Människor som drabbas av utmattningssyndrom kan uppleva ett existentiellt tillstånd av maktlöshet, meningslöshet och sårbarhet. Att uppmärksamma detta inom rehabiliteringen kan vara en viktig väg tillbaka för patienterna. Men det existentiella perspektivet får lite utrymme i vården, bland annat på grund av det dominerande biomedicinska synsättet. Det visar en ny doktorsavhandling vid Mittuniversitetet.

Doktoranden Ann-Kristin Eriksson vid Avdelningen för hälsovetenskap har gjort kvalitativa intervjuer med både vårdtagare och vårdgivare som sedan har analyserats i två steg. Syftet var bland annat att belysa betydelsen av ett existentiellt perspektiv i rehabiliteringen och att ge en förståelse för vad utmattningssyndrom kan innebära för den drabbade. Bakgrunden är att stressrelaterad ohälsa är ett växande folkhälsoproblem i Sverige och stress är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

De drabbades upplevelse av utmattningssyndrom som ett livsförändrande existentiellt tillstånd skapar, enligt avhandlingen, ett behov av att förstå sin situation och kunna hantera den. Det kan vara avgörande för att komma ur utmattningstillståndet. Men att förstå och hantera sin situation kan vara svårt, inte minst i dagens samhälle där de drabbade vittnar om en existentiell tomhet. De menar att man saknar verktyg för att hantera existentiella utmaningar.

Enligt de intervjuade vårdgivarnas erfarenheter sätter situationen ljus på existentiella frågor om mening, riktning, identitet och värde. De blir ett sätt att återanknyta till patientens inre drivkrafter och resurser, som är nödvändiga för att starta en hälsofrämjande process.

Det är enligt avhandlingen vårdgivarnas ansvar att möjliggöra för existentiellt perspektiv i vårdmötet. Det kan ske genom kompetens, öppenhet, att skapa tillit och bekräfta det existentiella lidandet, erbjuda ett språk för detta och visa empati och respekt. En holistisk-existentiell rehabilitering och människosyn ger möjligheter och resurser för både vårdtagare och vårdgivare.

Men de intervjuade vårdgivarnas erfarenhet är att det finns hinder för ett sådant existentiellt perspektiv i vården. Så här beskrivs det i avhandlingen:

”Det dominerande biomedicinska perspektivet i vården innebär att det saknas kunskap om värdet av existentiellt perspektiv från beslutsnivå ner till själva vårdmötet. Det biomedicinska paradigmet påverkar även hur vårdtagare uttrycker sin ohälsa. Existentiellt perspektiv tenderar därför att osynliggöras i vårdkontexten.”

Ann-Kristin Eriksson konstaterar att det därför är angeläget med en diskussion om hur denna resurs för hälsa bättre kan tas tillvara inom health promotion och folkhälsoarbete.