det utvecklas ur en noggrann observation av en obalans i hela människan.

– En väldigt banal obalans är när du har ont i huvudet för att du har feber. Huvudet är varmt och fötterna är kalla. Det är uppenbart en obalans i värmefördelningen. Som antroposofisk läkare skulle jag säga att det är enkelt. Jag skulle ge ett varmt fotbad, avleda blodet från huvudet till fötterna och kanske lägga något kallt på pannan. På ett mer komplicerat sätt kan man även se på mer komplexa sjukdomar.

 

"Ingenting i människan händer bara på ett ställe. Allt har genast eko i hela organismen. Allt i en levande organism samverkar"

 

Intentionen i läkning är att återställa en slags harmoni.

– Ingenting i människan händer bara på ett ställe. Allt har genast eko i hela organismen. Allt i en levande organism samverkar, menar Ursula. Vi använder gärna naturläkemedel för att vi är ute efter att förstå hur naturens liv i många fall kan stämma med en obalans i en viss sjukdom. Det är rationellt när man förstår komplexa, levande sammanhang. Läkemedlet blir då ett stöd. Vi människor försöker alltid läka våra sjukdomar och till exempel immunsystemet har en stor kompetens att göra precis rätt. Läkemedlet behövs när den egna självläkningsansatsen inte är tillräckligt stark.

De, enligt läkemedelsverket, godkända så kallade mistelpreparaten, Iscador och Helixor, som i Sverige används för att lindra biverkningar av till exempel cellgifter, är exempel på antroposofiska läkemedel som påverkar immunsystemet.

– Vi vill använda oss av det i människan som är läkekompetent. Man säger ofta att läkemedel är ”mot” någonting, men de kan också vara ”för”. Om man skulle reducera antroposofiska läkemedel till en mer biologisk syn, skulle man säga de är medel som reglerar immunsystemet. Inte alltid stimulerar. Ibland måste man reglera om det, till exempel när man har autoimmunsjukdomar. Då verkar det fel. Då måste man reglera det, inte bara slå ned det.

Idag pratar man mycket om immunterapi även inom skolmedicinen, för att den vägen stimulera en viss kompetens i immunsystemet mot en viss typ av cancercell. Hur ser ni på det?

– Det är lite så vi tänker. Det finns en stor framtid i detta att förstå läkning och stödja den. Det kräver vishet, som kräver uppmärksamhet och är precis motsatsen till dubbelblinda studier. Vilket inte betyder att man inte kan forska.

– Tvärtom är forskning mycket viktig och Vidarkliniken var en unik plats för forskning som bidragit med nya insikter och goda resultat på högst relevanta områden: cancer, psykisk ohälsa, svår smärta och även astma och allergi hos barn.

 

Den antroposofiska hälso- och sjukvården och framtiden

Vidar vårdcentral i Järna, som drivs av Stiftelsen Vidarkliniken, lever vidare även efter stängningen av Vidarkliniken/Vidar Rehab och blir den enda plats i Sverige, där man har en uttalat integrativ, antroposofisk inriktning. Ursula Flatters känner sig säker på att det ändå finns en framtid för antroposofisk hälso- och sjukvård.

– Patienter är tack och lov mer aktiva nu för tiden. De vill vara med. De vill förstå. Jag vet inget system som kan bidra så mycket, svara och tillfredsställa patienten i sitt behov att förstå och gå igenom sin sjukdom, som den antroposofiska hälso- och sjukvården.

– Ju mer vakna människor blir, desto högre krav kommer de att ställa på sina läkare och sjukvården. Ungefär 60 procent av de sjukdomar vi söker för, går inte att behandla med något läkemedel. Ännu fler kan inte behandlas särskilt bra och ytterligare fler kan inte botas.

– Den antroposofiska hälso- och sjukvården har mycket kunskap om folksjukdomar som till exempel högt blodtryck och vad man kan göra för att bli av med sådant i stället för att mest äta piller. Det kommer skolmedicinen också behöva ta till sig.

Av rent ekonomiska skäl och folkhälsoskäl, menar Ursula, att man i framtiden kommer att behöva en människosyn som mer dialogbaserad och mindre pillerbaserad, även om dessa i många fall verkligen behövs och ska användas.

– När vi startade Vidarkliniken var samhällsklimatet helt annorlunda, säger hon. Man hade tillit till den medicinska professionen. Vartefter kom New public management in i sjukvården och med det otroliga kontrollsystem – dokumentation, mätningar, statistik, rapporter, GDPR etcetera, som snart upptog halva vår tid. Det bidrog till ett klimat där den antroposofiska vården har svårt att passa in. Det blev som två skilda verkligheter – att arbeta med patienterna på patientens villkor var en sak och att skriva så att myndigheterna blev nöjda, en annan. Vården skulle vara effektiv och med det menade man att patienten skulle fungera på arbetsmarknaden snabbast och billigast möjligt. ”Funktionsförmåga” blir en ekonomiskt mätbar produkt, som i verkligheten styr sjukvårdens organisation idag.

 

"Jag skulle också vilja se en eller två professurer i det här landet, som har till uppgift att ge så mycket forskningsmöjligheter som möjligt kring integrativa behandlingsformer som är värdefulla, så att evidensen faktiskt ökar."

 

– Jag skulle vilja se mindre kontroll på kvantitativa innehåll i framtiden, säger hon, mer tillit till välutbildad profession och påföljder för dem inom professionen, som inte sköter sig. Bra ”outcome-kontroll” och mer frihet däremellan för professionen i form av både sjuksköterskor, läkare och sjukgymnaster. Det är viktigt.

– Jag skulle också vilja se en eller två professurer i det här landet, som har till uppgift att ge så mycket forskningsmöjligheter som möjligt kring integrativa behandlingsformer som är värdefulla, så att evidensen faktiskt ökar. Det integrativa, hälsoinriktade, salutogena, angreppssättet ligger i tiden och kommer att bli alltmer nödvändigt i vården. Det beror bland anna på att den ”hälsokompetente” patienten också har bäst funktionsförmåga.

 

 

I patientkontakten menar Ursula att den antroposofiska hälso- och sjukvården representerar en modell som integrerar det mätbara och det mänskliga på ett unikt sätt.

– De mjuka värdena blir hårdvara när man mäter effekten av dem, säger Ursula. Vår vårdmodell har visat sig ge utmärkta och varaktiga resultat för klinikens patienter. Det framgår tydligt av både forskning och utvärderingar som gjorts. Patienterna får bättre livskvalitet, behöver betydligt mindre läkemedel, får minskad sjukskrivning och får ökad egen förmåga att upprätthålla sin hälsa.

– Vi står för ett mer komplext angreppssätt på sjukdom och hälsa, vilket man pratar mer om i vården idag, avslutar hon. Det gäller att titta på hela resultatet, inte bara läkemedelseffekter och det finns även stora hälsoekonomiska vinster i vårt sätt att arbeta som det går lätt att räkna fram utifrån den forskning som är gjord.

Med allt detta sagt framstår det som en tragisk gåta att Vidarkliniken är tvungen att lägga ned. Varför beröva Sverige denna oas för läkning och medmänsklighet som dessutom visat sig vara kostnadseffektiv?