2 maj, 2018

Faran med sanningsmonopol i vården

Vilka typer av vård vi får tillgång till styrs mycket av forskning, men också vilka experter myndigheter och politiker lyssnar på. När det gäller bedömning av olika komplementära vårdformer som många människor i Sverige vill ha tillgång till är det ibland fel ”experter” utan egentlig sakkunskap på området som får genomslag för sina synpunkter. I Tyskland däremot har man en annan ordning för detta, därför att man vet att sanningsmonopol begränsar vården och även kan vara direkt farligt.

Ger minskad valfrihet och mer pillervård

– Det är viktigt att svenska politiker och myndigheter lyssnar på en större bredd av experter, annars riskerar vi att en dominerande uppfattning präglar hela fältet. Följden blir då minskad valfrihet för patienterna. Mångfalden i hur vård kan bedrivas går förlorad och vi får en alltför pillerinriktad medicin, säger Ursula Flatters, läkare och en av grundarna av Stiftelsen Vidarkliniken.

Hon pekar på att omkring 90 procent av all medicinsk forskning sker inom läkemedelsbolagen, samtidigt som vi särskilt i Sverige har en snäv syn på evidens och en s.k. evidenstrappa som passar utmärkt för läkemedel, men sämre för många andra väl fungerande behandlingar. Vårdinsatser som exempelvis har med fysisk beröring att göra går det inte att göra dubbelblinda studier på och de får då inte samma genomslag i vården. Läkemedelsbolagen har fått en för stark ställning, menar Ursula Flatters.

Fel experter kommer till tals

Det finns flera exempel på när myndigheter och politiker rådgör med för få experter, och ibland rent av fel experter, och på så sätt stänger ute vissa vårdinriktningar. Nyligen anmälde exempelvis Psykoterapicentrum Socialstyrelsen för att de vid utformandet av riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom valt en expertgrupp som bara har kunskaper inom vissa metoder och som man även anser är jävig.

Ursula Flatters menar att det här med att lyssna på fel experter är ganska vanligt när det gäller komplementär eller integrativ vård, exempelvis den antroposofiska vårdinriktningen. Här har bland annat åsikter från en professor i molekylärbiologi fått stor tyngd, trots att han rimligen inte vet särskilt mycket om antroposofisk vård och dessutom bedöms ha kopplingar till läkemedelsindustrin.

– Det är generellt sett varken rimligt eller etiskt försvarbart att utifrån en professorstitel eller liknande missbruka sin auktoritet genom att uttala sig partiskt negativt om sådant man faktiskt inte har kunskaper om – och att beslutsfattare lyssnar på detta. Sådant är ju samtidigt även respektlöst gentemot de många patienter som har goda erfarenheter av och efterfrågar de vårdformer som diskuteras. Man ska säkra kvaliteten i all vård, men det måste gå till på ett annat sätt än att tillfråga personer som inte kan bedöma denna kvalitet.

Här kan man dock invända att dessa ”experter” kanske har kompetens att bedöma om en terapiform är vetenskaplig eller inte. Men ett problem, menar Ursula, är att dessa personer ofta har förutfattade meningar om de vetenskapliga underlag som finns kring terapierna. Vetenskap är inte bara en enda sak och god evidens både kan och måste se lite olika ut beroende på angreppssätt, komplexitet, individanpassning etc i olika terapiformer.

Tyskland har lagar emot sanningsmonopol i vården

I Tyskland har man mer av vetenskapspluralism än i Sverige, och det ger en bredare syn på vad som är god evidens i vården. Vetenskapspluralism är ett begrepp som är förankrat i den tyska lagstiftningen och som man använder i officiella dokument. I Tyskland är man överhuvudtaget mer öppen för olika vårdformer och det finns även ett lagstiftat erkännande av vad man kallar särskilda terapeutiska system – både i den tyska sociallagen och läkemedelslagstiftningen. Jämfört med Sverige lägger man större vikt vid beprövad erfarenhet, dvs. läkarens kompetens i möte med patienten. Och man värnar mer om valfrihet för patienterna och en större mångfald av vårdformer. Det här gäller även flera andra europeiska länder, inte minst Frankrike och Schweiz. Ursula Flatters anser att Sverige på ett strukturellt sätt behöver ge de yrkesverksamma i vården en starkare röst.

Ett viktigt syfte med de tyska reglerna är att enskilda medicinska doktriner inte ska kunna upphöjas till oemotsägliga sanningar. Det ska alltså inte råda något sanningsmonopol på medicinområdet. Lagarna kom till som följd av den välkända neurosedynskandalen i början av 60-talet som drabbade många i Tyskland, och där ett läkemedelsföretag med vetenskapligt stöd hade hävdat goda effekter av sin produkt.

– I Tyskland insåg man då faran med att inte rådgöra med experter på flera olika områden inom vården. Man var oroliga för att läkemedelsbolagen skulle ta över för mycket. Det inrättades nya kommissioner eller expertgrupper till det tyska läkemedelsverket. Inriktningen var och är fortfarande att man som myndighet måste vända sig till experter som har kunskap inom olika terapiformer och att det är terapiformerna som själva utser sina experter, berättar Ursula Flatters.

Särskilda expertgrupper inrättades för växtbaserade läkemedel, antroposofiska läkemedel respektive homeopatiska läkemedel. Det tyska läkemedelsverket skriver uttryckligen att man utifrån en vetenskapspluralism enligt läkemedelslagen ska ta hänsyn till de specifika aspekterna som gäller särskilda terapiriktningar och att de speciella kommissionerna ska tillföra den medicinska sakkunskapen inom respektive terapiriktning.

– Det här är ett sakligt och riktigt sätt att arbeta på som gäller inom många andra områden. Dvs att rådgöra med experter som verkligen är experter inom respektive terapiområde som diskuteras. Det borde vara en självklarhet, säger Ursula Flatters.

presskontakt
Text: Red./Staffan Nilsson